söndagen den 30:e november 2008

Per Olov Enquist Ett annat liv

Till de bästa läsupplevelserna hör de böcker man ger sig i kast med utan att förvänta sig något särskilt av dem, men som vid fait accompli visar sig ha bringat mer njutning och fröjd än man trott dem om. Det var pliktskyldigt jag grep mig an Per Olov Enquists Ett annat liv - det är undergivet, och full av beundran jag förtvivlat försöker att minnas Magnetisörens femte vinter och noterar en stor lust att läsa också Kapten Nemos bibliotek, Legionärerna, Nedstörtad ängel, Tribadernas natt, Boken om Blanche och Marie, icke att förglömma Livläkarens besök (Tack Marianne!).
Ett annat liv är i sanning ett imponerande stycke text som väl speglar det ödmjuka lynne den är satt att gestalta och skickligt undviker den skamliga och med tabu belagda förhävelsen av sin romanfigur. Greppet att i en självbiografisk roman använda sig av en berättare i tredje person är i detta avseende snillrik, och ger vidare dimensioner åt verkets så mångtydiga titel.
Imponerande är också Per Olov Enquists förmåga att ge var del av sin person - barnet, idrottaren, uppkomlingen, skribenten, författaren, dramatikern, familjefadern, missbrukaren - som han skildrar i romanen sin egen karaktär, att ur en gemensam grundton ändå få fram en nyans, ett språk som är unikt och säreget för vart och ett av de i honom själv existerande,om än förflutna, jagen som i sig fungerar som en kommentar till den mycket välfunna titeln Ett annat liv.
En intressant aspekt av de självbiografiska texterna är att de har en potential att genom textens egentliga subjekt, dess primära föremål, också måla en bild av den samtid i vilken huvudfiguren lever och verkar, och denna möjlighet att dokumentera ett ursnitt ur tiden har Per Olof Enquist väl tagit tillvara på, utan att för den skull någonsin ge samhällsskildringen en mer prominent plats än berättelsen om pojken från Hjoggböle som kom att bli en av rikets största författare. Romanfiguren själv står alltid i förgrunden av textbilden, bara mer eller mindre centrerad.
Enquists prosa är milt sagt fängslande, för att inte säga trollbindande. Från första ordet kopplar texten sitt grepp om läsaren, blir en Vergilius för vår tid som leder oss runt i sitt eget livs scenerier och berättar för oss, sina plurala Dante, om hur det var. Var bussresa var för kort, var rast som erbjöd läsmöjlighet för avlägsen, var lässtund med bok innan sovdags alltför dominerad av Morfei makter, för att inte tala om hur hög den hastighet med vilken orden och sidorna slukades var - Ett annat liv tog slut alltför fort.

Fortfarande kan jag inte för mitt liv begripa varför det var Samuel Beckett som på min hjärnas filmduk ikläddes rollen som Per Olov Enquist.

La Bibliofille

måndagen den 24:e november 2008

Bodil Malmstens Sista boken från Finistère

Är det någonting som jag insett om författarinnan Bodil Malmsten så är det att hon är en makalöst skicklig berättare - jag tror på precis allt hon säger. Precis allt.
Då jag läste hennes fantastiskt vackra roman Den dagen kastanjerna slår ut är jag långt härifrån tampades jag ständigt med att få in i hjärnans trånga och av ludd fyllda vindlingar att det faktiskt är en kvinna vid namn Bodil Malmsten som skrivit denna fiktiva berättelse om en man vid namn Maurice Lind, inte en i verkligheten existerande man vid namn Maurice Lind som skrivit en självbiografisk text om sig själv. Samma sak med Sista boken från Finistère: glatt läser jag sida efter sida och ser för min inre blick den sköna Bodil Malmsten påta i sin trädgård, köra sin Land Rover, inmundiga champagne med madame C (naturligtvis kallar Bodil Malmsten inte sin i verkligheten existerande granne vid dennas rätta namn av respekt för hennes integritet, det är ju en absolut självklarhet), handla på Shopi, förtvivla över att hon förlorat sitt Finistère. Och kan för mitt liv inte förstå att det skulle vara fiktion, alltihopa, såsom Bodil Malmsten själv skriver såväl i romanen (s. 30) som på sin blogg:

Sista boken från Finistère, denna sista bok från Finistère som jag med sådant oproportionerligt lidande och pina skrivit i jagform med allt vad det innebär av risk för sammanblandning av mig som författare och bokens lilla pryda huvudperson med sina mullvadar och sitt förlorade Finistère.
Vad? Inte sant? Joho! Jomen, det måste det vara! Det är väl Bodil Malmsten i Finistère som är bokens huvudperson, det säger väl sig självt? Det stämmer ju alltsammans!
Gör det? För att den i jagform framberättade boken utspelar sig på den geografiska plats där Bodil Malmsten enligt utsago faktiskt bor (bodde?) i verkligheten? Har jag inte läst ett antal romaner i jagform av Paul Auster som utspelar sig i Brooklyn, New York där denna författare lever och verkar utan för att för en enda sekund inbilla mig att allt det han skriver skulle vara sant, handlande om honom själv? Förbryllad kastar jag mig ut på Det Värlsomspännande Nätet, konsulterar nätbokhandlar, bibliotek, förlag och stångar om och om igen huvudet mot väggen: skönlitteratur.
Jag tror på vartenda ord Bodil Malmsten skriver, och förtvivlar över att jag kan känna igen mig själv i många av de tankar och funderingar om hon återger i boken, Bodil Malmsten tycker ju inte om när man säger att man känner igen sig i det hon skriver, det sa hon ju en gång i tv-programmet Babel!
Jamen känn inte igen dig då, för guds skull, HÅLL BARA MED! Håll med berättarjaget om mullvaden:

Varför mullvadar säker mörkret när ljuset så uppenbart finns ovanför varje mullvadshög vet jag inte men om syftet har jag en på mig själv tillämplig teori.
Du håller dig nere i mörkret för att i ljuset på ytan kan alla komma åt dig.
Ju större del av dig själv du visar, desto större angreppsyta.
Ju mer du blottar din svaghet och dina sår, desto mer utsatt för andras godtycke och blodtörst är du och du har aldrig ryggen fri. (225)

Håll med romanfiguren Madame C om jämförelsen:

Om det är någonting madame C inte tål är det jämförelser mellan mänsklig meningsfullhet och värdelöshet.
Med jämförelsen börjar utförsbacken mot det helvete på jorden där människor graderas efter sin användbarhet och den nytta man kan ha av dem.
Var och en gör sitt efter sina förutsättningar och sin kapacitet, enligt madame C. (130)

Och vad spelar det egentligen för roll om du känner igen dig i det Bodil Malmsten skriver trots att hon säger sig inte tycka om att man gör det? Vad spelar det egentligen för roll? Vad gör det om hundra år?
Massor. Av någon underlig anledning gör det massor.
Bodil Malmstens trovärdighet som berättare, hennes förmåga att i Sista boken från Finistère fastnagla och nedpränta livets vedermödor och komplikationer, göra dem till något självklart och enkelt och ändå smärtsamma att läsa om är som alltid osviklig. Om det nu är så att Bodil Malmsten föga uppskattar läsarnas igenkännande reaktioner, så måste det vara henne en förbannelse att vara en så skicklig förtäljerska, att lyckas skapa sådana antihjältar till romanfigurer att var och en av oss faktiskt kan hitta en källåder till oss själva i dem. Jag känner på det mest respektfulla, beundrande, högaktande vis igen mig i det hon skriver i Sista boken från Finistère och tror, mot bättre vetande, på precis vartenda ord.

La Bibliofille

lördagen den 22:e november 2008

Javier Marías Alla själar

En spanjors två exilår som gästlärare vid universitetet i Oxford, tillika en kvinnlig kollegas älskare, utgör bakgrunden för den roman om tid, minne och existens som Alla själar är. Författaren Javier Marías besitter en häpnadsväckande och fascinerande förmåga att åstadkomma vidd, bredd och djup i sin text medelst endast ett fåtal utensilier, skapar till exempel fängslande och nyanserande personporträtt genom blott en kort kommentar om hårfärg och hudton, genom att återge ett kortare samtal mellan sina romanfigurer. Han är klar som dagen och dunkelt mystisk på en och samma gång.
Just i denna motsägelsefullhet sitter Marías stilistiska snillrikhet och särklass - han är minutiöst exakt och precis, samtidigt som vart ord, var mening tycks höljda i trolsk och drömsk dimma, en effekt av retrospektiv skildring samexisterande med filosofisk kontemplation över existens och minne, ett minnets ifrågasättande av våra föreställningar om vad det är att finnas. Vad är en existens, och när upphört den? När existensen att upphör att finnas för sin egen varseblivning, som subjekt eller när existensen är död för De Andra, upphört att existera som objekt? Kan en existens upphöra på flera sätt, subjektivt och objektivt? Är det minnet som är vägen till odödlighet - om Du alltid kommer att minnas mig, kommer jag alltid att finnas då? - eller är det glömskan - om Du glömmer att jag inte längre finns, har Du då hävt min död? Har Du förmågan att tillfälligt häva min existens de stunder Du inte tänker på mig? Kan vi vara döda och leva samtidigt? Tankarna är både naturligt självklara och absurt långsökta på en och samma gång, kräver en omdefiniering av begreppet att dö.
En bonuskaramell i sammanhanget är att Alla själar utspelar sig i en litterär miljö, Böcker är en av romanens huvudpersoner. Med jämna mellanrum beger sig vår spanjor ut på bokligt skattletande i de oxfordska omgivningarnas antikvariat, och det är såklart sann lycka för den sanna bibliofilen att läsa om sådana eskapader! Kittlande... Smått eggande faktiskt...
La Bibliofille

lördagen den 15:e november 2008

Joanna Olczak-Ronikiers I minnets trädgård

I minnets trädgård är en släktkrönika som spänner över tvåhundra år, från 1800-talets början till tidigt 2000-tal. Författarinnan Joanna Olczak-Ronikier berättar utifrån foton, brev och andra bevarade familjedokument om sin familjs öden under Stalinterrorn, världskrigen och Förintelsen. Historiska fakta varvas med detaljerade porträtt av anfäder och nu levande släktingar, och resultatet blir en text vari det allmänna och det privata belyser varandra på ett sådant sätt att den övergripande bilden av tider, tendenser och skeenden blir mer nyanserad och sann än i en renodlad historiebok eller biografi.
Språket och stilen i I minnets trädgård är ingalunda mästerlig eller estetiskt uppseendeväckande, den svenska översättningen känns stundtals väl slavisk (i geografisk bemärkelse), men de står likafullt i väl avvägd balans till det gestaltade, det framberättade, fungerar mer som bakgrund, scen för det den gestaltar än som ett självändamål. Joanna Olczak-Ronikiers egen person, både som berättare och som en i krönikan förekommande familjemedlem, antar genomgående en tillbakadragen position i texten, men tillåter sig ändock att vid tillfälle träda fram och diskret förtydliga och kommentera fakta och komposition. Det är i egenskap av krönikeskrivare hon ikläder sig sin mest intressanta roll, väl medveten om och mycket uppmärksam på att hennes känslomässiga band till människorna hon skriver om och de fakta hon måste ådagalägga i texten komplicerar författargärningen. Ibland ställs Joanna Olczak-Ronikier i en intressekonflikt, där hjärtat, som säger åt henne att skydda familjen och bevara dess hemligheter, dikterar en sak och det dokumentära uppdraget, vars syfte är att ådagalägga, klargöra och befästa, en annan, och i slutändan tvingas hon, förvisso för släktens förevigade och bästa, att ge texten företräde framför känslan.
I minnets trädgård rekommenderas varmt den historieintresserade som uppskattar läsning om människans plats i historien, inte bara om själva historien i sig, och den inbitne släktkrönikeslukaren som inte tackar nej till lärdomar om den större, historiska kontexten kring det omskrivna familjeödet.

La Bibliofille

onsdagen den 12:e november 2008

Retro: Willem Jan Ottens Specht och son

En tavla, eller rättare sagt en duk, som berättare? Hmm, intressant! En passiv åskådare utan möjlighet att agera, ingripa, uttrycka sig, ett föremål vars enda syfte är att bli sedd, skådad - att vara ett objekt.
Helt oproblematiskt är inte Willem Jan Ottens val av berättarinstans, taveldukens erfarenhet av världen ska vara strikt begränsad till vad den hört och sett i affären där den till sist såldes och till den ateljé till vilken den sedan fördes av berättelsens konstnär. Duken vet inte vad en spegel är, men kan med lätthet relatera till videoband, bilar, träd, sjukhus och andra företeelser som den rimligtvis inte borde veta något om. Författaren har försökt att kringgå denna problematik med att låta duken ge sken av att bara återge det som han hört konstnären berätta för sin fru, men riktigt vattentät är inte Ottens lösning, och det stör.
Den historia som tavelduken berättar är i stort sett menlös och faktiskt ganska intetsägande, ointressant och dessutom konstruerad på ett sjusärdeles trist vis. Det påminner om den berättarteknik som används och passar mycket väl i brittiska tv-deckarserier, där tittaren anmodas och förleds dra sina egna slutsatser, men där sanningen sedan avslöjas och rekonstrueras av den smarte detektiven i en lång monolog i slutet av varje avsnitt. I Specht och son blir en variant på denna teknik bara fånig och effektsökande, och man frågar sig om inte författaren kunde kommit på någonting bättre?
Språket och stilen är inte heller helt njutbara, man får som läsare en omedelbar känsla av att handling har haft företräde framför stil under romanens tillkomst, och en sådan prioritering är sällan lyckad. En god stil förlåter mycket av en undermålig intrig, en väl uttänkt och genomförd intrig kan sällan uppväga försummelsen av stilistiska hänsynstaganden, och en trist intrig och en trist gestaltning kan, om det vill sig illa, sluta i litterär katastrof.
Någon katastrof är Specht och son i och för sig inte, långt därifrån. Det som räddar romanen, som gör att läsningen av den inte blir fullständigt bortkastad utan till och med givande, är de existentialistiska/existentiella funderingar kring skådande och beskådning, om subjekt, objekt och objektifiering som tavelduken då och då svävar ut i. Finns ett subjekt som ingen ser? Blir subjektet till i egentlig mening först då det objektifieras, blir ett föremål i Den Andres skådande? Är den objektiva skuggan en förutsättning för subjektets existens? Eller är subjektet objektets skugga? Vilken bild av ett subjekt är mest sann - subjektets bild av sig själv, eller Den Andres bild av subjektet, alltså subjektets objektsbild? Är subjektets egen projicering av sig själv i Den Andre ett villkor för subjektets fullkomlighet? Måste spegeln finnas för att vi ska kunna se oss själva, och är det en välsignelse eller en förbannelse? Och när är vi som mest sanna - som dukar eller som tavlor?

La Bibliofille

tisdagen den 11:e november 2008

Malin Biller!

Det dök upp ett mycket spännande läsexemplar till bokhandeln med posten idag: Malin Billers seriestrippsamling Du vet att du vill!

Hela lunchen satt jag och bläddrade och garvade - inte skrattade, inte fnittrade, inte fnissade, GARVADE! - åt Malin Billers sanslöst roliga strippar och tecknarkollage, det var snudd på att jag inte fick i mig min mat under den åt ätning avsedda halvtimman. Hur har denna fantastiskt roliga serietecknerska kunnat undgå mitt serieälskande öga?!?
Smussel, smussel, läsexet av Du vet att du vill! åker fördolt och lömskt ner i handväskan för vidare läsning under aftonens busshemfärd. Och det kan vara så att jag kommer att "glömma" att ta det med tillbaka till jobbet när jag läst klart, vilken otur va! En olycka händer så lätt, ttt...

La Bibliofille

lördagen den 8:e november 2008

Fausta Marianovićs Sista kulan sparar jag åt grannen


Sista kulan sparar jag åt grannen är fylld av starka känslor och trotsig humor. Den gör erfarenhet av tidningsrubriker så att vi förstår något som vi tidigare bara läst om.

Med ovanstående ord avslutar Albert Bonniers Förlag sin synopsis om Fausta Marianovićs Sista kulan sparar jag åt grannen, en roman i vilken författarinnan på en enkel, stundtals vackert lyrisk och av minnets smärta färgad prosa, utifrån en bosnisk ateistisk kvinnas perspektiv beskriver Bosnienkrigets fasor. Och visst konkretiserar Fausta Marianović tidningsrubrikerna på ett högst påtagligt vis. Hon målar upp en tydlig bild av den politiska och religiösa bakgrunden till konflikten alltmedan hon högst trovärdigt skildrar villkoren för de civila och deras vardag inom denna krigskontext, och också om komplexiteten i att vara en av dem som flytt kriget och börjat ett nytt liv i ett annat land.
Sista kulan sparar jag åt grannen är en mycket viktig bok som ger oss från krig förskonade en möjlighet att på dokumentärfiktivt avstånd - och som skyddade bakom en sandsäck! Romanen saknar skyddsomslag i papp, och är istället, som en paratextuell kommentar till vår bakom fiktionen skyddade position, iklätt ett jutesäcksliknande material, mycket fräsigt! - skymta en smula av hur det skulle ha kunnat vara att leva i Bosnien 1991-1992. Som infödd svensk är det lätt att ta våra hitflydda medmänniskor för givna, att bara tänka på dem som invandrare som kommit till Sverige, inte som individer som faktiskt flytt FRÅN något, som många av dem gått igenom och sett saker som vi inte ens kan komma i närheten att förstå hur vi än anstränger oss.
Margarita inter porcos - en pärla bland svinen. Så skulle jag, på hemsnickrat pseudolatin, vilja beskriva Fausta Marianovićs insats på den svenska litteraturarenan Det ges, förvisso med flertalet undantag, ut en skrämmande stor mängd substanslös ickelitteratur som invaderar hem och bokhandlar numera, och det är mycket glädjande och befriande var gång en relevant röst med något viktigt att säga höjer sig över annars invasivt, banalt, ointressant och verklighetsflyktigt pladder.

La Bibliofille

måndagen den 3:e november 2008

Ninni Holmqvists Enhet


Artikel 1

Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter.

Vem är mest värd, och vem har mest rätt till liv: en gift femtioåring med barn, kanske till och med barnbarn, eller en ensamstående femtioåring utan andra anhöriga än en hund?
I Ninni Holmqvists Enhet har man bestämt sig att det inte finns något sådant som individens okränkbara rättigheter och alla människors lika värde: det finns behövda människor, och det finns umbärliga människor, ya basta.
Dorrit, huvudperson tillika berättare i Enhet är en umbärlig människa, som på in femtioårsdag hämtas från sitt hem och sin hund Jock för att interneras på en reservbank för mänskliga organ och vävnader. Alla kvinnor fyllda femtio och alla män fyllda sextio som uppfyller kriterierna för vad som definierar en umbärlig människa - barnlös, ensam, låginkomsttagare tillhörande en yrkeskategori som inte arbetar med människor - är anmodade detta i samhällets och det allmänna bästas namn. På ett eller annat sätt skall alla vara nyttiga i samhället. Alla ska bidra.
Läsningen får mig att må illa. Inte beroende på någon egenskap hos romanen som text (även om det stundtals osar stereotyp övertydlighet och "kvinnoroman" om delar av den), utan för att sammanhanget, kontexten, skeendet inte alls känns särskilt avlägset eller främmande. Inte alls. Politiken uppvisar i Enhet sin mest osympatiskt skenbart människovärnande sidor, och sedan jag läste ut den har jag inte kunnat se en politiker i TV utan att kompulsivt vilja spy utan avbrott i fjorton dagar, inte kunnat låta bli att äcklas vid tanken på folkets godtrogenhet och totala oförmåga att genomskåda politiskt rävspel. Jag blev heligt förbannad, ledsen och gråtfärdig, uppriven och uppgiven, inte bara inför idén om en reservbank för organ och vävnader bestående av levande människor på något som i det närmaste kan liknas vid ett lyxfängelse, utan inför orättvisan i behandlingen av de internerade donatorerna och försökspersonerna, de umbärliga. Som om de umbärliga människorna genom sina livsval kunnat få ett annat öde, som om allt beror på den fria viljan, som om inga omständigheter som inskränker den fria viljan finnes, som om ett liv utanför den mall som samhället gjort upp av en behövd människa är den enda godtagbara och giltiga livsvägen. Hur ingen människa är någonting annat än en del av en stor samhällskropp, saknandes allt individuellt och personligt värde. Den människosynen upprör mig mer än någonting annat, och jag skäms. Jag skäms wie ein Hund. Inte för min människosyn, mer över att vara människa faktiskt. Hur märkligt det än kan låta.


La Bibliofille


(som också rekommenderar Er att läsa Kazuo Ishiguros Never Let Me Go om ämnet levande organbanker skulle intressera Er)