onsdagen den 31:e december 2008

GOTT NYTT ÅR!


La Bibliofille
5 tankar

Exit Tjugohundraåtta - Enter Tjugohundranio

Ett kalender-, blogg- och bokår träder snart över tröskeln in i evigheter för att aldrig mera komma åter. Tack och lov kommer ett sprillans nytt år (måhända in från höger?) med många, många dagar, inlägg och läsupplevelser i ränseln, varje ny början kommer ju från en annan börjans slut, och vi kommer efter tolvslaget ingalunda att stå lämnade i ett tidsligt, rumsligt och innehållslöst ingenmansland - allt går vidare.
Runtom i blogosfären har jag läst mängder av innovativa sammanfattningar av det gångna ickeskoliga läsåret och fyllts av beundran inför utförligheten och det ambitiösa i dessa. Själv nöjer jag mig med en lista över det gångna årets läsningar, med tillhörande länkar till mina tankar om var och en av böckerna, i de fall sådana författats och publicerats (ännu kvarstår några att delge Er retroaktivt).
Kanhända återkommer jag med en mer djuplodande betraktelse av det gångna bokåret på andra sidan tolvslaget och årsskiftet. Nu vin, ost, choklad och champagne. Först dock, åt Er, en nyårskaramell!



New Year's Day



La Bibliofille
0 tankar

lördagen den 27:e december 2008

En bokhandel i mellandagarna

Så är ordningen i det närmaste återställd i bokhandeln. Det går att ta sig fram mellan bokbord och hyllor utan att behöva haspla ur sig ett Ursäkta mig! varannan decimeter, det går att ta sig från punkt a till punkt b utan att bli stannad på vägen av en kund som äskar boktips (Passar den här boken till min farmor?) och det är fullt möjligt att gå på damrummet utan att det står en lång kö med irriterat suckande och grymtande människor vid kassan då man kommer tillbaka en halv minut senare.
Frekvensen i hatfrågor av typen Har inte ni Aldrig fucka upp i pocket? och Har ni Roberto Savianos Gomorra? är betydligt lägre, likaså av de fall då man nödgas förklara varför inte alla böcker trycks i pocket jämt, varför vissa titlar tar slut på förlaget, vad det innebär att någonting tar slut på förlaget, och hur det kommer sig att en del titlar överhuvudtaget aldrig blir tryckta i pocketformat.
Dock kan vi i vår bokhandel se tillbaka på en jul med ovanligt sansade och trevliga kunder. Naturligtvis är det alltid några mindre socialt begåvade människor som varken hälsar eller tackar eller säger hej då eller ens bryr sig om att svara på någon form av tilltal överhuvudtaget som dyker upp med den självtillskrivna rätten att behandla både butikspersonal och medkunder som givna undersåtar, men det har inte någon gång varit fråga om några psykbryt eller andra bisarra bailandobeteenden.
Därmed inte sagt att grodorna inte hoppat, tvärtom märks det utmärkt väl i vår bokhandels citatsamling att det varit jul i bokhandeln, och att människor som normalt inte bevistar bokaffärer särskilt ofta eller ens har några litterära intressen alls, utan bara är ute och jagar bokliga klappar har funnit sin väg in till oss:

- Det finns en italiensk författare som skriver som Salman Rushdie? Han skriver om maffian och sånt? [syftar på Roberto Savianos Gomorra]

***

- Har ni Dennis Rudbergs bok Tillsammans?

[Denise Rudbergs bror som surfar på systerns framgångsvåg?]

***

- Har ni Bhagavadgita, som den är?
- Nej, tyvärr inte.
- Har ni någonting annat av den författaren?
- Ehh, Bhagavadgita är ingen författare, det är en religiös text...
- Eh, va?!? Jaha... jaja, men det gör inget!

***

- Vet du om dessa tre pocketar ingår i Bokias läsecirkel?

[Nej, det vet jag inte eftersom vi inte är en Bokiabutik.]

***

- Har ni Jane Austens Stolthet och fördom i pocket på svenska?
- Nej, tyvärr inte, det är enbart hennes roman Förnuft och känsla som trycks i svensk pocket just nu.
- Jaha...

[Följer längre paus under vilken kundens hjärna förefaller arbeta febrilt]

- Är det någon skillnad på de två böckerna?

***

Den överlägset vanligaste dumheten som utkläckts är den som kommer då kunderna inte hittar det de söker i vår bokhandel och frågar oss om de kan ha den på någon av de konkurrerande bokhandlarna (tror du att den, den, den, den och den bokhandeln har den), som om alla bokhandlar ingår i en enda stor härlig familjekedja. Det gör de absolut inte, och det har funnits ytterst pressade stunder då jag skamligt nog inte kunnat avhålla mig från att svara denna fråga med ett Tyvärr kan jag inte svara på den frågan, jag har inte den minsta koll på våra konkurrenters sortiment. Dessutom har jag myst av skadeglädje var gång jag skådat genansrosor på kundernas små kinder!
Denna erinran av julrushens små elakheter väcker min lust till ytterligare diton här och nu. Synd att jag förbjudit mig själv att äta av pepparkakorna vi bjuder kunderna på (då jag igår packade ner mina sista böcker i lådor inför flytten såg jag att Ninni Holmqvists Enhet hade döpt om sig till Fethet, det är alltså läge att dra ner på intag av fett- och sockerhaltiga julrelaterade livsmedel), moahahaha..!

La Bibliofille (som aldrig skulle få för sig att ta pepparkakor ur samma skål som kunderna, bläk!)
2 tankar

onsdagen den 24:e december 2008


önskar La Bibliofille
5 tankar

tisdagen den 23:e december 2008

Etgar Kerets Åtta procent av ingenting

Det är en skevhetens verklighet som skildras i Etgar Kerets novellsamling Åtta procent av ingenting. Normaliteten i texterna är skenbar, och vi ser den genom ögonen på någon som tycks salongsberusad, disträ, dement, inte helt comme il faut, nonchalant arrogant. Ur texterna sipprar abnormiteter, anomalier, men så diskret att effekten av dem aldrig blir till käftsmällar, bara lätt iögonfallande och förvånande små goda snubbor. Novellerna är skrivna med en smakfull vårdslöshet, som lite på en höft, tar avstamp någonstans och utvecklas i en till synes alldeles slumpartad, om än fullständigt logisk riktning, och språket och stilen vandrar från det fräckt vulgära till det lyriskt sorgesamma med flera uppehåll däremellan.
Åtta procent av ingenting är en sprängfylld bokgodispåse med lite allt möjligt i: surrealistism som i På din sida, där berättarjaget för att få behålla sina flickvänner lyckas tillintetgöra det enda som garanterar dessas tillflöde; absurditeter, som i Att skjuta Tuvia där en hund vägrar låta sig has ihjäl; vardag, som i Min flickvän är naken, där huvudpersonen betraktar sin flickvän som solar naken i trädgården, eller i Tlasig där Pappa är Hallå; ibland nonsens, som i Funkktionsfel, där berättelsen om köpet av en defekt dator är nedskriven medelst just den defekta datorn; ibland rörande allvar, om än också lätt ironi, som i Kinderägg där en dödssjuk kvinna omkommer i ett självmordsattentat.
Åtta procent av ingenting av Edgar Keret bör skyndsammast investeras i för att komplettera den avdelning i edra bokkabinett som är ägnade kategorin "Omistliga novellsamlingar".

Gratulerar Bastion Förlag till bokens synnerligen snygga omslag!

La Bibliofille
2 tankar

söndagen den 21:e december 2008

Carsten Jensens Vi, de drunknade

Det mest slående med Carsten Jensens Vi, de drunknade är dess så gott som fullkomliga centrering kring Havet, hur detta tema och motiv är dominerande på romanens samtliga plan, hur det tar gestalt både i berättelse och text, ständigt refererar till och kommenterar sig självt. Havets väsen finns överallt, är simultant berättelsens bakgrund och dess centralfigur, dikterar villkoren såväl för invånarna på den danska ön Marstal, om vilka romanen berättar, som för kompositionen och berättandet i stort. På samma sätt som vattnet förhåller sig till land, vågor som slår in över stranden för att strax dra sig tillbaka igen, förhåller sig den flerstämmiga berättarinstansen i Vi, de drunknade till texten: i ena stunden är rösten tillbakadragen, osynlig, förtäljer utan att själv ta plats i det framberättade skeendet om Laurids, Albert, Knud Erik och de många andra Marstalborna, för att i nästa ögonblick ställa sig i förgrunden i andra person pluralis. Oavsett vilket kommer rösten från havet.
Som konstruktion är Vi, de drunknade ganska stilig, på ett kargt manligt vis, det finns en korrespondens mellan berättelse och berättande som tar sig uttryck i den ovan beskrivna havstematiken som går igen på båda planen - det böljar både på boksidorna och i texten. Balansen och det väl avvägda tar sig också uttryck i kombinationen av romanens sjörövarskröniga egenskaper och dess dokumentära anslag. Som kontrast till de lemlästade sjömän, skrumphuvuden, ilskna infödingar, säregna sjökaptener, skeppsbrott och mirakulösa undkommanden av drunkningsdöden som Vi, de drunknade skildrar står berättelsens historiska kontext med tre krig som viktiga knytpunkter - dansktyska kriget om Schleswieg-Holstein 1848-1850, Första Världskriget och Andra Världskriget. Blandningen av det högst osannolika med det historiskt faktiska skapar en mycket dynamisk fiktion, där kasten mellan reaktionerna Haha, vilket påhitt! och Nämen, var det såhär det var?!? stundtals är mycket tvära.
Sorgligt nog tar Carsten Jensen inte till fullo tillvara på den berättartalang han bevisligen besitter i. Mot slutet börjar författaren att ta ut alltför vidlyftiga svängar och förser berättelsen med element som snarare än förhöjer den drar ned den i en malström av romantiserande effektsökerier som kulminerar i den avslutande meningen på s.701 (ej romanens sista). Det är så vidrigt att det endast är med möda man kan avhålla sig från att äcklad kasta boken ifrån sig. Denna lapsus i fråga om övertydlighet, sentimentalitet och genomskinlig avsikt är fullkomligt oförlåtlig, kan inte ens uppvägas av att Vi, de drunknade trots allt är av hög litterär kvalitet.

En åthutning åt Albert Bonniers Förlag som släppt igenom en text fylld av stavfel och fautes de frappe. Såväl roman som författare och läsare förtjänar respekten i en gedigen korrekturläsning.

La Bibliofille
3 tankar

torsdagen den 18:e december 2008

Sätt upp en sådan här skylt i julhandeln också


Trötthet dödar
Ta en paus

La Bibilofille
3 tankar

måndagen den 15:e december 2008

Jul? Nja, kanske då...

Undertecknad tillhör inte den kategori människor som går omkring i ett ständigt lyckorus då julen närmar sig. Icke. Den som arbetar i butik och dessutom gör så i en större stad får sig så mycket jul till livs att man blott önskar att högaktningsfullt få vomera på denna högtid (lågtid) när väl julafton behagar infinna sig. Från mitten av oktober har man skådat julskyltning och lika länge har man hållit på med inköpsplanering, och från lönehelgen i november är det julklappspapper och Får man byta, det är en julklapp? så att det står härliga till, för att de sista dagarna före julafton urarta i den mest bisarra stresshysteri i vilken folk inte har en aning om vad de heter om man frågar dem. På julafton är det dessutom öppet i bokhandeln, och mer än en gång har jag anmält mig som frivillig att jobba. Folk är så rätt hyggliga på julafton, tjafsar inte, är inte kinkiga med rekommendationer utan köper utan att tveka det man tipsar om (det kallas "oinskränkt makt" att sitta inne med bokkunskap på julafton fem timmar innan Kalle Anka går av stapeln).
I år är dock min julagression mer dämpad än vanligt, nästan inte där alls, och det helt tack vare tre stycken böcker som oförhappandes kommit i min väg, som bara för att göra mig vänligare inställd till den kommande julen. Av en ren händelse stötte jag på en liten bok med tjugo olika roliga och söta julkort (jag skickar inte ens julkort!) av Sven Nordqvist och Erik Arpi i då jag snokade runt efter en Pettson&Findus-bok...


Texten till det julkort som är avbildat på bokens omslag lyder

Det känns att julesnö är finare än vanlig snö.
Man fryser liksom förnämare.

...ett enda exemplar fanns det av Jan Lööfs Tomten berättar i en leverans med fyndböcker...


... och då jag motvilligt och ytterst surmulet gav mig ut på promenad i vintermörkret fick jag i skylten till ett antikvariatet syn på en bok med så sött omslag att jag genast vände hem igen för att hämta de 15 kronor som begärdes för den...


Är det inte den finaste barnbok Ni sett nästan, Djurens julafton av Racey Helps? Om inte omslaget övertygar Er så gör måhända några av illustrationerna inne i boken det.


Han ser så fryntlig ut, Pigge Igelkott, med sin varmvattenflaska på magen!
Var kväll då jag kommer hem från bokhandeln och känner det sedvanliga agget mot julen och den populärterror den jämt och samt ska föregås av, tar jag ett djupt andetag, kokar upp en kopp glögg, lägger några pepparkakor på ett fat och sätter mig vid köksbordet intill den blå hyacinten och tittar i mina tre julböcker. Då känns det efter en stund riktigt mysigt att det ska bli jul.

La Bibliofille
9 tankar

söndagen den 14:e december 2008

Vårens böcker 2009

En arla julgåva i form av Svensk Bokhandels katalog över Vårens böcker 2009 levererades till vår bokhandel bara någon timma innan mitt ljuvligt korta arbetspass tog slut förra fredagen. I lönndom smugglades den digra luntan ned i den bibliofilleska väskan, och mellan flyttstök och julhysteri har jag då och då tagit mig en titt över vad våren har att erbjuda i bokväg - blir det någon bokvår att se fram emot nästa år? Jo bevars, det har sett sämre ut, bokkabinettet ska nog kunna berikas med både det ena och det andra allteftersom tiderna blir ljusare, varmare och grönare.
Brombergs Bokförlag har i sin utgivning den fina serien Nobelklassiker som under första halvan 2009 utökas med bland andra Heinrich Bölls Ungdomens bröd och Sigrid Undsets Jenny, två verk som jag ganska säkert måste ha.
Ord&visor, ett för mig hittills obekant förlag, presenterar en redan utgiven bok av Birgitta Lindén - Jag, Helga Gregorius i vilken doktor Glas älskarinna och pastor Gregorius hustru tillåts ge sin version av det av Hjalmar Söderberg uppdiktade händelseförloppet. Intressant..?
På Galago uppstår August Strindberg till sin stora förvirring från de döda i Anneli Furmarks seriealbum August och jag, oemotståndligt för en bibliofil seriefantast! Hur ska man kunna bärga sig ända till maj månad?!? Do tell!
Vänta på att få läsa Joan Didions Bönbok för en vän som ges ut på Atlas i februari behöver jag tack och lov inte göra, den ska naturligtvis läsas en anglais! Inte för att jag för en enda sekund inbillar mig att jag kommer att ha läst A Book of Common Prayer i februari, men ändå! Atlas ger för övrigt också ut Philip Gourevitchs Vi vill upplysa er om att vi kommer att dödas imorgon tillsammans med våra familjer, en reportagebok om folkmordet i Rwanda som på alla sätt känns viktig, både att äga och läsa.
Bokförlaget Mormor har en februarititel som verkar synnerligen spännande då jag läser om den: Lidija Praizovics Spegelboken - Porträtt av konstnärinnan som ung. Berättelser ur dockskåpet. Om inte annat är den där James Joyce-intertexten nog för att väcka intresse.
Albert Bonniers Förlag lockar med titlar som Ann Jäderlunds Vad hjälper det en människa om hon häller rent vatten över sig alla dagar?, Carl Johan Vallgrens Kunzelmann & Kunzelmann, Carlos Ruiz Zafons Ängelns lek och framför allt W.G. Sebalds Svindel. Känslor som, liksom Anne Carsons Röd självbiografi, är en del av Bonnierförlagens fantastiska Panacheserie. Den senare romanen kommer med största sannolikhet att läsas på originalspråk, liksom Irène Némirovskys Blodets hetta, Cormac McCarthys No Country For Old Men, Emmanuel Carrères En rysk roman och Hélène Berrs dagbok Ingen kommer att tro mig som också de utkommer på svenska i vår. Jag skulle också lätt kunna stå ut med att ha 1001 byggnader du måste se innan du dör i hyllan.
På Franks sida ser jag till min stora förtjusning att Mia&Klara ÄNTLIGEN ska komma med en humorbok, Ska vi skratta eller gråta? Vanligtvis skyr jag humorböcker som pesten, men frågan är om jag kommer att kunna hålla tassarna borta när denna kommer i januari...
Enligt Wahlström&Widstrand debuterar Ulf Lundell som dramatiker i april, och det tänker jag som diggar monsieur Lundell skarpt absolut inte missa. Ska ha!
I egenskap av blivande trädgårdsinnehavare tillika lantis fastnar jag ohjälpligt för Ordalagets Min egen trädgårdsbok och 300 sätt att leva ekologiskt.
Slavofilen i mig får frispel vid åsynen av Andrej Kurkovs Presidentens sista kärlek bland titlarna i Natur&Kulturs vårutgivning. Egentligen var jag inte varit så värst förtjust i Kurkovs Döden och pingvinen och Pingvin försvunnen, men själva artefakterna är så förbent stiliga att jag måste ha dem som prydnad i mitt bokkabinett!
Och så ett av det förlag som står det bibliofilleska hjärtat särskilt nära - Ersatz! Minsann, bjuder de inte återigen på en Andrej Platonov (som jag fortfarande inte läst en rad av, men ändåoförklarligt dyrkar), Dzjan. En själ söker lyckan!
Norstedts presenterar på en sida fyra stycken nordiska titlar. Genast fastnar min blick på Erling Jepsens Konsten att gråta i kör, som väl filmatiserats ganska nyligen?, och Hallgrimur Helgasons Stormland. Intressant nordisk litteratur ges också ut av Lind&co i vår, närmare bestämt i mars, i form av Naja Marie Aidts novellsamling Babian. Lind&co slår dessutom till med ytterligare en del i sin Nittonhundra-serie, denna gång Christopher Isherwoods Farväl till Berlin, en roman som tydligen ligger till grund för musikalen och filmen Cabaret.
Hur värker det inte till i hjärteroten på det mest angenäma vis då Modernista uppvisar en helsida, inte bara av en Bodil Malmsten-bok, utan något så fantastiskt som en Bodil Malmsten-bok med titeln Där ute går Hemulerna! Kan Ni förstå, så fint, Bodil Malmsten OCH lite Mumin! Varför måste vi tvingas vänta ända till april på den?!? Nu kommer också översättningen av min älskade Georges Perecs Les choses - Tingen - som väl egentligen skulle givits ut i höstas? Återstår att se vad det är för kvalitét på den översättningen...
Vertigo ger i april ut en bok som jag vill ha, men aldrig kommer att våga läsa: Gustav Meyrinks Golem, om det vittberömda monstret i det judiska Prag. Är det okej att köpa en bok man helt säkert aldrig kommer att läsa bara för att man känner en absurd dragning till den?
Liksom mitt hjärta slår lite extra för Ersatz har också förlaget Bastion surfat in bland mina favoriter. Här ges Edgar Kerets Åtta procent av ingenting redan ut, och till våren kommer också dennes Pizzeria Kamikaze, liksom David Means Hunger, som vid tillfälle skall avnjutas i engelskt original. Apropå originalspråk tycks [sekwa] ha lagt vantarna på något synnerligen intressant som omgående måste inhandlas i fransk version - Muriel Barberys Igelkottens elegans. Omgående kanske är att ta i med tanke på den stundande julen... Får väl kanske vänta tills lönen kommer 23 december...
När vi ändå är inne på området franskspråkig litteratur och originalspråk tör omgående (denna gång på riktigt omgående) Elisabeth Grate Bokförlag nämnas, Alexandre Najjars ungdomsminnen Krigets skola och Madeleine Bourdouxhes novellsamling En spik, en ros.

Vilken lättnad - det kommer finnas nya böcker att köpa i vår också! Hurra!

La Bibliofille (som snopet undrar Tranans böcker då?)
6 tankar

onsdagen den 10:e december 2008

Retro: Siri Hustvedts The Sorrows of an American

Då jag efter avslutad läsning ställde tillbaka Siri Hustvedts The Sorrows of an American i bokhyllan var jag besviken. Det var med bestörtning jag insåg det - jag var besviken! Kunde det vara möjligt? Gjorde jag något fel? Var jag för okoncentrerad? Hade jag läst för slarvigt? Hade jag haft för höga förväntningar?
Troligtvis det senare. What I Loved tänker jag tillbaka på som en av de mer angenäma läsupplevelser jag haft, likaså The Blindfold. Jag minns den varma känslan jag hade i magen när jag läste texterna, hur den fantastiska prosan - sval, enkel, osmyckad - var som ett rinnande vatten att läsa, jag minns de runda romanfigurerna och hur levande de var gestaltade, hur fysiskt de och de miljöer de placerats i tog form för min inre blick, och allt detta finns i The Sorrows of an American också. Så vad var det med romanen som störde mig?
Det är någonting med post-9/11kontexten, som förvisso är försumbar till sin volym, men ändå finns där som ett inande knott i bakgrunden. Det är någonting med tempot, det lunkar på och allt är väl. Men så skenar det iväg och utvecklas i en dramatisk patetik, lågmäld visserligen, men onödig, och inte ens slutet - där Siri Hustvedt verkligen ger prov på vilken fantastiskt duktig författare hon är - kan väga upp för det utspelet. Den narrativa tekniken används inte på ett sådant sätt att den skapar syntes. Eller är det min intolerans mot blir de dramatiska och känslomässiga effekter, eller varför inte helt enkelt det händelseförlopp, som Siri Hustvedt använder för att knyta samman The Sorrows of an American som gör mig reserverad?
The Sorrows of an American lyfte aldrig som What I Loved gjorde, det blev aldrig magiskt. Med sorg konstaterade jag att detta inte är Siri Hustvedts största litterära prestation, och det är kanhända orimligt att kräva av en författare att hon ska överträffa sig själv i vart alster, även om det är vad man allra högst önskar, så att man alltid blev glatt överraskad. Bitterljuvt, bitterljuvt... C'est la littérature...

La Bibliofille
7 tankar

måndagen den 8:e december 2008

Intressant signerat Malin Ullgren

Klicka på bilden eller här för att komma till artikeln.

La Bibliofille
10 tankar

söndagen den 7:e december 2008

Vann Naths Ett kambodjanskt fängelseporträtt

Är vittnesskildringen måhända den enda litterära genren som genom sin själva natur är oantastlig? Dess konstnärliga funktion är sekundär, dess facklitterära egenskaper kanske mer centrala, men överskuggas också dessa av någonting vida mer betydelsefullt: någon har någonting viktigt att berätta. Någon har genomlevt någonting, oftast för gemene man obegripligt, ointagligt, som man ändå måste försöka göra gripbart, fattbart. Någon har utstått någonting som det i många fall är av största personligt vikt att göra upp med, att få ro i, att helt enkelt få sagt.
Vittnesskildringen är oantastlig just för att den är självberättigande: den berättar om någonting viktigt, om någonting som det för framtiden är viktigt att det blir läst och hörsammat. Genren är icke att förväxla med den litteratur som insorteras i kategorin "sann historia" i vilken ett högst privat och, rent krasst historiskt ointressant, människoöde skildras, en genre ur vilken luften gått ur alldeles, totalt domineras av så kallad eländeslitteratur, som säkert är sprungen ur ett genuint behov av att göra upp med personliga trauman, men som numera mest tycks läsas som verklighetsflyktig socialpornografi, och blivit en arena för vältrande och gottande i andra människors större och högst privata olycka.
Vittnesskildringen är ett subjektsfönster genom vilket läsaren kan nå en större förståelse av en viktig historisk kontext. Vann Naths Ett kambodjanskt fängelseporträtt berättar om författarens liv och öden i Pol Pots och röda khmerernas Kambodja åren 1975 till 1979 då 1,6 miljoner människor, enligt Peter Englunds förord, bragtes om livet. Med regimens högst godtyckliga och terroriserande järnhand kom Vann Nath att skiljas från fru och barn, och slutligen placeras i fängelset S-21, Toul Sleng, i den södra delen av Pnom Pehns där upp emot 14000 människor svalt, torterades och avrättades. Av en tillfällighet, tack vare sina konstnärliga färdigheter, lyckades Vann Nath undkomma med livet i behåll.
Tonen i Ett kambodjanskt fängelseporträtt är lågmäld och intim, och att läsa den är som att sitta ansikte mot ansikte med Vann Nath själv. Meningsbygnaden i texten är enkel, fraserna korta och effektiva och tycks inte bara vara åtskilda av punkter, utropstecken och frågetecken, utan också av tidsliga pauser för andhämtning och eftertanke. Vann Naths enkelt diskreta berättande fyller onekligen en funktion, ger det berättade möjlighet att sjunka in hos läsaren, och får avsevärd effekt i sin kontrast mot författarens/konstnärens egenhändigt målade scenerier - fångar i sina celler, tortyr med nagelutdragning, vattentortyr, en mor som berövas sitt barn -, och de fotografier från Toul Sleng som återfinns längst bak i boken. Ord och bild tillsammans fastslår en gång för alla oantastligheten, oavvisligheten i Vann Naths historia.

La Bibliofille
4 tankar

lördagen den 6:e december 2008

Hufvudstadligt vänbesök i bokligt tecken

Tisdagen tillbringades i celebert sällskap i Svea Rikes Hufvudstad och gick minst sagt i bokligt tecken. Dagens inleddes med ett på alla sätt berikande besök på Wollmar Yxkullsgatan 5b där Bokförlaget Tranan har sitt rede och dessutom försäljer högkvalitativ litteratur från världens alla hörn. Då de bibliofilleska tassarna stängde Tranandörren efter sig var väskan bräddfylld med intressant litteratur, bland annat Jag i första och sista person: 20 polska kvinnliga poeter, Huy Thiêp Nguyêns Skogens salt, Vietnamn berättar: Eldsommar, juliregn, Salim Barakats Järngräshoppan och Mahmoud Darwishs Mural.
Efter diverse eskapader och kartkonsulterat kringirrade hamnade K. Väninnan och jag på Rönells Antikvariat, också detta en livsfarlig plats för bibliofil(l)a människors plånböcker. Vad min K. Väninna lade rabarber på kan Ni läsa om här. Själv investerade jag i inte mindre än sex små darlings som Ni kan se avporträtterade på bilden nedan:

Katarina Frostensons Berättelser från Dom, Osamu Dazais Inte längre människa, Jachým Topols En utflykt till järnvägsstationen, Aleksandar Hemons Death in Venice samt Kenzaburo Oes Tid för fotboll och M/T och berättelsen om skogens under.


Några titlar som kan strykas från Kuriositeter - nyfiken på-listan, och en grämelsens tagg som kan utryckas ur metaforiskt bokfinger. För några månader sedan stötte jag på Kenzaburo Oes M/T och berättelsen om skogens under på ett antikvariat men KÖPTE DEN INTE! Maken till imbecillitet - skönt att ha korrigerat detta ödesdigra misstag.
Känslan av att ha ytterligare några böcker säkrade är som alltid vansinnigt tillfredsställande och behaglig, och jag ser mycket fram emot att om cirkus en månad få rangera dessa artefakter i mitt då mer lantligt belägna bokkabinett. Tills dess får jag pilla och fingra på dem där de provisoriskt ligger travade på ett hyllplan i mina numera ödsligt tomma bokhyllor innan det är dags också för Stockholmsböckerna att packas ned i låda. Kanske hinner jag till och med läsa ett par av dem?

La Bibliofille
8 tankar

torsdagen den 4:e december 2008

Lettland berättar: Människomuseet

Novellsamlingen Lettland berättar: Människomuseet är en sann pärla för den litteraturista som uppskattar absurditet och magisk realism. Flertalet av novellerna i antologin minner om både Jorge Luis Borges och Franz Kafka, men blir i detta lettiska sammanhang något alldeles nytt: den magiska realismen möter östeuropeisk betong, och ur detta osannolika hopkok, ett slags baltisk exotism, föds de mest fantastiska noveller. Samtidigt som genrefusionen är ny och framåtsträvande finns det ändå mycket i samlingen som är retrospektivt, minnet är ett centralt tema, och många av texterna har den uråldriga sagans tonfall, utspelande sig i en karg och trolskt natur.
Att läsa Lettland berättar: Människomuseet är som att återigen vara med på barndomens högläsningsstunder på biblioteket eller nattliga spökhistoriesessioner under en tältnatt i trädgården. Stämningen, vilken den än är, är i var och en av novellerna så påtaglig att man skulle kunna skära i den med kniv. Inga Zoludes Smutstvätten, Guntis Berelis Människomuseet och Arvis Kolmanis Stormens utbrott är tre mycket goda exempel på texter som är stillsamt psykologiskt vis fasaväckande och kusliga, medan Pauls Bankovskis noveller Höstligt terränglopp, en erinrelse av en löpartävling under skoltiden och Motorcykelsommar, vars berättare förefaller vara en variation på Vladimir Nabokovs Humbert Humbert, framkallar ren och skär ångest. Man fångast, fjättras i texternas stämningsvävar, och tar sig endast med svårighet, och dessutom ytterst motvilligt, ur dem.

Alternativ titel till Lettland berättar? Lettiska mästarnoveller.


La Bibliofille
6 tankar
Prenumerera på: Inlägg (Atom)