Sine[läs]kur

Det är nu dryga månaden sedan vi tog vårt pick och pack och flyttade ut på Landsbygden och aldrig tidigare har det funnits så lite tid över till läsning! Det måste skottas snö, det måste anskaffas någonting till kåken som föranleder en resa in till närmaste stad (förvisso inte alls särskilt avlägsen, dryga halvmilen bara) och resulterar i en bortovaro på säkert tre timmar, det måste förberedas lunchlådor, det måste snickras och målas, det måste köras in ved, det måste hållas fyr i eldstäderna, det kommer besökare som måste (kärt besvär) visas runt i Huset och bjudas på kaffe (When in Rome...), det måste gås till brevlådan för att hämta posten, det måste tvättas, det måste släppas in och ut Katten, det måste njutas av de vackra vinterdagarna i form av långa promenader, det måste handlas mat, vilket föranleder ytterligare resor in till närmaste stad (förvisso inte alls särskilt avlägsen, dryga halvmilen bara), kort sagt: det finns alltid någonting att göra. Precis hela tiden. Så när man väl har en stund över att slå sig ned med en god bok är man så trött att man somnat långt innan man ens slagit upp den ifrågavarande boken och hunnit läsa det första ordet.

Det var länge sedan jag läste såhär lite. Förfärad inser jag att minskad tid för läsning också innebär minskad aktivitet här i Min Litterära Salong i Paris - tre dagar och inte en tanke författat och publicerad i gult på rött! Förbryllad har jag vandrat omkring i Mitt Kära Hus och undrat när två av mina käraste sysselsättningar - husboende och läsning ska finna harmoni, om de någonsin ska komma att finna fullständig samklang så att jag får ligga bekvämt tillbakalutad i soffan, framför braskaminen med en bok i handen någon längre stund än fem stulna minuter efter att jag kommit hem från jobbet.
Idag har svaret uppenbarat sig för mig. Läsa hemma i lugn och ro får man göra när man är sjuk. När man är sjuk får man inte gå ut och gå, man får inte köra ved, man får inte ha besök, man får inte laga mat, man får inte åka och jobba, man får inte åka och göra ärenden, man får inte snickra, man får inte måla, man måste bara ta det lugnt och vila (inte så att man blir frisk för sin egen skull, för att man mår bättre själv då, utan så att man återigen kan bli samhällsnyttig , återvända till sin arbetsplats som man i och med sin sjukfrånvaro orsakat enorma besvär och måhända också belastat ekonomiskt ifall sjukfrånvaron skulle ha sträckt sig över en tidsrymd längre än en dag).
När man är sjuk är det synd om en för att man mår dåligt och för att lindra sina plågor kan det då vara en tillåtet att man tar sin tillflykt till en bok. När man på grund av sjukdom är oförmögen att ägna sig åt NYTTIGA sysslor och göromål, då man inte hur mycket man än vill kan GÖRA SIG FÖRTJÄNT av en stunds lättjefull tidsslöseriläsning, då kan det vara tillåtet att läsa en sida eller två.
Idag är jag sjuk. Huvudet bultar som om någon gick lös i det med slägga, kalla frosskårar löper genom hela kroppen trots att jag är påbyltad och nedkurad under täcken som om inomhustemperaturen förväntades krypa ner långt under nollstrecket - om jag ägt en febertermometer skulle den ha visat på trettio, fyrtio grader, minst! (gissa intertexten). Ögonen tycks vantrivas i sina hålor, ögonlocken är för ömma för att jag ska orka sluta dem, fingrar och tår är nästan förlamade, kan endast mödosamt rätas ut och vickas på (föreställ Er den stelhet med vilken denna betraktelse pekfingervalsas ned). Axlar och skulderblad äro ömma, knänen (jag vet att det heter "knäna", men jag känner mig en smula revoltär och upprorisk denna min sjukdomsdag och använder därför den pluralisform jag känner för ifråga om substantivet "knä", med all respekt för Er språkvårdare därute naturligtvis) har fått för sig att min sista stund är kommen och har därför snabbt åldrats med en sisådär femtio år, egentligen skulle jag för att överhuvudtaget kunna ta mig fram i Huset behöva en rullator, så att jag kunde hasa på ett för mig mer klädsamt vis.
Idag är jag alltså sjuk, oförmögen att göra någonting alls. Idag FÅR jag alltså läsa hela dagen om jag vill, utan att ha dåligt samvete för att jag bortprioriterar någonting vida mycket mer viktigt, såsom arbete, snöskottning, vedkörning, snickring och målning, matlagning et cetera. Idag har jag inte bortpriotiterat någonting, jag har helt utan egen förskyllan ANGRIPITS av någonting (ett virus? en bacillusk?) som FÖRHINDRAR mig att göra alla dessa vida mer mycket viktiga saker än att läsa. Faktiskt är det så att läsning är det enda som man försvarligen KAN ägna sig åt en sjukdomsdag, iallafall en sådan sjukdomsdag som den jag har idag, utan att riskera att fördröja den (förhoppningsvis) stundande tillfriskningen.
Gott folk: i samhällsnyttans namn lägger jag mig nu ner för att läsa resten av dagen!

La Bibliofille (mitt namn är Ynklighet)