Vad vore en läsare utan ljus? Vad skulle vi ta oss till under dygnets mörka timmar, som obestridligen är väldigt många i just detta hörn av världen, om ljuset icke funnes? Den näsvise och messerschmittige invänder säkert att det inte vore särskilt mycket bevänt med särskilt mycket alls utan ljus och det är förvisso sant, men minns att vi befinner oss i ett litterärt och bokligt sammanhang här, här är böcker och läsning Den Stora Frågan, inte Livet som sådant.Denna betraktelse - måhända en befriande variation till de enahanda recensioner (eller vad man nu ska kalla dem, jag vet då rakt inte) som dominerar likt kirskål i trädgården i denna litterära salong i Paris -är alltså en hyllning till Ljuset.
Dagsljuset, ergo Solen, torde komma högt upp på listan över Ljuskällor som förtjänar ett tack för att de gör bokläsning möjligt och det gör de självfallet - tack ska Ni ha, jag nämner Er först för att inte såra någon eventuell stolthet, det kunde ju få rysliga konsekvenser för oss alla. Stjärnorna (andra än Solen, bäst att nämna det ifall det skulle finnas någon liten Adjunkt ibland oss) ska också ha sitt tack, inte för att de är särskilt användbara ur bokstavsurskiljningssynpunkt, ändock är det tveklöst så att man läser vansinnigt mycket bättre under en klar stjärnhimmel än under en molnfylld dito. Tack i oändlighet alltså. Månen är ingen ljuskälla i sig, men reflekterar däremot solljus på ett för läsning alldeles ypperligt vis: sätt Er med ryggen mot ett fönster genom vilket månen lyser in och Ni ska få se hur ypperligt det går att läsa. Kanske inte ett förfarande som bör användas i långsiktiga syften, men i nödfall så. Ett tack till Månen alltså.
Så långt himlakropparna. Stearinljus och andra mer eldiga källor är, liksom himlakropparna, oersättliga läsningsmöjlighetsgörare i fall av strömavbrott och dylikt och har dessutom den fördelen att de också värmer och bidrar till känslor av mysighet. Kanske inte den ljuskälla som optikern skulle rekommendera eftersom läsning i stearinljusets sken på sikt kan göra en skumögd, myop och allt möjligt icke läsningsbefrämjande, med som räddare i nöden (hepp!) dock alldeles utmärkt och det tackar jag såklart för.
Elektriska lampor är bra för den som vill läsa trots att det är mörkt. Som det ju finns en sådan rasande mängd sådana ser jag mig nödd och tvungen att ur denna mångfaldiga drös lyfta fram lampor som betyder mycket för mig och min läsning just i detta nu. Busslampan är en av dessa. Vad skulle man göra på bussen utan de i denna inmonterade läslamporna? Förvisso kan man tycka att de många gånger lyser lite väl svagt och ännu fler gånger lyser lite väl inte alls, varföre man får se sig nödd att byta plats, men som fenomen är busslampan ändå bra. Tack!
Låtom oss raskt inträda i Hemmets domäner. I mitt bibliotek finns en väldigt fin golvlampa i vars sken jag mycket ofta sitter och läser. Den är av modell äldre, en gång inköpt på auktion åt mig av min K. Mor, har en cirkelformad ca 3cm hög sockel i björk, en svanhalsformad vad-det-nu-heter, delen mellan fot och skärm? Mon dieu, jag kan inte för mitt liv komma på vad det heter! Märkligt... Nåväl! Skärmen är en benvit veckad sak som gör att skenet från lampan blir mycket milt och behagligt att sitta i, trots att glödlampan är av lågenergislaget och därför avger en ganska ickemysig ljustyp. Jag är mycket tacksam mot och för denna lampa som verkligen är hjärtat för min sittande läsning i hemmet - tack, Golvlampa, för Din läsvänliga skönhet!
Så favoritljuskällan über alles: Sänglampan. Inte sänglampan som lampart, utan just Min Sänglampa, den som i denna skrivande stund står på mitt sängbord. Den är inte mer än femton centimeter hög, ser på håll ut som en dovt rosaorange svamp (Ni kan se den på bilden längs upp till vänster i denna skrivelse) och brukar i allmänhet betraktas som ganska kultig av de personer som får syn på den i vårt hem. Lampan är en i ett par som en gång tillhört min Farmor och Farfar, vilket gör det extra roligt att få ha dem, det är något visst med att veta att man var gång man trycker på knappen för att tända eller släcka lampan upprepar en handling som Farmor eller Farfar gjort hundratals, ja tusentals gånger på den tid lamporna stod på deras sängbord.
Ljusexperter skulle med all säkerhet avfärda Min Sänglampa som högst olämplig för läsning, eftersom skärmen är av metall, rundad och med en diameter på knappa femton centimeter. Något ljusgenomsläpp är det inte tal om, själva ljusradien är inte så stor och för att kunna se att läsa ordentligt i lampans sken måste man ligga väldigt nära sängkanten och ha lampan placerad väldigt långt ut på sängbordet. Men vilket sken när man väl hamnat i det! Utsökt! Ur djupet av mitt läslustiga, opraktiska, nostalgiska och sentimentala hjärta: tack, Du lilla Sänglampa!
La Bibliofille
Dagsljuset, ergo Solen, torde komma högt upp på listan över Ljuskällor som förtjänar ett tack för att de gör bokläsning möjligt och det gör de självfallet - tack ska Ni ha, jag nämner Er först för att inte såra någon eventuell stolthet, det kunde ju få rysliga konsekvenser för oss alla. Stjärnorna (andra än Solen, bäst att nämna det ifall det skulle finnas någon liten Adjunkt ibland oss) ska också ha sitt tack, inte för att de är särskilt användbara ur bokstavsurskiljningssynpunkt, ändock är det tveklöst så att man läser vansinnigt mycket bättre under en klar stjärnhimmel än under en molnfylld dito. Tack i oändlighet alltså. Månen är ingen ljuskälla i sig, men reflekterar däremot solljus på ett för läsning alldeles ypperligt vis: sätt Er med ryggen mot ett fönster genom vilket månen lyser in och Ni ska få se hur ypperligt det går att läsa. Kanske inte ett förfarande som bör användas i långsiktiga syften, men i nödfall så. Ett tack till Månen alltså.
Så långt himlakropparna. Stearinljus och andra mer eldiga källor är, liksom himlakropparna, oersättliga läsningsmöjlighetsgörare i fall av strömavbrott och dylikt och har dessutom den fördelen att de också värmer och bidrar till känslor av mysighet. Kanske inte den ljuskälla som optikern skulle rekommendera eftersom läsning i stearinljusets sken på sikt kan göra en skumögd, myop och allt möjligt icke läsningsbefrämjande, med som räddare i nöden (hepp!) dock alldeles utmärkt och det tackar jag såklart för.
Elektriska lampor är bra för den som vill läsa trots att det är mörkt. Som det ju finns en sådan rasande mängd sådana ser jag mig nödd och tvungen att ur denna mångfaldiga drös lyfta fram lampor som betyder mycket för mig och min läsning just i detta nu. Busslampan är en av dessa. Vad skulle man göra på bussen utan de i denna inmonterade läslamporna? Förvisso kan man tycka att de många gånger lyser lite väl svagt och ännu fler gånger lyser lite väl inte alls, varföre man får se sig nödd att byta plats, men som fenomen är busslampan ändå bra. Tack!
Låtom oss raskt inträda i Hemmets domäner. I mitt bibliotek finns en väldigt fin golvlampa i vars sken jag mycket ofta sitter och läser. Den är av modell äldre, en gång inköpt på auktion åt mig av min K. Mor, har en cirkelformad ca 3cm hög sockel i björk, en svanhalsformad vad-det-nu-heter, delen mellan fot och skärm? Mon dieu, jag kan inte för mitt liv komma på vad det heter! Märkligt... Nåväl! Skärmen är en benvit veckad sak som gör att skenet från lampan blir mycket milt och behagligt att sitta i, trots att glödlampan är av lågenergislaget och därför avger en ganska ickemysig ljustyp. Jag är mycket tacksam mot och för denna lampa som verkligen är hjärtat för min sittande läsning i hemmet - tack, Golvlampa, för Din läsvänliga skönhet!
Så favoritljuskällan über alles: Sänglampan. Inte sänglampan som lampart, utan just Min Sänglampa, den som i denna skrivande stund står på mitt sängbord. Den är inte mer än femton centimeter hög, ser på håll ut som en dovt rosaorange svamp (Ni kan se den på bilden längs upp till vänster i denna skrivelse) och brukar i allmänhet betraktas som ganska kultig av de personer som får syn på den i vårt hem. Lampan är en i ett par som en gång tillhört min Farmor och Farfar, vilket gör det extra roligt att få ha dem, det är något visst med att veta att man var gång man trycker på knappen för att tända eller släcka lampan upprepar en handling som Farmor eller Farfar gjort hundratals, ja tusentals gånger på den tid lamporna stod på deras sängbord.
Ljusexperter skulle med all säkerhet avfärda Min Sänglampa som högst olämplig för läsning, eftersom skärmen är av metall, rundad och med en diameter på knappa femton centimeter. Något ljusgenomsläpp är det inte tal om, själva ljusradien är inte så stor och för att kunna se att läsa ordentligt i lampans sken måste man ligga väldigt nära sängkanten och ha lampan placerad väldigt långt ut på sängbordet. Men vilket sken när man väl hamnat i det! Utsökt! Ur djupet av mitt läslustiga, opraktiska, nostalgiska och sentimentala hjärta: tack, Du lilla Sänglampa!
La Bibliofille
Lite utomämnes vill jag bara berätta att jag nu läst både Främlingen och Med livet framför sej med STOR behållning.
SvaraRaderaJag beger mig genast till Dina domäner!
SvaraRadera