onsdagen den 2:e september 2009

Nyförvärv


La Bibliofille

12 tankar:

  1. Klokt nyförvärv, jag har recenserat den idag. Tyckte mycket om den.

    SvaraRadera

  2. Lyran: då beger jag mig strax till Dig för att läsa och begrunda. Tack!

    SvaraRadera

  5. Det ska bli intressant att läsa dina kommentarer om Bolaño, ska läsa Om natten i Chile under september.

    SvaraRadera

  6. Lyran: om min läsning av Bolaño fortsätter i den takt jag har nu kommer Du att ha läst ut den långt före mig. Vi får se vem som blir klar först!

    SvaraRadera

  8. Bajsugglan: nej, det är det icke. Alldeles icke, tvärtom!

    SvaraRadera

  9. Nyss reste jag i sensommaren med den medelålders franska frilansjournalisten Anne, berättaren i Den röda soffan, på ett skrangligt tåg på den transsibiriska järnvägen på väg mot Bajkalsjön.
    Slitna mattor. Solkiga gardiner. Samovarer. Kåldoft och tobaksrök. Skrattsalvor, bråk, skrikande barn. Utanför fönstret sumpmarker, datjor, babusjkor, förfallna fabriker och järnvägsstationer men också flammande kvällshimlar. Monotoni men också läsupplevelser (Dostojevskij och Jankelevitj). Samtal med medpassagerare.

    Anne gör samma resa med samma tåg som Gyl, hennes livskamrat och före detta älskare, gjorde några år tidigare.
    Gyl reste iväg eftersom han fortfarande ville tro att han kan vara med om att bygga en ideal värld. Hans resa var en ingivelse som rymde såväl stark symbolik som djup förtvivlan.
    Varför reser Anne? Hon vet det inte.

    Det första halvåret efter det att Gyl hade rest iväg och bosatt sig i en by vid Bajkalsjön skrev och mejlade han och Anne till varandra. Men nu var det längesedan Anne hörde från mannen som hon hade upplevt så mycket tillsammans med - även om de i tjugo år levt sina liv på skilda håll.

    Annes berättelse om sin resa för mig in i hennes (och mina egna) tankar om möten, kärlek, oro, politik, vänskap, barn, litteratur, läsning och en utopi om livet.
    Hon reser i geografin och i själen. Ofta under resan tänker Anne på den gamla dam med sviktande minne som bor en trappa nedanför henne själv i hyreshuset. På sätt och vis är grannen därför med på Annes resa – en resa som egentligen inte har något mål.

    Nyss var jag också i Paris. I Annes grannes lägenhet. I hennes röda plyschsoffa. Anne sitter på en stol och grannfrun, före detta modisten Clémence, sitter i soffan. Anne brukade läsa högt två gånger i veckan för den ivrigt lyssnande Clémence. Hennes ensamhet knöt dem samman.
    Anne läste och berättade om rebelliska och våghalsiga kvinnors livsöden. Stråtrövaren Marion du Faouet. Kvinnorättskämpen Olympe de Gouges som blev giljoterad. Och framför allt om Clémences favorit - Milena Jesenka, hon som simmade tvärs över Moldau för sin förbjudna kärlek till sin tysk-judiske älskare.
    När det blev sent, efter det att de hade färdats tillsammans genom människoöden, brukade Anne och Clémence gå ner till caféet. Där tog de ett glas och skålade för alla dessa kvinnor och för de egna underbara och smärtsamma upplevelserna tillsammans med män som hade givit dem energi och kärlek och som nu var försvunna i tillvarons strömvirvlar.

    En gång avbröt Clémence Anne i hennes läsande och stack in handen mellan sammetssoffans sits och ryggstöd. Ur skrymslet drog den gamla kvinnan fram ett foto från Quai de Bourbon år 1943. Kortet föreställde två ungdomar. Clémence och hennes pojkvän Paul:
    "Ni förstår, jag är expert på ensamhet, han försvann tio dagar efter den där söndagen, sköts till döds i ett gathörn tillsammans med nitton kamrater i motståndsrörelsen. Nitton år bara, nitton. Och så stoppade hon tillbaka fotografiet."

    I fortsättningen talade vi inte mera om Paul, hans närvaro var så påtaglig att vi inte behövde nämna honom.

    Michèle Lesbres franskt poetiska, sensuella och filosofiska roman är till tröst för oss läsare som ibland känner att våra förhoppningar om världen och oss själv långsamt grusas och att mycket glider ur våra händer.

    Min svindelkänsla, efter att med en suck ha läst sista sidan i Den röda soffan och sörplat i mig kallt kaffe, är att tillvaron är vemodig. Vemodig, skör och förunderlig. Melankoli är dock ett ganska behagligt tillstånd.

    (Michèle Lesbre är född 1947 och bor i Paris. Romanen ”La canapé rouge”, som har tilldelats två stora litterära pris och också var med finalen år 2007 för Goncourtpriset, är Michelle Lesbres tionde bok.)

    Lena Kjersén Edman

    SvaraRadera

  10. LKE: och genast för Le canapé rouge några snäpp högre upp på läslistan. Tack för Din kolossalt intressanta text!

    SvaraRadera

  11. Nu är Bolaño utläst och jag måste nog helt enkelt säga att jag älskade den.

    SvaraRadera

Prenumerera på: Kommentarer till inlägget (Atom)