Ty fusan

Nu har det skitits i det blå skåpet - nu ska det skrivas brev till Sverker Olofsson - nu är jag arg, ursinnig.

I dagar, veckor, har jag väntat. Tidigt kom en räkning. Jag betalade in erfordrad peng och tänkte att, nu så! Jag väntade och väntade. I förra veckan kom ett paket med någonting som utlovats (kors i taket!). Idag kom mitt första nummer av serietidningen Get Fuzzy, som Ni kanske minns att jag skrev om här.

Yr av vardagsglädje lade jag tidningen på mitt nattduksbord för att kunna se fram emot den som aftonlektyr. Kvällen kom, det blev dags för sängående, jag greppade förväntansfullt tidningen, öppnade den och läste...

Hej och hej då!

Tyvärr har vi ett trist besked till alla fans av Satchel och Bucky, Alice och Petey, Gary och Leopold, Fia, Keith Knight, Fård med flera: detta är tyvärr det sista numret av Get Fuzzy-tidningen. Men, som det brukar heta i seriernas värld: Fortsättning [sic!] följer! I skrivande stund vet vi inte exakt på vilket sätt, men förhoppningsvis kommer de flesta av serierna från Get Fuzzy att göra come back i en ny tidning senare i vinter - och då tillsammans med favoritserierna från Larson!, som läggs ned till årsskiftet. Fast Alice får ni garanterat träffa snart igen om ni läser Knasen, där den dyker upp som gästserie med start i nr 26/09.

Happy Holidays som man säger over there - och hoppas vi ses igen 2010!

Redaktionen

P.S. Alla prenumeranter kommer att få ytterligare information per post under december.

Förlåt mig, men drar man i mitt ben? Har man låtit mig vänta i dagar, veckor, på en tidning jag bara kommer att få ett enda nummer av? Visste man att Get Fuzzy var nedläggningshotad när jag beställde min prenumeration? Har jag lurats betala in pengar för en prenumeration på en nedläggningsplanerad tidning? Och vad då Alla prenumeranter kommer att få ytterligare information per post under december? Vad då för "ytterligare information"? Ett erbjudande, inte om att få pengarna tillbaka, utan om att få prenumerera på EN ANNAN TIDNING som ges ut av [Ägg]mont?  Glöm! Jag önskade prenumerera på Get Fuzzy, inte på någon annan tidning - i ren protest, för att åtgälda arrogansen (förmodar jag), kommer jag inte på några villkors vis att acceptera någon annan serietidning - och om jag av någon anledning inte kommer att få det vill jag veta varför NU!

Man gör inte såhär mot mig. Man invaggar inte mig i någon falsk förhoppning om att åtta gånger i ett års tid få ta del av min favorittidning för att sedan leverera denna tidning tillsammans med den käftsmällande informationen att mitt FÖRSTA nummer är tidningens SISTA, tröstande mig  och urskuldande sig med något slags vagt löfte om en ny tidning och prenumerantinformation per post i december - hallå, jag har VÄNTAT och SETT FRAM EMOT!!!

Jag skulle läsa min Get Fuzzy som insomningspreludium! Nu är jag så arg att jag kommer att ligga vaken hur länge som helst. Glöm att jag tänker läsa det första, enda, ynka, slutgiltiga nummer jag fått nu, efter detta... LUR! Om jag inte lyckas somna ska jag kräva att jag, förutom mina pengar tillbaka, ska erhålla kompensation för sveda och värk också.

"Happy Holidays som man säger over there - och hoppas vi ses igen 2010!" - det kan Ni ninjaglömma!

La Besvikna Bibliofille

Oavsiktligt poetiskt om Skatan

Skatorna bygger bo i granen där borta 

och det får dom, 

för jag älskar dom.

Mormor

La Bibliofille

Gajto Gazdanovs Alexander Wolfs vålnad

Vad kan följa av att en man riktar sitt vapen mot en annan man och fyrar av? Vad allt kan inte rymmas i en revolverkulas roterande rörelser på dess väg mot levande, snart död, materia? I Gajto Gadzdanovs Alexander Wolfs vålnad, utgiven hos bokförlaget Akvilon, kan man bokstavligen tala om ett startskott. Romanen är en studie i psyke, i konsekvens, i ögonblickets verk och i ödets ironiska bönhörlighet.

På den ryska stäppen låter Berättaren avfyra sitt vapen mot en Förföljare som skjutit ned hans stackars magra märr, sånär som haft ihjäl honom själv, och Förföljaren faller, efter vad Berättaren kan bedöma, dödligt sårad till marken. Men då han flera decennier senare får läsa en novell som skildrar exakt samma händelseförlopp förstår han att hans antagonist på något mirakulöst vis överlevt: den man som ständigt funnits i hans tankar ända sedan den olycksaliga revolvern avlossades på den ryska stäppen för så länge sedan, visar sig även vara i högsta grad närvarande och verksam också i hans närmaste omgivning.
Alexander Wolfs vålnad är en text med makt, med samma kraft som den hos de otyglade vattenmassor som efter en dag av hällande regn förvandlade vår skogsväg till en strid fors, gräsmattan till en fontän för några aftnar sedan. När tärningen väl är kastad, bägaren väl runnit över, finns det ingenting som kan hejda Döden i dess jakt på vad som den skulle tillkommit, Ödets och Textens fullbordanslusta, Språket - Tobias Lorentzsons översättning är högst levande och  mycket klädsam - som likt en autostrada, sakligt och konkret, berättar fram mörkret. Alexander "Sasja" Wolf har varit en död man ända sedan han med en hårsmån klarade livhanken, Berättaren en mördare alltsedan han avfyrade sin revolver och båda två vet det, har alltid känt det. Samspelet mellan romanens samtliga plan och dimensioner är total och det är grymt stiligt.
Att Alexander Wolfs vålnad är anlagd så att det som i början är överraskningsmoment till sist blir någonting som läsaren lär sig att anticipera är en av romanens främsta tjusningar. Denna förutsägbarhetens estetik - pusseldeckarens?, handlingens drag av lagbunden förutbestämdhet laddar texten, förvandlar den till ett slags svart materia mot vilken man dras med största tjusning, den känsla förebådandet av katastrofen väcker är närmast att definiera som en primal undergångsfascination: det hettar i ryggraden, man håller sig själv ovetande andan, ett infernaliskt leende rycker i mungipan, sprider sig över ansiktet och den i det närmaste reptilska tillfredställelsen inför La Grande Finale är triumfartad, jubelsvart!
Akvilon, ett ungt förlag som ger ut ryskspråkig litteratur i svensk översättning, har tidigare givit ut en diktsamling av Boris Pasternak, Ivan Bunins Mörka alléer, Fjodor Dostojevskijs Fattigt folk och nu alltså Gajto Gazdanov, Alexander Wolfs vålnad. Förlagets utgivning är i sanning någonting att hålla ögonen på, som Akvilons känsla för kvalitet är alldeles enastående, att döma av de tre sistnämnda titlar som lästs och tyckts till om här i Parissalongen. Eloge!

La Bibliofille

Lyriskt och sorgesamt om en skara bananers tragiska, sällsamma öden

BANANKYRKOGÅRDEN

Det är höstkväll och min katts
Pupiller vidgas när det skymmer.
Bananernas begravningsplats
Så många glömda minnen rymmer.

Vem vilar här? Vem vilar var
Bland röda löv i aftonfriden?
Jag läser inskrifter de har -
Försiktigt nosar katten under tiden.

En dog som ung och grön - och låg
På glass med alla delar spridda.
En livets middagshöjder såg
Förrn den blev stekt i smör till midda'.

En tredje övermogen dog
Rätt mosig och så brun som lera.
Av alla hjärtan som då slog
Finns bara tomma skal numera.

Den Okände Bananens grav
Vi stannar vid och tänker stilla:
Vem bet hans unga ryggrad av?
Vem skar och gjorde honom illa?

På Alla Skuggors Dag ses ljus
I kyrkogårdens vita dimma.
- De döda, högt i Månens Hus
- De fröjda sig var stund och timma!

av Lennart Hellsing 

La Bibliofille

Skulle behövt en bok om inredning

Husbiblioteket ska få en ansiktslyftning. Inte Boksamlingen som sådan, utan själva det rum i vilket Boksamlingen bor och huserar. I flera veckors tid har jag surfat runt på Det Världsomspännande Nätet i jakt på lämplig tapet, men hittills inte funnit någonting lämpligt. Eller jo, jag hart funnit någonting lämpligt, men med ett synnerligen olämpligt, om än säkert med tanke på det konsthantverk de är både utseende- och tillverkningsmässigt högst värdigt, pris: 1450 respektive 3500 kronor. De pengarna varken vill, kan, ska eller bör jag lägga på en tapet som ändå till större delen kommer att skymmas av bokhyllor (lågt i tak är det), även om det hade blivit grymt stiligt.

 I ren desperation vänder jag mig nu till Er, Kära Läsarskara, för att be om Er hjälp. Bör man kanske, med tanke på att väggarna faktiskt i princip kommer att vara täckta av Böcker från golv till tak, bara spackla, slipa och måla, eller för den delen tapetsera, den befintliga tapeten i Biblioteket ton i ton med tapeterna i husets övriga rum och låta Bokhyllor och Böcker vara väggarnas enda utsmyckning? Ska man dra nytta av det faktum att rummet har två tak- och väggbjälkar och tapetsera ytan mellan dessa, där fönster och dörr så lämpligt råkar befinna sig, med en mer kostsam (dock ej 1450-3500 kronor per rulle) och lite mer djärv tapet (helst i guld och vitt) som får samsas med Bokhyllor och Böcker? Eller välja en djärvare tapet och tapetsera med den i hela rummet? Eller måla/tapetsera ton i ton med Husets övriga rum och bara köpa prover av de två tapeterna ovan, så stora prover att man kan rama in dem och hänga upp dem på de väggytor där man inte kan ha bokhylla, en kombination liksom?

Många frågor blir det. Kontentan är ändock den att ju mindre pengar man spenderar på tapet och färg, desto mer pengar finns det att köpa böcker - och bokhyllor! - för... Mycket viktigt att ta detta i beaktande... Kanske har jag redan fått svar i frågan om hur Husbibliotekets ansikte bör lyftas..?

Kom dock gärna med tips och synpunkter - bara det bästa är gott nog för Husbiblioteket!

La Bibliofille

Australien berättar: Drömtidens framtid

Som Jan Arnald mycket riktigt påstår i bokförlaget Tranans novellsamling Australien berättar: Drömtidens framtid får nog de flesta svenskar, också de hyggligt belästa, något panikslaget i blicken om de ombeds nämna en enda australiensisk författare. Jag är definitivt en av dem som skulle svettas, även om jag efter en (längre) stunds betänketid lyckades gräva upp Steve Toltz ur mina minnesgömmor. Patrick White? Nope, sorry mate..! Nobelpristagare och allt, men tyvärr, kände inte till.

Novellerna i Australien berättar: Drömtidens framtid är magiska, överträffar alla förväntningar jag har på samlingen som helhet och det är ytterst motvilligt jag lägger den ifrån mig, med jämna mellanrum, i läslig gourmandism slukar jag den ena novellen efter den andra  - så väl översatta av Lars Ahlström att man inte för en sekund tänker på att man inte läser texterna på källspråk - och kan knappt tro på det jag upplever: det måleriskt deskriptiva språket, de underbara perspektiven, den dovt pulserande fasan, i Carmel Birds Rita Marquands arv; den alldeles oemotståndliga och mot varje försök till förklaring immuna Mulet i Velesk av Tim Richards (j'adore!); den uttalade känslan av köttslig upplösning avspeglad i texten och språket i Gail Jones  Radiologi (eller Romantikens vetenskap); det postpanikala lugnet, det stilla minnandet,  det tillförsiktliga inväntandet och accepterandet av ett närstående slut i James Bradleys Sköldpaddornas kyrkogård; det fullständigt skabröst och förförande makabra i Sonya Hartnetts Döda Christian (mitt hjärtebarn!); verklighetens diskreta och grymma intrång mellan sprickorna i en tjusig fasad i David Maloufs Den där slinkan; naturlyriken, naturmystiken, isbergsberättandet i utdraget ur Alexis Wrights Carpentaria; det komiska, parodiska, driftiga och galna i Tom Chos Idag hos dr Phil; den beklämmande och ändå på ett mycket märkligt vis idylliska vardagstragiken i Gillian Mears Mödrar och gamla älskare; kombinationen magisk realism och gammal folktro i Kim Scotts Sovande; snedvridenheten, det olycksamma i kärleken till staden i Delia Falconers Aqua Alta; samspelet mellan titel, innehåll och temperament, kamouflagets symbolfunktion i Murray Bails Kamouflage; den tidlöshet som uppstår då erinringar och minnen gestaltas inom en ramberättelse, cirkelkompositionen i Brenda Walkers Kylan; upplevelsen av att genom läsandet av Barry Coopers Bönplockarblues ta plats i någonting som man uppfattar som genuint, autentiskt australiensiskt; den klaustrofobiska känslan och de parallellt löpande handlings- och symbolnivåerna i Catherine Fords  Jetlag; kontrasten mellan förväntad och faktisk sensmoral, dess finala effekt i Herb Whartons titelnovell Drömtidens framtid: Bungo pengaguden; diskussionen om det konstnärliga skapandets förhållande till ljuset och lyckan i Brian Catro Sonatina.
Nå, vad sägs, får det lov att vara nitton australiensiska noveller? Seså, Ni vet att Ni vill läsa, Ni vet att Ni vill ha. All ickeläsning sker på egen risk - och förlust.

La Bibliofille

Je me souviens: The People's Act of Love

To say the name of one star is enough
Among the worlds where night allows no spark
It's not because this star's the one I love
Because to me, all other stars are dark
It's not because this star's the one I love
Because to me, all other stars are dark

And if my heart is heavy in the night
I have another praise for her to give
It's not because with her there is more light
But that with her, I don't need light to live
It's not because with her there is more light
But that with her, I don't need light to live

ur The People's Act of Love, James Meek

La Bibliofille

Mer än böcker på antikvariat

Bokhyllorna i det lilla landsortsantikvariatet var fulla av böcker, men förutom en bok om den by där min mor växte upp, en bok jag inte köpte för att den var för dyr i mitt tycke, hittade jag ingenting som ville följa med mig hem. Inte förrän jag i ett hyllhörn fann en skokartong full av gamla vykort.

Samlingen stammade från en familjen Andersson och bestod mestadels av jul-, nyårs- och påskhälsningar, påskkort och tack- och gratulationskort, ( och en rejäl packe med läskiga prästfotografier). De flesta vykorten var sådana som tillsänts familjen i mitten av förra seklet, men där fanns också flera oskrivna, osända kort.

Jag önskar att vykort såg likadana ut nu som de gjorde då - motiven, papperskvalitén, formaten..! Man blir ju lyrisk! Efter att framgångslöst ha försökt att minska ner den tjocka högen med kort jag ville köpa gav jag upp och tog allihop, men bara för att Mitt Sällskap erbjöd sig att pruta på dem, erbjuda affärsinnehavaren en paketpris på dem och några andra saker Sällskapet ville ha. Fräckt vågat, priset sänkt med hur många kronor som helst, från tio kronor styck till en krona styck.

Jag älskar verkligen de här bilderna! De flesta av korten med blommor och barn på fanns i flera exemplar och min girighet är sådan att jag verkligen måste ha vartenda ett, de har jag tänkt använda som gratulationskort, kanske sätta några av dem inom glas och ram. Bilden med flickan som bakar tillsammans med sin hund fanns det bara en av, den ska jag rama in och hänga upp i köket. Bilderna på det nedre fotografiet har jag också bestämda planer för: fåglarna ska ramas in och pryda någon väl vald vägg under vinterhalvåret, tomtarna och räven likaså, fast bara runt jul. De båda andra, björkarna och påskkortet, de ska få det mest ärofyllda av vykortsuppdrag: bokmärke.

La Bibliofille

Hans Blomqvists Gemenskapen har sina demoner och ensamheten sina

Det slår mig då jag långsamt trevar mig in i Hans Blomqvists på Bakhåll utgivna essäsamling Gemenskapen har sina demoner och ensamheten sina att jag ingenting vet om Franz Kafka. Jag konfronteras oförhappandes med att vara en av dem som helt utan belägg gått och inbillat mig att Franz Kafka var asexuell och led av Aspbergers syndrom, till exempel, utan att alls veta varifrån jag fått denna information, utan att ha en aning om hur denna mytbild uppstått och förankrat sig i min föreställningsvärld. Jag blir uppbragt av att läsa att Franz Kafka var en lång och reslig man, ety han i min värld endast räckte etthundrasextiofem meter över havet och kanske ibland hade skor med extra hög klack för att kompensera då han traskade över en dimhöljd Karlsbro. Jag har bevisligen haft ett slags idé om Kafka, en idé som inför Blomqvists essäer framstår som lika absurd och, faktiskt, Kafkaartad som denne författares romaner och noveller.

Hans Blomqvist, som tillsammans med Erik Ågren översätter Kafkas samlade texter till svenska, utreder och reflekterar i Gemenskapen har sina demoner och ensamheten sina kring tio olika sidor av författaren Franz Kafka, förutom hans sexualitet , förhållande till kvinnor och spekulativa Aspbergerdiagnos också om hans inställning och förhållande till andar, Felice Bauers och andras brev till Kafka, hans eventuella deltagande i anarkistiska möten, påståendet att han aldrig flyttade ifrån sitt föräldrahem, hans engagemang i filosofiska problem, hans arbete som försäkringstjänsteman, hans förmenta aversion till att publicera sina litterära alster och till sist också hans lyriska skapande.

Det är med systematik Hans Blomqvist griper sig verket an, framställer hypoteser om Kafka,  söker belägg för och emot dem i forskningen,  ställer olika teorier mot varandra såväl som mot Kafkas egna texter, korrespondens och dagboksanteckningar och drar utifrån detta egna slutsatser,  gör egna tolkningar, problematiserar, framför källkritik och lägger fram sina egna teorier. Varsamt  och ömsint befriar han Franz Kafka från diverse mytiska ok, ok som författaren måhända själv skrivit på sig genom sin egenartade estetik, om vilken Hans Blomqvist skriver följande:

Kan man alltså i Kafkas berättelser finna prov på att ramarna för det som beskrivs som verkligt bestäms av huvudpersonernas medvetande? Avstår han från att hänvisa till en verklighet som ligger utanför hans figurers medvetande? Låter han sina varelser leva i vad som uppenbarligen är villfarelser utan att han särskilt poängterar detta? Låter han dröm och vaka flyta samman? Jag kallar i fortsättningen sådant för anomalier. Och den fråga som jag ska besvara är alltså om det i Kafkas texter finns anomalier som författaren skildrar som om de vore verkliga. Det vill säga att han håller inne med sina kommentarer, att han inte förklarar, inte modifierar och inte lägger till rätta. I fortsättningen kallar jag detta att suspendera händelseförloppet.

[---]

[D]en typiska Kafkaberättelsen [skulle] i framtiden endast innehålla en enda anomali. [...] Att hålla inne med källan till anomalierna och att begränsa deras antal var två konstnärligt centrala beslut. De skulle tillsammans med den redan etablerade strategin att författaren suspenderar sitt omdöme om händelseförloppet starkt bidra till intrycket av det som man kallar det Kafkaartade: känslan av verklig overklighet eller overklig verklighet. Författaren överskrider gränsen för vedertagen realism men upprätthåller fortfarande skenet av att det som berättas har en förnuftig verklighetsförankring. (149ff.)

Kanske är det rimligt att betrakta mytbilden av Franz Kafka som ett resultat av att ett likhetstecken placerats mellan författaren och hans verk, mellan biografi och fiktion. Stycket ovan är för övrigt hämtat ur en av samlingens mest intressanta essäer, den betitlad Medvetandets verklighet, där Hans Blomqvist presenterar Kafkas estetik som potentiellt influerad den tyske filosofen Franz Brentanos empiriskt grundade deskriptiva psykologi.

Det är inte blott ämnet Franz Kafka som gör Gemenskapen har sina demoner och ensamheten sina till en högst angenäm läsupplevelse: erfarelsen av den miljö och bakgrund som framkommer i skildringen av Kafka och hans liv, beskrivningen av författarens Prag, av Gamla Stan, alla parker, byggnader, gator och torg som nämns är så inspirerande och levande att man genast vill kasta sig på närmaste flyg och resa ned till Tjeckien och vandra runt i Kafkas fotspår.

Resultatet av Hans Blomqvists essäer blir, åtminstone i mitt högst personliga och biografiskt Kafkaokunniga fall och vid sidan av en extrem reslusta, att man föranleds göra en högst behövlig omvärdering av Franz Kafka som författare, skjuta mytbilden av honom åt sidan och ta hans litteratur för vad den är: ett verk sprunget ur en människa med sann berättarbegåvning och talang för det hans sysslade med, måhända en smula egen och ganska besatt i sin skapargärning, men ändå hyfsat vanlig och hyvens snubbe. Gemenskapen har sina demoner och ensamheten sina är en essäsamling som väcker respekt i det att Hans Blomqvist i dem ger prov på gedigen kunskap och insikt i Franz Kafkas verk och dagar, och lyckas göra bruk av en vetenskaplig metod och samtidigt få entusiasmen för och kärleken till föremålet för sin undersökning - Franz Kafka - att oförblommerad lysa fram mellan vartenda grafiskt tecken, mellan varenda textrad.

La Bibliofille

Augustin Erbas Ensamhetens broar

Unge herr Johansson inkallas att göra militärtjänst och under hans vistelse på luckan hamnar han gång på gång i situationer där det gäller att gå med eller mot strömmen, att ta ett obekvämt eller ett mindre riskfyllt beslut. Rekryten, sedermera officeren, Johansson tar så gott som alltid det säkra före det osäkra för att hålla sig väl med sin pluton och rädda sig själv från utsatthet och obehag. Men samvetet ska komma att plåga honom.
I svensk dags- och kvällspress ser jag att Augustin Erbas Ensamhetens broar alltsom oftast kategoriseras som en roman om moral och civilkurage, om feghet. Jag tror att man skjuter långt över målet och gör både sig själv och texten en otjänst om man väljer att se på den på det viset. Jag tror inte att den iförd militärklädsel önskar dryfta filosofiska dilemman om huruvida man ska gå den smala eller breda vägen, välja fegt, tryggt och själviskt eller modigt, dristigt och osjälviskt, visa på de dilemman man kan hamna i när man tvingas ta ställning. Det vore för enkelt.
Jag tror inte att Ensamhetens broar alls vill ställa moralfilosofiska frågor om rätt och fel. Jag tror att det finns en mening med den stereotypi som genomsyrar såväl den övergripande bilden av den värnpliktiga tillvaron som persongalleriet. Jag tror att Ensamhetens broar är konsekvensen av en moralfilosofisk analys av vilken det har kunnat dras en alldeles speciell slutsats som i texten beläggs med stilistisk (som unge herr Johansson är textens jagberättare är texten präglad av honom och bär samma karaktärsdrag som han, lågmäld och neutral, ne uter, men den bär samtidigt tydliga spår av ett bakomtextligt psyke som är starkare och mer levande än den huvudperson genom vilken texten äger rum, varföre man inte provoceras, i de fall man gör det, av romanen i sin helhet, utan endast av unge herr Johanssons person) och innehållslig konsekvens och systematik, Jag tror att Ensamhetens broar önskar dra en alldeles speciell slutsats om Svensken.
Är han inte typiskt svensk, unge herr Johansson? Rädd att stöta sig med någon, rädd att visa känslor, ett flockdjur som håller sig inom jantelagens ramar och ryggradslöst lyder dess alla devis så fort möjlighet ges. Hans reflektioner över sitt eget agerande är begränsade, inställda på ren självbevarelsedrift, han glider bara med och skördar såväl ära som vanära av andras bedrifter och gärningar. Han iakttar, inrättar sig som en duktig liten soldat i ledet, igör ingenting på eget initiativ, ingenting oväntat, säger inte ett ljud och skäms som en hund.
Ingen slump heller att unge herr Johansson är placerad i än en militär, än civil miljö, att han uppvisar samma svenska följsamhet och slätstrukenhet var han än befinner sig, oavsett vem som offras till följd av hans oförmåga att protestera och göra sin röst hörd. Han iakttar, registrerar, konstaterar understundom att det som sker är alldeles åt helvete fel, men agerar han, säger något? Nej. Skäms han? Ja.
Med de bevis han framlägger i Ensamhetens broar kan Augustin Erba, och gör så med snygghet, bekräfta sanningshalten i ett militärt devis som ursprungligen avsåg att uppmana till lojalitet med fosterlandet, men som numera ofta används för att beskriva sinnelaget hos en civilbefolkning som aldrig aktivt tar ställning för eller emot i konflikter och svåra frågor, som använder tystnaden som ett sätt att i teorin göra sig oantastlig och neutral, och i praktiken tyst samtyckare till förtryck, orättvisor och övergrepp:

EN SVENSK TIGER

La Bibliofille

Bakhålls litterära ljud del 2

Jack Kerouak ger sin syn på begreppet Beatgenerationen - Sonja Åkesson läser ur sin dikt Självbiografi till jazzkomp - Ernest Hemingway konstaterar att hans liv alltid har varit svårt - Tuli Kupferberg gör en dikt av en annons - Henry Miller tänker tillbaka på sina lyckliga år i Paris - Yngve Gamlin härmar riksdagsledamöternas sätt att inte få någonting vettigt sagt - Anton Nilsson förklarar varför han sprängde Amalthea - Bess Houdini avslutar försöken att få kontakt med sin döde make Harry - Groucho Marx föreställer sig marinsoldatens lyxliv - Evert Taube intervjuas mitt under skapandet av en ny visa - J R R Tolkien läser ur De två tornen - Woody Guthrie pratsjunger sin Takin' Dust Bowl Blues - Spike Jones gör hästkapplöpningsreferat av Wilhelm Tell-ouvertyren. Allt detta sker på cd:n Bakhålls litterära ljud del 2.
Det är inte utan andäktighet man låter det silverglänsande plastföremål på vilket de tretton ljudspåren är präglade glida in i cd-spelaren, rösterna från förr äntra hörselgångarna. På flera av spåren knastrar det grammonfonspelaraktigt och hemtrevligt, men samtidigt är hela den sammanlagda speltiden på 52.17 minuter också en mycket högtidsbekransad stund. Så konservativ man understundom är vis-à-vis nymodigheter kan man ändå inte låta bli att häpna inför det tekniska under som det är att man detta tvåtusennionde år kan lyssna till sådant som begivit sig för så länge sedan, så långt tillbaka i tiden som 1936 från vilket spår 8, där Bess Houdini slutgiltigt tar avsked av sin sedan tio år tillbaka avlidne make Harry, daterar. Att det fortfarande är möjligt att lyssna till stora röster som för länge sedan tystnat här på jorden. Det är när man ser saker och ting ur det perspektivet som man förstår hur viktig sådan ljudutgivning som Bakhålls litterära ljud del 2 egentligen är.

Det är en riktig känsloodyssée att vandra genom de tretton ljudspåren. Till Jack Kerouacs innantillläsning av sin artikel om Beatgenerationen lyssnar man både roat, intresserat och som till radioteater; Sonja Åkessons röst är lika rökig och sorgset blasé som innehållet i den dikt hon läser och med jazzmusik som ackompanjemang blir det i all vardaglighet stämningsfullt och vackert; rart är det att ta del av den svenske radioreporterns uppläsnings-/innantilläsningsintervju med Ernest Hemingway, kontrasten mellan den mytiske bilden av den Litteräre Giganten och hans stelbenta uppläsning av svaren på svenskens små oskyldiga lågstadiefrågor (What is your favourite music?) till honom kunde inte vara större; Tuli Kupferbergs lyriska och högst dramatiska tolkning av en annons dryper av cynism; när man lyssnar till Henry Miller berätta om sin tid i Clichy är det som om man vandrar runt på Paris gator, sitter på bistron, hör ljudet av polisernas gnisslande cykelkedjor tillsammans med honom; man vrider sig av skratt inför Ynge Gamlins helt sanslösa och från verkligheten föga avlägsna politikersvammel; trots att det gått fyrtiotre år sedan Anton Nilsson sprängde Amalthea tycks hans röst ändock präglad av undertryckt vrede; Bess Houdinis avsked av sin make - I now turn out the light, it is finished, good night Harry - är ett av de högtidligaste ögonblicken i den knappa timman med Bakhålls litterära ljud del 2; hörandes studiopublikens skratt i bakgrunden till Groucho Marx sketch om den marina lyxtillvaron önskar man att man fick se det hela utspelas visuellt också; i intervjun med Evert Taube suddas den mytomspunna bilden av den baskerkrönte visfarbrorn ut en smula, eller utökas snarare till att också inbegripa den bakomscenligt arbetande yrkesmannen Taube; J R R Tolkiens läsning ur De två tornen kan omöjligt beskrivas som någonting annat än en sann nåd; plötsligt får man en röst till vykortsbilden av den unge gitarrplinkande Woody Guthrie och man förstår med ens varför han omnämns som en Bob Dylan-influens; déjà-vun är total inför Spike Jones hästkapplöpningsreferat och på den inre bioduken rusar Janne Långben förbi på en galopperande Disney-kuse, varför?
Omöjligen kan jag låta bli att om och om igen lyssna igenom Bakhålls litterära ljud del 2, den promoveras till bilkörning-cd och de litterära ljuden strömmar oupphörligt ut ur bilens högtalare var jag än behagar styra kosan. Den får mig att känna mig rik, berikad och aktsam om vartenda litet tidsfragment. Jag vill att det oupphörligt ska strömma fram litterära ljud på det att de stora litterära rösterna bokstavligen må fortljuda evinnerligen, dödstrotsande växa och anta tidlösa proportioner.

La Bibliofille