Alla är inte lika snabba, jag är det definitivt inte. Snabb. Först idag varseblir jag - och detta med vidlyftig förvåning och obereddhet! - att tjugohundratio års Nobelpristagare i litteratur tillkännages imorgon. "Nyheten" mottar jag med jämnmod kantat av lätt nyfikenhet -
Hur ser kandidaturen ut ett år som detta, månne? Handlingskraftigt letar jag mig fram till närmsta nätliga vadslagningsbyrå och inspanar den digra namnlistan.
Joyce Carol Oates,
Philip Roth,
Haruki Murakami,
Adonis,
Amos Oz och
Ian McEwan är som vanligt nämnda, noll otippbarhet där. Min spontana reaktion på dessa namnförekomster är av det mångsidiga slaget: 1) det vore trist om någon av dem fick Nobelpriset för att deras namn är så i sammanhanget uttjatade; 2) hoppas att någon av dessa författare får priset så att antalet ständiga kandidater minskar någon gång och man slipper höra talas om dem i detta sammanhang något mera; 3) kan
Roth,
Adonis och
Oz verkligen vara så bra att det är nödvändigt att tippa på dem år efter år?; 4)
Oates,
Murakami och
McEwan är förvisso bra i sina bästa stunder, men så bra att det förtjänas Nobelpris? Nej, inte väl?
Så urskiljes bland alla kunskapsluckor (en av storhandsfavoriterna, Ngugi wa Thiong’o, har undgått den bibliofilleska erfarenhetssfären alldeles, liksom Ko Un, liksom en pinsamt lång rad jättemånga andra författare), och mer allmänt (?) namnkunniga (Paul Auster och Bob Dylan) en handfull författare som jag i hjärtat skulle kunna ge mitt stöd såhär knappa dygnet före: Gerald Murnane, David Malouf, Javier Marías, Salman Rushdie och Jonathan Littell. Angenämt! Trist dock att inte finna Mircea Cartarescus namn i den där långa raddan av namn, med böcker som Orbitór: vänster vinge och Nostalgia (de enda jag läst, men med desto större dyrkan) vore ett Nobelpris honom väl unt. Men det vore måhända blott inpolitisk korrekt att lagerbekransa Rumänien två år i rad?
Finge jag bestämma skulle Nobelpriset tilldelas posthumt såväl i år som nästa år. Om jag vore Svenska Akademien skulle jag per omgående ge tjugohundratio respektive tjugohundraelva års Nobelpris i litteratur till George Perec - le Roi des rois! - och Clarice Lispector - la Reine des reines, för deras sagolika och makalösa livsverk och för enstakaverken La vie mode d'emploi och Passionen enligt G.H.
Allvarsspetsat skämt åsido, nu är inte jag Svenska Akademien och får inte bestämma vem som ska tilldelas tjugohundratio års Nobelpris i litteratur och det är gott så. Det blir nog väl med morgondagen och tjugohundratio års Nobelpris i litteratur och jag tänker mig att jag för en gångs skull ska njuta av denna ganska högtidliga tilldragelse, vara förväntansfull och leva lite på hoppet: hoppet om att imorgon strax efter ett kunna säga mig ha läst ett eller annat av innevarande års laureat, kanske kunna leta upp något enstaka verk i bokhyllan, bläddra lite fram och tillbaka, återbekanta mig med det och granska det i prisvinnarljuset eller, än hellre, tror jag, hoppet om att Den Ständige Sekreteraren under min näsa ska sticka in någonting som för mig är ett oskrivet blad, obesudlat av förutfattade meningar, föreställningar, åsikter, ett alldeles helt nytt litterärt äventyr..!
La Bibliofille
Om den oroande känsla Jonas Karlssons Den perfekte vännen väcker i mig tänker jag först att den kommer av ett slags föreställning om någonting gränsande till det ofullkomliga, tarvliga, oskickliga (janteska tankar om att en skomakare skola bliva vid sin läst och skådespelaren vid sin scen uppfyller mig) och lite småpretto, men får strax erkänna att herr Karlsson istället i sin på Det andra målet följande novellsamling istället med en oskuldsfull men icke desto mindre retfull fjäder är och pillar på själsdomäner man helst låter vara, inte så gärna gör entré i. Detta med den söderbergska obotliga ensamheten och det camuska främlingskapet, ånyo, barriärerna mellan människor som novellerna gestaltar: om den hårfina gränsen mellan samförstånd och skepsis, fientlighet même, om hoppets och övertygelsens utflykt till högre sfärer i de sociala hierarkierna, om uddahetens provokation, om linjen mellan vara och icke-vara, om huruvida kollektivets sanningar går före individens, om individens utrymmestagande i gruppen, om den erfarenhetspräglade perceptionen, om förställningens fängelse och brottet mot konvenansen som en oförklarlighet, om det tysta samförståndet, om vänskap mellan främlingar och främlingskap mellan vänner, och om foglig men någonstans ändå djupt motvillig underkastelse under en bossig och förgivettagande dominans.
Inmundigar till eftermiddagsteet n:o 3 av bok- och bibliotekstidningen Biblioteket i fokus och fastnar per omgående vid omslagets nedre högra hörn: Kvinnorna tar över Japans litteraturscen. Nog så intressant denna japanska litteraturtendens, själv brukar jag (ignorama major) artikeln som en introduktion till japansk litteratur och noterar nogsamt en hel radda med intressanta författarnamn och boktitlar: Shikibu Murasaki och Berättelsen om Genji, Fumiko Enchi och Kvinnomasker och År av väntan, Hitomi Kanehara och Ormar och piercing, Ryu Murakami och Oändligt blå, Masuji Ibuse och Svart regni, nobelpristagaren Yasunari Kawabata, Yukio Mishima (dennes Sjömannen som föll i onåd hos havet står redan i hyllan, jej!) och Den gyllene paviljongens tempel och Sol och stål, samt, självfallet, Osamu Dazai och hans Inte längre människa (finnes i privatbiblioteket, jej igen!) och Banana Yoshimoto vars Kitchen väckte mersmak.
Mario Vargas Llosa. Konnotationer: men, urk! En gammal läsdagbok ger vid handen att jag för en sisådär tre år sedan gav Llosas roman Den stygga flickans rackartyg en etta i betyg (tyvärr hade jag inte vett på att formulera ens några korta tankar kring det jag läst på den tiden) och jag minns hur jag blott enstaka dagen efter sålde boken - som jag trott mig kunna köpa alldeles riskfritt som ju jag om Mario Vargas Llosa aldrig hört annat än gott på den tiden - till närmsta antikvariat. Någon annan erfarenhet än denna sorgliga har jag inte av årets Nobellaureat.
Alla är inte lika snabba, jag är det definitivt inte. Snabb. Först idag varseblir jag - och detta med vidlyftig förvåning och obereddhet! - att tjugohundratio års Nobelpristagare i litteratur tillkännages imorgon. "Nyheten" mottar jag med jämnmod kantat av lätt nyfikenhet - Hur ser kandidaturen ut ett år som detta, månne? Handlingskraftigt letar jag mig fram till närmsta nätliga vadslagningsbyrå och inspanar den digra namnlistan. Joyce Carol Oates, Philip Roth, Haruki Murakami, Adonis, Amos Oz och Ian McEwan är som vanligt nämnda, noll otippbarhet där. Min spontana reaktion på dessa namnförekomster är av det mångsidiga slaget: 1) det vore trist om någon av dem fick Nobelpriset för att deras namn är så i sammanhanget uttjatade; 2) hoppas att någon av dessa författare får priset så att antalet ständiga kandidater minskar någon gång och man slipper höra talas om dem i detta sammanhang något mera; 3) kan Roth, Adonis och Oz verkligen vara så bra att det är nödvändigt att tippa på dem år efter år?; 4) Oates, Murakami och McEwan är förvisso bra i sina bästa stunder, men så bra att det förtjänas Nobelpris? Nej, inte väl?
