La Bibliofille

Den når mig via radion, lyriken...

2012-01-14T20:39:00.003+01:00

Stockholm

Text: Jonathan Johansson

Du ringer sent
och säger din lägenhet
kommer lossna ifrån huset,
krossas emot gatan.

Man måste bära
sin sorg i armarna.
Man måste härma dom som orkar,
dom som fortsätter ändå.

Ingen annan skulle förstå,

och ingen annan skulle gå
en meter för mig -

jag behöver dig.

Du säger kom
och ta mig någon annanstans.
Alla väggar kryper närmare
och närmare och du vet.

Man måste bära
en rymd på axlarna.
Man måste härma dom som vaknar
och vet vad dom vill ha.

Ingen annan skulle förstå,

och ingen annan skulle gå
en meter för mig -

jag behöver dig.

Ingen annan skulle förstå,

och ingen annan skulle gå

en meter för mig -

jag behöver dig.

Och i natt,
du måste tvinga mig ut.
Och jag ska bara följa med -
jag behöver dig.

Och i natt,
jag orkar inte va rädd mer.
Du måste ta mig någon annanstans.
Hör du mig?

Du sa kom, du måste tvinga mig ut.
Och jag ska bara följa med -
jag behöver dig.

Du sa kom, jag orkar inte va rädd mer.
Du måste ta mig någon annanstans.
Hör du mig?

La Bibliofille

Det var inte igår, lär heller inte bli imorgon: Historien om Någon

2012-01-09T13:13:00.001+01:00

Tystnaden ligger tät i Salongen, askan grå och för länge sedan kallnad i den öppna spisen, och dammet tjockt över de vitlakansöverdragna möblerna. Under ett av sagda lakan vilar på ett bord - för all evighet kan det ibland tyckas - Witold Gombrowitz Ferdydurke, söndervittrandes, bokmärkesframflyttningen avstannad någonstans vid fyrtiotalet sidor. I Salongen har tiden stannat.
Desto mer aktivitet i intilliggande rum där En Viss Liten Någon vistas sedan sent i oktober. En viss läsaktivitet faktiskt, tro det eller ej, trots Någons mycket späda ålder. Det ska ju börjas tidigt sägs det, för litteratur kan det aldrig vara för tidigt, så när tillfälle bjuds läser vi vid läggdags Saga. Vi har läst böcker om Lilla Syster Kanin - Lilla Syster Kanin går alldeles vilse, Lilla Syster Kanin badar i det stora havet, Lilla Syster Kanin och alla hennes vänner, Lilla Syster Kanin blir jagad av en räv -, vi har läst böcker om Den Vilda Bebin - Den vilda Bebiresan, Mamman och den vilda Bebin, Vilda Bebin får en hund -, vi har läst Pannkakstårtan, vi har läst Mamma Mu åker rutschkana, vi har läst Kattresan, vi har läst Stora stygga Bonzo och vi har läst om Nalle Puh, Nasse och Kanin. Vi har läst Lilla spöket Laban, vi har läst Herr Fladderöra, vi har läst Bajsboken, vi har läst Mamma Mu åker bobb, vi har läst Djurens julafton (gissa när!) och vi har läst Tomten berättar. Vi har läst julklappsböckerna Gissa hur mycket jag tycker om dig, När Findus var liten och försvann och Viktor Rydbergs Tomten och är nu i början av Mamma Mu läser, också den fådd i julklapp.
Det är omöjligt att inte då och då stanna upp i läsningen och njuta av De Stora Blå som, så unga de är, giriga på intryck och nya saker koncentrerat tittar på alla bilderna, tillika avslöjar att ett och annat går in också genom öronen. Kanske insuper denna Vissa Lilla Någon också Doften Av Bok, gammal som ny?

Från en säng intill höres nu ljuden av En Viss Liten Någon som vaknar. Jag lämnar Er därföre, på obestämd tid.

Allt gott, vänner, och på återseende!

La Bibliofille

Sent - men därföre inte mindre vackert..! - om höst

2011-11-14T20:26:00.000+01:00

Gässen flytta
När de gamla såren heta tära,
när din kind är vätt av ensamhetens gråt,
när att leva är att stenar bära
och din sång är sorg som vilsna tranors låt,
gå och drick en fläkt av höstens vindar,
se med mig mot bleka, blåa skyn!
Kom och stå med mig vid hagens grindar,
när de vilda gässen flyga över byn!

Dan Andersson

La Bibliofille

Kärlek, uppror och kardemummakärnor: berättelser från Indien, red Birgitta Wallin och Thomas Löfström

2011-10-28T14:09:00.001+02:00

Kärlek, uppror och kardemummakärnor: berättelser från Indien
Red. Birgitta Wallin och Tomas Löfström
Bokförlaget Tranan
9789185133116

På Tranans rygg lämnar jag för några timmar ett Sverige statt i höst och beger mig åt Indien till, läser novellsamlingen Kärlek, uppror och kardemummakärnor: berättelser från Indien. Möts av en i det närmaste överrumplande mångfald och rikedom som i sanning styrker det som redaktörerna Birgitta Wallin och Thomas Löfström så välformulerat och träffande skriver i antologins förord, att man i de medverkande författarnas berättelser lär känna Indien inifrån, att det i deras texter finns bredd och djup, dofter, erfarenheter, motsättningar, kärlekar, frågor på liv och död, att det att läsa den nya indiska litteraturen är att ta del av drömmar och vardag, att färdas genom annorlunda landskap, att uppleva de dramatiska omvälvningarna på den indiska subkontinenten under det senaste århundradet; att lära känna ett av världens framtidsländer (8).

Det skall erkännas att jag blir smått religiös av att läsa novellsamlingar av detta slag, inte blott för att berättelserna, för att nu hålla oss till Kärlek, uppror och kardemummakärnor, samtliga ger prov på detta aktningsvärda och konstfulla slags berättande som man ofta har äran att stöta på i kulturer vars litteratur bevarat starka drag av en ursprunglig muntlig berättartradition, utan också för att det finns någonting så rörande hedersamt i själva den bakomliggande satsningen, i den ansträngning som i fallet Kärlek, uppror och kardemummakärnor gjorts för att lyfta fram denna högkvalitativa litteratur för det svenska ögat: i det nogsamma urvalet som så väl framhäver mångfacetteringen och ymnigheten i det land, den kultur, de människor som är Indien, i de uppenbart omsorgsfullt gjorda översättningarna som genomgående är av så god kvalitét, så fint och naturligt flytande att jag, som annars är en riktig petit-maître vad det språkliga anbelangar, inte en endaste gång får anledning att rycka till inför en formulering, ett ordval eller en ton, och då framgår det ändå med all önskvärd tydlighet att flertalet noveller är översatta i inte bara ett led, utan till och med två, från hindi, urdu, malayalam, oriya, assamesiska, kannada, bengali, tamil och marathi till engelska, och från engelska vidaretolkade till svenska. Det är väl värt att reflektera över värdet av en redaktionell insats gjord med omsorg, ety det inte spelar någon som helst roll hur mycket god litteratur det skrivs av likaledes goda och hantverksskickliga författare världen över om samma litteratur sedan inte hanteras med samma grad av yrkesexpertis av översättare, förlag, et cetera. Vederbörlig hyllning till Svensk-Indiska Översättningsprojektet tillika Indiska Biblioteket således!
Ett angenämnt pussel att lägga, novellsamlingen Kärlek, uppror och kardemummakärnor, som själva fogandet av en bit till en annan, en novell till en annan, till syvende och sist utmynnar i en känsla av ömmaste vänskap till Indien, som mer än ett land, en simpel geografisk avgränsning präglad av en viss uppsättning kulturella (bland annat) betingelser, framstår som ett levande väsen, lika överflödande vid och bred och rund som någonsin en mänsklig varelse skapt av kött och blod. Den självklarhet som det egentligen är att det tågresande kvinnliga jaget som fylls av åtrå till en fientlig och obstinat kvinnlig medresenär i Ginu Kamanis Hemligheter, att dåren som, nödd att välja mellan Indien och Pakistan väljer ingetdera i Saadat Hasan Mantos Toba Tek Singh, att flickan Talat som i praktiken osynliggörs av vad som egentligen intet annat är än ett stycke tyg i Vishwapriya L. Iyengars novell Biblioteksflickan, att de på en rik risskörd berövade byborna i Mogalli Ganeshs Risskörden, att det av en gul fisk om den största av sorger påminda kvinnojaget i Ambais Gul fisk, att alla andra gestalter i den aderton noveller rika samlingen i sig är små, fragmentariska speglingar av det land de kommer ifrån, den självklarhet det är att detta land i sig inte är någonting annat än summan av alla sina människor, den självklarheten, att det är så det förhåller sig, den övergår i Kärlek, uppror och kardemummakärnor till någonting som kan kännas som diametralt motsatt, blir istället till någonting förunderligt, upphöjt, för att inte säga fantastiskt, och detta i ordets mest litterära bemärkelse. Novellerna för dialog med samlingen i sin helhet, liksom de enskilda gestalterna med det samhälle, den kultur de är en del av. Delarna speglar helheten, liksom helheten delarna och det är här, i detta mellanutrymme där det stora och det lilla möts som jag lär känna Indien.

La Bibliofille

Ioana Parvulescus Livet börjar på fredag

2011-10-24T09:37:00.000+02:00

Livet börjar på fredag (Viata Începe Vineri)
Ioana Pârvulescu
Översättning: Jeana Jarlsbo
2244
9789186729004

Som ingen annan roman jag tidigare läst får Ioana Pârvulescus Livet börjar på fredag mig att reflektera över mig själv som läsare och över den läskultur, och inte minst litterära tradition!, jag är danad i. Inför denna text är jag som en jakthund, nosar spår, rycker och sliter i kopplet och vill rusa åstad och stöta upp villebråd, lokalisera, också anta jägarens gestalt och pricka detta litterära vilt med min bössa. Jag tror mig ständigt ligga steget före, vara säker på att ha genomskådat, veta vad jag har att vänta mig av vart textavsnitt, vart och ett med sin berättare - läkardottern Iulia Margulis, budpojken Nicu, polischefen Costache Boerescu, den mystiske främlingen Dan Creţu för att nämna några - och sin specifika berättarteknik. Jag tror mig veta varthän det barkar när jag i Iulia Margulis dagboksanteckningar läser om hennes kärlek till Alexandru, jag tänker övermodigt detsamma när Petre hittar två till synes livlösa män på väg hem från sitt is- och vedhuggarvärv invid sjön, liksom när jag läser om hur lille Nicu mol allena försörjer sig och sin psykiskt sjuka mor, hela tiden när jag en föreställning om en kommande tragedi, en melodram och jag fantiserar om klassiska och traditionella upplösningar, såsom jag läst dem i litteratur som är skriven under artonhundratalets senare hälft, något tidigare än årsskiftet artonhundranittiosju-artonhundranittioåtta då Livet börjar på fredag utspelar sig.
Men intet vet jag om Livet börjar på fredag, detta i sin stillhet, sitt lugn ändock så myllrande och sprittande romanvilt som inte följer några gängse stigar när det gäller att uppfylla genrerelaterade förväntningar, utan istället går sin egen snillrika, i förhållande till den ickefiktiva verkligheten mer kredibil väg. En väg längs vilken man inte alltid, till skillnad från i fiktionens värld, generellt vare sig kan, ska eller bör förvänta sig svar på var fråga som ställs, inte bör stå parat för klara och tydliga upplösningar på var knut och ej heller lurpassa efter komplikationer, problematiseringar och gåtor i vart texthörn. Ty sådan är inte världen, ergo Läsarens extratextuella värld, den till vilken denne återgår då bokmärket placerats mellan två blad och artefakten tillfälligt lagts till vila på nattduksbord. Sådan var icke heller världen, alltså Läsarens icke-fiktiva, anno artonhundranittiosju, åtminstone är det så jag väljer att uppfatta det meddelande jag tycker mig ana avsändas i och med utformning, innehåll och inte minst belägenhet i romanens finalavsnitt (om vilket jag för övrigt, för ovanlighetens skull, inte ämnar avslöja mer än så, läst i ljuset av den övriga texten): det att tiden går, uppfylls av mer eller mindre stora omständigheter som sinsemellan korsar varandra på mer eller mindre besynnerliga vis, aldrig ett ständigt fokus på vare sig det småttiga eller det stora, utan ständigt detta flöde av liv och händelser som sammantagna utgör den i det närmaste überrealistiska text som är Livet börjar på fredag, denna sanna thing of beauty - författaren Mircea Cărtărescu beskriver Livet börjar på fredag som ett sådant i sitt förord - i vilken man, på Ioana Pârvulescus klara och stillsamt framrinnande textflod, kan och borde tillåta sig att för blott sköljas med utan vidare analytiskt engagemang, för skönhets skull, i vars spår följer den ljuvligaste av Bukaresttablåer, utan att mättna skåda den tills den exploderar, kulminerar i ett nyårsfyrverkeri, vars ljusspår och ekon sträcker sig mot framtiden, nästan sekellånga.

La Bibliofille

Roberto Bolaños Amulett

2011-10-17T11:27:00.019+02:00

Amulett (Amuleto)
Roberto Bolaño
Översättning Lena E. Heyman
Albert Bonniers Förlag
9789100124540

Alltsomoftast under pågående läsning tänker jag att jag inte helt greppar det Auxilio Lacouture berättar i Amulett, den till svenska senast översatta och på svenska utgivna romanen av Roberto Bolaño. Finner röda trådar - de långa dagarna på universitetstoaletten under ockupationen, kvällarna och nätterna med de mexikanska, unga poeterna vars allas moder hon utnämnt sig själv till, så barnlös, tandlös och ensam hon är, hushålleriet hos författarna Pedro Garfias och León Felipe -, men inget samband dem emellan, inte ens en tydlig kronologi att konstruera för sig själv i hemmets lugna vrå. Ändå är det så rasande fantastiskt, alltsammans, så njutbart att inögna och vara i, så älskbart.

Tempot är den skenande hästens, precis som i De vilda detektiverna, och precis som i De vilda detektiverna finns i Amulett det där undflyende och oförutsägbara, men inte alls på samma intellektuella vis. Åtminstone inte direkt. I Amulett upplever jag istället ett slags avskärmning hos Berättarrösten som fjärmar sig från det läsande subjektet alltmer ju längre in i texten denne kommer. Det finns hos Berätterskan, i hennes utsaga, i själva språket någonting lätt oroande som frammanar en bild av en person på gränsen till sammanbrott, som om Auxilio Lacouture sutte och strök sig själv över pannan i en fåfängt självlugnande gest, alltmer intensivt vaggade fram och tillbaka, liksom helt ohjälpligt, som vore hon på väg in i ett vansinnets mörker. Eller om hon skriver från en punkt bortom det där sammanbrottet, i efteråtets åminnelse, på väg upp ur. Det finns en klarsyn, en koncentration i tonen som talar för att det är så det är, på samma sätt som de regelbundet förekommande upprepningarna av enstaka ord och fraser mer är som en rest av ett tillstånd än en väg in i, ett sätt att åkalla minnena av det som berättas fram, att för sig själv befästa. Och beroende på intensiteten i minnet är oss Auxilio Lacouture mer eller mindre nära.

En amulett - ja! Sett i ljuset av att Auxilio Lacoutures berättelse - inte bokstavligen, men som intrig - ursprungligen ingår som en del av De vilda detektiverna blir romanens titel plötsligt en smula klarare: en magisk prydnad som plockats upp ur smyckeskrinet och nu hålls upp för att tillåtas glänsa och gnistra i all sin egna prakt. Än faller ljuset här, än där - glans och glitter har ingen kronologi, så icke heller, synes det, Auxilio Lacoutures minneslinje sådan den uppträder i Amulett. Amuletten hålles upp och snurrar sakta runt i Läsarens hand, för Läsarens öga att avnjuta. Och texten är vacker nog så, att bara läsa och ta till sig som en ansamling ord, utan att fördjupa sig närmare i teman och motiv och sådant som Roberto Bolaño skulle kunna vilja få sagt med sin roman.
Svårt dock att inte låta tankarna kretsa kring vari denna textamuletts talismanska, mot trolldomar och sjukdomar och andra faror skyddande egenskaper består. Jag föreställer mig vagt att det har med det oskylda minnet att göra, med erinrandet som en manifest handling, med Berättandet! Ty så framstår det i Amuletts slutkapitel, där Auxilio Lacouture mer i detalj skildrar sin tid på damtoaletten under universitetstoaletten och efter att ha spolat ned det dasspapper på vilket hon skrivit ner alla dikter hon kan utantill grips av en slags fruktan för att ha gjort sig skyddslös:

Jag tänkte: trots all min djärvhet och alla uppoffringar är det ute med mig. Jag tänkte: vilken poetisk handling att förstöra det jag skrev. Jag tänkte: det hade varit bättre att svälja det, nu är det ute med mig. Jag tänkte: skrivandets fåfänglighet, förstörelsens fåfänglighet. Jag tänkte: eftersom jag skrev gjorde jag motstånd. Jag tänkte: eftersom jag förstörde det jag skrev kommer de att hitta mig, de kommer att slå mig, de kommer att våldta mig, de kommer att döda mig. Jag tänkte: de båda sakerna hänger ihop, att skriva och att förstöra, att gömma sig och att bli upptäckt. (181)

Så framstår det ock på romanens slutsidor, i Amuletts allra vackraste, mest lyriska och metafysiska passage, där Auxilio Lacouture i ett slags mardröm, en vanföreställning, ett feberrus vandrar ned för en bergstopp och får se en skara sjungande spöklika barn och ungdomar vandra i en dal, mot en avgrund och hon kan ingenting göra för att hindra dem. Ändå finner hon bortom vålnadernas säkra död i avgrunden, i deras spöksång, någonting förtröstansfullt, som jag tolkar som Berättandet, vilken form och vilket uttryck det än må ta, vilket innehållet än är och trots att det, mot hennes föreställning där på universitetets damtoalett, inte skyddar på det vis hon föreställt sig:

Och även om sången jag hörde handlade om kriget, om hjältemodet hos en hel generation unga offrade latinamerikaner, visste jag att den framför allt handlade om mod och om speglar, om åtrå och njutning,
Och den sången är vår amulett. (191)

Komplex är den, Roberto Bolaños Amulett, till omfånget så ringa, ändå så svårgreppbar. Men så väl värt det är att i etthundranittioen sidor befinna sig i detta gåtfulla, att vrida och vända, att följa med Auxilio Lacouture i Mexico City, in på universitets damtoalett, runt på barerna och krogarna, på gatorna, i hennes tankar, fram till spökbarnens sång som ekar ur avgrunden. Så nåderikt det känns att i dagar och åter dagar i tanken vistas i Amulett, att fundera kring den, söka röna ut den, framkomma till ett slags essens och sedan nedteckna de analysfragment (inte mer än så) man lyckas framgräva ur sitt postläsliga umgänge med denna Texte des Textes. Att så göra i övertygelsen att Amulett med ett överseende flin och med lätthet lyfter ur dessa fragment, på intet sätt fångad, mer fri än någonsin förr.

La Bibliofille

Polen berättar: Navelsträngen i jorden, red. Irena Grönberg och Stefan Ingvarsson

2011-10-08T11:27:00.001+02:00

Polen berättar: Navelsträngen i jorden
Red. Irena Grönberg och Stefan Ingvarsson
Översättning Anders Bodegård et alii
Bokförlaget Tranan
9789185133338

Polen i mitt hjärta. Sic est sedan en bussresa genom landet för vad som nu känns som många herrans år sedan. En lisa därför att kunna återvända genom bokförlaget Tranans berättarserie (en dag ska jag skriva en kärleksförklaring till denna serie, men inte just nu) och novellantologin Polen berättar: Navelsträngen i jorden, samlandes sexton noveller skrivna av författare födda under nittonhundratalets senare tid.

Om man får tro samlingens representativitet för hur den polska prosan ser ut nu, i det unga tjugohundratalet, har den narrativa stafettpinnen i Polen greppats av berättare som, till skillnad från de generationer författare som bar Historien som ett öppet sår i bröstet och måste skriva Sorgens Qaddish för att bearbeta, komma vidare, få säga allt detta pulserande smärtsamma och osägbara som alltjämt förblir det polska folkets arv, uppvisar en helt annan... konsistens. Man tycks inte längre skriva ur aska, utan ur betong, måhända kanske inte en helt härdad betong, men någonting som inte är lika sårbart, någonting mindre blödande, mer slutet. Inte så att det skulle röra sig om en större otillgänglighet, men om en annan intention i gestaltningarna av det enskilda ödet, en riktning mot det privata som förvisso också, liksom Förintelseskildringarna, utmynnar i ett slags allmängiltig utsaga om Det Polska Folket, men där man inte, som tidigare, samlats innanför ghettots gränser och koncentrationslägrets strömförande stängsel, utan istället sitter var och en i sin stuga, sin lägenhet, sitt hus, sin omständighet. Man är inte längre bara ett Folk, man är också egna personer, med egen rätt och egna öden. Denna litterära utveckling är ingalunda till det sämre, tvärtom uppvisar novellerna överlag en tillbakalutad, men ändå på tåspetsarna stående aggression, en kaxighet och skitighet som, trots att novellsamlingens titel - Navelsträngen i jorden - tyder på ett sökande efter en förankring i någonting fastare, men också efter en större frihet. Man fäktar vilt omkring sig, revolterar, tycks vilja komma loss från, vidare från någonting, måhända från den upphöjda offerposition som kommit som en naturlig konsekvens av det långa litterära sorgearbete som följt i Förintelsens spår. Ett sökande efter en ställning där man som polsk medborgare kan tillerkännas ett lidande och ett offerskap på en individuell vardagsnivå, inte bara som en av ett folk utsatt för ett av de största brotten mot mänskligheten. En tillåtelse att få häkta av Den Förfelades helgongloria och tillåtas peta, nedstiga, vältra sig i smuts, damm och tabun eller, åtminstone, bara röra sig i mer jordnära omständigheter, få berätta om det egna svåra, det som man vet säkerligen är bra mycket mindre och lättare att bära än tidigare generationers vedermödor, men icke desto mindre svårt, det som är värst för att det är ens egna svåra: få kasta en halv äcklig giffel under bordet, visa upp och känna på sin egen snopp och hata sin far som i Wojciech Kuczocks punkt- och versallösa jävul; tillåtas berätta om de praktiska besvär, det krångel en man och en kvinna kan vara med om när en förlossning tar sin början, trots att de ingenting är i jämförelse med vad mormor och morfar var med om på sin tid, som i Daniel Odijas Sanna historier; skildra en AIDS-sjuk människas fysiska och sociala förfall som i Michal Witkowksis Berättelsen om Jessie; som i Olga Tokarczuks Professor Andrews i Warszawa slänga senare tiders historiska omvälvningar i Polen i erfarenheten och ansiktet på Västerlänningen i ett slags "Här har du!"; bli trött på skiten, Polen, ta färjan över till Sverige och göra skogen till en plats där man promenerar, inte växelvis arbetar för brödfödan och super i sitt anletes svett som i Andrzej Stasiuks Janek. Detta för att bara nämna några av de sexton noveller som ryms i Polen berättar: navelsträngen i jorden, som alla undantagslöst får mig att, om inte per omgående kasta mig på bussen och återigen resa ner genom det utsökt vackra Polen, så åtminstone fördjupa mig i landets moderna litteratur och författarskap. Det kan omöjligt vara annat än mer än väl värt.

La Bibliofille

Hur i hela glödheta h* har jag kunnat missa (igen)?!?

2011-10-07T07:08:00.002+02:00

Läs mer om titeln här!

La Bibliofille

Han Shaogongs Maqiao

2011-10-06T19:37:00.002+02:00

Maqiao (Maqiao cidian)
Han Shaogong
Översättning Anna Gustafsson Cheng
Albert Bonniers Förlag
9789100121143

Hur närmar man sig en by? Om man vill skriva en berättelse om en by för att ge sannast möjliga bild av denna i alla dess avseenden och dimensioner, hur ska man då närma sig den, gripa sig an den? Var börja? Kring vad konstruera texten, hur bygga upp den?

I Maqiao har Han Shaogong valt Ordet som utgångspunkt för sin berättelse om byn Maqiao, dit författarens fiktiva alter ego med samma namn skickades under Kulturrevolutionen i Kina för att skapa ett klasslöst samhälle. Ordlistan är den form som Han Shaogong använder sig av för att förtälja om Maqiao, som allteftersom ord läggs till ord mindre och mindre framstår som en given samling byggnader på en given geografisk position med X antal invånare. Nej, det Maqiao som Han Shaogong berättar om är ingalunda en vilkensomhelstby som Kulturrevolutionen kan fara fram som den vill med, kontrollera och styra, utan om en... slingrande mask, en motvalls käring, som i sin rent praktiska funktion vad avser jordbruk och ägande visserligen anammat de kommunistiska diktaten, men som i övrigt lever sitt eget liv i ordets mest påtagliga - men måhända inte maqiaoska - bemärkelse. Ty det finns i den maqiaoska andan, så som Shaogong skildrar den, ingenting gängse, ingenting som faller inom ramen för det man föreställer sig är vanligt, normalt, sansat, ingen människa som man med bästa vilja i världen kan identifiera med idén om hur en genomsnittsmänniska, en person comme il faut är. Nej, det sjuder av egensinne i Maqiaos persongalleri, viljorna är starka, de kommunistiska framstegsidealen kontrasterar med det maqiaoska sederna och bruken och kynnena, stadslivet med landsortslivet i den lilla byn i Kinas norra del (det finns till och med ett särskilt ord för den fysiologiska påverkan som drabbar Maqiaoborna när de vistas i städer - gatusjuka), inte ens Orden, Språket finns där för Shaogong som en pålitlig riktlinje, också Orden är behäftade med särskilda, ofta direkt motsatta betydelser än de vanligen har, till exempel betyder det att vara vaken inte alls att vara rationell, klar och intelligent, utan tvärtom dum (51). På samma vis berättar Shaogong om ett för Maqiao specifikt, och av denna själv dömt ganska irriterande, sätt att tala kallat gardenia, jasmin, ett tvetydigt tal: mångbottnat, vagt, undanglidande, svävande, både det ena och det andra på samma gång (360). Och på Maqiaos slutsidor skriver Berättaren att [p]å maqiaodialekt utalas ordet "slut" (wan på mandarin) likadant som ordet "början" (yuan). Dessa två tidsmässiga ytterligheter möts alltså i språket. Så när maqiaoborna säger yuan, menar de då slutet? Eller början? (385).

Ganska signifikativt för Maqiao i sin helhet, det där med likljudandet hos orden för början och slut. Är man verkligen kommen till slutet av historien om Maqiao då man vänt det sista bladet? Började berättelsen i själva verket någonsin från början och slutade den i slutet? Låter sig ens byn Maqiao, romanens enda sanna huvudperson, egentligen fångas mellan någonting sådant som versal och punkt, beskrivas med ord, när det så tydligt framgår att byn inte alltid, ofta inte, ens skriver under på någonting så basalt som vad ett ord rent allmänt betyder och hur det används i ett språk eller en dialekt, utan skapar egna betydelser och innebörder?

I Efterord: människan är ett talande djur, men i själva verket är det inte lätt att tala utläser jag ett Berättarens vikagivande för Maqiaos suveränitet, ett Författarens kapitulerande för Språkets överlägsenhet. Språket, Orden tillåter inte att man använder dem för objektivt sanna utsagor och Shaogong tvingas erkänna att den ordlista han skrivit, den bok vari han försökt framskriva något slags fastnaglande sanning om Maqiao i själva verket bara är hans personliga lexikon, som inte kan fungera som måttstock för någon annan (396). Byn Maqiao bllir därmed en symbol för Språket självt, för dess föränderlighet, dess egensinnighet, dess mångfald, Kulturrevolutionens projekt att skapa ett klasslöst samhälle så som det sker i byn Maqiao omvandlas till en metakommentar till Berättarens försök att i romanen Maqiao försöka tygla detta levande, slingrande och organiska väsen som byn är i ordbokens rigida form, och romanen Maqiao framstår i sin tur som ett uttryck för Författandets omöjlighet, som ju allt Författande i någon mån alltid är beskrivande av en antingen fiktiv eller reell verklighet och Språket bara kan användas subjektivt för att avslöja de berättelser som ligger dolda bakom orden (396). Han Shaogong - Berättaren, Författaren - måste till syvende och sist icke-skriva sin ordlista, sin roman, ogiltigförklara den såsom sanningssägare och - inte utan ett visst vemod, en smula sorg - uppmana sin läsare att, med en hänvisning till ett alldeles visst klassrumsexperiment, glömma den ömsom frustrerade, ömsom irriterade, men genomgående häpnadsslagna, ömsinta och kärleksfulla läxa han i Maqiao lärt oss om Maqiao.

La Bibliofille

À demain - nobel

2011-10-05T20:39:00.000+02:00

Mmm, imorgon klockan ett får vi veta vem som är årets Nobelpristagare i litteratur. Alltid lika spännande: ska det bli lyckorus à la anno tjugohundranio eller en upprepning av det tjugohundrationde årets antiklimax? Det vet man aldrig förrän strax efter klockan ett på tillkännagivelsedagen. När jag tittar i vadslagningslistorna som finns överallt är det ett namn som får hjärtat att klappa lite extra hårt - Mircea Cartarescu. Jag hoppas, men tror väl egentligen inte.

La Bibliofille

Sofi Oksanens Stalins kossor

2011-10-03T13:41:00.002+02:00

Stalins kossor (Stalinin lehmät)
Sofi Oksanen
Översättning Janina Orlov
Bazar Förlag
9789170281891

Tankeflugorna surrar runt i täta svärmar, vill flyga bortom ord som beskriver Stalins kossor som en ätstörningsroman, feministisk roman kommenterande snedvridna kvinnoideal, samhällskritisk roman behandlande den estländska människans lillebrorskap under ett fördomsfullt Finland och dylika andra, alls icke vare sig inackurata eller ointressanta (men måhända en smula slitna, lite förenklande och allltför uppenbara?) slagkraftiga enradingssammanfattningar som sammankomponerats à propos denna Sofi Oksanens debut. Flugorna (andra skrivelsen om ett Oksanenskt verk och återigen flugor!) vill istället klafsa runt lite överallt i romanen, vill riktigt grotta ner sig i den vämjeliga skit - sovjetisk som estländsk som finsk, nutida som historisk, personlig som släktelig som allmännelig - som Oksanen framskriver i Stalins kossor, och spekulera lite i hur i hela helsike stackars Anna, vår romanhjältinna, hamnade med sitt bulimiska huvud i holken (om jag tillfälligtvis får lov att uttrycka mig så oaktsamt).

Jag tänker på detta med tregenerationsberättandet i Stalins kossor, detta att Annas berättelse, som äger rum i en tid då Estland är självständigt, varvas med skildringar av mormodern Sofias liv under Sovjettiden, modern Katariina historia som sträcker sig över tre tider, det sovjetiska styret, frigörelsen och självständigheten, funderar kring vad denna tredelning kan ha för funktion sett i ljuset av Annas ätstörning, på ett plan som ligger djupare än förklaringen att Anna blir bulimisk som ett resultat av att hon av sin mor tvingas förtiga sin estiska bakgrund - någonting fult och dåligt -, att den snygga och åtråvärda kropp hon lyckas skapa sig genom att stenhårt kontrollera sitt matintag och -kvittgörande är ett sätt att väga upp för att hon i det fördolda är en simpel Rysshora (tydligen, enligt finländsk fördomsstandard, åtminstone så som modern Katariina lär ut den). Vad har Annas mormor Sofia med Annas sjukdomshistoria att göra, vad har öfverhufvud den del av romanen som förtäljer om mormodern och hennes släkt i under mitten av nittonhundratalet att göra med Annas sjukdom och hennes dysfunktionalitet?

Stalins kossor, det ska tydligen vara getter det. Spännande. Alla möjliga konnotationer och metaforer kommer framsurrande när jag tänker på titeln i förhållande till Annas bulimi. Både kor och getter idisslar, stöter upp den föda de äter och tuggar om den, men behåller den inomsystems, så att säga. Geten som ett magert beläte, Kossan som någonting stort och klumpigt, inte sällan använt pejorativt om Kvinnan. Get - Kossa - Kvinna, i den ordningen, en romanutveckling. Att svälja som en metafor för att tiga om någonting, att tiga om vem som gömmer sig var, om sitt ursprung, om vad man bokstavligt talat har i sitt bagage, detta att inte berätta, att undanhålla information, det upptar en stor del av den text som är Stalins kossor, är en av romanens viktigaste överlevnadsstrategier, fungerar väl för mormor Sofia - Geten (mager av svält och idisslandes hemligheter) - under sovjettiden och också i romanens nutid, är mindre funktionell, men ändock en smula skyddande och smart för Katariina - som blir en Kossa, påhängs detta epitet (min personliga tolkning, texten påstår aldrig någonting dylikt) i den stund hon lämnar Estland bakom sig för att istället bosätta sig i Finland, - som aldrig känt till någonting annat, som fått tigandet och smusslandet med modersmjölken och har detta beteende integrerat i sitt system, som levt i ett samhälle där dito praxis är gängse och likt en katt kan identifiera faror och anpassa sig därefter. Men Anna växer delvis upp med någonting annat, i ett Finland där klimatet är ett annat, där det (åtminstone för de flesta) fungerar annorlunda och för henne blir idisslandet en omöjlighet, ty i Anna är det inte i förtigandet av information som är det primära, istället är det fråga om att dölja Det Skamliga, det estniska arvet - Rysshoran. Hon förmår tiga om ursprunget, men inte att svälja allt, behålla allt i systemet. Hon behöver utloppet och använder matmissbruket, kräkningarna och laxativen som ett sätt att hantera inomhållandet av Det Som Inte Får Sägas Högt, Det Som Måste Döljas, Det Som Är Skamligt. Och detta, att finna ett sätt att leva med Horan i sig, det är att vara Anna, att vara Kvinna. Anna beskriver det i romanens slutrader så här:

Resan är gjord. Jag är framme. Jag är hemma. Jag kan älska och gå i säng med samma människa som jag kan tala med. Och detta är det bästa jag förmår, ren bulimarexi utan ombytliga perioder.
Min sköra spetsiga benstomme vilar mellan svarta lakan för att orka magra också nästa dag. Man är tvungen att vara, anpassa sig och överleva. 50 kilo är överlevnad. Enligt min läkare är jag ett biologiskt under. Min hormonbalans har inte rubbats. Jag kan få barn. Vilket skämt! Vilket garv! (438)

Kvinna, kan få barn, javisst. Skämtet, garvet, är det situationens utvecklingspotential Anna ser där? Att hon från att vara en mager get kan bli en gravid kossa? Och vad är det i så fall för en typ av kvinna som följer på detta kossliga tillstånd? Vilken typ av Kvinna är en Mor? Med vilka föreställningar är Kvinnan som Mor behängd? Kvinnan som en madonna, horans antipod? Är det i denna osannolika utsikt, Kvinnan som någonting upphöjt, i att kunna bli detta omöjliga, som Anna ser den största komiken?

Flugorna surrar oavlåtligen - hjärtat slår ånyo Oksanen..! Oksanen..!

La Bibliofille

Agneta Pleijels Syster och bror

2011-09-30T13:42:00.001+02:00

Syster och bror
Agneta Pleijel
Norstedts förlag
978913022390

En familjehistoria, så kallas Agneta Pleijels trilogi bestående av Drottningens chirurg, Kungens komediant och Syster och bror. I ett efterord – snillrikt kallat eftertankar - till trilogins sista del, tillika föremålet för denna skrivelse – just Syster och bror, som ytterst handlar om kärleken mellan den dövstumme Albert Berg och hans syster Helena – låter författarinnan Agneta Pleijel funderingarna kretsar kring den genreindelningsproblematik som uppstår då man författar romaner utifrån ett dokumentärhistoriskt stoff, kring själva den krock mellan verklighet och fiktion som uppstår då grunden för det framberättade är sann och kan kontrolleras gentemot en hel rad olika källor, medan själva gestaltningen av det (i detta fall) historiska skeendet, tankar, känslor, utsagor och annat som det inte finns dokumentära belägg för med nödvändighet måste betraktas som fiktion.

Måhända är genregränserna i fallet Syster och bror flytande och otydliga, texten fungerar ypperligt väl ändå, vilken ingång man än väljer att angripa den från – den strikt fiktiva eller den mer dokumentärt hållna. Gestalterna är tecknade på ett sådant sätt att man, trots att de på intet vis står utan trovärdighet utan tvärtom framstår som runda och äkta, ändå inte lockas att betrakta dem som sanna avbilder av verklighetens förlagor, utan som just gestaltningar. Och gestaltningen är alltigenom skön, embelliserar den fördjupning i det privata historiska skede som berättas fram, levandegör för läsaren det kulturliv som låg för handen vid den tid under vilken romanen utspelar sig.

För mig är de dokumentära dragen i Syster och bror inte mer än en kuriositet. För mig är Syster och bror i förstone berättelsen om Familjens sönderfall, ett sönderfall avhängigt av Tidens okuvliga gång, ödets nycker och ironier och individernas dragningar åt skilda håll, deras egna kynnen, viljor och vägval. Det sätt varpå Agneta Pleijel skildrar detta, de enskilda ödena, vars och ens missriktade välvilja gentemot nästan, vars och en lönndoma motreaktioner mot denna densamma välvilja som de är föremål för, vars och ens tillkortakommanden och besvikelser, hur allt detta söndrar och härskar i familjen, är tveklöst det som får mig att akta Syster och bror - berättelsen om den lyckliga och fungerande familjens omöjlighet, hur det alltid finns någonting som står i vägen för den totala samhörigheten, hur någon alltid blir tycks bli lidande, falla offer, hur mellanrummen mellan människorna alltid tycks avgrundsdjupa, hur mycket man än anstränger sig för att överbrygga dem - som ett litterärt verk. Det är beklämmande att läsa om centralfigurerna i Syster och bror, om familjen Berg. I sanning beklämmande att genom texten åse hur syskonen Albert och Helena Berg plågas av att de inte kan höra och höras av varann, av att broderns handikapp hindrar dem från att uppnå den innerliga gränslöshet sig emellan som de båda längtar efter och behöver. Dövheten och stumheten är överhuvud centrala för förståelsen av hur familjen Berg söndras, ty i avseendet att höra och att göra sig hörd: Albert genom sitt fysiska handikapp som dövstum, Helena genom att svälja den förtret och bitterhet som skapas av att det inte tas någon hänsyn till vad hon önskar av sitt liv, fadern Isaac genom att han i empatiskt avseende är döv för allt annat än att kompensera för den förlust det innebär för sonen att inte ha tillgång till musikens lycksaliga rike och att göra det han bestämt sig är rätt för den övriga familjens väl och ve och modern Lina genom att hon står stum inför makens dominans och därmed också döv för barnens känslor och behov. Skadan som härigenom uppstår är irreparabel och skapar ett stort hål som bara vidgas allteftersom tiden går, med tillryggalagda geografiska avstånd som ytterligare holkar ur, med döden som skiljer åt och med nya, yngre familjekonstellationer till vilka det ickefunktionella och individens isolation i den samhörighet som ska vara den största av alla liksom nedärvs och posttextligt fortplantar sig genom generationerna. Man riktigt isar och förstenas inför allmängiltigheten i denna bergska katastrof, inför hur den obarmhärtigt rasar vidare, också efter textens sista punkt.
Som sagt, understundom beklämmande läsning är Syster och bror, men också ljuv, som Agneta Pleijel för pennan så milt och varsamt. Kanske är det genom detta försiktiga handskande med Albert, Helena, Isaac och Lina Berg som Författarinnan tydligast avslöjar att Syster och bror, liksom Drottningens chirurg och Kungens komediant är mer än fiktion, att det inte är om vilka romangestalter, vilka människor som helst det handlar, utan om Familjen

La Bibliofille

Begär i allmänbildningens namn

2011-09-29T08:42:00.002+02:00

Snokar mig igenom Nätbokhandeln på jakt efter Den Perfekta Födelsedagspresenten. Finner mycket, lika mycket födelsedagspresentslämpligt som Böcker jag vill ha själv. Det är som det brukar vara, föga förvånande. Slår mig med särskild häpnad och ohämmat habegär gör emellertid fyndet av Joe Saccos politisk-dokumentära seriereportage, utgivna på Ordfront respektive Epix förlag :

Gaza: fotnoter till ett krig

Palestina - Ockuperad nation: rapporter från Gaza och Västbanken

Gorazde: rapport från en FN-skyddszon under kriget i Bosnien 1992-1995

Fixaren: en historia från Sarajevo

Snyggt, intressant. Jag tror (och tycker mig minnas ha trott någon gång tidigare, kan bara inte minnas à propos vilken titel eller i vilket sammanhang) att denna litterära form skulle kunna häva min sedvanliga faktaabsorbtionsoförmåga, faktiskt få mig att minnas omständigheterna kring Krigen, Konflikterna. I synnerhet Gorazde: rapport från en FN-skyddszon under kriget i Bosnien 1992-1995 lockar. Vill veta. Vill förstå.

Vill ha själv. Vill ge bort.

La Bibliofille

Ja, kanske det

2011-09-27T20:35:00.000+02:00

"Att skingras" betydde uppenbarligen att dö.
   [...] Uttryck som att dö, avlida, falla ifrån, gå hädan, vända näsan i vädret, kola, ramla av pinn, stryka med, krepera, dra sin sista suck eller gå till de sälla jaktmarkerna verkar jämförelsevis förenklade och ytliga. De kan inte alls förklara processen på samma exakta, tydliga och detaljerade sätt som ordet "skingras". När livet är över lösgörs och sprids alla de olika komponenter som tillsammans har utgjort själva existensen. Köttet och blodet förruttnar och omvandlas till lera och vatten eller förångas till luft och moln. Eller så slukas det av insekter och förvandlas till höstsånger, sugs upp av rötter och blir till färgglittrande blomblad och gröna grässlätter som sträcker ut sig i en formlös oändlighet under solen. När vi studerar naturens mångfald av sprudlande livsformer blir vi medvetna om alla möjliga sorters svaga ljud och dofter, som till exempel skymningens svala och aningen fuktiga gulddimma som driver fram och tillbaka under de gamla lönnarna. Vi vet att härinne döljer sig liv - otaliga tidigare liv - vi vet bara inte vad de kallas.
   I samma ögonblick som deras hjärtan slutar slå skingras deras namn och historier till fragment av mänskliga minnen och legender, och inom bara några år har de upplösts i människohavet och kan aldrig återställas igen.
   Årstiderna växlar och klockans visare roterar, men kroppar skingras enligt en irreversibel bana som visar tidens oinskränkta makt. Termodynamikens andra lag handlar om entropi: varje välordnad organism kommer så småningom att upplösas och övergå till ett oorganiserat tillstånd av fragmentering, likhet och isolering där det inte existerar någon skillnad mellan en död kropp och jorden den är begravd i [...].
   Motsatsen till att skingra är naturligtvis att ansamla eller föra ihop. Sammanförandet är en förutsättning för existensen, för själva livet. Blod och energi förs samman och bildar människor; moln och dimma förs samman och bildar regn: lera och sand förs samman och bildar sten; ord och meningar förs samman och bildar tankar; dagar förs samman och bildar historien; människor förs samman och bildar familjer, politiska partier eller imperier. Så fort den sammanhållande kraften försvagas närmar sig döden. Ibland är det så att ju mer saker sprids och blomstrar - ju mer de överskrider gränsen för sin förmåga att bevara livskraften - desto svårare blir det för dem att hålla ihop.

ur Maqiao, Han Shaogong (s. 110f.)

La Bibliofille

Unnar mig en duo Bolaño

2011-09-18T20:17:00.000+02:00

Amulett, Roberto Bolaño

Det okända universitetet, Roberto Bolaño

La Bibliofille

Jack Kerouacs Dharmadårarna

2011-09-14T17:38:00.000+02:00

Dharmadårarna (The Dharma Bums)
Jack Kerouac
Översättning Mats Zetterberg
Bakhåll
9789177423034

Jack Kerouac - Myten, Mannen, Legenden. Det finns mycket man kan tänka om honom utan att ha läst en enda rad av det han skrivit, och så har jag också gjort, gjorde så då jag stod där med Dharmadårarna i hand och undrade om jag skulle våga språnget, eller rättare sagt, förmå armbåga mig igenom allt motstånd, alla invändningar. Orkar jag med detta? tänkte jag, orkar jag med hårdkokta grabberier, röka på, supa till, ligga runt, lösdriva in the Arms of America? Den utblottade och missförstådde konstnärens kringflackande på vägarna, bla bla bla?

Dharmadårarna är en berättelse om dharmadåren, den österländskt-filosofiske sanningssökaren Ray Smiths kringflackande sus-och-dusliv i Nordamerika i mitten av femtiotalet och innehåller i mångt och mycket allt det mina fördomar sa mig att en Jack Kerouac-roman skulle göra, men alls icke på det självhävdelsenödiga, självupptagna och missförstådda vis jag föreställde mig. Ray Smith är förvisso en sökare, men inte en sökare i inre stridigheter och konflikter, på kollissionskurs med tillvaron à la den europeiska existentialismen, utan istället en gestalt som uppnått någon grad av frid, inte den totala tillfredsställelsen och insikten om den egna personen och tillvaron (så långt har endast hans vän och förebild Japhy Ryder - med vilken han luftar sina buddhistiska övertygelser, frågor och tankegångar, åtnjuter vildmarkens serenitet och skönhet, svirar kring och understundom framlever sitt liv i enighet med den österländska filosofi sådan de anammar den - kommit), men som funnit nog med ro för att vara sig själv nog och kunna leva efter sina övertygelse, det vill säga sant: inte slava under något system, hanka sig fram på ett minimum med pengar och istället anamma Det Fria Livet: luffandet, skrivandet, filosoferandet, vänskapen, festens yra, gemenskapen med de likasinnade vännerna, de andra Dharmadårarna och inte minst naturvistelsen, uppgången i naturen med allt vad den innebär.
Det är en ljuv förening Jack Kerouac åstadkommer i Dharmadårarna då han för samman det beatska kringstrykarlivet, den amerikanska vildmarken och österländsk filosofi, en symbios som det är totalt vilsamt och behagligt att befinna sig i. Oavsett vad texten skildrar - ett besök på en vägkrog, klädproviantering på Frälsis, en lastbilslift, en bergsbestigning, ett nattligt samtal i största förtrolighet, ett smärre fylleslag - så svävar det till syvende och sist ständigt en rofylldhet, en frid över alltsammans, och som läsare känner man sig fullständigt trygg i denna stämning, frågar sig inte vad som ska hända, utan följer lugnt berättarströmmen, glider med. Prosan samspelar väl med innehållet, ställer sig aldrig i opposition till det framberättade, trots att förhållandet mellan den buddhistiska andans mildhet (?) och Kerouacs lite ohyvlade, framåtklivande berättarteknik ibland kan förefalla paradoxal, åtminstone för en buddhism- och Kerouac-ignorant som jag själv. I skildringen av dharmadårarnas samliv fungerar prosan utmärkt väl till att kavat understryka deras själva samhällsavståndstagande, deras självnoghet, själva den nonchalans med vilken de lever enligt sina egna övertygelser, på egna premisser, samtidigt som den i beskrivningen av bergsbestigningarna, vildmarksvistelserna, strövtågen i floran och faunan äger transparens nog att inte stå i vägen för förmedlingen av Ray Smiths upplevelser av desamma, tillåter istället känslan att färdas direkt ur text i läsarsinne utan omvägar över stora ord. Det finns dessutom någonting särskilt klädsamt i kombinationen mellan det Kerouacska sättet att föra pennan (såsom det nu ter sig i översatt form, väl översatt av den endast undantagsvis störda flödigheten att döma) och de svåra, men orubbliga, oomkullrunkeliga sanningar som buddhismen har att lära ut om tillvaron, om Tomheten som Den Stora Meningen, om Det Allra Minsta och Mest Obetydliga som Nirvana, Det Allra Största, om Utslocknandet som Det Stora Målet, et cetera. Det finns såväl stilistiskt som i den filosofiska tematiken någonting som å det mest naiva och å det mest visa, motsägelsefullt, men med all tänkbar självklarhet, i all öppenhet vägrar diskussion, framhåller tingen oförskönade sådana de är, varvid de också uppvisar Varat från dess mest ljuva sida. Komplext och svårförklarligt på gränsen till oförklarligt, men sådan är icke desto mindre min känsla.
Men allra ljuvast i Dharmadårarna, det är dess övergripande konstruktion, hur romanen å det underbaraste undviker att vara Den Allt Förtäljande Berättelsen om Ray Smith. Det börjar med en uppstigning på godståg mot Santa Barbara och slutar med en nedstigning från berget Desolation Peak, ombeds man beskriva vad som däremellan hänt kan man egentligen inte svara annat än allt och ingenting, vill man föreställa sig vad som föregick godståget och vad som följer på Desolation Peak måste svaret med nödvändighet bli detsamma: allt och ingenting. Det är som det är, blir vad det blir, och det är utsökt väl så.

La Bibliofille

Träffar stilla

2011-09-11T19:49:00.000+02:00

Där föll ett lönnlöv.
Kan du inte komma hit,
är lite ensamt här.

Basho

Får det lov att vara en smula bokhyllsk pornografi?

2011-09-08T08:46:00.000+02:00

Ta Er i dylikt fall ett span här, på Bookshelf Porn. Tack, Inky Fingers, för uppmärksammandet, i sanning eggande!

La Bibliofille

Beate Grimsruds En dåre fri

2011-09-02T20:41:00.000+02:00

En dåre fri
Beate Grimsrud
Albert Bonniers Förlag
9789100124748

Man har sina käpphästar, läsning av skönlitteratur traiterande Den Psykiska Sjukdomen är en av mina, den slukas girigt och glupskt och oftast med en rapiditet som jag annars sällan äger, åtminstone inte i läsningshänseende.
Som med all annan litteratur är utfallet av och domen över Det Lästa av den mest skiftande art, somliga pennförare vet hur slipstenen skall dragas för att föra läsaren en steg längre än till galenskapens tröskel varifrån man i bästa fall får nöja sig med en inblick i Det Psykopatologiska Tillståndet, med att i omförtäljandets stund fäkta med adjektiv som välskrivet, fängslande och vad har du och i sämsta fall se sig nödd att avfärda det hela som någonting fullständigt otrovärdigt och inte sällan kryddat med verktyg och instrument ämnade att, å det mest insubtila och uppenbara, väcka vårt medlidande, vår djupa medkänsla, varvid undertecknad förnärmad och rasande ånyo grips av en intensiv lusta att vilja häva in Bokfan i kakelugnen och fjutta på.

Men inte alltid. Så icke med Beate Grimsruds En dåre fri. Mycket troligt att Du ställt Dig på denna romans tröskel i syfte att bli stående på tröskeln och blott iaktta, personligen inte delta mer i fiktionen än på det mer eller mindre passiva vis, det iakttagande och analyserande eller den blott underhållningssökande, som en Läsare vanligtvis brukar göra. Men med En dåre fri tillgår det inte så. Med En dåre fri tillgår det istället så, att Du knappt hunnit knacka på dörren förrän någon slitit upp den, greppat Dig i tröjärmen och därpå, i fortsättningen, inte släpper taget, utan istället med ett järngrepp, handfast, oeftergivligt och våldsamt, drar Dig med sig. Inte på så vis att själva berättelsen är svår att släppa, liksom vill bli sträckläst (vilket den förvisso gärna vill), utan mer så att den skapar en synaps mellan det fiktiva, berättande Jagets upplevelser, känslor och varseblivningar och Dina egna, fjättrar Dig, stänger in Dig i Det Psykopatologiska Tillståndet. Prosan, de effektiva, korthuggna meningarna, koncentrationen i dem, blir som spikhål av klarsyn och vilja till sundhet, friskhet i det övergripande, omberättade schizoida tillståndets opacitet, som en den minsta ventil i den… tvångströja? som huvudet, hjärnan, vad-det-nu-är, förvandlas till under Psykopatologin, under det där ovalda, påtvingade. Förhållandet kan också vara det motsatta – växlingen sker med Sjukdomens ebb-och-flodska rörelser, så att prosans lakoni istället blir en spegel av hjärnans (ej nödvändigtvis i kreativt, konstnärligt avseende) låsthet i schizofrenin. Effekten blir hurusom densamma: en känsla av total klaustrofobi, panik och rörelseofrihet hos det Läsande, nu inte så passiva subjektet som bokstavligen dras ner i fiktionen av språket och de skiftningar som detta skapar i textkynnet, i växlingarna mellan klarhet och sjukdom, och som därav mår allt annat än väl alldenstund Läsningen fortgår och det fortfarande finnes sidor kvar att genomlöpa. Och det är gott att det är så. Man vet av det att det man läser är God Litteratur.

I somras lyssnade jag till Beate Grimsruds sommarprat i Sveriges Radio P1, ett mycket intressant program väl värt att ägna sin tid åt. Mycket av det hon berättade där, som jag då tolkade som ickefiktion, som biografi, som en sanning om Beate Grimsrud, återkommer fragmentariskt i En dåre fri, fast istället är det Eli, romanens Jag, som berättar. I en recension i Dagens Nyheter skriver ifrågavarande Recensent att denne finner denna "manipulation" (Recensentens ord) olustig och onödig, tycker att greppet sammanblandning av romanfigur och författarsubjekt känns slitet, som ett redskap "med vilket författaren dompterar sin publik". Jag uppfylls av ett slags förnöjsam diabolism då jag spårar upp författarens förment självbiografiska lämningar, låter tanken dröja vid dem, fascineras av hur en del av mig genast drar paralleller, sätter likhetstecken mellan Författare och Berättare - aha, detta är subtextuellt en berättelse om Beate Grimsruds egna erfarenheter! - och hur en annan del av mig, den intellektualiserande, vägrar dra några växlar. Intressanta att studera, dessa reaktioner, och jag tänker att det i sanning ligger någonting potentiellt genialt i detta, en Författarens återuppståendelse, där den eventuella metaanvändningen av personligt stoff blir ett slags hämnd och revansch på postmodernismens Läsarens Födelse, som visar på att det finns en gräns på hur långt Läsaren kan dominera en Text, ty en Text svarar inte på frågan om sant eller falskt, i den skönlitterära texten är frågan om vad som är fiktion och vad som är verklighet diskvalificerad, inför den frågan tiger Texten still. Och den instans som kan besvara frågan, Författaren, den är död. Detta att utnyttja den svaghet som mänsklig nyfikenhet kan vara, att avleda Läsarens uppmärksamhet från det som är det enda som ska spela någon roll, nämligen det som sägs och uttalas av Texten, själva det osäkergörande som möjligheten av att dra potentiella likhetstecken mellan verklighet och fiktion, det är slugt, det är - ÄR! - en form av maktövertagande! Alls inte onödigt, men sannerligen olustigt, om än måhända inte på det vis Recensenten i Dagens Nyheter menar: det är olustigt, ety denna metalek lätt kan förstärka den känsla av mental skevhet som prosan överför till Läsaren, den paniska, klaustrofobiska och rörelseofria upplevelsen av Texten kan dubbleras. Texten avslöjar intet och det slår mig, nu, i den skrivande stunden, att mina tankar rört sig helt i enhetlighet med den utveckling av Det Skrivande Subjektet som vi konstaterade under en delkurs i litteraturvetenskap D kallad Självbiografiska Nyckeltexter: Beate Grimsrud, som jag i somras lyssnade till som till en sanningen sägande Själ, har efter min läsning av En dåre fri förvandlats till ingenting mindre än... en Text..! Beate Grimsrud förhöjer i En dåre fri inte verklighetshalten hos sin fiktion - hon fiktionaliserar sig själv, förtextligar Författarinstansen och återtar makten över det skrivna ordet.

La Bibliofille

Boel Westins Tove Jansson - Ord, bild, liv

2011-08-26T16:25:00.001+02:00

Sedan Tove Janssons samlade serier, del 2, efter serierutan där Misan sitter och mosar vinbär ett och ett, kommer jag aldrig någonsin mer kunna plocka vinbär - i synnerhet röda - utan att tänka på Tove Jansson. Läsning om och av henne har varit en del av mitt bokliga sällskap denna sommar sedan vinbären mognade i buskarna i trädgårdens bärlund. Det började med Boel Westins enormt fina biografi Tove Jansson - Ord, bild, liv, som av bara farten åtföljdes av Tove Janssons samlade serier, del 5 och bilderboken Den farliga resan, vilka i sig säkert skulle ha utmynnat i avnjutandet av någon av Tove Janssons romaner om jag bara hade haft någon av dem hemma/inte varit så förbannat bekväm av mig, utan pallrat mig iväg till biblioteket inne i stan för att låna.

Inte för att jag är någon storkonsument av biografier, alls icke, skräcken för att snubbla över ett alster som å det torraste uppradar kronologiska fakta utan tillstymmelse till känslomässigt eller annat engagemang än det strikt kunskapsförmedlande är alltför stark, och det egna intresset för andras liv, verk och dagar inte alltid tillräckligt stort, för att detta slags texter ska tillåtas ta någon större plats i min läsgärning. Men jag tror mig igenkänna en god biografi när jag läser den, absolut så, och Boel Westins Tove Jansson - Ord, bild, liv kan inte annat än inrangeras i genrens crème de la crème intill David Bellows Georges Perec - A Life in Words. Där finns det där allomfamnande som man så önskar av en biografi, det som i slutändan blir såväl en hel bok som en bild av en hel person, alla dessa berättelser - om det inre livet, det yttre, om att förhålla sig till sig själv, till andra människor, till sitt skapande och det skapade, sin konst, om livströsklar som skall överklivas - som sammantagna blir ett helt liv. Inte bara en dimension, utan någonting som känns som en sann och full beskrivning av en hel människa, i den mån en sådan låter sig göras av en utomstående person. Någonting vida mycket större än den Mumindal som jag själv tenderar att förknippa Tove Jansson mest med, hennes konst och övriga författarskap oaktat. En knäpp på näsan åt mig därföre, då läsningen kommer in på biografiska territorier som berättar om en Mumindal som för författarinnans del antagit alltför stora proportioner, lustdödat, låst kreativitet. Inte annat än att jag skäms en smula för att jag retroaktivt är med och bidrar till det där stora. Diggframkallande dock att ta del av hur Tove Jansson, till synes arg och orädd, skärmar av sig från sin Mumindal och väljer att låta den höra det förflutna till, liksom i tanken låser till om, isolerar den, låter den framleva bäst den vill där i havsbandet, medan hon själv går vidare och skriver romaner (diggframkallande kanske för att det är en så muminsk sak att göra - jag kan inte avhålla mig från att göra jämförelsen).
Romaner som jag - som sagt! - ämnar fördjupa mig i bara jag får ändan ur vagnen och pallrar mig iväg till biblioteket. Ni som haft förstånd att bredda Er Tove Jansson-erfarenhet bortom Mumindalens gränser - var börjar jag, med vilken roman?

La Bibliofille

Carlos Ruiz Zafóns Ängelns lek

2011-08-19T19:47:00.001+02:00

Ängelns lek (El juego del ángel)
Carlos Ruiz Zafón

Översättning: Yvonne Blank

Albert Bonniers förlag

9789100122911

Höres ett ansträngt flåsande bak gul text mot salongsröd bakgrund är det blott Er Bibliofille som söker lägga sordin på en viss aggression, en viss upprördhet som följer på en handfull dagar ägnade åt Carlos Ruiz Zafóns Ängelns lek. Jag önskar att det inte vore i detta lynne jag ånyo sloge upp portarna till landsortssalongen efter ett välbehövligt sommarlov, men det är det.
Jag tänker på Ängelns lek som värsta sortens sköka. Ja, det gör jag, en sköka som vill sig Bok für alle, agerandes ini ett bibliofilt och litteraturromantiskt skimmer, viljandes vara av finurlig och finalt slående konstruktion och jonglerar samtidigt med en egen variation på Faustusmyten, placerar sig med fotsulorna i såväl den skräckgotiska romanen som i den amerikanska actionthrillern och i den hårdkokta deckaren, låter handlingen skena åt än det ena, än det andra hållet så att all tillstymmelse till tydligt urskiljbar intrig alldeles söndergrusas, befolkar texten med det mest stereotypa och förutsägbara persongalleri, stoltserar i ena stunden med ett stilistiskt credo som upphöjer den raka och enkla prosan för att i nästa, och därpå ständigt och jämt, beströ texten med de mest slitna och patetiska liknelser - som i en gravkammare - och metaforer, idkar pathetic phallacy och låter väder och vind och ljusförhållanden - regnigt, mulet, grått, mörkt, blixt och dunder - konstant ha sin motsvarighet i handlingens alla stämningar så till den milda grad att man understundom rodnar från hjässa ned till fotabjäll av ren och skär skam, allt för att alla och en var ska gilla, älska. Det är helt enkelt förfärligt och dessutom billigt och lågt. Skökligt.
Jag kommer att tänka på första strofen i den epistel no: 80, Liksom en herdinna, som Carl Michael Bellman tillägnar Kongl. Sereteraren Kellgren när jag nedtecknar mina tankar kring den röriga änglaleken:

Liksom en Herdinna, högtidsklädd,
Vid Källan en Juni dag,
Hopletar ur gräsets rosiga bädd
Sin prydnad och små behag.
Och ej bland Väpling, Hägg och Siren,
Inblandar Pärlors strimmande sken,
Innom den krants i blommors val,
Hon flätar med lekande qval.

I skrivande stund erinrar jag mig, men kanske missminner jag mig, à propos ifrågavarande strof än att vi under en av litteraturvetenskapens initiala kurser informerades om att herr Bellman med den, och i synnerhet med vers fem och sex, önskade framföra något slags kritik vis-à-vis herr Kellgren för att denne i sitt skrivande idkade en form av stilblandning som visförfattaren inte tyckte var korrekt. Jag vill gärna göra sammalunda, anklaga señor Ruiz Zafón för att blanda blommor och pärlor på ett osnyggt och oskickligt vis, ety det inte är själva de litterära elementen i sig som förfelar i sammanhanget. Visst fyller pathetic phallacy en given funktion i somlig litteratur, liksom den typ av liknelser som Ängelns lek är fullspäckad av gör detsamma i somlig annan litteratur, den skräckgotiska romanen, den amerikanska actionthrillerna och den hårdkokta deckaren är inte i sig föraktliga genrer, intertextualitet, referenser till annan litteratur kan vara hur goda som helst att identifiera och det finns väl få traditioner som det är så förnöjsamt att läsa en roman utspela sig än i den litterära, den bokliga, men det finns inget som helst eftersträvansvärt med att försöka åstadkomma en fusion av allt det ovan nämnda, en Bok für alle, åtminstone inte om slutresultatet ska stinka slarv, brådska, sökthet, yta och kommersiella drivkrafter bakom skapandet så som det gör i Carlos Ruiz Zafóns Ängelns lek.

Jag skulle kunna fortsätta hur länge som helst, fördjupa mig i utvecklandet av orsaken till att jag fann romanen så undermålig, men det får vara nog nu. Konstaterbart är att mycket gott har sagts om Ängelns lek, att de som uppskattat detta verk är många - jag gratulerar -, men att jag själv inte kan erinra mig en enda sekund, ett enda ögonblick då jag njutit av romanen i fråga, funnit någonting förlåtande med den, någonting som gör det mödan värt att ge den av sin tid, genomlöpa alla dess femhundraåttiosju sidor.

I hopp om att strax återkomma, mindre ringrostig, mer stringent och elokvent, mer nöjd.

La Bibliofille

Om en sommarkväll en läsande

2011-06-27T21:25:00.000+02:00

Bäst jag sitter och läser Philippe Delerms Sundborn ou les jours de lumière i kastanjeträdets skugga, för en stund höjandes blicken från boksidan, inandandes den lantliga, skogliga sommarluften, betraktandes skönheten omkring mig, tänkandes att det knappast blir bättre än såhär, bäst jag gör detta kommer en rävunge - den vackraste, rödaste, mest skimrande rävunge - tassandes i bäckfåran en handfull metrar bort, alldeles obekymrad, helt i sin egen lilla värld. Den höjer så huvudet från bäckvattnet, ser sig förstrött omkring, får syn på mig, gör härvid ingenting, ingenting mer än att lägga sitt lilla rävungehuvud en smula på sned, nyfiket fästa sin kloka blick i min. Vill till sist ändå skynda tillbaka in i den skyddande skogen igen, lämnandes mig åt mitt fortsatta, nu rävligen uppfyllda, läsöde.

En nåd. En sann sommarnåd.

Älskade räv.

La Bibliofille

Kärleken till blommor

2011-06-09T18:41:00.000+02:00

Kärleken till blommor har hjärnan gett sig själv till skydd. Och varför mänskorna lärde sig tycka om blommor kan man lätt räkna ut: de springer för det första inte efter en och bits eller morrar. Blommor morra inte. De är sköna men håna inte. De faller en i ögonen, men inte i ryggen.

ur Vägen till Klockrike (105), Harry Martinson

La Bibliofille

Kort om ord , om språk. Om det som finns, inte finns - borde och inte borde finnas.

2011-06-08T21:32:00.002+02:00

Bladvända

Ett vackert ord, inte sant? Använt som substantiv i det sammanhang jag fann det (önskar jag kunde svara på var, dock önskar minnet inte gå med mig dit), men fint också som infinitiv, även om att vända blad nog ter sig mer ljuvt och poetiskt än att bladvända, när allt kommer omkring.
Det borde användas oftare, bladvända, men till att börja med är jag bara glad att det alls finns, detta ord, om än i skymundanom. Ty alla vackra ord finns inte, så sorgligt är det, och deras tillkomst kvävs under ordliga kirskålsvarianter sprungna ur engelska direktlån såsom "fejsrejpa" (att stjäla någons identitet på ett visst nätligt socialt nätverk fick jag lära mig genom att fråga en tonårsbekant), kvällspressliga sammanfogningar och annat otäckt. Ett vackert ord som mig veterligen inte finns i svenska språket, men genom sin blotta skönhet absolut borde göra det, kom jag på idag när jag såg en tabloid om mystiska omständigheter kring Per Oscarssons död (det var fråga om en dödschock drar jag mig till minnes, tillåt mig vomera utan avbrott i fjorton dar) i en brand för en numera längre tid sedan: omkomst. En substantivvariation på verbet omkomma som låter mindre tabloidt, mindre hårt än död, men uttrycker mer av en bakomliggande olyckshändelse än bortgång och som det inte lönar sig att sätta "chock" efter, eftersom omkomst är för värdigt och majestätiskt för det. Per Oscarssons tragiska omkomst.

Två tankar om ord, om språk.

La Bibliofille

Et in Arcadia ego

2011-05-30T18:51:00.000+02:00

Det var tänkt att bli en sådan där njutbar och skön eftermiddag på en filt i gröngräs och solsken, läsandes Christel Kvants och Heidi Palmgrens Trädgårdens rum. Ett och annat trivsamt kapitel blev det, till dess bokens inspirativa verkningar blev mig övermäktiga och en av hushållets korgstolar med nödvändighet måste flyttas inunder de tre (av nödvändighet) paraplyklippta rhododendronbuskarna i en annan del av trädgården.

Närvaro och tankar rycktes i ett ögonblicks verk ur Trädgårdens rum för att brutalt nedslungas i Harry Martinsons naturessäer då ögonen i rhododendronparaplyets skugga skådar en ekorrunge ligga död i gräset, inte många meter från det trygga boet under visthustaket. Man vet genast vem som varit framme, Det Allrakäraste Man Har, och man blir så ledsen, så ledsen, ty hur många gånger har man inte hött med fingret och nogsamt förklarat att de små rödpälsar som bor där uppe under taket ska man låta bli, vara snäll mot, inte sätta vare sig klor eller tänder i, inte sprätta upp, dekapitera och äta upp hjärnan på?

Naturen, den går inte att ta ur Katten, och inte Ekorren heller för den delen, säger jag mig själv till klen tröst. Går att ikläda mig gummistövlar och trädgårdshandskar, bereder mig att skänka Ekorrungen ett mindre utsatt, mer värdigt vilorum uti skogen, alltjämt upprepande för mig själv det Martinson så insiktsfullt och klokt tänkt, oförglömligt uttryckt i en av sina naturessäer - den som efterliknar naturens grymhetsmönster är en dåre.

La Bibliofille

Lyrisk fyllnad

2011-05-29T08:13:00.001+02:00

Skymningen faller som ett försagt askregn. Den släcker äppelblommornas små lampor och staketens vita knoppar. Den tystar gräset och de ljusgröna gräshopporna. Hon står vid vattentunnan som är sprucken av för mycket sol och hungrigt gapar upp mot stuprännan. I det tysta gräset, fyllt av skymningens aska, ser hon en sten ligga. Den har slutat lysa med dagen och när hon böjer sig fram över vattentunnan tycker hon den är en hund som hela dagen har legat stilla i gräset men nu i skymningen långsamt vaknar och tänjer på sin kropp.
Hon måste smeka den där hunden och hon släpper den gistna vattentunnan som hon stått lutad mot medan illamåendet gått över och går några steg i gräset som lättjefullt smeker sej mot hennes anklar. Då reser sej den lilla hunden och försvinner med retsamt viftande svans och hon säger till sina ben att springa men det är bara det ena som vill och därför faller hon framstupa i gräset. Sen när hon ändå ligger bryr hon sig inte om att försöka resa sej, inte ens på skoj. Hon vänder sig bara mödosamt på rygg så att hela den trånga himmelskupan med smärtsamma nålstygn av stjärnor plötsligt slungas över henne. Och medan hon ser en stjärna med blodröd mun spetsas på ett grässtrå som skuggar över hennes öga tänker hon: Å, det är så här att vara full.

ur Ormen, Stig Dagerman

La Bibliofille

I mitt hus där jag bor

2011-05-28T06:47:00.001+02:00

I mitt hus där jag bor bodde en gång i tiden en Författare. Ingen Selma Lagerlöf eller August Strindberg eller Pär Lagerkvist, ty då hade väl vårt stackars gamla av alltför ovarsamma renoveringar medfarna torp varit ett museum och öppet för allmänheten, eller åtminstone ägts av ett åt Författaren ägnat Sällskap som sloge upp husets portar för allmänheten en gång om året, på Författarens födelse- eller dödsdag. Nej, han var bara poet i sin egen hemstad, vårt hus forna Pennfäktare, och de böcker han skrev - två barndomsbiografier, en knapp handfull diktsamlingar och ett och annat sångalbum - gavs ut på eget förlag, med bistånd från Den Lokala Boklådan.

Författarskapets ringa storhet, eller kanske menar jag vittberömdhet, känns emellertid futtig, för att inte säga ovidkommande, att ens beakta, då man väl sitter i sitt soffhörn och läser Författarens ord och meningar, verser, strofer och rim, betänkandes att de tillkommit i just det egna pörtet - endast tiden skiljer! - i vilket cirkeln nu sluts när till boksamlingen sällas det Författaren givit ut och spritt för traktens alla vindar. Det hela blir stort och mäktigt i omständigheternas litenhet, i mötet mellan oss, som bor i huset nu, och Författaren, som är utflyttad, död och begraven sedan en lång tid tillbaka, alltsammans genom den Litteratur, de Böcker denne lämnat efter sig och som stått pall för tidens tand. Ren och skär magi är det.

Förtiger Författarens namn gör jag, i vanlig och sant grym bibliofillesk anda och ordning, och gömmer boktitlar bakom genrebeteckningar (kanske alldeles i onödan, ety den som önskar - och prompt måste - finna i dessa digitala tidevarv med lätthet så kan göra, följandes alla de spår den nätbevistande med eller utan berått mod lämnar efter sig), men där får gränsen lov att gå. Ett smakprov på vad Författarens penna förmådde åstadkomma har jag inte hjärta att förvägra Er. Ni bjuds ett alster, det finala, ur Författarens vänvisesamling, samlandes poesi tillkommen mellan året nittonhundratrettioåtta och nittonhundrasextiotvå, en dikt som heter Tiden.

***

Tiden

Tiden jagar

tiden skrider.

Tiden ilar

tiden går.

Tiden sargar

såren svider.

Tiden läker alla sår.

Tung är bördan

på Din skuldra,

Edens trötte

ålderman!

ondskan, mörkrets

dunkla huldra,

Du ej mäktat slå i bann.

Alla sorger,

glädjetårar,

hat och kärlek,

dödlig skräck;

varma blickar,

ord, som sårar,

allt är samlat

i Din säck.

Snillets fader

ökat rågan

med atombomb:

världspatent!

- Färdas varligt,

levnadslågan

skälver inför

avgrundsslänt!

***

La Bibliofille

Litterär filmatisering att eftertråna

2011-05-25T19:43:00.001+02:00

Luchino Viscontis filmatisering av Giuseppe Tomasi di Lampedusas roman Leoparden, med Burt Lancaster i rollen som Fursten, släpptes den adertonde maj på svensk dvd. Jag vill se och äga!

La Bibliofille

Överbrygger

2011-05-24T15:37:00.001+02:00

Jag skriver inte, men fortsätter att finnas, att läsa. Unnar mig för en årstid eller så den lyx det kan vara att läsa reflektionslöst, sluka. Ett nygammalt förfarande som är väldeligt trivsamt, hur kalt det än lämnar de mörkröda medaljongtapeterna i salongen över vilka intet nytt gyllene textljus fladdrat på mången dag, vacka, nu. Sådant får man helt enkelt ta med ro, tänker jag, tackandes nej till inbjudan om dåligt samvete över att inte ha nagelfarit vare sig Beate Grimsruds Har någon sett mig någon annanstans?, Anneli Jordahls Jag skulle vara din hund (om jag bara finge vara i din närhet), Pär Thörns Tidsstudiemannen, Elin Boardys Mot ljuset, Carl-Johan Vallgrens Kunzelmann & Kunzelmann eller Daniel Sjölins Oron bror. Kanske får också de senast lästa - Chimamanda Ngozi Adichies Purple Hibiscus och Michelle Magorians Goodnight Mister Tom ser ut att få passera oomskrivna, även om jag skulle vilja åstadkomma två rungande hyllningsskrifter om de båda senare där jag djuplodande, analytiskt och allomfattande - för att inte säga högeligen elokvent! - lyckas fånga dessa texters själva essens, det hela på ett sådant sätt att deras finhet förmedlas oskuggad. Oavsett vilket, om det blir några hyllningstexter eller inte, är omständigheten, varat eller icke-varat, att ta med ro. Största möjliga.

La Bibliofille

F. Scotts Fitzgeralds Den store Gatsby

2011-05-09T11:24:00.001+02:00

Den store Gatsby (The Great Gatsby)
F. Scott Fitzgerald
Översättning: Christian Ekvall
Bakhåll förlag

9789177423188

Det hände sig en dag att jag satt och diggade Sam Levines grymt svängiga bit Charleston och Ni vet hur tankarna tenderar vandra, rätt vad det var hade jag den likaledes grymt svängiga partyscenen ur Jack Claytons filmatisering av The Great Gatsby från nittonhundrasjuttiofyra med Mia Farrow och Robert Redford på näthinnan, varvid jag så intensivt önskade att jag var en så där tjusig charlestonbrud med ondulerat hår och fjäderpannband och långa pärlhalsband och fransklänning och då och då gick på sådana där glammiga fester med storband och do the shimmy shimmy shimmy att jag inte kunde annat än välja F. Scott Fitzgeralds Den store Gatsby i Christian Ekvalls översättning när det var dags för litterärt nyval.

Good shit, most def good shit om man får lov att bruka det anglosaxiska språket på det viset i svensk text. Att Den store Gatsby är en klassiker och någonting i särklass står tydligt klart efter bara några enstaka rader - hatten av för Christian Ekvall som förefaller ha gjort ett utomordentligt översättningsjobb, ingen haltande källspråkstransparens där inte, istället ett jämt och naturligt textflöde utan gropar och farthinder -, svårt att sätta fingret på varför. Det som stannat hos mig, det som jag minns Den store Gatsby för när dagar och veckor lagts mellan mig och texten är främst berättarens - Nick Carraway - outsagda, blott av ton och distans till det berättade framträdande, position gentemot den värld (blott skenbart bekymmersfri och lättsam ska det visa sig) han skildrar och som han själv är en del av. Om Nick Carraway någon gång sant och uppriktigt eftersträvat ett liv i tjugotalets jazziga jetsetliv vid Jay Gatsbys, Tom och Daisy Buchanans och Jordan Bakers sida, så döljer han det väl. Den Nick Carraway som talar i Den store Gatsby har landat tungt, bragts ur varenda dröm och illusion som tanken på ett liv i West Egg och aktiemäklandet i New York någonsin väckt inom honom och desillusionen (måhända den av mig inlästa under påverkan av Christian Ekvalls breddande och fördjupande efterord) ligger som den mest gynnsamt effektfulla barlast över hela texten. Det handlar inte om ironi eller ens om att vara blasé, inte blott om uttalad besvikelse utan mer så om en ren och skär posttraumatisk effekt av en ominetgången föreställning, av en brutal och förkrossande insikt: en ryggradsavspännande, muskelavslappnande, underkäkstappande och alluppfyllande tomhet. Som om allt det Nick Carraway berättar om, som om allt det han upplevt och sett i jetsetarnas närhet nu betraktas i ett ovanfrånperspektivt där allt ter sig oförklarligt innehållslöst, omöjligt att återförse med verkligt känsloengagemang, där det enda som tycks förmå ge eko mot den glättiga ytan och fasanden under vilka den undertryckta falskheten och oäktheten bubblat och sjudit i all hämning, är glimtar av saknad på ett personligt plan, saknad av Jay Gatsby, det och den enda som i en postläsning av Den store Gatsby framstår som genuint och äkta, trots att också denne man de facto är romanens främsta konstruktion, bländverk.
Kontrasten mellan berättarens desillusionerade positionering och romanmiljöns och tidens förmenta tjusighet, bland gräddgula bilar, the shimmy shimmy shimmy, flödande champagne, storband, charleston, flådiga villor, gröna gräsmattor, swimmingpooler, utflykter in "till stan", spontaninköp av gulliga hundar, allt det som utgör själva sinnebilden av det amerikanska tjugotalets bekymmerslöshet är det "som gör det" i Den store Gatsby. Frågan om huruvida denna avgrund mellan berättare och den tid och miljö i vilken han framlever, den effekt som retrospektionen har på myten om tjugotalets glammighet, är någonting ursprungligen inskrivet av F. Scott Fitzgerald eller om det är en stilistik som säger mer om översättaren än om författaren (man kan ju, som målspråksläsare, aldrig så noga veta) känns i ärlighetens namn irrelevant, överflödig, liksom retorisk, som ju romanen själv i sitt sista andetag förtäljer om detta med trons och drömmarnas omöjlighet, själva den insikt som bekräftar tonen i Den store Gatsby, den liksom luftutpysta, som någonting ursprungligt, i det närmaste tematiskt:

Som båtar mot strömmen kämpar vi framåt och drivs ständigt tillbaka till det föflutna. (190)

Sålunda tänker Nick Carraway då han återvänder hem igen, till Västern som han kallar det, ty efter Gatsbys död förmår hans ögon inte längre återställa hans numera förvrängda och hemsökta bild av West Egg. Han föreställer sig numera, säger han, byn som i en nattmålning av El Greco:

[E]tt hundratal hus, alldagliga och groteska på en och samma gång, hukar sig under en dyster och hotfull himmel och en glanslös måne. I förgrunden kommer fyra män i frack högtidligt gående längs trottoaren med en bår mellan sig. På båren ligger en kraftigt berusad kvinna i vit festklänning. Handen som dinglar över kanten på båren gnistrar kyligt av juveler. Med allvarliga miner svänger männen in vid ett hus - fel hus. Men ingen vet vad kvinnan heter, och ingen bryr sig. (185)

Till denna bild läser man sig alltså fram i Den store Gatsby, sida för sida, detalj för detalj, till dess Nick Carraway i dessa få rader sammanfattar det som kommit att bli hans sanning om West Egg, målar upp hela sin bild, den sanning som i mycket motstrider hans tidigare föreställning om denna by, om hela ostkusten som någonting Västern överglänsande (185). Effekten är orgiastisk, släpper lös en hel kaskad av bildsekvenser som lägger hela Den store Gatsby på plats, slutgiltigt förklarar texten som den absoluta defloreringen och avglorifieringen av en tid bra mycket mer allvarsam än den till det yttre vill ge sken av.

La Bibliofille

Egypten berättar: Den rättvisande spegeln, red. Tetz Rooke

2011-04-27T12:30:00.002+02:00

Egypten berättar: Den rättvisande spegeln

Red. Tetz Rooke

Översättning från arabiskan: Tetz Rooke m. fl.

Bokförlaget Tranan

9789185133604

Min längtan till Egypten berättar: Den rättvisande spegeln fanns redan då vintern var sen och det revolterades och störtades i detta land. On Word Arts ägnade tid i händelsernas centrum och väckte hos mig en önskan att göra sammalunda. Händelsernas centrum har nu flyttats snäppet västerut, till Libyen, ser ut att å det mest brutala och våldsamma dröja sig kvar där, och med detta som en erinran om det egyptiska tumultet för några månader sedan (säkert råder fortfarande tumult i Egypten, torde så göra om än på andra plan) tog jag mig an Egypten berättar: Den rättvisande spegeln, för att ges någon form av bakgrund, inte så mycket till konflikten, utan till Landet, Folket, Kulturen, Litteraturen, liksom en bredare bild bortom kameler och pyramider och gamla bibliska berättelser.

Tiderna förledde mig att tillskriva novellerna ett innehåll och ett temperament de inte alls har, men att deras kynne var annorlunda än det jag väntat mig var bara gott. Istället för hjärtan vidöppna utåt mot världen, istället för ett basunerande ut över hustaken, istället för myller och turbulens - små, små rum, serenitet. Intimitet, meddelsamhet och villigt lyssnande råder Berättare och Lyssnare - ja, jag känner mig mer som en Lyssnare än en Läsare inför novellerna - emellan, och jag slås som så många gånger förr i mötet med den arabiska litteraturen av detta att berättandet ter sig så självklart i varenda en av novellerna, från Somaya Ramadans "Brunnen" som inleder samlingen, via hennes titelnovell "Den rättvisande spegeln" till Miral al-Tahawis "Fågelflickan", vars finala punkt också är samlingens sista. Detta så välskrivna inför vilket man aldrig ges anledning att stanna upp och ifrågasätta, kritisera, finna undermåligt eller tveksamt, dessa historier som sammantagna bildar ett enda rinnande vatten, i vilka det finns någonting i grunden enhetligt, en gemensam historia som inte kan vara någonting annat än den arabiska berättartraditionen. Det finns någonting novellerna emellan som gör att läsningen av dem, så fristående de nu var och en är, är som en resa till en och samma tid, ett och samma rum, inte enstaka nedstamp i enskilda egyptiska författares verk. Tjugonio noveller - en textväv. Med en enda mening, så översatta de nu är, försätter novellerna en bortom gränsen mellan fiktion och verklighet, gör en till idel öron som lyssgirigt suger åt sig och VILL HÖRA, mer och mer. De magisk-realistiska inslagen och de likaledes, om inte alltid magiomvälvda så åtminstone exotiska, miljöerna gör förvisso sitt till för att förhöja, utöva lockelse, förtrolla, men de är inte nog för att förklara att Egypten berättar: Den rättvisande spegelns berättelser, trots novellens lilla format, trots att de omständigheter om vilka texterna berättar är små, enkla och anspråkslösa, trots att de är fast förankrade i den mest genuina vardaglighet, ändå upplevs så osägbart vida och eteriska, expanderande och storslagna. Det känns istället som om de är resultatet av ett gediget hantverk utfört med en ryggmärgsspringande kunskap om hur en berättelse ska berättas, hur ett öra ska fångas och om hur man skapar sann magi genom att veta hur man når det stora genom det lilla. Kan det bli annat än utsökt när dylik kunskap förvaltas så väl i händerna på redaktörer och översättare som som skett i Egypten berättar: Den rättvisande spegeln? Fantastiskt nog icke.

La Bibliofille

Att belyssna!

2011-04-21T10:21:00.000+02:00

Pressbild Norstedts förlag

I Sveriges Radio P1:s program Biblioteket sändes den artonde april Helene Alms samtal med den ryske författaren Vladimir Sorokin:

En av Ryssland mest framstående författare Vladimir Sorokins syn på sitt hemland under Putinismen är totalt svart, ”vi får snart se dissidenter igen, det är bara en tidsfråga” , menar han och ritar upp en känsla i dagens Ryssland. Den av en sakta återkommande Sovjetid. Ett hopp om förändring som är på väg att kvävas igen.
Denna desilluison [sic!] är också det som bär författrens [sic!] alltmer brutalt absurda skildringar av det stora landets framtid.

Högeligen intressant, Ni bör absolut belyssna detta (länk här!)! För Er som så önskar finns mina tankar kring Sorokins I det heliga Rysslands tjänst att läsa här.

La Bibliofille

Anne Charlotte Lefflers Kvinnlighet och erotik

2011-04-16T09:09:00.000+02:00

Kvinnlighet och erotik
Anne Charlotte Leffler
Rosenlarv förlag
9789197599399

Man önskar ofta att man vad anbelangar seder och moral kunde vrida tillbaka tiden något sekel, för att kunna möta en bok med dess samtids ögon, uppröras, extasifieras, äcklas, upphetsas så som dess allra första läsare. Jag önskar detta livligt med Anne Charlotte Lefflers roman som av tidskriften Dagny beskrevs som ofin, grof och frånstötande (se romanens baksidestext). Tänk, att kunna möta denna berättelse om Alie, hennes vardag, kärlek och passion, att kunna ta kraftigt anstöt av, indraga ett djupt och uppfriskande andetag - Äntligen! - vid åläsningen av de nya tankar om hur relationen mellan man och kvinna egentligen bör vara, vilka grunder den bör byggas på för att vara sant moralisk som Anne Charlotte Leffler genom sin romanhjältinna Alie presenterar i Kvinnlighet och erotik! Det går förvisso väl om man ger intellekt och förnuft en smula spelrum vid läsningen, men om man som forn och girig slukare av kärleksromaner från artonhundratalet helt låter sig svepas med i handlingens känslostormar, kittlas av komplikationerna och förvecklingarna som reser sig som den högsta av barriärer de älskande romangestalterna emellan och med bultande hjärta, stegrande puls och ett intresse som omöjligt vill låta sig störas följer kärlekshistoriens utveckling mot ett okänt klimax , ja, då är det svårt för hjärnans mer sansade och reflekterande domäner att få ett ord med i laget. Men det är väl en bra grej, tänker jag å andra sidan, att en roman som Kvinnlighet och erotik, som är författad med en tydlig feministisk och emancipatorisk idégrund, kan ta sig igenom förändrade tidevarv och seder och fortfarande fungera ypperligt väl rent emotivt, också utan att den primärt läses i ett politiserande ljus där det gäller att först och främst genomskåda lakunen mellan gängse konventioner och romanens grundidéer, lokalisera den heta potatisen, orsaken till samtidens angrepp mot romanen och Anne Charlotte Leffler. Det är en bra grej att romanen förblir vid den klassiska kärleksromanens nerv, vid dess pirr, att den fortfarande får läsaren att hålla sig på tårna och ivras, trots att de grundidéer som då Kvinnlighet och erotik gavs ut var nydanande och djärva genom en nätt utveckling på området nu hamnat på skuggsidan. Spännande också att se hur Leffler bär sig åt för att transponera denna nerv, som i hennes romans fall inte springer ur ett bandläggande på "förbjudna" känslor, på förtryckta begär, på lustar som inte får utleva enligt samhälleliga diktat och normer som romangestalterna väldanat och enligt kysk uppfostran efterlever, utan istället ur ett personligt ställningstagande, ur en självpåfunnen moral, ur den personliga integriteten där konvenansen inte tillåts spela någon roll, utan där individen säger ja eller nej beroende på vad hennes enskilda moral säger henne, och Alies hänsyn och respekt agerar, åtminstone vad Kärleken anbelangar, på en mellanmänsklig nivå, mellan henne som människa och en annan, går inte utanför den relationen för att söka rättesnören och godkännande. Det är i Kvinnlighet och erotik den enskilde som sätter gränserna, med som främsta mål att främja friheten i den kärleksliga tvåsamheten. Och DETTA - idén om friheten i den kärleksliga tvåsamheten - känns ny, som otassad mark, också idag, placerar också dagsens fria kärleksrelationer som kan ingås och avslutas i ett ögonblicks verk, mer eller mindre överlagt, efter större eller mindre ansträngning, i en annan dager, ifrågasätter de motiv, attityder och ageranden som uppstått i kölvattnet av möjligheten och rättigheten att fritt välja vem man vill dela sitt liv med, att låta känsla gå före konvenans. Jag kan inte låta bli att tänka att Alies finala tankar om den fullkomliga lyckans dyrköpthet måhända kommit att få en annan, djupare innebörd än Anne Charlotte Leffler någonsin tänkte sig då hon lade dem i sin romanhjältinnas mun...

Bernur skriver särdeles intressant och upplysande om Kvinnlighet och erotik här. Ett besök är väl värt.

La Bibliofille

Guiseppe Tomasi di Lampedusas Leoparden

2011-04-12T17:21:00.001+02:00

Leoparden / Il Gattopardo
Giuseppe Tomasi di Lampedusa
Översättning från italienskan Eva Axelsson
Albert Bonniers förlag

På försättsbladet till mitt på antikvariat inhandlade exemplar av Giuseppe Tomasi di Lampedusas roman Leoparden från nittonhundrasextio har en tidigare ägare tejpat in ett tidningsurklipp, förtäljandes att

När Giuseppe Tomasi di Lampedusa är 1957 dog i lungcancer på en klinik i Rom låg det strax innan refuserade manuskriptet till "Leoparden" på sängbordet. Boken gavs ut året därpå och blev en världssuccé.

Det är bra fint med sådana där fornlämningar i böcker, sådant som vittnar om att den bok man har i sin ägo, håller i sin hand, har en historia som föregår ens egen tid med den. Kanske borde man själv ägna sig mer åt att lämna spår i sina böcker, tejpa in små urklipp för kommande ägare att finna och (förhoppningsvis) fröjdas åt.

Berättelsen Leoparden, om den italienska, tillika imposante fursten Fabrizio Salina, hans familj och hans samtid besviker inte den heller, tvärtom. Den är säreget levande i samtliga sina dimensioner, trots att det i den krets, de miljöer den tar plats i råder en viss, stiltje, ett stilla lugn, ett makligt framlevande i gamla trogna hjulspår. Där don Fabrizio är, där förblir saker och ting vid det de alltid varit. Visst sker politiska omvälvningar runt omkring, visst är tiderna omtumlande, smått hotfulla för män av don Fabrizios börd och klass, men detta är fenomen som inte rubbar den stoiske prinsens lugn. Han konstaterar och hanterar på samhällsskeendena, men håller dem på armlängds avstånd, kommenterandes och förklarandes hela detta sitt sätt att vara, men à propos ett erbjudande att utnämnas till senator, med sicilianarnas, ja hela Siciliens sätt att vara, till folkets och öns känsla av överlägsenhet som får dem att inte önska att saker ska bli till bättre, av det enkla skälet att de tror sig vara fullkomliga (180) - [S]ova det är vad sicilianarna vill och de kommer alltid att hata dem som vill väcka upp dem (174). Fursten kan i förstone tyckas åsnelikt envis och hans fasthållande vid det gamla, vid den feodala samhällsfunktionen, vid sin adlighet, smått löjeväckande, men som di Lampedusa vetat att göra en i alla avseenden rund karaktär av don Fabrizio, målat honom som någonting utöver en karikatyr, som en reflekterande man med en högst rimlig och genomtänkt motivering till vart ställningstagande blir han aldrig absurd. Komisk, ja, men aldrig absurd. Berättarens rörelse är objektivets, befinner sig än på ett visst avstånd från fursten, än inne i dennes huvud, följandes varje hans tankebana och det är i detta zoomande som hela förklaringen till Leoparden som ett betydelsefullt och stort verk ligger.
Någonstans i den ömsom avlägsnande, ömsom närmande rörelsen sker ett brott mot varje avstånds förhållningssätt vis-à-vis don Fabrizio, där attityden i den större distansen, den vari studeras fursten i ett utanförperspektiv, snuddar vid det driftiga, det sardoniska, det ironiska, medan gestaltandet av furstens inre liv uppvisar en annan attityd, en mer genuint intresserad, mer tolerant, mer icke-dömande sådan. Denna zoomande rörelse tål att användas som en karakteristika för texten i sin helhet: i själve furstens temperament och förhållningssätt gentemot sin omgivning; i textens förhållande till läsaren - vad som hela tiden agerat som en osynlig, allvetande, strikt sakskildrande berättare dyker plötsligt upp ur intrigernas djup och fäller en kommentar, direkt till läsaren; tidsillusionen bryts med ett anakront inpass som avslöjar att vår Berättare befinner sig någon helt annanstans än i artonhundratalets Italien, till Författarens samtid; kärleken mellan furstens systerson Tancredi och hans Angelica som i förstone tycks vara en histoire d'amour i klassisk snitt visar sig vid närmare granskning vara grundad mer på taktik och list än på innerliga känslor (undtantaget de erotiska), unt so weiter.
Den ovan nämnda betydelsefullheten och storheten hos Leoparden går vida bortom det berättartekniskas gräns, befäster sig lika mycket i Leoparden i egenskap av litterärt landskap, av miljö. Han beskriver allt det yttre så levande, di Lampedusa, att det är omöjligt att inte läsa texten utan att en del av ens eget jag klättrar in bak bokstäverna och själv inlåter sig på en rundtur i de sicilianska omgivningarna. Av allt som återstår av minnet av Leoparden är beskrivningen av naturen, trädgårdarna, vyerna, de furstliga environgerna det som fortlever allra starkast.Det är mig omöjligt att inte bjuda Er på ett längre stycke av denna skönhet:

Företrädd av den vilt skuttande Bendicò gick han nedför den kortat rappan till trädgården. När han såg den ligga omsluten av murar på tre sidor med villan på den fjärde kom han att tänka på en kyrkogård; detta intryck förstärktes ytterligare av de parallella raderna av små upphöjningar som avgränsade bevattningskanalerna och liknade gravkullar över magerlagda jättar. På den rödaktiga lerjorden trängdes plantorna huller om buller. Blommor sköt upp var som helst och myrtenbuskarnas stammar verkade placerade där snarare för att hindra en från att komma fram än för att kanta gångarna, I fonden exponerade en av gulsvarta lavar fläckig Flora sina mer än sekelgamla behag, På ömse sidor stod bänkar med broderade och tillknycklade kuddar, allt i grå marmor. Och i ett hörn lyste en gyllene akacia fram med en helt malplacerad munterhet. Från varenda jordkoka tyckes utgå en längtan efter skönhet som strax förkvävdes av lättja.
Men den orkeslösa trädgården som låg där hopklämd mellan murarna utandades oljiga, sinnliga och en aning förskämda dunster, liknande de aromatiska vätskor sin distilleras [sic!] ur vissa helgons reliker. Kryddlukten från nejlikorna genomträngde rosornas konventionella doft och oljelukten från de täta magnoliorna i hörnen. Och under alla förnams dessutom doften från myntan sammanvävd med akacians barnsliga och myrtens sötsliskiga vällukter. Fruktodlingen utanför muren sände in pustar av de första apelsinblommornas sängkammarparfym. (14f.)

Om Leoparden kan man orda i det oändliga, så rik är texten och så utsökt. Den tål att synas i var och en av sina textsömmar, romanen, och överallt håller det. Allerstädes råder perfektion och diskret raffinerad balans, så att man i förstone endast flyter med i berättelsen, så till den grad att man, om än omedvetet, tryggt invaggad i den stilistikens skickliga genomförande, bara flyter med i berättelsen, girigt insuper alla dess skeenden, till dess man ger Leoparden en stunds välförtjänt begrundande och efterhand verkligen uppfylls av en i det närmaste saliggörande insikt om att man har, har haft för handen någonting riktigt, sant bra.

La Bibliofille

Jahopp...

2011-04-08T20:05:00.002+02:00

Vad ska man läsa nu, tro..?

undrar La Bibliofille

Mina heta önskningar

2011-04-01T09:31:00.001+02:00

Roberto Bolaño, Det okända universitetet

Kerstin Ekman, Gunnar Eriksson, Se blomman

La Bibliofille

Erlend Loes Fakta om Finland

2011-03-30T10:49:00.001+02:00

Fakta om Finland
Erlend Loe
Översättning från norskan: Lotta Eklund
Alfabeta
9789150101355

Den envist kvardröjande vintern hängde tung över mina axlar, så då det var dags att ånyo uppsöka Bokhyllan för att finna ett nytt lässällskap föll valet på Erlend Loe och hans Fakta om Finland. Han brukar vara ett säkert kort, Erlend, med en bredd - eller snarare en knivseggsbalansering! - i böckerna som får en att i ena stunden vrida sig av skratt för att i nästa sitta bedrövad och med rynkad panna inför de existentiella djupsinnigheterna.
Men inte med Fakta om Finland. Egentligen står jag alldeles handfallen efter denna roman, tycker mig inte ha någonting alls att säga, är ganska likgiltig. Svårt dock att definiera riktigt vad det är i texten som inte riktigt fungerar. Det är som om den vore död, som om den Loeska glimten i ögat vore alldeles slocknad. Kanske bottnar min upplevelse av Fakta om Finland som en död text i en lakun mellan vad jag förväntar mig att texten ska vara och vad texten egentligen i själva verket är avsedd att vara. Det kanske inte alls är avsett att vara roligt, detta att en lögnintrasslande Broschyrmakare, som aldrig varit i Finland och som varken har för avsikt att resa dit eller söka fakta om landet annat än i en gammal resehandbok daterad anno datzumal och ett gammalt nummer av National Geographics från augusti nittonhundraåttioett, åtar sig uppdraget att författa en broschyr om detta Norges grannland i syfte att få norrmännen att vallfärda dit? Det kanske inte alls ska framkalla fniss, detta absurda att Broschyrmakaren får sin bil bortfraktad på grund av felparkering och sedan själv ser till att återigen få den att hamna på kommunens uppställningsplats, bara för att fråga kvinnan som arbetar där om hon menade allvar när hon sa att åt hono att köra försiktigt? Kanske är det inte alls ämnat att vara underhållande, detta att Broschyrmakaren, trots att han egentligen inte vare sig hinner eller är i fysisk form för det åtar sig att springa en sträcka i en stafett åt ett vaktbolag och blir så kissnödig att han tömmer blåsan i en fontän så att det skvätter urin åt alla håll och kanter? Broschyrmakarens aversion mot vatten kanske inte alls är tänkt som en pikant lustighetskrydda att förstärka karaktären hos en komisk uddafigur med?

Det som saknas i Fakta om Finland, tror jag, är ett avstånd, en distans mellan Berättarjaget - Broschyrmakaren - och honom själv. Det finns föga av insikt om den egna kufiskheten hos honom och i den mån en dylik finns är det ingenting som han själv finner anledning att förhålla sig till annat än som till en fakticitet och i den mån han någon gång inser att han är ute och cyklar och beter sig märkligt är det ändå någonting hos honom som håller fast vid patologin, som stövlar på och kör sitt race. Han kan inte annat. En låst personlighet är han, Broschyrmakaren, och denna hans låsning låser texten i sin helhet, avtrubbar, kanske i syfte att spegla hans person. Och det kan man väl tycka är nog så skickligt utverkat, en dylik samverkan mellan text och innehåll, men när det inte får någon effekt, vare sig lyfter eller hjälper romanen som sådan, utan bara sänker och lägger tung blöt filt över, då undrar man vad meningen med ett sådant grepp egentligen är. Det är mycket med Fakta om Finland som jag inte förstår...
Det får vara nog så, om Fakta om Finland. Mitt hopp till Erlend Loe kvarstår, trots detta Finlandsfaktoida lågvatten, och läsningen av Loes senaste alster - Stilla dagar i Mixing Park - emotses.

La Bibliofille

Charlotte Roches Våtmarker

2011-03-28T11:26:00.000+02:00

Våtmarker/Feuchtgebiete
Charlotte Roche
Översättning från tyskan: Christine Bredenkamp
Wahlström & Widstrand
9789146219996

D E K O N S T R U K T I O N, jag säger bara det. En D E K O N S T R U K T I O N av det egna själsliga jaget genom en metikulös studie av det fysiologiska ditot, dess mest "fula", "äckliga", "groteska", "vämjeliga" och "vidriga" sidor: sex, sperma, slidsekret, blod, fekalier, urin, saliv, var. Det är Våtmarker ytterst för mig.
Jag tror aldrig att jag läst om någon så söndrig människa som Helen, berättarrösten i Våtmarker, förut, begrundande texten retroperspektivt. Hon döljer den dock ganska väl, söndrigheten, har riktat den bort från sig själv genom att inte studera sig själv mer ingående än vad hennes kropps alla öppningar tillåter, detta med största möjliga klarsyn, nykterhet, fryntlighet och humor. Fullständigt omöjligt att inte digga Helen, hur apart hon än må förefalla. Charlotte Roche ägnar sig inte åt ett sensationslystet grottifierande i ämnen som tabubelagts av den viktorianska eran, Sigmund Freud med flera, utan rör sig oförväget och smidigt på denna förbjudna mark. Därmed alls icke sagt att innehållet i Våtmarker understundom inte provocerar och utmanar, men det håller sig alltid på rätt sida om smakfullheten, urartar inte i ett äckelvältrande för vältrandets egen skull. Genomförandet är alltigenom snyggt.
På romanens bakre omslag beskriver Det Utgivande Förlaget Våtmarker som ett avgrundsvrål riktat mot de vaxade, rakade, fixade och på alla sätt sanitetsbehandlade kvinnobilder och skeva föreställningar om sexualitet och kvinnlighet vi möter idag, och det är ju en tolkning så god som någon. Men är det verkligen mot skeva föreställningar om sexualitet och kvinnlighet som Helen sätter sig upp genom sina "extrema böjelser" (förlagstexten bjuder på alternativet "en ovanligt utlevande kvinnlig sexualdrift"), är det en politisk-feministisk agenda som Helen ägnar sig åt då hon studerar sina hemorrojdklasar, idkar intimrakning, köper sex av andra kvinnor, luktar på sitt eget slidsekret, lägger blodiga och hemmagjorda tamponger strax under våningsknapparna på sjukhushissens ledstång, med flit river upp operationssåret i analöppningen? Det vore ju alldeles utsökt politiskt korrekt, förvisso, men huruvida en sådan tolkning är den som djupast förklarar Helen, det undrar jag. Nej, jag håller fast vid min D E K O N S T R U K T I O N och utfärdar förstörelservarning för Er som allra helst själva upptäcker vad som händer i romanen, inte vill gå in i Våtmarker med vetskap om vad som komma skall.

När du var riktigt liten försökte mamma ta livet av sig. Hon ville ta dig med sig. Hon hällde i dig en liten flaska sömnmedel och svalde själv tabletter. När snälla Helen kom hem låg ni medvetslösa på köksgolvet och gas strömmade ut ur spisen. Jag räddade er mot mammas vilja, strax innan huset flög i luften eller ni kvävdes. På sjukhuset magpumpades ni och ni var tvungna att ligga kvar här väldigt länge. (207)

...berättar Helen för sin lillebror Toni strax innan hon lämnar sjukhuset. Händelsen, inte det att Helen berättar, utan det hon berättar är för mig förklaringen på hela Helen, det dolda anslaget i hela det drama som är Våtmarker, liksom det faktum att Helen berättar är textens klimax, en mor-soninstallation på sjukhussängen en berättelsens avrundning och det finala nackböjda skriket dess katharsis. Våtmarker som ett grekiskt drama, nästan.
Kontrasten mellan Våtmarkers materiska fokus och fastgjutenhet och den själsliga, psykiska, men bara av läsaren förstådda, ej av Helen uttalade, smärta som kommer i dagen i samma stund som scenen med flickan som förstår sig ratad av sin mor i den stund hon finner henne och brodern medvetslösa i det gasfyllda huset blir känd kunde omöjligt vara större. Det ultimata förkastandet: bortvald av sin egen mor, ej önskvärd. Detta att outtalat väljas bort, förklaras umbärlig, den som inte är lika mycket älskad. Det mest utstuderade värdelöshetsförklaringen av ett barn som finns - din bror, men inte dig, vill jag ta med mig in i döden. Dig kan jag undvara, du får inte följa med, dig älskar jag inte lika mycket. Idiomet "som ett sårat djur" kommer till mig, bilder av en Helen som håller borta detta yttersta och mest smärtsamma av förräderier genom att sätta gränsen för sig själv på en mer utstuderat djurisk existensnivå, så ihärdigt uppehålla sig vid sin kropp och dess utsöndringar, sprida sitt dna omkring sig att det vore som om hon helt D E K O N S T R U E R A T de delar av sig själv vari det pågår något inre, själsligt liv, den plats där det gör ont. Det enda för vilket Helen uppvisar spår av känslomässig glipa är de avocadokärnor som hon vårdar med en moders sanna ömhet. Tacka fan för det, tänker jag, och antecknar Helens mamma på listan över föraktade litterära gestalter.
Es ist ein Buch, das polarisiert, das viele genial und manche einfach nur eklig finden, skriver Zeit Magasin à propos Våtmarker - Många uppfattar den som genial, andra bara som äcklig, blurbar (ett bättre ord, tack!) Utgivande Förlag på omslaget. Undertecknar sluter sig till den genialförklarande skaran och rekommenderar, liksom On Word Arts, gärna.

La Bibliofille

Erri De Lucas Dagen före lyckan

2011-03-25T12:35:00.000+01:00

Dagen före lyckan/ Il giorno prima della felicità
Erri De Luca
Översättning från italienskan: Tobias Lorentzson
Akvilon
9789197740555

Hjärtat i Erri de Lucas Dagen före lyckan är ett lönnrum under en staty på gården till ett bostadshus, ett lönnrum som fungerat som gömställe för judar under andra världskrigets Neapel, som en fristad för en bokslukande pojke och som ett kärleksnäste för romanens Berättare (samme yngling som en gång var en bokslukande pojke) och hans barndomskärlek, hans passion - den galna Anna. Utifrån detta lönnrumshjärta tar allting sin början, så och läsningen som i förstone inte kan beskrivas som någonting annat än trivsam. Dagen före lyckan är initialt en plats man trivs på. Det finns ett stänk magi i berättelsen om den lille pojken som i sin iver att få delta i grannskapsbarnens lekar far fram och tillbaka över gården för att hämta fotbollar och som av en ödets nyck belönas med upptäckten av såväl lönnrummet som en närmare, nyperspektivisk blick av det lockande, orörliga flickansiktet i fönstret på tredje våning:

Jag upptäckte gömstället för att bollen hade hamnat där. Bakom statyns nisch, på bostadshuset gård, fanns en öppning dold av två små träplankor. Jag lade märke till att de rörde sig när jag satte föterna på dem. Jag blev rädd, tog bollen och smet ut mellan benen på statyn. [---]
En snedspark fick bollen att flyga upp i luften och landa på balkongen på första våningen. [---] Jag kravlade upp för ett stuprör som löpte förbi blakongen och fortsatte ända upp. [...] Jag började ta mig upp, röret var täckt av damm, greppet var mer osäkert än jag föreställt mig. Men nu hade jag gett mig in på det. Jag tittade upp: bakom en fönsterruta på tredje våningen stod hon, flickan jag brukade titta på i smyg. hon stod på sin plats, huvudet vilande mot händerna. vanligtvis tittade hon mot himlen, men inte då, hon tittade ner. (5-6)

Magiska stänk finnes också i romanens litteratur- och bokromantiska inslag, i besöken hos antikvariatshandlaren, i lässtunderna i lönnrummet under statyn, i portvakten Don Gaetanos skildringar av sin tillvaro som judehjälpare under andra världskriget, på det hela taget i de delar av Dagen före lyckan som är präglade av ett verbiskt återgivande av Det Som Hände Då. Här finns en sugkraft, någonting förtrollande som förmår blicken att gå helt i textens ledband, girigt ta till sig det framberättade. Men så händer det någonting - l'amore.
I och med introduktionen av barndomens Flickan från fönstret, den galna Anna , hennes aktiva deltagande i texten blir Dagen före lyckan problematisk och oangenäm, som om uppkomsten av Berättarens fysiologiska och emotiva erfarelser i mötet med Anna, över vilka tiden inte haft någon avsvalnande och dämpande verkan, vars styrka och omedelbarhet inte sorterats och filtrerats i Berättarens minne, sätter, inte Berättaren som person, utan hela narrationen i gungning, ger berättelsen drag av melodram, får stilistiken att bli överspänd och överladdad och prosan att kännas högdragen, onaturlig och överpoetiserad:

Jag hade blod till övers, jag hade blod till henne också. det tjänade till att locka fram hennes tårar. Annas tårar är dyrbara, don Gaetano, de är vägen ut ur hennes galenskap. Det var sina tårar, inte vårt blod, hon var ute efter. Hon kunde inte gråta. Tårar är mer värda än blod. (132)

Kanske är detta vackert? Om så är, varför känns då den del av romanen som genomsyras av detta überlyriska språk och som påverkas av Berättarens känslosvall som en beklaglig onödighet? Varför tar det helt udden av hela den symbolik som ryms i titeln Dagen före lyckan, liksom besudlar den och får den att bli kletig? Varför rynkas då min panna av uppgiven och resignerad beklagan över det som närmast varit när på slutraderna Berättaren återvänder till den där magikantade narrationen från romanens början:

Nu skriver jag på bladen i det linjerade häftet medan fartyget styr i riktning mot andra sidan jordklotet. Omkring mig är oceanen upprörd eller lugn. De säger att vi passerar ekvatorn i natt. (135)

I litteraturen får jag mig gång på gång bevisat detta, att ett gott språk och ett skickligt stilistiskt genomförande kan rädda vilken skev handling som helst, men att en god handling inte räcker långt för att hålla näsan på ett verk byggt på en mindre väl fungerande stilistisk grund ovanför vattenytan. Också med italienaren Erri De Lucas Dagen före lyckan förhåller det sig, åtminstone passagevis, sålunda.

La Bibliofille

Från källspråk till målspråk: om den svenska översättningen av romantiteln La petite fille de monsieur Lihn

2011-03-23T13:48:00.001+01:00

Om Philippe Claudels La petite fille de Monsieur Lihn skrev jag under förblogosfärisk tid, närmare bestämt den andra maj tjugohundrasju, dessa ord:

En perfekt bok: vackert språk, en genomtänkt och välberättad historia. Ett enda perspektivskifte kullkastar hela den bild man gjort sig av det man ditintills läst. Genialt.

Nu är La petite fille de Monsieur Lihn översatt till svenska, ges ut av Norstedts förlag med titeln Monsieur Lihn och den lilla flickan. Den svenska titeln bedrövar mig. Den introducerar ett avstånd som inte finns den franska originaltiteln i försummelsen av att ge en svensk motsvarighet till den franska genitivmarkören "de". Den är inte en grammatikalisk beståndsdel vilken-som-helst, den där genitivmarkören, då den också understryker romanens själva grundton, detta intensivt ömma. Philippe Claudels utsökta pärla till roman, som jag minns som ett av de största litterära slag i solar plexus jag någonsin erfarit, borde istället fått den svenska dräkten "Monsieur Lihns lilla flicka", för att bejaka monsieur Lihns (som jag minns den) helt uppfyllande ömhet gentemot sin lilla flicka. Inga melodiska eller rytmiska eller vad-ni-vill orsaker är bevekande nog att slå denna kil mellan titel, stämning och innehåll.

Nu vet Ni min ståndpunkt vad anbelangar den svenska titeln på Philippe Claudels La petite fille de monsieur Lihn. Ha den gärna i minnet då Ni läser Lisa Lindbergs översättning Monsieur Lihn och den lilla flickan. För Ni måste läsa den, denna underbara! Min innerliga förhoppning är att titelns svenska utformning inte talar för kvalitén på översättningen av romanen i sin helhet, att originaltextens mästerlighet inte gått förlorad i sin vandring från Frankrike till Sverige.

La Bibliofille

En bokrealisation i ord och bilder

2011-03-03T21:11:00.000+01:00

En Bokrealisation i Bilder, det bjuder jag Eder idag efter att ha hämtat den sista förhandsbeställningslådan på posten och tagit mig en svängom hos Hemboklådan, där jag gjorde tre riktigt fina fynd: Jenny Erpenbecks Ordbok, Anneli Furmarks Jamen förlåt då och Sofia Taikons Sofia Z-4515 = Zofi Z-4515. De båda senare är serieböcker och det är jag så glad för, jag trodde inte att det skulle bli några serier för mig i år!

De ligger som vanligt travade i ett boktorn på pelarbordet intill gungstolen i biblioteket och jag går där och klappar, plockar fram, vrider och vänder på, läser några rader här och var. Njutbart, högst så. Många finner inte bokrealisationen så njutbar längre, jag har hört det från flera håll. Det får mig att bara njuta än mer av mina böcker, av att jag fortfarande förunnas se fram emot att det ska komma en realisation av litterära artefakter, botanisera i kataloger, finna, tvingas sålla ned till en rimlig pekuniär nivå, sända iväg beställningar och sedan spänt vänta på avier på papper och i sms, åka och hämta, packa upp och bygga boktorn, klappa, plocka, bläddra och provläsa. Och ta en kompletterande sväng eller två till Hemboklådan, hembringa små juveler också därifrån.

La Bibliofille

En bok, en författare

2011-03-01T09:40:00.002+01:00

I programmet En bok, en författare från 28 februari samtalade John Chrispinsson med Klas Åmark om dennes bok Att bo granne med ondskan, vari sammanfattas de senaste decenniernas svenska forskning om Sveriges förhållande till nazismen, Nazityskland och Förintelsen. Intressant! Ett klick här tar Er till programmet - mycket nöje.

La Bibliofille

Ruth Maiers dagbok: ett judisk kvinnoöde, red. Jan Erik Vold

2011-02-26T13:31:00.001+01:00

Ruth Maiers dagbok: ett judiskt kvinnoöde
Red. Jan Erik Vold
Översättning från tyskan: Staffan Söderblom
Norstedts Förlag
9789113019505

Egentligen skulle Ni lika gärna kunna strunta i att läsa alla de ord, fraser och meningar jag - med mycken möda, tro det eller ej - nedan skrivit om Ruth Maiers dagbok. Sedan jag upptäckte Alexandra Borgs omfattande och rika recension Krigsdagbok blottlägger världens svek som publicerades i Svenska Dagbladet den tredje mars år tjugohundraåtta känns min enkla publikation som en enda stor, om än bra mycket fattigare, parafras på hennes text. Tant pis...

De ligger mig varmt om hjärtat, de judiska vittnesskildringarna, i var form de än må förekomma, så ock Ruth Maiers dagbok, som också den, likt Anne Franks dagbok, Primo Levis Är detta en människa? et alia, befäster hur viktigt det är att föra all tänkbar kunskap - och inte minst minnet - om Förintelsen vidare. Läxan kan inte läras nog många gånger, tycks det.

Den stegrar, denna Ruth Maiers dagbok, väcker vartefter andra sorters engagemang. Om man i begynnelsen känner en viss skepcis vis-à-vis texten, som börjar som en helt ordinär dagbok som beskriver En Ung Människas tankar, känslor och inre liv, om man i begynnelsen funderar kring detta med litterärt och allmänneligt värde, om man då hävdar alltför snäva och privata intressen bakom utgivningen (Ruth Maier varande kär vän till poetissan Gunvor Hofmo som i sin tur stod redaktören och diktaren Jan Erik Vold nära. Den senare var den som tog initiativet till att ge ut Ruth Maiers dagböcker sedan han funnit dem bland Gunvor Hofmos kvarlåtenskap), övergår detta allteftersom till en allt fastare övertygelse om dagbokens raison d'édition. Ruth Maiers talang för författande blir alltmer uppenbar för var genomläst dagboksanteckning: med sådan omsorg är allt allt detta så privata och intima nedtecknat, att det är som om Dagboksförfattarinnan verkligen toge hänsyn till och räknade med publik då hon förde sin penna över dagboksbladen. Skribenten Alexandra Borg formulerar sig på pricken då hon i sin i Svenska Dagbladet publicerade recension av Ruth Maiers dagbok skriver att det hos Ruth Maier finns en medvetenhet inför själva skrivprocessen som är fascinerande. De dikter som återkommer allt tätare i dagbokens finala delar vittnar också om en ackurat känsla för språk, melodi, stämningsskapande, ordval, kort sagt för litterärt skapande i lyrisk form och detsamma tål att sägas för Ruths brev till Syster, Mor och Mormor i England och om de skisser och akvareller som beledsagar - tyvärr i svartvitt - Ruth Maiers berättelse om sig själv. Det är inte fråga om ett ungdomskluddande vilket-som-helst, utan om en eftertänksam och klok gestaltning av, ett oupphörligt reflekterande kring och ett uttömmande berättande om, i såväl ord som bild, samhällsomvälvningar, politiska skeenden, behandlingen av judar, existentiella villkor, drömmar, sexualitet, exil et cetera, oavsett i vilken textlig form Ruth Maier än berättar.
Det är något visst och sällsamt emotivt med att gå en berättelse sådan som Ruth Maiers dagbok till mötes. Detta att man vet vad som till syvende och sist ska komma att hända Ruth Maier. Svårt då att förhålla sig sval till den tonåriga Ruth Maiers önskan att sätta sitt avtryck på världen och bli författare, svårt att inte beklämd tänka att om hon bara vetat hur hennes önskan skulle uppfyllas, så skulle hon nog varit mer försiktig med vad hon önskade sig, svårt att ändock inte betrakta den bok man har för händer som en Ruth Maiers upprättelse och, om än i slutändan på något vis ändå ganska klen, rättmätig kompensation för det öde hon fick. Svårt att inte gå in mellan de dagboks- och brevrader som flickan skriver i all ensamhet i norsk exil, skild från hela sin familj, på nåder, om än i initial välvilja, mottagen i ett norskt hem strax utanför Oslo. Vilken monumental, ogripbar ensamhet! Vilken förnedring, detta att leva ett liv i tacksamhetsskuld, i en familjekontext man inte är hemmahörande i, utsattheten, de förvirrande byråkratiska turerna som krävs för att få lov att gå i skolan, ta studentexamen, för att kunna hålla liv i hoppet om att kunna återförenas med sin familj, de antisemitiska påhoppen, ovissheten. Svårt att inte förstå vilken värld av mörker som ligger bakom det nervsammanbrott som placerar Ruth Maier på Ullevåls sjukhus i Oslo, svårt att inte känna in all förtvivlan, ångest, ensamhet, saknad och kärlekslängtan, all ansatthet -

TILL MAMA
Det händer att jag väntar på dig. Jag och min trötthet, mitt tomma begär efter något annat än detta mitt liv. Och du kommer. Har alltid kommit, du. En gardin har rört sig i vinden, en doft som av regn har påmint mig om min barndom. Tysta röster från gatan har nått mig. En flicka som skrattar, ett barns tunna gråt... Jag ser att en klar rodnad har brett ut sig i öster. Sedan är det inte mer. Du har gått och jag sitter här förundrad. Min panna känns så sval. (457)

- som underblåser hennes till besatthet gränsande vänskap till Gunvor Hofmo. Svårt att inte se den uttömda lusten att leva, den mentala utmattningen och allt slocknat hopp i Ruth Maiers sista ord till Gunvor Hofmo

innan hon klev på fångfartyget Donau efter att ha arresterats under juderazzian i Oslo den tjugosjätte november nittonhundrafyrtiotvå:

Ich glaube dass es gut so ist wie est gekommen ist. Warumm sollen wir nicht leiden wenn so viel Leid ist? Sorg dich nicht um mich, mochte vielleicht micht mit dir tauschen. (461)
Jag tror att det är lika bra att det har blivit så här. Varför ska inte vi lida när det finns så mycket lidande? Bekymra dig inte för mig. Jag ville kanske inte byta med dig. (460)

Efter att ha tagit del av Ruth Maiers dagbok, hennes brev, dikterna, efter att ha fått se alla skisser, akvareller, alla fotografier, tycker jag mig känna henne väl, vara henne förbunden. Det är väl därför som hennes dagbok blir en så sann käftsmäll för mig när jag i efterhand begrundar hennes verk, vänder, vrider, tänker. En välbehövlig lektion i empatisk eftertanke är den också, dagboken, ty då det slår mig att Ruth Maiers berättelse torde kunna översättas till alla i detta nu på flykt drivna människors berättelse, ja... Då svindelfars jag. Minnet av min inledande skepsis, funderingarna kring Ruth Maiers dagboks raison d'édition, får mig att skämmas.

La Bibliofille

För att jag längtar dit

2011-02-19T23:05:00.000+01:00

Jag tror att många känner sig så dragna till odlandet endast av neurotiska och moraliska skäl. När livet verkar meningslöst eller svårt att begripa sig på, kan man gå ut i trädgården och få någonting gjort.

ur Vårkänslor, A. Miller

La Bibliofille

Sydafrika berättar: En stereo i Soweto, red. Jan Ristarp

2011-02-16T22:31:00.001+01:00

Sydafrika berättar: En stereo i Soweto

Red. Jan Ristarp

Översättning från engelskan: Jan Ristarp

Bokförlaget Tranan

9789185133178

Ett inspirerande inlägg av On Word Arts, som då det begav sig, var i färd med att läsa Egypten berättar: Den rättvisande spegeln, lockar mig att återvända till Bokförlaget Tranans berättarserie, närmare bestämt till Sydafrika berättar: En stereo i Soweto, samlandes inte mindre än tjugosju noveller (två översatta från afrikaans, de övriga från engelska).
Läsningen uppfyller mig av en särskilt dominant tanke, den om En Viss Anda, En Våldets Allestädes Hotfulla Närvaro, i gestaltningen, i handlingen, i rummet mellan mig och Texten, ur vilken den stiger som en mörk, obehaglig dunst. Svårbeskrivligt, i sanning, men jag tänker på det som ett slags latent oro, en frånvaro av trygghet, en godtycklighetens omniexistens, en Orättvisa och frustration däröver, som är oavvislig och stark, ett missförhållande som går som en fet, röd håll-käftentråd genom novellsamlingen: den finns i Arbetarna i Slovoville, vari en mans styrka inte räcker för att skydda Bygglagets verktyg; den finns i Att gå på dödens väg, vari en galnings och ett barns vägar korsas bland Kåkstadens ruiner, pansarbilar, krypskyttar, gevärssalvor, skottsår och blodstänk; den finns i Kompress, vari de som led störst nöd ingen hjälp fick och den som led en mindre akut nöd bereddes hjälp, trots att de ingen hjälp gav; den finns i Guds finger, vari ett lyssnande öra belönas med springnota; den finns i Trolleri, vari framtvingas ett oåterkalleligt och djärvt beslut som blott leder till en historiens upprepning; den finns i Endast vita-bänken, vari en replik på en endast vita-bänk rör upp starka känslor, på mer än ett sätt; den finns i De väntar på sin tur, vari en svart man blir bestulen på sin splitter nya BMW. Till exempel.

Ur alla noveller i Sydafrika berättar: En stereo i Soweto stiger den svarta dunsten, ur all utom två. Det märkliga, det tankeväckande, det intressanta, är att dessa båda våldsdunstbefriade noveller - Rachelle Greeffs Säg till honom att det aldrig är för sent och Etienne van Heerdens Skriet - på skilda vis står distanserade från det sydafrikanska samhället: den förra i sin privata och intima och symboliskt rena berättelse om ett gammalt par och vad som sker när mannen dör och kvinnan blir ensam kvar; den senare först och främst rent geografiskt, men också genom den nästan franskt existentialistiska och dystopiska gruntonen i berättelsen om Skulptören som reser till Antwerpen för att besöka sin självmordsparate, ångestridne och Edvard Munch-kunnige vän Poeten. Säger dessa båda undantag någonting om den sydafrikanska skönlitteraturen i stort frågar jag mig. Är Säg till honom att det aldrig är för sent och Skriet de undantag som bekräftar den regel som säger att det är omöjligt att berätta om Sydafrika, eller åtminstone det sydafrikanska samhället, utan att också - direkt eller på symbolnivå - berätta om landets våldsamma historia, om apertheidtiden och dess spöken, om förtryck, om övergrepp? Har våldsandan och brutaliteten blivit en given förutsättning, inte för de sydafrikanska författarnas sätt att gestalta, utan för de sydafrikanska författarnas gestaltning av sitt eget land, sitt eget samhälle?
Oavsett vilket är det sydafrikanska berättandet, så som det presenteras av Sydafrika berättar: En stereo i Soweto, på vart upptänkligt sätt gott, utomordentligt så. Novellerna uppvisar en narrativ vidd som spänner från ursprungligt afrikanska och sagolika till det mer modernt västerländska, vart ord i var novell är väl avvägt och perfekt placerat - Jan Ristarp har sannerligen översatt med den äran! -, vart tema, och var berättelse är självtillräcklig och oavvislig, såväl stilistiskt som kompositoriskt som innehållsligt. Kan man komma Sydafrika närmare än i Sydafrika berättar: En stereo i Soweto, ens om man reser dit? Kan bilden av Sydafrika bli mer rund, mer sann, mer djup än den som ges i Sydafrika berättar: En stereo i Soweto? Det undrar jag...

La Bibliofille

Till Boksamlarens förnöjelse

2011-02-13T11:04:00.000+01:00

Någonting köpt...

... och någonting fått!

La Bibliofille

Fjodor Dostojevskijs Förödmjukade och förnedrade

2011-02-12T17:33:00.000+01:00

Fjodor Dostojevskij
Förödmjukade och förnedrade/Unizjennye i oskorbljonnye
Översättning från ryskan: Bengt Samuelson
Bakhåll
9789177423171

Ve och elände, mina damer och herrar, ve och elände! Dramatiska slitningar, svek, konflikter, plågsam ovisshet, sjukdom, fattigdom, iskalla vindsrum, bara barnfötter i trasiga skor, fallandesjuka, lungsot, fylleri, falska förhoppningar, lurendrejeri, bedrägeri, girighet, egoism, avståndstaganden, förbannelser, hårdnackad oförlåtelse, vad allt finns inte i denna Fjodor Dostojevskijs Förödmjukade och förnedrade! Inte en ljusglimt så långt ögat når, berättelsen är i sin helhet en hiss ner i helvete, (hepp!) en lång dags färd mot natt (hepp!), utgåendes från en ram vari berättaren - författaren Vanja - ligger döende i sin sjuksäng och nedtecknar det skeende som är Förödmjukade och förnedrade -

Vid den här tiden för exakt ett år sedan arbetade jag fortfarande åt olika tidskrifter och skrev en del småartiklar, men trodde fullt och fast att jag skulle kunna skapa någonting stort och bra. Jag satt just då och arbetade på en stor roman, men ändå slutade alltsammans med att jag nu ligger här på sjukhuset och allting tyder på att jag snart kommer att dö. Och om jag ändå ska dö, vad är det för mening med att skriva ned dessa anteckningar?(15)

En den äldre mannen Jeremiah Smith och hans hund Azorka dör i Vanjas åsyn, just under den tid som Vanja förlorar sin älskade Natasja till furstesonen Aljosja: utifrån dessa båda händelser tar den vindlande och brokiga berättelsen avstamp, rusar från textens begynnelseversal till slutpunkt utan att för ett ögonblick vila. Tempot är högt och den emotiva anspänningen likaså, som om dessa båda sprunge ur och imiterandes den sängbundne berättaren Vanjas lungsotliga feberyra, graden av hans ansträngningar att få berättelsen nedtecknad, förekomma dödsögonblicket. Till historierna om Jeremiah Smith och Natasja fogas en oändlig rad andra som allteftersom sida läggs till sida, fogas samman, befästs med inbördes sammanhang, speglar varandra, uppvisar samma tematiska innehåll - faderssveket (läst både som "faderns svek" och "sveket mot fadern"), stolthet, barnets oskuldsfullhet för att bara nämna några - och går samman till en enda berättelse som smalnar av i en ständigt nedåtgående centrifugiskt snurrande spiral i slutet av vilken allting till sist går sönder, ruineras.
Kompositoriskt finns det ingenting att anmärka på i Förödmjukade och förnedrade, vari samtliga trådar i berättelseväven går samman likt somliga parisiska avenyer strålar samman vid Place de l'étoile (ack, min poetiskhet, jag rörs!), det är njutbart att bli varse hur pusselbitarna faller på plats och man får bekräftelse på det man redan anat, allt detta är skönt. Men överspändheten, melodramen, sentimentaliteten, anfallen av pathetic fallacy där exempelvis de mest upprörda sinnestillstånd ackompanjeras av av hejdundrande åskväder, det är understundom outhärdligt. Inte tu tal om att Fjodor Dostojevskijs engagemang bakom och i temat Det Oskyldiga Barnet är beundransvärt och rörande, att han klart och tydligt för fram sina moraliska ståndpunkter, och visst förklarar det faktum att romanen ursprungligen publicerades som en följetong i en tidskrift nöden av en text med högt tempo och med patos, men i ett stycke blir alltsammans övermäktigt, snudd på kväljande, alltför invasivt. Och på detta, all godhet., den tysta uppmaningen att glömma och förlåta och inte hysa agg och som fördömer vreden - också den rättmätiga, verkar det! - som någonting idel söndrande och socialt förkastligt som endast den orättmätige håller liv i och bejakar.Det får mig att endast digga den person i Texten som är avsedd att vara dess onda genius, trots att han svikit och bedragit hart när varenda annan romangestalt i Förödmjukade och förnedrade!
Jag frågar Vanja, berättaren: varför steg Du inte oftare upp ur den andra berättelsenivåns djup och berättade om Din tillvaro i den tuberkulösa sjukbädden? Varför spelar Du bara andrafiolen i Din skildring av vad som hände för exakt ett år sedan i Sankt Petersburg, varför förringar Du Dig till en biperson i detta drama? Varför förlöser Du inte Ditt brustna hjärta, varför berättar Du inte om Din vrede över Natasjas svek, över att hon valde bort Dig för en annan och sedan hade mage att komma med insikter då hennes nya kärleks ödestimma oåterkalleligen slagit? Varför valde Du att vara så äckligt undfallande, förstående, tjänstvillig, trogen och god? Varför svär Du inte i Din ramberättelse ve och förbannelse över den svekfulla hyndan och Ditt oblida öde? - Morr, för fan Vanja, morr!!!

La Bibliofille

No: 3

2011-02-10T18:23:00.001+01:00

Båten, Nam Lee

Svart ström : Gombrowicz, världen, litteraturen, Michal Pawel Markowski/Thomas Håkansson

Utrensning, Sofi Oksanen

La Bibliofille

No: 2

2011-02-09T06:38:00.001+01:00

Autisterna, Stig Larsson

Det oförverkligades kust, Aleksandr Grin

Eterneller, Viktor Johansson

Göta Petter, sa Teskedsgumman, Alf Pröysen

Jag skulle vara en hund om jag bara finge vara i din närhet, Anneli Jordahl

Jordens dans: en roman från Bali, Oka Rusmini

Klockan, Aleksej Remizov

Nio nätter, Bernardo Carvalho

Presidentens sista kärlek, Andrej Kurkov

Röda rummet : skildringar ur artist- och författarlivet : en serieroman, August Strindberg

Silverduvan, Andrej Belyj

Små tragedier, Aleksandr Pusjkin

La Bibliofille

No: 1

2011-02-08T20:55:00.001+01:00

Almanacka, Kristofer Flensmarck

De från norr kommande leoparderna, Bodil Malmsten

Den sammanlagda längden av alla broar som någon gång byggts, Marie Norin

Den vita kungen, György Dragomán

Fågelsång: 150 svenska fåglar och deras läten, Jan Pedersen/Lars Svensson

Gå inte ensam ut i natten, Kjell Westö

Här, Wislawa Szymborska

Kallt land, Jáchym Topol

Max blöja, Barbro Lindgren

Melankoliska rum, Karin Johannisson

Mot spökslottet, Thomas Halling

Ner till hundarna, Helle Helle

Ormar & piercing, Hitomi Kanehara

Spill: en damroman, Sigrid Combüchen

Tidsstudiemannen, Pär Thörn

Tummen, Inger Sandberg

Äppelkungar: de sista ängsfruktodlarna i vildapelns rike, Lars-Olof Hallberg

La Bibliofille

2666 Kensington Gardens

2011-02-06T17:56:00.002+01:00

Vågen av paniskt illamående som sköljer över mig när jag blir varse Vad Jag Glömt är präktig och rejäl. Hur kunde jag - HUR KUNDE JAG BARA! (jaja, hyperbolisera du bara...) - förgäta nämna den mest svindlande upplevelsen i Läshistorien ? Hur kunde jag förbigå nämnandet av Det Snygga och Tjusiga Allusoriska Fyndet? Korrektion - basta!

Texten är 2666. Sidan är sjuttionio och Norton och Espinoza har just åkt till Kensington Gardens för att titta på solnedgången vid Peter Pan-statyn.

När skymningen började falla såg de ett ungt par som talade spanska pch gick fram till statyn av Peter Pan. Kvinnan hade svart hår och var mycket vacker och sträckte fram handen som för att röra vid Peter Pans ben. Killen som var med henne var lång och hade skägg och mustasch och tog upp en liten bok ur fickan och antecknade något i den. Sedan sa han högt:
"Kensington Gardens."
[---]
Då ropade kvinnan på mannen: Rodrigo, kom och titta. Han verkade inte höra. Han hade lagt tillbaka anteckningsboken i fickan på sin skinnjacka och betraktade under tystnad statyn av Peter Pan. Kvinnan böjde sig ner och under löven slingrade något iväg mot sjön.

Rodrigo Fresán, författaren till romanen Kensinton Gardens, är det som avporträtteras här, i detta stycke, det finns ingenting att missta sig på. En så genial metatextualitet, den (förvisso fiktiva) att en författare skriver in omständigheterna kring en annan författares skapandeprocess i sitt eget verk! Rörande och vackert också, som det sägs att Roberto Bolaño och Rodrigo Fresán var nära vänner. Jag älskar när litteraturen bjuder på slika ting. Jag älskar det verkligen..!

Mina tankar kring Roberto Bolaños 2666 kan Ni ta del av här. Mindre omfattande diton om Rodrigo Fresáns Kenstington Gardens finner Ni här.

La Bibliofille

En samling förföriska Skurkar

2011-02-04T18:07:00.000+01:00

Peter Doyles City of Shadows - Sydney Police Photographs 1912-1948 är det senaste föremålet för min heta litterära, eller snarare porträttska!, längtan. Jag tackar - utan inbördes ordning - Pomegranate, Spetsknypplerskan och Loka Kanarp som i Le Maitre de la Boites efterföljd uppmärksammar de undersköna porträtt som figurerar i denna volym och förbannar att vare sig födelsedag, julafton eller annan presentuell högtid infaller inom en snar framtid.

La Bibliofille

Sov du lilla videung

2011-02-01T19:31:00.000+01:00

Bild av Elsa Beskow

***

Sov du lilla videung

Alice Tegnér

Sov, du lilla videung, än så är det vinter.

Än så sova björk och ljung, ros och hyacinter.

Än så är det långt till vår, innan rönn i blomma står.

Sov du lilla vide, än så är det vinter.

Solskensöga ser på dig, solskensfamn dig vaggar.

Snart blir grönt på skogens stig, och var blomma flaggar.

Än en liten solskensbön, vide liten blir så grön.

Solskensöga ser dig, solskensfamn dig vaggar.

***

La Bibliofille

Kär nykomling i barnbokskabinettet

2011-01-31T19:30:00.000+01:00

ur Herr Fladderöra, Racey Helps

La Bibliofille

Roberto Bolaños 2666

2011-01-30T12:27:00.000+01:00

Roberto Bolaño
2666
Översättning från spanskan: Lena E. Heyman
Albert Bonniers Förlag
9789100124274

Det får lov att vara färdigtänk nu, kring Roberto Bolaños 2666. Textens myllrighet, som inte kan beskrivas på annat sätt än som att den raka, effektiva, ruffa, och fräcka prosan rusar som en projektil - eller varför inte som en fanatism! - genom de fem - stundtals - simultana parallellberättelserna Kritikerna, Amalfitano, Fate, Brotten och Archimboldi, som skiljs åt av människas oförmåga att under läsakten sluka dem alla samtidigt, lämnar en andfådd, och med det händelseförloppens fartrand som löper likt en den brokigaste och längsta kråksparkliga eyeliner från vardera yttre ögonvrån i klart och tydligt minne. Ett huvudrusk är nödvändigt för att bli kvitt den förföriska, exaltiska omtöcknaden som Texten lämnar mig i, och ur det huvudrusket och Läsningen stiger jag med en expanderande värme- och jubelkänsla i magen. Projektilfärden och det påföljande ruset väcker Lusta och Girighet, ett så till den milda grad hett Begär efter Texten och den fysiska upplevelsen av läsningen att 2666 mer eller mindre sträcklästes under dagarna kring årsskiftet. Föräta mig? Omöjligt.
Därefter Eftertanken, försöken att Komma Underfund med 2666, att nå dess essens. Det besynnerliga att det finns självklara beröringspunkter mellan 2666:s fem delar, men att de ändå inte förefaller ha någon vilja att nå varandra inom romanens själva ramar. Och så slår det mig. Prolog! Kolossen, jätteromanen på ettusenfemtiotre sidor, är blott en prolog. Liksom långsynt, som ju berättelsestrålarna möts på en punkt bortom den givna narrativa sfären, och förhindrar Klimax, Upplösning och Katharsis från att äga rum där de "borde", inom 2666:s pärmar. Och det paradoxala är att frånvaron av upplösning, detta att den romanens ickeexisterande sjätte del, den av Läsaren förväntade, efterlängtade och önskade, den som ska tillfredsställa vår nyfikenhet vari de fem föregående skulle syntetiseras, sammanskrivas, vari alla frågor skulle fått svar, alla mysterier bokstavligt talat avslöjas, är det som lägger grunden till 2666:s ultimata storhet: Det Stora Äventyret som ligger bortom, framför. Ett nytt narrativt fokus som tar ett steg tillbaka i förhållande till Aristoteles klassiska dramaturgi och istället förekommer den plausibla intrigen, den traditionella berättelsen och dennas gängse mönster. Ofullständighetens estetik, en orsaksutredning där verkan är okänd, som i Kritikerna, Amalfitano, Fate och Archimboldi, eller tvärtom, som i avsnittet Brotten, där verkan är känd, men inte orsaken, och den eggande lakun som skapas av att de respektive romandelarna inte förklarar varandra, inte samverkar på "normalt" lydigt vis, säger A men tiger om B och blott ler roat åt Läsarens frustration. Lite därav 2666 tänker jag, i ett försök att för mig själv utreda romanens titel. Ej så att blott vår extratextuella verklighet är diskrepant, där somligt avslöjas, somligt förblir fördolt, utan så är ock den realistiska litteraturen, den egentligen mest sant realistiska litteraturen. Den låter banalt, men låt gå. Och samtidigt det motsägelsefulla i att alltsammans ändå drar åt samma håll, att det ändå ligger någonting ödesmättat över hela verket, någonting som visar på alltings större sammanhang och världens litenhet.
Det spekuleras här och var ganska friskt kring att 2666 är ett ofullbordat verk, i ett oftast mytskapande och romantiskt "Författaren-blev-sjuk-och-gick-bort-och-hann-inte-fullborda-sitt-mästerverk"-resonemang för att förklara romanens lösa ändar, gåtfullhet, och återvändsgrändighet. Här finner jag ett utdrag ur 2666 (Skribentens egen översättning av en passage i den engelska version han läst förmodar jag) varmed Skribenten resonerar kring hur den biografiska läsarten skulle kunna kasta ljus över den 2666:ska mysticismen. Utdraget lyder som följer i Lena E. Heymans översättning:

Vilken sorglig paradox, tänkte Amalfitano. Inte ens de bildade farmaceuterna vågar sig längre på de stora verken, de icke-perfekta [talande för Skribentens resonemang att han istället använder ofulländade! Den som ändå hade både det spanska originalet och de engelska och svenska översättningar i sin hand, så att man kunde jämföra ordvalen och reda ut nyansskillnaderna!], vilt flödande verken, de som banar väg till det okända. De väljer i de stora mästarnas perfekta övningar. Eller, vilket är samma sak: de vill se de stora mästarna övningsfäkta, men de vill inte veta av de verkliga striderna där de stora mästarna kämpar mot det där, det som skrämmer oss alla, det som förfärar och väntar på att gå till anfall, striden med blod och dödliga sår och stank. (274)

Följer så Skribentens kommentar till citatet ovan:

Vad Roberto Bolaño är ute efter i och med denna lilla utvikning är helt klart. Han talar för sin egen bok – ”2666” – och vid det laget, då man hunnit fram till professor Amalfitanis grubblerier, är man redan helt övertygad om att det man just då läser är en stor mästares kamp mot detta något som inte kan kläs i ord.

"2666" är Roberto Bolaños stora ofullbordade.

[---]

I ett efterord försäkrar utgivaren att boken är i princip färdig. Ett par månader av putsning var vad som återstod när författaren avled. Men utan tvekan kommer många läsare att spekulera i vad som fattas.

I en biografisk läsning skulle De Stora Mästarnas kamp kunna tolkas som den döendes mot klockan, men hu! - så totalt och fullständigt ointressant, väl? Så framgår det inte heller tydligt om det är en sådan läsning som Skribenten ägnar sig åt i sin text om 2666, det är egentligen bara spekulationerna kring verket förmenta ofullbordan som får mina tankar att gå i den riktningen.
Hur läsa då? Desto mer hissnande och eggande om den omskrivna De Stora Mästarnas kamp som någonting som äger rum på det litterära skapandets plan, som en rent metafiktiv kommentar, en kamp där de perfekta övningarna inte nödvändigtvis är en total anpassning till de önskvärda alltavslöjande aristoteliska berättaridealen, mot alla instinkter att fullborda", räta ut alla frågetecken, ge alla svar, mot själva den nedärvda instinkten och driften att berätta ända fram till slutet, mot tvivlet på att ett mästerverk också kan springa ur det icke-perfekta, ur det skenbart obegripliga och att den Mästarnas kamp som Amalfitano filosoferar kring är den att just [bana] väg till det okända., våga vara den som går först, ta Litteraturen någon annanstans, men kanske framför allt att släppa taget om fiktionen och överlåta en del av Färdigställandet till Läsaren, som i sin tur ska stånga sig blodig mot det där, det som skrämmer oss alla, det som förfärar och väntar på att gå till anfall, striden med blod och dödliga sår och stank: det obekanta, det okända, det avvikande, det annorlunda, det som inte ger alla svar, det som utmanar och ifrågasätter, det som K R Ä V E R av Författaren att han släpper taget och av Läsaren att trotsa Läskonstens nedärvda praktiker, att skriva, läsa och förstå Den Nya Litteraturen på Den Nya Litteraturens premisser, att läsa och framläsa 2666 som ett i alla avseenden, också det författarintentionella, i all skenbar ofullbordan och ofulländning, som ett P E R F E K T verk.

La Bibliofille

Äger från och med nyss

2011-01-25T19:08:00.002+01:00

Under morgonens bila

La Bibliofille

Så vaknade Axelns Intressesmurf och begynte hoppa

2011-01-23T12:48:00.002+01:00

En resa österöver förde två intresseväckande litterära opera i min väg. Opus no:1 var Klas Åmarks strax utkommande Att bo granne med ondskan, en syntes av svensk forskning kring Sveriges förhållande till Nazityskland andra världskriget, som dryftades i Sveriges Radio P1:s program Vetenskapsradion: Historia den gångna tisdagen. Ni kan höra Klas Åmark tala om boken här, ganska exakt femton minuter in i programmet.

Opus no:2 - vars rygg vid tiden för österöverresan just stod i begrepp att premiärknäckas av En God Vän - var Andrew Keens The Cult of the Amateur, vari dryftas huru sociala medier underminerar de stora kunskapsinstitutionerna och samhället i stort, vad jag förstod av den enkla anledningen att i dessa medier vem som helst kan upphöjas till oförvitlig "expert" och att användarna av sagda medier inte förstår att förhålla sig kritiskt till "informationskällorna".

Högeligen intressanta titlar som jag, tyvärr med största möjliga sannolikhet, aldrig kommer att läsa.

La Bibliofille

Blaha Blahas Bla bla bla

2011-01-19T16:50:00.002+01:00

Bla bla bla bla bla bla, bla ha blaha. Blablablablablabla-blabla blaha blaha bla bla. Bla bla bla? Blaha blaha blaha blaha, blaha blaha blaha, bla bla... Blaha blaha blaha-ha-a! Bla bla bla. Bla bla bla bla bla, blaha blaha blaha, bla bla bla bla bla, blaha blablabla. Blaha blaha blaha blaha blaha, blablablablabla bla bla. Bla bla bla blablablabla, blaha. Blablablaha, blaha, bla bla, blaha.

Bla...

BLAAA!

BLAHA BLAHA BLAHA!!!

La Babbliofille

Spränger muren med en dansk skalle?

2011-01-18T21:20:00.001+01:00

Värst vad allvarligt det blev, med Roberto Bolaño och läsningen av hans 2666... Läste och läste och läste, nästan dag och natt. Fängslande, som en drog. Nu tänker och tänker och tänker jag på denna koloss, utan att därföre lyckas formulera någon redig tanke, bara en enda riktigt klar som jag nu håller fast vid för brinnande livet och vill och ska följa till vägs ände, till dess den blivit en Text. Må det snart ge sig, ty den 2666:ska tanekvarnen har fått det att gå troll också i läsningen, där det råder det mest obekväma status quo - både en och två och tre böcker har ställts tillbaka fåsidorslästa - som jag inte lyckas ta med någon ro. Viljan och lusten finns, men 2666 ligger i vägen som ett filter av atmosfärisk störning. Det händer alltsomoftast numer, att Litteraturen har den verkan på mig, en förlamande. Som om den inte vill låta sig omskrivas, liksom fjättras ned i andra ord än de med vilka den i förstone nedtecknats, som om det att alls ha blivit primo: skriven och secundo: översatt är fängelse nog. Som om den trivs bäst i flyktig, obeskriven form...

I slika tider, för att kompensera bristen på arteaktisk interaktion, blir ägande- och anskaffandebegäret desto större. Den Årliga Bokrealisationen hägrar på en punkt bortom horisonten - Januari, Du långsammaste och drygaste och segaste och mest energidränerande och förhatliga av transportsträckor! -, nybokutbudet ter sig alla lockelser till trots plastigt och enahanda, förutsägbart, så jag flyr ut i den antikvariska etern och finner där ett Eureka: Ole Lund Kirkegaards Per och Lill-Mats. Aldrig tidigare läst, men väl syskonbok till Gummi-Tarzan som jag minns som så finurlig att jag under en oförskämt lång tid trodde att den Kirkegaard som skrivit Gummi-Tarzan också var författare till Enten/Eller. Tyck vad Ni vill om det, det bjuder jag på.

Per och Lill-Mats landade tryggt i brevlådan idag och jag hoppas att den med sin danska skalle ska kunna spränga hål i den 2666:ska postläsningsmuren. Det märker vi.

La Bibliofille

Inte ett ord mer

2011-01-11T22:11:00.001+01:00

Kein Wort mehr über Liebe

Så heter Hervé Le Telliers roman Assez parlé d'amour i tysk översättning. Klangen, tonen, rytmen - det är så vackert att man nästan dör..!

La Bibliofille

pensavit Rättsläkaren

2011-01-08T12:03:00.000+01:00

[Emilio Garibay] var ateist och hade inte läst böcker på många år, trots att han hade ett alls inte föraktligt bibliotek hemma, med böcker om rättsmedicin och dessutom några om filosofi och Mexikos historia och en och annan roman. Ibland tänkte han att han inte läste längre just för att han var ateist. Låt oss säga att icke-läsandet var ateismens, åtminstone det han uppfattade som ateism, yttersta konsekvens. Om man inte tror på Gud, tänkte han, hur ska man då kunna tro på en jävla bok?

ur 2666 (649), Roberto Bolaño

La Bibliofille

Halvannan begreppsutredning

2011-01-07T20:54:00.001+01:00

Blev om tisdagsförmiddagen öronvittne till någonting en ung dam sade på radion, à propos magisk realism och fantasy, att det är svårt att dra en jätteskarp gräns mellan de genrerna (här, vid 01.15.49). Det är det väl inte alls, tänkte jag, och tänker fortfarande. Måste utredas detta.

För mig är förhållandet mellan den magiska realismen och fantasyn om inte motsatt, så åtminstone chiastiskt. Är inte själva utgångspunkten för fantasyn att den I N T E är realistisk i litteraturvetenskaplig mening?, att det som ÄGER RUM i fantasyn för det första gör det i en påhittad, fantastisk värld, och att skeendet dessutom endast är realistiskt såtillvida att det är "normalt" för den icke-realistiska, påhittade värld i vilken den fantastiska berättelsen utspelar sig? Medan det vad den magiska realismen anbelangar är tvärtom, att ett magisk-fantastiskt element introduceras i en realistisk tid och miljö? Eller silar jag mygg och sväljer elefanter här? Hjälp...

Inte ett ljud om De Sydamerikanska magisk-realistiska giganterna - Julio Cortázar, Gabriel García Marques, Jorge Luis Borges - heller, det blev jag lite ledsen över...

Oaktat meningsskiljaktigheten mellan radioprogrammets bokexpertpanel och mig vad beträffar gränsen mellan magisk realism och fantasy, huruvida det är lätt att dra en skarp gräns mellan de båda genrerna eller inte, tar jag fasta på ett av boktipsen: Övervakningen av Gunnar Blå. Hatten av.

Men glöm inte - hjälp..!

La Bibliofille

Myrorna bjödo von Wrightska Foglar

2011-01-06T16:06:00.000+01:00

Bröderna von WRIGHTS fåglar

Anto Leikola, Juhani Lokki, Torsten Stjernberg med Gunnar Brusewitz

La Bibliofille

Med tillönskan om Ett Gott Nytt År

2010-12-31T13:40:00.000+01:00

... - i förhoppning om att vi ses igen på Den Andra Sidan.

Albert Decaris, Feux d'artifice sur la rive droite

Gravure, 1950

Albert Decaris, Feux d'artifice sur la Rive Gauche

Gravure, 1950

La Bibliofille

Lidija Zinovjeva-Annibals De trettiotre vidundren Ett tragiskt menageri

2010-12-31T00:22:00.000+01:00

Lidija Zinovjeva-Annibal
De trettiotre vidundren Ett tragiskt menageri
Översättning från ryskan: Kjell Johansson
Bokförlaget Murbräckan
9789197202695

Jag tillåter mig à propos Lidija Zinovjeva-Annibals De trettiotre vidundren Ett tragiskt menageri ett slags generaliserande konstaterande av den ryska litteraturen, mer specifikt den g o d a ryska litteraturen: den är alltid så vilsam. Hur omskakande, omtumlande, traumatiserande, sorglig, glättig, lättsam, humoristisk en g o d rysk berättelse än är, så har de den gemensamma nämnaren att de alltid är väldigt vilsamma och behagliga att vistas i. Det känns komplext och motsägelsefullt att skriva det, och desto mer omöjligt att förklara vad jag egentligen menar, men sådan är icke desto mindre känslan, både inför de dagboksanteckningar som utgör De trettiotre vidundren och de noveller som är Ett tragiskt menageri. Han vet att skriva, Ryssen! Nog så.
På Det Världsomspännande Nätet framhålls kortromanen De trettiotre vidundren och novellsamlingen Ett tragiskt menageri främst som föregångstexter inom queerlitteraturen, som skildringar av en lesbisk kärleksrelation och vaknande insikter om den egna sexuella läggningen. Ingen osanning i den, alls icke, men ändå en kraftig reducering av texterna i sin helhet som speglade och vägda mot varandra och på ett bredare, existentiellt plan berättar om identitetsvånda, vilsenhet, självförakt och en förvirrad kamp för att nagla fast och förstå det egna jaget. Lätt måhända att i ett decennium in i det tjugonde århundradet, dryga seklet efter utgivningen av Lidija Zinovjeva-Annibals vidunder och menageri sätta sig över sexualitetsproblematiken (om jag använder fel begrepp får Ni förlåta mig). Otillbörligt också kanske, därför försöker jag mig trots allt då och då på ett - förvisso en limpa kringgående - resonemang kring densamma.
Det centrala skeendet i De trettiotre vidundren är att Romanhjältinnan av sin älskarinna Skådespelerskan förs till ett konstnärssällskap kallat De Trettiotre för att där avporträtteras i en nakenstudie. Det hon sedan ser på de trettiotre dukarna får henne att se sig själv som lika många vidunder och hon krisar, för att sedan resa sig i hela sin höjd liderligt väckt av att ha blivit sedd av Männen, liksom dekonstruerad i de trettiotre avbildningarna, av att ha fått skåda sig själv genom så många mäns blickar, inte bara i sin älskarinna Skådespelerskans. Kommer det först vidunderliga, sedan gudomliga, ur den objektifiering det innebär bara att avmålas, av att öfverhufvud ha fått se sig själv genom, inte i, trettiotre andra blickar eller kommer sig Romanhjältinnans anti-/klimax av att hon på ett så konkret vis konfronteras med sig själv ur manlig synvinkel? Rör det sig om olika erotiseringar, den manliga och den kvinnliga, erotiserar och objektifierar män och kvinnor på olika sätt?
Signifikativt också, måhända, det som händer med Skådespelerskan i de postmåleriska verkningarna, att hon förefaller borttyna i takt med att Romanhjältinnan blommar ut, som om Den Förra livnär sig på att allena återspegla Den Senare, som om Skådespelerskans Blick, trots att den säkerligen rymmer mest av kärlek, av dyrkan, inte kan mäta sig med, kan undanskuffas av De Trettiotre Konstnärsmännens på duken fastnaglande, för att det till syvende och sist är hetero som är normen. Inte för att Romanhjältinnans sinnliga uppvaknande och helgörande genom objektifieringens dekonstruktion i realiteten innebär att Skådespelerskans persona förlorar i betydelse - om något sådant vittnar inte de dagboksanteckningar som De trettiotre vidundren är -, utan för att Romanhjältinnans mottaglighet för en annans, en manlig, blick blir för mycket för Skådespelerskan att uthärda. När Skådespelerskan till Romanhjältinnan säger Tillsammans med mig blir du en gudinna (s. 14) tycks hon verkligen förlägga Romahjältinnans skönhet till sin egen blick, och det som framträder på Konstnärssällskapets dukar är inte sett genom hennes ögon, det är inte skönt, det är inte gudinnalikt - det är vidunderligt. Älskarinnan Skådespelerskan förmår inte i De Trettiotre Konstnärernas målningar av Den Älskade Romanhjältinnan se Den Gudomliga Kejsarinna som Romanhjältinnan själv kan se, de trettiotre porträtten kommer för henne beständigt att avbilda hennes älskade som just trettiotre vidunder, för det som avmålats är inte det Skådespelerskan ser. Skönheten ligger i hennes öga, inte i Männens. Kanske inte i någon annans öga alls?
Eller handlar det istället om att Romanhjältinnan lämnar Skådespelerskan ensam i en vidunderlighet då hon med sin reaktion av jublande insikt om den egna skönheten bejakar Männens bild av henne? För att det för henne närmare det heteronormativa? Måhända långsökt, men svårt att inte tänka i de banorna då man läser De trettiotre vidundren i ljuset av berättelserna i Ett tragiskt menageri där det är Skådespelerskan själv, Vera, som för pennan och berättar om händelser i sin uppväxt på landsbygden. Det som börjar som oskyldiga och understundom idylliska, men också sorgesamma och grymhetskantade berättelser om djur hon minns från barndomen - tre moderlösa björnungar som bodde med familjen en kort tid, tranan i växthuset, de under jakten torterade vargarna -, övergår strax i mer och mer psykologiskt våldsamma berättelser, där människornas övergrepp mot djuren får en motsvarighet i människans övergrepp mot människan, Veras stridigheter mot sig själv och med den egna identiteten, inte minst den sexuella, och världen. Det finns en rumslig förflyttning i berättelserna, från naturen, och skogen, från utomhus, in i gods och tyska nunneskolor som innebär att Det Vilda, istället för att förläggas utanför Vera själv, flyttar in i henne, förvandlar henne till ett djur, till ett känslomässigt vidunder - förflyttningen speglas plågsamt väl i novelltitlarna som går från Björnungarna, Tranis och Vargarna, via Döv-Dasja, Monstret, Knottet och Kentaurprinsessan till Djävulen - till dess Viljan inträder och Vera återvänder till naturen i ett förlösande katharsis.
Vad som händer i den kronologiska lakunen mellan Ett tragiskt menageri och De trettiotre vidundren är en berättelse à part. Jag frågar mig om de båda textdelarna ursprungligen är avsedda att publiceras tillsammans, och i den ordningen. Den kronologiska omkastningen av texterna känns betydelsefull, som innebure den en retroaktiv upprättelse av Vera, där hon går från att ha varit någon som skildras i De trettiotre vidundren till att själv inta berättarposition i Ett tragiskt menageri, skrivs upp ur rollen som en på en och samma gång drivande och överspänd hysterika in i en stark kvinnokaraktär, om än med oroande, snudd på patologiska beteendemönster och karaktärsdrag.
Gärna skulle jag fördjupa mig ytterligare i verkningarna av och orsakerna till denna omkastning; gärna skulle jag göra vidare analyser av Veras person, sådan den ter sig i De trettiotre vidundren respektive Ett tragiskt menageri, jämföra, spekulera kring hur skeendena i de senare berättelserna kan förklara Veras reaktioner i den förra, ty jag vet att jag ovan kostat på mig att utveckla tankar och teser och teorier på hemskt lösa boliner. Men jag stannar här, vimmelkantiggjord av textens - De trettiotre vidundren och Ett tragiskt menageri - alla angreppsvinklar, alla möjliga frågeställningar, alla dess ingångar, och jag förstår att Någon Gång måste en omläsning av detta på alla sätt rika opus bli till stånd.

La Bibliofille

Mästaren och Cuchi White

2010-12-28T20:26:00.002+01:00

Som de i julklappsform inhöstade böckerna i traditionell och klassiska anda blev få (men lejon! En trehövdad skara Sofi Oksanen!) drevs jag på annandag jul i famnen på antikvariat.net och Antikvariat Faust och gjorde där ett gråt-av-lyckagenererande fynd: L'oeil ébloui.

Boken behandlar och avbildar någonting så underbart som trompe l'oeil - Wikipedia beskriver det som ett utbrett framställningssätt som försöker göra det omöjligt för ögat att skilja mellan ett målat och ett verkligt föremål -, med foton av Cuchi White och text av G e o r g e s P e r e c. Den gavs ut av Éditions du Chêne nittonhundraåttioett, och jag tänker, medan jag bläddrar i min lilla ögonsten, att fotobokskonstformen måste utvecklats betydligt sedan dess, jag begriper mig inte på dispositionen av de av Cuchi White fotograferade trompe l'oeilerna: än är de uppfläkta rakt över ett uppslag, utan hänsyn till att bildens huvudattraktion hamnar mitt i skarven, än återges två foton tätt intill varandra i en och samma sidas under- eller nederkant. En bild kan uppta en hel sida, eller återges i förminskad form och med passepartout (eller kanske man säger ram i detta sammanhang?). I något fall är fotot till och med placerat i sidans utkant, lämnandes en fjärdedel av bredden och höjden tom, och det sammantagna resultatet av inkonsekvensen i fotodispositionen blir en väldig ovilsamhet och disharmoni som inte alls smickrar vare sig fotona eller de avfotograferade trompe l'oeilerna. Väldigt nittonhundraåttioett är det... Berysansvärt, eller helt enkelt en smakfråga.

Så var det sanningen att säga inte fotodelen av L'oeil ébloui som fick mig att trycka på lägg i kundvagnen-knappen då det begav sig i söndags kväll heller, utan G e o r g e s P e r e c. Och bara jag bläddrar för att läsa någon enstaka mening här och var blir jag alldeles svindlande kär, för vad fastnar jag vid om inte den mest förtjusande jämförelse mellan Magrittes (denna gång håller jag fingrarna ordentligt i styr, ingen Marguerite Duras idag) Ceci n'est pas une pipe (Det här är inte en pipa) och Trompe l'oeil-målarens outtalade Ceci n'est pas un mur (Det här är inte en vägg/mur), hur det förra påståendet syftar att framhäva pipans fiktionalitet, påvisa att den blott är en B I L D av en pipa och ingenting annat, medan det senare snarare vill avfiktionalisera fiktionen och framhäva väggen som någonting den i själva verket inte är. Verkligt fascinerande tankar som det ska bli underbart att grotta ner mig i när tiden är den rätta! Till dess ska jag bara njuta av själva ägandet, innehavandet av ytterligare ett verk sprunget ur M ä s t a r e n s hand..!

La Bibliofille

Lucka 24

2010-12-24T05:00:00.000+01:00

Till La Bibliofille

Lucka 23

2010-12-23T05:00:00.000+01:00

Till La Bibliofille

Det händer sig en morgon, då midvinterdagens köld är hård...

2010-12-22T18:48:00.001+01:00

att snön ligger vit på taken och skimrar vackert i vintersolen. Genom ett fönster syns, som i en tavla, mot en fond av snö och skog, en kyrka och dess stora julgran. En Man, god som Tomten själv, lufsar sakteliga genom rummet fram till en fårfällsomsvept fåtölj, lägger fötterna bekvämt till rätta i höet bakom en kälke och ett par rödvita barnskridskorna, tar på sig Sin Pappas Gamla Glasögon (han hittade inga andra hemma), slår upp första sidan i Viktor Rydbergs dikt Tomten och läser:

- Midvinternattens köld är hård, stjärnorna gnistra och glimma...

Mot väggen spelar konstnären Harald Wibergs bildliga magi förbi i takt med Mannens, god som Tomten själv, djupa och milda stämma. En lätt beröring på axeln, ett leende, en viskning: - Det ser likadant utomhus som på bilderna, har du sett det..? Ja, det S E R verkligen likadant ut utomhus, med det tjocka lagret snö över träden, granarna. Bara ljuset som skiljer... Midvinterdag istället för -natt.

I Dikten, i älsklingsstrofen!, går Tomten till visthus och redskapshus, stall, fårstängslet, hönshus. När han kommer till Karo i hundboet, till Karo som är så god vän med Tomten!, blir sikten lite suddig i kanten, det kommer en tår i vägen, för att det är så fint alltsammans, med alla djuren, med hunden och Tomten.


Karo i hundbots halm mår gott,/ vaknar och viftar svansen smått,/ Karo sin tomte känner,/ de äro goda vänner.

Så tassar i Dikten Tomten in till Husbondfolket det kära och i verkligheten, i rummet med den fårfällsomsvepta fåtöljen, höet, kälken och de rödvita barnskridskorna, rusar Tanken Hem, till ett barnsligt hopp om att det också där, precis som i Dikten, finns en Tomte som ser om, tittar till under de köldhårda midvinternätterna, känner på alla låsen, klappar om Kisse som vaknar då Tomten smyger för att se så att det soves tryggt och gott i Huset.

- Tyst är skogen och nejden all, livet där ute är fruset...

... läser Mannen, god som Tomten själv, och lockar tillbaka till rummet med den fårfällsomsvepta fåtöljen, höet, kälken och de rödvita barnskridskorna, till fönstret med kyrka och julgranen, till de snötyngda träden där utanför. Igen verklighetens och diktens samstämmighet:

Tyst är skogen och nejden all, livet där ute är fruset.

Midvinternattens köld blir återigen hård, och stjärnorna gnistra och glimma. Alla sova i enslig gård, nu gott intill morgontimma. Månen sänker sin tysta ban, snön lyser vit på fur och gran, snön lyser vit på taken. Endast tomten är vaken.

Endast tomten är vaken.

I rummet med den fårfällsomsvepta fåtöljen, höet, kälken och de rödvita barnskridskorna blir det så tyst, så tyst, som om det där vi är så många inte sutte en mänska. Mannen, god som Tomten själv, lägger ifrån sig Viktor Rydbergs dikt Tomten, greppar så gitarren, bryter tystnaden med Stilla natt.

La Bibliofille

Lucka 22

2010-12-22T05:00:00.002+01:00

Till La Bibliofille

Lucka 21

2010-12-21T05:00:00.002+01:00

Till La Bibliofille

Lucka 20

2010-12-20T05:00:00.002+01:00

Till La Bibliofille

Lucka 19

2010-12-19T05:00:00.005+01:00

Till La Bibliofille

Lucka 18

2010-12-18T05:00:00.002+01:00

Till La Bibliofille

Lucka 17

2010-12-17T05:00:00.003+01:00

Till La Bibliofille

Doan Les Dubbelsängen i Chua och andra berättelser

2010-12-16T11:35:00.001+01:00

Doan Le
Dubbelsängen i Chua och andra berättelser/Giuong doi xom Chua
Översättning från engelskan Anita Theorell
Bokförlaget Tranan
9789185133475

Vägen i den vietnamesiska författaren Doan Les Dubbelsängen i Chua och andra berättelser är anlagd i vardagsmylla, går över magisk realism och lätt science fiction, via berättelser som ligger närmare det klassiska människolivet, är fria från all form av övernaturlighet. Ändå finns det något av extra- eller suprarealism också i denna senare typ av berättelser såtillvida att dess sätt att skildra, berättarröstens positionering gentemot det framberättade, blicken, är så till den grad skärskådande och fördjupad att den tycks övergå i någonting sfäriskt högre. I novellen Kyrkogården tar de begravdas skelettbundna själar emot en nyanländ granne av högre dignitet och det tisslas och tasslas som aldrig förr i det levande livet; i Konsten att flyga är Kafka och hans Förvandlingen fonden till en berättelse om människor som i sin fåfänga kamp mot byråkrati och för en egen bostad förvandlas till flugor; novellen ? till gud är en anspråkslös och sorgligt stämd historia om den gamla och ensamma ungmön som älskat och begravt så många män, men aldrig får uppleva att bli älskad (vare sig andligen eller lekamensligt) tillbaka, vars oblida öde och förspillda kärlek beklagas av en medkännande berättare; i titelnovellen Dubbelsängen i Chua sörjer en kvinna från sin plats i sin och makens dubbelsäng ett äktenskap som nått vägs ände, minns, låter tankarna kretsa kring att hon och maken uppfattat sitt liv tillsammans på så vitt skilda vis, konstaterar att tilliten dem emellan gått förlorad, beskriver den smärta som uppstår när allting är över, men omtanken och ömheten fortfarande finns kvar; i Sesam upprepar sig Kvinnohistorien i desperat prostitution och våld som ett eko mellan Den Anklagade och Försvarsadvokaten; i Markfrågan får byråkratisk snedvridenhet och girighet en grym och tragisk konsekvens på ett personligt plan, som verkligen sätter sakens orimlighet i en tydlig dager; i Venus från Chua är huvudpersonen en tavla av en vacker kvinna, narrativa cirklar sluts å det fröjdefullaste och man tvingas konstatera skönhetens förgänglighet; Guots kärlek gestaltar en kärlek trogen som en hunds; i Dubbelgångaren används Klonen som ett redskap i den litterära konstens tjänst och aktualiserar, liksom Sesam, större tankar om Olycklighetens fortplantning och nedärvelse.
Den röst som Doan Le skänkt åt Berättaren i Dubbelsängen i Chua och andra berättelser är underbar och läkande att vara i, vänlig, lågmäld och klar och det framberättade är avskalat och koncentrerat, så att prosan i sin helhet tycks sväva strax ovanför sidan. Det finns någonting av en muntlig berättartradition hos rösten som gifter sig vackert med såväl novellernas samhällsproblematiska teman - som av detta får ett såväl poetiskt som existentiellt djup och befrias från den torrhet som är en risk som politiserande skönlitteratur löper stor risk att vidhäftas av -, som med science fictioninslagen, som liksom avförfrämligas, neutraliseras och sant intregeras i handlingen på ett trovärdigt sätt.
De både smeker och slår, novellerna i Dubbelsängen i Chua, för rösten är ju så öm och välmenande i alla sina riktningar, men ödena som skildras så grymma och hårda att de får torson att kompulsivt dra sig samman i en existentiell medkänsla när de erfar denna tonens och innehållets kollission. Doan Le har smidigt och skickligt kringgått de fällor som detta mer sentimentala anslag kan gillra, håller hoten från sökthet och sensationslystnad stångna och förmår istället framställa sina novellöden som några av Livets de facton.

La Bibliofille

Lucka 16

2010-12-16T05:00:00.002+01:00

Till La Bibliofille

Inter artes - Supra fines: Barn är inte till salu

2010-12-15T21:11:00.001+01:00

Sveriges Radios, Sveriges Televisions och Radiohjälpens kampanj Musikhjälpen: Barn är inte till salu vari det bland annat genom radiolyssnarnas låtönskningar insamlas medel att bekämpa Handel Med Barn rör mig. Den rör mig så mycket att jag ej blott skickar ett sms med ett belopp, ett namn på en artist/grupp, en låttitel och en motivering till valet av de båda senare, utan också med en nacksving golvar alla Jantemonster som från huvudflankerna väsa om förhävelsen i att bloggledes, ergo offentligt, gå ut med välgörenhetsidkan. Talk to the hand! säger jag innan jag kopplar grepp i Jantes inferno [!]. Det är inte mitt personliga inknappande av ett belopp, ett namn på en artist/grupp, en låttitel beledsagat av en motivering till valet av de båda senare som är grejen, det är ju själva möjligheten att i sitt eget högst anspråkslösa offentliga forum kunna uppmärksamma och hedra och vidaresprida ordet om Den Goda Saken som är det fina i kråksången, som är intressant och viktigt.

Vilken låt önska för att få in maximalt av litteratur i själva önskningen? Med motiveringen Det finns ingen låt som vet att så väl förena musiken och litteraturen som just denna! önskade jag U2:sThe Ground Beneath Her Feet (från soundtracket till filmen Million Dollar Hotel), vars text så gott som rakt av (minus frasen She was my ground, my favorite sound, my country road, my city street, my sky above, my only love, and the ground beneath my feet) är hämtad ur Salman Rusdies superba och makalösa roman med samma namn, är romangestalten Ormus Camas veklagan över sin älskade Vina Apsara:

All my life, I worshipped her
Her golden voice, her beauty's beat
How she made us feel
How she made me real
And the ground beneath her feet
And the ground beneath her feet

And now I can't be sure of anything
Black is white, and cold is heat
For what I worshipped stole my love away
It was the ground beneath her feet
It was the ground beneath her feet

Go lightly down your darkened way
Go lightly underground
I'll be down there in another day
I won't rest until you're found

Let me love you true, let me rescue you
Let me lead you to where two roads meet
O come back above
Where there's only love
And the ground beneath her feet
And the ground beneath her feet

***

Tanken på vad som kan åstadkommas med min peng får det att jubla lite i magen på mig, någon kan få börja skolan för att jag skickar ett sms, få lära sig räkna och S K R I V A och L Ä S A! Tänk, det finns en ytterst mikroskopiskt minimal yttepytteliten, i stort sett obefintlig chans att Den Lilla Unge som slipper ur sitt olycksöde som barnsoldat eller husslav eller prostituerad, eller vad annat osägligt det nu kan vara, med hjälp av just M I N peng blir F Ö R F A T T A R E och skriver en R O M A N som jag sedan läser och kanske till och med tycker alldeles fasligt mycket om. Inte för att det inte vore fantastiskt nog att Den Fina Ungen bara fick börja skolan och sedan kom att få ett vanligt, rimligt kneg och kunde försörja sig under humana omständigheter, men ändå... Tänk..!

La Bibliofille

Lucka 15

2010-12-15T05:00:00.000+01:00

Till La Bibliofille

Lucka 14

2010-12-14T05:00:00.003+01:00

Till La Bibliofille

Lucka 13

2010-12-13T05:00:00.003+01:00

Till La Bibliofille

Lucka 12

2010-12-12T05:00:00.000+01:00

Till La Bibliofille

Lucka 11

2010-12-11T05:00:00.002+01:00

Till La Bibliofille

Lucka 10

2010-12-10T05:00:00.002+01:00

Till La Bibliofille

Lucka 9

2010-12-09T05:00:00.000+01:00

Till La Bibliofille

Lucka 8

2010-12-08T05:00:00.002+01:00

Till La Bibliofille

Lucka 7

2010-12-07T05:00:00.002+01:00

Till La Bibliofille

Lucka 6

2010-12-06T05:00:00.001+01:00

Till La Bibliofille

Lucka 5

2010-12-05T05:00:00.002+01:00

Till La Bibliofille

Lucka 4

2010-12-04T05:00:00.002+01:00

Till La Bibliofille

Lucka 3

2010-12-03T05:00:00.001+01:00

Till La Bibliofille

Lucka 2

2010-12-02T05:00:00.005+01:00

Till La Bibliofille

Lucka 1

2010-12-01T05:00:00.002+01:00

Till La Bibliofille

Femtiofem i våld

2010-11-30T08:19:00.013+01:00

Du côté de chez On Word Arts, bara för att det då och då är roligt att svara på frågor om sig själv.

1. Favoritbok i barndomen?

Margret Reys Pricken. Min första kanin döptes efter den boken.

2. Vad läser du just nu?

Sent i november plus en jag just står i begrepp att välja ut.

3. Vilka böcker har du reserverade på biblioteket?

Inte en enda i praktiken, men i teorin är listan hur lång som helst.

4. Dålig bokvana?

Befinner mig i tanken i nästa bok långt innan jag läst ut den jag har för handen.

5. Vad har du för tillfället hemlånat från biblioteket?

Ingenting.

6. Har du en läsplatta?
Icke.

7. Föredrar du att läsa en bok åt gången eller flera på en gång (slalomläsning)?

Ibland är redan en mer än jag kan hantera.

8. Har dina läsvanor ändrats sedan du började blogga?

Den postläsliga textbearbetningsprocessen har absolut genomgått en smärre revolution.

9. Sämsta boken du läst i år?

Den jag minst av alla förmått uppskatta är Pascal Merciers Nattåg till Lissabon.

10. Bästa boken du läst i år?

Herta Müllers Redan då var räven jägare eller Steve Sem-Sandbergs De fattiga i Lodz eller Sofi Oksanens Utrensning eller Alexandra Kronvists Dessa trakter. Kan omöjligt välja.

11. Hur ofta läser du utanför din egen bekvämlighetszon?

Om med bekvämlighetszon menas böcker man läser mer för att man måste än av hjärtats lust så sker det oftare än jag skulle önska, men tillräckligt sällan för att det ska vara okej ändå.

12. Vilken är din läsebekvämlighetszon?

I det med lust valda.

13. Kan du läsa på bussen?

Ja, tack och lov.

14. Vilken är din favoritplats att läsa på?

Framför braskaminen eller intill vedspisen.

15. Vad anser du om att låna ut böcker? Regler?

Lånar bara ut om jag är bortom alla tvivel övertygad om att få tillbaka.

16. Viker du hundöron i dina böcker?

Nej, det är den enda typen av hundöron som jag inte gillar.

17. Skriver du någonsin i bokens marginaler?
Njae, oftast märker jag bara ut goda citat och passager med ett streck.

18. I studierelaterade böcker då?
Det hände ganska ofta när det begav sig. Vill jag minnas.

19. Vilket är ditt favoritspråk att läsa böcker på?

Svenska.

20. Vad får dig att älska en bok?

Kan inte annat än citera On Word Arts som formulerar det med en sådan ackuratess: Språk, stil och känsla. Lågmäldhet brukar också vara klädsamt.

21. Vad inspirerar dig att rekommendera en bok?

Att någon ber mig.

22. Favoritgenre?

Förtjuses väldiga av magisk realism.

23. Genre du sällan läser (men önskar att du gjorde oftare)?

Biografier och lyrik.

24. Favoritbiografi?

David Bellos Georges Perec - A Life in Words

25. Har du någonsin läst en självhjälpsbok?

Det har jag säkert, men ingen jag kan komma på i stunden.

26. Favoritkokbok?

Annas mat

27. Mest inspirerande bok du läst i år (fakta eller fiktion)?

De fattiga i Lodz.

28. Favoritlässnacks?

Gröna och gula russin

29. Nämn ett fall där hypen förstörde din läsupplevelse? Hyper får mig oftare att gå miste om läsupplevelser än förstör dem.

30. Hur ofta håller du med kritikerna angående en bok?

Läser ytterst lite kritik, just på grund av att det av recensionerna (åtminstone de i dagspressen) sällan framgår vad recensenten tycker, och om det för en gångs skull gör det, så framgår oftast inte riktigt tydligt varför.

31. Vad tycker du om att ge bra/dålig kritik?

Har ingenting emot att göra vare sig det ena eller det andra så länge jag känner att jag förmår motivera varför på ett begripligt och rimligt vis.

32. Om du kunde läsa på ett främmande språk, vilket skulle du välja?
Rumänska. Japanska vore fräsigt också.

33. Mest skrämmande/hotfulla bok du någonsin läst?

Les bienveillantes, Jonathan Littell.

34. Skrämmande/hotfull bok du inte vågat påbörja?

Ingen.

35. Favoritpoet?

Till min stora sorg är jag bedrövligt lyriskt obevandrad, men jag tycker mycket om Kristina Lugn och Pär Lagerkvist.

36. Hur många böcker brukar du ha lånade från biblioteket samtidigt?

Sedan jag gav upp min tidsoptimism blir det oftast bara en.

37. Hur ofta brukar du återlämna böcker till biblioteket olästa?

Sedan jag gav upp min tidsoptimism lämnar jag alltid tillbaka utläst.

38. Vilken är din favorit bland fiktiva karaktärer?

Gaspard Winkler i Georges Perecs La vie mode d'emploi. Eller Momo i La vie devant soi.

39. Vilken är din favorit bland fiktiva skurkar?

Humbert Humbert i Vladimir Nabokovs Lolita.

40. Vilken sorts bok tar du mest sannolikt med dig på semestern?

En som motsvarar kriteriet "lättläst, men med substans".

41. Det längsta du har varit utan att läsa?

Det kan ha gått sorgliga månader utan bok, fast då med serietidning.

42. Nämn en bok du inte kunde/ville avsluta?

Odysseus, James Joyce. Körde fast på sidan etthundratio tre gånger, först på fjärde försöket lyckades jag komma vidare och avsluta.

43. Vad distraherar dig lättast då du läser?

Katten, svårt att läsa när han står i boken.

44. Bästa filmatisering av bok?

Adrian Lynes Lolita.

45. Sämsta filmatisering av bok?

Ingen av de jag sett har varit så dålig att jag lagt den på minnet som den sämsta.

46. Den största summa pengar du spenderat i en bokhandel på en och samma gång?

Både en och två lusentappar brukar få vingar under bokrean...

47. Hur ofta skummar du igenom en bok innan du läser den?

Aldrig, möjligtvis kan jag läsa de inledande raderna eller något enstaka stycke mitt i för att göra mig en bild av hur boken är skriven. Och så kollar jag illustrationer och fotografier ibland.

48. Vad får dig att sluta läsa en bok mitt i?

Förutom döden endast insikten om att tiden och omständigheterna inte är de rätta för mig och boken.

49. Har du dina böcker organiserade?

Inte mer än att de står i alfabetisk ordning och att foliantformaten står på en plats för sig.

50. Föredrar du att behålla dina böcker eller ge bort dem efter att du läst dem?

Behålla om jag tycker om, ge bort om de inte var min likör.

51. Finns det böcker du undviker?

Ja, jättejättemånga, av olika, mer eller mindre rimliga skäl.

52. Nämn en bok som gjorde dig arg?

Djurförsök, Ingrid af Trolle.

53. Nämn en bok du inte trodde du skulle gilla men gillade?

Daniel Åbergs Vi har redan sagt hej då.

54. En bok du trodde du skulle gilla men inte gillade?

The Sorrows of an American, Siri Hustvedt.

55. Bästa skuldfria nöjesläsningen?
Barnlitteratur, särskilt bilderböcker.

La Bibliofille

La Bibliofille

Den når mig via radion, lyriken...

Det var inte igår, lär heller inte bli imorgon: Historien om Någon

Sent - men därföre inte mindre vackert..! - om höst

Gässen flytta

Kärlek, uppror och kardemummakärnor: berättelser från Indien, red Birgitta Wallin och Thomas Löfström

Ioana Parvulescus Livet börjar på fredag

Roberto Bolaños Amulett

Polen berättar: Navelsträngen i jorden, red. Irena Grönberg och Stefan Ingvarsson

Hur i hela glödheta h* har jag kunnat missa (igen)?!?

Han Shaogongs Maqiao

À demain - nobel

Sofi Oksanens Stalins kossor

Agneta Pleijels Syster och bror

Begär i allmänbildningens namn

Ja, kanske det

Unnar mig en duo Bolaño

Jack Kerouacs Dharmadårarna

Träffar stilla

Där föll ett lönnlöv.Kan du inte komma hit,är lite ensamt här.Basho

Får det lov att vara en smula bokhyllsk pornografi?

Beate Grimsruds En dåre fri

Boel Westins Tove Jansson - Ord, bild, liv

Carlos Ruiz Zafóns Ängelns lek

Om en sommarkväll en läsande

Kärleken till blommor

Kort om ord , om språk. Om det som finns, inte finns - borde och inte borde finnas.

Et in Arcadia ego

Lyrisk fyllnad

I mitt hus där jag bor

Litterär filmatisering att eftertråna

Överbrygger

F. Scotts Fitzgeralds Den store Gatsby

Egypten berättar: Den rättvisande spegeln, red. Tetz Rooke

Att belyssna!

Anne Charlotte Lefflers Kvinnlighet och erotik

Guiseppe Tomasi di Lampedusas Leoparden

Jahopp...

Mina heta önskningar

Erlend Loes Fakta om Finland

Charlotte Roches Våtmarker

Erri De Lucas Dagen före lyckan

Från källspråk till målspråk: om den svenska översättningen av romantiteln La petite fille de monsieur Lihn

En bokrealisation i ord och bilder

En bok, en författare

Ruth Maiers dagbok: ett judisk kvinnoöde, red. Jan Erik Vold

För att jag längtar dit

Sydafrika berättar: En stereo i Soweto, red. Jan Ristarp

Till Boksamlarens förnöjelse

Fjodor Dostojevskijs Förödmjukade och förnedrade

No: 3

Svart ström : Gombrowicz, världen, litteraturen, Michal Pawel Markowski/Thomas Håkansson

No: 2

Röda rummet : skildringar ur artist- och författarlivet : en serieroman, August Strindberg

No: 1

2666 Kensington Gardens

En samling förföriska Skurkar

Sov du lilla videung

Kär nykomling i barnbokskabinettet

Roberto Bolaños 2666

Äger från och med nyss

Så vaknade Axelns Intressesmurf och begynte hoppa

Blaha Blahas Bla bla bla

Spränger muren med en dansk skalle?

Inte ett ord mer

pensavit Rättsläkaren

Halvannan begreppsutredning

Myrorna bjödo von Wrightska Foglar

Med tillönskan om Ett Gott Nytt År

Lidija Zinovjeva-Annibals De trettiotre vidundren Ett tragiskt menageri

Mästaren och Cuchi White

Lucka 24

Lucka 23

Det händer sig en morgon, då midvinterdagens köld är hård...

Lucka 22

Lucka 21

Lucka 20

Lucka 19

Lucka 18

Lucka 17

Där föll ett lönnlöv.
Kan du inte komma hit,
är lite ensamt här.

Basho