Etgar Kerets Åtta procent av ingenting

Det är en skevhetens verklighet som skildras i Etgar Kerets novellsamling Åtta procent av ingenting. Normaliteten i texterna är skenbar, och vi ser den genom ögonen på någon som tycks salongsberusad, disträ, dement, inte helt comme il faut, nonchalant arrogant. Ur texterna sipprar abnormiteter, anomalier, men så diskret att effekten av dem aldrig blir till käftsmällar, bara lätt iögonfallande och förvånande små goda snubbor. Novellerna är skrivna med en smakfull vårdslöshet, som lite på en höft, tar avstamp någonstans och utvecklas i en till synes alldeles slumpartad, om än fullständigt logisk riktning, och språket och stilen vandrar från det fräckt vulgära till det lyriskt sorgesamma med flera uppehåll däremellan.
Åtta procent av ingenting är en sprängfylld bokgodispåse med lite allt möjligt i: surrealistism som i På din sida, där berättarjaget för att få behålla sina flickvänner lyckas tillintetgöra det enda som garanterar dessas tillflöde; absurditeter, som i Att skjuta Tuvia där en hund vägrar låta sig has ihjäl; vardag, som i Min flickvän är naken, där huvudpersonen betraktar sin flickvän som solar naken i trädgården, eller i Tlasig där Pappa är Hallå; ibland nonsens, som i Funkktionsfel, där berättelsen om köpet av en defekt dator är nedskriven medelst just den defekta datorn; ibland rörande allvar, om än också lätt ironi, som i Kinderägg där en dödssjuk kvinna omkommer i ett självmordsattentat.
Åtta procent av ingenting av Edgar Keret bör skyndsammast investeras i för att komplettera den avdelning i edra bokkabinett som är ägnade kategorin "Omistliga novellsamlingar".

Gratulerar Bastion Förlag till bokens synnerligen snygga omslag!

La Bibliofille

Carsten Jensens Vi, de drunknade

Det mest slående med Carsten Jensens Vi, de drunknade är dess så gott som fullkomliga centrering kring Havet, hur detta tema och motiv är dominerande på romanens samtliga plan, hur det tar gestalt både i berättelse och text, ständigt refererar till och kommenterar sig självt. Havets väsen finns överallt, är simultant berättelsens bakgrund och dess centralfigur, dikterar villkoren såväl för invånarna på den danska ön Marstal, om vilka romanen berättar, som för kompositionen och berättandet i stort. På samma sätt som vattnet förhåller sig till land, vågor som slår in över stranden för att strax dra sig tillbaka igen, förhåller sig den flerstämmiga berättarinstansen i Vi, de drunknade till texten: i ena stunden är rösten tillbakadragen, osynlig, förtäljer utan att själv ta plats i det framberättade skeendet om Laurids, Albert, Knud Erik och de många andra Marstalborna, för att i nästa ögonblick ställa sig i förgrunden i andra person pluralis. Oavsett vilket kommer rösten från havet.

Som konstruktion är Vi, de drunknade ganska stilig, på ett kargt manligt vis, det finns en korrespondens mellan berättelse och berättande som tar sig uttryck i den ovan beskrivna havstematiken som går igen på båda planen - det böljar både på boksidorna och i texten. Balansen och det väl avvägda tar sig också uttryck i kombinationen av romanens sjörövarskröniga egenskaper och dess dokumentära anslag. Som kontrast till de lemlästade sjömän, skrumphuvuden, ilskna infödingar, säregna sjökaptener, skeppsbrott och mirakulösa undkommanden av drunkningsdöden som Vi, de drunknade skildrar står berättelsens historiska kontext med tre krig som viktiga knytpunkter - dansktyska kriget om Schleswieg-Holstein 1848-1850, Första Världskriget och Andra Världskriget. Blandningen av det högst osannolika med det historiskt faktiska skapar en mycket dynamisk fiktion, där kasten mellan reaktionerna Haha, vilket påhitt! och Nämen, var det såhär det var?!? stundtals är mycket tvära.
Sorgligt nog tar Carsten Jensen inte till fullo tillvara på den berättartalang han bevisligen besitter i. Mot slutet börjar författaren att ta ut alltför vidlyftiga svängar och förser berättelsen med element som snarare än förhöjer den drar ned den i en malström av romantiserande effektsökerier som kulminerar i den avslutande meningen på s.701 (ej romanens sista). Det är så vidrigt att det endast är med möda man kan avhålla sig från att äcklad kasta boken ifrån sig. Denna lapsus i fråga om övertydlighet, sentimentalitet och genomskinlig avsikt är fullkomligt oförlåtlig, kan inte ens uppvägas av att Vi, de drunknade trots allt är av hög litterär kvalitet.

En åthutning åt Albert Bonniers Förlag som släppt igenom en text fylld av stavfel och fautes de frappe. Såväl roman som författare och läsare förtjänar respekten i en gedigen korrekturläsning.

La Bibliofille

Retro: Siri Hustvedts The Sorrows of an American

Då jag efter avslutad läsning ställde tillbaka Siri Hustvedts The Sorrows of an American i bokhyllan var jag besviken. Det var med bestörtning jag insåg det - jag var besviken! Kunde det vara möjligt? Gjorde jag något fel? Var jag för okoncentrerad? Hade jag läst för slarvigt? Hade jag haft för höga förväntningar?

Troligtvis det senare. What I Loved tänker jag tillbaka på som en av de mer angenäma läsupplevelser jag haft, likaså The Blindfold. Jag minns den varma känslan jag hade i magen när jag läste texterna, hur den fantastiska prosan - sval, enkel, osmyckad - var som ett rinnande vatten att läsa, jag minns de runda romanfigurerna och hur levande de var gestaltade, hur fysiskt de och de miljöer de placerats i tog form för min inre blick, och allt detta finns i The Sorrows of an American också. Så vad var det med romanen som störde mig?

Det är någonting med post-9/11kontexten, som förvisso är försumbar till sin volym, men ändå finns där som ett inande knott i bakgrunden. Det är någonting med tempot, det lunkar på och allt är väl. Men så skenar det iväg och utvecklas i en dramatisk patetik, lågmäld visserligen, men onödig, och inte ens slutet - där Siri Hustvedt verkligen ger prov på vilken fantastiskt duktig författare hon är - kan väga upp för det utspelet. Den narrativa tekniken används inte på ett sådant sätt att den skapar syntes. Eller är det min intolerans mot blir de dramatiska och känslomässiga effekter, eller varför inte helt enkelt det händelseförlopp, som Siri Hustvedt använder för att knyta samman The Sorrows of an American som gör mig reserverad?
The Sorrows of an American lyfte aldrig som What I Loved gjorde, det blev aldrig magiskt. Med sorg konstaterade jag att detta inte är Siri Hustvedts största litterära prestation, och det är kanhända orimligt att kräva av en författare att hon ska överträffa sig själv i vart alster, även om det är vad man allra högst önskar, så att man alltid blev glatt överraskad. Bitterljuvt, bitterljuvt... C'est la littérature...

La Bibliofille

Vann Naths Ett kambodjanskt fängelseporträtt

Är vittnesskildringen måhända den enda litterära genren som genom sin själva natur är oantastlig? Dess konstnärliga funktion är sekundär, dess facklitterära egenskaper kanske mer centrala, men överskuggas också dessa av någonting vida mer betydelsefullt: någon har någonting viktigt att berätta. Någon har genomlevt någonting, oftast för gemene man obegripligt, ointagligt, som man ändå måste försöka göra gripbart, fattbart. Någon har utstått någonting som det i många fall är av största personligt vikt att göra upp med, att få ro i, att helt enkelt få sagt.
Vittnesskildringen är oantastlig just för att den är självberättigande: den berättar om någonting viktigt, om någonting som det för framtiden är viktigt att det blir läst och hörsammat. Genren är icke att förväxla med den litteratur som insorteras i kategorin "sann historia" i vilken ett högst privat och, rent krasst historiskt ointressant, människoöde skildras, en genre ur vilken luften gått ur alldeles, totalt domineras av så kallad eländeslitteratur, som säkert är sprungen ur ett genuint behov av att göra upp med personliga trauman, men som numera mest tycks läsas som verklighetsflyktig socialpornografi, och blivit en arena för vältrande och gottande i andra människors större och högst privata olycka.
Vittnesskildringen är ett subjektsfönster genom vilket läsaren kan nå en större förståelse av en viktig historisk kontext. Vann Naths Ett kambodjanskt fängelseporträtt berättar om författarens liv och öden i Pol Pots och röda khmerernas Kambodja åren 1975 till 1979 då 1,6 miljoner människor, enligt Peter Englunds förord, bragtes om livet. Med regimens högst godtyckliga och terroriserande järnhand kom Vann Nath att skiljas från fru och barn, och slutligen placeras i fängelset S-21, Toul Sleng, i den södra delen av Pnom Pehns där upp emot 14000 människor svalt, torterades och avrättades. Av en tillfällighet, tack vare sina konstnärliga färdigheter, lyckades Vann Nath undkomma med livet i behåll.
Tonen i Ett kambodjanskt fängelseporträtt är lågmäld och intim, och att läsa den är som att sitta ansikte mot ansikte med Vann Nath själv. Meningsbygnaden i texten är enkel, fraserna korta och effektiva och tycks inte bara vara åtskilda av punkter, utropstecken och frågetecken, utan också av tidsliga pauser för andhämtning och eftertanke. Vann Naths enkelt diskreta berättande fyller onekligen en funktion, ger det berättade möjlighet att sjunka in hos läsaren, och får avsevärd effekt i sin kontrast mot författarens/konstnärens egenhändigt målade scenerier - fångar i sina celler, tortyr med nagelutdragning, vattentortyr, en mor som berövas sitt barn -, och de fotografier från Toul Sleng som återfinns längst bak i boken. Ord och bild tillsammans fastslår en gång för alla oantastligheten, oavvisligheten i Vann Naths historia.

La Bibliofille

Lettland berättar: Människomuseet

Novellsamlingen Lettland berättar: Människomuseet är en sann pärla för den litteraturista som uppskattar absurditet och magisk realism. Flertalet av novellerna i antologin minner om både Jorge Luis Borges och Franz Kafka, men blir i detta lettiska sammanhang något alldeles nytt: den magiska realismen möter östeuropeisk betong, och ur detta osannolika hopkok, ett slags baltisk exotism, föds de mest fantastiska noveller. Samtidigt som genrefusionen är ny och framåtsträvande finns det ändå mycket i samlingen som är retrospektivt, minnet är ett centralt tema, och många av texterna har den uråldriga sagans tonfall, utspelande sig i en karg och trolskt natur.

Att läsa Lettland berättar: Människomuseet är som att återigen vara med på barndomens högläsningsstunder på biblioteket eller nattliga spökhistoriesessioner under en tältnatt i trädgården. Stämningen, vilken den än är, är i var och en av novellerna så påtaglig att man skulle kunna skära i den med kniv. Inga Zoludes Smutstvätten, Guntis Berelis Människomuseet och Arvis Kolmanis Stormens utbrott är tre mycket goda exempel på texter som är stillsamt psykologiskt vis fasaväckande och kusliga, medan Pauls Bankovskis noveller Höstligt terränglopp, en erinrelse av en löpartävling under skoltiden och Motorcykelsommar, vars berättare förefaller vara en variation på Vladimir Nabokovs Humbert Humbert, framkallar ren och skär ångest. Man fångast, fjättras i texternas stämningsvävar, och tar sig endast med svårighet, och dessutom ytterst motvilligt, ur dem.

Alternativ titel till Lettland berättar? Lettiska mästarnoveller.

La Bibliofille

Per Olov Enquist Ett annat liv

Till de bästa läsupplevelserna hör de böcker man ger sig i kast med utan att förvänta sig något särskilt av dem, men som vid fait accompli visar sig ha bringat mer njutning och fröjd än man trott dem om. Det var pliktskyldigt jag grep mig an Per Olov Enquists Ett annat liv - det är undergivet, och full av beundran jag förtvivlat försöker att minnas Magnetisörens femte vinter och noterar en stor lust att läsa också Kapten Nemos bibliotek, Legionärerna, Nedstörtad ängel, Tribadernas natt, Boken om Blanche och Marie, icke att förglömma Livläkarens besök (Tack Marianne!).

Ett annat liv är i sanning ett imponerande stycke text som väl speglar det ödmjuka lynne den är satt att gestalta och skickligt undviker den skamliga och med tabu belagda förhävelsen av sin romanfigur. Greppet att i en självbiografisk roman använda sig av en berättare i tredje person är i detta avseende snillrik, och ger vidare dimensioner åt verkets så mångtydiga titel.
Imponerande är också Per Olov Enquists förmåga att ge var del av sin person - barnet, idrottaren, uppkomlingen, skribenten, författaren, dramatikern, familjefadern, missbrukaren - som han skildrar i romanen sin egen karaktär, att ur en gemensam grundton ändå få fram en nyans, ett språk som är unikt och säreget för vart och ett av de i honom själv existerande,om än förflutna, jagen som i sig fungerar som en kommentar till den mycket välfunna titeln Ett annat liv.
En intressant aspekt av de självbiografiska texterna är att de har en potential att genom textens egentliga subjekt, dess primära föremål, också måla en bild av den samtid i vilken huvudfiguren lever och verkar, och denna möjlighet att dokumentera ett ursnitt ur tiden har Per Olof Enquist väl tagit tillvara på, utan att för den skull någonsin ge samhällsskildringen en mer prominent plats än berättelsen om pojken från Hjoggböle som kom att bli en av rikets största författare. Romanfiguren själv står alltid i förgrunden av textbilden, bara mer eller mindre centrerad.

Enquists prosa är milt sagt fängslande, för att inte säga trollbindande. Från första ordet kopplar texten sitt grepp om läsaren, blir en Vergilius för vår tid som leder oss runt i sitt eget livs scenerier och berättar för oss, sina plurala Dante, om hur det var. Var bussresa var för kort, var rast som erbjöd läsmöjlighet för avlägsen, var lässtund med bok innan sovdags alltför dominerad av Morfei makter, för att inte tala om hur hög den hastighet med vilken orden och sidorna slukades var - Ett annat liv tog slut alltför fort.

Fortfarande kan jag inte för mitt liv begripa varför det var Samuel Beckett som på min hjärnas filmduk ikläddes rollen som Per Olov Enquist.

La Bibliofille

Bodil Malmstens Sista boken från Finistère

Är det någonting som jag insett om författarinnan Bodil Malmsten så är det att hon är en makalöst skicklig berättare - jag tror på precis allt hon säger. Precis allt.
Då jag läste hennes fantastiskt vackra roman Den dagen kastanjerna slår ut är jag långt härifrån tampades jag ständigt med att få in i hjärnans trånga och av ludd fyllda vindlingar att det faktiskt är en kvinna vid namn Bodil Malmsten som skrivit denna fiktiva berättelse om en man vid namn Maurice Lind, inte en i verkligheten existerande man vid namn Maurice Lind som skrivit en självbiografisk text om sig själv. Samma sak med Sista boken från Finistère: glatt läser jag sida efter sida och ser för min inre blick den sköna Bodil Malmsten påta i sin trädgård, köra sin Land Rover, inmundiga champagne med madame C (naturligtvis kallar Bodil Malmsten inte sin i verkligheten existerande granne vid dennas rätta namn av respekt för hennes integritet, det är ju en absolut självklarhet), handla på Shopi, förtvivla över att hon förlorat sitt Finistère. Och kan för mitt liv inte förstå att det skulle vara fiktion, alltihopa, såsom Bodil Malmsten själv skriver såväl i romanen (s. 30) som på sin blogg:

Sista boken från Finistère, denna sista bok från Finistère som jag med sådant oproportionerligt lidande och pina skrivit i jagform med allt vad det innebär av risk för sammanblandning av mig som författare och bokens lilla pryda huvudperson med sina mullvadar och sitt förlorade Finistère.

Vad? Inte sant? Joho! Jomen, det måste det vara! Det är väl Bodil Malmsten i Finistère som är bokens huvudperson, det säger väl sig självt? Det stämmer ju alltsammans!
Gör det? För att den i jagform framberättade boken utspelar sig på den geografiska plats där Bodil Malmsten enligt utsago faktiskt bor (bodde?) i verkligheten? Har jag inte läst ett antal romaner i jagform av Paul Auster som utspelar sig i Brooklyn, New York där denna författare lever och verkar utan för att för en enda sekund inbilla mig att allt det han skriver skulle vara sant, handlande om honom själv? Förbryllad kastar jag mig ut på Det Värlsomspännande Nätet, konsulterar nätbokhandlar, bibliotek, förlag och stångar om och om igen huvudet mot väggen: skönlitteratur.
Jag tror på vartenda ord Bodil Malmsten skriver, och förtvivlar över att jag kan känna igen mig själv i många av de tankar och funderingar om hon återger i boken, Bodil Malmsten tycker ju inte om när man säger att man känner igen sig i det hon skriver, det sa hon ju en gång i tv-programmet Babel!
Jamen känn inte igen dig då, för guds skull, HÅLL BARA MED! Håll med berättarjaget om mullvaden:

Varför mullvadar säker mörkret när ljuset så uppenbart finns ovanför varje mullvadshög vet jag inte men om syftet har jag en på mig själv tillämplig teori.
Du håller dig nere i mörkret för att i ljuset på ytan kan alla komma åt dig.
Ju större del av dig själv du visar, desto större angreppsyta.
Ju mer du blottar din svaghet och dina sår, desto mer utsatt för andras godtycke och blodtörst är du och du har aldrig ryggen fri. (225)

Håll med romanfiguren Madame C om jämförelsen:

Om det är någonting madame C inte tål är det jämförelser mellan mänsklig meningsfullhet och värdelöshet.
Med jämförelsen börjar utförsbacken mot det helvete på jorden där människor graderas efter sin användbarhet och den nytta man kan ha av dem.
Var och en gör sitt efter sina förutsättningar och sin kapacitet, enligt madame C. (130)

Och vad spelar det egentligen för roll om du känner igen dig i det Bodil Malmsten skriver trots att hon säger sig inte tycka om att man gör det? Vad spelar det egentligen för roll? Vad gör det om hundra år?
Massor. Av någon underlig anledning gör det massor.
Bodil Malmstens trovärdighet som berättare, hennes förmåga att i Sista boken från Finistère fastnagla och nedpränta livets vedermödor och komplikationer, göra dem till något självklart och enkelt och ändå smärtsamma att läsa om är som alltid osviklig. Om det nu är så att Bodil Malmsten föga uppskattar läsarnas igenkännande reaktioner, så måste det vara henne en förbannelse att vara en så skicklig förtäljerska, att lyckas skapa sådana antihjältar till romanfigurer att var och en av oss faktiskt kan hitta en källåder till oss själva i dem. Jag känner på det mest respektfulla, beundrande, högaktande vis igen mig i det hon skriver i Sista boken från Finistère och tror, mot bättre vetande, på precis vartenda ord.

La Bibliofille

Javier Marías Alla själar

En spanjors två exilår som gästlärare vid universitetet i Oxford, tillika en kvinnlig kollegas älskare, utgör bakgrunden för den roman om tid, minne och existens som Alla själar är. Författaren Javier Marías besitter en häpnadsväckande och fascinerande förmåga att åstadkomma vidd, bredd och djup i sin text medelst endast ett fåtal utensilier, skapar till exempel fängslande och nyanserande personporträtt genom blott en kort kommentar om hårfärg och hudton, genom att återge ett kortare samtal mellan sina romanfigurer. Han är klar som dagen och dunkelt mystisk på en och samma gång.

Just i denna motsägelsefullhet sitter Marías stilistiska snillrikhet och särklass - han är minutiöst exakt och precis, samtidigt som vart ord, var mening tycks höljda i trolsk och drömsk dimma, en effekt av retrospektiv skildring samexisterande med filosofisk kontemplation över existens och minne, ett minnets ifrågasättande av våra föreställningar om vad det är att finnas. Vad är en existens, och när upphört den? När existensen att upphör att finnas för sin egen varseblivning, som subjekt eller när existensen är död för De Andra, upphört att existera som objekt? Kan en existens upphöra på flera sätt, subjektivt och objektivt? Är det minnet som är vägen till odödlighet - om Du alltid kommer att minnas mig, kommer jag alltid att finnas då? - eller är det glömskan - om Du glömmer att jag inte längre finns, har Du då hävt min död? Har Du förmågan att tillfälligt häva min existens de stunder Du inte tänker på mig? Kan vi vara döda och leva samtidigt? Tankarna är både naturligt självklara och absurt långsökta på en och samma gång, kräver en omdefiniering av begreppet att dö.
En bonuskaramell i sammanhanget är att Alla själar utspelar sig i en litterär miljö, Böcker är en av romanens huvudpersoner. Med jämna mellanrum beger sig vår spanjor ut på bokligt skattletande i de oxfordska omgivningarnas antikvariat, och det är såklart sann lycka för den sanna bibliofilen att läsa om sådana eskapader! Kittlande... Smått eggande faktiskt...

La Bibliofille

Joanna Olczak-Ronikiers I minnets trädgård

I minnets trädgård är en släktkrönika som spänner över tvåhundra år, från 1800-talets början till tidigt 2000-tal. Författarinnan Joanna Olczak-Ronikier berättar utifrån foton, brev och andra bevarade familjedokument om sin familjs öden under Stalinterrorn, världskrigen och Förintelsen. Historiska fakta varvas med detaljerade porträtt av anfäder och nu levande släktingar, och resultatet blir en text vari det allmänna och det privata belyser varandra på ett sådant sätt att den övergripande bilden av tider, tendenser och skeenden blir mer nyanserad och sann än i en renodlad historiebok eller biografi.
Språket och stilen i I minnets trädgård är ingalunda mästerlig eller estetiskt uppseendeväckande, den svenska översättningen känns stundtals väl slavisk (i geografisk bemärkelse), men de står likafullt i väl avvägd balans till det gestaltade, det framberättade, fungerar mer som bakgrund, scen för det den gestaltar än som ett självändamål. Joanna Olczak-Ronikiers egen person, både som berättare och som en i krönikan förekommande familjemedlem, antar genomgående en tillbakadragen position i texten, men tillåter sig ändock att vid tillfälle träda fram och diskret förtydliga och kommentera fakta och komposition. Det är i egenskap av krönikeskrivare hon ikläder sig sin mest intressanta roll, väl medveten om och mycket uppmärksam på att hennes känslomässiga band till människorna hon skriver om och de fakta hon måste ådagalägga i texten komplicerar författargärningen. Ibland ställs Joanna Olczak-Ronikier i en intressekonflikt, där hjärtat, som säger åt henne att skydda familjen och bevara dess hemligheter, dikterar en sak och det dokumentära uppdraget, vars syfte är att ådagalägga, klargöra och befästa, en annan, och i slutändan tvingas hon, förvisso för släktens förevigade och bästa, att ge texten företräde framför känslan.
I minnets trädgård rekommenderas varmt den historieintresserade som uppskattar läsning om människans plats i historien, inte bara om själva historien i sig, och den inbitne släktkrönikeslukaren som inte tackar nej till lärdomar om den större, historiska kontexten kring det omskrivna familjeödet.

La Bibliofille

Retro: Willem Jan Ottens Specht och son

En tavla, eller rättare sagt en duk, som berättare? Hmm, intressant! En passiv åskådare utan möjlighet att agera, ingripa, uttrycka sig, ett föremål vars enda syfte är att bli sedd, skådad - att vara ett objekt.
Helt oproblematiskt är inte Willem Jan Ottens val av berättarinstans, taveldukens erfarenhet av världen ska vara strikt begränsad till vad den hört och sett i affären där den till sist såldes och till den ateljé till vilken den sedan fördes av berättelsens konstnär. Duken vet inte vad en spegel är, men kan med lätthet relatera till videoband, bilar, träd, sjukhus och andra företeelser som den rimligtvis inte borde veta något om. Författaren har försökt att kringgå denna problematik med att låta duken ge sken av att bara återge det som han hört konstnären berätta för sin fru, men riktigt vattentät är inte Ottens lösning, och det stör.

Den historia som tavelduken berättar är i stort sett menlös och faktiskt ganska intetsägande, ointressant och dessutom konstruerad på ett sjusärdeles trist vis. Det påminner om den berättarteknik som används och passar mycket väl i brittiska tv-deckarserier, där tittaren anmodas och förleds dra sina egna slutsatser, men där sanningen sedan avslöjas och rekonstrueras av den smarte detektiven i en lång monolog i slutet av varje avsnitt. I Specht och son blir en variant på denna teknik bara fånig och effektsökande, och man frågar sig om inte författaren kunde kommit på någonting bättre?

Språket och stilen är inte heller helt njutbara, man får som läsare en omedelbar känsla av att handling har haft företräde framför stil under romanens tillkomst, och en sådan prioritering är sällan lyckad. En god stil förlåter mycket av en undermålig intrig, en väl uttänkt och genomförd intrig kan sällan uppväga försummelsen av stilistiska hänsynstaganden, och en trist intrig och en trist gestaltning kan, om det vill sig illa, sluta i litterär katastrof.

Någon katastrof är Specht och son i och för sig inte, långt därifrån. Det som räddar romanen, som gör att läsningen av den inte blir fullständigt bortkastad utan till och med givande, är de existentialistiska/existentiella funderingar kring skådande och beskådning, om subjekt, objekt och objektifiering som tavelduken då och då svävar ut i. Finns ett subjekt som ingen ser? Blir subjektet till i egentlig mening först då det objektifieras, blir ett föremål i Den Andres skådande? Är den objektiva skuggan en förutsättning för subjektets existens? Eller är subjektet objektets skugga? Vilken bild av ett subjekt är mest sann - subjektets bild av sig själv, eller Den Andres bild av subjektet, alltså subjektets objektsbild? Är subjektets egen projicering av sig själv i Den Andre ett villkor för subjektets fullkomlighet? Måste spegeln finnas för att vi ska kunna se oss själva, och är det en välsignelse eller en förbannelse? Och när är vi som mest sanna - som dukar eller som tavlor?

La Bibliofille

Malin Biller!

Det dök upp ett mycket spännande läsexemplar till bokhandeln med posten idag: Malin Billers seriestrippsamling Du vet att du vill!

Hela lunchen satt jag och bläddrade och garvade - inte skrattade, inte fnittrade, inte fnissade, GARVADE! - åt Malin Billers sanslöst roliga strippar och tecknarkollage, det var snudd på att jag inte fick i mig min mat under den åt ätning avsedda halvtimman. Hur har denna fantastiskt roliga serietecknerska kunnat undgå mitt serieälskande öga?!?

Smussel, smussel, läsexet av Du vet att du vill! åker fördolt och lömskt ner i handväskan för vidare läsning under aftonens busshemfärd. Och det kan vara så att jag kommer att "glömma" att ta det med tillbaka till jobbet när jag läst klart, vilken otur va! En olycka händer så lätt, ttt...

La Bibliofille

Fausta Marianovićs Sista kulan sparar jag åt grannen

Sista kulan sparar jag åt grannen är fylld av starka känslor och trotsig humor. Den gör erfarenhet av tidningsrubriker så att vi förstår något som vi tidigare bara läst om.

Med ovanstående ord avslutar Albert Bonniers Förlag sin synopsis om Fausta Marianovićs Sista kulan sparar jag åt grannen, en roman i vilken författarinnan på en enkel, stundtals vackert lyrisk och av minnets smärta färgad prosa, utifrån en bosnisk ateistisk kvinnas perspektiv beskriver Bosnienkrigets fasor. Och visst konkretiserar Fausta Marianović tidningsrubrikerna på ett högst påtagligt vis. Hon målar upp en tydlig bild av den politiska och religiösa bakgrunden till konflikten alltmedan hon högst trovärdigt skildrar villkoren för de civila och deras vardag inom denna krigskontext, och också om komplexiteten i att vara en av dem som flytt kriget och börjat ett nytt liv i ett annat land.
Sista kulan sparar jag åt grannen är en mycket viktig bok som ger oss från krig förskonade en möjlighet att på dokumentärfiktivt avstånd - och som skyddade bakom en sandsäck! Romanen saknar skyddsomslag i papp, och är istället, som en paratextuell kommentar till vår bakom fiktionen skyddade position, iklätt ett jutesäcksliknande material, mycket fräsigt! - skymta en smula av hur det skulle ha kunnat vara att leva i Bosnien 1991-1992. Som infödd svensk är det lätt att ta våra hitflydda medmänniskor för givna, att bara tänka på dem som invandrare som kommit till Sverige, inte som individer som faktiskt flytt FRÅN något, som många av dem gått igenom och sett saker som vi inte ens kan komma i närheten att förstå hur vi än anstränger oss.
Margarita inter porcos - en pärla bland svinen. Så skulle jag, på hemsnickrat pseudolatin, vilja beskriva Fausta Marianovićs insats på den svenska litteraturarenan Det ges, förvisso med flertalet undantag, ut en skrämmande stor mängd substanslös ickelitteratur som invaderar hem och bokhandlar numera, och det är mycket glädjande och befriande var gång en relevant röst med något viktigt att säga höjer sig över annars invasivt, banalt, ointressant och verklighetsflyktigt pladder.

La Bibliofille

Ninni Holmqvists Enhet

ur FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna

Artikel 1

Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter.

Vem är mest värd, och vem har mest rätt till liv: en gift femtioåring med barn, kanske till och med barnbarn, eller en ensamstående femtioåring utan andra anhöriga än en hund?
I Ninni Holmqvists Enhet har man bestämt sig att det inte finns något sådant som individens okränkbara rättigheter och alla människors lika värde: det finns behövda människor, och det finns umbärliga människor, ya basta.
Dorrit, huvudperson tillika berättare i Enhet är en umbärlig människa, som på in femtioårsdag hämtas från sitt hem och sin hund Jock för att interneras på en reservbank för mänskliga organ och vävnader. Alla kvinnor fyllda femtio och alla män fyllda sextio som uppfyller kriterierna för vad som definierar en umbärlig människa - barnlös, ensam, låginkomsttagare tillhörande en yrkeskategori som inte arbetar med människor - är anmodade detta i samhällets och det allmänna bästas namn. På ett eller annat sätt skall alla vara nyttiga i samhället. Alla ska bidra.

Läsningen får mig att må illa. Inte beroende på någon egenskap hos romanen som text (även om det stundtals osar stereotyp övertydlighet och "kvinnoroman" om delar av den), utan för att sammanhanget, kontexten, skeendet inte alls känns särskilt avlägset eller främmande. Inte alls. Politiken uppvisar i Enhet sin mest osympatiskt skenbart människovärnande sidor, och sedan jag läste ut den har jag inte kunnat se en politiker i TV utan att kompulsivt vilja spy utan avbrott i fjorton dagar, inte kunnat låta bli att äcklas vid tanken på folkets godtrogenhet och totala oförmåga att genomskåda politiskt rävspel. Jag blev heligt förbannad, ledsen och gråtfärdig, uppriven och uppgiven, inte bara inför idén om en reservbank för organ och vävnader bestående av levande människor på något som i det närmaste kan liknas vid ett lyxfängelse, utan inför orättvisan i behandlingen av de internerade donatorerna och försökspersonerna, de umbärliga. Som om de umbärliga människorna genom sina livsval kunnat få ett annat öde, som om allt beror på den fria viljan, som om inga omständigheter som inskränker den fria viljan finnes, som om ett liv utanför den mall som samhället gjort upp av en behövd människa är den enda godtagbara och giltiga livsvägen. Hur ingen människa är någonting annat än en del av en stor samhällskropp, saknandes allt individuellt och personligt värde. Den människosynen upprör mig mer än någonting annat, och jag skäms. Jag skäms wie ein Hund. Inte för min människosyn, mer över att vara människa faktiskt. Hur märkligt det än kan låta.

La Bibliofille

(som också rekommenderar Er att läsa Kazuo Ishiguros Never Let Me Go om ämnet levande organbanker skulle intressera Er)

Paul Austers Man in the Dark

Det kallas antiklimax att börja att läsa en bok med största möjliga förväntansglimt i ögat och avsluta läsningen av densamma med en min av vämjelse och ilska.

Ett antiklimax är det minsta man kan kalla min läsning av Paul Austers Man in the Dark. Vafalls? Är det verkligen Paul Auster som skrivit den? Men.. Men.. Det var ju ingen bra bok? Paul Austers böcker är ju alltid bra?
Jämfört med genomsnittet av de böcker som produceras, publiceras och konsumeras nuförtiden ÄR Man in the Dark både välskriven och intelligent, men för att vara en Paul Auster är den inte mycket att hänga i granen. Det går att i berättelsen om den sjuttioårige änklingen August Brill -

Seventy-two-year-old August Brill is recovering from a car accident. Plagued by insomnia, he tries to push back thoughts of things he would prefer to forget - his wife's recent death and the horrific murder of his granddaughter's boyfriend, Titus - by telling himself stories. He imagines a parallel world in which America is not at war with Iraq but with itself. In this other America the twin towers did not fall, and the 2000 election results led to secession, as state after state pulled away from the union, and a bloody civil war ensued. Brill gradually opens up to his granddaughter, recounting the story of his marriage and confronting the grim reality of Titus' death. "Man in the Dark" is a novel of our time, a book that forces us to confront the blackness of night whilst also celebrating the existence of ordinary joys in a brutal world. (Förlagets synopsis)

- skönja en ambition att nå ett slags avancemang vad gäller romanens konstruktion, där gränsen mellan fiktionens fiktion och fiktionens realitet överskrids på ett på samma gång logiskt och förnuftsvidrigt sätt, men den genomförs inte på ett helt tillfredsställande vis. Uppbyggnaden är förvisso skönjbar, men den är så förbannat taffligt genomförd. Vilken funktion fyller egentligen fiktionens fiktiva berättelse mer än att spegla ett händelseförlopp på fiktionens reella handlingsplan, som i sig också egentligen är helt irrelevant? Förvisso mycket dramatiskt, men ändå onödigt att fördjupa sig i? Fiktiv metafiktion för metafiktionens skull bara, där August Brills ihopfantiserade historia på ett märkligt vis tycks kommentera en förfluten episod i hans, dotterns och dotterdotterns liv, ska väl också på något sätt gestalta en i romanen central tes om parallellitet.

Eller är det en psykologisk tolkning av skeendena man ska göra? Ska man se den fiktiva fiktionens abrupta avbrott, utvecklingen av händelserna i August Brills tänkta historia som en radikal förändring av dennes inställning till sin tillvaro, ety fokuset efter brottet blir ett helt annat, fantasin får ge plats för verkligheten, den förflutna och den pågående, där Brills introverta fabulerande för sig själv utbyts mot ett extrovert berättande där han berättar för sin dotterdotter om hennes avlidna mormor och om sin kärlek till denna kvinna? Jag förstår inte.

Och så är det det här med stereotypin återigen. Jag är trött på de austerska intellektuella männen som konsekvent låter sig styras av köttets lustar och är otrogna mot sina kvinnor som de likväl älskar med hela sitt väsen. Jag är trött på de austerska kvinnorna, deras tvålfagra skönhet, smala midja och långa ben, och deras överseende och förlåtande attityd vis-à-vis sina illojala åderpålestyrda stenåldersmän. Och på att de austerska paren har så förbannat bra sex jämt, till synes varenda kväll, oavsett vad. Relationen mellan de austerksa männen och kvinnorna kan vara hur pissig som helst, men visst fan har de sex ändå! Bla, bla, BLA!

Nej, det är för rörigt, för otydligt, för mycket, för detsamma. Vad är det egentligen Paul Auster vill ha sagt med sin roman? Vilken är den röda tråden? Inte ens den vanligtvis så förtjusande austerska stilen, den som får en att lyfta, sväva, flyga, bli glömsk för tid och rum, finns i Man in the Dark, tänk Er, inte ens det! Varför detta hafsverk? Paul Auster som bevisligen kan så mycket bättre! Besvikelse!

La Bibliofille

Aniceti Kiterezas Regnmakarens barn

Hur mycket afrikansk litteratur har man i resebagaget egentligen? Alltså äkta afrikansk - inte exil- eller postkolonial afrikansk litteratur, utan riktig, riktig afrikansk litteratur, från det djupaste, innersta Afrika? Mig hade det aldrig tidigare hänt förrän jag råkade på Aniceti Kiterezas Regnmakarens barn. Romanen är ursprungligen skriven på det lilla lilla språket kikerewe, översattes sedan av författaren själv swahili, och har sedan via tyskan tagit sig svensk språkdräkt, allt enligt romanens förord.
Berättandet i Regnmakarens barn är så jäkla (pardon my french) fint och genuint, på något sätt oförstört - jag blir som ett barn inför den! Inga klipphängare, inget effektsökeri, bara B E R Ä T T A N D E rakt av. I centrum för handlingen står ett gift men ofrivilligt barnlöst förälskat par och deras liv i en by i Tanzania. Inte ett spår finns där av någon trist västerländsk stresscivilisation eller påverkan: man tar sitt spjut och traskar iväg när tuppen gal, tillverkar hackor som man använder när man arbetar på åkern, har mask i magen, hugger ved, planterar bananträd, flätar korgar, slaktar getter, häver förbannelser, gör hirsbullar, bara så. Det är hissnande intressant och ohyggligt spännande! Ska Mannen få hem sin Hustru? Kommer hon att bli gravid? Äckligt är det med när de håller på och slaktar getter och tjurar! Och alla dessa fördjupningar i form av folksagor, gamla sägner och minnen, det är mums för en berättelseälskande ande!
I förordet till Regnmakarens barn ges en ganska utförlig bild av romanens tillkomstkontext, till den kultur ur vilken den är sprungen, som i högsta grad är relevant för läsningen och upplevelsen av boken, och framhäver dess dokumentära egenskaper. Något som lätt skulle kunna uppfattas som en högtravande och onaturlig dialog fullspäckat med märkliga ordspråk förklaras vara en spegling av det sätt att tala som var/är praxis hos ukerewe-folket i Tanzania, vilka enligt författaren till förordet sätter stort värde på att uttrycka och formulera sig väl. Det skildrade blir kultur på ett helt annat sätt när man uppmärksammas på det. Nu är förvisso all litteratur uttryck för och gestaltning av en viss kultur, men världen krymper, blir allt mindre och mindre, och mångfalden så självklar och i många fall så lättillgänglig att man nästan upphör att häpnas och förvånas av mikrokulturerna inom makrokulturen.

En påminnelse kan behövas, och när man läser att språket kerewe, på vilket Regnmakarens barn, ursprungligen är författad, talas av 100 000 personer kan man inte låta bli att ständigt under läsningen tänka på dessa personer och deras leverne, och förundras. Aniceti Kitereza var en av de få, få människor som talar kerewe, levde bland dessa människor, som dem, och om deras liv och seder berättar han. Och detta får vi läsa på svenska! Vilken nåd!

Praeterea censeo Aniceti Kiterezas Regnmakarens barn börandes ingå i världslitterär kanon om en sådan finnes.

La Bibliofille

Nu är det roligt här igen!

Det har varit trist och dött hos La B. den senaste veckan, och jag kan egentligen inte skylla på någonting annat än jobb och böcker. För att kompensera för detta - och locka Er tillbaka, ÖVERGE MIG INTE!! - vill jag bjuda på en godsak ur det SERIEALBUM jag för närvarande glufsar i mig vid sänggåendet.

Fniss..! Hihi..! HAHA! Min kisse har en likadan mage som Buckley! Och en likadan huggtand!

La Bibliofille

Clarice Lispectors Hemlig lycka

Återigen förför, tjusar hon, Clarice Lispector. Mörkt erotisk och upphöjt oskuldsfull konfronterar och utmanar hon i Hemlig lycka tillvarons godtycklighet och motsägelsefullhet, betvingar dess obegriplighet, dekonstruerar och demolerar den, blottar på så vis sig själv, oss alla, och avslöjar smått obehagliga sanningar om den mänskliga naturen, om avund, begär, lust, hämnd, inte sällan med en smula humor eller bitsk ironi.

I Hemlig lycka traiterar Clarice Lispector i de kortare texternas format stora ämnen, och detta med en ursinnig, men stabil intensitet, en aggressiv, men sansad drift att fastnagla sanningen om existensen. Än liksom blasé, än hänfört förundrad, extatisk nästan. Än underkastas vi en förtäljerska som nyktert och med närvaro berättar om minnen och upplevelser, än står vi inför en röst som tycks så fördjupad och uppslukad av tankar, resonemang och utredningar att någon publik knappast tycks finnas för tanken. En död råtta, en trasig tand, ett ägg, öppnar upp mot avgrunder av svindlande, hissnande existentiella betraktelser utmynnandes i slutsatser som är så omöjliga i sin logik att de därigenom blir självklara och uppenbara. Hon dekonstruerar, demolerar, bryter ned och bygger således upp svar.
Ingenting skyr Clarice Lispector, ingenting väjer hon för, och via den personliga och privata upplevelsen når hon i Hemlig lycka allmängiltighet och universalitet, reducerar avståndet mellan dessa båda extremer till en hårsmån. Det är astronomiska och mikroskopiska distanser hon tillryggalägger på en och samma gång. Var millimeter är största njutning, högsta lycka som reducerar min varelse till gåshud.

La Bibliofille (efter dagar, och åter dagar av tankar kring Hemlig lycka)

Retro: Witold Gombrowicz Bakakaj

Det tog mig en liten tid att smälta Witold Gombrowicz novellsamling Bakakaj. Inte för att den presenterar stora filosofiska idéer, är skriven på ett utmanande språk eller i en avancerad stil, utan snarare för att jag grunnat mycket på vilken samlingens tes är, vilken som är novellernas sammanbindande länk.

Den existentiella läsningen är den i vilken jag tycker mig finna svaret på Bakakajs gåta, om det nu alls finnes någon gåta att tala om. Det absurda innehållet i novellerna i kontrast med den realistiska ram inom vilken berättelserna hela utspelar sig, och i kombination med ett hets- och ansatthetsmotiv, ibland gestaltat i att gruppen psykiskt eller fysiskt angriper den enskilde, ibland i att individen attackerar individen, tolkar jag som en konkretisering av den mänskliga tillvarons godtycklighet och livet som en oavbruten följd av återkommande förnedringar, vilket i sig gestaltats i novellernas strukturella uppbyggnad. Texterna utvecklas samtliga enligt en princip som påminner om det grekiska dramats dramaturgi, med en inledande presentation av situationen, följd av stegring, klimax och upplösning. Lugnet övergår i oro som övergår i kaos, inga stora, världsomvälvande kaos, men personliga sådana som är resultatet av det ovan nämnda hets- och ansatthetsmotiv som löper genom berättelserna. Att denna struktur upprepas i varje novell skapar en vågrörelse, en i litteraturen klassisk bild för tid som förflyter.

Oavsett vad novellerna vill eller inte vill gestalta är de mycket angenäma att avnjuta au naturel, så att säga utan undertext. De är mycket underhållande och såvitt jag kan bedöma väl översatta, inget störande raster ligger mellan text och målspråksläsare. Tänk inte så mycket om Ni en gång bestämmer Er för att läsa Bakakaj, njut bara av de störtsköna berättelserna.

La Bibliofille

Retro: Gabriel García Márquez Översten får inga brev

Gabriel García Marquez till omfånget tunna Översten får inga brev är en roman om en stor, stor stolthet. En stolthet som är konsekvensen av vedermödor och orättvisa, av en politisk oro som kväver de små människorna i byråkratiska moment 22 och driver dem i armarna på misär och fattigdom.

Den läsare som kräver rationella och logiska ageranden av de romanfigurer hon eller han möter i litteraturen kommer troligtvis inte att förstå sig på Översten, kommer med all sannolikhet att avsky och förakta honom. Ur ett praktiskt perspektiv är han sin egen värsta fiende - ur ett psykologiskt sin bästa, kanske enda, vän. Överlevnad handlar inte bara om att tillfredsställa fysiologiska behov, utan också om att vara sann mot sig själv, om att veta sitt värde, om att hävda sin rätt och om att kunna se sig själv i spegeln - den typ av självbevarelsedrift som kan få en människa att agera på ett sätt som går emot allt vett och sans. Det som en person, som har en möjlighet att se objektivt på saken, på tryggt avstånd, förefaller vara den enda vägen, den enda förnuftiga lösningen, kan för en annan, för den som står med skit upp över öronen, vara så väsensvidrig och omöjlig att det leder till ett slags handlingsförlamning, där oviljan att acceptera spelets regler och doxa är så gigantisk att denna människa fortsätter med sin ursprungliga, fruktlösa taktik, för att allt annat agerande vore som att sälja sin själ till djävulen, som att ge upp alla sina ideal, allt det hon eller han står för, som att acceptera att det är åt helvete.
Översten får inga brev är också berättelsen om Överstens Hustru som måste ta konsekvenserna av sin makes obevekliga stolhet. Hustrun, som ser lösningen vid horisonten, men på vilken det inte kommer an att ta det avgörande beslutet. Hustrun som, tvärtemot sin make, anser att det är bättre att böjas än brytas. Och visst känner man med henne också, hon är onekligen heroisk, på sitt manér.
García Marquez roman är djupt tragisk, men också mycket vacker genom den styrka och orubblighet den i allt mörker uppvisar. Den ger fan i våld och presenterar det tysta trotset och upproret som de viktigaste vapnen i kampen för individens psykiska överlevnad. Form, språk och innehåll lever i högkvalitativ symbios i Översten får inga brev, romanen är i det närmaste fulländad i alla avseenden, och som läsare tillåts man att ostört och ohämmat njuta av dess konstfullhet.

La Bibliofille

Tarjei Vesaas Fåglarna

Trots att det är förmätet av mig är det ytterst sällan jag tar bokhandelskundernas tips ad notam. Artigt ler jag och tackar för tipset när man varmt rekommenderar mig Tamara McKinleys Matildas sista vals, Khaled Hosseinis Flyga drake och Jens Lapidus Snabba cash, men läsa dem? Nej, inte. Ledsen.

Så en dag kom det in en man och köpte Louis-Ferdinand Célines Resa till nattens ände, en av hans älsklingsböcker som han nu tänkte ge bort i present. Vi kom att prata om våra favoritböcker, och när mannen gav sig iväg hade han min lista med Tio böcker Du måste läsa innan Du dör i näven, och jag hade en lapp med texten "Tarjei Vesaas, Fåglarna" i kjolfickan.
Fåglarna är Mattis, en man som inte har riktigt alla kakor i burken, berättelse. Han bor tillsammans med sin syster Hege i ett skruttig stuga någonstans mellan sjö och skog, och den tillvaron är allt Mattis äger och har. Tufsen kallar man honom i byn, det vet Mattis, han förstår att han inte är riktigt som alla andra, och skäms för det. Arbeta kan han inte, för han börjar tänka så mycket att fingrarna knyter sig och allt går galet. Så en dag kommer Hege med den kniviga och skarpa idén att han ska börja jobba som färjkarl, och ro, det kan ju Mattis! Ack och ve bara att han fick sitt livs olycka med sig ner i båt och in i hem redan första arbetsdagen! Men hade han egentligen inte anat att det var så det skulle gå? Egentligen?
Det finns i Fåglarna, liksom bakom bokstäverna på sidorna, en mörk materia som obönhörligt suger in läsaren i sina malströmmar som skapas genom formuleringar och teman som återkommer gång på gång - man är skarp, man är knivig, fågeln fick bly i vingen, Mattis ror snörrätt mot land, morkullan flyger snörrätt över huset.
Röst, stil och landskap samexisterar i en tystlåten och karg överensstämmelse, parallellitet, och de behärkas av samma korthuggna virilitet och karghet, men också av oskuld. Panik och vanmakt är de drivande och dominerande krafterna i berättelsen, just för att de ansätter en dåre, ett vuxet barn som saknar förmåga till rationellt tänkande och till självtröst, och för att denne dåre inom sig ändå bär en klar vetskap om sin egen utsatthet, om hur utlämnad han är, om att han ingenting vore sin syster förutan.
Tarjei Vesaas är en berättare i ordets sanna bemärkelse, och tillika en utmärkt representant för en skandinavisk estetik som har enkelt, sparsmakat, diskret, rakt, stramt och kargt som ledord. Ånyo: nordiskt berättande när det är som bäst. Som en vindpinad, knotig och förvriden martall.

La Bibliofille

Lettland diktar - Ord och steg

Varandes en skamligt ovan lyrikläsare var det högtidligt och andäktigt jag tog mig an den lettiska diktantologin Ord och steg, i vilken ett urval texter av aderton poeter och poetissor finns samlade.

Hur bär man sig egenligen åt för att läsa lyrik? Hur tolkar man den? Hur förhåller man sig till dess innehåll? Hur avläser man dess stämningar? Min metod är hittills ganska rudimentär och enkel: jag försöker att tänka så lite som möjligt, bara låta mig översköljas av dikten, avnjuta den som en den lyxigaste av chokladpraliner, bara långsamt låta den smälta på tungan, uppfyllas av des smaksensationer. Juris Kronbergs, som både översatt och valt ut dikterna i Ord och steg, har verkligen lyckats finna och vackert återge de sagolika diktpraliner han plockat ur den lettiska lyrikasken. Stick i stäv med mina förväntningar på antologin finner jag ingalunda en ensidigt postsovjetisk betongsk barrikadlyrik i Ord och steg, utan tvärtom en i det närmaste romantiskt inspirerad naturlyrik som ligger som en dimma, ett täcke av murgröna över den lettiska vardagen.

Hos var och en av de aderton poeterna och poetissorna finns det något unikt och distinkt som drabbar och träffar:

Velta Sniķeres dikter är svällande och organiska, tycks vidgas uppåt och utåt, som träd.

Imants Ziedonis är i sin prosapoetiska och fria form, i sitt intima och uråldrigt visa tilltal, tjusande och lockande.

Margita Gutmanes små texter, sentenser, rymmer i all sin korthet svindlande mycket innehåll:

I dina fräknar

finns ännu

sommaren kvar.

(38)

Jānis Rokpelnis dikter är fyllda av luftens och vattnets element, och att läsa dem är som att djupandas vid havsbandet.

Leons Briedis lyrik är rörande i det porträtt de målar av en i existensen vilsen, tvivlande och ensam diktare.

Mara Zalite roar med sin sammanblandning av ickepoetisk och naturinspirerat vokabulär och kontext:

- På grund av iakttagelserna att husets ägare täcker buskarna med nät

prognosticerar trastarna betydande förluster vad gäller körsbärsskörden.

(ur Kvällsnyheter från vårt hem, s. 74)

Eduards Aivars stil äger stundtals en ironisk svärta som väcker en på min axel slumrande minidemon:

Dröm nr. 7

Du har en svart liten skog därnere

I skogen finns Paris metro

Den tjuvåker jag på

För jag är din älskare

(86)

Inese Zanderes för in naturen i civilisationen på ett ett ögontårande sorgset vis.

Peters Bruveris är suggestivt tjusande i sina mytiska och österländska teman och motiv.

Liana Langas exakta mardrömslika skogssvärta skrämmer och förför på samma gång:

Kvällssamtal

- Jag skulle vilja dö i skogen.

- Jag - i hast.

- Och födas som en sten på berget.

- Jag - som nässla.

- Rulla ner när vinden sparkar.

- Ty mig till staketet. Det varma.

- Vad ska du arbeta som på vintern?

- Som gåshud.

(125)

Sergej Timofeyev och Inga Gailes för båda tankarna till Kristina Lugn, och det väcker ett leenderyck i mungipan.

Maris Salejs skapar i sina dikter något så märkvärdigt som effektiv skönhet.

Inga Abeles ger gestalt åt lugnet mitt i trotset och sorgen.

Karlis Verdins dikter är som palimpsester, under vilka berättelse om ondska och våld bultar och vill ut, och själen räds vid detta.

Marts Pujats tycks ha hämtat formen hos sin poesi från vågens slag mot stranden.

Agnese Krivade minner om en dämpad och organisk vred Vladimir Majakovskij, i övrigt inga jämförelser.

Ingmara Balodes poem Ömsa skinn sammanfattar på ett sällsamt vis stämningen i alla hennes dikter i antologin:

Ömsa skinn

Man slet upp de gamla syrénerna, för att dra elektricitet.

Fönstret hade inte längre milda skuggor.

Jag förvandlades långsamt till en flicka

som oftare tittar i spegeln

än står vid fönstret, väntar och vinkar dig hej då.

(238)

Hav misskund med en lyrikamatörs fåfänga försök att fånga Lettland diktar - Ord och steg. Ni får tro mig på mitt ord då jag säger att dessa lettiska diktpraliner var en outsäglig lisa och fröjd att smaka.

La Bibliofille

Ivan Vladislavićs Snabbköpet Rastlös

Ignatius J. Reilly och Peter Kien har fått en lillebror. Han heter Aubrey Tearle och är en pensionerad korrekturläsare och berättande huvudgestalt i Ivan Vladislavićs roman Snabbköpet Rastlös. En humorbefriad petimäter och språkfascist med självtillskriven rätt att märka ord. han är förvisso i grunden snäll och harmlös men, visar det sig, besittande, icke främlingsfientliga, snarare förändringsfientliga inställningar till det samhälle som både är berättelsens bakgrundskuliss och dess allegoriska botten.
I litteratursfären omtalas Snabbköpet Rastlös som främst en allegorisk roman om den samhällsomvälvning som ägde rum i Sydafrika under nittiotalet, och romanen är onekligen en intressant samhällsskildring, men dess främsta företräde, vid sidan av absurditeten à la John Kennedy Tooles The Confederacy of Dunces och Elias Canettis Die Blendung (Förbländningen), är dess porträtt av Tearle: först i en allmän gestaltning av hans person, sedan i form av hans ideal, hans syn på sig och sina likar i den av honom själv författade underlaget till en korrekturläsningstävling Korrekturläsarens derby, och så hans kapitulation, successiva insikt om sitt släktes utdöende, men också om att det finns andra värden i tillvaron. Han är Don Quijotes lillebror också. Tearle lever i sitt nu, har efter att ha levt ett liv med näsan i korrekturtexter inte tillskansat sig ett tillbörligt socialt savoir faire, utan i all klampar i all välmening på, beter sig direkt olämpligt, men är så fullkomligt övertygad om sin egen korrekthet och likställdhet att han blir tagen på sängen då han inte får förväntad respons på sina görande och låtanden, då man inte delar hans värden. Till sist tycks han förstå att han är ett slags unicum, inte är en av dem, att hans sort är på väg att blekna bort, försvinna. Det är en melankoliskt sällsam insikt, som Tearle inte alls står oberörd inför, och då hans attackeras, får ansiktet insmort med skokräm av sina vänner och blir knivhuggen på stamhaket Café Europa sker följande:

Spegeln var stulen, naturligtvis, och allt jag kunde se i kakelplattorna var en svartmuskig fläck. Jag gick in i båset för att hämta lite papper och torka av smörjan i ansiktet. Och där i hörnet stod vandringspokalen. Jag satte mig på toalettstolen och tog pokalen i knät. Jag såg på mitt ansikte i dess missfärgade yta.
Jag önskade att jag hade kunnat gråta, men mina ögon var torra som tidningspapper. Ett helt livs hängande över spaltavdrag hade inte gjort mina tårkanaler gott. Lika skadligt som att bryta kalksten, om än inte lika dramatiskt. Och nu den här skokrämen på toppen. Kanske skulle jag behöva en operation [...] för att återställa min känsla av sorg. (349)

Kontrasten mellan den tidigare så pragmatiske Ordboks-Tearle och denne till gråt oförmögne spillra till besserwisser är så bjärt att det är hjärteknipande, men effekten varar bara en kort, kort stund, ty ögonblicket senare är vår praktiske Tearle tillbaka:

Bäst att fastställa övriga skador. Inga brutna ben, tack och lov, men pennorna hade blivit till fnöske. Jag drog ut kniven ur bröstet. En fullkomligt utmärkt blazer helt förstörd. Vad Pocket angår, så hade bladet trängt rakt igenom alfabetet. En bana av skadade ord skulle kunna läggas ut från A till Z, men en sådan övning föreföll mig som en ren teknikalitet, en rättsmedicinsk parodi på lexikalisk gymnastik. (349)

Ivan Vladislavić kan sin sak, vet att mycket skickligt och med små medel anlägga skiftningar i texten som tydligt speglar den successiva nedbrytningen av Aubrey Tearles tro på sig själv och i allmängiltigheten i hans värderingar. Vladislavić vet också att ge en vid första påseende absurd berättelse om en absurd man i ett absurt umgänge på ett absurt stamhakvidare djup, och ta en väg om samhällsskildringen och en variant på bildningsromanen. Lite småtjusigt faktiskt!

La Bibliofille

Retro: Thomas Manns Döden i Venedig

Thomas Manns Döden i Venedig känns märkligt nog inte riktigt Mannsk. Efter att ha läst både Tonio Kröger, Buddenbrooks och Bergtagen var jag uppfylld av en stor beundran för Manns hantverksskicklighet och makalösa berättarbegåvning, men i Döden i Venedig tycker jag mig bara få prov på denna storslagenhet i novellens två sista stycken. Stressfylld, förvirrad, splittrad är adjektiv jag lockas använda för att beskriva texten - jag finner inget flyt, inget sammanhang, ingen ro rent stilistiskt.

Karl Vennbergs översättning stör mig av någon anledning, och jag frågar mig om det är rimligt att anta att den stilistiska oron i Döden i Venedig delvis kan förklaras med översättningen. Svenskan varmed handlingen skildras är förvisso helt korrekt, men ändå förstoppad, ett vackert lik:

Vem skulle inte haft en flyktig rysning, en hemlig bävan och beklämning att bekämpa, när det gällde att för första gången efter en lång tids bortovaro bestiga en venetiansk gondol? (s.22)

Det finns en uppenbar ambition att återge Manns poetiska och svävande prosa, och visst är svenskan i Döden i Venedig vacker, men... Karl Vennberg var själv författare och poet och torde haft god känsla för att återge stämningar och atmosfärer, inte bara sina egna i det egna skapandet, utan även andras i översättandet av deras verk. Å andra sidan ger inte en god författare per automatik en god översättare - att transponera text från källspråk till målspråk är en svår och undervärderad konstart.
Det är iochförsig, om jag tänker efter, också fullt möjligt att tolka den stilistiska splittringen som ett medvetet grepp från Thomas Manns sida, att se stilen som symptomatisk för det som sker på novellens handlingsplan. Och om så är fallet är Thomas Mann ännu mer genial och fantastisk än jag någonsin kunnat föreställa mig! Jag gör en djärv kovändning, tar tillbaka allt det varmed jag inledde denna betraktelse, och beskriver istället Döden i Venedig som... übermannsk! Berättandet gestaltar berättelsen, den prosaiska oron speglar huvudpersonens - den åldrade mannens - psykiska tillstånd. Skiftet mellan en konkret skildring av faktiska göranden och låtanden som varvas med filosofisk-estetiska utsvävningar (precis som i Marcel Prousts À la recherche du temps perdu, faktiskt! Fast Thomas Mann förekom väl honom med ett par år om jag inte misstar mig?), samt val av tematik, symbolik och motiv talar också för detta tolkningsalternativ: den unge pojken som är föremålet för den gamle mannens ömma låga blir i överförd bemärkelse symbolen för åldringens svunna ungdom, kraft och vitalitet; resan till Venedig som kommer att bli gamlingens sista resa gestaltar själva åldrandet som sådant, livets slutskede. Och parallellen mellan berättelse och berättande - vid en viss punkt i Döden i Venedigs slutfas uppstår ett stilistiskt skifte från splittring till fokus simultant med att en rumslig och själslig rofylldhet inträder hos textens huvudperson. Makalöst..!
Det är dock ej blott en mindre lyckad översättning, ej blott ett medvetet stilgrepp som ger upphov till min upplevelse av Döden i Venedig som splittrad och förvirrad. Sanningen att säga klarar jag inte av att bibehålla koncentrationen när skiftena mellan abstrakta filosofiska resonemang (förutom i fråga om Clarice Lispectors Passionen enligt G.H., men det är bara för att jag svärmar så för existentialismen) och den konkreta handlingen vävs för tätt samman utan tydliga brytningar. Jag har samma problem när jag läser Prousts À la recherche-svit, jag KAN bara inte koncentrera mig, det är ett genfel eller något! Samma fenomen uppträder då det gäller definitioner av -ismer av olika slag. Att jag överhuvudtaget kunde få väl godkänd, alls godkänd!, i kursen "Litteraturteori, 5p." på litteraturvetenskapens C-nivå övergår mitt förstånd.
Alla koncentrationsproblem, översättningsstörningar och abstraktioner till trots tycker jag mycket om denna långnovell, eller kortroman för Er som föredrar det. Såhär i denna betraktelses sista stund kokar jag soppa på de tre ovan givna teserna om Förvirringen i Döden i Venedig och vidhåller Thomas Manns Obestridliga Storhet, Översättarkonstens Oomtvistliga Vådlighet och Min Egen Evinnerliga Mänsklighet.

La Bibliofille