Diane Setterfields The Thirteenth Tale

Det kändes så lovande i början. Stämningen var som i ett murrigt bibliotek med öppen spis i en engelsk herrgård: Diane Setterfields The Thirteenth Tale - Den trettonde historien på svenska - är i korthet berättelsen om en bokälskande kvinna som arbetar i sin faders antikvariat. En dag får kvinnan ett brev i vilken hon ombeds nedteckna en berömd författarinnas levnadsöde, och finner sig strax insnärjd i ett ormbo av mörka hemligheter och gåtor som tvingar henne att ta itu med sin egen stora sorg.

Diane Setterfield är tydligt inspirerad och influerad av författarinnor som Charlotte Brontë, Emily Brontë och Jane Austen, och använder sig medvetet av karakteristika från den typ av litteratur de skapade och stilbildade. I den del av berättelsen som utspelar sig i en tidigare kronologisk kontext, berättelsens andra narrativa nivå, fungerar tillämpningen av artonhundratalsromanen mer än väl, men i ramberättelsen, som utspelar sig i en någorlunda modern tid, i den som den bokälskande kvinnan lever, blir samma saker, samma teman och motiv, bara sentimentala och stundtals, rent ut sagt, genanta. Nutidsberättelsen förtar hela effekten av dåtidshistorien, och kombinationen av de båda blir inte bra. Det som är godtagbart i en artonhundratalsroman är inte applicerbart i modern tid helt enkel. Åtminstone inte på Diane Setterfields sätt, med hennes konstruktion. Den gotiska stämning som successivt byggdes upp i romanen förgicks i grova överdramatiseringar och så kallad pathetic fallacy (en överensstämmelse mellan romanfigurernas sinnesstämning och yttre förhållanden, företrädesvis vädermässiga sådana), romanfigurerna var genomskinliga, platta och stereotypa, och det smygande, suggestiva i berättelsen förbyts i en sanningsvurmande hysteri som får samma effekt som om någon plötsligt tände det mest stämningsdödande av lysrör i det murriga biblioteket med öppen spis i den engelska herrgården.
Obestridlig är det dock att Diane Setterfield är en god stilist och vet hur, med vilken röst, man ska berätta en historia. Scenerier målades upp så tydligt inför min inre syn, och berättaren var så övertygande att jag utan ansträngning kunde förpassa mig till den fiktiva verkligheten, och steg upp ur den till den verkliga världen likt en säl som dyker upp till ytan ur det mörka havsvattnet och förvirrad blinkar mot ljuset. Stilen är hypnotisk, fängslande, uppslukande och trots att jag romanen igenom förhöll mig skeptisk till dess innehåll och utveckling var det alltid lika svårt att lägga ner boken, jag tyckte trots mina reservationer ganska bra om The Thirteenth Tale. Den handlade ju också mycket om böcker!

La Bibliofille

Daniel Kehlmanns Världens mått

Finns det något mer angenämnt än att göra nya litterära bekantskaper, bekantskaper inför vilka Du står som ett vitt pappersark, men vågar ge Dig på för att deras omslag, texten på baksidan, eller deras första inledande rader säger Dig att det är värt att blunda och hoppa? På detta vis inleddes vänskapen mellan mig och Världens mått av Daniel Kehlmann.

Mötet mellan oss påminde nästan om när man gick på högstadiet och helt plötsligt lade märke till ett fagert gossebarn som gått i parallellklassen sedan en tid tillbaka, tycke uppstod och utvecklades till den mest hjärteknipande tonårsförälskelse: Världens mått hade legat på sin plats i bokhandeln ett längre tag då jag fick ingivelsen att titta på den lite närmare, och visst, den verkade bra. Men... nej ändå! Snegla, snegla... Den är nog bättre än jag tror..! Men... nej ändå! Eller..?
Istället för att, som på högstadietiden, då varje tanke på att våga språnget, riskera att få sitt hjärtat förkastat och krossat av föremålet för dess ömma låga, på att det ens var möjligt att pojkbrallisen (!) hyste några andra känslor för en än rent och skärt hat, avstå från att blunda och hoppa och se vad som händer, tog jag chansen med Världens mått, och minsann, uppstod det inte ljuv musik!
Världens mått är en mycket trevlig bok att umgås med, något cynisk i tonen och just därför mycket roande. Det finns ett ord som börjar på m* som jag avskyr att höra användas om litterära alster, men om jag någon gång skulle känna mig anmodad att göra bruk av det för att beskriva en bok, så vore det i fallet Världens mått. Den är för själen vad en varm soppa är för magen en huttrig höstdag, och med det är det nog sagt. Visst förstår Ni känslan?
Vad som till en början föreföll vara en i all enkelhet trivsam äventyrsroman om två vetenskapsmän i 1700-talstappning visade sig istället vara en ganska listig komposition som på ett lekfullt och snillrikt sätt vederlägger en i berättelsen ofta nämnd tes om de parallella linjernas natur - en nätt liten metakommentar kan man säga! Jag älskar metakommentarer!
Således: La Bibliofille rekommenderar varmt Daniel Kehlmanns Världens mått: en lagom ansträngande läsning då koncentrationsförmågan inte ligger på topp, men som ändå har en helt annan klass än den gängse underhållningslitteraturen. En klart god bok!

La Bibliofille

*mustig

Böckers väsen

Har Ni någonsin haft ett Ögonblick med en Bok? En stund då Ni känt "du och jag, Boken", och som Ni minns långt, kanske flera år, senare? Då Boken för en stund upphörde att vara ett föremål som underkastades Er läshandling, höjdes från sin egenskap av ting och blev Ert sällskap i dået, som ett levande väsen?

Jag är säker på att jag haft massor av sådana stunder, men nu då jag försöker erinra mig dem är det bara en handfull tillfällen jag kan minnas. Som den varma sommardag för många år sedan då jag läste Selma Lagerlöfs Gösta Berlings saga och blev så förvirrad av årstidskontrasterna i min och Bokens världar att jag var tvungen att långsamt höja mig ur det bokliga djupet för att hämta andan och få grepp om var en verklighet började och den andra tog vid. Jag satt under plommonträdet i trädgården och lyssnade på fågelkvitter och humlesurr, såg på blommorna, kände det gröna gräset mellan tårna och en svalkande bris som for genom trädens kronor, tittade ner på Gösta Berlings saga och tänkte: "Nu har vi det ganska bra, du och jag". Vi satt så ytterligare någon minut innan vi återgick till våra sedvanliga roller som läsare och text.
Samma upplevelse delade jag med Moa Martinsons Kvinnor och äppelträd. Vi satt i en park, alldeles intill den å som där flyter fram, under några stora lönnar bakom en tulpanrabatt. Det var mitt i sommaren också då: fågelsång, bin, grönt gräs, frodiga tulpaner, vindens sus i träden, ett svagt kluckande ljud från vattnet - vilsamt. "Det här är väl ganska schysst, Boken?" tänkte jag och tittade ner på den, och såvitt jag kunde förstå hade den inga invändningar.
Efter att ha läst ut Nicole Krauss The History of Love - som jag tyckte väldigt mycket om - satt jag på bussen med Boken i famnen, men den kunde lika gärna ha varit en kär vän som satt på sätet bredvid, för i den stunden var vi inte läsare och bok, utan mer som två... själar i samförstånd. Jag ville hålla kvar ögonblicket så länge som möjligt, så därför behöll jag Boken i handen hela vägen hem till hyllan. Det har hänt mig och Boken flera gånger, men just stunden med The History of Love har stannat kvar i mitt minne av okända skäl.
Jag antar att det är ur denna form av samvaro med Böcker som glädjen i att samla på dem, köpa dem, ha dem hemma i bokhyllan, kommer. Böcker upplever man inte bara när man läser dem, utan när man har dem omkring sig. De utandas något slags... godhet? Varför skulle annars bibliotek, antikvariat och bokhandlar (icke alltför kommersiella sådana, och absolut inte under den årliga bokrealisationen) kännas så trygga? Och varför skulle man annars känna sig illa till mods i ett hem utan Böcker? Hem utan böcker är rysliga, där finns på något märkligt vis inget hjärta som slår. Första gången jag besöker någons hem dras jag som en magnet till den plats där Böckerna är, och där kan jag bli stående hur länge som helst. För genom de Böcker som står i en människas bokhylla lär man på sätt och vis känna människan själv, eller hur? De står ofrånkomligen och oavvisligen där som levande väsen och tasslar om Oss.

La Bibliofille

August Strindbergs Inferno

August Strindbergs självbiografiska romaner är alltid omvälvande att läsa, då de kullkastar min bild om Den Store, Oövervinnerlige och Starke Skalden, Den Mytomspunne, och istället framhåller honom som en djupt osäker och vilsen människa.

Inferno gör i sanning skäl för sin titel, är en skriftlig gestaltning av ett fåfängt försök att komma tillrätta med obevekliga existentiella villkor, i högsta grad konkretiserat av skaldens alkemistiska experiment, ständiga kringflackande i Europa, rums- och hotellbyten och religiös konvertering. Det gör mig ont på riktigt att se hans desperation, hur han projicerar sin ångest och utsatthet på omvärlden och ser fiender och konspirationer, förutsägelser och omen, i snart sagt minsta lilla ting, hur han stångar sig blodig i sökandet efter ett equilibrium, en frid att vila i, men inte finner annat än bevis på detta tillstånds omöjlighet, på lidandets oavvislighet och ofrånkomlighet.
Och som herr Strindberg vet att ge uttryck för sin förvirring och ursinne där inför:

Frestas man icke att tro, att gudarne skämta med oss dödliga, och att det är därför som vi medvetna spefåglar kunna skratta i de plågsammaste ögonblicken av vårt liv!
Huru kunnen I begära att man ska taga på allvar det som visar sig vara ett jättelikt skämt?

ur Inferno, s.146

Strindbergs prosa blir så vacker för att han simultant med desperationen också förmedlar sitt raseri, sin oförmåga att acceptera den jordiska tillvarons sataniska sida, men ändå febrilt söker finna sinnesfrid och försoning, och likt en humla bakom en glasruta gång på gång motas av osynliga, men i högsta grad påtagliga och till synes oöverstigliga hinder. Någon enstaka gång i romanen finner skalden en frid som inte bara beskrivs med ord, utan också känns i orden, en stund av total okomplicerad och oförmörkad närvaro i nuet:

Sparvar ha byggt bo i röret till min kamin. De kvittra hemtrevligt som om de bodde i mitt rum.


ur Inferno, s.56

Dessa rader ger både skald och läsare en välbehövlig frist och möjlighet att hämta andan i en text ur vilken det emanerar det svartaste ursinne och djupaste sorg.
Inferno rekommenderas å det varmaste Er Läsare som intresserar Er för den svenska litteraturens stora klassiker och samtidigt vurmar för texter av existentiellt innehållsligt slag.

La Bibliofille

Sara Villius Sex

Det kan ibland kännas vårt att söka sig fram till de riktigt goda böckerna i den svenska litteraturutgivningen, så när En God Vän till mig uttryckte sig i positiva ordalag om Sara Villius Sex blev jag genast nyfiken!
Sex består till stor del av dialog, och jag måste erkänna att detta till en början gjorde mig synnerligen misstänksam- att skriva god och trovärdig dialog är en konst som det är få författare förunnat att bemästra. Ingen fara på taket - Sara Villius är duktig på att återge det talade ordet skriftligt, mycket duktig till och med, att läsa replikerna i Sex är i det närmaste som att höra två människor samtala med varann. jag testade då och då vissa fraser, frågade mig om man verkligen skulle ha uttryckt sig på det sättet i tal, och replikerna stod pall varje gång.

Sara Villius stil är otroligt träffsäker, framför allt när det kommer till att ge de olika kvinnoperspektiven en trovärdig och för dessa adekvat röst - när det är Myra elva år som står i centrum för gestaltningen så är det hennes röst vi hör och ingen annans, det finns inga glipor mellan Myras röst och hennes karaktär, inte den sentimentalitet och raster som annars ofta lägger sig över en text då en vuxen människa ska skildra barnets värld.
Det som mest fascinerar mig med Sex är hur tema, konstruktion och innehåll gestaltar varann, hur den brutna kronologin, de olika berättarrösterna, öppnar upp för en mängd olika tolkningar, men som i sin helhet, som jag tolkar det, inte speglar någonting annat än förvirringen hos en skadad och trasig kvinnosjäl som i ett desperat sökande efter en Fadersgestalt och sin egen identitet som fullvärdigt subjekt ständigt stöter emot vassa kanter och objektifieras, både av män och av kvinnor. Och det fullvärdiga subjektet, den enda identitet en människa kan ha utan att sexuellt objektifieras, är som Barn till en Fader och en Moder, i den relationen finns tryggheten.
Skrivandet som läkande kraft antar en stor roll i Sex, om jag tillåts se på texten ur ett psykoanalytiskt perspektiv skulle jag vilja säga att romanens Vuxna Jag skapar berättelsen om Myra i ett försök att hantera en känsla av Skuld, kanske en sexuell sådan, att inför sig själv påvisa sin egen Oskuld, bevisa att Man (!) utnyttjat den sårbarhet som tog plats i henne i samma stund som den Faderliga Frånvaron blev en realitet i hennes liv. Att ha misskund med Barnet som utan att bära någon skuld i det som skedde, i sin desperata önskan att omvandla Faderlig Frånvaro i Faderlig Närvaro föll offer för en sexuell objektifiering av sitt eget jag: ses man inte får man se till att bli sedd. På samma sätt används chatten där Kvinnan kommunicerar med män i en trettonårings namn, och där till sist, efter ett antal återvändsgränder finner och får Bekräftelsen.
Det är en intressant bild av mannen som Sara Villius målar upp, förutsatt att jag inte vantolkar hennes text: Den Utopiske Mannen i form av Fadern för vilken Kvinnan/Barnet är ett Barn, där den sexuella identiteten inte ingår i relationens natur, där subjektsexistensen är det relevanta; Mannen för vilken Kvinnan/Barnet bara finns som sexuellt objekt och utnyttjar det; Den Faderlige Mannen som förvisso ser Kvinnan/Barnet som ett sexuellt objekt, men som också kan urskilja Kvinnans/Barnets subjekt, göra skillnad mellan de båda identiteterna och inte utnyttjar sårbarheten. Intressant är också Sara Villius gestaltning av samspelet mellan man och kvinna, mellan den bekräftelsegivande och den bekräftelsesökanden, mellan gärningsman och offer, mellan dominans och restriktion, och det samtycke som finns mellan de båda polerna. För det är inte bara mannens objektifiering av kvinnan som är ett problem i Sex, det är också kvinnans objektifiering av sig själv.
Sex är en mycket bra bok, skriven på ett tankeväckande, ifrågasättande och eftertänksamt sätt. Det är en på sitt sätt mycket vacker roman, och Ni vill för allt i världen inte missa den! För övrigt måste jag instämma med Läser&Funderar: fyrklövern på försättsbladet är alldeles oemotståndlig!
Jag tackar ödmjukast min Goda Vän för bokrekommendationen samt för lånet av artefakten!

La Bibliofille

Georges Perec - Hjälten

Jag inleder konversationen i Vår Litterära Salong i Paris med Georges Perec - den ende Författare i hela världen som jag aldrig någonsin kan bli besviken på. Det räcker att jag läser de tre första orden i vilken som helst av hans böcker för att jag ska bli ohjälpligt fast: njuta hämningslöst när jag läser, frustreras till vansinne när jag måste lägga boken ifrån mig, sakna vanvettigt när jag är ifrån den, och både sörja och sväva på rosa moln när boken är slut.

Inte på långa vägar kan jag stoltsera med att ha läst allt Georges Perec skrivit, men det jag läst älskar jag. Det är svårt att beskriva varför det är så bra, det bara ÄR alldeles fantastiskt. Han kan konsten att berätta en god historia och konstruera texter, på ett sätt som kullkastar varje tanke på gudomlig ingivelse och konstnärlig frihet som solitär grund för allt litterärt skapande, och framhäver tvånget och den rigida formen som kreativ grundval. Perecs skrivande står för ett slags fullkomlighet, en fullkomlighet som är så total och paradoxal att den också inbegriper bristen, undantaget som bekräftar regeln. Han är dessutom sant mästerlig i att - ursäkta clichéen - säga det osägbara. Genom att kombinera en intellektuell och rak stil med berättelse, konstruktion och biografi skapar Perec en undertext som oftast är så intensivt smärtsam i sin sorglighet att man bara vill lägga sig ner och gråta. Praktexemplet är La Disparition, Försvinna på svenska, där Perec inte bara skrivit en bok utan att använda bokstaven e, utan också skriver en berättelse där e är borta också på handlingsplanet (snacka om metafiktion!). Han valde att ta bort e dels för att det är den vanligaste bokstaven i det franska språket, dels för att det låter som franskans "eux" - "dem", vilket i Försvinna står som symbol för Perecs föräldrar som båda dog under andra världskriget - fadern i strid och modern under deportation mot Auschwitz. I romanens undertext handlar Försvinna om att De försvann.
Det senaste jag läste av Georges Perec var Je me souviens, Jag minns på svenska. Boken består av en samling minnen, eller små bitar vardaglighet som Perec själv sa, fyrahundraåttioen numrerade sådana, av typen:

67.
Je me souviens que je devins, sinon bon, du moins un peu moins nul en anglais, à partir du jour où je fus le seul de la classe à comprendre que earthenware voulait dire "poterie".

67.

Jag minns att jag blev, om inte bra, så åtminstone något mindre urdålig i engelska från och med den dag då jag var den ende i klassen som begrep at earthenware betydde "porslin".
[Översättning Magnus Hedlund]

Anaforen är det stilgrepp som Perec använder sig av i Je me souviens, som mest adekvat beskrivs som ett slags lyrisk text: frasen "Je me souviens"/"Jag minns" upprepas i inledningen till varje minne, och fyller en poetisk funktion i det att det verkligen frammanar ett slags nostalgi, en längtan, trots att jag som läsare inte alltid, nästan aldrig faktiskt, kan relatera till det Perec minns. Upprepningen fungerar som tidsvågor som får oss att minnas dåtiden samtidigt som den låter oss att glömma nuet.
Det är alltid en sann nåd att få återvända till Georges Perec, han är den enda Författare som jag verkligen kan sakna om han inte på ett eller annat vis är konkret närvarande i mitt liv genom att jag läser böcker av eller om honom, själv skriver om honom eller översätter honom. Så viktigt har Georges Perec blivit för mig att det hela har utvecklats till något som i det närmaste kan liknas vid en litterär kärlekshistoria. Var gång en kund köper Perecs Livet en bruksanvisning i Bokhandeln där jag arbetar (det enda Vi har att sälja av honom numera sedan Ellis Island tog slut) blir jag alldeles varm och rusig i magen och måste lägga band på mig för att inte brista ut i lovsång och förklara romanens tillkomstkontext med schackbrädesprincipen och allt. Ännu gladare blir jag när sagda kunder kommer tillbaka och berättar att de verkligen tyckte mycket om boken.

Jag tror det börjar bli dags att rota fram ett flera år gammalt Perecskt Översättningsprojekt ur dess dunkla gömsle igen. Eller ska jag åka till Paris och Rue de Quatrefages där han bodde? Eller till Père Lachaise där hans aska finns? Eller ska jag bara läsa ytterligare en av hans böcker?
-?
-?

La Bibliofille

En Litterär Salong i Paris

Det är svårt, praktiskt taget ogörligt, att ha En Litterär Salong i Paris. När man förvisso har Litteraturen, men saknar Salong. Och Paris! Quoi faire?

Det Världsomspännande Nätet råder bot på detta den sällskapstörstande Litteraturistans predikament, och därmed är Drömmen besannad.
Jag önskar Er å det innerligaste välkomna till La Bibliofille - låtom oss konversera Litteratur! Entrez, je vous en prie!

La Bibliofille