Charlotte Roches Våtmarker

Våtmarker/Feuchtgebiete
Charlotte Roche
Översättning från tyskan: Christine Bredenkamp
Wahlström & Widstrand
9789146219996 

D E K O N S T R U K T I O N, jag säger bara det. En D E K O N S T R U K T I O N av det egna själsliga jaget genom en metikulös studie av det fysiologiska ditot, dess mest "fula", "äckliga", "groteska", "vämjeliga" och "vidriga" sidor: sex, sperma, slidsekret, blod, fekalier, urin, saliv, var.  Det är Våtmarker ytterst för mig.
Jag tror aldrig att jag läst om någon så söndrig människa som Helen, berättarrösten i Våtmarker, förut, begrundande texten retroperspektivt. Hon döljer den dock ganska väl, söndrigheten, har riktat den bort från sig själv genom att inte studera sig själv mer ingående än vad hennes kropps alla öppningar tillåter, detta med största möjliga klarsyn, nykterhet, fryntlighet och humor. Fullständigt omöjligt att inte digga Helen, hur apart hon än må förefalla. Charlotte Roche ägnar sig inte åt ett sensationslystet grottifierande i ämnen som tabubelagts av den viktorianska eran, Sigmund Freud med flera, utan rör sig oförväget och smidigt på denna förbjudna mark. Därmed alls icke sagt att innehållet i Våtmarker understundom inte provocerar och utmanar, men det håller sig alltid på rätt sida om smakfullheten, urartar inte i ett äckelvältrande för vältrandets egen skull. Genomförandet är alltigenom snyggt.
På romanens bakre omslag beskriver Det Utgivande Förlaget Våtmarker som ett avgrundsvrål riktat mot de vaxade, rakade, fixade och på alla sätt sanitetsbehandlade kvinnobilder och skeva föreställningar om sexualitet och kvinnlighet vi möter idag, och det är ju en tolkning så god som någon. Men är det verkligen mot skeva föreställningar om sexualitet och kvinnlighet som Helen sätter sig upp genom sina "extrema böjelser" (förlagstexten bjuder på alternativet "en ovanligt utlevande kvinnlig sexualdrift"), är det en politisk-feministisk agenda som Helen ägnar sig åt då hon studerar sina hemorrojdklasar, idkar intimrakning, köper sex av andra kvinnor, luktar på sitt eget slidsekret, lägger blodiga och hemmagjorda tamponger strax under våningsknapparna på sjukhushissens ledstång, med flit river upp operationssåret i analöppningen? Det vore ju alldeles utsökt politiskt korrekt, förvisso, men huruvida en sådan tolkning är den som djupast förklarar Helen, det undrar jag. Nej, jag håller fast vid min D E K O N S T R U K T I O N och utfärdar förstörelservarning för Er som allra helst själva upptäcker vad som händer i romanen, inte vill gå in i Våtmarker med vetskap om vad som komma skall.

När du var riktigt liten försökte mamma ta livet av sig. Hon ville ta dig med sig. Hon hällde i dig en liten flaska sömnmedel och svalde själv tabletter. När snälla Helen kom hem låg ni medvetslösa på köksgolvet och gas strömmade ut ur spisen. Jag räddade er mot mammas vilja, strax innan huset flög i luften eller ni kvävdes. På sjukhuset magpumpades ni och ni var tvungna att ligga kvar här väldigt länge. (207)

...berättar Helen för sin lillebror Toni strax innan hon lämnar sjukhuset. Händelsen, inte det att Helen berättar, utan det hon berättar är för mig förklaringen på hela Helen, det dolda anslaget  i hela det drama som är Våtmarker, liksom det faktum att Helen berättar är textens klimax, en mor-soninstallation på sjukhussängen en berättelsens avrundning och det finala nackböjda skriket dess katharsis. Våtmarker som ett grekiskt drama, nästan.
Kontrasten mellan Våtmarkers materiska fokus och fastgjutenhet och den själsliga, psykiska, men bara av läsaren förstådda, ej av Helen uttalade, smärta som kommer i dagen i samma stund som scenen med flickan som förstår sig ratad av sin mor i den stund hon finner henne och brodern medvetslösa i det gasfyllda huset blir känd kunde omöjligt vara större. Det ultimata förkastandet: bortvald av sin egen mor, ej önskvärd. Detta att outtalat väljas bort, förklaras umbärlig, den som inte är lika mycket älskad. Det mest utstuderade värdelöshetsförklaringen av ett barn som finns - din bror, men inte dig, vill jag ta med mig in i döden. Dig kan jag undvara, du får inte följa med, dig älskar jag inte lika mycket. Idiomet "som ett sårat djur" kommer till mig, bilder av en Helen som håller borta detta yttersta och mest smärtsamma av förräderier genom att sätta gränsen för sig själv på en mer utstuderat djurisk existensnivå, så ihärdigt uppehålla sig vid sin kropp och dess utsöndringar, sprida sitt dna omkring sig att det vore som om hon helt D E K O N S T R U E R A T de delar av sig själv vari det pågår något inre, själsligt liv, den plats där det gör ont. Det enda för vilket Helen uppvisar spår av känslomässig glipa är de avocadokärnor som hon vårdar med en moders sanna ömhet. Tacka fan för det, tänker jag, och antecknar Helens mamma på listan över föraktade litterära gestalter.
Es ist ein Buch, das polarisiert, das viele genial und manche einfach nur eklig finden, skriver Zeit Magasin à propos Våtmarker - Många uppfattar den som genial, andra bara som äcklig, blurbar (ett bättre ord, tack!) Utgivande Förlag på omslaget. Undertecknar sluter sig till den genialförklarande skaran och rekommenderar, liksom On Word Arts, gärna.

La Bibliofille

Jonas Karlssons Den perfekte vännen

Om den oroande känsla  Jonas Karlssons Den perfekte vännen väcker i mig tänker jag först att den kommer av ett slags föreställning om någonting gränsande till det ofullkomliga, tarvliga, oskickliga (janteska tankar om att en skomakare skola bliva vid sin läst och skådespelaren vid sin scen uppfyller mig) och lite småpretto, men får strax  erkänna att herr Karlsson istället i sin på Det andra målet följande novellsamling istället med en oskuldsfull  men icke desto mindre retfull fjäder är och pillar på själsdomäner man helst låter vara, inte så gärna gör entré i. Detta med den söderbergska obotliga ensamheten och det camuska främlingskapet, ånyo, barriärerna mellan människor som novellerna gestaltar: om den hårfina gränsen mellan samförstånd och skepsis, fientlighet même, om hoppets och övertygelsens utflykt till högre sfärer i de sociala hierarkierna, om uddahetens provokation, om linjen mellan vara och icke-vara, om huruvida kollektivets sanningar går före individens, om individens utrymmestagande i gruppen, om den erfarenhetspräglade perceptionen, om förställningens fängelse och brottet mot konvenansen som en oförklarlighet, om det tysta samförståndet, om vänskap mellan främlingar och främlingskap mellan vänner, och om foglig men någonstans ändå djupt motvillig underkastelse under en bossig och förgivettagande dominans.

En den lättaste förskjutning och åtskruvning och återigen åtskruvning av de högst ordinära kontexter och miljöer som texten avstampar i och man fylls av Den Där Vämjelsen och Det Där Obehaget och Det Där Totala Igenkännandet inför lakunerna, rämnorna, revorna i den mänskliga samvaron, interaktionen, inför erkännandet av hur lite det krävs för att Den Där Fientligheten ska uppstå och som en mörkgrå dimma sprida sig i utrymmet mellan två personliga sfärer mellan vilka det tidigare löpt som en autostrada – eller i alla fall en liten skogsstig – av enighet och överenskommande och annat vänskapligt och medmänskligt. Och som en gestaltning av detta förhållande, av dessa ögonblick då man medvets om en förändring i de mellanmänskliga stämningarna, varseblir att man som människa just i stunden är en ö, står som den främmande eller den förfrämligande, dyker Namn upp – Håkan Larsson, Magnus Gabrielsson – som markörer, som något bekant men som i helheten inte går att inrangera, uppmåla som enskild gestalt med en övergripande sammanbindande funktion, utan som en symbol för just Ögonblicken, Stunderna då tiden liksom stannar och lakunen identifieras.

Det finns ingenting av det sociala spelets komplexitet i novellernas stilistik, i meningarnas utformning och i ordvalen, där råder rakhet och enkelhet, och tonen är tillbakalutad och avspänd, har inget alls av den Hufvudstadspretentiositet som i förstone fruktades. Den perfekte vännen  är sant god, har ett understundom svårbekämpat sidvändarsug, hör till den typ av bok man vill ha i händerna de stunder då man känner för någonting underhållande och lättsmält, men välskrivet och med substans -  S C H Y S S T litteratur.

La Bibliofille

Herta Müllers Redan då var räven jägare

Redan då var räven jägare (Der Fuchs war damals schon der Jäger)
Herta Müller
Översättning Karin Löfdahl
Wahlström & Widstrand
9789146220718 

Kan man tänka sig någonting mildare, något vackrare än Litteraturens tyska? Ansenliga mängder vatten har sipprat mellan stenarna sedan Herta Müllers Redan då var räven jägare och jag skildes åt - när kan det ha varit, i mitten av augusti? -, ändå har knappt en dag gått utan att jag för mig själv på försökt har mumlat romanens ursprungsnamn: Der Fuchs war damals schon der Jäger. Språket!

Det måste öfverhufvud börja med språket, måste kanske uteslutande ägnas åt det. Språket det i översättning mästerliga som är så tjusande att dess innehåll, det som språket ämnar beskriva, snudd på undgår mig helt. Jag virar in mig i dess pläd och njuter ohämmat.
Herta Müller bryter med ett språkligt konsensus som dikterar vilka ord som ska kombineras, passar ihop med vilka, ekvilibrerar i ordligt bildskapande, dekonstruerar all form av varande så till den grad att minsta föremål tillerkänns en organiskhet, en separat och av människan oberoende levnad - allting agerar, allting tycks höra och se. Ceaucescus Rumänien ett Underland, vart ting en Förtryckarens spion. Så död räven är lämnar den ändå i sin stumhet meddelanden, skvallrar om intrång och dolda ögon, jagar. Det är genom språket som romanens klaustrofobi, människans skeva tillvaro i den godtyckliga, nyckfulla regimens strupgrepp drabbar oss på den andra sidan fiktionen - Språket speglar Förtrycket. Människan fråntas sin subjektsroll, frånses i meningskonstruktionen, plats tar istället Tingen, de stilla och stumma, men alltjämt seende och hörande Tingen. Detta fria agerande med språket, de döda tingens besjälande, kontrasterar så maggropskittlande med den effekt som ett sådant förfarande får, den tunga, kvävande och dammiga filt som omsluter fiktionen när föremålen förlorar sin neutralitet, höjer sig över människorna:  

Och båda skedarna rör tills sockret smälter. (215)

Cigaretten glödde och åt sig snabbt in mot munnen. (221)

Men så, efter Skottet, efter Jag har älskat er som mina barn (231) är det som om människorna och allt sant levande yrvaket blinkar mot ljuset efter den bortryckta filten och börjar sträva tillbaka mot en större jämvikt. Texten domineras av Pigans dotter, Tvillingarna, Barnet, Katten, Städerskan, Banvakten och Långdistanslöparen, och solrosskalen, som legat och skvalpat som ett Regimens visitkort i toalettstolen, spottas symboliskt ut genom järnvägsstationens biljettlucka, genom vilken någon strax ska emotta en enkel biljett hem. Men Räven - barndomens  oskuldsfulla modersgåva  bliven säkerhetspolisens leverantör av stumma hot - som ligger i stycken i en skokartong - tassarna underst, så kroppen, svansen och, överst, huvudet - är fortfarande en jägare. Kanske som ett minne, ett ärr?

Herta, je t'aime..!

La Bibliofille

Gertrud Hellbrands Vinthunden

Vinthunden
Gertrud Hellbrand
Wahlström & Widstrand
9789146203933

Man kan läsa Gertrud Hellbrands Vinthunden som en berättelse om en ung kvinna med  ett sexualliv som kantats och fortfarande kantas av våld och övergrepp och som till följd av detta utvecklat ett självskadebeteende, detta kan man sedan välja att göra en feministisk tolkning av med tillhörande dissning av Vinthunden i egenskap av skildring av kvinnans underordning. Man kan kalla den "endimensionell" och "utan fördjupning", se det som en problem att romanens mörker är kompakt, att den inte leder någonvart och avfärda den som "en liten bibel för mycket unga och mycket sargade flickor", som "igenkänningslitteratur", en genre man redan "kan". Någon har läst Gertrud Hellbrands Vinthunden på detta vis, någon skriver om det här.
Med all respekt för Någon: mitt råd till Er som ännu inte läst Vinthunden är att, om och när Ni väl gör det, inte följa Någons läsexempel.
Vinthunden är en berättelse om orsak och verkan, om försvarsmekanismer. Om att bekämpa smärta med smärta, skydda sig mot våld genom att själv söka det, välja det. Värja sig från objektifieringens passivisering genom att aktivt välja objektifiering av det egna jaget. Om att förvisso bakvänt, förvisso destruktivt, upprätthålla den egna värdigheten, i sig ett uttryck för det största av självförakt, genom att ta kontroll, godkänna, be om respektlöshet, utnyttjande, misshandel. En masochism som inte är renodlat sexuell, masochismen som en anpassning till sakernas tillstånd som skapar rämnor, delar upp människan i ett jag och en kropp, med rakbladet, blodet och det tunna snittet som enda förbindelselänk.
Splittringen är textens främsta estetiska kännetecken och återspeglas i såväl form som innehåll. Textavsnitten är korta, kronologin bruten utan sammanlänkande element mellan historiens olika episoder, vad som förefaller vara en konsekvens av ett spontant berättande, som ett minnesflöde,  där tankar greppas och lyfts fram vartefter, dock helt utan filosofi, analys, och emotion, bara avskalade händelseförlopp vari teman som dominans och underkastelse, dysfunktionella relationer, självskada och ensamhet är centrala, uppenbara för läsaren, men mindre så - förefaller det - för jagberättaren, som liksom avtrubbat, i det närmaste apatiskt, mer för sig själv än för en åhörare och med en varierande grad av närvaro berättar fram sin egen trasighet, utsatthet, utan möjlighet/förmåga tt pussla med historien, se sammanhangen.

Vinthunden är en passande symbol. Den korta pälsen, den tunna huden spänd över magra revben, utan något skyddande fettlager däremellan. Huden som en millimeterhinna som håller allt det röda och pulserande på plats, som sammanhåller någonting bräckligt och sårbart, skälvande, någonting att i sin svaghet vara starkare än, kunna förgripa sig på, skada. Vinthunden som en tämjd och domesticerad varelse med sorgsna ögon, som ett kraftfullt och skarpsynt djur med stark jaktinstinkt - en paradox som ger romanen en vibb av fara, uppror, motangrepp som ligger långt, långt ini den och pulserar nästan oförnimbart, talar om att det bakom avtrubbningen, apatin, det skadade, finns det någonting djuriskt och otyglat, någonting som både vill bita ifrån, om en psykisk påfrestning på bristningsgränsen.
Den ovan nämnda Någon - över vilken ingen skugga ska kastas, alla har rätt att tycka som de vill - borde inte ha läst Gertrud Hellbrands Vinthunden, som alls icke är en roman med vattentät och sömlös stilistik och konstruktion, på det sätt som inledningsvis beskrevs, skulle ha vunnit på att ha varit lite psykoanalytisk istället för kvinnosaklig i sin läsart, ha iklätt sig den andre indianens - i detta fall jagberättarens - mockasiner, sett saken ur dennas ögon istället för att placera sig själv utanför skeendet och bara skåda det. 

La Bibliofille

Ulf Lundells 6 pjäser

Grabben hela dagen, det är Ulf Lundell det. Han är litterärt sett en snubbe man kan lita på, håller sig inom sin egen erfarenhetsram och ska inte skämmas för det. Han kan skriva om sex, kvinnor, moment 22-relationer, alkohol, missbruk, rock'n roll, kärlekens omöjlighet, hatet till fosterlandet och kärleken till fosterlandet, älskade Stockholm, hatade Stockholm, Skåne, den existentiella rävsaxen, konsten och ett flertal andra ämnen som torde vara mer än välbekanta för envar som läst ett par tre böcker av Ulf Lundell. Man vet vad man får.
I 6 pjäser debuterar Ulf Lundell som pjäsförfattare. Några pjäser i klassisk bemärkelse är det väl knappast tal om, även om det finns aktindelningar, scenanvisningar och repliker, men vem hade å andra sidan förväntat sig ett lydigt inrangerande i de gängse dramatiska leden?
Skulle jag vilja se de sex dramerna sättas upp på scen? Nej, det tror jag mig inte vilja, och det av flera skäl. Primo för att jag skulle ha svårt att acceptera någon annan än Ulf Lundell i de manliga huvudrollerna (märkligt detta, hur en del författare smittar av sig på ett sådant vis att man uppfattar allt de skriver som ett självbiografiskt uttryck!), secundo för att pjäserna genom sin själva natur saknar det jag tycker mest om med Lundell, nämligen miljöbeskrivningarna. Det finns ingenting jag håller så högt i den lundellska litteraturen som miljöbeskrivningarna, hans förmåga att beskriva platser på ett sådant sätt att jag klart och tydligt ser dem för mig, känner dofterna, vinden mot kinden, hör fåglarna, ja allt sådant. Däremot skulle jag gladeligen slippa alla inslag av mer spänningsrelaterad art, ety jag alls icke uppskattar dem, såsom pseudogisslandramat i Backstage, lavinen och nästanmordet i Offpist, för att ge några exempel. Denna typ av action kontrasterar alltför bjärt med de teman och motiv som Lundell vet att skriva så starkt och drabbande om, de bleknar i jämförelse, blir intetsägande och i det närmaste patetiska i jämförelse med vidden av de existentiella svårigheterna som pjäserna gestaltar och beskriver.
Skulle 6 pjäser hålla för uppsättning på scen? Ja, det skulle den. Frågan är istället huruvida de sex pjäserna skulle hålla att dramatiseras var och en för sig, huruvida det skulle bli tillräckligt intressant och givande. Personligen skulle jag föredra att se dramerna uppföras som en enhet, på samma sätt som jag föredrar att läsa dem som en enhet. Det finns en dynamik dramerna emellan, de förhöjer varann, stegrar den oavvisliga känsla av existentiell klaustrofobi som växer sig allt starkare för vart drama man inmundigar och det är i den övergripande gestaltningen av klaustrofobin och också i de lundellska replikskiftena, naturligheten i dem, som 6 pjäser har sitt raison d'être, det är däri som det finns en trovärdighet och äkthet, en autostrada in i en erfarenhet, mot ett bakomtextligt subjekt som vet vad det talar om och besitter en förmåga att klä sina känslor och upplevelser i ord, döda dem genom att uttala dem, föreviga dem genom att låta dem nedärvas i textens, persongalleriernas, och läsarnas/åskådarnas generationer.

La Bibliofille

Elin Boardys Allt som återstår

Det bör erkännas att jag närmar mig debutanter med största tänkbara skepsis, misstänker dem för alla möjliga litterära hemskheter, fasar för att i deras verk möta vämjelig författarskoleprosa, den där söktheten som avskys mer än allt annat. Så får jag Elin Boardys debutroman Allt som återstår i handen och kan inte för mitt liv begripa. Inte är det möjligt att detta är skrivet av en debutant? Det här är ju alldeles... alldeles... alldeles otroligt bra..!

Emma Ulrika Johansson, en bondtös på Orust då det förra seklet var ofött, nyfött och ungt. Hur hon känner, hur hon tänker, hur hon framlever sitt lilla, men ändå så oerhörda liv, allt ömsint, allt klokt, allt stillsamt, ödmjukt skildrat. Ett klassiskt och anspråkslöst berättande, med en komposition som minner något om det grekiska dramats, men som därmed inte saknar experimentella inslag, inslag som mer är ett romanens klädsamma ackompanjemang, en tankens spegling i texten, än i ett experimenterande för experimenterandets egen skull.
Hur Elin Boardy lyckas måla upp en miljö som är så tydlig och detaljerad inför den inre blicken att man förvånar sig över att inte befinna sig där när man väl får näsan ur texten! Hur hon lyckas framberätta Emmas person på ett sådant sätt att man införlivas med henne så till den milda grad att läsningen av Allt som återstår blir som en osmos. Identifikationen är instinktiv. Allteftersom försvinner dock vår Emma, lämna oss lite i taget, med tilltagande bekymmer och sorger och så, med ens är hon borta, har försvunnit in i ett mörker ur vilket hon inte längre når oss, kanske inte ens når sig själv. Slutet, det underbara, vackraste vackra slut man kan tänka sig. Hommage till Författarinnan för det!
Elin Boardys Allt som återstår är, det måste ånyo sägas, otroligt bra. Inte intellektuellt, Perecskt, Lispectorskt, Cartarescuskt eller Bolañoskt otroligt bra, men ändock, oh!, otroligt bra! Jag önskar att jag hade skrivit den själv...

La Bibliofille

Isabella Varricchios Pioner

Var levande varelse besitter den egenskapen att de samtidigt är både subjekt och objekt, ett upplevande väsen, ett upplevt.

I Isabella Varricchios roman Pioner är objektivisering ett centralt tema. Romanens kvinnliga berättarjag och hennes väninna är på solsemester och ägnar sig där i högsta grad av skådande, av objektifiering av medturister och inhemska gestalter. De ligger där på stranden, i badkläder, med böcker och granskar, iakttar: det är ok. Upptäcker de att den medelålders mannen som ligger och solar med sin fru alldeles intill i sin tur skådar de båda unga damerna, då är han en pervers äckelgubbe. 20-åriga kvinnor får kasta genomträngande blickar på medelålders karlar, men medelålders karlar får inte ägna sig åt dito verksamhet, som den typen av objektifiering alltid är av sexuell och underkastande karaktär. Diana heter den av de unga damerna som fäller hårdast omdömen om den maskulina halvan av jordens befolkning och deras objektifierande av Kvinnan och berättarjaget, Helena, diskuterar samtyckande, gärna och livligt frågan med sin väninna, men filtrerat genom hennes huvud blir frågan på något vis mer komplex och nyanserad. Sett ur Helenas perspektiv framträder sprickorna i tesen om Mannen som den objektifierande och Kvinnan som den objektifierade, att Könet skulle vara den avgörande faktorn i objektsspelet, det som bestämmer huruvida objektifieringen är av sexuell art eller inte, ok eller icke-ok. Helena njuter av att skåda och låter sig tvärtemot Dianas kategoriska fördömande bli ett sexobjekt i en mans ögon, att skådas, på samma sätt som hon själv låter andra kvinnor och män bli det inför hennes egen blick.

Ytterligare ett centralt tema i Pioner är individens totala oinskränkbara frihet under alla omständigheter, tankens existens som ett omöjliggörande och negerande av ett subjektets underkastelse och förnedring, framför allt gestaltat i den intertextuella relationen till historien om Natascha Kampusch som ofta återkommer i de båda väninnornas samtal. Tanken är alltid fri, därför är alltid den vars fysiska varelse lever i förtryck och fångenskap alltid större än förtryckaren.

De unga kvinnorna resonerar också kring begreppet frihet i mer vardagliga avseenden, där Diana anser att relationen vänner emellan är den ultimata, eftersom den inte inskränker på den personliga friheten så som en "vanlig parrelation" gör, tillsammans med sin vän är man alltid fri (179) hävdar hon. Detta är ett intressant påstående för att komma från henne, eftersom hon själv, genom sitt kategoriska tyckande, i många avseenden begränsar Helena, något som blir mer än uppenbart då Diana oväntat blir sjuk och Helena ger sig ut på egen hand, får ett avstånd till den åsiktsmaskin som hennes väninna är och därmed sluter sig till att Det kanske inte är vår sak att välja om omvärlden ska smutsa ned oss eller inte, besudla oss med sitt äckel och klet, det gör den bara. Det står knappast i vår makt. (170) Den egna vägran att låta sig objektifieras, frihetsinskränkas innebär i sig inte att De Andras objektifierande av ens eget subjekt, den utifrån kommande projiceringen på subjektet, upphör.

Isabella Varricchios prosa kan i förstone uppfattas som sökt och konstruerad, men det blir allteftersom mer och mer tydligt hur väl den faktiskt samspelar både med romanens politiskfilosofiska idéer och Helenas position, hur hon dras mellan Diana och hennes ståndpunkter å ena sidan, och sina egna empiriska erfarenheter å den andra. Just stilen är det som är Pioners raison d'être, det som räddar den från det grymma ödet att betraktast som platt, intetsägande och alltför välbekant, som något man läst tusen gånger förut.

Så mycket debutant hon är imponerar Isabella Varricchio och kommande romaner från denna unga dam emotses med förväntan. Allt tyder på en stor talang för berättande och för det skrivna ordet.

La Bibliofille

Ulf Lundells Vädermannen

Han är så hjärtskärande rar, Ulf Lundell. Så svårt det fortfarande är för honom - för jag kan omöjligt göra annat än läsa Ulf Lundells romaner som självbiografiska diton - med livet, kärleken, sponken, barnen, identiteten, konsten, Stockholm, Sverige, mörkret och inte minst kvinnorna. Vuxna karln är som en liten, liten pojk.
Det är rörande att läsa Ulf Lundells Vädermannen, om den vilsna själen Georg Boell (!) på ett mulet Österlen, fastkörd i sitt måleri, insnärjd i en dysfunktionell relation med en trettio år yngre kvinna, insnubblad i ett odefinierbart förhållande till ytterligare en ung dam, åtråendes en vacker mogen och välbehållen kvinna han sett under sina vandringar i nationalparken. Han kan inte älska, kan inte leva med en kvinna, men ändå är det just efter detta som hela hans väsen skriker. Han vet att han inte klarar av Stockholm, men längtar ändå dit, och när han väl kommer dit tycker han att det är så vackert, men måste åka tillbaka till Österlen, för han trivs inte. På Österlen finner han en viss ro, men vill ändå till storstaden, människorna, fast blir utled på alla oanmälda besök han med jämna mellanrum hedras av. Han längtar utomlands, har ett hus i Frankrike, men tycks drabbas av Sverigelängtan bara han kört över Öresundsbron. Det tycks inte finnas någon möjlig lycka att finna för herr Boell.
Vädermannen genomsyras av en självupptagenhet major, men gestaltar samtidigt en man som nått sann självinsikt, han tycks bara inte ha koll på hur han ska få rätsida på sin självhärva, tycker sig kanske också vara för gammal, för trött för att orka med det, utan kör på i sina förtvivlade, desperata gamla hjulspår i allra högsta grad medveten om vart det kommer barka hän. Ett egorace är det, hur svårt herr Boell än har att säga nej, att hålla på sin rätt, att ha överseende med och förståelse för sina medexisterande, trots att han är en vindflöjel och ofta går i ledband. Han skulle mått bra av lite psykoterapi tror jag, så att han åtminstone kunde få något slags ro i sin existentiella återvändsgränd.
Visst har jag läst denna roman förut, i andra tappningar, variationer, men vem bryr sig när Ulf Lundell är en så genomgod och urbota skicklig stilist? För mig får han gärna skriva hundratusen Vädermannen till, bara han gör det på samma sätt, med samma språk och stil. Rakt på bara, texten flödar som tanken, inga krusiduller eller omsvep, det är råvara, äkta och så oförstoppat man bara kan tänka sig. Inget konstlat finnes i dialogerna, engelskan är sådär töntig och fånig som den är när en svenne ger sig på utrikiska och blandar idiom med hemmabyggen.
Det är inte vad Ulf Lundell skriver som gör hans böcker så... schyssta, utan hur han gör det. Hoppas att han gör det snart igen. J'adore, moi.

La Bibliofille

Herta Müllers Hjärtdjur

I Hjärtdjur av Herta Müller har den yttersta gränsen redan passerats, berättelsens Jag står i posttraumat, vid en punkt bortom fasan och skräcken. Det förlorade hoppet tycks ha tillintetgjort all hennes förtvivlan, lindat in henne i en kokong ur vilken hon med en poetiskt vaggande, repetitiv prosa som mur mot det förflutna berättar för oss om en tid i Ceauşescus Rumänien.

Våra hjärtdjur flydde som möss. De kastade
sina pälsar efter sig och försvann i intet. (80)

I Hjärtdjur förkroppsligas det förtryckta, förföljda, utsatta, ansatta rumänska folkets klaustrofobiska tillvaro, dess underkastelse under en godtycklig regim som, renons på allt vett och sans genom att illegalisera varje annat förhållningssätt söker tillskansa sig folkets stöd: vänskap är hor och kriminell organisering, folkpoesi folkhets, Partimotstånd parasitering, självmord bedrägeri; man slaktar harar och dricker blod, har tavlor avbildande kvinnor med de nydödas grönaktiga hudfärg på väggarna, och Korsryggsmärtan, Cancersvulsten vägrar, lika envist som Diktatorn, att ge med sig, lämna ifred. Och överallt denna död.

Kontrasten mellan den återhållsamma tonen, det poetiska språket och den grymhet och råhet som skildras i Hjärtdjur får det att rycka och slita av ångest i hela kroppen. Det är vackert, så väldigt vackert.

La Bibliofille