Egypten berättar: Den rättvisande spegeln, red. Tetz Rooke

Egypten berättar: Den rättvisande spegeln

Red. Tetz Rooke

Översättning från arabiskan: Tetz Rooke m. fl.

Bokförlaget Tranan

9789185133604

Min längtan till Egypten berättar: Den rättvisande spegeln fanns redan då vintern var sen och det revolterades och störtades i detta land. On Word Arts ägnade tid i händelsernas centrum och väckte hos mig en önskan att göra sammalunda. Händelsernas centrum har nu flyttats snäppet västerut, till Libyen, ser ut att å det mest brutala och våldsamma dröja sig kvar där, och med detta som en erinran om det egyptiska tumultet för några månader sedan (säkert råder fortfarande tumult i Egypten, torde så göra om än på andra plan) tog jag mig an Egypten berättar: Den rättvisande spegeln, för att ges någon form av bakgrund, inte så mycket till konflikten, utan till Landet, Folket, Kulturen, Litteraturen, liksom en bredare bild bortom kameler och pyramider och gamla bibliska berättelser.

Tiderna förledde mig att tillskriva novellerna ett innehåll och ett temperament de inte alls har, men att deras kynne var annorlunda än det jag väntat mig var bara gott. Istället för hjärtan vidöppna utåt mot världen, istället för ett basunerande ut över hustaken, istället för myller och turbulens - små, små rum, serenitet. Intimitet, meddelsamhet och villigt lyssnande råder Berättare och Lyssnare - ja, jag känner mig mer som en Lyssnare än en Läsare inför novellerna - emellan, och jag slås som så många gånger förr i mötet med den arabiska litteraturen av detta att berättandet ter sig så självklart i varenda en av novellerna, från Somaya Ramadans "Brunnen" som inleder samlingen, via hennes titelnovell "Den rättvisande spegeln" till Miral al-Tahawis "Fågelflickan", vars finala punkt också är samlingens sista. Detta så välskrivna inför vilket man aldrig ges anledning att stanna upp och ifrågasätta, kritisera, finna undermåligt eller tveksamt, dessa historier som sammantagna bildar ett enda rinnande vatten, i vilka det finns någonting i grunden enhetligt, en gemensam historia som inte kan vara någonting annat än den arabiska berättartraditionen.  Det finns någonting novellerna emellan som gör att läsningen av dem, så fristående de nu var och en är, är som en resa till en och samma tid, ett och samma rum, inte enstaka nedstamp i enskilda egyptiska författares verk. Tjugonio noveller - en textväv. Med en enda mening, så översatta de nu är, försätter novellerna en bortom gränsen mellan fiktion och verklighet, gör en till idel öron som lyssgirigt suger åt sig och VILL HÖRA, mer och mer. De magisk-realistiska inslagen och de likaledes, om inte alltid magiomvälvda så åtminstone exotiska, miljöerna gör förvisso sitt till för att förhöja, utöva lockelse, förtrolla, men de är inte nog för att förklara att Egypten berättar: Den rättvisande spegelns berättelser, trots novellens lilla format, trots att de omständigheter om vilka texterna berättar är små, enkla och anspråkslösa, trots att de är fast förankrade i den mest genuina vardaglighet, ändå upplevs så osägbart vida och eteriska, expanderande och storslagna. Det känns istället som om de är resultatet av ett gediget hantverk utfört med en ryggmärgsspringande kunskap om hur en berättelse ska berättas, hur ett öra ska fångas och om hur man skapar sann magi genom att veta hur man når det stora genom det lilla. Kan det bli annat än utsökt när dylik kunskap förvaltas så väl i händerna på redaktörer och översättare som som skett i Egypten berättar: Den rättvisande spegeln? Fantastiskt nog icke.

La Bibliofille

Baha Tahirs Tant Safiyya och klostret

Har Ni tänkt på att berättelser är minnen? Egentligen är det så självklart att det förhåller sig på det viset att det är häpnadsväckande att jag ens förbluffas av tanken på att det är så det är, att berättelser är minnen. Jag slogs av det då jag för en tid sedan snubblade över det citat som Ni kan läsa i ett inlägg från 25 juli och sedan dess har jag då och då kommit att grunna smått över detta, särskilt nu då jag läst Baha Tahirs roman Tant Safiyya och klostret, utgiven av bokförlaget Tranan, i vilken fenomenet berättelsen som ett minne i högsta grad aktualiseras.
Handlingen utspelar sig i en liten by i Egypten och inleds med att berättaren erinrar sig hur han som liten pojke fick i uppdrag av sin mor att leverera mördegskakor till byns kloster (återigen dessa minnesframkallande kakor..!) inför stora högtider. Den skrivande mannen vandrar längre och längre in i minnets labyrinter, in på stigar som utmynnar i historien om tant Safiyya och Harbi som genom ödets nycker blir någonting diametralt annat än den romans som byborna förutspått för dessa unga tu.
Tragiken, våldet och galenskapen når oanade höjder i Tant Safiyya och klostret, men trots detta innehåll av tyngd förblir texten tidlös och svävande, just för att det skrivande subjektet ser på det framberättade genom ett minnesraster, ett minne sammanvävt både av hågkomster av de egna upplevelserna och, får man förmoda, av andras skildringar av händelseförloppen. Tant Safiyya och klostret bär spår av ett berättande som är starkt präglat av gamla muntliga traditioner, som är okonstlat och som, genom att i sig vara så enkelt, blir desto mer klädsamt för det berättade, framhåller det på ett helt annat vis.
Avslutet är det jag själv håller högst i denna roman av Baha Tahir, eftersom detta på så många vis slutgiltigt avgör hela textens karaktär och också vittnar om författarens synnerligen goda smak och känsla för komposition: en omplacering - eller varför inte ett uteslutande?, båda är fullt tänkbara - av textens avslutande passager hade givit en helt annan historia - en berättelse som i sin grundval inte varit den om svunna tider och förändring, om minnets vidd, och öppenhet, utan istället en ganska grund, ordinär och lättkategoriserad text om en urspårad kärlek i en liten by i Egypten i mitten av nittionhundratalet. Avslutet gör all skillnad i världen för Tant Safiyya och klostret, en roman som jag varmt rekommenderar Er att läsa.

La Bibliofille