Karin Neuschütz Höns i trädgård

Drömmar. De tycks mig bli mindre storvulna med åren, liksom anta en mer jordnära, rimlig karaktär. Och just nu drömmer jag om Höns. Därföre Karin Neuschütz Höns i trädgård, inte nyutgåvan från innevarande år, utan den från tjugohundraett äri sig som en liten Höna som varsamt aktar sina små Kycklingar från livets faror, samtidigt uppmuntrandes dem i sitt utforskande av Den Nya Världen. Karin vill att Du förstår att Hönan, precis som hon utgår ifrån att Du tror och känner så hett, är det som kommer sätta pricken över Ditt trädgårds-i. Hon känner Din iver, att Du vill Höns med kropp och själ, men vill också att Du rannsakar Dig - till vad är Du beredd? Beskyddande håller hon Hönan tryckt mot bröstet sitt, vriden en smula från Dig som står där med förälskat utsträckta armar och inte annat vill än Höns och Egna Ägg. Hon ser Dig allvarsamt i ögonen och säger Dig att Hönan inte ska bli Din förrän Du läst Höns i trädgård från pärm till pärm och därefter kan säga säkert att Du inte avskräckes av det som däri förtäljes. Lika allvarsam, men uppmuntrande, säger hon att den som misströstar efter att ha läst alla råd och anvisningar ska tro på sig själv, och lita på att övning ger färdighet och mödan ger lön. Hon månar både om Dig och Hönan:

Vad väntar vi på? frågar du? Nu åker vi! Dina kinder lyser lika röda som tuppkammen som du för din inre syn ser skymta i trädgården. Du är beredd att omedelbart skaffa en flock. Då är det läge att nyktra till en smula. Begrunda innehållet i detta kapitel noga. Om du tar dig igenom alla punkterna ["Motiven", "Har du plats?", "Vad tycker grannarna?", "Tillstånd i tättbebyggt område", "Ansvar, regelbunden skötsel", "Gödseldoft", "Ovälkomna gäster", "Kan du slakta en tupp?"] utan att för ett ögonblick mattas i din hönslängtan , då har du säkert goda förutsättningar att lyckas med hönshållningen. Skulle du finna alla råd och anvisningar i resten av boken en smula övermäktiga, så betänk att fullfjädrad hönsskötare blir man först med övning. Du växer med uppgiften och den glädje du får av dina husdjur uppväger all möda. (22)

Utöver Dina egna hönsdrömmar lämnas ingenting åt fantasin i Höns i trädgård, Karin tar med all önskvärd tydlighet, å det mest pedagogiska och liksom från gräsroten, upp vad som åtminstone känns som allt man behöver veta för att ansvars- och kärleksfullt kunna ta hand om Höns. I kapitlet  "Lämpliga raser" upptas inte bara ett urval raser, utan också hur man bär sig åt för att välja ras, hur stort antal höns man ska ha, och om man ska välja vuxna höns, unghöns eller kycklingar; i "Hönshus, inredning och utegård" omtalar Karin med all önskad tydlighet hur man bygger ett hönshus, hur det ska placeras i förhållande till väderstrecken, hur det ska inredas, vilket värme- och ljusbehov Höns har, hur en utegård ska se ut och vilka förutsättningarna är om man önskar låta Hönorna gå fria ute i trädgården; i "Utfodring och daglig skötsel" genomgås Hönans matsmältningssystem, hur och med vad Hönan skall utfodras, hur man sköter om Höns rent generellt, hur man städar hos dem,  och hur man, om så tarvas, transporterar dem; "Parning, ruvning och kycklingar" sträcker sig från själva parningsakten via boplats, äggläggning, ruvning i rede i hönshus, ruvning i hönsbänk i köket, ruvning i maskin, ägg, födsel ända fram till uppfostran och uppväxt för att slutligen utmynna i ämnet inavel; i "Hälsa och sjukdom" förklarar Författarinnan hur en frisk Höna ser ut, vad man gör om Hönsen blir sjuka, hur man förebygger sjukdom, ett antal sjukdomar, ohyror och olater listas och beskrivs och slutligen får vi veta hur man gallrar ut och slaktar Höns, hur man plockar och rensar dem; i "Höns förr och nu", det sista kapitlet i Höns och trädgård höjer Karin blicken från hönsskötselns alla praktikaliteter och detaljer för att istället genomgå Hönans historia, berätta om tamhöns i Norden, om hönsindustrin, om ekologiska höns, om småskalig hönshållning och om höns i folktro, myt och ordspråk.
Drömmar. Efter Karin Neuschütz Höns i trädgård drömmer jag fortfarande om Höns (om än en smula avskräckt efter kapitlet "Hälsa och sjukdom", sådant där är alltid läbbigt). All information, all fakta och alla upplysningar har haft en stärkande, peppande snarare än avskräckande inverkan på min anspråkslösa dröm om att kunna kliva i gummistövlarna och klampa ut i hönshuset för att, under ömsint småprat och kackel med mina små damer (visst måste man ha en Prillan!), hämta mig några pannkaks- eller frukostägg. Med en bok som Höns i trädgård i bokhyllan måste det vara omöjligt att inte lyckas med Höns, att göra dem lyckliga, hålla dem nöjda och glada. Och friska.

La Bibliofille

Karin Brunk-Holmqvists Potensgivarna

Potensgivarna

Karin Brunk-Holmqvist

Kabusa Böcker

9789189680371

Om man då det begav sig bland bokhandelshyllorna sagt mig att jag en dag skulle komma att författa ett stycke pensée över Karin Brunk-Holmqvists Potensgivarna hade jag förmodligen gjort någonting så osympatiskt som skrattat rått eller fnyst förnärmat (somligt jag skrev här i salongen då finner jag nu så fantastiskt pinsamt och dumdrygt att jag helst skulle vilja trycka å det hårdaste på raderaknappen). Men nu är det icke desto mindre så att det är just i och med ovan nämnda titel som portarna till salongen - den försummade och i damm höljda! - ånyo slås upp.

Det ska villigt erkännas att så hemsk och fruktansvärd och usel som det förutsattes under dumdrygseran är denna roman på intet sätt. Visst, det är långt ifrån den parnass vid vars fot jag underdånigt krälar, jag gör inte ens jämförelsen, men på att vara sådan litteratur har väl heller aldrig Potensgivarna gjort anspråk. Det är istället fråga om en godmodig, rar och vilsam litteratur som man understundom behöver rätt väl. Två små glasbergstanter - oskyldiga, oerfarna och novisa så det förslår - får från barndomshemmets fönster se huru den o så käre sommargrannens hembrända blomstergödning (visst var det så? Minne, ack minne!) får mirakulöst gynnsamma effekter på omgivningens fauna, tillskansar sig slugt receptet, beslutar finansiera bygget av en inomhusklosett medelst detta alldeles uppenbart potensgivande medel och startar helt sonika ett litet postorderföretag. 

Gemytliga förvecklingar och tosserier blandas med vedspiseldad stugvärme, kaffe med dopp, lapptäcken, innetofflor, utedass, pärlhalsband, kökssoffa och andra tantliga pittoresker, alltsammans omförtäljt på ett opretentiöst vis och med en varm ton. Lättligen begynner man längta efter en stunds stillhet med tekopp (och måhända också en liten kaka) i en hand och Potensgivarna i den andra, alldeles överseende den stilistiska märklighet som det är att växla från perfekt till presens vid muntliga utsagor och annat litteraturvetarskav. Fast kanske är det inte tanterna och stugvärmen som gör det, kanske är det istället tacksamheten och glädjen över att återigen, om än småskaligt, äntra salongen - läsa! - som föder välviljan? Hålles icke för otroligt, avfärdas dock i nuläget som fullständigt ointressant, ty oavsett vilket: I'm back! Typ.

La Bibliofille

Agneta Pleijels Syster och bror

Syster och bror
Agneta Pleijel
Norstedts förlag
978913022390

En familjehistoria, så kallas Agneta Pleijels trilogi bestående av Drottningens chirurg, Kungens komediant och Syster och bror. I ett efterord – snillrikt kallat eftertankar - till trilogins sista del, tillika föremålet för denna skrivelse – just Syster och bror, som ytterst handlar om kärleken mellan den dövstumme Albert Berg och hans syster Helena  – låter författarinnan Agneta Pleijel funderingarna kretsar kring den genreindelningsproblematik som uppstår då man författar romaner utifrån ett dokumentärhistoriskt stoff, kring själva den krock mellan verklighet och fiktion som uppstår då grunden för det framberättade är sann och kan kontrolleras gentemot en hel rad olika källor, medan själva gestaltningen av det (i detta fall) historiska skeendet, tankar, känslor, utsagor och annat som det inte finns dokumentära belägg för med nödvändighet måste betraktas som fiktion.

Måhända är genregränserna i fallet Syster och bror flytande och otydliga, texten fungerar ypperligt väl ändå, vilken ingång man än väljer att angripa den från – den strikt fiktiva eller den mer dokumentärt hållna. Gestalterna är tecknade på ett sådant sätt att man, trots att de på intet vis står utan trovärdighet utan tvärtom framstår som runda och äkta, ändå inte lockas att betrakta dem som sanna avbilder av verklighetens förlagor, utan som just gestaltningar. Och gestaltningen är alltigenom skön, embelliserar den fördjupning i det privata historiska skede som berättas fram, levandegör för läsaren det kulturliv som låg för handen vid den tid under vilken romanen utspelar sig.

För mig är de dokumentära dragen i Syster och bror inte mer än en kuriositet. För mig är Syster och bror i förstone berättelsen om Familjens sönderfall, ett sönderfall avhängigt av Tidens okuvliga gång, ödets nycker och ironier och individernas dragningar åt skilda håll, deras egna kynnen, viljor och vägval. Det sätt varpå Agneta Pleijel skildrar detta, de enskilda ödena, vars och ens missriktade välvilja gentemot nästan, vars och en lönndoma motreaktioner mot denna densamma välvilja som de är föremål för, vars och ens tillkortakommanden och besvikelser, hur allt detta söndrar och härskar i familjen, är tveklöst det som får mig att akta Syster och bror - berättelsen om den lyckliga och fungerande familjens omöjlighet, hur det alltid finns någonting som står i vägen för den totala samhörigheten, hur någon alltid blir tycks bli lidande, falla offer, hur mellanrummen mellan människorna alltid tycks avgrundsdjupa, hur mycket man än anstränger sig för att överbrygga dem - som ett litterärt verk. Det är beklämmande att läsa om centralfigurerna i Syster och bror, om familjen Berg. I sanning beklämmande att genom texten åse hur syskonen Albert och Helena Berg plågas av att de inte kan höra och höras av varann, av att broderns handikapp hindrar dem från att uppnå den innerliga gränslöshet sig emellan som de båda längtar efter och behöver. Dövheten och stumheten är överhuvud centrala för förståelsen av hur familjen Berg söndras, ty i avseendet att höra och att göra sig hörd: Albert genom sitt fysiska handikapp som dövstum, Helena genom att svälja den förtret och bitterhet som skapas av att det inte tas någon hänsyn till vad hon önskar av sitt liv, fadern Isaac genom att han i empatiskt avseende är döv för allt annat än att kompensera för den förlust det innebär för sonen att inte ha tillgång till musikens lycksaliga rike och att göra det han bestämt sig är rätt för den övriga familjens väl och ve och modern Lina genom att hon står stum inför makens dominans och därmed också döv för barnens känslor och behov. Skadan som härigenom uppstår är irreparabel och skapar ett stort hål som bara vidgas allteftersom tiden går, med tillryggalagda geografiska avstånd som ytterligare holkar ur, med döden som skiljer åt och med nya, yngre familjekonstellationer till vilka det ickefunktionella och individens isolation i den samhörighet som ska vara den största av alla liksom nedärvs och posttextligt fortplantar sig genom generationerna. Man riktigt isar och förstenas inför allmängiltigheten i denna bergska katastrof, inför hur den obarmhärtigt rasar vidare, också efter textens sista punkt.
Som sagt, understundom beklämmande läsning är Syster och bror, men också ljuv, som Agneta Pleijel för pennan så milt och varsamt. Kanske är det genom detta försiktiga handskande med Albert, Helena, Isaac och Lina Berg som Författarinnan tydligast avslöjar att Syster och bror, liksom Drottningens chirurg och Kungens komediant är mer än fiktion, att det inte är om vilka romangestalter, vilka människor som helst det handlar, utan om Familjen

La Bibliofille

Beate Grimsruds En dåre fri

En dåre fri
Beate Grimsrud
Albert Bonniers Förlag
9789100124748

Man har sina käpphästar, läsning av skönlitteratur traiterande Den Psykiska Sjukdomen är en av mina, den slukas girigt och glupskt och oftast med en rapiditet som jag annars sällan äger, åtminstone inte i läsningshänseende.
Som med all annan litteratur är utfallet av och domen över Det Lästa av den mest skiftande art, somliga pennförare vet hur slipstenen skall dragas för att föra läsaren en steg längre än till galenskapens tröskel varifrån man i bästa fall får nöja sig med en inblick i Det Psykopatologiska Tillståndet, med att i omförtäljandets stund fäkta med adjektiv som välskrivet, fängslande och vad har du och i sämsta fall se sig nödd att avfärda det hela som någonting fullständigt otrovärdigt och inte sällan kryddat med verktyg och instrument ämnade att, å det mest insubtila och uppenbara, väcka vårt medlidande, vår djupa medkänsla, varvid undertecknad förnärmad och rasande ånyo grips av en intensiv lusta att vilja häva in Bokfan i kakelugnen och fjutta på.

Men inte alltid. Så icke med Beate Grimsruds En dåre fri. Mycket troligt att Du ställt Dig på denna romans tröskel i syfte att bli stående på tröskeln och blott iaktta, personligen inte delta mer i fiktionen än på det mer eller mindre passiva vis, det iakttagande och analyserande eller den blott underhållningssökande, som en Läsare vanligtvis brukar göra. Men med En dåre fri tillgår det inte så. Med En dåre fri tillgår det istället så, att Du knappt hunnit knacka på dörren förrän någon slitit upp den, greppat Dig i tröjärmen och därpå, i fortsättningen, inte släpper taget, utan istället med ett järngrepp, handfast, oeftergivligt och våldsamt, drar Dig med sig. Inte på så vis att själva berättelsen är svår att släppa, liksom vill bli sträckläst (vilket den förvisso gärna vill), utan mer så att den skapar en synaps mellan det fiktiva, berättande Jagets upplevelser, känslor och varseblivningar och Dina egna, fjättrar Dig, stänger in Dig i Det Psykopatologiska Tillståndet. Prosan, de effektiva, korthuggna meningarna, koncentrationen i dem, blir som spikhål av klarsyn och vilja till sundhet, friskhet i det övergripande, omberättade schizoida tillståndets opacitet, som en den minsta ventil i den… tvångströja? som huvudet, hjärnan, vad-det-nu-är, förvandlas till under Psykopatologin, under det där ovalda, påtvingade. Förhållandet kan också vara det motsatta – växlingen sker med Sjukdomens ebb-och-flodska rörelser, så att prosans lakoni istället blir en spegel av hjärnans (ej nödvändigtvis i kreativt, konstnärligt avseende) låsthet i schizofrenin. Effekten blir hurusom densamma: en känsla av total klaustrofobi, panik och rörelseofrihet hos det Läsande, nu inte så passiva subjektet som bokstavligen dras ner i fiktionen av språket och de skiftningar som detta skapar i textkynnet, i växlingarna mellan klarhet och sjukdom, och som därav mår allt annat än väl alldenstund Läsningen fortgår och det fortfarande finnes sidor kvar att genomlöpa. Och det är gott att det är så. Man vet av det att det man läser är God Litteratur.

I somras lyssnade jag till Beate Grimsruds sommarprat i Sveriges Radio P1, ett mycket intressant program väl värt att ägna sin tid åt. Mycket av det hon berättade där, som jag då tolkade som ickefiktion, som biografi, som en sanning om Beate Grimsrud, återkommer fragmentariskt i En dåre fri, fast istället är det Eli, romanens Jag, som berättar. I en recension i Dagens Nyheter skriver ifrågavarande Recensent att denne finner denna "manipulation" (Recensentens ord) olustig och onödig, tycker att greppet sammanblandning av romanfigur och författarsubjekt känns slitet, som ett redskap "med vilket författaren dompterar sin publik". Jag uppfylls av ett slags förnöjsam diabolism då jag spårar upp författarens förment självbiografiska lämningar, låter tanken dröja vid dem, fascineras av hur en del av mig genast drar paralleller, sätter likhetstecken mellan Författare och Berättare - aha, detta är subtextuellt en berättelse om Beate Grimsruds egna erfarenheter! - och hur en annan del av mig, den intellektualiserande, vägrar dra några växlar. Intressanta att studera, dessa reaktioner, och jag tänker att det i sanning ligger någonting potentiellt genialt i detta, en Författarens återuppståendelse, där den eventuella metaanvändningen av personligt stoff blir ett slags hämnd och revansch på postmodernismens Läsarens Födelse, som visar på att det finns en gräns på hur långt Läsaren kan dominera en Text, ty en Text svarar inte på frågan om sant eller falskt, i den skönlitterära texten är frågan om vad som är fiktion och vad som är verklighet diskvalificerad, inför den frågan tiger Texten still. Och den instans som kan besvara frågan, Författaren, den är död. Detta att utnyttja den svaghet som mänsklig nyfikenhet kan vara, att avleda Läsarens uppmärksamhet från det som är det enda som ska spela någon roll, nämligen det som sägs och uttalas av Texten, själva det osäkergörande som möjligheten av att dra potentiella likhetstecken mellan verklighet och fiktion, det är slugt, det är - ÄR! - en form av maktövertagande! Alls inte onödigt, men sannerligen olustigt, om än måhända inte på det vis Recensenten i Dagens Nyheter menar: det är olustigt, ety denna metalek lätt kan förstärka den känsla av mental skevhet som prosan överför till Läsaren, den paniska, klaustrofobiska och rörelseofria upplevelsen av Texten kan dubbleras. Texten avslöjar intet och det slår mig, nu, i den skrivande stunden, att mina tankar rört sig helt i enhetlighet med den utveckling av Det Skrivande Subjektet som vi konstaterade under en delkurs i litteraturvetenskap D kallad Självbiografiska Nyckeltexter: Beate Grimsrud, som jag i somras lyssnade till som till en sanningen sägande Själ, har efter min läsning av En dåre fri förvandlats till ingenting mindre än... en Text..! Beate Grimsrud förhöjer i En dåre fri inte verklighetshalten hos sin fiktion - hon fiktionaliserar sig själv, förtextligar Författarinstansen och återtar makten över det skrivna ordet.

La Bibliofille

Boel Westins Tove Jansson - Ord, bild, liv

Sedan Tove Janssons samlade serier, del 2, efter serierutan där Misan sitter och mosar vinbär ett och ett, kommer jag aldrig någonsin mer kunna plocka vinbär - i synnerhet röda - utan att tänka på Tove Jansson. Läsning om och av henne har varit en del av mitt bokliga sällskap denna sommar sedan vinbären mognade i buskarna i trädgårdens bärlund. Det började med Boel Westins enormt fina biografi Tove Jansson - Ord, bild, liv, som av bara farten åtföljdes av Tove Janssons samlade serier, del 5 och bilderboken Den farliga resan, vilka i sig säkert skulle ha utmynnat i avnjutandet av någon av Tove Janssons romaner om jag bara hade haft någon av dem hemma/inte varit så förbannat bekväm av mig, utan pallrat mig iväg till biblioteket inne i stan för att låna.

Inte för att jag är någon storkonsument av biografier, alls icke, skräcken för att snubbla över ett alster som å det torraste uppradar kronologiska fakta utan tillstymmelse till känslomässigt eller annat engagemang än det strikt kunskapsförmedlande är alltför stark, och det  egna intresset för andras liv, verk och dagar inte alltid tillräckligt stort, för att detta slags texter ska tillåtas ta någon större plats i min läsgärning. Men jag tror mig igenkänna en god biografi när jag läser den, absolut så, och Boel Westins Tove Jansson - Ord, bild, liv kan inte annat än inrangeras i genrens crème de la crème intill David Bellows Georges Perec - A Life in Words. Där finns det där allomfamnande som man så önskar av en biografi, det som i slutändan blir såväl en hel bok som en bild av en hel person, alla dessa berättelser - om det inre livet, det yttre, om att förhålla sig till sig själv, till andra människor, till sitt skapande och det skapade, sin konst, om livströsklar som skall överklivas - som sammantagna blir ett helt liv. Inte bara en dimension, utan någonting som känns som en sann och full beskrivning av en hel människa, i den mån en sådan låter sig göras av en utomstående person. Någonting vida mycket större än den Mumindal som jag själv tenderar att förknippa Tove Jansson mest med, hennes konst och övriga författarskap oaktat. En knäpp på näsan åt mig därföre, då läsningen kommer in på biografiska territorier som berättar om en Mumindal som för författarinnans del antagit alltför stora proportioner, lustdödat, låst kreativitet. Inte annat än att jag skäms en smula för att jag retroaktivt är med och bidrar till det där stora. Diggframkallande dock att ta del av hur Tove Jansson, till synes arg och orädd, skärmar av sig från sin Mumindal och väljer att låta den höra det förflutna till, liksom i tanken låser till om, isolerar den, låter den framleva bäst den vill där i havsbandet, medan hon själv går vidare och skriver romaner (diggframkallande kanske för att det är en så muminsk sak att göra - jag kan inte avhålla mig från att göra jämförelsen).
Romaner som jag - som sagt! - ämnar fördjupa mig i bara jag får ändan ur vagnen och pallrar mig iväg till biblioteket. Ni som haft förstånd att bredda Er Tove Jansson-erfarenhet bortom Mumindalens gränser - var börjar jag, med vilken roman?


La Bibliofille

Anne Charlotte Lefflers Kvinnlighet och erotik

Kvinnlighet och erotik
Anne Charlotte Leffler
Rosenlarv förlag
9789197599399

Man önskar ofta att man vad anbelangar seder och moral kunde vrida tillbaka tiden något sekel, för att kunna möta en bok med dess samtids ögon, uppröras, extasifieras, äcklas, upphetsas så som dess allra första läsare. Jag önskar detta livligt med Anne Charlotte Lefflers roman som av tidskriften Dagny beskrevs som ofin, grof och frånstötande (se romanens baksidestext). Tänk, att kunna möta denna berättelse om Alie, hennes vardag, kärlek och passion, att kunna ta kraftigt anstöt av, indraga ett djupt och uppfriskande andetag - Äntligen! - vid åläsningen av de nya tankar om hur relationen mellan man och kvinna egentligen bör vara, vilka grunder den bör byggas på för att vara sant moralisk som Anne Charlotte Leffler genom sin romanhjältinna Alie presenterar i Kvinnlighet och erotik! Det går förvisso väl om man ger intellekt och förnuft en smula spelrum vid läsningen, men om man som forn och girig slukare av kärleksromaner från artonhundratalet helt låter sig svepas med i handlingens känslostormar, kittlas av komplikationerna och förvecklingarna som reser sig som den högsta av barriärer de älskande romangestalterna emellan och med bultande hjärta, stegrande puls och ett intresse som omöjligt vill låta sig störas följer kärlekshistoriens utveckling mot ett okänt klimax , ja, då är det svårt för hjärnans mer sansade och reflekterande domäner att få ett ord med i laget. Men det är väl en bra grej, tänker jag å andra sidan, att en roman som Kvinnlighet och erotik, som är författad med en tydlig feministisk och emancipatorisk idégrund, kan ta sig igenom förändrade tidevarv och seder och fortfarande fungera ypperligt väl rent emotivt, också utan att den primärt läses i ett politiserande ljus där det gäller att först och främst genomskåda lakunen mellan gängse konventioner och romanens grundidéer, lokalisera den heta potatisen, orsaken till samtidens angrepp mot romanen och Anne Charlotte Leffler. Det är en bra grej att romanen förblir vid den klassiska kärleksromanens nerv, vid dess pirr, att den fortfarande får läsaren att hålla sig på tårna och ivras, trots att de grundidéer som då Kvinnlighet och erotik gavs ut var nydanande och djärva genom en nätt utveckling på området nu hamnat på skuggsidan. Spännande också att se hur Leffler bär sig åt för att transponera denna nerv, som i hennes romans fall inte springer ur ett bandläggande på "förbjudna" känslor, på förtryckta begär, på lustar som inte får utleva enligt samhälleliga diktat och normer som romangestalterna väldanat och enligt kysk uppfostran efterlever, utan istället ur ett personligt ställningstagande, ur en självpåfunnen moral, ur den personliga integriteten där konvenansen inte tillåts spela någon roll, utan där individen säger ja eller nej beroende på vad hennes enskilda moral säger henne, och Alies hänsyn och respekt agerar, åtminstone vad Kärleken anbelangar, på en mellanmänsklig nivå, mellan henne som människa och en annan, går inte utanför den relationen för att söka rättesnören och godkännande. Det är i Kvinnlighet och erotik den enskilde som sätter gränserna, med som främsta mål att främja friheten i den kärleksliga tvåsamheten. Och DETTA - idén om friheten i den kärleksliga tvåsamheten - känns ny, som otassad mark, också idag, placerar också dagsens fria kärleksrelationer som kan ingås och avslutas i ett ögonblicks verk, mer eller mindre överlagt, efter större eller mindre ansträngning, i en annan dager, ifrågasätter de motiv, attityder och ageranden som uppstått i kölvattnet av möjligheten och rättigheten att fritt välja vem man vill dela sitt liv med, att låta känsla gå före konvenans. Jag kan inte låta bli att tänka att Alies finala tankar om den fullkomliga lyckans dyrköpthet måhända kommit att få en annan, djupare innebörd än Anne Charlotte Leffler någonsin tänkte sig då hon lade dem i sin romanhjältinnas mun...

Bernur skriver särdeles intressant och upplysande om Kvinnlighet och erotik  här. Ett besök är väl värt.

La Bibliofille

Jonas Karlssons Den perfekte vännen

Om den oroande känsla  Jonas Karlssons Den perfekte vännen väcker i mig tänker jag först att den kommer av ett slags föreställning om någonting gränsande till det ofullkomliga, tarvliga, oskickliga (janteska tankar om att en skomakare skola bliva vid sin läst och skådespelaren vid sin scen uppfyller mig) och lite småpretto, men får strax  erkänna att herr Karlsson istället i sin på Det andra målet följande novellsamling istället med en oskuldsfull  men icke desto mindre retfull fjäder är och pillar på själsdomäner man helst låter vara, inte så gärna gör entré i. Detta med den söderbergska obotliga ensamheten och det camuska främlingskapet, ånyo, barriärerna mellan människor som novellerna gestaltar: om den hårfina gränsen mellan samförstånd och skepsis, fientlighet même, om hoppets och övertygelsens utflykt till högre sfärer i de sociala hierarkierna, om uddahetens provokation, om linjen mellan vara och icke-vara, om huruvida kollektivets sanningar går före individens, om individens utrymmestagande i gruppen, om den erfarenhetspräglade perceptionen, om förställningens fängelse och brottet mot konvenansen som en oförklarlighet, om det tysta samförståndet, om vänskap mellan främlingar och främlingskap mellan vänner, och om foglig men någonstans ändå djupt motvillig underkastelse under en bossig och förgivettagande dominans.

En den lättaste förskjutning och åtskruvning och återigen åtskruvning av de högst ordinära kontexter och miljöer som texten avstampar i och man fylls av Den Där Vämjelsen och Det Där Obehaget och Det Där Totala Igenkännandet inför lakunerna, rämnorna, revorna i den mänskliga samvaron, interaktionen, inför erkännandet av hur lite det krävs för att Den Där Fientligheten ska uppstå och som en mörkgrå dimma sprida sig i utrymmet mellan två personliga sfärer mellan vilka det tidigare löpt som en autostrada – eller i alla fall en liten skogsstig – av enighet och överenskommande och annat vänskapligt och medmänskligt. Och som en gestaltning av detta förhållande, av dessa ögonblick då man medvets om en förändring i de mellanmänskliga stämningarna, varseblir att man som människa just i stunden är en ö, står som den främmande eller den förfrämligande, dyker Namn upp – Håkan Larsson, Magnus Gabrielsson – som markörer, som något bekant men som i helheten inte går att inrangera, uppmåla som enskild gestalt med en övergripande sammanbindande funktion, utan som en symbol för just Ögonblicken, Stunderna då tiden liksom stannar och lakunen identifieras.

Det finns ingenting av det sociala spelets komplexitet i novellernas stilistik, i meningarnas utformning och i ordvalen, där råder rakhet och enkelhet, och tonen är tillbakalutad och avspänd, har inget alls av den Hufvudstadspretentiositet som i förstone fruktades. Den perfekte vännen  är sant god, har ett understundom svårbekämpat sidvändarsug, hör till den typ av bok man vill ha i händerna de stunder då man känner för någonting underhållande och lättsmält, men välskrivet och med substans -  S C H Y S S T litteratur.

La Bibliofille

Stig Dagermans Tysk höst

Stig Dagerman
Tysk höst
Norstedts förlag
9789113023144

Obegripligt att det publicerades i kvällspress när det begav sig, åtminstone om man betänker den texttyp som förekommer i dylika blad numera (samt i den litteratur som författas av de som skriver i bladen). Ett mått på hur somliga ting förändras till det sämre, tänker jag förbittrat, begrundande Stig Dagermans Tysk höst.

Femton texter om en ung svensk författares tillika journalists - Stig Dagermans - iakttagelser i efterkrigets Tyskland, femton trollbindande, magiska texter med en stilla om än okuvlig magnetism. I dem finns ingenting av vår tids skjutjärnsjournalistik, effektiva knapphändighet, faktakompakthet och stavfels- och särskrivningsbemängda hetsprosa. Han färdas från plats till plats, står en tid stilla och bara ser på bedrövelsen, tar till sig de sönderbombade sceneriernas trasighet, låter känslotentaklerna långsamt treva över det sinnena tar in, sluter bröstkorgen om erfarelserna för att så blanda dem med det bläck varmed reportagen nedtecknas.  Men viktigare än bilderna av ett efterkrigets Tyskland vad det krasst fysiska tillståndet anbelangar är hur Stig Dagerman både fångar upp och för vidare också själstillstånden med en sådan ackuratess och tydlighet, som om han mer än skriver ned vittnesbörd och återberättar, verkligen bildligen gestaltar, som om vore hans text fotografisk, och inte blott avbildande en yttre tillvaro, utan högst påtagligt också en inre.
Det vore både enkelt och lockande att låta Myten Stig Dagerman kasta långa, långa skuggor över texterna, och tillskriva texternas immanenta, starka emotionella laddning skribenten själv, betrakta den som ett uttryck för Diktarens känslighet, och på så vis förklara storheten i Tysk höst med en journalistisk objektivitet som fallerat, inte genomgående förmåtts upprätthållas,  med en metaromantisering? När det både är möjligt och mer sannolikt att betrakta Tysk höst som objektiv journalistik in extremis, där de sinnesstämningar som dunstar fram ur texterna och bildligen förmörkar sidorna likt fukt en betongvägg alls inte en följd av skribentens oförmåga/ovilja att ställa sitt subjekt åt sidan, utan istället är det tyska folkets sinnelag denna tyska höst, som dominerar texten, att den latenta berättelsen - bakomtextliga pulsationer av vemod, sorg, oförstående, svindlande insikt, uppgivenhet, lugn, likgiltighet, ilska, frustration - är en del av reportagen, helt avhängiga av den som såg, hörde och höll i pennan, till läsaren förmedlade lika ordlöst och tyst som en gång mellan det tyska folket och den unge svenske journalisten?
Det är texter att njuta av, så njutbara och sköna att förekomsten i (om så fyrtiotalets) kvällspress och katalogsignumet Kfa accepteras blott med svårighet. Kan journalistik vara, är den såhär ibland, idag? God och läsbar, kvalitativ? Om ja, var finner man den?

La Bibliofille

Steve Sem-Sandbergs De fattiga i Łódź

De fattiga i Lodz
Steve Sem-Sandberg
Albert Bonniers Förlag

9789100122669

Samla tankarna kring De fattiga i Lodz. I ord ge uttryck för Bokens (ordet roman får mig i detta fall att skygga) storhet, finna meningar och formuleringar med vilka för Er framhålla dess konstfullhet, skönhet, brutalitet - som döda flugor ramlar de ner, dessa substantiv - alla lika tomma, fåniga och krusidulliga inför Ämnet: Förintelsen.
Redan där, i ämnet, befäster Texten sig som någonting av extraordinär betydelse, inskriver sig i en symbolisk laddning som får mig att möta den med större respekt och aktning, med mindre misstrogenhet än vanligt. Portarna är vidöppna och jag tillåter mig att intas av textmassorna utan att göra minsta motstånd. Jag vill bli berättad för och De fattiga i Lodz har allt att berätta, alla dessa historier, alla dessa öden. Det historiska faktumet Lodzghettot - fiktionen De fattiga i Lodz som fiktion: fissionen dem emellan föder en sanning in extremis, en oavvislig. Att avfärda som påhitt och Författarens fantasifoster ens bitvis gör sig inte, går inte, för det skrivna vill man inte på något vis ha oskett, hur vidrigt det än må låta. Nog är det Skulden som lever rövare, Skulden och Ansvaret som säger att detta är den enda ingången till att närma sig till att snudda vid den mer än flortunna flik av förståelse som är möjlig för oss som kommer efter, vi som inte kan ramla ner i djupet, men som bör stå vid avgrundsranden och hissna, yrslas, skygga då tillfälle ges, både av vördnad och  för erinran och lärdom.
Vördnad, ja. Det är med vördnad, aktning och ömhet Steve Sem-Samberg hanterat Lodzbornas Ghettokrönika, Bokens själva grundval ur vilken alla de fattigas i Lodz berättelser springer. Besynnerligt att det går att berätta om skräck och fasor och misär och lidanden och vanvettiga missförhållanden och idioti och grymhet med den ömhet som De fattiga i Lodz har. Kanske går det att så göra om man lägger det i stadgande ram, i en språkform som understundom andas rigorositet och organisation, ordning och inrutning, känslofrånslagenhet nästan? Förunderligt detta, hur en form, ett språk, ett tilltal, en position kan få en verkan som besitter de diametralt motsatta egenskaperna. Kanske handlar det, i det fall antitesen fungerar, så att säga går åt rätt håll, om att lämna fri sikt, om att förevisa, om Författaren att sträcka ut en hand med vilken rikta Läsarens blick åt önskat sceneri och sedan låta allt ske för sig självt, gå ur vägen för läsaktens, läsartens alla projektioner och utväxlingar.
De fattiga i Lodz: oglömbar och oförglömlig litteratur, av vart upptänkligt skäl. För ämnets skull, för språkets klanderfrihet och sömlöshet, för genomförandets konsekvens, för den alltigenom lika hissnande höga och bråddjupt störtande stilistiska nivå och, mest av allt, för en slutscen så djävulsk och ljuvlig, så öm och så grym, att det är ett under att inte hela världen går under, sönder, i och med den.

La Bibliofille

Dekius Lacks De fattigas piano

Dekius Lack

De fattigas piano

Bakhåll

9789177423164

Ånyo: Dekius Lack. Alls icke en New York-baserad Humphrey Bogart-typ som knattrat fram en rökig deckare med sköna damer i nöd och röd klänning, nej, nej. Istället en Lundabo årgång nittonhundrasextiotvå och De fattigas piano en tvåarmad berättelse om en och samma gestalt: den svenske tonåringen i konflikttidens Biafra, sedermera den unge mannen med viss musikalisk begåvning och grava attrahera-det-motsatta-könetproblem. I-land och u-land i rumslig och tidslig samtidighet, Västerlandet på plats i afrikansk postkrigshärd för att hjälpa, styra upp, organisera. Det yttre kaoset - korruptionen, godtyckligheten, svälten, förtrycket - och det inre - förvirring, hemlängtan, vilsenhet, undertryckt sorg, ensamhet, utanförskap: stor värld, liten pojke.
Var och en sitt helvete. Det finns inget större och inget mindre lidande, inget rangordnande av detsamma i De fattigas piano. I fonden ett erkännande av den humanitära och kollektiva katastrofen som mer akut och större på ett objektivt plan à la Maslows behovshierarki, men därmed inte ett förnekande av individens personliga erfarelser som de för individen mest svåra. Christian, vår man i De fattigas piano, har i sanning att tampas med, striderna blir inte mindre svåra av allt det han blir vittne till i lägret där hans alkoholiserade fostermor är biståndsarbetare. På detta: S K A M M E N. Skammen över att vilja åka hem, skammen över att bo på fint hotell och inte med de nödställda i lägret, och framför allt skammen över att inte förmå göra den där skillnaden, en insats när tillfälle väl ges.  Den totala bristen på karisma i vuxen ålder, ungdomens Biafravistelsen som det enda intressanta med den egna personen kontra det faktum att han hela tiden stod utanför händelsernas centrum, aldrig levde där, aldrig visste hur det egentligen var. Det enda Christian har har han alltså inte, det heller. Han får vandra med den där ryggsäcken, Christian, och tyngre och tyngre blir den. Biafra införlivas med Nigeria igen, fler och fler får de mest grundläggande kroppsliga behoven tillgodosedda, får tryggheten, allting, alla går vidare med sina sår. Allting, alla, utom Christian, tycks det, som fortfarande står och stampar på tonåringens vilsna, ensamma utanförfläck, eller åtminstone återvänder dit efter kortare utflykter till mer tvåsamma platser.

Berättarrösten i De fattigas piano tillhör vår antihjälte själv och det är rörande att skåda hur denna äldre röst speglar såväl tonåringens som den unge mannens själva karaktärer. Någonting stelt  och osäkert finns hos dem, ett lätt darr på rösten,  en reservation och samtidigt en frustration över att inte komma över den där muren, att inte kunna meddela sig med omvärlden emotivt. Men är det inbillning att en chiasm bildas på sidan etthundrafemtiofyra? Är det från och med den sidan, från och med just det som sker just på den sidan, som Berättarrösten blir stadigare än den tidigare varit och som tonåringen Christians mer genrella och pubertala tafatthet slår rot och blir det som hos den unge mannen Christian är som ett permanent karaktärsdrag? Är det det som händer på sidan etthundrafemtiofyra som underminerar hela vår Antihjältes person?

Jag fick inte ur mig ett ord. Satt där och stirrade Angela häpet i ansiktet. Jag höll mig från tårar, ville inte göra henne besviken, ville inte visa mig svag och vek.

- Jag måste erkänna att jag var orolig, sa hon. Tonåringar är så självupptagna. Men det är inte du. Eller hur?

- Nä.

- Precis som vuxna. De är också självupptagna. Eller hur?
- Um.

Hur djärvt på gränsen till dumdristigt, för att inte säga ogörligt, det än kan verka att försöka få i-landsproblematik (sic) av Christians slag att te sig viktiga mitt i den kontext av krig och misär som romanen utspelar sig i blir den narrativa flätan i De fattigas piano i slutändan både jämn och snygg och besitter dessutom en stor innehållslig relevans som inte riktigt går att avfärda ens om man verkligen anstränger sig.

Tack Ö., för Din generositet och omtanke.

La Bibliofille

Jerker Virdborgs Kall feber

Jerker Virdborg
Kall feber
Albert Bonniers Förlag
9789100123536

Det kändes ganska ofarligt att ta sig an Jerker Virdborg och hans senaste roman Kall feber, som ju denne författare är någon om vilket jag inte hört annat än gott. Med flit lät jag bli att läsa presentationstexten på baksidan och med flit har jag hållit mig undan var form av skrivelse om romanen för att verkligen bibehålla nyfikenheten på Virdborg, för att inte nedslås och tappa modet och lusten att läsa honom.
Låt mig säga såhär: det var lite farligt att läsa Kall feber, det var det, men! Om denna roman är representativ för Jerker Virdborgs verk i stort, för hans stil, kan jag förstå att han är uppskattad. Det finns ett driv i hans sätt att berätta och framställningen låter sig villigt omvandlas till inre bilder, utsuddar liksom gränserna mellan det som är läsakt och det som är åskådning, och man går upp i handlingen, vill veta hur det går, vill ta del också av upplösningen.
Tänk om Kall feber vore en film ändå. Det som i bokform blir alltför ytligt och liksom bara snuddas vid i förbifarten, som får en otillfredsställande verkan när det framställs i text, skulle funka bättre på duk (detta påstår jag utan att kunna förklara mig närmare, väl medveten om att denna min uppfattning beror på att jag är outsägligt mycket mer tolerant ifråga om underhållningsfilm än om underhållningslitteratur). Det är någonting i det innehållsliga upplägget som känns alltför tillrättalagt för att händelseförloppet ska kännas naturligt, händelser utan eget raison d'être tycks äga rum bara för att någonting annat ska äga rum, vilket inte är orimligt, men som inte blir snyggt när det sker på ett alltför flagrant sätt. Romangestalterna som troligtvis är tänka att ha dubbel stereotypsfunktion - i förstone framstå som Ond, men till sist visa sig vara God i ett slags klassiskt spänningslitterär "överraskning "och vice versa - blir aldrig mer än luddiga och intetsägande och fungerar varken som realistiska figurer eller som arketyper. Kontrasten mellan romanens miljö - det spejsiga och hemliga forskningskomplexet någonstans ute i obygdens hjärta - och de (i mina medicin forskningsoerfarna ögon) högst realistiskt trovärdiga projekt som pågår inom denna miljö, en huvudperson vid namn "Karin Ryd" och en farsot som i folkmun kallas "kall feber"  (jodå, baklängesfeber, de insjuknades kroppstemperatur sjunker med flera grader) förbryllar mer än den skapar en plausibel bild av vad som pågår på de högre samhällsfunktionernas bakgårdar. Texten blir genremässigt svårdefinierbar - är detta science fiction eller fiktionsrealism? - liksom varken hackad eller malen, fadd, utan raffinemang. Trots att romanen är  riktigt intrikat och spännande somliga stunder saknar den liksom.. spets och stuns?
Men som film, en spänningsrulle i sann svensk anda!, skulle nog Kall feber som sagt funka ypperligt, ty i filmens värld kan man krydda, fördjupa och förhöja med melodislingor och ljussättning och annat. Om någon gör ett filmmanus, filmatiserar Kall feber och kryddar, fördjupar och förhöjer med de medel som står filmkonsten till buds lovar jag att jag ska gå och se filmen redan när den går upp på bio, redan på premiärdagen om Ni så önskar. Det skulle vara riktigt intressant att se hur regissören, vem det än vara månde, skulle förvalta slutscenen. Den är som gjord för vita duken och besitter, såvitt jag i all min filmiska okunskap kan bedöma, en grym potential.

La Bibliofille

Gertrud Hellbrands Vinthunden

Vinthunden
Gertrud Hellbrand
Wahlström & Widstrand
9789146203933

Man kan läsa Gertrud Hellbrands Vinthunden som en berättelse om en ung kvinna med  ett sexualliv som kantats och fortfarande kantas av våld och övergrepp och som till följd av detta utvecklat ett självskadebeteende, detta kan man sedan välja att göra en feministisk tolkning av med tillhörande dissning av Vinthunden i egenskap av skildring av kvinnans underordning. Man kan kalla den "endimensionell" och "utan fördjupning", se det som en problem att romanens mörker är kompakt, att den inte leder någonvart och avfärda den som "en liten bibel för mycket unga och mycket sargade flickor", som "igenkänningslitteratur", en genre man redan "kan". Någon har läst Gertrud Hellbrands Vinthunden på detta vis, någon skriver om det här.
Med all respekt för Någon: mitt råd till Er som ännu inte läst Vinthunden är att, om och när Ni väl gör det, inte följa Någons läsexempel.
Vinthunden är en berättelse om orsak och verkan, om försvarsmekanismer. Om att bekämpa smärta med smärta, skydda sig mot våld genom att själv söka det, välja det. Värja sig från objektifieringens passivisering genom att aktivt välja objektifiering av det egna jaget. Om att förvisso bakvänt, förvisso destruktivt, upprätthålla den egna värdigheten, i sig ett uttryck för det största av självförakt, genom att ta kontroll, godkänna, be om respektlöshet, utnyttjande, misshandel. En masochism som inte är renodlat sexuell, masochismen som en anpassning till sakernas tillstånd som skapar rämnor, delar upp människan i ett jag och en kropp, med rakbladet, blodet och det tunna snittet som enda förbindelselänk.
Splittringen är textens främsta estetiska kännetecken och återspeglas i såväl form som innehåll. Textavsnitten är korta, kronologin bruten utan sammanlänkande element mellan historiens olika episoder, vad som förefaller vara en konsekvens av ett spontant berättande, som ett minnesflöde,  där tankar greppas och lyfts fram vartefter, dock helt utan filosofi, analys, och emotion, bara avskalade händelseförlopp vari teman som dominans och underkastelse, dysfunktionella relationer, självskada och ensamhet är centrala, uppenbara för läsaren, men mindre så - förefaller det - för jagberättaren, som liksom avtrubbat, i det närmaste apatiskt, mer för sig själv än för en åhörare och med en varierande grad av närvaro berättar fram sin egen trasighet, utsatthet, utan möjlighet/förmåga tt pussla med historien, se sammanhangen.

Vinthunden är en passande symbol. Den korta pälsen, den tunna huden spänd över magra revben, utan något skyddande fettlager däremellan. Huden som en millimeterhinna som håller allt det röda och pulserande på plats, som sammanhåller någonting bräckligt och sårbart, skälvande, någonting att i sin svaghet vara starkare än, kunna förgripa sig på, skada. Vinthunden som en tämjd och domesticerad varelse med sorgsna ögon, som ett kraftfullt och skarpsynt djur med stark jaktinstinkt - en paradox som ger romanen en vibb av fara, uppror, motangrepp som ligger långt, långt ini den och pulserar nästan oförnimbart, talar om att det bakom avtrubbningen, apatin, det skadade, finns det någonting djuriskt och otyglat, någonting som både vill bita ifrån, om en psykisk påfrestning på bristningsgränsen.
Den ovan nämnda Någon - över vilken ingen skugga ska kastas, alla har rätt att tycka som de vill - borde inte ha läst Gertrud Hellbrands Vinthunden, som alls icke är en roman med vattentät och sömlös stilistik och konstruktion, på det sätt som inledningsvis beskrevs, skulle ha vunnit på att ha varit lite psykoanalytisk istället för kvinnosaklig i sin läsart, ha iklätt sig den andre indianens - i detta fall jagberättarens - mockasiner, sett saken ur dennas ögon istället för att placera sig själv utanför skeendet och bara skåda det. 

La Bibliofille

Alexandra Kronqvists Dessa trakter

Dessa trakter
Alexandra Kronqvist
Norstedts förlag
979113012576

Om att jordas. Se tillvaron reduceras ned, avklädas, anta sin mest basala form, en essens. Ett liv bland rullstensåsar, hagar, kor, gräs, ett gammalt hus med ett sovrum med rosentapet, utsädesaktiebolagets vårprislista från nittonhundrasextioett, nypon bak dasset som inte längre är, tjugotre millimeter regn och långt borta,Greta Garbo i ett propellerplan, EU-kontrollanter som då och då kommer och mäter gräsets höjd med tändsticksaskar. Magi.

Kring texten är det alldeles tyst, trots traktorer och Filmstjärnans luftfarkost. Textens röst är som enslingens låga samtal med sig själv, långsam, eftertänksam, aldrig fallandes till föga för De Stora Tankarnas hänförelse, istället nöjande sig med ett stilla konstaterande: Allt hänger samman. Jag förstår det nu. (7). Därpå en munfull kaffe.
I bakgrunden höres tidens gång, likt ett tickande väggur, nuets anknytande till tider som flytt, nära och avlägsna, länken mellan framtid, samtid, dåtid och forntid. Rötter växer sig djupare ned i myllan, man jordas, står stadigare, blir sannare, lugnet och vissheten sprider sig över trakterna och texten, över och upp ur sidorna. Att läsa blir att ligga på ett sädesfält, på en äng, i ett vattenbryn med händerna bakom huvudet, tittandes på molnen som far förbi högt uppe på himlen, ett av, med allting. 
Med Dessa trakter händer det för första gången sedan de tre äpplenas höjd att jag börjar om från början när texten är över, läser en gång till. Jag tror att Dessa trakter är en av De Tio.

Caroline - tack!

La Bibliofille

Sven Nordqvists Hattjakten

Hattjakten
Sven Nordqvist
Rabén & Sjögren
9789129638837

Om grottifiering i barnlitteratur är brottsligt bör polisiära myndigheter å det snaraste komma och anhålla mig. Om grottifiering i barnlitteratur författad och/eller tecknad av Sven Nordqvist är extra brottsligt är jag mer än lovligt kriminell, ty bladen i Hattjakten har vänts friskt de senaste aftnarna. I Hattjakten figurerar varken någon Mamma Mu, Kråkan, Pettson eller Findus, istället är det Morfar som är den stora stjärnan. När han vaknar en morgon hittar han inte sin Hatt som han alltid tar av sig och hänger över sänglampan om kvällen och tar på sig det första han gör om morgonen och i rimlighetens namn blir självfallet han arg som en spik när han en av dessa sagda morgnar inte hittar den där Hatten - inte ens under mattan invid sängen ligger den! Ingen - vare sig Hunden Blixten, Höna, Någon, Skräddare Västerknäpp eller Kanini - betraktar detta med den försvunna Hatten som någon större katastrof, utan är sådär segt och trögt hjälpsamma som bara de personer är som inte F Ö R S T Å R hur viktigt den där Hatten som försvunnit faktiskt Ä R och hur mycket A V  N Ö D E  N  det  är för den som förlorat Hatten att snarast Å T E R F Å den, och kommer på efter en lång, lång stund att de nog sett den flyga förbi, eller kanske tror sig veta Någon som vet vart den tagit vägen eller ens B E G R I P E R att Hatten faktiskt är B O R T A. Och så till råga på allt alla dessa obestämbart bekanta föremål som dyker upp jämt och samt, kan Morfar bli annat än distraherad? Och till och med lite... glad?

Allting, hela berättelsen, är innerst inne mycket gåtfullt och Kafkaartat och man undrar och förundras: varför hänger tavlorna över Morfars säng bakochfram? Varför sover en stor och lat hund på köksbordet och varför heter den Blixten om den nu är så lat? Vem är Någon?  Vem är det egentligen som bor i lådan under sviskonpalmerna, krystantemerna, jordgubbsträden och sockerrören (se bild) i den gamla ladan?

Bakom Morfar: sockerrör.

Foto ur Sven Nordqvists Hattjakten

 Vem skickar ut leksaksbilen till Morfar? Hur hamnade tennsoldaten i kaffeburken, klockkedjan i chokladkexet, pennkniven i Skräpet, magneten i  kaffetermosen och visselpipan i gratislådan och framför allt hur hamnade de där N U? Kaffekoppar som S TÅ R  K V A R på ett omkullvält bord? En motorcykel som går på pilsner? Och framför allt vart tog Hatten vägen? 

Tycker man egentligen att någonting av det som händer Morfar under hans hattjakt egentligen är så himla skumt? Nej då, varför skulle man tycka det, när sänglampsladden är instoppad i en kontakt i nattduksbordet, när telefonen är monterad högst upp på ett skåp, precis invid taket, när det står en pytteliten kock av obestämd art och rör om i en kaffekopp på en stol, när ett äppelträd står i ett dricksglas på fet grindstople, när det står en igloo med cykel parkerad utanför under en buske, när Höna förvarar kaffet i kylskåpet, kexen i en kastrull på spisen och sina ägg i en vagga under en parasoll på trappen,  när en pytteliten fiolspelare av obestämd art har utomhuskonsert för tre ännu mindre varelser varav en är en orm, när en gammal symaskin synes vara av märket "TALKER", när en snigel kommer farande i en dragsterbil i ett hörn och när en pytteliten rånarliga av obestämd art stjäl skruvar och muttrar från motorcykelreparationen i ett annat?

En pytteliten rånarliga av obestämd art stjäl skruvar och muttrar från motorcykelreparationen

Foto ur Sven Nordqvists Hattjakten

Inget konstigt alls, det naturligaste i världen. Särskilt inte som dessa små skumheter också smugit sig in bland bokstäverna och orden också: arg som en spik? Skrik inte gode man, jag är inte blind? Skorpsmulare? Mössavdragare? De for iväg som en guttaperka (som en guttaperka-vaddå?)? Kan man annat än älska detta? 

Finns det någon som förblir oberörd inför Sven Nordqvists lågmälda och rara berättelser och de finurliga och vackra illustrationerna som man kan låta blicken vandra över i många timmar, flera gånger om? Det kan väl aldrig vara möjligt? D E T måste väl vara olagligt ändå? Hurusom haver fortsättes det här med barnlitteraturromantisk kriminalitet och Ni borde ägna Er åt detsamma på Ert håll. Minns att allt man blir glad av är bra för magen!

La Bibliofille

Mamma Mu bygger koja och Mamma Mu åker rutschkana av Jujja Wieslander och Sven Nordqvist

Det är trevligt att en marsafton bejaka sitt barnjag och slå sig ner i läsfåtöljen framför braskaminen med en läsning som klär detta barnjag, till exempel Jujja Wieslanders och Sven Nordqvists Mamma Mu bygger koja och Mamma Mu åker rutschkana.

De är så sköna, Mamma Mu och Kråkan: hon lugn som en filbunke - ko-lugn -, en sann levnadskonstnär som kan se det bra i allting, inte bryr sig om hur saker ska eller bör vara eller känner några som helst begränsningar, utan i sakta mak och vällustigt gör det hon känner för; han en riktig besserwisser (messerschmidt heter det väl?) som gärna är anti och negativ i största allmänhet, en sann glädjedödare. Han är osannolikt rolig, jag skrattade mig fördärvad under de första sidorna av Mamma Mu bygger koja:

Mamma Mu stod i hagen. Fint med höst, tänkte hon. Snyggt med alla färgerna på löven ["snyggt"! Visst är det underbart!] . 

Och vad fint det ser ut när solen lyser ner genom trädet. 

Då fick hon syn på något.

- Men det där ska jag visa Kråkan när han kommer, sa hon. Då blir han nog glad.

FLAX FLAX DUNS. Då kom Kråkan!

- Hej, Kråkan! sa Mamma Mu. Kommer du?

- Hej Mamma Mu, sa Kråkan.

- Kom ska du få se, sa Mamma Mu.

Hon gick bort mot träden bakom lagårn.

- Jag har redan sett nästan allting, sa Kråkan. Vad är det nu då?

- Jag har redan sett nästan allting! Det är ju alldeles oslagbart! Och på det den här minen!

 Foto ur Jujja Wieslanders och Sven Nordqvists Mamma Mu bygger koja.

Bara det att Kråkan säger hej till Mamma Mu utan utropstecken, det gör han i Mamma Mu åker rutschkana också för övrigt,  är mer än lovligt signifikativt för hur purken han är. Stryk skulle han ha, den lymmeln!

De är så omaka det där båda, Mamma Mu och Kråkan, att de knappast skulle kunna vara mer olika och Sven Nordqvist är GRYM på att få ned den där olikheten i sina illustrationer, ja, på att teckna uttryck och miner överhuvudtaget och i Mamma Mu åker rutschkana har han verkligen satts på prov: Mamma Mus pirriga förväntansfullhet inför sitt rutschkaneåke, ängsligheten när hon väl sitter högst uppe på rutschkanan och ser hur hög den är, när hon sakta börjar att hasa sig ned för den, ögonblickslyckan när hon far ned för den och landar i vattnet och sedan hennes fötvivlan då hon förstår att hon FÖRSTÖRT barnens rutschkana. Kan en ko SE mer ledsen och skamsen ut än såhär?

Foto ur Jujja Wieslanders och Sven Nordqvists Mamma Mu åker rutschkana.

Alla barn borde få läsa Mamma Mu-böckerna, om så bara för de fina illustrationerna. Första och sista uppslaget i såväl Mamma Mu bygger koja som i Mamma Mu åker rutschkana är så vackra att man blir alldeles rofylld och lugn i magen av att titta på dem! Som den lantis jag är tänker jag att alla barn som väcks tidigt på morgonen för att sedan slussas runt mellan skola, dagis, förskola, dagmamma, fritids, träningar och andra fritidsaktiviteter och mathandling borde få Mamma Mu-böckerna lästa för sig som godnattsaga när de ska gå och lägga sig. Friden är total, ingen stressig civilisation någonstans (förutom i Kråkans huvud där det körs med såväl lyftkranar som helikoptrar), bara en Ko och en Kråka och Natur. Det måste väl vara bra att somna till?

 Foto ur Jujja Wieslanders och Sven Nordqvists Mamma Mu åker rutschkana.

Det undgick mig när jag köpte boken att det fanns en cd-skiva med till Mamma Mu bygger koja, den hittade jag först när jag läst klart och det gick icke att låta bli att stoppa in den i Bilens cd-spelare då jag dagen därpå skulle ut och åka. Rena nostalgitrippen, den där bilresan, för vad börjar hela skivan med om inte När du hör plinget - PLING! - då vet du att det är dags att vända blad! Precis som när man tittade på diabilder (diabilder!) från Pogo Pedagog i skolan när man var liten! Jujja Wieslander läser själv upp Mamma Mu bygger koja och gör det verkligen med bravur, vilka röster hon får till!, Mamma Mus sävliga förnöjdhet och Kråkans skeptiska krasshet, mmm mmm mmm! Cd:n blir kvar i Bilen ett tag till.

Alla barn som finns i min närhet och som inte redan har Mamma Mu-böckerna i sitt barnbibliotek  kan vara säkra på att få dem av mig i present där det blir dags för dylika. Fast först måste jag se till att jag själv har dem alla i min boksamling. Det är ju en absolut självklarhet!

La Bibliofille

Stina Aronsons Tolv hav

Stina Aronson

Tolv hav

Rosenlarv förlag

9789197793506

På den Stina Aronsonska arenan är jag nykomling och i de feministiska vattnen lögar jag mig sällan, därför kommer jag inte låta orden kretsa i vare sig biografins eller genusets sfärer. Inte heller är jag tillräckligt insatt i litteraturhistoria för att kunna placera denna av Rosenlarv förlag utgivna diktsamling Tolv hav i en litterär tradition, i den ena eller andra av alla de -ismer som man ser torna upp sig i täta och imposanta rader om man vänder blicken åt det hållet, vilket förvisso är lockande och tveklöst vore hemskt intressant. Men kunskapslakunen är djävulsdjup och av astronomisk bredd, ergo, jag får treva mig fram, på magkänsla och istället varmt rekommendera Er Anna Jörgensdotters och Nina Lekanders kringgärdande och belysande för- och efterord.

Omgiven av ångest är Diktjaget och i vart försök att komma till rätta med den hamnar hon genast i en annan, som leder henne in i en trdje och så är hon tillbaka där hon började. Det handlar om sexualitet, om drift, om skam, om skuld. Om att våndas i ett tillbakahållet begär, känna en expansiv lycka när det tillfredsställs, för att sedan skämmas den sexuella kvinnans skam, uppfyllas av den sexuella kvinnans skuld, hålla tillbaka för att dämpa skammen, skulden och våndas över tillbakahållandet. Så tolkar jag åtminstone Stina Aronsons dikter i Tolv hav, det är den cykeln jag kan utläsa ur dem. I cykelns mitt står Diktjaget, omgiven av tolv hav av oro som hon skriver i samlingens titeldikt Tolv hav (38), hon är också mål för tolv bössmynningars åtrå som det står i poemet Det gör detsamma (46) och med sin placeringen mitt i oroshaven har Diktjaget tolv gånger kränkt din [Mannens] ära som hon uttrycker det i dikten Äktenskapsbrott (43).

Kraften i Diktjagets inre konflikt är gränslös och hon ger den gestalt medelst ett oräkneligt antal antiteser - djupet mot höjden, larmet mot tystanden, Trädgårdens Klängros, Nyponros, Äppelblom och Linblom mot Kärrets Kalla och Den Purpurröda Blomman, grönt mot rött, snö mot vulkaner, flammor mot en brant regnbåge, trasor mot siden, sömntung evighet mot glödande ögonblick, smältvax mot iskallt stål, livslust mot vilja att upphöra - och motsägelser - där begäret och passionen i ena stunden framställs som liv, i nästa som förgängelse. Lustan och Begäret drar Diktjagets samvete ned i de mörkaste hålor och uppfyller henne med skuld, medan hennes mest primitiva, fysiska jag rusar upp bland stjärnorna - å ena sidan. Det finns en längtan mot det upphöjda, men väl där, i upphöjdheten, är hon som förtorkad, död - å andra sidan. Diktjaget lever i ett tidlöst dualistiskt universum där Naturvetenskapen kolliderat med Religionen och i förlängningen också med Samhället, där ett bejakande av det ena innebär ett omedelbart avståndstagande vis-à-vis det andra.

Det är genialiskt av Stina Aronsson att placera sitt Diktjag på en naturscen, i en naturlyrisk kontext, ty ingen annanstans än i Naturen, bland de fyra elementen, har väl benämningar på faktiska ting så många symboliska innebörder, och aldrig kan man väl uttrycka en inre slitning mer väl än genom att ställa ett faktum mot en symbol, särskilt inte om man gör det på ett så chiastiskt vis som i Tolv hav: himlasymbolen ställs mot det faktiska djupet och det symboliska djupet mot den faktiska himlen - att förneka begäret, ergo säga ja till en icke-sexuell renhet är att nedstiga i en förtärande frustration och medan ett bejakande av det fysiska begäret, ergo ett nedstigande i en besudling och orenhet i religiös och samhällelig bemärkelse, är att uppnå en kroppslig lätthet som får Diktjaget att stiga till astronomiska höjder. De två följande dikterna  som är belägna på samma uppslag i Tolv hav gestaltar i någon mån de ovan nämnda motsättningarna:

HJÄRTATS ANAMMELSE


Det sköte som födde mig förnekade mig.
Den mun som älskade mig förnekade mig.
Bergens eviga ansikten förnekar med sin tystnad 
den nya dagen.
Till alla världens röster
alla världens snyftningar
alla barnsliga stegs eko
lyssnade jag och hörde nejet.
Ett enda trasigt och svartnat ja
rann som en levrad blodstrimma,
klunkade ur ett skotthål
mellan mina revben.
(54)

EN SMAL RÖD BRO

Lilla sår,

vackra röda sår

du är som en kyssande mun.

Du är lik martyrernas purpurmantlar 

på gamla målningar.

Från dig leder en smal röd bro

till mina leksystrar bortom stjärnorna.

Andfådd och skrattande

har jag sprungit över den.

(55)

Jag skulle kunna skriva radvis med tankar kring hur Tolv hav behandlar föreställningen om Kvinnan som ett enten eller, en Hora ELLER en Madonna, och de problem en sådan typiserad föreställning skapar när den projiceras på En Kvinna Av Kött Och Blod vars varelse är vida mer komplex, eller kanske snarare när Kvinnan försöker passa in i den projektionen. Dock överlåter jag med varm hand åt andra att fördjupa sig i denna dimension och stannar vid att, med största tänkbara njutning, betrakta Tolv hav - denna starka och rörande diktsamling - som ett Individens uttryck för sin upplevelse av en av alla de existentiella rävsaxar som Människans tillvaro är rikligen gillrad med.

La Bibliofille