Konstantin Paustovskijs Noveller

Noveller

Konstantin Paustovskij

Översättning Per-Olof Andersson

Bokförlaget Akvilon

9789197740562 

Litteraturens dröm är att hamna inför En Text inför vilken man står som värnlös, med framskjuten bröstkorg, bakåtböjd nacke, öppen famn, alldeles avväpnad. För att det är så vackert att man bara vill just den texten och nästan är parat att ge upp all annan Litteratur, varje annan bok, för att den skönhetsupplevelse man just beviljats synts så total att utsikterna om överträffande måste vara omöjliga, att Detta är klimax (blott en lyckosam tidigare erfarenhet om annat, om flera, många avväpnande vackra textupplevelser, kan övertyga om annat). Tänk Er då såsom en ask med dylika drömmar, en samling texter av yttersta skönhet. Tänk Er då också att det på asken, som egentligen ju inte är en ask, utan istället en helt anspråkslös, tunn liten bok, står präntat: Konstantin Paustovskij - Noveller - Akvilon.

Någon sa om samlingen att de alla berörde henne på sitt sätt, ofta till tårar, och i detta kan jag inte annat än instämma - Paustovskijs noveller framkallar sannerligen, genom sitt lågmälda, vördnadsfulla, enkla språk och sin milda, ömma blick på de liv och omständigheter de skildrar en känsla som är så sorgesam att man lämnar var och en av novellerna med bitterljuv sorg och djup medkänsla i bröstet, nästan så att det vill sprängas. Och också, på något vis, respektfull, högaktande de omkvädna romangestalterna och det som händer dem. Har hänt dem. Ska hända dem. Jag känner mig inför dem som när jag en höst skulle rengöra fågelholkarna i mitt hem på jorden och fann en fågelunge som satt död i nästet, stel och förtorkad, med gapet vidöppet, uppenbarligen ihjälsvulten sedan Fågelfar och Fågelmor av säkerligen av högst tragiska (kanske katt-)skäl inte kunnat återvända med mat till sin telning. Som istället fick dö av svält, kanske köld med, där i holken på norrgaveln. Förfärligt, tragiskt, men också, oförklarligt nog, en smula vackert sorgligt.

Hur åstadkoms den, den där sorgesamma känslan, det där karaktäristiska Ryska Svårmodet om vilket det så ofta talas, inte minst i litterära sammanhang? Svaret i fallet Paustovskijs Noveller måste bli det, att Författaren med sin penna målar lika mycket som han skriver, åstadkommer de vackraste beskrivningar av miljöer, omständigheter, situationer, tider mellan textraderna, levande tavlor som man skulle kunna bli stående och begrunda i timtal. Och allting liksom besjälas:

På dagen hade vinden, ingen visste varifrån, fört med sig flockar av blöta utmattade vaktlar. De flög lågt och skevt i ösregnet och föll ner på taken i tusental, ner i sprickorna på de sjudande gatorna. Det strömmande vattnet spolade ut dem i havet, och vågorna spred ut de döda fågelkropparna på stranden som radband.

En skär flamingo föll ner på taket till teatern - den hade kommit med stormen från Coruh.

"Etiketter till kolonialvaror", s. 30

Vintern hade börjat regera över jorden, men vi visste att under den lösa snön, om man grävde undan den med händerna, kunde man fortfarande hitta friska skogsblommor, vi visste att elden alltid skulle spraka i ugnarna, att blåmesarna skulle stanna kvar hos oss över vintern, och vi tyckte att vintern var lika underbar som sommaren.

"Farväl till sommaren", s. 74

Nätterna var redan långa och tunga, som sömnlöshet. Gryningen dröjde allt längre, var alltid försenad och sipprade motvilligt in genom de smutsiga fönstren, där det fortfarande låg fjolårslöv, en gång höstgula, men nu multnade och svarta, på vadden mellan fönsterbågarna. "Telegrammet", s. 97

Den fond som är naturen, staden, har ett eget hjärtslag, är som en persona i sig, med en egen handling som pågår bak romangestalternas liv och öden, vilket ytterligare fördjupar sorgesamheten hos texterna, eftersom det säger någonting om människans litenheten på jorden, i tiden. All veklagan, all möda, all kamp - blott den tunnaste av ringar på vattnet, inte ens en skälvande sekund i Tidens långa evighet. Tiden som bara går och går, utan hänsyn tagen till Människorna, de stackars.
Ack och ve, så fåfängt jag kämpar med orden, med att rättvist beskriva Konstantin Paustovskij och hans noveller, dessa storartade stycken Litteratur. Upp ger jag, ämnar jag nu, efter att först ha riktat ett hjärtinnerligt Tack! till bokförlaget Akvilon, ett i underkastelse och imponans (eller vad det nu kan tänkas heta när man är imponerad) utbrustet Bravo! till Översättaren, den helt uppenbart lysande Per-Olof Andersson som översatt så väl att det övergår mitt förstånd att det inte är på originalspråk jag läser, och en tårögd, mycket rörd uppmaning till Er, Ni Läsare, att Läsa, fröjdas, drabbas!, nedlägga min symboliska penna, tystna...

La Bibliofille

Fjodor Dostojevskijs Förödmjukade och förnedrade

Fjodor Dostojevskij
Förödmjukade och förnedrade/Unizjennye i oskorbljonnye
Översättning från ryskan: Bengt Samuelson
Bakhåll
9789177423171

Ve och elände, mina damer och herrar, ve och elände! Dramatiska slitningar, svek, konflikter, plågsam ovisshet, sjukdom, fattigdom, iskalla vindsrum, bara barnfötter i trasiga skor, fallandesjuka, lungsot, fylleri, falska förhoppningar, lurendrejeri, bedrägeri, girighet, egoism, avståndstaganden, förbannelser, hårdnackad oförlåtelse, vad allt finns inte i denna Fjodor Dostojevskijs Förödmjukade och förnedrade! Inte en ljusglimt så långt ögat når, berättelsen är i sin helhet en hiss ner i helvete, (hepp!) en lång dags färd mot natt (hepp!), utgåendes från en ram vari berättaren - författaren Vanja - ligger döende i sin sjuksäng och nedtecknar det skeende som är Förödmjukade och förnedrade - 

Vid den här tiden för exakt ett år sedan arbetade jag fortfarande åt olika tidskrifter och skrev en del småartiklar, men trodde fullt och fast att jag skulle kunna skapa någonting stort och bra. Jag satt just då och arbetade på en stor roman, men ändå slutade alltsammans med att jag nu ligger här på sjukhuset och allting tyder på att jag snart kommer att dö. Och om jag ändå ska dö, vad är det för mening med att skriva ned dessa anteckningar?(15)

En den äldre mannen Jeremiah Smith och hans hund Azorka dör i Vanjas åsyn, just under den tid som Vanja förlorar sin älskade Natasja till furstesonen Aljosja: utifrån dessa båda händelser tar den vindlande och brokiga berättelsen avstamp, rusar från textens begynnelseversal till slutpunkt utan att för ett ögonblick vila. Tempot är högt och den emotiva anspänningen likaså, som om dessa båda sprunge ur och imiterandes den sängbundne berättaren Vanjas lungsotliga feberyra, graden av hans ansträngningar att få berättelsen nedtecknad, förekomma dödsögonblicket. Till historierna om Jeremiah Smith och Natasja fogas en oändlig rad andra som allteftersom sida läggs till sida, fogas samman, befästs med inbördes sammanhang,  speglar varandra, uppvisar samma tematiska innehåll - faderssveket (läst både som "faderns svek" och "sveket mot fadern"), stolthet, barnets oskuldsfullhet för att bara nämna några - och går samman till en enda berättelse som smalnar av i en ständigt nedåtgående centrifugiskt snurrande spiral i slutet av vilken allting till sist går sönder, ruineras.
Kompositoriskt finns det ingenting att anmärka på i Förödmjukade och förnedrade, vari samtliga trådar i berättelseväven går samman likt somliga parisiska avenyer strålar samman vid Place de l'étoile (ack, min poetiskhet, jag rörs!), det är njutbart att bli varse hur pusselbitarna faller på plats och man får bekräftelse på det man redan anat, allt detta är skönt. Men överspändheten, melodramen, sentimentaliteten, anfallen av pathetic fallacy där exempelvis de mest upprörda sinnestillstånd ackompanjeras av av hejdundrande åskväder, det är understundom outhärdligt. Inte tu tal om att Fjodor Dostojevskijs engagemang bakom och i  temat Det Oskyldiga Barnet är beundransvärt och rörande, att han klart och tydligt för fram sina moraliska ståndpunkter, och visst förklarar det faktum att romanen ursprungligen publicerades som en följetong i en tidskrift nöden av en text med högt tempo och med patos, men i ett stycke blir alltsammans övermäktigt, snudd på kväljande, alltför invasivt. Och på detta, all godhet., den tysta uppmaningen att glömma och förlåta och inte hysa agg och som fördömer vreden - också den rättmätiga, verkar det! - som någonting idel söndrande och socialt förkastligt som endast den orättmätige håller liv i och bejakar.Det får mig att endast digga den person i Texten som är avsedd att vara dess onda genius, trots att han svikit och bedragit hart när varenda annan romangestalt i Förödmjukade och förnedrade!
Jag frågar Vanja, berättaren: varför steg Du inte oftare upp ur den andra berättelsenivåns djup och berättade om Din tillvaro i den tuberkulösa sjukbädden? Varför spelar Du bara andrafiolen i Din skildring av vad som hände för exakt ett år sedan i Sankt Petersburg, varför förringar Du Dig till en biperson i detta drama? Varför förlöser Du inte Ditt brustna hjärta, varför berättar Du inte om Din vrede över Natasjas svek, över att hon valde bort Dig för en annan och sedan hade mage att komma med insikter då hennes nya kärleks ödestimma oåterkalleligen slagit? Varför valde Du att vara så äckligt undfallande, förstående, tjänstvillig, trogen och god? Varför svär Du inte i Din ramberättelse ve och förbannelse över den svekfulla hyndan och Ditt oblida öde? - Morr, för fan Vanja, morr!!!

La Bibliofille

Lidija Zinovjeva-Annibals De trettiotre vidundren Ett tragiskt menageri

Lidija Zinovjeva-Annibal
De trettiotre vidundren Ett tragiskt menageri
Översättning från ryskan: Kjell Johansson
Bokförlaget Murbräckan
9789197202695

Jag tillåter mig à propos Lidija Zinovjeva-Annibals De trettiotre vidundren Ett tragiskt menageri ett slags generaliserande konstaterande av den ryska litteraturen, mer specifikt den g o d a ryska litteraturen: den är alltid så vilsam. Hur omskakande, omtumlande, traumatiserande, sorglig, glättig, lättsam, humoristisk en g o d rysk berättelse än är, så har de den gemensamma nämnaren att de alltid är väldigt vilsamma och behagliga att vistas i. Det känns komplext och motsägelsefullt att skriva det,  och desto mer omöjligt att förklara vad jag egentligen menar, men sådan är icke desto mindre känslan, både inför de dagboksanteckningar som utgör De trettiotre vidundren och de noveller som är Ett tragiskt menageri. Han vet att skriva, Ryssen! Nog så.
På Det Världsomspännande Nätet framhålls kortromanen De trettiotre vidundren och novellsamlingen Ett tragiskt menageri främst som  föregångstexter inom queerlitteraturen, som skildringar av en lesbisk kärleksrelation och vaknande insikter om den egna sexuella läggningen. Ingen osanning i den, alls icke, men ändå en kraftig reducering av texterna i sin helhet som speglade och vägda mot varandra och på ett bredare, existentiellt plan berättar om identitetsvånda, vilsenhet, självförakt och en förvirrad kamp för att nagla fast och förstå det egna jaget. Lätt måhända att i ett decennium in i det tjugonde århundradet, dryga seklet efter utgivningen av  Lidija Zinovjeva-Annibals vidunder och menageri  sätta sig över sexualitetsproblematiken (om jag använder fel begrepp får Ni förlåta mig). Otillbörligt också kanske, därför försöker jag mig trots allt  då och då på ett - förvisso en limpa kringgående - resonemang kring densamma.
Det centrala skeendet i De trettiotre vidundren är att Romanhjältinnan av sin älskarinna Skådespelerskan förs till ett konstnärssällskap kallat De Trettiotre för att där avporträtteras i en nakenstudie. Det hon sedan ser på de trettiotre dukarna får henne att se sig själv som lika många vidunder och  hon krisar, för att sedan resa sig i hela sin höjd  liderligt väckt av att ha blivit sedd av Männen,  liksom dekonstruerad i de trettiotre avbildningarna, av att ha  fått skåda sig själv genom så många mäns blickar, inte bara i  sin älskarinna Skådespelerskans. Kommer det först vidunderliga, sedan gudomliga, ur den objektifiering det innebär bara att avmålas, av att öfverhufvud ha fått se sig själv genom, inte i,  trettiotre andra blickar eller kommer sig Romanhjältinnans anti-/klimax av att hon på ett så konkret vis konfronteras med sig själv ur manlig synvinkel? Rör det sig om olika erotiseringar, den manliga och den kvinnliga, erotiserar och objektifierar män och kvinnor på olika sätt?
Signifikativt också, måhända, det som händer med Skådespelerskan i de postmåleriska verkningarna, att hon förefaller borttyna i takt med att Romanhjältinnan blommar ut, som om Den Förra livnär sig på att  allena återspegla Den Senare, som om Skådespelerskans Blick, trots att den säkerligen rymmer mest av kärlek, av dyrkan, inte kan mäta sig med, kan undanskuffas av De Trettiotre Konstnärsmännens på duken fastnaglande, för att det till syvende och sist är hetero som är normen. Inte för att Romanhjältinnans sinnliga uppvaknande och helgörande genom objektifieringens dekonstruktion i realiteten innebär att Skådespelerskans persona förlorar i betydelse - om något sådant vittnar inte de dagboksanteckningar som De trettiotre vidundren är -, utan för att Romanhjältinnans mottaglighet för en annans, en manlig, blick blir för mycket för Skådespelerskan att uthärda. När Skådespelerskan till Romanhjältinnan säger Tillsammans med mig blir du en gudinna (s. 14) tycks hon verkligen förlägga Romahjältinnans skönhet till sin egen blick, och det som framträder på Konstnärssällskapets dukar är inte sett genom hennes ögon, det är inte skönt, det är inte gudinnalikt - det är vidunderligt. Älskarinnan Skådespelerskan förmår inte i De Trettiotre Konstnärernas målningar av Den Älskade Romanhjältinnan se  Den Gudomliga Kejsarinna som Romanhjältinnan själv kan se, de trettiotre porträtten kommer för henne beständigt att avbilda hennes älskade som just trettiotre vidunder, för det som avmålats är inte det Skådespelerskan ser. Skönheten ligger i hennes öga, inte i Männens. Kanske inte i någon annans öga alls?
Eller handlar det istället om att Romanhjältinnan lämnar Skådespelerskan ensam i en vidunderlighet då hon med sin reaktion av jublande insikt om den egna skönheten bejakar Männens bild av henne?  För att det för henne närmare det heteronormativa? Måhända långsökt, men svårt att inte tänka i de banorna då man läser De trettiotre vidundren i ljuset av berättelserna i Ett tragiskt menageri där det är Skådespelerskan själv, Vera, som för pennan och berättar om händelser i sin uppväxt på landsbygden. Det som börjar som oskyldiga och understundom idylliska,  men också sorgesamma och grymhetskantade berättelser om djur hon minns från barndomen - tre moderlösa björnungar som bodde med familjen en kort tid, tranan i växthuset, de under jakten torterade vargarna -, övergår strax i mer och mer psykologiskt våldsamma berättelser, där människornas övergrepp mot djuren får en motsvarighet i människans övergrepp mot människan, Veras stridigheter mot sig själv och med den egna identiteten, inte minst den sexuella, och världen. Det finns en rumslig förflyttning i berättelserna, från naturen, och skogen, från utomhus, in i gods och tyska nunneskolor som innebär att Det Vilda, istället för att förläggas utanför Vera själv, flyttar in i henne, förvandlar henne till ett djur, till ett känslomässigt vidunder - förflyttningen speglas plågsamt väl i novelltitlarna som går från Björnungarna, Tranis och Vargarna, via Döv-Dasja, Monstret, Knottet och Kentaurprinsessan till Djävulen - till dess Viljan inträder och Vera återvänder till naturen i ett förlösande katharsis.
Vad som händer i den kronologiska lakunen mellan Ett tragiskt menageri och De trettiotre vidundren är en berättelse à part. Jag frågar mig om de båda textdelarna ursprungligen är avsedda att publiceras tillsammans, och i den ordningen. Den kronologiska omkastningen av texterna känns betydelsefull, som innebure den en retroaktiv upprättelse av Vera, där hon går från att ha varit någon som skildras i De trettiotre vidundren till att själv inta berättarposition i Ett tragiskt menageri, skrivs upp ur rollen som en på en och samma gång drivande och överspänd hysterika in i en stark kvinnokaraktär, om än med oroande, snudd på patologiska beteendemönster och karaktärsdrag.
Gärna skulle jag fördjupa mig ytterligare i verkningarna av  och orsakerna till denna omkastning; gärna skulle jag göra vidare analyser av Veras person, sådan den ter sig i De trettiotre vidundren  respektive  Ett tragiskt menageri, jämföra, spekulera kring hur skeendena i de senare berättelserna kan förklara Veras reaktioner i den förra, ty jag vet att jag ovan kostat på mig att utveckla tankar och teser och teorier på hemskt lösa boliner. Men jag stannar här, vimmelkantiggjord av textens - De trettiotre vidundren och Ett tragiskt menageri - alla angreppsvinklar, alla möjliga frågeställningar, alla dess ingångar, och jag förstår att Någon Gång måste en omläsning av detta på alla sätt rika opus bli till stånd.

La Bibliofille

Gajto Gazdanovs Alexander Wolfs vålnad

Vad kan följa av att en man riktar sitt vapen mot en annan man och fyrar av? Vad allt kan inte rymmas i en revolverkulas roterande rörelser på dess väg mot levande, snart död, materia? I Gajto Gadzdanovs Alexander Wolfs vålnad, utgiven hos bokförlaget Akvilon, kan man bokstavligen tala om ett startskott. Romanen är en studie i psyke, i konsekvens, i ögonblickets verk och i ödets ironiska bönhörlighet.

På den ryska stäppen låter Berättaren avfyra sitt vapen mot en Förföljare som skjutit ned hans stackars magra märr, sånär som haft ihjäl honom själv, och Förföljaren faller, efter vad Berättaren kan bedöma, dödligt sårad till marken. Men då han flera decennier senare får läsa en novell som skildrar exakt samma händelseförlopp förstår han att hans antagonist på något mirakulöst vis överlevt: den man som ständigt funnits i hans tankar ända sedan den olycksaliga revolvern avlossades på den ryska stäppen för så länge sedan, visar sig även vara i högsta grad närvarande och verksam också i hans närmaste omgivning.
Alexander Wolfs vålnad är en text med makt, med samma kraft som den hos de otyglade vattenmassor som efter en dag av hällande regn förvandlade vår skogsväg till en strid fors, gräsmattan till en fontän för några aftnar sedan. När tärningen väl är kastad, bägaren väl runnit över, finns det ingenting som kan hejda Döden i dess jakt på vad som den skulle tillkommit, Ödets och Textens fullbordanslusta, Språket - Tobias Lorentzsons översättning är högst levande och  mycket klädsam - som likt en autostrada, sakligt och konkret, berättar fram mörkret. Alexander "Sasja" Wolf har varit en död man ända sedan han med en hårsmån klarade livhanken, Berättaren en mördare alltsedan han avfyrade sin revolver och båda två vet det, har alltid känt det. Samspelet mellan romanens samtliga plan och dimensioner är total och det är grymt stiligt.
Att Alexander Wolfs vålnad är anlagd så att det som i början är överraskningsmoment till sist blir någonting som läsaren lär sig att anticipera är en av romanens främsta tjusningar. Denna förutsägbarhetens estetik - pusseldeckarens?, handlingens drag av lagbunden förutbestämdhet laddar texten, förvandlar den till ett slags svart materia mot vilken man dras med största tjusning, den känsla förebådandet av katastrofen väcker är närmast att definiera som en primal undergångsfascination: det hettar i ryggraden, man håller sig själv ovetande andan, ett infernaliskt leende rycker i mungipan, sprider sig över ansiktet och den i det närmaste reptilska tillfredställelsen inför La Grande Finale är triumfartad, jubelsvart!
Akvilon, ett ungt förlag som ger ut ryskspråkig litteratur i svensk översättning, har tidigare givit ut en diktsamling av Boris Pasternak, Ivan Bunins Mörka alléer, Fjodor Dostojevskijs Fattigt folk och nu alltså Gajto Gazdanov, Alexander Wolfs vålnad. Förlagets utgivning är i sanning någonting att hålla ögonen på, som Akvilons känsla för kvalitet är alldeles enastående, att döma av de tre sistnämnda titlar som lästs och tyckts till om här i Parissalongen. Eloge!

La Bibliofille

Fjodor Dostojevskijs Fattigt folk

Så föreligger Fjodor Dostojevskijs debutroman Fattigt folk nu i nyutgåva på svenska, i nyöversättning av Lars Erik Blomqvist och utgiven av bokförlaget Akvilon. Formen är brevets, ämnet Fattigdomen och Kärleken.
Makar Devusjkin, och Varvara Dobroselova bor på samma gård i S:t Petersburg, de är varandras förtrogna, de allra godaste och käraste vänner och skriver varann de varmaste, lycksaligaste, mest desperata och förtvivlade brev. De hyllar varann, bannar varann, misströstar om sitt slaveri under penningen, om att ha omvärldens fördömande ok hängandes över axlarna, om ovärdighet, om det förlamande i att se mycken olycka och ingenting kunna göra.
Den realism som är ett signum för Fjodor Dostojevskij och hans verk är det också för Fattigt folk, såväl i social som i emotiv bemärkelse. Brevväxlingen mellan Makar och Varvara är ett symboliskt symptom på en mer övergripande misär hos det ryska folket, men också känslans realism är påtaglig, oavvislig. Att dessa brev skulle vara fiktion är alldeles obegripligt och omöjligt att ta till sig - att Varvara och Makar skulle vara människor blott i litterär bemärkelse, inte ha varit annat än fantasifoster hos en pennans man, går alls inte att acceptera - det är ju så sant, så uppriktigt, så intensivt, så innerligt! Ditt hjärta rör sig till textens -kynne, sväller och bultar varmt i ena stunden, krymper och molar bittert i den andra, exploderar och hugger i ursinne, förtvinar i uppgiven tysthet, värker och bultar paniskt i motstånd, så stor är textens förmedlande makt och inflytande, en sådan öppenhet har den att den blir fullständigt slukande, trots brevromanens egentligen immanenta slutenhet, en sådan som tvunget följer av att berättelsens kommunikation bara involverar de två korrespondenterna Varvara och Makar. Men aldrig att man sitter som en nyfiken tjuvlyssnare, lite uttråkad i väntan på snaskiga detaljer, som någon som i boklig förstulenhet tar del av någonting som egentligen borde vara Dig fördolt, aldrig. Och om så vore är straffet för Din förvetenhet omedelbart - orden, vartenda litet ett av dem, griper tag i Dig, slungar in Dig mellan raderna, sliter upp Din bröstkorg och så står Du där, lika engagerad, lika deltagande som någonsin Varvara och Makar.
Om mitt bejakande och erkännande av Fjodor Dostojevskijs storhet tidigare var slenterianmässig och automatiskt är det alldeles icke längre så efter Fattigt folk. Detta var i sanning det vackraste..!

La Bibliofille

Ivan Bunins Mörka alléer

Romantikens Ryssland. Ett Ryssland där man bor på gods och sitter i egen loge på teatern, där kvinnorna bär muff och herrarna är artiga gentlemen som högst belevat och med stadig hand hjälper sin dam ut ur droskan, ett Ryssland där man far till Krim över sommaren, eller kanske tar det tryggt dunkande tåget till Europa.
Erotikens och Passionens Ryssland. Ett Ryssland där det hettar och sjuder bak konvenansens fasader, där kvinnor rodnar mer av åtrå än av blygsel, där män i sitt begär till kvinnan ligger vid hennes fötter, där kärleken är det största, där det ofta gör ont, är så svårt att älska. Sådant är det Ryssland som tar gestalt i nobelpristagaren Ivan Bunins novellsamling Mörka alléer.
Som i novellen Kall höst, berättad av en gammal kvinna som i sin ungdom förlorade sin trolovade till första världskriget och nu överlevt honom med många, många år, trots att hon strax före deras avsked en kall höstkväll försäkrat honom att hans död, den skulle hon aldrig överleva:

Så överlevde jag hans död, efter att en gång ha råkat säga att jag inte skulle överleva den. men när jag tänker tillbaka på allt jag upplevt sedan dess, ställer jag alltid frågan: vad är det som betytt något i mitt liv? och jag svarar: bara den där kyliga höstkvällen. Har den verkligen existerat? ja, det har den. Och det är allt som betytt något i mitt liv - resten har varit en onödig dröm. Och jag tror fullt och fast: någonstans därborta väntar han på mig - med samma kärlek och ungdom som den kvällen. "Du ska leva, glädja dig här på jorden och sedan kommer du till mig..." Jag har levat och jag har glatt mig - nu ska jag snart komma till dig.

(ur Kall höst, s.139)

Grundtonen i Ivan Bunins Mörka alléer är allt annat än den förälskat romantiska. Kärleken är en vånda, en orsak till sorger och plågor och ofta tar novellerna en abrupt ände med förskräckelse - kärleken, passionen går om intet, någonting händer och man ledsagas i orden rakt in i ett gapande, om än ömsint, mörker...

Detta hände i februari det fruktansvärda året nittonhundrasjutton. Han var då i byn för sista gången i sitt liv.

(ur Tanja, s.83)

Hennes kropp skakade av högljudd gråt och ropande bad hon att någon skulle förbarma sig över henne.

(ur I Paris, s.93)

...stundtals inlindat i en liten gnutta hopp, som i min personliga favoritnovell Kall höst, i vilken en gammal kvinna berättar om den kväll då hon, som ung, tog avsked av sin trolovade som miste livet till första världskriget:

Så överlevde jag hans död, efter att en gång ha råkat säga att jag inte skulle överleva den. men när jag tänker tillbaka på allt jag upplevt sedan dess, ställer jag alltid frågan: vad är det som betytt något i mitt liv? och jag svarar: bara den där kyliga höstkvällen. Har den verkligen existerat? ja, det har den. Och det är allt som betytt något i mitt liv - resten har varit en onödig dröm. Och jag tror fullt och fast: någonstans därborta väntar han på mig - med samma kärlek och ungdom som den kvällen. "Du ska leva, glädja dig här på jorden och sedan kommer du till mig..." Jag har levat och jag har glatt mig - nu ska jag snart komma till dig.

(ur Kall höst, s.139)

Storslagenheten i novellernas känsla är exakt och måttfull, och tar form inför läsarna utan bombasm och överladdning. Detaljrikedomen - det på månget vis sant romantiska i novellerna - ligger istället i beskrivningen av scenerier, av naturen, av människor, i en i det närmaste ultrarealistisk avbildning i text och ord av det ögat ser:

Ganska kort, undersätsig, en aning kutryggig, med tjockt svart hår, långt mörkt slätrakat ansikte och stor näsa var han sannerligen en riktig korp - särskilt när han var klädd i svart frack på de välgörenhetsaftnar som vår guvernörska anordnade; då kunde han stå krokryggig och stadig vid något stånd som föreställde en rysk bondstuga, röra på sitt stora korphuvud, snegla med blixtrande korpögon på de dansande och folk som kom fram till ståndet, och inte minst på den utklädda bojarfrun som stod där charmant leende och med sina stora briljantprydda händer serverade billig gul champagne i släta vinglas - en högväxt dam i brokad och kokosjnik, med näsan så vitrosa av puder att den verkade konstjord.

(ur Korpen, s.140)

Ivan Bunin förärades, enligt förlaget Akvilons omslagspresentation av författaren, nittonhundratrettiotre nobelpriset i litteratur. Man kan omöjligen ha några invändningar mot detta, som ju Bunins hantverksskicklighet är så uppenbar: han får sin publik att så gå upp i novellerna som berättelser att den blir glömsk för att också, parallellt, betrakta texten som just en text, en konstruktion. Stilen i Mörka alléer är så förföriskt vacker, så svävande trots att den också har en påtaglig förankring i en realistisk rysk berättartradition, i ett berättande som är klassiskt och känns igen från och, om än avlägset, minner om Anton Tjechov, Lev Tolstoj och Fjodor Dostojevskij. Novellerna är som inneslutna i en oantastlighet som inte kan komma någon annanstans ifrån än Ivan Bunin själv, från en största omsorg om var och en av de många, många detaljer som sammantagna blir... en mästerlig text.

La Bibliofille

Vladimir Kaminers Militärmusik

Ibland är det skönt att koppla av med lite vanlig hederlig galenskap och i det fallet kan man alltid lita på Ryssland och dess moderna, inte sällan Sovjetbaserade, litteratur. Förvisso är Vladimir Kaminer, författaren till den på bokförlaget Ersatz utgivna romanen Militärmusik, numera bosatt i Berlin, men den säregna humor som Militärmusik fullkomligen spritter av är inte att ta miste på - rysk.
Den unge herrn som är bokens hjälte råkar ut för de mest absurda och osannolika saker som han berättar om rakt upp och ner, utan omsvep eller krusiduller: han praktiserar på en teater vars barnföreställningar aldrig spelas manusenligt, eftersom de administratörer som är anställda att ta alkotest på de spritkonsumerande skådespelarna vägrar att arbeta på söndagar då teatern har barnpjäser på repertoaren; han övervakar tillsammans med sin minst sagt företagsamme vän George en nötboskaptransport från Lettland till Uzbekistan, en resa som slutar med en minst sagt oschysst och inhuman affärsuppgörelse; han anställs som trädgårdsarbetare på en park som...

tillhörde en hemlig vapenfabrik. [...] Trots att parken inte låg på fabriksområdet och inte hade någon som helst säkerhetsnivå, gällde säkerhetsnivå tre för själva fabriken. I klartext innebar det att jag inte fick hämta ut min lön på lönekontoret. Det måste trädgårdsmästaren göra åt mig, men den tjänsten var inte besatt. Jag fick inte heller ringa till lönekontoret, bara till chefen för personalavdelningen. Han hade kunnat förmedla pengarna åt mig, men det ville han inte. Därför fick jag bara en avräkningsnota med posten, fast inga pengar. (65)

Dessutom arrangerar han illegala rockkonserter, åker på klandestina läger och gör under två år militärtjänst mitt ute i skogen, allt i den mest cirkusartade anda, resulterande i en komisk odyssée (tragikomisk om man rimligen antar att lustifikationerna i romanen inte blott och bart är sprungna ur författarens fantasi, utan faktiskt är tagna ur ett högst reellt sammanhang) som tar med läsaren kors och tvärs över Sovjetunionen och det mest spräckliga och säregna persongalleri.

Läsa Militärmusik? Da!

La Bibliofille

Tillägg

Läsningen av Militärmusik förde mina tankar till ytterligare en titel som givits ut av Ersatz, nämligen Sovjetunionens roliga historia av David Cesarini och Claes Ericson, en bok sprängfylld med bland annat roliga historier och vitsigheter om Sovjetunionen, bland annat dessa:

Föreståndaren för ett daghem berättar om det fantastiska Sovjetunionen, där solen alltid skiner, alla barn är ordentligt klädda, ingen går hungrig och barnen har ett överflöd av leksaker. Då avbryts hon av att lilla Vova gråter.

- Varför gråter du, Vova?

Det snyftande barnet torkar sina tårar.

- Jag vill också bo i Sovjetunionen!
(21)

- Varför produceras det inga dubbelsängar, utan bara trippelsängar i Sovjetunionen?

- Därför att kamrat Lenin alltid är med oss.

(33)

De fyra problemen med Sovjetiskt jordbruk:

vår, sommar, höst och vinter...
(70)

Retro: Vladimir Sorokins I det heliga Rysslands tjänst

Länge gick jag och sneglade på Vladimir Sorokins I det heliga Rysslands tjänst på jobbet, kände en sällsam dragning till den. Inte för att jag trodde att ämnet skulle intressera mig särskilt - den ryska staten ur ett milt science-fictionperspektiv, jag tycker inte ens om science-fiction! -, men ändå... Så blev jag en dag i förra veckan oförhappandes värd en liten present och bestämde mig för att ta med den hem!
Vad ska man säga? Att läsa I det heliga Rysslands tjänst är som att titta på en actionfilm: det har ett visst underhållningsvärde, men är på det hela taget ganska ointressant och gör inga djupare intryck. Romanen är maskulin, hårdkokt och ruff, och tilltalar nog den manliga publiken mer än den kvinnliga. Visst är den förhållandevis välskriven, men bjuder sett till stil och uppbyggnad inte på någonting iögonfallande. Innehållsligt däremot blir det stundtals mer uppseendeväckande och minnesvärt än vad som egentligen är att föredra, jag tänker närmast på den sektartade homoerotiska orgie som förekommer i romanens slutparti:

Vi famnar varandra broderligt. Kraftiga händer griper om kraftiga kroppar. Vi kysser varandra på munnen. Vi kysser varandra under tystnad, på manligt vis, utan något kvinnokel. Med våra kyssar värmer vi upp varandra och hälsar varandra. (s. 164)

Jag kan ej mera! Min blygsel hindrar mig från att citera ytterligare, och då är mulslafsandet ovan ingenting i jämförelse med vad som komma skall - hujedamig! Tror det är det sjukaste jag någonsin läst... Det hela börjar på sidan etthundrasextiotre om Ni vill kila till närmaste Bokhandel eller Bibliotek för att själva ta del av Larven, som det hela kallas. Läs gärna resten av I det heliga Rysslands tjänst också för den delen, men inte i jakt på någon estetisk upplevelse, utan som en stunds underhållning.

La Bibliofille

Retro: Fjodor Dostojevskijs Spelaren

Fjodor Dostojevskijs Spelaren tillhör den kategori böcker som jag tveklöst tyckte om när jag läste den, men märkligt nog inte har så mycket att säga om nu när sista bladet vänts, boken slagits ihop och återintagit sin plats i hyllan. Alldeles tystad är jag dock inte.

Spelaren är ingalunda en Dostojevskij-favorit - den platsen intas ohotat av Brott och straff -, boken är stundtals är alltför tvådimensionell för min smak. Jag saknar djup i den, inte ett innehållsligt djup sett till teman och undertext och så vidare, utan i skildringen. Det sätt varpå Dostojevskij valt att skildra händelseförloppet skapar en barriär mellan läsaren och handlingsplanet, som gör att vi mestadels bara får tillgång till själva ytan. Stundtals uppstår sprickor i barriären där Dostojevskij ger prov på sin osannolika förmåga att skildra det mänskligas psykets mörkaste vrår och drifter, till exempel spelarens upphetsning vid roulettbordet, och då är romanen också som mest njutbar. Men sprickorna är så få! Kommunikationen mellan läsare och text är något ensidig, texten projicerar sig på läsaren, men läsaren får inte utrymme att projicera sig själv på texten i lika hög grad, vilket resulterar i ett slags... grund?
Men visst är det en angenäm läsning att ägna sig åt, inte tu tal om saken! Prosan är god och översättningen levande och gör full rättvisa åt historien som sådan, som i sig är mycket underhållande på ett trivsamt 1800-talsmanér.

La Bibliofille