Retro: Marie Norins Kupa

De bästa böckerna är ofta de Du från början inte alls kände till, men som trevade sig fram till Dig på omvägar, slog sig fram i den litterära snårskogen, och så småningom kom fram till den glänta som är Din kännedom.

Marie Norins Kupa är en sådan mystisk hemligbok som jag aldrig tidigare hade hört talas om, än mindre skulle kommit att läsa, om inte min K. Litteraturvän nämnt den. Min K. Litteraturvän har en utsökt litterär smak, vilket resulterat i att jag så fort min K. Litteraturvän nämner en bok eller en författare aktsamt lägger titel eller namn på minnet för att ta del av denna högeligen intressanta läsning vid ett senare tillfälle. I fallet Kupa kunde jag inte vänta särskilt länge. Jag sökte upp den på Internet och föll som en fura då jag läste namnen på två av bokens tre figurer: Madame och Herr O! Det bådade mycket gott!
Kupa är till omfånget en liten bok, men i övrigt mycket majestätisk, ett säreget suggestivt och absurdt stycke poetisk prosa. Stilen är förvisso avskalad och konkret, men atmosfären i romanen lindar in texten i en avrundande, rogivande dimma, något som i sig får en i det närmaste hypnotisk effekt. Kupa förvandlas till litteraturens motsvarighet till rymdens svarta hål - den suger in Dig i sig, uppslukar Dig, försätter Dig i ett hyperkoncentrerat tillstånd, där det inte finns någon annan medvetenhet än den om det textliga rummet.
Som konstruktion påminner Kupa estetiskt mycket om Franz Kafkas romaner, där berättelsen bara är ett utsnitt ur ett visst händelseförlopp, och där det inte finns någon särskild början eller något särskilt slut på handlingen. Historien skulle rent teoretiskt kunna fortsätta i all oändlighet efter textens sista punkt, och detta är någonting jag kommit att bli barnsligt förtjust i.
Tankeväckande är Kupa, och gåtfull. Varför titeln Kupa? Och är textens "jag" en man eller en kvinna? Mitt i romanen kom jag på mig själv med att med största självklarhet förutsätta att berättaren är en man, stilen och relationerna romanfigurerna sinsemellan fick mig att ge berättaren manlig gestalt, men några påtagliga bevis för att det förhåller sig på det viset erbjuder texten, såvitt jag kunde se, inte.
Jag ryser vid blotta tanken på att Kupa var svindlande nära att undgå mig, obemärkt smyga förbi mig, tyst tassa runt mig och försvinna i litteratursorlet. Fasa! Betryggande att ha En Egen Litterär Salong där jag kan föra vidare vetskapen om denna Lilla Läskaramell till Er! Betryggande att ha en K. Litteraturvän jag nu vill tacka för en Kunglig Rekommendation - tack!

La Bibliofille