Karin Neuschütz Höns i trädgård

Drömmar. De tycks mig bli mindre storvulna med åren, liksom anta en mer jordnära, rimlig karaktär. Och just nu drömmer jag om Höns. Därföre Karin Neuschütz Höns i trädgård, inte nyutgåvan från innevarande år, utan den från tjugohundraett äri sig som en liten Höna som varsamt aktar sina små Kycklingar från livets faror, samtidigt uppmuntrandes dem i sitt utforskande av Den Nya Världen. Karin vill att Du förstår att Hönan, precis som hon utgår ifrån att Du tror och känner så hett, är det som kommer sätta pricken över Ditt trädgårds-i. Hon känner Din iver, att Du vill Höns med kropp och själ, men vill också att Du rannsakar Dig - till vad är Du beredd? Beskyddande håller hon Hönan tryckt mot bröstet sitt, vriden en smula från Dig som står där med förälskat utsträckta armar och inte annat vill än Höns och Egna Ägg. Hon ser Dig allvarsamt i ögonen och säger Dig att Hönan inte ska bli Din förrän Du läst Höns i trädgård från pärm till pärm och därefter kan säga säkert att Du inte avskräckes av det som däri förtäljes. Lika allvarsam, men uppmuntrande, säger hon att den som misströstar efter att ha läst alla råd och anvisningar ska tro på sig själv, och lita på att övning ger färdighet och mödan ger lön. Hon månar både om Dig och Hönan:

Vad väntar vi på? frågar du? Nu åker vi! Dina kinder lyser lika röda som tuppkammen som du för din inre syn ser skymta i trädgården. Du är beredd att omedelbart skaffa en flock. Då är det läge att nyktra till en smula. Begrunda innehållet i detta kapitel noga. Om du tar dig igenom alla punkterna ["Motiven", "Har du plats?", "Vad tycker grannarna?", "Tillstånd i tättbebyggt område", "Ansvar, regelbunden skötsel", "Gödseldoft", "Ovälkomna gäster", "Kan du slakta en tupp?"] utan att för ett ögonblick mattas i din hönslängtan , då har du säkert goda förutsättningar att lyckas med hönshållningen. Skulle du finna alla råd och anvisningar i resten av boken en smula övermäktiga, så betänk att fullfjädrad hönsskötare blir man först med övning. Du växer med uppgiften och den glädje du får av dina husdjur uppväger all möda. (22)

Utöver Dina egna hönsdrömmar lämnas ingenting åt fantasin i Höns i trädgård, Karin tar med all önskvärd tydlighet, å det mest pedagogiska och liksom från gräsroten, upp vad som åtminstone känns som allt man behöver veta för att ansvars- och kärleksfullt kunna ta hand om Höns. I kapitlet  "Lämpliga raser" upptas inte bara ett urval raser, utan också hur man bär sig åt för att välja ras, hur stort antal höns man ska ha, och om man ska välja vuxna höns, unghöns eller kycklingar; i "Hönshus, inredning och utegård" omtalar Karin med all önskad tydlighet hur man bygger ett hönshus, hur det ska placeras i förhållande till väderstrecken, hur det ska inredas, vilket värme- och ljusbehov Höns har, hur en utegård ska se ut och vilka förutsättningarna är om man önskar låta Hönorna gå fria ute i trädgården; i "Utfodring och daglig skötsel" genomgås Hönans matsmältningssystem, hur och med vad Hönan skall utfodras, hur man sköter om Höns rent generellt, hur man städar hos dem,  och hur man, om så tarvas, transporterar dem; "Parning, ruvning och kycklingar" sträcker sig från själva parningsakten via boplats, äggläggning, ruvning i rede i hönshus, ruvning i hönsbänk i köket, ruvning i maskin, ägg, födsel ända fram till uppfostran och uppväxt för att slutligen utmynna i ämnet inavel; i "Hälsa och sjukdom" förklarar Författarinnan hur en frisk Höna ser ut, vad man gör om Hönsen blir sjuka, hur man förebygger sjukdom, ett antal sjukdomar, ohyror och olater listas och beskrivs och slutligen får vi veta hur man gallrar ut och slaktar Höns, hur man plockar och rensar dem; i "Höns förr och nu", det sista kapitlet i Höns och trädgård höjer Karin blicken från hönsskötselns alla praktikaliteter och detaljer för att istället genomgå Hönans historia, berätta om tamhöns i Norden, om hönsindustrin, om ekologiska höns, om småskalig hönshållning och om höns i folktro, myt och ordspråk.
Drömmar. Efter Karin Neuschütz Höns i trädgård drömmer jag fortfarande om Höns (om än en smula avskräckt efter kapitlet "Hälsa och sjukdom", sådant där är alltid läbbigt). All information, all fakta och alla upplysningar har haft en stärkande, peppande snarare än avskräckande inverkan på min anspråkslösa dröm om att kunna kliva i gummistövlarna och klampa ut i hönshuset för att, under ömsint småprat och kackel med mina små damer (visst måste man ha en Prillan!), hämta mig några pannkaks- eller frukostägg. Med en bok som Höns i trädgård i bokhyllan måste det vara omöjligt att inte lyckas med Höns, att göra dem lyckliga, hålla dem nöjda och glada. Och friska.

La Bibliofille

Mamma Mu bygger koja och Mamma Mu åker rutschkana av Jujja Wieslander och Sven Nordqvist

Det är trevligt att en marsafton bejaka sitt barnjag och slå sig ner i läsfåtöljen framför braskaminen med en läsning som klär detta barnjag, till exempel Jujja Wieslanders och Sven Nordqvists Mamma Mu bygger koja och Mamma Mu åker rutschkana.

De är så sköna, Mamma Mu och Kråkan: hon lugn som en filbunke - ko-lugn -, en sann levnadskonstnär som kan se det bra i allting, inte bryr sig om hur saker ska eller bör vara eller känner några som helst begränsningar, utan i sakta mak och vällustigt gör det hon känner för; han en riktig besserwisser (messerschmidt heter det väl?) som gärna är anti och negativ i största allmänhet, en sann glädjedödare. Han är osannolikt rolig, jag skrattade mig fördärvad under de första sidorna av Mamma Mu bygger koja:

Mamma Mu stod i hagen. Fint med höst, tänkte hon. Snyggt med alla färgerna på löven ["snyggt"! Visst är det underbart!] . 

Och vad fint det ser ut när solen lyser ner genom trädet. 

Då fick hon syn på något.

- Men det där ska jag visa Kråkan när han kommer, sa hon. Då blir han nog glad.

FLAX FLAX DUNS. Då kom Kråkan!

- Hej, Kråkan! sa Mamma Mu. Kommer du?

- Hej Mamma Mu, sa Kråkan.

- Kom ska du få se, sa Mamma Mu.

Hon gick bort mot träden bakom lagårn.

- Jag har redan sett nästan allting, sa Kråkan. Vad är det nu då?

- Jag har redan sett nästan allting! Det är ju alldeles oslagbart! Och på det den här minen!

 Foto ur Jujja Wieslanders och Sven Nordqvists Mamma Mu bygger koja.

Bara det att Kråkan säger hej till Mamma Mu utan utropstecken, det gör han i Mamma Mu åker rutschkana också för övrigt,  är mer än lovligt signifikativt för hur purken han är. Stryk skulle han ha, den lymmeln!

De är så omaka det där båda, Mamma Mu och Kråkan, att de knappast skulle kunna vara mer olika och Sven Nordqvist är GRYM på att få ned den där olikheten i sina illustrationer, ja, på att teckna uttryck och miner överhuvudtaget och i Mamma Mu åker rutschkana har han verkligen satts på prov: Mamma Mus pirriga förväntansfullhet inför sitt rutschkaneåke, ängsligheten när hon väl sitter högst uppe på rutschkanan och ser hur hög den är, när hon sakta börjar att hasa sig ned för den, ögonblickslyckan när hon far ned för den och landar i vattnet och sedan hennes fötvivlan då hon förstår att hon FÖRSTÖRT barnens rutschkana. Kan en ko SE mer ledsen och skamsen ut än såhär?

Foto ur Jujja Wieslanders och Sven Nordqvists Mamma Mu åker rutschkana.

Alla barn borde få läsa Mamma Mu-böckerna, om så bara för de fina illustrationerna. Första och sista uppslaget i såväl Mamma Mu bygger koja som i Mamma Mu åker rutschkana är så vackra att man blir alldeles rofylld och lugn i magen av att titta på dem! Som den lantis jag är tänker jag att alla barn som väcks tidigt på morgonen för att sedan slussas runt mellan skola, dagis, förskola, dagmamma, fritids, träningar och andra fritidsaktiviteter och mathandling borde få Mamma Mu-böckerna lästa för sig som godnattsaga när de ska gå och lägga sig. Friden är total, ingen stressig civilisation någonstans (förutom i Kråkans huvud där det körs med såväl lyftkranar som helikoptrar), bara en Ko och en Kråka och Natur. Det måste väl vara bra att somna till?

 Foto ur Jujja Wieslanders och Sven Nordqvists Mamma Mu åker rutschkana.

Det undgick mig när jag köpte boken att det fanns en cd-skiva med till Mamma Mu bygger koja, den hittade jag först när jag läst klart och det gick icke att låta bli att stoppa in den i Bilens cd-spelare då jag dagen därpå skulle ut och åka. Rena nostalgitrippen, den där bilresan, för vad börjar hela skivan med om inte När du hör plinget - PLING! - då vet du att det är dags att vända blad! Precis som när man tittade på diabilder (diabilder!) från Pogo Pedagog i skolan när man var liten! Jujja Wieslander läser själv upp Mamma Mu bygger koja och gör det verkligen med bravur, vilka röster hon får till!, Mamma Mus sävliga förnöjdhet och Kråkans skeptiska krasshet, mmm mmm mmm! Cd:n blir kvar i Bilen ett tag till.

Alla barn som finns i min närhet och som inte redan har Mamma Mu-böckerna i sitt barnbibliotek  kan vara säkra på att få dem av mig i present där det blir dags för dylika. Fast först måste jag se till att jag själv har dem alla i min boksamling. Det är ju en absolut självklarhet!

La Bibliofille

Retro: Andrej Kurkovs Pingvin försvunnen

Två saker fick mig att läsa Andrej Kurkovs Pingvin försvunnen från pärm till pärm: 1) den fina sättningen och typsnittet, 2) Pingvinen, jag måste veta hur det skulle gå för pingvinen. I övrigt lämnade denna ukrainska roman mycket att önska.

Om Pingvin försvunnen någonsin haft några litterära kvalitéer alls, så måste dessa förgåtts i översättningen. Vilken erbarmlig prosa! Hade inte min erfarenhet sagt mig att översättningsmaskiner är oförmögna att översätta grammatiskt korrekt skulle jag tveklöst gissat att en sådan varit i farten ifråga om denna pingvinbok, det är svårt att föreställa sig att den ukainska originaltexten skulle stappla sig fram på samma likstela vis. Dog den på sin färd mellan Ukraina och Sverige, Pingvin försvunnen?
Kvarstår ändå frågan huruvida en mer levande översättning skulle ha kunnat rädda Andrej Kurkovs roman, ty även innehållsligt är boken vansinnigt tråkig. Detta trots att Pingvin försvunnen är mycket rik på dramatik och fara - gangsters, rysk maffia, illegala krematorier, slaveri, smuggling, krigsförbrytare, och ond bråd död. Det är för lite.... pingvin! Pingvinen är verkligen försvunnen på alla sätt, såväl utanför som på det faktiska handlingsplanet. Den gör ett kortare gästspel i trakterna kring s. 340 för att återkomma först på s. 403. Och då är det ju bara etthundrafemtio sidor kvar av den femhundrafemtio sidor långa boken. Morr...
Jag förväntade mig en ukrainsk variant på Erlend Loes Doppler, men fick istället en icke-skruvad alternativ spänningsroman helt renons på humor. Varför fungerar det inte? Beror det på att jag som läsare saknar erfarenhet av rysk-slavisk kultur som jag missar poängen? Finns det i den ukrainska originaltexten en ton som gått om intet i översättningen, en ironi måhända, en glimt i ögat, som skulle belyst författarens genreintentioner? Eller har jag av omslag, titel, sättning, typsnitt och ursprung helt enkelt förletts att ta Pingvin försvunnen för någonting annat än vad den faktiskt är - en simpel spänningsroman? Man undrar...
För Er som trots min kritik mot densamma ändå vill ta Er an Pingvin försvunnen, vill jag varmt rekommendera att först läsa Döden och pingvinen, som enklast beskrivs som den hittills tudelade pingvinseriens första del. Den bakgrundsinformation Vi delges i Döden och pingvinen är omistlig för Pingvin försvunnen.

La Bibliofille