Kärlek, uppror och kardemummakärnor: berättelser från Indien, red Birgitta Wallin och Thomas Löfström

Kärlek, uppror och kardemummakärnor: berättelser från Indien
Red. Birgitta Wallin och Tomas Löfström
Bokförlaget Tranan
9789185133116 

På Tranans rygg lämnar jag för några timmar ett Sverige statt i höst och beger mig åt Indien till, läser novellsamlingen Kärlek, uppror och kardemummakärnor: berättelser från Indien. Möts av en i det närmaste överrumplande mångfald och rikedom som i sanning styrker det som redaktörerna Birgitta Wallin och Thomas Löfström så välformulerat och träffande skriver i antologins förord, att man i de medverkande författarnas berättelser lär känna Indien inifrån, att det i deras texter finns bredd och djup, dofter, erfarenheter, motsättningar, kärlekar, frågor på liv och död, att det att läsa den nya indiska litteraturen är att ta del av drömmar och vardag, att färdas genom annorlunda landskap, att uppleva de dramatiska omvälvningarna på den indiska subkontinenten under det senaste århundradet; att lära känna ett av världens framtidsländer (8).

Det skall erkännas att jag blir smått religiös av att läsa novellsamlingar av detta slag, inte blott för att berättelserna, för att nu hålla oss till Kärlek, uppror och kardemummakärnor, samtliga ger prov på detta aktningsvärda och konstfulla slags berättande som man ofta har äran att stöta på i kulturer vars litteratur bevarat starka drag av en ursprunglig muntlig berättartradition, utan också för att det finns någonting så rörande hedersamt i själva den bakomliggande satsningen, i den ansträngning som i fallet Kärlek, uppror och kardemummakärnor gjorts för att lyfta fram denna högkvalitativa litteratur för det svenska ögat: i det nogsamma urvalet som så väl framhäver mångfacetteringen och ymnigheten i det land, den kultur, de människor som är Indien, i de uppenbart omsorgsfullt gjorda översättningarna som genomgående är av så god kvalitét, så fint och naturligt flytande att jag, som annars är en riktig petit-maître vad det språkliga anbelangar, inte en endaste gång får anledning att rycka till inför en formulering, ett ordval eller en ton, och då framgår det ändå med all önskvärd tydlighet att flertalet noveller är översatta i inte bara ett led, utan till och med två, från hindi, urdu, malayalam, oriya, assamesiska, kannada, bengali, tamil och marathi till engelska, och från engelska vidaretolkade till svenska. Det är väl värt att reflektera över värdet av en redaktionell insats gjord med omsorg, ety det inte spelar någon som helst roll hur mycket god litteratur det skrivs av likaledes goda och hantverksskickliga författare världen över om samma litteratur sedan inte hanteras med samma grad av yrkesexpertis av översättare, förlag, et cetera. Vederbörlig hyllning till Svensk-Indiska Översättningsprojektet tillika Indiska Biblioteket således!
Ett angenämnt pussel att lägga, novellsamlingen Kärlek, uppror och kardemummakärnor, som själva fogandet av en bit till en annan, en novell till en annan, till syvende och sist utmynnar i en känsla av ömmaste vänskap till Indien, som mer än ett land, en simpel geografisk avgränsning präglad av en viss uppsättning kulturella (bland annat) betingelser, framstår som ett levande väsen, lika överflödande vid och bred och rund som någonsin en mänsklig varelse skapt av kött och blod. Den självklarhet som det egentligen är att det tågresande kvinnliga jaget som fylls av åtrå till en fientlig och obstinat kvinnlig medresenär i Ginu Kamanis Hemligheter, att dåren som, nödd att välja mellan Indien och Pakistan väljer ingetdera i Saadat Hasan Mantos Toba Tek Singh, att flickan Talat som i praktiken osynliggörs av vad som egentligen intet annat är än ett stycke tyg i Vishwapriya L. Iyengars novell Biblioteksflickan, att de på en rik risskörd berövade byborna i Mogalli Ganeshs Risskörden, att det av en gul fisk om den största av sorger påminda kvinnojaget i Ambais Gul fisk, att alla andra gestalter i den aderton noveller rika samlingen i sig är små, fragmentariska speglingar av det land de kommer ifrån, den självklarhet det är att detta land i sig inte är någonting annat än summan av alla sina människor, den självklarheten, att det är så det förhåller sig, den övergår i Kärlek, uppror och kardemummakärnor till någonting som kan kännas som diametralt motsatt, blir istället till någonting förunderligt, upphöjt, för att inte säga fantastiskt, och detta i ordets mest litterära bemärkelse. Novellerna för dialog med samlingen i sin helhet, liksom de enskilda gestalterna med det samhälle, den kultur de är en del av. Delarna speglar helheten, liksom helheten delarna och det är här, i detta mellanutrymme där det stora och det lilla möts som jag lär känna Indien.

La Bibliofille

Ioana Parvulescus Livet börjar på fredag

Livet börjar på fredag (Viata Începe Vineri)
Ioana Pârvulescu
Översättning: Jeana Jarlsbo
2244
9789186729004

Som ingen annan roman jag tidigare läst får Ioana Pârvulescus Livet börjar på fredag mig att reflektera över mig själv som läsare och över den läskultur, och inte minst litterära tradition!, jag är danad i. Inför denna text är jag som en jakthund, nosar spår, rycker och sliter i kopplet och vill rusa åstad och stöta upp villebråd, lokalisera, också anta jägarens gestalt och pricka detta litterära vilt med min bössa. Jag tror mig ständigt ligga steget före, vara säker på att ha genomskådat, veta vad jag har att vänta mig av vart textavsnitt, vart och ett med sin berättare - läkardottern Iulia Margulis, budpojken Nicu, polischefen Costache Boerescu, den mystiske främlingen Dan Creţu för att nämna några - och sin specifika berättarteknik. Jag tror mig veta varthän det barkar när jag i Iulia Margulis dagboksanteckningar läser om hennes kärlek till Alexandru, jag tänker övermodigt detsamma när Petre hittar två till synes livlösa män på väg hem från sitt is- och vedhuggarvärv invid sjön, liksom när jag läser om hur lille Nicu mol allena försörjer sig och sin psykiskt sjuka mor, hela tiden när jag en föreställning om en kommande tragedi, en melodram och jag fantiserar om klassiska och traditionella upplösningar, såsom jag läst dem i litteratur som är skriven under artonhundratalets senare hälft, något tidigare än årsskiftet artonhundranittiosju-artonhundranittioåtta då Livet börjar på fredag utspelar sig.
Men intet vet jag om Livet börjar på fredag, detta i sin stillhet, sitt lugn ändock så myllrande och sprittande romanvilt som inte följer några gängse stigar när det gäller att uppfylla genrerelaterade förväntningar, utan istället går sin egen snillrika, i förhållande till den ickefiktiva verkligheten mer kredibil väg. En väg längs vilken man inte alltid, till skillnad från i fiktionens värld, generellt vare sig kan, ska eller bör förvänta sig svar på var fråga som ställs, inte bör stå parat för klara och tydliga upplösningar på var knut och ej heller lurpassa efter komplikationer, problematiseringar och gåtor i vart texthörn. Ty sådan är inte världen, ergo Läsarens extratextuella värld, den till vilken denne återgår då bokmärket placerats mellan två blad och artefakten tillfälligt lagts till vila på nattduksbord. Sådan var icke heller världen, alltså Läsarens icke-fiktiva, anno artonhundranittiosju, åtminstone är det så jag väljer att uppfatta det meddelande jag tycker mig ana avsändas i och med utformning, innehåll och inte minst belägenhet i romanens finalavsnitt (om vilket jag för övrigt, för ovanlighetens skull, inte ämnar avslöja mer än så, läst i ljuset av den övriga texten): det att tiden går, uppfylls av mer eller mindre stora omständigheter som sinsemellan korsar varandra på mer eller mindre besynnerliga vis, aldrig ett ständigt fokus på vare sig det småttiga eller det stora, utan ständigt detta flöde av liv och händelser som sammantagna utgör den i det närmaste überrealistiska text som är Livet börjar på fredag, denna sanna thing of beauty - författaren Mircea Cărtărescu beskriver Livet börjar på fredag som ett sådant i sitt förord - i vilken man, på Ioana Pârvulescus klara och stillsamt framrinnande textflod, kan och borde tillåta sig att för blott sköljas med utan vidare analytiskt engagemang, för skönhets skull, i vars spår följer den ljuvligaste av Bukaresttablåer, utan att mättna skåda den tills den exploderar, kulminerar i ett nyårsfyrverkeri, vars ljusspår och ekon sträcker sig mot framtiden, nästan sekellånga.

La Bibliofille

Roberto Bolaños Amulett

Amulett (Amuleto)
Roberto Bolaño
Översättning Lena E. Heyman
Albert Bonniers Förlag
9789100124540 

Alltsomoftast under pågående läsning tänker jag att jag inte helt greppar det Auxilio Lacouture berättar i Amulett, den till svenska senast översatta och på svenska utgivna romanen av Roberto Bolaño. Finner röda trådar - de långa dagarna på universitetstoaletten under ockupationen, kvällarna och nätterna med de mexikanska, unga poeterna vars allas moder hon utnämnt sig själv till, så barnlös, tandlös och ensam hon är, hushålleriet hos författarna Pedro Garfias och León Felipe -, men inget samband dem emellan, inte ens en tydlig kronologi att konstruera för sig själv i hemmets lugna vrå. Ändå är det så rasande fantastiskt, alltsammans, så njutbart att inögna och vara i, så älskbart.

Tempot är den skenande hästens, precis som i De vilda detektiverna, och precis som i De vilda detektiverna finns i Amulett det där undflyende och oförutsägbara, men inte alls på samma intellektuella vis. Åtminstone inte direkt. I Amulett upplever jag istället ett slags avskärmning hos Berättarrösten som fjärmar sig från det läsande subjektet alltmer ju längre in i texten denne kommer. Det finns hos Berätterskan, i hennes utsaga, i själva språket någonting lätt oroande som frammanar en bild av en person på gränsen till sammanbrott, som om Auxilio Lacouture sutte och strök sig själv över pannan i en fåfängt självlugnande gest, alltmer intensivt vaggade fram och tillbaka, liksom helt ohjälpligt, som vore hon på väg in i ett vansinnets mörker. Eller om hon skriver från en punkt bortom det där sammanbrottet, i efteråtets åminnelse, på väg upp ur. Det finns en klarsyn, en koncentration i tonen som talar för att det är så det är, på samma sätt som de regelbundet förekommande upprepningarna av enstaka ord och fraser mer är som en rest av ett tillstånd än en väg in i, ett sätt att åkalla minnena av det som berättas fram, att för sig själv befästa. Och beroende på intensiteten i minnet är oss Auxilio Lacouture mer eller mindre nära.

En amulett - ja! Sett i ljuset av att Auxilio Lacoutures berättelse - inte bokstavligen, men som intrig - ursprungligen ingår som en del av De vilda detektiverna blir romanens titel plötsligt en smula klarare: en magisk prydnad som plockats upp ur smyckeskrinet och nu hålls upp för att tillåtas glänsa och gnistra i all sin egna prakt. Än faller ljuset här, än där - glans och glitter har ingen kronologi, så icke heller, synes det, Auxilio Lacoutures minneslinje sådan den uppträder i Amulett. Amuletten hålles upp och snurrar sakta runt i Läsarens hand, för Läsarens öga att avnjuta. Och texten är vacker nog så, att bara läsa och ta till sig som en ansamling ord, utan att fördjupa sig närmare i teman och motiv och sådant som Roberto Bolaño skulle kunna vilja få sagt med sin roman.
Svårt dock att inte låta tankarna kretsa kring vari denna textamuletts talismanska, mot trolldomar och sjukdomar och andra faror skyddande egenskaper består. Jag föreställer mig vagt att det har med det oskylda minnet att göra, med erinrandet som en manifest handling, med Berättandet! Ty så framstår det i Amuletts slutkapitel, där Auxilio Lacouture mer i detalj skildrar sin tid på damtoaletten under universitetstoaletten och efter att ha spolat ned det dasspapper på vilket hon skrivit ner alla dikter hon kan utantill grips av en slags fruktan för att ha gjort sig skyddslös:

Jag tänkte: trots all min djärvhet och alla uppoffringar är det ute med mig. Jag tänkte: vilken poetisk handling att förstöra det jag skrev. Jag tänkte: det hade varit bättre att svälja det, nu är det ute med mig. Jag tänkte: skrivandets fåfänglighet, förstörelsens fåfänglighet. Jag tänkte: eftersom jag skrev gjorde jag motstånd. Jag tänkte: eftersom jag förstörde det jag skrev kommer de att hitta mig, de kommer att slå mig, de kommer att våldta mig, de kommer att döda mig. Jag tänkte: de båda sakerna hänger ihop, att skriva och att förstöra, att gömma sig och att bli upptäckt. (181)

Så framstår det ock på romanens slutsidor, i Amuletts allra vackraste, mest lyriska och metafysiska passage, där Auxilio Lacouture i ett slags mardröm, en vanföreställning, ett feberrus vandrar ned för en bergstopp och får se en skara sjungande spöklika barn och ungdomar vandra i en dal, mot en avgrund och hon kan ingenting göra för att hindra dem. Ändå finner hon bortom vålnadernas säkra död i avgrunden, i deras spöksång, någonting förtröstansfullt, som jag tolkar som Berättandet, vilken form och vilket uttryck det än må ta, vilket innehållet än är och trots att det, mot hennes föreställning där på universitetets damtoalett, inte skyddar på det vis hon föreställt sig:

   Och även om sången jag hörde handlade om kriget, om hjältemodet hos en hel generation unga offrade latinamerikaner, visste jag att den framför allt handlade om mod och om speglar, om åtrå och njutning,
   Och den sången är vår amulett. (191)

Komplex är den, Roberto Bolaños Amulett, till omfånget så ringa, ändå så svårgreppbar. Men så väl värt det är att i etthundranittioen sidor befinna sig i detta gåtfulla, att vrida och vända, att följa med Auxilio Lacouture i Mexico City, in på universitets damtoalett, runt på barerna och krogarna, på gatorna, i hennes tankar, fram till spökbarnens sång som ekar ur avgrunden. Så nåderikt det känns att i dagar och åter dagar i tanken vistas i Amulett, att fundera kring den, söka röna ut den, framkomma till ett slags essens och sedan nedteckna de analysfragment (inte mer än så) man lyckas framgräva ur sitt postläsliga umgänge med denna Texte des Textes. Att så göra i övertygelsen att Amulett med ett överseende flin och med lätthet lyfter ur dessa fragment, på intet sätt fångad, mer fri än någonsin förr.

La Bibliofille

Polen berättar: Navelsträngen i jorden, red. Irena Grönberg och Stefan Ingvarsson

Polen berättar: Navelsträngen i jorden
Red. Irena Grönberg och Stefan Ingvarsson
Översättning Anders Bodegård et alii
Bokförlaget Tranan
9789185133338

Polen i mitt hjärta. Sic est sedan en bussresa genom landet för vad som nu känns som många herrans år sedan. En lisa därför att kunna återvända genom bokförlaget Tranans berättarserie (en dag ska jag skriva en kärleksförklaring till denna serie, men inte just nu) och novellantologin Polen berättar: Navelsträngen i jorden, samlandes sexton noveller skrivna av författare födda under nittonhundratalets senare tid.

Om man får tro samlingens representativitet för hur den polska prosan ser ut nu, i det unga tjugohundratalet, har den narrativa stafettpinnen i Polen greppats av berättare som, till skillnad från de generationer författare som bar Historien som ett öppet sår i bröstet och måste skriva Sorgens Qaddish för att bearbeta, komma vidare, få säga allt detta pulserande smärtsamma och osägbara som alltjämt förblir det polska folkets arv, uppvisar en helt annan... konsistens. Man tycks inte längre skriva ur aska, utan ur betong, måhända kanske inte en helt härdad betong, men någonting som inte är lika sårbart, någonting mindre blödande, mer slutet. Inte så att det skulle röra sig om en större otillgänglighet, men om en annan intention i gestaltningarna av det enskilda ödet, en riktning mot det privata som förvisso också, liksom Förintelseskildringarna, utmynnar i ett slags allmängiltig utsaga om Det Polska Folket, men där man inte, som tidigare, samlats innanför ghettots gränser och koncentrationslägrets strömförande stängsel, utan istället sitter var och en i sin stuga, sin lägenhet, sitt hus, sin omständighet. Man är inte längre bara ett Folk, man är också egna personer, med egen rätt och egna öden. Denna litterära utveckling är ingalunda till det sämre, tvärtom uppvisar novellerna överlag en tillbakalutad, men ändå på tåspetsarna stående aggression, en kaxighet och skitighet som, trots att novellsamlingens titel - Navelsträngen i jorden - tyder på ett sökande efter en förankring i någonting fastare, men också efter en större frihet. Man fäktar vilt omkring sig, revolterar, tycks vilja komma loss från, vidare från någonting, måhända från den upphöjda offerposition som kommit som en naturlig konsekvens av det långa litterära sorgearbete som följt i Förintelsens spår. Ett sökande efter en ställning där man som polsk medborgare kan tillerkännas ett lidande och ett offerskap på en individuell vardagsnivå, inte bara som en av ett folk utsatt för ett av de största brotten mot mänskligheten. En tillåtelse att få häkta av Den Förfelades helgongloria och tillåtas peta, nedstiga, vältra sig i smuts, damm och tabun eller, åtminstone, bara röra sig i mer jordnära omständigheter, få berätta om det egna svåra, det som man vet säkerligen är bra mycket mindre och lättare att bära än tidigare generationers vedermödor, men icke desto mindre svårt, det som är värst för att det är ens egna svåra: få kasta en halv äcklig giffel under bordet, visa upp och känna på sin egen snopp och hata sin far som i Wojciech Kuczocks punkt- och versallösa jävul; tillåtas berätta om de praktiska besvär, det krångel en man och en kvinna kan vara med om när en förlossning tar sin början, trots att de ingenting är i jämförelse med vad mormor och morfar var med om på sin tid, som i Daniel Odijas Sanna historier; skildra en AIDS-sjuk människas fysiska och sociala förfall som i Michal Witkowksis Berättelsen om Jessie; som i Olga Tokarczuks Professor Andrews i Warszawa slänga senare tiders historiska omvälvningar i Polen i erfarenheten och ansiktet på Västerlänningen i ett slags "Här har du!"; bli trött på skiten, Polen, ta färjan över till Sverige och göra skogen till en plats där man promenerar, inte växelvis arbetar för brödfödan och super i sitt anletes svett som i Andrzej Stasiuks Janek. Detta för att bara nämna några av de sexton noveller som ryms i Polen berättar: navelsträngen i jorden, som alla undantagslöst får mig att, om inte per omgående kasta mig på bussen och återigen resa ner genom det utsökt vackra Polen, så åtminstone fördjupa mig i landets moderna litteratur och författarskap. Det kan omöjligt vara annat än mer än väl värt.

La Bibliofille

Han Shaogongs Maqiao

Maqiao (Maqiao cidian)
Han Shaogong
Översättning Anna Gustafsson Cheng
Albert Bonniers Förlag
9789100121143

Hur närmar man sig en by? Om man vill skriva en berättelse om en by för att ge sannast möjliga bild av denna i alla dess avseenden och dimensioner, hur ska man då närma sig den, gripa sig an den? Var börja? Kring vad konstruera texten, hur bygga upp den?

I Maqiao har Han Shaogong valt Ordet som utgångspunkt för sin berättelse om byn Maqiao, dit författarens fiktiva alter ego med samma namn skickades under Kulturrevolutionen i Kina för att skapa ett klasslöst samhälle. Ordlistan är den form som Han Shaogong använder sig av för att förtälja om Maqiao, som allteftersom ord läggs till ord mindre och mindre framstår som en given samling byggnader på en given geografisk position med X antal invånare. Nej, det Maqiao som Han Shaogong berättar om är ingalunda en vilkensomhelstby som Kulturrevolutionen kan fara fram som den vill med, kontrollera och styra, utan om en... slingrande mask, en motvalls käring, som i sin rent praktiska funktion vad avser jordbruk och ägande visserligen anammat de kommunistiska diktaten, men som i övrigt lever sitt eget liv i ordets mest påtagliga - men måhända inte maqiaoska - bemärkelse. Ty det finns i den maqiaoska andan, så som Shaogong skildrar den, ingenting gängse, ingenting som faller inom ramen för det man föreställer sig är vanligt, normalt, sansat, ingen människa som man med bästa vilja i världen kan identifiera med idén om hur en genomsnittsmänniska, en person comme il faut är. Nej, det sjuder av egensinne i Maqiaos persongalleri, viljorna är starka, de kommunistiska framstegsidealen kontrasterar med det maqiaoska sederna och bruken och kynnena, stadslivet med landsortslivet i den lilla byn i Kinas norra del (det finns till och med ett särskilt ord för den fysiologiska påverkan som drabbar Maqiaoborna när de vistas i städer - gatusjuka), inte ens Orden, Språket finns där för Shaogong som en pålitlig riktlinje, också Orden är behäftade med särskilda, ofta direkt motsatta betydelser än de vanligen har, till exempel betyder det att vara vaken inte alls att vara rationell, klar och intelligent, utan tvärtom dum (51). På samma vis berättar Shaogong om ett för Maqiao specifikt, och av denna själv dömt ganska irriterande, sätt att tala kallat gardenia, jasmin, ett tvetydigt tal: mångbottnat, vagt, undanglidande, svävande, både det ena och det andra på samma gång (360). Och på Maqiaos slutsidor skriver Berättaren att [p]å maqiaodialekt utalas ordet "slut" (wan på mandarin) likadant som ordet "början" (yuan). Dessa två tidsmässiga ytterligheter möts alltså i språket. Så när maqiaoborna säger yuan, menar de då slutet? Eller början? (385).

Ganska signifikativt för Maqiao i sin helhet, det där med likljudandet hos orden för början och slut. Är man verkligen kommen till slutet av historien om Maqiao då man vänt det sista bladet? Började berättelsen i själva verket någonsin från början och slutade den i slutet? Låter sig ens byn Maqiao, romanens enda sanna huvudperson, egentligen fångas mellan någonting sådant som versal och punkt, beskrivas med ord, när det så tydligt framgår att byn inte alltid, ofta inte, ens skriver under på någonting så basalt som vad ett ord rent allmänt betyder och hur det används i ett språk eller en dialekt, utan skapar egna betydelser och innebörder?

I Efterord: människan är ett talande djur, men i själva verket är det inte lätt att tala utläser jag ett Berättarens vikagivande för Maqiaos suveränitet, ett Författarens kapitulerande för Språkets överlägsenhet. Språket, Orden tillåter inte att man använder dem för objektivt sanna utsagor och Shaogong tvingas erkänna att den ordlista han skrivit, den bok vari han försökt framskriva något slags fastnaglande sanning om Maqiao i själva verket bara är hans personliga lexikon, som inte kan fungera som måttstock för någon annan (396). Byn Maqiao bllir därmed en symbol för Språket självt,  för dess föränderlighet, dess egensinnighet, dess mångfald, Kulturrevolutionens projekt att skapa ett klasslöst samhälle så som det sker i byn Maqiao omvandlas till en metakommentar till Berättarens försök att i romanen Maqiao försöka tygla detta levande, slingrande och organiska väsen som byn är i ordbokens rigida form, och romanen Maqiao framstår i sin tur som ett uttryck för Författandets omöjlighet, som ju allt Författande i någon mån alltid är beskrivande av en antingen fiktiv eller reell verklighet och Språket bara kan användas subjektivt för att avslöja de berättelser som ligger dolda bakom orden (396). Han Shaogong - Berättaren, Författaren - måste till syvende och sist icke-skriva sin ordlista, sin roman, ogiltigförklara den såsom sanningssägare och - inte utan ett visst vemod, en smula sorg -  uppmana sin läsare att, med en hänvisning till ett alldeles visst klassrumsexperiment, glömma den ömsom frustrerade, ömsom irriterade, men genomgående häpnadsslagna, ömsinta och kärleksfulla läxa han i Maqiao lärt oss om Maqiao.

La Bibliofille 

Sofi Oksanens Stalins kossor

Stalins kossor (Stalinin lehmät)
Sofi Oksanen
Översättning Janina Orlov
Bazar Förlag
9789170281891

Tankeflugorna surrar runt i täta svärmar, vill flyga bortom ord som beskriver Stalins kossor som en ätstörningsroman, feministisk roman kommenterande snedvridna kvinnoideal, samhällskritisk roman behandlande den estländska människans lillebrorskap under ett fördomsfullt Finland och dylika andra, alls icke vare sig inackurata eller ointressanta (men måhända en smula slitna, lite förenklande och allltför uppenbara?) slagkraftiga enradingssammanfattningar som sammankomponerats à propos denna Sofi Oksanens debut. Flugorna (andra skrivelsen om ett Oksanenskt verk och återigen flugor!) vill istället klafsa runt lite överallt i romanen, vill riktigt grotta ner sig i den vämjeliga skit - sovjetisk som estländsk som finsk, nutida som historisk, personlig som släktelig som allmännelig - som Oksanen framskriver i Stalins kossor, och spekulera lite i hur i hela helsike stackars Anna, vår romanhjältinna, hamnade med sitt bulimiska huvud i holken (om jag tillfälligtvis får lov att uttrycka mig så oaktsamt).

Jag tänker på detta med tregenerationsberättandet i Stalins kossor, detta att Annas berättelse, som äger rum i en tid då Estland är självständigt, varvas med skildringar av mormodern Sofias liv under Sovjettiden, modern Katariina historia som sträcker sig över tre tider, det sovjetiska styret, frigörelsen och självständigheten, funderar kring vad denna tredelning kan ha för funktion sett i ljuset av Annas ätstörning, på ett plan som ligger djupare än förklaringen att Anna blir bulimisk som ett resultat av att hon av sin mor tvingas förtiga sin estiska bakgrund - någonting fult och dåligt -, att den snygga och åtråvärda kropp hon lyckas skapa sig genom att stenhårt kontrollera sitt matintag och -kvittgörande är ett sätt att väga upp för att hon i det fördolda är en simpel Rysshora (tydligen, enligt finländsk fördomsstandard, åtminstone så som modern Katariina lär ut den). Vad har Annas mormor Sofia med Annas sjukdomshistoria att göra, vad har öfverhufvud den del av romanen som förtäljer om mormodern och hennes släkt i under mitten av nittonhundratalet att göra med Annas sjukdom och hennes dysfunktionalitet?

Stalins kossor, det ska tydligen vara getter det. Spännande. Alla möjliga konnotationer och metaforer kommer framsurrande när jag tänker på titeln i förhållande till Annas bulimi. Både kor och getter idisslar, stöter upp den föda de äter och tuggar om den, men behåller den inomsystems, så att säga. Geten som ett magert beläte, Kossan som någonting stort och klumpigt, inte sällan använt pejorativt om Kvinnan. Get - Kossa - Kvinna, i den ordningen, en romanutveckling. Att svälja som en metafor för att tiga om någonting, att tiga om vem som gömmer sig var, om sitt ursprung, om vad man bokstavligt talat har i sitt bagage, detta att inte berätta, att undanhålla information, det upptar en stor del av den text som är Stalins kossor, är en av romanens viktigaste överlevnadsstrategier, fungerar väl för mormor Sofia - Geten (mager av svält och idisslandes hemligheter) - under sovjettiden och också i romanens nutid, är mindre funktionell, men ändock en smula skyddande och smart för Katariina - som blir en Kossa, påhängs detta epitet (min personliga tolkning, texten påstår aldrig någonting dylikt) i den stund hon lämnar Estland bakom sig för att istället bosätta sig i Finland, - som aldrig känt till någonting annat, som fått tigandet och smusslandet med modersmjölken och har detta beteende integrerat i sitt system, som levt i ett samhälle där dito praxis är gängse och likt en katt kan identifiera faror och anpassa sig därefter. Men Anna växer delvis upp med någonting annat, i ett Finland där klimatet är ett annat, där det (åtminstone för de flesta) fungerar annorlunda och för henne blir idisslandet en omöjlighet, ty i Anna är det inte i förtigandet av information som är det primära, istället är det fråga om att dölja Det Skamliga, det estniska arvet - Rysshoran. Hon förmår tiga om ursprunget, men inte att svälja allt, behålla allt i systemet. Hon behöver utloppet och använder matmissbruket, kräkningarna och laxativen som ett sätt att hantera inomhållandet av Det Som Inte Får Sägas Högt, Det Som Måste Döljas, Det Som Är Skamligt. Och detta, att finna ett sätt att leva med Horan i sig, det är att vara Anna, att vara Kvinna. Anna beskriver det i romanens slutrader så här:

   Resan är gjord. Jag är framme. Jag är hemma. Jag kan älska och gå i säng med samma människa som jag kan tala med. Och detta är det bästa jag förmår, ren bulimarexi utan ombytliga perioder.

   Min sköra spetsiga benstomme vilar mellan svarta lakan för att orka magra också nästa dag. Man är tvungen att vara, anpassa sig och överleva. 50 kilo är överlevnad. Enligt min läkare är jag ett biologiskt under. Min hormonbalans har inte rubbats. Jag kan få barn. Vilket skämt! Vilket garv! (438)

Kvinna, kan få barn, javisst. Skämtet, garvet, är det situationens utvecklingspotential Anna ser där? Att hon från att vara en mager get kan bli en gravid kossa? Och vad är det i så fall för en typ av kvinna som följer på detta kossliga tillstånd? Vilken typ av Kvinna är en Mor? Med vilka föreställningar är Kvinnan som Mor behängd? Kvinnan som en madonna, horans antipod? Är det i denna osannolika utsikt, Kvinnan som någonting upphöjt, i att kunna bli detta omöjliga, som Anna ser den största komiken? 

Flugorna surrar oavlåtligen - hjärtat slår ånyo Oksanen..! Oksanen..!

La Bibliofille

Agneta Pleijels Syster och bror

Syster och bror
Agneta Pleijel
Norstedts förlag
978913022390

En familjehistoria, så kallas Agneta Pleijels trilogi bestående av Drottningens chirurg, Kungens komediant och Syster och bror. I ett efterord – snillrikt kallat eftertankar - till trilogins sista del, tillika föremålet för denna skrivelse – just Syster och bror, som ytterst handlar om kärleken mellan den dövstumme Albert Berg och hans syster Helena  – låter författarinnan Agneta Pleijel funderingarna kretsar kring den genreindelningsproblematik som uppstår då man författar romaner utifrån ett dokumentärhistoriskt stoff, kring själva den krock mellan verklighet och fiktion som uppstår då grunden för det framberättade är sann och kan kontrolleras gentemot en hel rad olika källor, medan själva gestaltningen av det (i detta fall) historiska skeendet, tankar, känslor, utsagor och annat som det inte finns dokumentära belägg för med nödvändighet måste betraktas som fiktion.

Måhända är genregränserna i fallet Syster och bror flytande och otydliga, texten fungerar ypperligt väl ändå, vilken ingång man än väljer att angripa den från – den strikt fiktiva eller den mer dokumentärt hållna. Gestalterna är tecknade på ett sådant sätt att man, trots att de på intet vis står utan trovärdighet utan tvärtom framstår som runda och äkta, ändå inte lockas att betrakta dem som sanna avbilder av verklighetens förlagor, utan som just gestaltningar. Och gestaltningen är alltigenom skön, embelliserar den fördjupning i det privata historiska skede som berättas fram, levandegör för läsaren det kulturliv som låg för handen vid den tid under vilken romanen utspelar sig.

För mig är de dokumentära dragen i Syster och bror inte mer än en kuriositet. För mig är Syster och bror i förstone berättelsen om Familjens sönderfall, ett sönderfall avhängigt av Tidens okuvliga gång, ödets nycker och ironier och individernas dragningar åt skilda håll, deras egna kynnen, viljor och vägval. Det sätt varpå Agneta Pleijel skildrar detta, de enskilda ödena, vars och ens missriktade välvilja gentemot nästan, vars och en lönndoma motreaktioner mot denna densamma välvilja som de är föremål för, vars och ens tillkortakommanden och besvikelser, hur allt detta söndrar och härskar i familjen, är tveklöst det som får mig att akta Syster och bror - berättelsen om den lyckliga och fungerande familjens omöjlighet, hur det alltid finns någonting som står i vägen för den totala samhörigheten, hur någon alltid blir tycks bli lidande, falla offer, hur mellanrummen mellan människorna alltid tycks avgrundsdjupa, hur mycket man än anstränger sig för att överbrygga dem - som ett litterärt verk. Det är beklämmande att läsa om centralfigurerna i Syster och bror, om familjen Berg. I sanning beklämmande att genom texten åse hur syskonen Albert och Helena Berg plågas av att de inte kan höra och höras av varann, av att broderns handikapp hindrar dem från att uppnå den innerliga gränslöshet sig emellan som de båda längtar efter och behöver. Dövheten och stumheten är överhuvud centrala för förståelsen av hur familjen Berg söndras, ty i avseendet att höra och att göra sig hörd: Albert genom sitt fysiska handikapp som dövstum, Helena genom att svälja den förtret och bitterhet som skapas av att det inte tas någon hänsyn till vad hon önskar av sitt liv, fadern Isaac genom att han i empatiskt avseende är döv för allt annat än att kompensera för den förlust det innebär för sonen att inte ha tillgång till musikens lycksaliga rike och att göra det han bestämt sig är rätt för den övriga familjens väl och ve och modern Lina genom att hon står stum inför makens dominans och därmed också döv för barnens känslor och behov. Skadan som härigenom uppstår är irreparabel och skapar ett stort hål som bara vidgas allteftersom tiden går, med tillryggalagda geografiska avstånd som ytterligare holkar ur, med döden som skiljer åt och med nya, yngre familjekonstellationer till vilka det ickefunktionella och individens isolation i den samhörighet som ska vara den största av alla liksom nedärvs och posttextligt fortplantar sig genom generationerna. Man riktigt isar och förstenas inför allmängiltigheten i denna bergska katastrof, inför hur den obarmhärtigt rasar vidare, också efter textens sista punkt.
Som sagt, understundom beklämmande läsning är Syster och bror, men också ljuv, som Agneta Pleijel för pennan så milt och varsamt. Kanske är det genom detta försiktiga handskande med Albert, Helena, Isaac och Lina Berg som Författarinnan tydligast avslöjar att Syster och bror, liksom Drottningens chirurg och Kungens komediant är mer än fiktion, att det inte är om vilka romangestalter, vilka människor som helst det handlar, utan om Familjen

La Bibliofille

Jack Kerouacs Dharmadårarna

Dharmadårarna (The Dharma Bums)
Jack Kerouac
Översättning Mats Zetterberg
Bakhåll
 9789177423034

Jack Kerouac - Myten, Mannen, Legenden. Det finns mycket man kan tänka om honom utan att ha läst en enda rad av det han skrivit, och så har jag också gjort, gjorde så då jag stod där med Dharmadårarna i hand och undrade om jag skulle våga språnget, eller rättare sagt, förmå armbåga mig igenom allt motstånd, alla invändningar. Orkar jag med detta? tänkte jag, orkar jag med hårdkokta grabberier, röka på, supa till, ligga runt, lösdriva in the Arms of America? Den utblottade och missförstådde konstnärens kringflackande på vägarna, bla bla bla?

Dharmadårarna är en berättelse om dharmadåren, den österländskt-filosofiske sanningssökaren Ray Smiths kringflackande sus-och-dusliv i Nordamerika i mitten av femtiotalet och innehåller i mångt och mycket allt det mina fördomar sa mig att en Jack Kerouac-roman skulle göra, men alls icke på det självhävdelsenödiga, självupptagna och missförstådda vis jag föreställde mig. Ray Smith är förvisso en sökare, men inte en sökare i inre stridigheter och konflikter, på kollissionskurs med tillvaron à la den europeiska existentialismen, utan istället en gestalt som uppnått någon grad av frid, inte den totala tillfredsställelsen och insikten om den egna personen och tillvaron (så långt har endast hans vän och förebild Japhy Ryder - med vilken han luftar sina buddhistiska övertygelser, frågor och tankegångar, åtnjuter vildmarkens serenitet och skönhet, svirar kring och understundom framlever sitt liv i enighet med den österländska filosofi sådan de anammar den - kommit), men som funnit nog med ro för att vara sig själv nog och kunna leva efter sina övertygelse, det vill säga sant: inte slava under något system, hanka sig fram på ett minimum med pengar och istället anamma Det Fria Livet: luffandet, skrivandet, filosoferandet, vänskapen, festens yra, gemenskapen med de likasinnade vännerna, de andra Dharmadårarna och inte minst naturvistelsen, uppgången i naturen med allt vad den innebär.
Det är en ljuv förening Jack Kerouac åstadkommer i Dharmadårarna då han för samman det beatska kringstrykarlivet, den amerikanska vildmarken och österländsk filosofi, en symbios som det är totalt vilsamt och behagligt att befinna sig i. Oavsett vad texten skildrar - ett besök på en vägkrog, klädproviantering på Frälsis, en lastbilslift, en bergsbestigning, ett nattligt samtal i största förtrolighet, ett smärre fylleslag - så svävar det till syvende och sist ständigt en rofylldhet, en frid över alltsammans, och som läsare känner man sig fullständigt trygg i denna stämning, frågar sig inte vad som ska hända, utan följer lugnt berättarströmmen, glider med. Prosan samspelar väl med innehållet, ställer sig aldrig i opposition till det framberättade, trots att förhållandet mellan den buddhistiska andans mildhet (?)  och Kerouacs lite ohyvlade, framåtklivande berättarteknik ibland kan förefalla paradoxal, åtminstone för en buddhism- och Kerouac-ignorant som jag själv. I skildringen av dharmadårarnas samliv fungerar prosan utmärkt väl till att kavat understryka deras själva samhällsavståndstagande, deras självnoghet, själva den nonchalans med vilken de lever enligt sina egna övertygelser, på egna premisser, samtidigt som den i beskrivningen av bergsbestigningarna, vildmarksvistelserna, strövtågen i floran och faunan äger transparens nog att inte stå i vägen för förmedlingen av Ray Smiths upplevelser av desamma, tillåter istället känslan att färdas direkt ur text i läsarsinne utan omvägar över stora ord. Det finns dessutom någonting särskilt klädsamt i kombinationen mellan det Kerouacska sättet att föra pennan (såsom det nu ter sig i översatt form, väl översatt av den endast undantagsvis störda flödigheten att döma) och de svåra, men orubbliga, oomkullrunkeliga sanningar som buddhismen har att lära ut om tillvaron, om Tomheten som Den Stora Meningen, om Det Allra Minsta och Mest Obetydliga som Nirvana, Det Allra Största, om Utslocknandet som Det Stora Målet, et cetera. Det finns såväl stilistiskt som i den filosofiska tematiken någonting som å det mest naiva och å det mest visa, motsägelsefullt, men med all tänkbar självklarhet, i all öppenhet vägrar diskussion, framhåller tingen oförskönade sådana de är, varvid de också uppvisar Varat från dess mest ljuva sida. Komplext och svårförklarligt på gränsen till oförklarligt, men sådan är icke desto mindre min känsla.
Men allra ljuvast i Dharmadårarna, det är dess övergripande konstruktion, hur romanen å det underbaraste undviker att vara Den Allt Förtäljande Berättelsen om Ray Smith. Det börjar med en uppstigning på godståg mot Santa Barbara och slutar med en nedstigning från berget Desolation Peak, ombeds man beskriva vad som däremellan hänt kan man egentligen inte svara annat än allt och ingenting, vill man föreställa sig vad som föregick godståget och vad som följer på Desolation Peak måste svaret med nödvändighet bli detsamma: allt och ingenting. Det är som det är, blir vad det blir, och det är utsökt väl så.

La Bibliofille

Beate Grimsruds En dåre fri

En dåre fri
Beate Grimsrud
Albert Bonniers Förlag
9789100124748

Man har sina käpphästar, läsning av skönlitteratur traiterande Den Psykiska Sjukdomen är en av mina, den slukas girigt och glupskt och oftast med en rapiditet som jag annars sällan äger, åtminstone inte i läsningshänseende.
Som med all annan litteratur är utfallet av och domen över Det Lästa av den mest skiftande art, somliga pennförare vet hur slipstenen skall dragas för att föra läsaren en steg längre än till galenskapens tröskel varifrån man i bästa fall får nöja sig med en inblick i Det Psykopatologiska Tillståndet, med att i omförtäljandets stund fäkta med adjektiv som välskrivet, fängslande och vad har du och i sämsta fall se sig nödd att avfärda det hela som någonting fullständigt otrovärdigt och inte sällan kryddat med verktyg och instrument ämnade att, å det mest insubtila och uppenbara, väcka vårt medlidande, vår djupa medkänsla, varvid undertecknad förnärmad och rasande ånyo grips av en intensiv lusta att vilja häva in Bokfan i kakelugnen och fjutta på.

Men inte alltid. Så icke med Beate Grimsruds En dåre fri. Mycket troligt att Du ställt Dig på denna romans tröskel i syfte att bli stående på tröskeln och blott iaktta, personligen inte delta mer i fiktionen än på det mer eller mindre passiva vis, det iakttagande och analyserande eller den blott underhållningssökande, som en Läsare vanligtvis brukar göra. Men med En dåre fri tillgår det inte så. Med En dåre fri tillgår det istället så, att Du knappt hunnit knacka på dörren förrän någon slitit upp den, greppat Dig i tröjärmen och därpå, i fortsättningen, inte släpper taget, utan istället med ett järngrepp, handfast, oeftergivligt och våldsamt, drar Dig med sig. Inte på så vis att själva berättelsen är svår att släppa, liksom vill bli sträckläst (vilket den förvisso gärna vill), utan mer så att den skapar en synaps mellan det fiktiva, berättande Jagets upplevelser, känslor och varseblivningar och Dina egna, fjättrar Dig, stänger in Dig i Det Psykopatologiska Tillståndet. Prosan, de effektiva, korthuggna meningarna, koncentrationen i dem, blir som spikhål av klarsyn och vilja till sundhet, friskhet i det övergripande, omberättade schizoida tillståndets opacitet, som en den minsta ventil i den… tvångströja? som huvudet, hjärnan, vad-det-nu-är, förvandlas till under Psykopatologin, under det där ovalda, påtvingade. Förhållandet kan också vara det motsatta – växlingen sker med Sjukdomens ebb-och-flodska rörelser, så att prosans lakoni istället blir en spegel av hjärnans (ej nödvändigtvis i kreativt, konstnärligt avseende) låsthet i schizofrenin. Effekten blir hurusom densamma: en känsla av total klaustrofobi, panik och rörelseofrihet hos det Läsande, nu inte så passiva subjektet som bokstavligen dras ner i fiktionen av språket och de skiftningar som detta skapar i textkynnet, i växlingarna mellan klarhet och sjukdom, och som därav mår allt annat än väl alldenstund Läsningen fortgår och det fortfarande finnes sidor kvar att genomlöpa. Och det är gott att det är så. Man vet av det att det man läser är God Litteratur.

I somras lyssnade jag till Beate Grimsruds sommarprat i Sveriges Radio P1, ett mycket intressant program väl värt att ägna sin tid åt. Mycket av det hon berättade där, som jag då tolkade som ickefiktion, som biografi, som en sanning om Beate Grimsrud, återkommer fragmentariskt i En dåre fri, fast istället är det Eli, romanens Jag, som berättar. I en recension i Dagens Nyheter skriver ifrågavarande Recensent att denne finner denna "manipulation" (Recensentens ord) olustig och onödig, tycker att greppet sammanblandning av romanfigur och författarsubjekt känns slitet, som ett redskap "med vilket författaren dompterar sin publik". Jag uppfylls av ett slags förnöjsam diabolism då jag spårar upp författarens förment självbiografiska lämningar, låter tanken dröja vid dem, fascineras av hur en del av mig genast drar paralleller, sätter likhetstecken mellan Författare och Berättare - aha, detta är subtextuellt en berättelse om Beate Grimsruds egna erfarenheter! - och hur en annan del av mig, den intellektualiserande, vägrar dra några växlar. Intressanta att studera, dessa reaktioner, och jag tänker att det i sanning ligger någonting potentiellt genialt i detta, en Författarens återuppståendelse, där den eventuella metaanvändningen av personligt stoff blir ett slags hämnd och revansch på postmodernismens Läsarens Födelse, som visar på att det finns en gräns på hur långt Läsaren kan dominera en Text, ty en Text svarar inte på frågan om sant eller falskt, i den skönlitterära texten är frågan om vad som är fiktion och vad som är verklighet diskvalificerad, inför den frågan tiger Texten still. Och den instans som kan besvara frågan, Författaren, den är död. Detta att utnyttja den svaghet som mänsklig nyfikenhet kan vara, att avleda Läsarens uppmärksamhet från det som är det enda som ska spela någon roll, nämligen det som sägs och uttalas av Texten, själva det osäkergörande som möjligheten av att dra potentiella likhetstecken mellan verklighet och fiktion, det är slugt, det är - ÄR! - en form av maktövertagande! Alls inte onödigt, men sannerligen olustigt, om än måhända inte på det vis Recensenten i Dagens Nyheter menar: det är olustigt, ety denna metalek lätt kan förstärka den känsla av mental skevhet som prosan överför till Läsaren, den paniska, klaustrofobiska och rörelseofria upplevelsen av Texten kan dubbleras. Texten avslöjar intet och det slår mig, nu, i den skrivande stunden, att mina tankar rört sig helt i enhetlighet med den utveckling av Det Skrivande Subjektet som vi konstaterade under en delkurs i litteraturvetenskap D kallad Självbiografiska Nyckeltexter: Beate Grimsrud, som jag i somras lyssnade till som till en sanningen sägande Själ, har efter min läsning av En dåre fri förvandlats till ingenting mindre än... en Text..! Beate Grimsrud förhöjer i En dåre fri inte verklighetshalten hos sin fiktion - hon fiktionaliserar sig själv, förtextligar Författarinstansen och återtar makten över det skrivna ordet.

La Bibliofille

Carlos Ruiz Zafóns Ängelns lek

Ängelns lek (El juego del ángel)
 Carlos Ruiz Zafón

Översättning: Yvonne Blank

Albert Bonniers förlag

9789100122911

Höres ett ansträngt flåsande bak gul text mot salongsröd bakgrund är det blott Er Bibliofille som söker lägga sordin på en viss aggression, en viss upprördhet som följer på en handfull dagar ägnade åt Carlos Ruiz Zafóns Ängelns lek. Jag önskar att det inte vore i detta lynne jag ånyo sloge upp portarna till landsortssalongen efter ett välbehövligt sommarlov, men det är det.
Jag tänker på Ängelns lek som värsta sortens sköka. Ja, det gör jag, en sköka som vill sig Bok für alle, agerandes ini ett bibliofilt och litteraturromantiskt skimmer, viljandes vara av finurlig och finalt slående konstruktion och jonglerar samtidigt med en egen variation på Faustusmyten, placerar sig med fotsulorna i såväl den skräckgotiska romanen som i den amerikanska actionthrillern och i den hårdkokta deckaren, låter handlingen skena åt än det ena, än det andra hållet så att all tillstymmelse till tydligt urskiljbar intrig alldeles söndergrusas, befolkar texten med det mest stereotypa och förutsägbara persongalleri, stoltserar i ena stunden med ett stilistiskt credo som upphöjer den raka och enkla prosan för att i nästa, och därpå ständigt och jämt, beströ texten med de mest slitna och patetiska liknelser - som i en gravkammare - och metaforer, idkar pathetic phallacy och låter väder och vind och ljusförhållanden - regnigt, mulet, grått, mörkt, blixt och dunder - konstant ha sin motsvarighet i handlingens alla stämningar så till den milda grad att man understundom rodnar från hjässa ned till fotabjäll av ren och skär skam, allt för att alla och en var ska gilla, älska. Det är helt enkelt förfärligt och dessutom billigt och lågt. Skökligt.
Jag kommer att tänka på första strofen i den epistel no: 80, Liksom en herdinna, som Carl Michael Bellman tillägnar Kongl. Sereteraren Kellgren när jag nedtecknar mina tankar kring den röriga änglaleken:

Liksom en Herdinna, högtidsklädd,
Vid Källan en Juni dag,
Hopletar ur gräsets rosiga bädd
Sin prydnad och små behag.
Och ej bland Väpling, Hägg och Siren,
Inblandar Pärlors strimmande sken,
Innom den krants i blommors val,
Hon flätar med lekande qval.

I skrivande stund erinrar jag mig, men kanske missminner jag mig, à propos ifrågavarande strof än att vi under en av litteraturvetenskapens initiala kurser informerades om att herr Bellman med den, och i synnerhet med vers fem och sex, önskade framföra något slags kritik vis-à-vis herr Kellgren för att denne i sitt skrivande idkade en form av stilblandning som visförfattaren inte tyckte var korrekt. Jag vill gärna göra sammalunda, anklaga señor Ruiz Zafón för att blanda blommor och pärlor på ett osnyggt och oskickligt vis, ety det inte är själva de litterära elementen i sig som förfelar i sammanhanget. Visst fyller pathetic phallacy en given funktion i somlig litteratur, liksom den typ av liknelser som Ängelns lek är fullspäckad av gör detsamma i somlig annan litteratur, den skräckgotiska romanen, den amerikanska actionthrillerna och den hårdkokta deckaren är inte i sig föraktliga genrer, intertextualitet, referenser till annan litteratur kan vara hur goda som helst att identifiera och det finns väl få traditioner som det är så förnöjsamt att läsa en roman utspela sig än i den litterära, den bokliga, men det finns inget som helst eftersträvansvärt med att försöka åstadkomma en fusion av allt det ovan nämnda, en Bok für alle, åtminstone inte om slutresultatet ska stinka slarv, brådska, sökthet, yta och kommersiella drivkrafter bakom skapandet så som det gör i Carlos Ruiz Zafóns Ängelns lek.

Jag skulle kunna fortsätta hur länge som helst, fördjupa mig i utvecklandet av orsaken till att jag fann romanen så undermålig, men det får vara nog nu. Konstaterbart är att mycket gott har sagts om Ängelns lek, att de som uppskattat detta verk är många - jag gratulerar -, men att jag själv inte kan erinra mig en enda sekund, ett enda ögonblick då jag njutit av romanen i fråga, funnit någonting förlåtande med den, någonting som gör det mödan värt att ge den av sin tid, genomlöpa alla dess femhundraåttiosju sidor.

I hopp om att strax återkomma, mindre ringrostig, mer stringent och elokvent, mer nöjd.

La Bibliofille

F. Scotts Fitzgeralds Den store Gatsby

Den store Gatsby (The Great Gatsby)
F. Scott Fitzgerald
Översättning: Christian Ekvall
Bakhåll förlag

9789177423188

Det hände sig en dag att jag satt och diggade Sam Levines grymt svängiga bit Charleston och Ni vet hur tankarna tenderar vandra, rätt vad det var hade jag den likaledes grymt svängiga partyscenen ur Jack Claytons filmatisering av The Great Gatsby från nittonhundrasjuttiofyra med Mia Farrow och Robert Redford på näthinnan, varvid jag så intensivt önskade att jag var en så där tjusig charlestonbrud med ondulerat hår och fjäderpannband och långa pärlhalsband och fransklänning och då och då gick på sådana där glammiga fester med storband och do the shimmy shimmy shimmy att jag inte kunde annat än välja F. Scott Fitzgeralds Den store Gatsby i Christian Ekvalls översättning när det var dags för litterärt nyval.

Good shit, most def good shit om man får lov att bruka det anglosaxiska språket på det viset i svensk text. Att Den store Gatsby är en klassiker och någonting i särklass står tydligt klart efter bara några enstaka rader - hatten av för Christian Ekvall som förefaller ha gjort ett utomordentligt översättningsjobb, ingen haltande källspråkstransparens där inte, istället ett jämt och naturligt textflöde utan gropar och farthinder -, svårt att sätta fingret på varför. Det som stannat hos mig, det som jag minns Den store Gatsby för när dagar och veckor lagts mellan mig och texten är främst berättarens - Nick Carraway - outsagda, blott av ton och distans till det berättade framträdande, position gentemot den värld (blott skenbart bekymmersfri och lättsam ska det visa sig) han skildrar och som han själv är en del av. Om Nick Carraway någon gång sant och uppriktigt eftersträvat ett liv i tjugotalets jazziga jetsetliv vid Jay Gatsbys, Tom och Daisy Buchanans och Jordan Bakers sida, så döljer han det väl. Den Nick Carraway som talar i Den store Gatsby har landat tungt, bragts ur varenda dröm och illusion som tanken på ett liv i West Egg och aktiemäklandet i New York någonsin väckt inom honom och desillusionen (måhända den av mig inlästa under påverkan av Christian Ekvalls breddande och fördjupande efterord) ligger som den mest gynnsamt effektfulla barlast över hela texten. Det handlar inte om ironi eller ens om att vara blasé, inte blott om uttalad besvikelse utan mer så om en ren och skär posttraumatisk effekt av en ominetgången föreställning, av en brutal och förkrossande insikt: en ryggradsavspännande, muskelavslappnande, underkäkstappande och alluppfyllande tomhet. Som om allt det Nick Carraway berättar om, som om allt det han upplevt och sett i jetsetarnas närhet nu betraktas i ett ovanfrånperspektivt där allt ter sig oförklarligt innehållslöst, omöjligt att återförse med verkligt känsloengagemang, där det enda som tycks förmå ge eko mot den glättiga ytan och fasanden under vilka den undertryckta falskheten och oäktheten bubblat och sjudit i all hämning, är glimtar av saknad på ett personligt plan, saknad av Jay Gatsby, det och den enda som i en postläsning av Den store Gatsby framstår som genuint och äkta, trots att också denne man de facto är romanens främsta konstruktion, bländverk.
Kontrasten mellan berättarens desillusionerade positionering och romanmiljöns och tidens förmenta tjusighet, bland gräddgula bilar, the shimmy shimmy shimmy, flödande champagne, storband, charleston, flådiga villor, gröna gräsmattor, swimmingpooler, utflykter in "till stan", spontaninköp av gulliga hundar, allt det som utgör själva sinnebilden av det amerikanska tjugotalets bekymmerslöshet är det "som gör det" i Den store Gatsby. Frågan om huruvida denna avgrund mellan berättare och den tid och miljö i vilken han framlever, den effekt som retrospektionen har på myten om tjugotalets glammighet, är någonting ursprungligen inskrivet av F. Scott Fitzgerald eller om det är en stilistik som säger mer om översättaren än om författaren (man kan ju, som målspråksläsare, aldrig så noga veta) känns i ärlighetens namn irrelevant, överflödig, liksom retorisk, som ju romanen själv i sitt sista andetag förtäljer om detta med trons och drömmarnas omöjlighet, själva den insikt som bekräftar tonen i Den store Gatsby, den liksom luftutpysta, som någonting ursprungligt, i det närmaste tematiskt:

Som båtar mot strömmen kämpar vi framåt och drivs ständigt tillbaka till det föflutna. (190)

Sålunda tänker Nick Carraway då han återvänder hem igen, till Västern som han kallar det, ty efter Gatsbys död förmår hans ögon inte längre återställa hans numera förvrängda och hemsökta bild av West Egg. Han föreställer sig numera, säger han, byn som i en nattmålning av El Greco:

[E]tt hundratal hus, alldagliga och groteska på en och samma gång, hukar sig under en dyster och hotfull himmel och en glanslös måne. I förgrunden kommer fyra män i frack högtidligt gående längs trottoaren med en bår mellan sig. På båren ligger en kraftigt berusad kvinna i vit festklänning. Handen som dinglar över kanten på båren gnistrar kyligt av juveler. Med allvarliga miner svänger männen in vid ett hus - fel hus. Men ingen vet vad kvinnan heter, och ingen bryr sig. (185)

Till denna bild läser man sig alltså fram i Den store Gatsby, sida för sida, detalj för detalj, till dess Nick Carraway i dessa få rader sammanfattar det som kommit att bli hans sanning om West Egg, målar upp hela sin bild, den sanning som i mycket motstrider hans tidigare föreställning om denna by, om hela ostkusten som någonting Västern överglänsande (185). Effekten är orgiastisk, släpper lös en hel kaskad av bildsekvenser som lägger hela Den store Gatsby på plats, slutgiltigt förklarar texten som den absoluta defloreringen och avglorifieringen av en tid bra mycket mer allvarsam än den till det yttre vill ge sken av.

La Bibliofille

Egypten berättar: Den rättvisande spegeln, red. Tetz Rooke

Egypten berättar: Den rättvisande spegeln

Red. Tetz Rooke

Översättning från arabiskan: Tetz Rooke m. fl.

Bokförlaget Tranan

9789185133604

Min längtan till Egypten berättar: Den rättvisande spegeln fanns redan då vintern var sen och det revolterades och störtades i detta land. On Word Arts ägnade tid i händelsernas centrum och väckte hos mig en önskan att göra sammalunda. Händelsernas centrum har nu flyttats snäppet västerut, till Libyen, ser ut att å det mest brutala och våldsamma dröja sig kvar där, och med detta som en erinran om det egyptiska tumultet för några månader sedan (säkert råder fortfarande tumult i Egypten, torde så göra om än på andra plan) tog jag mig an Egypten berättar: Den rättvisande spegeln, för att ges någon form av bakgrund, inte så mycket till konflikten, utan till Landet, Folket, Kulturen, Litteraturen, liksom en bredare bild bortom kameler och pyramider och gamla bibliska berättelser.

Tiderna förledde mig att tillskriva novellerna ett innehåll och ett temperament de inte alls har, men att deras kynne var annorlunda än det jag väntat mig var bara gott. Istället för hjärtan vidöppna utåt mot världen, istället för ett basunerande ut över hustaken, istället för myller och turbulens - små, små rum, serenitet. Intimitet, meddelsamhet och villigt lyssnande råder Berättare och Lyssnare - ja, jag känner mig mer som en Lyssnare än en Läsare inför novellerna - emellan, och jag slås som så många gånger förr i mötet med den arabiska litteraturen av detta att berättandet ter sig så självklart i varenda en av novellerna, från Somaya Ramadans "Brunnen" som inleder samlingen, via hennes titelnovell "Den rättvisande spegeln" till Miral al-Tahawis "Fågelflickan", vars finala punkt också är samlingens sista. Detta så välskrivna inför vilket man aldrig ges anledning att stanna upp och ifrågasätta, kritisera, finna undermåligt eller tveksamt, dessa historier som sammantagna bildar ett enda rinnande vatten, i vilka det finns någonting i grunden enhetligt, en gemensam historia som inte kan vara någonting annat än den arabiska berättartraditionen.  Det finns någonting novellerna emellan som gör att läsningen av dem, så fristående de nu var och en är, är som en resa till en och samma tid, ett och samma rum, inte enstaka nedstamp i enskilda egyptiska författares verk. Tjugonio noveller - en textväv. Med en enda mening, så översatta de nu är, försätter novellerna en bortom gränsen mellan fiktion och verklighet, gör en till idel öron som lyssgirigt suger åt sig och VILL HÖRA, mer och mer. De magisk-realistiska inslagen och de likaledes, om inte alltid magiomvälvda så åtminstone exotiska, miljöerna gör förvisso sitt till för att förhöja, utöva lockelse, förtrolla, men de är inte nog för att förklara att Egypten berättar: Den rättvisande spegelns berättelser, trots novellens lilla format, trots att de omständigheter om vilka texterna berättar är små, enkla och anspråkslösa, trots att de är fast förankrade i den mest genuina vardaglighet, ändå upplevs så osägbart vida och eteriska, expanderande och storslagna. Det känns istället som om de är resultatet av ett gediget hantverk utfört med en ryggmärgsspringande kunskap om hur en berättelse ska berättas, hur ett öra ska fångas och om hur man skapar sann magi genom att veta hur man når det stora genom det lilla. Kan det bli annat än utsökt när dylik kunskap förvaltas så väl i händerna på redaktörer och översättare som som skett i Egypten berättar: Den rättvisande spegeln? Fantastiskt nog icke.

La Bibliofille

Anne Charlotte Lefflers Kvinnlighet och erotik

Kvinnlighet och erotik
Anne Charlotte Leffler
Rosenlarv förlag
9789197599399

Man önskar ofta att man vad anbelangar seder och moral kunde vrida tillbaka tiden något sekel, för att kunna möta en bok med dess samtids ögon, uppröras, extasifieras, äcklas, upphetsas så som dess allra första läsare. Jag önskar detta livligt med Anne Charlotte Lefflers roman som av tidskriften Dagny beskrevs som ofin, grof och frånstötande (se romanens baksidestext). Tänk, att kunna möta denna berättelse om Alie, hennes vardag, kärlek och passion, att kunna ta kraftigt anstöt av, indraga ett djupt och uppfriskande andetag - Äntligen! - vid åläsningen av de nya tankar om hur relationen mellan man och kvinna egentligen bör vara, vilka grunder den bör byggas på för att vara sant moralisk som Anne Charlotte Leffler genom sin romanhjältinna Alie presenterar i Kvinnlighet och erotik! Det går förvisso väl om man ger intellekt och förnuft en smula spelrum vid läsningen, men om man som forn och girig slukare av kärleksromaner från artonhundratalet helt låter sig svepas med i handlingens känslostormar, kittlas av komplikationerna och förvecklingarna som reser sig som den högsta av barriärer de älskande romangestalterna emellan och med bultande hjärta, stegrande puls och ett intresse som omöjligt vill låta sig störas följer kärlekshistoriens utveckling mot ett okänt klimax , ja, då är det svårt för hjärnans mer sansade och reflekterande domäner att få ett ord med i laget. Men det är väl en bra grej, tänker jag å andra sidan, att en roman som Kvinnlighet och erotik, som är författad med en tydlig feministisk och emancipatorisk idégrund, kan ta sig igenom förändrade tidevarv och seder och fortfarande fungera ypperligt väl rent emotivt, också utan att den primärt läses i ett politiserande ljus där det gäller att först och främst genomskåda lakunen mellan gängse konventioner och romanens grundidéer, lokalisera den heta potatisen, orsaken till samtidens angrepp mot romanen och Anne Charlotte Leffler. Det är en bra grej att romanen förblir vid den klassiska kärleksromanens nerv, vid dess pirr, att den fortfarande får läsaren att hålla sig på tårna och ivras, trots att de grundidéer som då Kvinnlighet och erotik gavs ut var nydanande och djärva genom en nätt utveckling på området nu hamnat på skuggsidan. Spännande också att se hur Leffler bär sig åt för att transponera denna nerv, som i hennes romans fall inte springer ur ett bandläggande på "förbjudna" känslor, på förtryckta begär, på lustar som inte får utleva enligt samhälleliga diktat och normer som romangestalterna väldanat och enligt kysk uppfostran efterlever, utan istället ur ett personligt ställningstagande, ur en självpåfunnen moral, ur den personliga integriteten där konvenansen inte tillåts spela någon roll, utan där individen säger ja eller nej beroende på vad hennes enskilda moral säger henne, och Alies hänsyn och respekt agerar, åtminstone vad Kärleken anbelangar, på en mellanmänsklig nivå, mellan henne som människa och en annan, går inte utanför den relationen för att söka rättesnören och godkännande. Det är i Kvinnlighet och erotik den enskilde som sätter gränserna, med som främsta mål att främja friheten i den kärleksliga tvåsamheten. Och DETTA - idén om friheten i den kärleksliga tvåsamheten - känns ny, som otassad mark, också idag, placerar också dagsens fria kärleksrelationer som kan ingås och avslutas i ett ögonblicks verk, mer eller mindre överlagt, efter större eller mindre ansträngning, i en annan dager, ifrågasätter de motiv, attityder och ageranden som uppstått i kölvattnet av möjligheten och rättigheten att fritt välja vem man vill dela sitt liv med, att låta känsla gå före konvenans. Jag kan inte låta bli att tänka att Alies finala tankar om den fullkomliga lyckans dyrköpthet måhända kommit att få en annan, djupare innebörd än Anne Charlotte Leffler någonsin tänkte sig då hon lade dem i sin romanhjältinnas mun...

Bernur skriver särdeles intressant och upplysande om Kvinnlighet och erotik  här. Ett besök är väl värt.

La Bibliofille

Guiseppe Tomasi di Lampedusas Leoparden

Leoparden / Il Gattopardo
Giuseppe Tomasi di Lampedusa
Översättning från italienskan Eva Axelsson
Albert Bonniers förlag
 

På försättsbladet till mitt på antikvariat inhandlade exemplar av Giuseppe Tomasi di Lampedusas roman Leoparden från nittonhundrasextio har en tidigare ägare tejpat in ett tidningsurklipp, förtäljandes att

När Giuseppe Tomasi di Lampedusa är 1957 dog i lungcancer på en klinik i Rom låg det strax innan refuserade manuskriptet till "Leoparden" på sängbordet. Boken gavs ut året därpå och blev en världssuccé.

Det är bra fint med sådana där fornlämningar i böcker, sådant som vittnar om att den bok man har i sin ägo, håller i sin hand, har en historia som föregår ens egen tid med den. Kanske borde man själv ägna sig mer åt att lämna spår i sina böcker, tejpa in små urklipp för kommande ägare att finna och (förhoppningsvis) fröjdas åt.

Berättelsen Leoparden, om den italienska, tillika imposante fursten Fabrizio Salina, hans familj och hans samtid besviker inte den heller, tvärtom. Den är säreget levande i samtliga sina dimensioner, trots att det i den krets, de miljöer den tar plats i råder en viss, stiltje, ett stilla lugn, ett makligt framlevande i gamla trogna hjulspår. Där don Fabrizio är, där förblir saker och ting vid det de alltid varit. Visst sker politiska omvälvningar runt omkring, visst är tiderna omtumlande, smått hotfulla för män av don Fabrizios börd och klass, men detta är fenomen som inte rubbar den stoiske prinsens lugn. Han konstaterar och hanterar på samhällsskeendena, men håller dem på armlängds avstånd, kommenterandes och förklarandes hela detta sitt sätt att vara, men à propos ett erbjudande att utnämnas till senator, med sicilianarnas, ja hela Siciliens sätt att vara, till folkets och öns känsla av överlägsenhet som får dem att inte önska att saker ska bli till bättre, av det enkla skälet att de tror sig vara fullkomliga (180) - [S]ova det är vad sicilianarna vill och de kommer alltid att hata dem som vill väcka upp dem (174). Fursten kan i förstone tyckas åsnelikt envis och hans fasthållande vid det gamla, vid den feodala samhällsfunktionen, vid sin adlighet, smått löjeväckande, men som di Lampedusa vetat att göra en i alla avseenden rund karaktär av don Fabrizio, målat honom som någonting utöver en karikatyr, som en reflekterande man med en högst rimlig och genomtänkt motivering till vart ställningstagande blir han aldrig absurd. Komisk, ja, men aldrig absurd. Berättarens rörelse är objektivets, befinner sig än på ett visst avstånd från fursten, än inne i dennes huvud, följandes varje hans tankebana och det är i detta zoomande som hela förklaringen till Leoparden som ett betydelsefullt och stort verk ligger.
Någonstans i den ömsom avlägsnande, ömsom närmande rörelsen sker ett brott mot varje avstånds förhållningssätt vis-à-vis don Fabrizio, där attityden i den större distansen, den vari studeras fursten i ett utanförperspektiv, snuddar vid det driftiga, det sardoniska, det ironiska, medan gestaltandet av furstens inre liv uppvisar en annan attityd, en mer genuint intresserad, mer tolerant, mer icke-dömande sådan. Denna zoomande rörelse tål att användas som en karakteristika för texten i sin helhet: i själve furstens temperament och förhållningssätt gentemot sin omgivning; i textens förhållande till läsaren - vad som hela tiden agerat som en osynlig, allvetande, strikt sakskildrande berättare dyker plötsligt upp ur intrigernas djup och fäller en kommentar, direkt till läsaren; tidsillusionen bryts med ett anakront inpass som avslöjar att vår Berättare befinner sig någon helt annanstans än i artonhundratalets Italien, till Författarens samtid; kärleken mellan furstens systerson Tancredi och hans Angelica som i förstone tycks vara en histoire d'amour i klassisk snitt visar sig vid närmare granskning vara grundad mer på taktik och list än på innerliga känslor (undtantaget de erotiska), unt so weiter.
Den ovan nämnda betydelsefullheten och storheten hos Leoparden går vida bortom det berättartekniskas gräns, befäster sig lika mycket i Leoparden i egenskap av litterärt landskap, av miljö. Han beskriver allt det yttre så levande, di Lampedusa, att det är omöjligt att inte läsa texten utan att en del av ens eget jag klättrar in bak bokstäverna och själv inlåter sig på en rundtur i de sicilianska omgivningarna. Av allt som återstår av minnet av Leoparden  är beskrivningen av naturen, trädgårdarna, vyerna, de furstliga environgerna det som fortlever allra starkast.Det är mig omöjligt att inte bjuda Er på ett längre stycke av denna skönhet:

Företrädd av den vilt skuttande Bendicò gick han nedför den kortat rappan till trädgården. När han såg den ligga omsluten av murar på tre sidor med villan på den fjärde kom han att tänka på en kyrkogård; detta intryck förstärktes ytterligare av de parallella raderna av  små upphöjningar som avgränsade bevattningskanalerna och liknade gravkullar över magerlagda jättar. På den rödaktiga lerjorden trängdes plantorna huller om buller. Blommor sköt upp var som helst och myrtenbuskarnas stammar verkade placerade där snarare för att hindra en från att komma fram än för att kanta gångarna, I fonden exponerade en av gulsvarta lavar fläckig Flora sina mer än sekelgamla behag, På ömse sidor stod bänkar med broderade och tillknycklade kuddar, allt i grå marmor. Och i ett hörn lyste en gyllene akacia fram med en helt malplacerad munterhet. Från varenda jordkoka tyckes utgå en längtan efter skönhet som strax förkvävdes av lättja.
Men den orkeslösa trädgården som låg där hopklämd mellan murarna utandades oljiga, sinnliga och en aning förskämda dunster, liknande de aromatiska vätskor sin distilleras [sic!] ur vissa helgons reliker. Kryddlukten från nejlikorna genomträngde rosornas konventionella doft och oljelukten från de täta magnoliorna i hörnen. Och under alla förnams dessutom doften från myntan sammanvävd med akacians barnsliga och myrtens sötsliskiga vällukter. Fruktodlingen utanför muren sände in pustar av de första apelsinblommornas sängkammarparfym. (14f.)

Om  Leoparden  kan man orda i det oändliga, så rik är texten och så utsökt. Den tål att synas i var och en av sina textsömmar, romanen, och överallt håller det. Allerstädes råder perfektion och diskret raffinerad balans, så att man i förstone endast flyter med i berättelsen, så till den grad att man, om än omedvetet, tryggt invaggad i den stilistikens skickliga genomförande, bara flyter med i berättelsen, girigt insuper alla dess skeenden, till dess man ger  Leoparden en stunds välförtjänt begrundande och efterhand verkligen uppfylls av en i det närmaste saliggörande insikt om att man har, har haft för handen någonting riktigt, sant bra.

La Bibliofille