Roberto Bolaños De vilda detektiverna

Det är någonting med den sydamerikanska litteraturen. Det är någonting med den sydamerikanska litteraturen som är alldeles förföriskt, oemotståndligt. Där finns en intellektualitetens lekfullhet, en svävande experimentlusta som aldrig utmynnar i navelskåderi och narcissism, utan alltid förblir öppna. Undflyende, retfull, utmanande, men aldrig murbyggande och ogenomtränglig. Den sydamerikanska litterära traditionen är som en filosofisk-intellektuell lekplats dit läsaren inbjuds till en katt- och råttalek, vars riktning och utveckling är oförutsägbara, svindlande vindlande och ändå, på ett motsägelsefullt vis så upphöjt, svävande jordnära. Roberto Bolaños De vilda detektiverna, nyss utgiven i pocketversion hos Bokförlaget Tranan, är verkligen ett barn av denna tradition.
De vilda detektiverna är en odyssée i ordets alla bemärkelser. Den susar genom Mexiko, far över vattnen till Europa, till Afrika, är i ständig rörelse. Den är en rösternas odyssée i vilken otaliga stämmor i berättarkören gör sig hörda. Det är en odyssée i tid och minne, i erinringens diskrepanser, i glipor, i pusslandets upphöjda konst. Det är en kunskapsodyssée, en resa i litteraturvetenskap, i den sydamerikanska litterära traditionen, i historia.
Romanen är på många sätt självspeglande, självkommenterande, metafiktiv. Resemotivet, det vilda framfarandet på vägar genom öken och sand, från en by till en annan har sin kompositoriska motsvarighet i romanens mittenparti - för övrigt betitlat De vilda detektiverna - där berättarrollen i svindlande hastighet far fram och tillbaka mellan, skänks till en mängd olika personer, alla med sin version av sanningen, sin plats i tiden. Historia och komposition besitter samma rörlighet.

Roberto Bolaño äger (i arteakten är Författaren evig) den mycket sällsynta förmågan att underhålla sina läsare, underblåsa nyfikenheten hos sin publik, fängsla den i romanen utan att därföre för en sekund tumma på den litterära kvalitén, eller för den delen på kravet på en medskapande läsare. Prosan är enkel, tonen krass, innehållet ogenerat, stundtals rufft, men där finns också en sorgsen melankolisk underton som växer sig allt starkare allteftersom handlingen fortskrider, detalj läggs till detalj, romanbygget konstrueras.
Vart ögonblick som måste tillbringas skild från romanen är tortyr, nerverna är på helspänn, man står som handfallen, utan en aning om åt vilket håll det hela ska leda, tror sig veta, dras vid näsan, pusslar, konstruerar själv romanen, blir medskapande, delaktig, De vilda detektiverna gör en inga tjänster, underskattar inte sin läsares förmågor.
I Georges Perecs och Clarice Lispectors rike finns det nu, jämte Mircea Cartarescu, ännu en kronprins. Han heter Roberto Bolaño. De vilda detektiverna är en läsupplevelse utan like.

La Bibliofille