Gerald Murnanes Sammetsvatten

Sammetsvatten (Velvet Waters)
Gerald Murnane
Översättning Peter Samuelsson
Albert Bonniers Förlag (Panache)
9789100115944

 Gerald Murnanes novellsamling Sammetsvatten hör inte till den litteratur som villigt låter sig omtänkas och omskrivas. Vid vart försök att nagla fast den sliter den sig loss och virvlar iväg över slätterna, rusar fram med vinden i håret, ivrigt och girigt insniffande geografins alla dofter, det gulbruna rajgräsets, järnvägsspårens, bergens, vägdammets, havets, med en plats i vart väderstreck. Här och där och överallt vill jag vara!, säger den och skubbar vidare mot Bendigo, Geelong, Melbourne, Macleod, skolor, sjukhus, bostäder, kloster, landsbygder, antikvariat, slätter, skogar, in i och ut ur decennier, än som ett manifest jag med minnen, än dold bakom, maskerad till, en mer eller mindre anonym mansperson, alltjämt sittande bakom sitt skrivbord med pennan i hand (eller i kupén på ett tåg som rusar fram genom Victoria?) - allt i ett ögonblicks verk. Ändå är allting lugnt och stilla, inhöljt  i tystnad.

Det har aldrig någonsin funnits, finns inte och kommer aldrig att finnas något sådant som tid. Det finns bara plats. Det som folk kallar tid är bara plats som följer på plats.  Evigheten är redan här och det är inget mystiskt med det. Evigheten är bara ett annat namn på dessa oändliga landskap i vilka vi vandrar från plats till plats. [---]
Min värld har inget senare eller tidigare, bara en plats här och en miljon andra platser närmare eller längre bort. [---]
Det har alltid varit nu och är alltid nu. Jag använder nu av gammal vana. Det jag borde skriva är inte Det är alltid nu utan Det är alltid.
Är vadå? Hela det här sceneriet såklart: hela det här sceneriet som mångfaldigas i det oändliga omkring mig varthän jag tittar. (201ff.)

Textfragmentet ovan är hämtat ur Gerald Murnanes novell Den första kärleken. De säger allt, de där orden, är så fundamentala för förståelsen av novellsamlingen som helhet att jag omöjligt kan göra annat än låta det regera ensamt. Alltings samtidighet, Tidens frånvaro är majestätet i Sammetsvatten, dess magnetism och geni. Det där textfragmentet är såväl ett Sesam för Sammetsvatten som ett läsandets raison d'être, åtminstone om man betraktar läsandet, i någon mån, som en jakt på Heureka!, stunder av magiskt samförstånd då vi i Litteraturen finner någonting som i ord uttrycker en sanning om någonting som legat latent, odefinierbart och oformulerat inom oss, någonting existentiellt kanske, eller någonting om Litteraturen, eller varför inte om oss själva, som får oss att flämta till, pulsen att slå mot tinningarna, lyckoruset att bubbla upp i magen och just orden Jag har funnit det! att spritta som en Arkimedes återuppstånden på tungan. Sammetsvatten är fylld av dylika heurekan, de mest kloka och mest ödmjukt, men ändå självklart framlagda heurekan - eller heter det möjligtvis "heurekor"? - man kan önska sig.
Det känns med Sammetsvatten inte att min blick vandrar över svarta tecken på vit sida, inte att handen vänder milda blad, att handflatan känner mot sig lena, varma pärmar, att hjärnan registrerar text som i samspel med jag vet inte vad för centran omvandlar orden och meningarna till en förståelse, puffar in tecknen i Ett Lustigt Hus där de blir bilder, dofter, smaker, ljud, känslor - jag är omedveten om att jag läser (Peter Samuelssons översättning syns mig sömlös!). Jag inser  i samma stund som jag blir medveten om min egen omedvetenhet att jag varit ute och rest. Med vinden i håret och ivrigt och girigt insniffande geografins alla dofter, det gulbruna rajgräsets, järnvägsspårens, bergens, vägdammets, himlens, havets, har jag varit här och där och överallt samtidigt, skubbat mot Bendigo, Geelong, Melbourne, Macleod, skolor, sjukhus, bostäder, kloster, städer, landsbygder, antikvariat, slätter, skogar, in i och ut ur decennier - allt i ett ögonblicks verk. Ändå har jag hela tiden suttit i min läsvrå, utan att ha rört mig - allt har varit lugnt och stilla, inhöljt i tystnad.
Här stannar jag, med taffliga metaforer och patetiska upprepningar kommer jag omöjligen längre. Er manar jag, ordfattig och golvad av En Textgigant, att omedelbart lämna denna plats och resa vidare till Sammetsvatten. Där, inte här, finner Ni Heureka.

La Bibliofille