Från källspråk till målspråk: om den svenska översättningen av romantiteln La petite fille de monsieur Lihn

Om Philippe Claudels La petite fille de Monsieur Lihn skrev jag under förblogosfärisk tid, närmare bestämt den andra maj tjugohundrasju, dessa ord:

En perfekt bok: vackert språk, en genomtänkt och välberättad historia. Ett enda perspektivskifte kullkastar hela den bild man gjort sig av det man ditintills läst. Genialt.

Nu är La petite fille de Monsieur Lihn översatt till svenska, ges ut av Norstedts förlag med titeln Monsieur Lihn och den lilla flickan. Den svenska titeln bedrövar mig. Den introducerar ett avstånd som inte finns den franska originaltiteln i försummelsen av att ge en svensk motsvarighet till den franska genitivmarkören "de". Den är inte en grammatikalisk beståndsdel vilken-som-helst, den där genitivmarkören, då den också understryker romanens själva grundton, detta intensivt ömma. Philippe Claudels utsökta pärla till roman, som jag minns som ett av de största litterära slag i solar plexus jag någonsin erfarit, borde istället fått den svenska dräkten "Monsieur Lihns lilla flicka", för att bejaka monsieur Lihns (som jag minns den) helt uppfyllande ömhet gentemot sin lilla flicka. Inga melodiska eller rytmiska eller vad-ni-vill orsaker är bevekande nog att slå denna kil mellan titel, stämning och innehåll.

Nu vet Ni min ståndpunkt vad anbelangar den svenska titeln på Philippe Claudels La petite fille de monsieur Lihn. Ha den gärna i minnet då Ni läser Lisa Lindbergs översättning Monsieur Lihn och den lilla flickan. För Ni måste läsa den, denna underbara! Min innerliga förhoppning är att titelns svenska utformning inte talar för kvalitén på översättningen av romanen i sin helhet, att originaltextens mästerlighet inte gått förlorad i sin vandring från Frankrike till Sverige.

La Bibliofille

Michel Lesbres Le canapé rouge

Le canapé rouge (Den röda soffan)
Michèle Lesbre
Gallimard (Sekwa)
9782070355976

Om Le canapé rouge har jag bara hört gott. Att det är en så vacker reseskildring. Att den rymmer så många njutbara litterära referenser. Att det är en så fin historia om vänskapen mellan en äldre och en yngre kvinna. Att den målar en så bred och gripande bild av kärleken och alla dess ansikten.

Var då?

Undantaget miljöerna och platserna - den transsibiriska järnvägen, Irkutsk, Bajkalsjön, Paris, de parisiska lägenheterna - stör mig Le canapé rouge i sin helhet - där var det sagt. Jag stör mig på resemotivet, där den yttre resan beledsagas av en inre med tillhörande uppvaknande mot djupare insikt och större självkännedom. Jag stör mig på bilden av alla dessa gåtfulla och på piedestal upphöjda män. Jag stör mig på att jag nästan med en gång fattar hur det kommer att barka hän med jagberättarens åldrade granne. Jag stör mig på kopplingen mellan jagberättarens vandring från sin egen lägenhet till tantens och hennes röda soffa och jagberättarens resa från Paris, Frankrike till Irkutsk, Ryssland. Jag stör mig på att det litterata uppsåtet i romankonstruktionen, korrespondenserna mellan de olika historierna och nivåerna, är så uppenbart. Jag stör mig på överspändheten i Michèle Lesbres sätt att upprätthålla balansen mellan lycka och olycka, nu-hände-ju-detta-dåliga-så-nu-kan-jag-kosta-på-mig-detta-ljusskimrande-slut-som-bekräftar-det-gamla-ordspråket-Efter-regn-kommer-solsken-och-skänker-hopp-åt-folket. Jag stör mig på Michèle Lesbres sätt att handskas med litterära referenser, hur de tycks utstuderade, använda för att övertyga läsaren om att Le canapé rouge minsann inte är vilken kvinnoroman som helst, för att göra rumsrena och legio somliga passager och händelser som hänger med lillfingret krokat i en den bräckligaste trädrot vid patetikens avgrundsrand (att Kafkas väninna Milena simmat över Moldau för att komma i tid till ett möte med sin älskade gör det inte automatiskt snyggare att en gammal tant självmant glider i Seine och dör drunkningsdöden för att gå sin sedan flera år tillbaka döde älskade till mötes). Jag stör mig på Michèle Lesbres stilistiska sökthet, på den självhjälpsbokston med vilken jagberättaren understundom levererar sina tankar och insikter. Jag stör mig på att romanen via något slags olycksromantiserande omväg tycks önska skapa en förment mer realistisk feel good-litteratur.

Jag skulle kunna fortsätta i spaltmetrar med att räkna upp saker som stör mig i Le canapé rouge, men varför, när det övergripande omdömet och skälen därtill förhoppningsvis redan står där uppenbarade? Je n'aime pas - désolée.

La Bibliofille

Édith Piafs Dansat med lyckan

Dansat med lyckan (Au bal de la chance)
Édith Piaf
Översättning: Ingar Gadd
Bakhåll
9789177423058

Är inte omslaget till Dansat med lyckan magnifikt skönt? Sinnebilden av Édith Piaf omgiven av de där logelamporna och strålkastarna. Bakhåll är förlaget som ligger bakom denna utgivning, med vilken det medföljer en cd-skiva med sexton av Piafska örhängen, åtskilda av förnöjsamt  och tidsupphävande grammofonknaster: Enfin le printemps, La Vie en rose, Padam padam, Hymne à l'amour, L'Accordéoniste, Les Amants d'un jour, La Goualante du pauvre Jean, Au bal de la chance, C'est à Hambourg, Les Trois Cloches, La Foule, La Valse de l'amour, Autumn Leaves, La Rue aux chansons. C'est un homme terrible och Plus bleu que tes yeux. Läsnöjet blir inte mindre av denna skiva. Att så lättvindligt och parallellt med läsningen kunna lyssna till några av de visor som nämns i texten förhöjer storligen upplevelsen och ökar också närheten till Édith Piaf. Då jag hör dem visor kan jag inte för mitt liv begripa varför jag inte ägnar helgaftnarna framför den öppna spisen med slutna ögon, ett glas rött i handen och Édith Piaf i öronen.

Tveklöst skulle jag helst läst Dansat med lyckan i franskt original, Au bal de la chance. Den svenska texten blir aldrig sådär följsam som man önskar att det skall vara, den står som ett omutbart staket mellan Läsaren och Innehåll och skapar en känsla av att vandra på minerad mark, låter små varningsklockor ringa i bakhuvudet, gör en vaksam på var utsaga. Frågan är vad det beror på. Det enklaste vore givetvis att skylla på översättaren, men jag föreställer mig också att källspråksförfattaren kan ha sitt finger med i detta spel. Att skriva texter och musik till visor, vilket mig veterligen vid sidan av korrespondens av olika slag var det enda slags skrivande Édith Piaf mer regelbundet ägnade sig åt, är en sak, men att skriva en hel bok på prosa en annan. Kanske återspeglar den svenska textens svajighet en motsvarande sådan i det franska originalet?

I avsaknad av Au bal de la chance var det ändå med värme jag grep mig an och läste Dansat med lyckan. Denna text kan inte beskrivas som någonting annat än en väldigt rar biografi. Den är varm och personlig, uttrycksfull och engagerad, meddelsam och med en uppenbar vilja till ödmjukhet och anspråkslöshet men också med stark integritet och professionell medvetenhet. Det är A R T I S T E N Édith Piaf som för pennan i Dansat med lyckan, inte privatpersonen Édith Gassion. Det är om sitt artisteri hon berättar, om hur hon upptäcktes, om sitt förhållande till visgenren, om sitt yrke, sitt sätt att arbeta, om sin karriär och om de människor hon mött under densamma. Stundtals sammannästlar sig yrkeslivet med privatlivet på ett oundvikligt vis, men Piaf återvänder målmedvetet och bestämt till estraden och scenen, visorna och detta är biografins starkaste sida, den integritet och självrespekt som Piaf tar avstamp i när hon berättar om sig själv, när hon väljer vad hon önskar berätta för Läsaren.

La Bibliofille

Philippe Claudels Le rapport de Brodeck

Le rapport de Brodeck

Philippe Claudel
Livre de Poche
9782253125723

Omslaget till Philippe Claudels Le rapport de Brodeck pryds av en detalj från (om man nu kallar merparten av en målning för "en detalj") Roger Toulouses oljemålning Le Jeune Homme de l'Hospice från nittonhundrafyrtiosju. Det är en fantastisk bild, så besynnerligt mångtydigt uttrycksfull, det är så mycket som emanerar ur de där ögonen: en uppgivenhet, trötthet, likgiltighet ur vänster öga - förakt, ilska, vasshet ur vänster. Och så de där glasögonen i bröstfickan, vad kan det betyda att de ligger där? De tycks signalera jag vill inte längre se, kanske också ett slags passivitet som med en enda handrörelse kan omvandlas till aktivitet, till ett seende, ett vittnesmål? Kanske är det inte ens han själv som tagit dem av sig, placerat dem i bröstfickan, det kanske någon annan gjort, det kanske är någon annan som bestämt att han inte ska se, som förblindat honom.

Mannen från omslaget skulle lika gärna kunna vara Brodeck själv. De genljuder på något besynnerligt vis i varandra, de där två, och på samma vis som Omslagsbilden ekar i Texten under själva läsningen ekar Texten i Omslagsbilden efteråt, när man läst klart. De understryker och framhäver varandra ömsesidigt, och relationen mellan text och paratext kunde, ifråga om  just omslagets förhållande till Berättelsen, inte vara mer utsökt och raffinerad än så. Det finns ett ansikte som, redan innan man läst ett enda ord av Texten, i stort sett har gestaltat allt vad den kan tänkas vilja ge uttryck för, rent mänskligt. Det är rentav förföriskt. Den bild som pryder Norstedts svenska utgåva Brodecks rapport har tråkigt nog inte alls samma effekt, även om tanken bakom valet av Francisco José de Goya y Lucientes Krigets fasor nr 30 "Krigets härjningar" måste betraktas som god, då ju dessa i sin tur , precis som Le rapport de Brodeck, är vittnesskildringar.

Seendet och vittnandet spelar en central i Le rapport de Brodeck. Det handlar om att välja att se, att välja att inte se, att blunda för sådant man ser och har sett, att vilja vittna om sådant man ser och har sett, att välja på vilket sätt man vill vittna, vad det är man vill berätta att man ser eller har sett, om att låta sig förblindas eller inte. Den historia som Brodeck väljer att berätta för oss är inte bara en rapport om en viss specifik rapport som skall skrivas om ett visst specifikt mord på en viss specifik främling som begåtts i en viss specifik liten by av vissa specifika människor i en viss specifik liten trakt vid en viss tidpunkt i historien: Brodecks berättelse handlar också om honom själv, om hans främlingsskap, om de brott som begåtts mot honom och på ett mer övergripande plan dessutom om hur Människor förfrämligar och misstror varandra och de fatala konsekvenser som ett dylikt missförhållande kan få, har fått och troligtvis kommer att fortsätta att få, alltid.  

Philippe Claudel åstadkommer denna bild av Ondskan som ett perpetuum mobile på ett vis som inte kan beskrivas som annat än stillsamt effektfullt, genom att slå samman två så väsensfrämmande genrer som Sagan och Dokumentären. Le rapport de Brodeck är i många formliga avseenden just en saga, med typiserade och platta figurer - En Naturkunnig Enstöring, Tre Jungfrur, En artigt med nickningar hälsande Häst, Illasinnade och Intoleranta Bybor som gör livet surt för Goda Bybor, Ett Litet Flickebarn med Rosiga Kinder, En Traumatiserad Skönhet som slutat tala och En Berättare som Föräldralös och i späd ålder togs om hand av En Äldre Förbipasserande Kvinna -,  och dramatiska miljöer med höga berg, djupa dalar, gröna ängar, sanka marker, strida floder och porlande bäckar och en centrala byggnad som av en händelse råkar tillhöra en viss Schloss. I fråga om tids- och rumsangivelse bryter Philippe Claudel med sagans estetik och introducerar markörer som utan omvägar leder fram till Förintelsen. Anspelningarna är många - det talas om läger, det talas om Anderer som måste undanröjas, bortforslas, det handlar om långa och trånga fångtransporter, vid vars slut några måste gå åt vänster medan andra får gå åt höger, det berättas om exemplumavrättningar, självmord medelst elstängsel, om att behandlas som en hund, om latrintömningar och om människoskuggor. Från Sagans värld in i en berättelse som mer än någonting annat förefaller dokumentär och därmed är gränsen mellan fiktion och verklighet stadd i gungning, hur stor vår medvetenhet om det fiktiva i Brodecks vittnesmål än är. I den rämnan vandrar man till dess de romanens sista ord - De grâce, souvenez vous./ Brodeck. (Minns det är ni snälla./ Brodeck.) - uttalats. Man minns då Philippe Claudels dedikation, den som föregick hela romanen: Pour celles et ceux qui pensent n'être rien (Till dem som tror att de inte är någonting) och blir varse ytterligare en rämna, eller varför inte i detta fall en bro, mellan Fiktionen och Verkligheten. Brodeck, han som av så många behandlats som om han ingenting vore, som en gång nått en punkt då han själv blivit övertygad om att han ingenting är, blir en av dem till vilka Philippe Claudel tillägnar Brodecks rapport. Det är alls inte fråga om ett manifesterande av en orubblig förvissning om att Ondskan skola omintetgöras och Människorna leva lyckliga i alla sina dagar om vi bara minns de Synder och Oförrätter som begåtts mot Människa av Människa som Le rapport de Brodeck bedyrar, romanen bevisar alltför väl att såväl tider som seder som historia tenderar att upprepa sig. Litteraturen framträder inte som  en varnande förmanare, utan istället som ett monument, en befästande och en bekräftande makt genom vilken också De Av Sig Själva Eller Andra Intetgjorda - om så bara symboliskt - kan få upprättelse och betydelse. Litteraturen som ett slags hem för alla Främlingar.

La Bibliofille

Marie Darrieussecqs Tom est mort

Tom är död. Att Tom är död är det obestridliga, oåterkalleliga, obegripliga och oacceptabla faktum om vilket Kvinnan som en gång var Toms mor, det är ungefär på det vis hon omnämner sig själv, försöker berätta. För tio år sedan var Tom fyra och ett halvt år gammal. Fyra och ett halvt år gammal var Tom när han dog och alltsedan dess kaos, helvete, oigenkännlighet, icke-liv.
Kvinnan som en gång var Toms mor ser tillbaka, vänder och vrider på, leker in absurdum med tankar på om, använder Tom, den alltid fyra och ett halvt år gamla Tom, som en måttstock och en bakgrund för allting i tillvaron, låter honom ta plats överallt, fylls å ena sidan av skuld över att inte kunna låta honom vara ifred i sin död, fylls å andra sidan av skuld över att överge honom, att inte finnas vid hans sida så död han nu är - je sais qu'il est nulle part (245)*. Hon är redskap för sin egen sorg, står stundtals som kluven mellan förnuftets insikter som vet, förstår hur det borde och måste vara och sorgen och kraften i den, dess överraskande omedelbarhet. Och det hela är mycket trovärdigt. Marie Darrieusecq, författarinnan till romanen Tom est mort, på svenska utgiven av Norstedts förlag under titeln Tom är död, vet mycket väl att föra sin penna i sorgens fotspår och även om en total känslomässig identifikation med den kvinna som en gång var Toms mor inte är möjlig, även om det över texten, mellan det framberättade och erfarenheten, ligger som ett skyddande nät finns det ändå i detta nät här och var rämnor, revor som låter läsaren skåda ner i de svindlande avgrunder av ohämmad och vansinnig sorg som Kvinnan som en gång var Toms mor, då hon skriver, lyckats kravla sig upp ur.
Det finns i Tom est mort, som i många av de andra av litteraturens sorgesånger - den mest vackra och tjusande genren av dem alla - en stillhet som är så njutbar att uppgå i. Inte en stillhet av acceptans, av att ha kommit till ro med sorgens rot, utan mer av en utgråtenhet, där allt fortfarande är ömt och sårbart, ingalunda läkt, men för stunden... ok. Inga illusioner, tro på att sorgen en dag alldeles ska ha läkt ut och att Kvinnan som en gång var Toms mor ska kunna tänka tillbaka på honom med, förvisso sorgkantad, glädje, så långt har hon de tio åren till trots inte kommit, men däremot ett outtalat hopp om att de stunder då hon kan finnas bara för sig själv, i nuet utan att tanken på Tom infinner sig, ska komma att bli fler, fler än den dag på stranden tillsammans med maken Stuart och barnen Vince och Stella som får henne att fatta pennan och berätta om att Tom är död.
Mot slutet av Tom est mort vinner romanen, som redan fått en plats på hyllan "Omistliga sorgesånger" (i utkanten på den, men ändå), än mer anseende. Kvinnan som en gång var Toms mor berättar i ett längre avsnitt om hur hon utifrån en stressutvärderingsskala från Association Canadienne pour La Santé Mentale, till ett möte med sin samtalsgrupp, skapar en egen skala som hon tillämpar på den franska litteraturen. På den ursprungliga skalan, vars högsta poäng var hundra, låg förlust av nära anhörig på 100. Kvinnan som en gång var Toms mor utökar skalan och sätter stresspoäng 150 för förlust av barn för att göra skalan till ett fungerande verktyg och sedan ger hon sig i kast med att placera in litteraturen på värdeskalan, som ett mått på vad den kunde betyda för föräldrar som förlorat ett barn. Victor Hugos dikt Demain, dès l'aube som handlar om ett jag som i gryningen går för att lägga blommor på en grav (underförstått författarens dotters grav) får 140/100: Madame de LaFayettes La Princesse de Clèves får 0/100 (avfärdas som blott samvetsbetänkligheter över ett ofött barn); Charlotte Delbos böcker, som berättar om vad hon minns av var och en av sina mördade kamrater efter att hon återvänt från deportationen till Auschwitz, får 150/1oo; Marcel Proust får 10/100 för att sidorna om mormoders dödskamp är så bra. Till sist kommer hon till Georges Perec och hans La Disparition som hon ger 100/100 och ägnar ett längre stycke åt (197). En guldstjärna till Tom est mort för det omnämnandet (jag tar av en udd feller två för att Kvinnan som en gång var Toms mor inte förstår vidden av Perecs sorg, utan anser texten vara för poetiskt lekfull). Och för den litterära passagen i sin helhet, som inte bara är förtjusande genom de litterära anspelningarna, utan också för att den åskådliggör ett slags sorgens desperation, ett behov hos den sörjande att mäta sorgen, att tävla i den, få bevisat för sig själv att det jag känner nu, det är det värsta, jag lider mest. Kanske är det i just detta stycke som sorgens vansinnighet är som mest manifest?
Tyckte Ni om Joan Didions The Year of Magical Thinking? Marguerite Duras C'est tout? Carl Henning Wijkmarks Den stundande natten? Anders Paulruds Fjärilen i min hjärna? Ta då och för upp Marie Darrieusecqs Tom est mort på att läsa-listan.

La Bibliofille

*Jag [...] vet att han inte finns någonstans. (226)

Muriel Barberys L'élégance du hérisson

Muriel Barbery hade mig hela tiden i sitt grepp, SÅ var det. Berättelsen om den olyckliga lilla överklassflickan Paloma och den fördolt intellektuella änkeportvakterskan Renée, två av invånarna i ett bostadshus i Paris, tillika berätterskorna i Muriel Barberys andra roman L'élégance du hérisson, fick mig att under läsningens gång lägga i allt högre engagemangsväxlar och tro det eller ej, de sista sidorna satt jag med en tår i ögonvrån och det enda som förmådde mig att hålla dem tillbaka var de övriga cirkus femtio passagerarna på bussen som just då var min läsarena. Jag, som ifråga om läsning sällan tillåter mig att låta känslorna få övertaget, undviker att engagera mig känslomässigt i det som utspelar sig på boksidorna, i VAD som faktiskt sker, utan istället ägnar mig åt att granska HUR författaren burit sig åt för att skapa stämningar i texten och sedan bestämmer hur jag ska förhålla mig till det berättade, satt där gråtfärdig.
L'élégance du hérisson avväpnade mig ganska tidigt. Den utsöndrade lärdhet och intelligens, hade från början en tydlig riktning och ett driv, ett slags filosofiskt resonerande och ovanför texten beläget plan och mellan detta plan och själva historien fanns denna ständiga dialog, ett utbyte som tillät bitar att falla på plats. Bitar som dels sade någonting om romanen i stort, om en syntes, en enhetlighet på ett dramaturgiskt vis, men också om textens bakomliggande idé, om EXISTENSEN. Och för detta föll jag som en fura - säg någonting om vådan av livet och existentiella vedermödor och jag förlåter nästan vad som helst. Jag förlåter lite stereotypi i persongalleriet, jag förlåter några små klichéer, jag förlåter ett uns övertydlighet, bara det tjänar att understryka hur grymt det kan vara att leva och tröstar mig för att det är så.
Jag liknar L'élégance du hérisson vid ett paket, kanske lite slarvigt inslaget och i ett papper som man kan finna i vilken affär som helst, och med ganska mycket silkespapper runt själva gåvan, men när man väl fått upp den och har den i handen - wow, vilken present! Och detta paket har jag öppnat och verkligen njutit av, med själ och hjärta.
Och jag har lärt mig.

Quelle est cette guerre que nous menons, dans l'évidence de notre défaite ? Matin après matin, harassés déjà de toutes ces batailles qui viennent, nous reconduisons l'effroi du quotidien, de ce couloir sans fin qui, aux heures dernières, vaudra destin d'avoir été si longuement arpenté. Oui, mon ange, voici le quotidien : maussade, vide et submergé de peine. Les allées de l'enfer n'y sont point étrangères ; on y verse un jour d'être resté là trop longtemps. D'un couloir aux allées : alors la chute se fait, sans heurt, ni surprise. Chaque jour, nous renouons avec la tristesse du couloir et, pas après pas, exécutons le chemin de notre morne damnation.
Vit-il les allées? Comment naît-on après avoir chu ? Quels pupilles neuves sur des yeux calcinés ? Où commence la guerre et où cesse le combat ?

Alors, un camélia.*

La Bibliofille

* L'élégance du hérisson, s. 324. Romanen utgavs nyligen av bokförlaget [sekwa] med titeln Igelkottens elegans.

Jag tänker på Perec

I jakt på något intresseväckande att skriva om här i salongen, någonting annat än en vanlig bokrecension (vilka förvisso kan vara nog så intressanta, men kanske också tjatiga att läsa i längden), letar jag mig försiktigt in på www.fnac.fr, en fransk nätkulturhandel som säljer såväl musik som film som böcker. För där finns mon grand amour littéraire - Georges Perec.

Jag tänker ofta på Perec, mycket ofta, och jag saknar honom väldeliga utan att han varit närvarande i mitt liv på något annat vis än genom böckerna. Detta har jag skrivit förr, det känns måhända igen, men detta är ju min litterära salong i Paris och i den upprepar jag mig hur mycket jag vill.
När jag senast var i Paris ägnade jag mig litegrann åt att vandra i Perecs fotspår och traskade med Den Bästa Hälftens (eller Den Där Människan Jag Har, som herr Markurell skulle säga) trogna samtycke iväg till 13 (var det 13?) rue Linné där Georges en gång i tiden bott, tror det var hans sista parisiska (och jordiska också) vistelseort om jag inte missminner mig. I flera minuter stod jag bara där, såg mig om efter en av dessa skyltar indikerande att här har Georges Perec en gång bott - Paris är ju fullt av sådana skyltar som pekar ut en hel hoper berömda människors forna adresser -, men någon sådan stod inte att finna och då blev jag massor av sur, tyckte att det var synnerligen ärekränkande att Paris stad undlåtit att spika upp en Perecskylt! Nu begriper jag att om det någonstans finns en Perecskylt, så sitter den nog på ett hus på rue de Quatrefages, nära Jardins des Plantes, där Sylvie och Jérome från Perecs debutroman Les Choses bodde. Misstog mig på nummer gjorde jag iallafall inte, eftersom jag mycket nogsamt antecknat denna i guideboken innan vi reste hemifrån, Den Bästa Hälften och jag.

Det var mycket märkligt att stå där på den där gatan mitt i varma sommaren och veta att han levt och gått omkring där comme si de rien n'était för ungefär trettio år sedan, att han kanske till och med ett oräkneligt antal gånger tagit i det där dörrhandtaget på dörren till den där porten. Försynt smög jag mig fram och klappade på det där dörrhandtaget, om utifall.
För några år sedan besökte jag och Den Bästa Hälften Auschwitz under ett besök i södra Polen och också då var Perec med. Perecs mamma försvann under deportation mot Auschwitz när Perec var liten och jag måste nedlägga en ros åt Cyrla Perec där, lite å Perecs vägnar, men också lite för att på något vis tacka henne för honom, var hade jag varit utan Perec?!? Såhär i efterhand kan tilltaget kanske verka fånigt, men det kändes och känns fortfarande väldigt bra.
Hursomhelst sitter jag här vid datorn med ett öga på fnac.fr och konstaterar att det finns så många Perectexter som jag inte läst, som jag inte äger och det är frustrerande och magontframkallande, speciellt som det är så förgrymmat svårt att få tag i fransk litteratur i Sverige (om man nu inte är en stjärna på näthandel, vilket jag inte kan skryta med att vara) och som en Frankrikeresa inte är att tänka på inom den närmaste framtiden. Något som också är väldigt ontimagenframkallande eftersom jag ju måste vallfärda till Perecs grav (eller vad man nu kallar ett sådant där hål i en mur) på Père LaChaise inom en snar framtid om jag inte ska förgås av jag-borde-känslor.
Plötsligt slår det mig att jag ska skifta decennium i sommar och att det då är legitimt att önska sig saker som är krångliga och tidskrävande att skaffa. Och att det inom den närmsta familjekretsen finns en person som är van vid att handa mystiska prylar nätledes och betala med kort i märkliga valutor (såsom euron, hrm..?). Någonting säger mig att denna person kommer att få tillmailat sig en adress och en lista med önskade varor, en lång lista eftersom det faktisk är decenniumskifte vi snackar om och man då ska köpa för lite mer pengar (La B, din lilla materialist!). Jag har ingen skam i kroppen, den har tagit slut.
Ålrajt, till mitt decennieskifte önskar jag mig, utan undantag, med möjliga tillägg (till exempel DVD:n Un homme qui dort, en filmatisering av den så obegripligt bra romanen med samma namn), följande böcker av och om Georges Perec:

* L'art et la manière d'aborder son chef de service pour lui demander une augmentation
* Espèces d'éspaces
* Tentative d'épuisement d'un lieu parisien
* Penser-classer
* L'infra-ordinaire
* Le voyage d'hiver
* Théâtre
* Beaux présents - belles absentes
* Je suis né
* Cantatrix sopranica
* Les verts champs de moutarde de l'Afghanistan
* Voeux
* Entretiens et conférences
* Portraits de Georges Perec (Paulette Perec)
* La clotûre
* Cher très aimable et charmant ami
* Les lieux d'une fugue
* Georges Perec (Claude Burgelin)

Jag är så ödmjuk och blygsam att man nästan fäller en tår av rördhet!
Så! Nu har jag fått skriva lite Georges Perec och önskat mig lite (hrm...) Georges Perec. Allt känns genast bättre och jag går att slafa - faire dodo. Bonne nuit à vous tous!

La Bibliofille

Nathalie Sarrautes Le planétarium

Nathalie Sarrautes Le planétarium är Texten är en blick, ett skådande, en iakttagare som med sina observationer konstruerar ett socialt system som planetariet är en så sublim metafor för. Det är i egenskap av text, konstruktion, form -inte berättelse - som Le planétarium fascinerar, trollbinder. Genom perspektivskiften som är så snillrika i sin enkelhet, genom en krass, rå och hänsynslös ton kan Nathalie Sarraute få en simpel historia, där en femrummare i Passy , bebodd av en rik och ensamstående faster, och eftertraktad av dennas brorson med fru, att bli föremål för Den Yttersta Strävan, symbolen för Det Fulländade Livet, och katalysator för Det Sociala Spelet i sin mest oförskönade, mest osmickrande form.

Det är fult, riktigt fult och det framkommer genom ett fokus på yta, gester, utsagor, mimik, rörelser. Le Planétarium är som vivisektion i sociolitterär form: stegvis, från en person till en annan, förflyttar sig perspektivet i Nathalie Sarrautes roman Le planétarium in i hjärtat av ett socialt system som äger rum i och omkring denna lägenhet i Paris. I tur och ordning granskas Berthe, Alain, Gisèle, Germaine, Pierre för att så introduceras för varandra, interagera med varandra, bli föremål för varandra, varandras kontexter och i denna interaktion, överförd i ord, blir Le Planétarium en utsökt grym historia om Människosläktets Obotliga Låghet, en svärtad gestaltning av Den Mänskliga Naturens Grymhetsmönster.


Le Planétarium är översatt till svenska av Eva Axelsson och finns utgiven i Modernistas klassikerserie med titeln Planetariet.

La Bibliofille

Marguerite Duras C'est tout

Marguerite Duras ska dö. Hon ska ta avsked av skrivandet, litteraturen, sin älskade, sitt liv, sig själv, gör så i svanesången C'est tout*.
Hon har allt att säga om den närstående förlusten av sig själv, behöver ge uttryck för det obegripliga faktum att det faktiskt håller på att ta slut, att hon oavsett rädsla och ovilja måste ge sig av, lämna allt det som hon känt som sin person och sitt liv bakom sig och ingenting kunna göra, ingenting kunna säga för att ändra på den saken. Hon ska dö. Punkt.
Till en början handlar C'est tout inte så mycket om Döden. Det börjar som ett slags tillbakablickande på, samtalande kring Kärleken, Litteraturen, Skrivandet, i korta stycken smyckade med små överskrifter med datum, plats, små scenangivelser av slaget Plus tard, Silence, et puis, Un autre jour. Men långsamt långsamt blir Författarinnan/Berättaren, vartefter hon närmar sig Slutet, mer och mer närvarande i rädsla och ångest, uthärdar med svårighet den döendes ovillkorliga ensamhet, kastas tvärt mellan avsky för och enorm kärlek till livet. Meningarna är korta, men orden väl funna, uttrycksfulla och laddade, förmedlande all känsla som situationen kan tänkas rymma för den som lever lycksaligt ovetande om sin egen slutpunkt.
Det är i tystnaderna, mellan raderna som vi blir delaktiga i fasan och sorgen i det obarmhärtiga och obönhörliga i att tvingas hantera sin egen förestående bortgång, att stå inför en tid då man inte längre kommer att existera, annat än som ett minne, inte finnas som en egen person, ett eget medvetande. Då allt, för ens egen del, kommer att vara slut, över:

Samedi, 25 mars
Je suis peinée que les décennies
passent si vite. Mais je suis quand
même de ce côté-là du monde.
C'est tellement dur de mourir.
A un certain moment de la vie,
les choses sont finies.
Je le sens comme ça : les choses
sont finies.
Cest comme ça. (32)

Det smärtar att läsa Marguerite Duras C'est tout, det gör det. Det är sorgligt att se hennes person reduceras så inför Döden, om så bara skenbart, inför henne själv. För oss, på andra sidan texten, vittnena till hennes själatåg, växer hon och hennes storhet och skönhet inför den stundande Döden är obeskrivliga, gränslösa.

La Bibliofille

* Ellerströms Förlag har givit ut C'est tout på svenska. I svensk översättning bär romanen titeln Det är allt och om den kan Ni läsa mer hos On Word Arts.

Annie Ernaux' Passion simple

À partir du mois de septembre l'année dernière, je n'ai plus rien fait d'autre qu'attendre un homme

Passion simple är inte en historia om En Kvinna som har en kärleksaffär med En Gift Man: Passion simple är en berättelse om passion, ren och skär passion.Då Kvinnan i Annie Ernaux roman Passion simple träffade A. upphörde hennes liv att ha någon annan mening än Honom. Hennes liv kretsar inte kring någonting annat än att vänta på att han ska ringa, att han ska komma, att de ska ses. Tiden mellan ett telefonsamtal och ett möte är en plåga. Tiden mellan ett möte och ett telefonsamtal är en plåga likaledes. All väntan på nästa möte, nästa telefonsamtal är en plåga - all tid som inte tillbringas i pur och bokstavlig väntan på nästa möte, nästa telefonsamtal, all tid som hon måste tillbringa utanför hemmet, borta från telefonen, från den ytterdörr där han, utan att knacka, har för vana att göra sin entré är outhärdlig. Att uppbåda något som helst engagemang eller intresse för någonting som inte har att göra med A., Den Någon Annan Tillhörande Mannen, är för Kvinnan i det närmaste omöjligt. Sådan är Kvinnans passion. Det finns ingenting annat. Bara Han.

Annie Ernaux sätt att berätta om denna passion är fullständigt fenomenal, hennes teknik fulländad. Berättelsens ordklass är Verbet, användningen av Adjektiv och adjektiviska beskrivningar - var historias Fiende no.1 används endast å det smakfullaste, varföre texten i egentlig mening bara beskriver ett händelse- och tankeförlopp. Och man förstår utmärkt väl ändå. Varefter bokstäverna och orden framlöper över sidorna integreras Kvinnan med läsaren och alla förnuftets eventuella invändningar om att en kvinna aldrig ska låta sitt liv styras av en man, alltid ska se till att bibehålla sin självständighet och frihet blir som bortblåsta, ety de är fullständigt ovidkommande i sammanhanget. Man lever Kvinnans passion då man läser om den, man lider med henne och njuter samtidigt av styrkan i passionsvåndan. Man förstår vilken himmel helvetet ändå kan vara.

La Bibliofille

* Sedan september månad förra året har jag inte gjort någonting annat än att vänta på en man (min översättning)

Marjane Satrapis Broderier

Serier om den muslimska kvinnans situation i Mellanöstern hör knappast till vanligheterna och en dito sådan som är så underhållande att man fnittrar sig kissnödig torde vara än mer sällsynt, men tack vare den eminenta berättarillustratrisen Marjane Satrapi finns det en sådan. Den heter Broderier och utspelar sig på en tebjudning hemma hos Marjis mormor. Kvinnorna dricker te lagat i samovar, pratar om ditten och datten, mest om sex, män och plastikoperationer faktiskt. En av kvinnorna är ingalunda oskuld men har ändå aldrig sett en snopp i hela sitt liv eftersom hon och hennes man har sex med lyset släckt och de bara fått döttrar tillsammans. En kvinna har gift sig och blivit lurad av en karl som hon själv beskriver som en riktig mansbrallis, men som de andra damerna i sällskapet tycker är så hidöst ful att de med nöd och näppe lyckas hålla munnen från att utslunga en svordom. Marji och hennes kompis sålde en hel sommar olika små varor för att finansiera mormoderns näsoperation. Inte för att mormodern själv ansåg sig behöva en, utan för att Marji ansåg att den föreliggande näsan var superful. Någon operation blev det inte, men väl leksaker för sjuhundrafemtio toman.

Broderier myllrar och kryllar av denna typ av skrockigheter som blir så sanslöst roliga genom Marjane Satrapis fenomenala bilder, hennes begåvning för subtil ironi och sarkasm och för egen del också den bjärta konstrasten mellan den kvinnoverklighet som skildras i Broderier och den som hålls fram i västerländska medier.

Nu vill jag ha Kyckling med plommon också!

La Bibliofille

Marjane Satrapis Persepolis

Serieromaner tycks vara en litterär genre på frammarsch och min första kontakt med ifrågavarande konstform är Marjane Satrapis självbiografiska serieroman Persepolis.
Greppet att sammanföra seriekonsten med romankonsten är genial. Ett innehåll som för många skulle ha kunnat verkat avskräckande i ren , bokstavlig textform blir i fusion med bildkonsten, med pratbubblor och kommentarsrutor mer lättsam utan att för ett ögonblick förlora i substans. Marjane Satrapis illustrationer - avskalade, sparsmakade, men alls icke kantiga, tvärtom behagligt rundade, stundtals också tjusigt varvade med arabiska (?) former och symboler - fungerar utmärkt tillsammans med berättelsen om Marjane, hennes uppväxt i Teheran, exilen i Österrike och återkomsten till Iran några år senare. Denna begåvade tecknare och berätterska vet att använda sina illustrationer på ett sådant sätt att de både kan understryka allvaret och förhöja det komiska och lustfyllda i de olika episoder hon berättar om.
Utan att för ens bråkdelen av en sekund bli mästrande berättar Marjane Satrapi i sin seriesjälvbiografi om Iran/Irakkonflikten och den problematik som under en lång tid varit mellanösterns. Det individuella ödet, den individuella erfarenheten står i ett högst omvälvande centrum och i kombination med det tecknade mediet blir Persepolis en historiskt och politiskt sett mycket nyanserad, greppbar och lättillgänglig text, ett ord som i just detta sammanhang alls inte används i bemärkelsen "en samling bokstäver ordnade på ett sådant sätt att de bildar ord, fraser och meningar", utan allt som i någon mån kan betraktas som (av-)läs- eller tolkningsbart.

Som en Mycket Kär Vän uttryckte sig om Persepolis: en pärla...

La Bibliofille

Amélie Nothombs Mercure

Denna betraktelse över Amélie Nothombs Mercure måste inledas med en bön om förlåtelse till den människa som en gång i all välmening rekommenderade mig denna bok. All högaktan och respekt quand même!

Det är med sorg i hjärtat jag nu berättar att Mercure är det sämsta jag kommit över i läsväg detta år, *ledsen suck*. Förutom att jag någonstans vid horisontens rand kan urskilja ett frö till vad som i rätt händer skulle ha kunnat bli någonting riktigt bra, plus att miljöbeskrivningarna stundtals är riktigt målande, finner jag ingenting gott att säga om denna stackars lilla bok. Språket (franskt original) är taffligt och saknar helt finess. Berättarrösten är helt renons på trovärdighet, växlar mellan osynlig allvetande berättare och en berättare som bara har tillgång till de vanliga fem mänskliga sinnena, inte till romangestalternas psyke och tankevärld. Det finns ingen skönjbar konsekvens i detta. Syftet med en sådan berättarteknik är måhända riktig, men i detta fall helgar ändamålet inte alls medlen, det som ska skapa spänning, vara något för läsaren övverraskande, blir bara ett klumpigt och oraffinerat jag-vet-inte-vad, ett löjligt effektsökeri!

Det lät så lovande när jag läste om den på omslaget! Eller? En ung och sjuk kvinna lever som en fånge hos en gammal gubbe på en öde ö, förbjuden att se sin egen spegelbild, varföre alla reflekterande föremål avlägsnats från både de inre och de yttre miljöerna, och öns få besökare visiteras omsorgsfullt av vakter. Så en dag kommer sjuksköterskan Françoise till ön...

Hur kunde jag inte se varningssignalerna, det osar ju (förvisso så gott som romantiklös) Harlequin och veckotidningsföljetång lång väg - förutsägbart, förenklat, slarvigt!

Jag mindes Amélie Nothomb som en författare av en helt annan, mer synisk och vass kaliber från då jag läste hennes romaner Stupeur et tremblements och Antéchrista, och jag hoppas att det i framtiden ska visa sig att Mercure blott är ett olyckligt svart får i hennes produktion, att exempelvis Métaphysique des tubes kommer att vara bättre. Och inte ytterligare ett... haftsverk.

La Bibliofille

Jonathan Littells Les bienveillantes

Den som säger att läsning ingalunda är en fysisk aktivitet vet inte vad den talar om. Det finnes böcker som är sanna träningspass att läsa, och Jonathan Littells Les bienveillantes (De välvilliga) är en av dem. Niohundra sidor lång och ettusenetthundrafyrtiosju gram tung bringar den, sittandes i upprätt ställning och hållandes den i lämplig läshöjd, värk i rygg, skuldror, nacke, axlar, överarmar, underarmar, handleder, handflator och fingrar. Oaktat antal sidor och gram är romanen likaledes skriven på ett sådant übernaturalistiskt manér att också kräkreflex, mag-, käk- och halsmuskulatur får sitt till livs då den inre blicken bjuder bilder av uppsvällda lik, blod, öppna sår, krossade lemmar, sprutande hjärnsubstans, hängningar, arkebuseringar, sperma, avföring, urin, vad har Du. Själen mår dock sämst. Illamåendet går över blott blicken vandrat förbi det för stunden värsta, men själen är beklämd, ledsen, orolig. Intellektet har ju berättar för den att romanen på många sätt är dokumentär och att, trots att den faktiska intrigen inte ägt rum på riktigt, det med största sannolikhet gick till så som berättaren beskriver under Andra Världskriget och Förintelsen. Dusterna med romanen och dess våldsamhet, råhet och brutalitet var mig rimlig tilldess Les bienveillantes huvudperson doktor Aue ankom Auschwitz. Där var vi för två år sedan, Min Man och jag, vi har gått på de platser där Aue går, vi har sett de platser, om än raserade, nu ruiner, Aue beskriver, och jag mådde dåligt, blev så beklämd att jag inte klarar av den ensamhet som ändock råder på ett halvfyllt tåg, utan måste rusa av och ringa till Mannen: "De är nu där vi var och jag mår så dåligt!". Samma sak på lunchrasten, måste fly måltiden för att spräcka beklämnings- och paniktrollet hos Kära Vännen och Kollegan. Inte ens en språkbarriären förmådde skydda mig från kraften i fusionen mellan textbild och minnesbild.

Någon ursäkt är det inte doktor Aue framför, snarare ett avväpnande försvar inför allt hat, allt agg som han upplever att den tyska nationen förvisso gjort sig förtjänt av, men drabbar den alltför onyanserat och urskiljningslöst. Man måste förstå, anser han, att rollerna lika gärna kunde ha varit de ombytta, att de tyska soldaterna och officerarna inte handlade av ondska, utan för att de måste, det var deras plikt, hur hemsk den än var. Och nästa gång kan det vara Du som står där.
Jonathan Littell leker med denna tanke på tillvarons slumpmässighet, vrider i det närmaste omärkligt berättelsen mot en förskjutning som gör att romanen i sin helhet, som sådan, kommer att gestalta, kommentera denna tes. Och så står vi då där med skägget i brevlådan, in flagrante delicto. Det kunde inte bara vara Du, det ÄR Du. Det är nästan lite metafiktion, vilket vi älskar.

Men. Men, men, men... Varför den där tråden i berättelsen, som fråntar den allt dess allvar, dess trovärdighet, dess karaktär av vittnesskildring? Som yttermera visso fyller en funktion, om än en tvivelaktig sådan, men som i någon mån berövar en i alla andra avseenden majestätisk roman en smula av dess... värdighet?
Hur länge skulle jag inte kunna orda om niohundrasidingen? Invändningen ovan åsido tillhör Jonathan Littells Les bienveillantes en av de få böcker som känns viktiga att läsa, för att den har någonting substantiellt att berätta och gör så med trovärdig röst. För denna roman bör Ni icke rygga.

La Bibliofille

Claire Castillons Insecte

Hur låter det med nitton noveller som på ett käftsmällande och makabert sätt skildrar relationen mellan mor och dotter? Spännande? Bra? Intressant? Kasta Er isåfall omedelbart över Claire Castillons novellsamling Insecte, Insekt på svenska. Den är intelligent, den är slug, den är mörk, förförisk, säregen, osund och sjuk som ett gammalt stinkande kärr och vansinnesbra! För ovanlighetens skull tänker jag inte bli långrandigare än såhär, orden fattas mig, om Ni läser Insecte kommer Ni att förstå. Allez-y!

Är förresten inte Claire Castillon oförskämt tjusig? Skriva fantastiskt OCH se fantastisk ut, orättvist!

Claire Castillon

La Bibliofille

Céline Curiols Voix sans issue

Så blev det en bok på franska till sist: Céline Curiols Voix sans issue, författarinnans debutroman om en ung parisisk Kvinna och hennes kärlek och passion till en Man som förvisso attraheras av henne och smickras av hennes känslor för honom, men älskar en annan kvinna.

Intrigen i sig - en kvinnas förhållande till en gift (?) man är vare sig särskilt originell eller intressant, men gestaltningen av Kvinnans beroende av Mannen i texten är skön att skåda, som tidvatten. Texten förhåller sig till läsaren som Mannen förhåller sig till Kvinnan - finns Mannens närvaro till Kvinnan i historien finns det en större närvaro mellan text och läs; är Mannens frånvarande i rum och känsla ökar avståndet mellan text och läsare.

Som studie i ett posttraumatisk och därmed sargat känsloliv är Voix sans issue ganska intressant. Det primära är inte att få veta vad som händer, det är kvinnans reaktioner på det som sker, hennes psyke, pendlingarna mellan kittlande förälskelse, djup besvikelse och ren och skär ångest, hennes förmåga att gång på gång försätta sig i farliga situationer vis-à-vis män - Lolita uppvuxen - som är Voix sans issues raison d'être.
Det förvånar mig att jag alls tyckte om Voix sans issue, men det gjorde jag, och det helt tack vare dess gestaltning. Céline Curiol vet helt enkelt att använda sig av en vanligen ganska tafflig genres konventioner på ett intressant sätt, ger det individuella, psykiska händelseförloppet företräde framför den allmänna, faktiska världen utan att därför inlåta sig på djuplodande utsvävningar i Kvinnans tankebanor, och lyckas, bland annat genom att låta Kvinnan och även Mannen vara namnlösa, göra berättelsen både distanserad och intim samtidigt.
Eller har jag månne låtit mig förföras av franskan? Inte helt omöjligt.

Vill Ni hellre läsa på svenska? Boken gavs nyligen ut i svensk översättning med titeln Utrop.

La Bibliofille

David Bellos Georges Perec - A Life in Words

Klump i halsen, klump i magen, det bränner i ögonen: Georges Perec dog. Jag har just läst ut David Bellos Georges Perec - A Life in Words.

Det borde inte kommit som vare sig en chock eller överraskning att Perec är död, sedan urminnes tider vet jag att Georges Perec avled i lungcancer den tredje mars nittonhundraåttiotvå, fyra dagar före sin fyrtiosjätte födelsedag. Men ändå var det olovligt sorgligt att läsa! David Bellos började ett sextiotal sidor från slutet av boken ge små diskreta vinkar om vad som komma skulle: Perec blev förkyld, fick ont i ett ben, hade lite svårt att andas, och allt gick så fort och så dog han på Hôpital Charles-Foix, Ivry, utanför Paris, neddrogad med morfin, omgiven av många goda vänner och den vackra Catherine Binet vid sin sida. NEEEEJ! Kom tillbaka...
Tjugosex år senare sitter jag i mitt kök och känner mig som Kristina Lugn, är sårad över att solen skiner, att affärerna är öppna, att allt fortsätter som om ingenting hänt. Georges Perec har ju dött! Mot bättre vetande har jag alltid föreställt mig att Perec går runt och lever och finns på gatorna i Paris, åtminstone skulle det lika gärna kunna vara så för mig. Hans böcker finns kvar och jag tar i och läser i och flyttar på och donar med dem nästan varje dag, någon enstaka gång är det något inslag om honom på tv. Men jag väntar inte på hans nästa roman. Det finns en gräns för mina förvillelser.
David Bellos har aldrig själv träffat Georges Perec, men har genom att samtala med hans familj och vänner, genom att läsa korrespondensen dem emellan, lyckats åstadkomma en mycket levande skildring av honom, både som författare och privatsperson. Biografin är ömsint skriven utan att bli sentimental, och stilen störs inte heller av textens vetenskaplighet, som istället förstärks medelst företeelser som exakta tidsreferenser och en gedigen men diskret notapparat med tydliga källhänvisningar. Det dryga femtiotalet fotografier i Georges Perec - A Life in Words är kanske främst där i ett dokumentärt syfte, men skapar också en närhet till Perec som tillåter läsaren att känna för Perec som för en god vän, på samma sätt som de små högst personliga detaljer som Perecs närmaste varit generösa nog att delge Bellos. Några smakprov:

Perec hade mycket dåliga tänder i olycklig kombination med en enorm tandläkarskräck, och sköt upp sina besök med dåliga ursäkter, som att han kände sig ledsen och inte ville höra borren, och när han väl kom till mottagningen fick hans tandläkare distrahera honom med metoder som hon vanligtvis bara använde på småbarn. (562)

Då Perec fått klart för sig att han hade cancer sa han till sitt hjärtas dam Catherine Binet att han minsann skulle bli den elegantaste cancerpatienten i Paris. (711)

Perec blev mycket upprörd då han fick höra att Louis Althusser, berömd filosofilärare vid École Normale Supérieure, strypt sin hustru, men kunde inte hjälpa sig, utan hittade mitt i känslokaoset på en liten elak ordvits om det: Althusser trop fort!, vilket betyder; Althusser (är) för stark, vilket låter som; Al, tu serres trop fort, vilket betyder; Al, du trycker för hårt! (681)

Perec drömde om att skriva barnböcker, bland annat en om en man som var så liten att ingen kunde se eller höra honom, var världsmästare i en millimeter häck och tog sitt dagliga bad i en daggdroppe. (682)

Georges Perecs aska finns i kolumbariet på kyrkogården Père Lachaise, han delar grav med sin faster Esther Bienenfeld. Dit ska jag vallfärda nästa gång jag åker till Paris.
Å, vad han fattas mig nu!

La Bibliofille

Georges Perec - Hjälten

Jag inleder konversationen i Vår Litterära Salong i Paris med Georges Perec - den ende Författare i hela världen som jag aldrig någonsin kan bli besviken på. Det räcker att jag läser de tre första orden i vilken som helst av hans böcker för att jag ska bli ohjälpligt fast: njuta hämningslöst när jag läser, frustreras till vansinne när jag måste lägga boken ifrån mig, sakna vanvettigt när jag är ifrån den, och både sörja och sväva på rosa moln när boken är slut.

Inte på långa vägar kan jag stoltsera med att ha läst allt Georges Perec skrivit, men det jag läst älskar jag. Det är svårt att beskriva varför det är så bra, det bara ÄR alldeles fantastiskt. Han kan konsten att berätta en god historia och konstruera texter, på ett sätt som kullkastar varje tanke på gudomlig ingivelse och konstnärlig frihet som solitär grund för allt litterärt skapande, och framhäver tvånget och den rigida formen som kreativ grundval. Perecs skrivande står för ett slags fullkomlighet, en fullkomlighet som är så total och paradoxal att den också inbegriper bristen, undantaget som bekräftar regeln. Han är dessutom sant mästerlig i att - ursäkta clichéen - säga det osägbara. Genom att kombinera en intellektuell och rak stil med berättelse, konstruktion och biografi skapar Perec en undertext som oftast är så intensivt smärtsam i sin sorglighet att man bara vill lägga sig ner och gråta. Praktexemplet är La Disparition, Försvinna på svenska, där Perec inte bara skrivit en bok utan att använda bokstaven e, utan också skriver en berättelse där e är borta också på handlingsplanet (snacka om metafiktion!). Han valde att ta bort e dels för att det är den vanligaste bokstaven i det franska språket, dels för att det låter som franskans "eux" - "dem", vilket i Försvinna står som symbol för Perecs föräldrar som båda dog under andra världskriget - fadern i strid och modern under deportation mot Auschwitz. I romanens undertext handlar Försvinna om att De försvann.
Det senaste jag läste av Georges Perec var Je me souviens, Jag minns på svenska. Boken består av en samling minnen, eller små bitar vardaglighet som Perec själv sa, fyrahundraåttioen numrerade sådana, av typen:

67.
Je me souviens que je devins, sinon bon, du moins un peu moins nul en anglais, à partir du jour où je fus le seul de la classe à comprendre que earthenware voulait dire "poterie".

67.

Jag minns att jag blev, om inte bra, så åtminstone något mindre urdålig i engelska från och med den dag då jag var den ende i klassen som begrep at earthenware betydde "porslin".
[Översättning Magnus Hedlund]

Anaforen är det stilgrepp som Perec använder sig av i Je me souviens, som mest adekvat beskrivs som ett slags lyrisk text: frasen "Je me souviens"/"Jag minns" upprepas i inledningen till varje minne, och fyller en poetisk funktion i det att det verkligen frammanar ett slags nostalgi, en längtan, trots att jag som läsare inte alltid, nästan aldrig faktiskt, kan relatera till det Perec minns. Upprepningen fungerar som tidsvågor som får oss att minnas dåtiden samtidigt som den låter oss att glömma nuet.
Det är alltid en sann nåd att få återvända till Georges Perec, han är den enda Författare som jag verkligen kan sakna om han inte på ett eller annat vis är konkret närvarande i mitt liv genom att jag läser böcker av eller om honom, själv skriver om honom eller översätter honom. Så viktigt har Georges Perec blivit för mig att det hela har utvecklats till något som i det närmaste kan liknas vid en litterär kärlekshistoria. Var gång en kund köper Perecs Livet en bruksanvisning i Bokhandeln där jag arbetar (det enda Vi har att sälja av honom numera sedan Ellis Island tog slut) blir jag alldeles varm och rusig i magen och måste lägga band på mig för att inte brista ut i lovsång och förklara romanens tillkomstkontext med schackbrädesprincipen och allt. Ännu gladare blir jag när sagda kunder kommer tillbaka och berättar att de verkligen tyckte mycket om boken.

Jag tror det börjar bli dags att rota fram ett flera år gammalt Perecskt Översättningsprojekt ur dess dunkla gömsle igen. Eller ska jag åka till Paris och Rue de Quatrefages där han bodde? Eller till Père Lachaise där hans aska finns? Eller ska jag bara läsa ytterligare en av hans böcker?
-?
-?

La Bibliofille