Retro: Gabriel García Márquez Översten får inga brev

Gabriel García Marquez till omfånget tunna Översten får inga brev är en roman om en stor, stor stolthet. En stolthet som är konsekvensen av vedermödor och orättvisa, av en politisk oro som kväver de små människorna i byråkratiska moment 22 och driver dem i armarna på misär och fattigdom.

Den läsare som kräver rationella och logiska ageranden av de romanfigurer hon eller han möter i litteraturen kommer troligtvis inte att förstå sig på Översten, kommer med all sannolikhet att avsky och förakta honom. Ur ett praktiskt perspektiv är han sin egen värsta fiende - ur ett psykologiskt sin bästa, kanske enda, vän. Överlevnad handlar inte bara om att tillfredsställa fysiologiska behov, utan också om att vara sann mot sig själv, om att veta sitt värde, om att hävda sin rätt och om att kunna se sig själv i spegeln - den typ av självbevarelsedrift som kan få en människa att agera på ett sätt som går emot allt vett och sans. Det som en person, som har en möjlighet att se objektivt på saken, på tryggt avstånd, förefaller vara den enda vägen, den enda förnuftiga lösningen, kan för en annan, för den som står med skit upp över öronen, vara så väsensvidrig och omöjlig att det leder till ett slags handlingsförlamning, där oviljan att acceptera spelets regler och doxa är så gigantisk att denna människa fortsätter med sin ursprungliga, fruktlösa taktik, för att allt annat agerande vore som att sälja sin själ till djävulen, som att ge upp alla sina ideal, allt det hon eller han står för, som att acceptera att det är åt helvete.
Översten får inga brev är också berättelsen om Överstens Hustru som måste ta konsekvenserna av sin makes obevekliga stolhet. Hustrun, som ser lösningen vid horisonten, men på vilken det inte kommer an att ta det avgörande beslutet. Hustrun som, tvärtemot sin make, anser att det är bättre att böjas än brytas. Och visst känner man med henne också, hon är onekligen heroisk, på sitt manér.
García Marquez roman är djupt tragisk, men också mycket vacker genom den styrka och orubblighet den i allt mörker uppvisar. Den ger fan i våld och presenterar det tysta trotset och upproret som de viktigaste vapnen i kampen för individens psykiska överlevnad. Form, språk och innehåll lever i högkvalitativ symbios i Översten får inga brev, romanen är i det närmaste fulländad i alla avseenden, och som läsare tillåts man att ostört och ohämmat njuta av dess konstfullhet.

La Bibliofille