Ingeborg Bachmanns Malina

Hur älskar man inte att hitta hem i litteraturen? Hur älskar man inte att, efter att blott ha läst några få, några enstaka rader, uppfyllas av ett läsningens Heureka! i vilket man fortsätter att sväva, sida upp och sida ner, kapitel genom kapitel ända till textens obönhörliga, men med millimeterprecision placerade, punkt?
Författare: Ingeborg Bachmann. Titel: Malina. Förlag: Salamonski. I en lägenhet på Ungargasse 6, Wien, distrikt III, lever en textens jag, en kvinna - författarinna, skribent, forskare? - tillsammans med en man, Malina, träffar där i lönndom en annan man, Ivan, när tillfälle gives, och i sin föreställningsvärld möter hon ett mardrömsgestalt, ett spöke från förr, Den tredje mannen - min far. Dessa män är poler mellan vilka kvinnans psyke agerar och slits, en kuliss mot vilken romanen utspelas. Att det är Den tredje mannen som introducerat inferno i kvinnans själsliv tycks det inte råda några som helst tvivel om, lika få tvivel som om att det är Malina som gör den fysiska existensen möjlig för henne, kan förmå henne att ta sig igenom ångesten och de psykosliknande tillstånden genom att tillåta henne att falla hämningslöst ner i dem och finnas som ett skyddsnät, fånga upp henne där på bottnen. Samtidigt är Malina en vägg, en blockad. Ivan som representerar lusten, lusten att leva och finnas i omvärlden och också lustan, erotiken. Fast Ivan representerar också en vånda, är en ångestfaktor.
Rent konstruktoriskt påminner Malina i mycket om en teaterpjäs, med en inledande presentation av textens huvudgestalter och med en dialog där det anges vem som säger vad och det finns också i händelseutveckling och kapitelindelning en dramaturgi som är klassiskt teatral: uppbyggd i tre partier presenteras vi i den första delen för ett kvinnoporträtt som i förstone kan tyckas sunt och friskt, men som uppvisar tendenser, lakuner; del två domineras av en serie skakande mardrömsscenerier - en övergreppsreminiscens - som är så exakta i sitt återgivande att man inte bara ser fasorna framför sig, utan också genomlever dem i sin läsande vaka, gör så i större utsträckning som de förstärks av att de interpunkteras av textpartier och dialoger där textjaget återvänt till "verkligheten" och Malina. Upprördheten i detta parti är den nyss uppvaknades upprördhet, glappet mellan drömtillståndet och vakan då gränsen mellan dröm och verklighet ännu inte blivit tydlig. Del tre fokuserar återigen på textjaget på ett ickefantasmagoriskt vis, men tendenserna och lakunerna från romanens inledande parti förefaller ha utvecklats i en i det närmaste oförblommerad patologi, där förnuft och kontroll trätt tillbaka och lämnat arenan vidöppen för vanföreställningar, ångest och andra uttryck för en olycklighet och desperation som gått över gränserna för det uthärdliga och hanterbara.
Läser man om Malina och Ingeborg Bachmann i olika mediala sammanhang - och inte minst i översättaren Linda Östergaards belysande efterord - får man veta att denna författarinnans enda fullbordade roman var tänkt att ingå i ett litterärt projekt kallat Todesarten, en romancykel vari Bachmann hade för avsikt att studera olika sätt att dö. Hur dör man då i Malina? Det handlar om att dö en psykisk död, själsligt inträda i ett vansinnets mörker, att upphöra som subjekt alltmedan man fortfarande finns där som kött och blod. En slags dekonstruktion av jaget, inte den typ av dekonstruktion som Clarice Lispector behandlar i den utsökt raffinerade Passionen enligt G.H., utan om en de yttre omständigheternas verkande dekonstruktion, där summan av traumat överskrider summan av hanteringsförmåga på ett sådant vis att jaget förlorar all förmåga att uthärda och kontrollera och hamnar i ett tillstånd där allt hänger i en skör tråd, där allt är ömtåligt. Inte en dekonstruktion mot upphöjd suverärnitet genom vilken döden besegras, utan ett anrepp, en extern nedbrytning - ett psykesmord.
Stilistiskt är Malina ett mästerverk, man kan inte annat än fascineras och hissna inför Ingeborg Bachmanns sätt att i sin tydlighet, precision och konkreta bildlighet balansera på knivseggen och med endast små, små modulationer ange förändringar i textjagets psyke, långsamt förvränga hennes, skjuta över henne på fel sida vansinnet, målmedvetet nagla fast henne där. Överhuvudtaget har texten en geometri som är något vansinnigt tilltalande, vari dess olika delar liksom korresponderar med och svarar mot varandra på ett nästan skoningslöst vis, kraften mellan textjaget och männen, sunt och sjukt, ljus och mörker, maktkampen mellan dessa dualiteter. Och samtidigt det paradoxala i att distansen mellan ytterligheterna är så liten, den hårklyvande närheten.
Som sagt: Heureka!

La Bibliofille

Thomas Bernhards Undergångaren

Man har förstått att Thomas Bernhard är en stor och mycket uppskattad författare, således var också förväntningarna på dennes Undergångaren mycket stora. Mycket stora, för att inte säga enorma - detta skulle bli en Läsupplevelse!
Kärnan i Undergångaren är tre kamrater - Glenn Gould, Wertheimer och romanens berättare - som alla tre samtidigt studerat vid Horowitz musikseminarium i Salzburg och textens själva epicentrum är de båda fiktiva romangestalternas förhållande till sin egen begåvning bredvid "den riktige" Glenn Goulds virtuosa pianospel, hur den ene av dem, berättaren, till synes med lätthet, accepterar sitt underläge och går så långt att han lägger ned allt vad pianospeleri heter, medan den andre, Wertheimer, på ett i det närmaste sisyfoskt, tyst upproriskt vis kämpar mot det faktum att han mot Glenn Gould intet har att sätta emot. Hur frustrationen över sitt nederlag, ett ickeegentligt nederlag som inte heller accepteras fullt ut av Wertheimer, tar gestalt i den grymmaste sadism gentemot den fullvuxna systern som vid sin broders sida blir fullständigt förslavad. Denna gestaltning av ett outhärdligt mindervärdeskomplex gentemot en obestridlig naturbegåvning i kombination med en ursprunlig, förlamande känsla av att vara en livstidsdömd fånge i den egna existensen -

Hatade fadern, modern och systern, förebrådde dem alla sin egen olycka. Att han måste existera, framhöll han oavbrutet för dem, att de kastat in honom uppe i den fruktansvärda existensmaskinen, så att han kom ut igen därnere fullständigt förstörd. Att värja sig tjänade ingenting till, enligt vad han hela tiden sade. Barnet hade kastats in i denna existensmaskin av modern, hela livet höll fadern igång denna existensmaskin som konsekvent styckade sönder sonen. Föräldrar vet ganska precis att de fortplantar den olycka de själva är en del i till sina barn, de går till verket med grymhet genom att avla barn och kasta in dem i existensmaskinen, enligt honom själv (50f.)

- är det som befäster storheten i Thomas Bernhards Undergångaren.
Glenn Gould beskrivs i många recensioner som huvudpersonen i Undergångaren, men närmare sanningen ligger det att kalla honom för romanens kuliss eller scen. Pianovirtuosen är själva utgångspunkten och förutsättningen för texten, vars sanna huvudperson är just Wertheimer och dennes kamp i motvind och uppförsbacke mot en pianisttalang som vida överskider hans egen, hans försök att kompensera för detta förtvivlade underläge, som ytterligare underblåser en redan omfattande existensfrustration!, att behandla systern, och i viss mån också andra kvinnor som kommer i hans väg (närmast till hands att nämna är den värdshusvärdinna som romanens berättare samtalar med i samband med Wertheimers begravning, Undergångarens tidsliga knutpunkt) som honom själv underkastade utan eget existensberättigande.
Skäl till fascination är också Thomas Bernhards repetitiva och på sätt och vis också mycket introverta och självcentrerade prosa. De fraser, meningar och partier som avslutas med dubbelt subjekt och predikat - sade han, tänkte jag - är otaliga och ger texten ett anslag av inre monolog snarare en monolog hållen inför en stum läsarpublik. Den till synes partiella, intill den av berättaren själv och av Glenn Gould, gestaltningen av och berättandet om Wertheimer blir alltmer central ju längre fram i texten man kommer, men dess finala dominans är ändå diskret och blygsamt, blir så i och med en jagberättande vars persona inte sammanfaller, inte är identisk med Wertheimer.
Undergångaren är en text som förefaller fylld av infallsvinklar och tolkningsmöjligheter och erfordrar därföre en skärpt läsare med huvudet på skaft, på jakt efter litterär förkovran snarare än en stunds underhållning (därmed ej sagt att det ej är fråga om en underhållande roman) - naturligtvis ska Ni våga språnget!

Thomas Bernhards Undergångaren är utgiven hos Bokförlaget Tranan.

La Bibliofille

Elfriede Jelineks Pianolärarinnan

Ha! Det lönar sig att ta hand om sig själv och ge fan i våld. Min lediga dag har just resulterat i utläsningen av Elfriede Jelineks Pianolärarinnan.

Det som fick mig att välja Jelinek som lässällskap var ett oemotståndligt sug efter något mörkt och svart, och på den fronten lämnar Pianolärarinnan inget övrigt att önska. Skildringen av den trettiofemåriga pianolärarinnan Erika som, sexuellt störd under Moderns järnhand, i sin oerfarna men starka drift inlåta sig i någonting som vida överskrider gränserna för hennes lärarinnekontroll.
Berättarrösten i Pianolärarinnan är helt renons på varm känsla, skildrar kyligt och kallt med en den tidiga tv-ålderns nyhetsuppläsares röst görandena och låtandena kring romanens tre centralfigurer - Erika, Modern och pianoeleven Walter Klemmer -, ironiserar omärkligt cyniskt över deras tillkortakommanden, utövar något slags drift med dem von oben, förminskar dem obönhörligt i deras instinkter, drifter, lustar. Kontrasten mellan de patologiska och abnorma relationerna som romanen skildrar blir desto starkare av en sådan berättarröst, ety den inte har någon som helst misskund med de personer vars sinnen den äntrar och perspektiv den beskriver, utan väcker snarare vår avsmak för dem, uppvisa rdem i all sin djuriskhet som lyser mycket bjärt mot den kulturkontext i vilken Pianolärarinnan utspelar sig: en musikskola i Wien. Konstens upphöjdhet står öga mot öga med Kroppens krälande i basal, urtida primitivitet. Erika, Modern och Klemmer tillskrivs alls inte någon själ - de är bara sin drift, instinkt, lust. De är som försöksdjur i en litterär vivisektion.
En sådan bottenlös svärta och obarmhärtig misantropi väcker hissnande känslor, fascinerar, utövar en obeskrivlig dragningskraft, inte för det skildrade - det finns ingen lockelse i Erikas själva förtryckta lusta, Moderns ägandeinstinkt eller Klemmers törst efter erövring för erövringens skull - utan för skildringen, det sätt varpå det gestaltade gestaltas, den förtäckta Ondskan i det. Hur Ondskan iklädd rationalitetens mantel drar med sig läsaren i sina virvlar och sänker oss ned till Infernos lägre kretsar, så att vi mitt i läsningen kommer på oss själva med att hysa ett varmt klot av mörkaste och svartaste urtidskänslor i bröstet, frånkopplat all intellektuell aktivitet och urskiljningsförmåga. DET är häftigt! Från civiliserad homo sapiens till grym neandertalare på noll komma en sekunder!
Ge damen Nobelpriset en gång till!

La Bibliofille