Visar inlägg med etikett Finsk litteratur. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Finsk litteratur. Visa alla inlägg

måndag 3 oktober 2011

Sofi Oksanens Stalins kossor

Stalins kossor (Stalinin lehmät)
Sofi Oksanen
Översättning Janina Orlov
Bazar Förlag
9789170281891

Tankeflugorna surrar runt i täta svärmar, vill flyga bortom ord som beskriver Stalins kossor som en ätstörningsroman, feministisk roman kommenterande snedvridna kvinnoideal, samhällskritisk roman behandlande den estländska människans lillebrorskap under ett fördomsfullt Finland och dylika andra, alls icke vare sig inackurata eller ointressanta (men måhända en smula slitna, lite förenklande och allltför uppenbara?) slagkraftiga enradingssammanfattningar som sammankomponerats à propos denna Sofi Oksanens debut. Flugorna (andra skrivelsen om ett Oksanenskt verk och återigen flugor!) vill istället klafsa runt lite överallt i romanen, vill riktigt grotta ner sig i den vämjeliga skit - sovjetisk som estländsk som finsk, nutida som historisk, personlig som släktelig som allmännelig - som Oksanen framskriver i Stalins kossor, och spekulera lite i hur i hela helsike stackars Anna, vår romanhjältinna, hamnade med sitt bulimiska huvud i holken (om jag tillfälligtvis får lov att uttrycka mig så oaktsamt).
Jag tänker på detta med tregenerationsberättandet i Stalins kossor, detta att Annas berättelse, som äger rum i en tid då Estland är självständigt, varvas med skildringar av mormodern Sofias liv under Sovjettiden, modern Katariina historia som sträcker sig över tre tider, det sovjetiska styret, frigörelsen och självständigheten, funderar kring vad denna tredelning kan ha för funktion sett i ljuset av Annas ätstörning, på ett plan som ligger djupare än förklaringen att Anna blir bulimisk som ett resultat av att hon av sin mor tvingas förtiga sin estiska bakgrund - någonting fult och dåligt -, att den snygga och åtråvärda kropp hon lyckas skapa sig genom att stenhårt kontrollera sitt matintag och -kvittgörande är ett sätt att väga upp för att hon i det fördolda är en simpel Rysshora (tydligen, enligt finländsk fördomsstandard, åtminstone så som modern Katariina lär ut den). Vad har Annas mormor Sofia med Annas sjukdomshistoria att göra, vad har öfverhufvud den del av romanen som förtäljer om mormodern och hennes släkt i under mitten av nittonhundratalet att göra med Annas sjukdom och hennes dysfunktionalitet?
Stalins kossor, det ska tydligen vara getter det. Spännande. Alla möjliga konnotationer och metaforer kommer framsurrande när jag tänker på titeln i förhållande till Annas bulimi. Både kor och getter idisslar, stöter upp den föda de äter och tuggar om den, men behåller den inomsystems, så att säga. Geten som ett magert beläte, Kossan som någonting stort och klumpigt, inte sällan använt pejorativt om Kvinnan. Get - Kossa - Kvinna, i den ordningen, en romanutveckling. Att svälja som en metafor för att tiga om någonting, att tiga om vem som gömmer sig var, om sitt ursprung, om vad man bokstavligt talat har i sitt bagage, detta att inte berätta, att undanhålla information, det upptar en stor del av den text som är Stalins kossor, är en av romanens viktigaste överlevnadsstrategier, fungerar väl för mormor Sofia - Geten (mager av svält och idisslandes hemligheter) - under sovjettiden och också i romanens nutid, är mindre funktionell, men ändock en smula skyddande och smart för Katariina - som blir en Kossa, påhängs detta epitet (min personliga tolkning, texten påstår aldrig någonting dylikt) i den stund hon lämnar Estland bakom sig för att istället bosätta sig i Finland, - som aldrig känt till någonting annat, som fått tigandet och smusslandet med modersmjölken och har detta beteende integrerat i sitt system, som levt i ett samhälle där dito praxis är gängse och likt en katt kan identifiera faror och anpassa sig därefter. Men Anna växer delvis upp med någonting annat, i ett Finland där klimatet är ett annat, där det (åtminstone för de flesta) fungerar annorlunda och för henne blir idisslandet en omöjlighet, ty i Anna är det inte i förtigandet av information som är det primära, istället är det fråga om att dölja Det Skamliga, det estniska arvet - Rysshoran. Hon förmår tiga om ursprunget, men inte att svälja allt, behålla allt i systemet. Hon behöver utloppet och använder matmissbruket, kräkningarna och laxativen som ett sätt att hantera inomhållandet av Det Som Inte Får Sägas Högt, Det Som Måste Döljas, Det Som Är Skamligt. Och detta, att finna ett sätt att leva med Horan i sig, det är att vara Anna, att vara Kvinna. Anna beskriver det i romanens slutrader så här:
   Resan är gjord. Jag är framme. Jag är hemma. Jag kan älska och gå i säng med samma människa som jag kan tala med. Och detta är det bästa jag förmår, ren bulimarexi utan ombytliga perioder.
   Min sköra spetsiga benstomme vilar mellan svarta lakan för att orka magra också nästa dag. Man är tvungen att vara, anpassa sig och överleva. 50 kilo är överlevnad. Enligt min läkare är jag ett biologiskt under. Min hormonbalans har inte rubbats. Jag kan få barn. Vilket skämt! Vilket garv! (438)
Kvinna, kan få barn, javisst. Skämtet, garvet, är det situationens utvecklingspotential Anna ser där? Att hon från att vara en mager get kan bli en gravid kossa? Och vad är det i så fall för en typ av kvinna som följer på detta kossliga tillstånd? Vilken typ av Kvinna är en Mor? Med vilka föreställningar är Kvinnan som Mor behängd? Kvinnan som en madonna, horans antipod? Är det i denna osannolika utsikt, Kvinnan som någonting upphöjt, i att kunna bli detta omöjliga, som Anna ser den största komiken? 

Flugorna surrar oavlåtligen - hjärtat slår ånyo Oksanen..! Oksanen..!

La Bibliofille

torsdag 11 november 2010

Sofi Oksanens Utrensning

Utrensning (Puhdistus)
Översättning Janina Orlov
9789100123956

Historien om Aliide och Zara - den ena ett sovjetoffer som av kärlek förrådde sin egen syster, den andra en flicka från Vladivostok som drömde om att bli läkare, men slutade upp som prostituerad och drogberoende i Berlin - börjar med En Fluga, En Fluga i Aliides stuga ute på den estniska landsbygden. En vämjelig, vidrig Spyfluga som vill lägga ägg i köttet i Aliides kök och den måste motas bort. Där har Sofi Oksanen mig, vid den där introducerande flugjakten i Utrensning. Jag tycker om den scenen, finner den i sin kontrast mellan den (vid en första anblick) idylliska miljön och det råa och ohöljt naturalistiska, det som tilltalar mitt mest primitiva varande, eggande.
Flugan, ja. Av stor symbolisk signifikans för hela romanverket är den, bilden av Aliides kamp mot Flugan. Den genomsyrar berättelsens tidsspann, i alla tider och överallt äggläggande Flugor att mota i köksdörren: Sovjet i Estland, Tyska Torskar som håller unga flickor som Zara från Vladivostok som sexslavar, Sexköpare, Det Onda Samvetet för Flugor som, med berått mod eller av oförmåga, inte bekämpats. Alltid rosrubbande och kittlande flugben och äggläggning i sinnesfriden, det störande, Övergrepp: om inte en faktisk fiende, så en syster med större dragningskraft, en omöjlig kärlek där Aliide själv blir Flugan, då hon försöker inta en man som älskar och tillhör någon annan, vill lägga kärleksägg i hjärtat på någon som värjer sig, viftar, motar, inte vill ha de där kärlekskranka flugäggen i sitt kött; Zara från Vladivostok som oombedd, oönskat tar sig in i Aliides liv, får hennes historia att upprepa sig. Alltid och ständigt Övergreppen.
Jag tycker om att tänka på Den Vämjeliga, Äckliga Flugan som Textens Nav och Motor, på att det är den som surrar fram genom berättelsen, delar upp intrigen, dikterar händelsernas ordning, flyger än till Den Estniske Bondens dagboksanteckningar i fyrtiotalets Estland, än till ett hyresrum i nittiotalets Vladivostok, till Aliide på den estniska landsbygden både då och nu, och så till den prostituerade Zara i Berlin tidigt nittonhundratal. Flugan berättar vad den ser genom sina facettögon, är berättaren i Utrensning tänker jag och uppfylls av en den märkligaste lust. Att den instans som med sylvass klarhet, oförskönat och svärtnära, men därför inte förutan misskund och empati, skulle vara den Fluga som tagit sig in i Aliides stuga! Flugans facettögon och deras rörelser som själva källan till Tilltalets nyansrikedom och de momentana warpningarna mellan lynnen som är nuets försvarsposition och det tidsliga avståndets smekande, läkande ömhetFlugans artfrämlighet vis-à-vis människan som nyckeln till varför romangestalterna inte lockar till positionering, till  att inrangera dem som vare sig offer eller förövare, till att avståndet mellan Det Framberättade och Den Framberättande känns så perspektiviskt vitt. Jag  känner ett oemotståndligt begär till Utrensning när jag tänker på att jag, då jag är i romanen, vid sidan av Den Vämjeliga och Äggsjuka Spyflugan i Aliides estniska torp förvandlas till inte stort mer än en Fluga själv, en inkräktare i romanvärlden!
Dagarna med Sofi Oksanen, med Utrensning, har varit våndans och frustrationens dagar. Med Sofi Oksanen, med Utrensning, villes inte arbetet, inte sömnen, inte maten, inte något av det som ett enkelt och litet liv vanligen fylles av, allt jag önskade var häftningens mjukhet i hand, att som en Läsfluga få vara i och med Den Suveräna Texten, en av De Bästa. Sällan inträffar litterära möten av detta passionerade slag,  därför villes inte heller separation från och avsked av Utrensning, därför hamnar kommande litterära bekantskaper  skällöst i skugga, uträknade på förhand. Hjärtat slår Oksanen..! Oksanen!

La Bibliofille