John Banvilles The Sea

Plums i spa't, sjunker som en sten. John Banvilles The Sea är ett typexempel på hur det kan gå när de förväntningar man har på en roman inte alls motsvaras av det romanen i realiteten har att erbjuda. Länge har mina blickor dragits mot The Sea, jag har smekt dess omslag med blick och hand och längtat, trånat efter den. Så äntligen kom Tillfället, nu skulle det blir The Seas tur! Och så bidde det bara en tummetott, nästan ingenting!
Visst, The Sea är mycket välskriven, det finns en drivkraft i prosan, en viss poesi. Som just havet står John Banvilles berättelse från det förflutna och slår mot nuets strand: den äldre mannens tillbakablickande än på pojkåren du côté de chez Grace, än på den första tiden med hustrun Anna, än på Annas sjukdomstid och bortgång, än på tiden efter Anna på den ursprungliga barndomsarenan. Visst blir jag berörd av det Banville berättar, särskilt av den del av historien som rör huvudpersonen Max Mordar och hans fru, hur de långsamt förlorar varandra, förfrämligas för varandra på grund av det hon genomgår. Visst fascineras jag av det sällsamma tvillingparet Chloë och Myles, visst kan jag se vad det är hos fru Connie Grace som attraherar pojken Max, det är inte det att jag står alldeles likgiltig för romanen, men den släpper inte in mig! Det finns en distans, en likgiltighet, en tyngd hos berättarrösten som inte... inte... inte tycks VILJA ha vår medupplevelse, som om han själv inte tillåtit sig uppleva sorgen efter de förluster han lidit, inte riktigt tycks ha förstått den fulla vidden av det som hänt honom. En aningens aning om att han ändå är drabbad, på väg att öppna upp låter sig då och då skymta, främst i Max destruktiva beteendemönster, och vi kan ana ett slags katharsis i romanens slut. Dock räcker det inte med att vi kan ana ett lösgörande, berättelsen skulle behövt riktiga svallvågor i slutet, inte bara lugnt skvalpande. Jag vill bara skaka om The Sea, gapa och skrika åt den att vakna - Jag vet att du har det i dig! Men icke. The Sea har inte lust att storma, rasa och härja. Den önskar blott klucka stilla.

La Bibliofille

Anne Enrights The Gathering

Litterära pristagare lockar mig mycket. Inte för att jag i det avseendet lider av något slags bildningskomplex (bara yttepyttelite i så fall) eller vill vara fin i kanten, jag vill bara veta vad det är som är så bra med ett visst verk att det förtjänar att få Nobelpriset, Pulitzerpriset, Orangepriset, Augustpriset, Man Bookerpriset, Goncourtpriset eller vad det nu vara månde för ett förnämligt pris.

Anne Enright vann The Man Booker Prize för sin roman The Gathering år 2007, och besegrade därmed Ian McEwans On Chesil Beach (hur i hela friden McEwan lyckades få Man Bookerpriset för Amsterdam 1998 är mer än jag förstår, slutet i den romanen är något av det dummaste jag läst), Lloyd Jones Mister Pip, Nicola Barkers Darkmans, Mohsin Hamids The Reluctant Fundamentalist, och Indra Sinhas Animal's People. Romanen utgår ifrån ett berättarjag i nutid, och ifrån det dödsfall med vilken romanen börjar. Dess pulserande hjärta, springande punkt, är dock belägen någon annanstans, i en annan tid.

The Gathering är en berättelse om skuld, om hur en kvinna skapade en situation, en annan kvinna inte fanns där för att se vad som skedde, och en tredje kvinna som såg allt till att det som skedde aldrig blev känt, till att det fick så allvarliga konsekvenser för den som föll offer för alltsammans. Som fallstudie betraktad är The Gathering som fallstudie både intressant och fängslande - psyken är alltid lika spännande. Det är fascinerande att följa berättarjagets reaktioner på den förlust hon lider, på vad som väcker hennes skuldkänslor, vem hon projicerar sin skuld på för att kunna uthärda den, hur hon hanterar den.

Har Anne Enright enligt min ringa mening gjort sig förtjänt av sitt Man Booker Prize? Jodå, det är en klart bok, en sådan man gärna läser under semestern faktiskt: lagom utmanande och ansträngande med all substans i behåll. The Gathering vinner på att smältas långsamt, så fäll inga avgöranden om den bara någon millisekund efter att Er blick lagt den sista punkten bakom sig. Tänk, vrid, vänd, och Ni ska se att den växer!

La Bibliofille