måndag 20 september 2010

Herta Müllers Redan då var räven jägare

Redan då var räven jägare (Der Fuchs war damals schon der Jäger)
Herta Müller
Översättning Karin Löfdahl
Wahlström & Widstrand
9789146220718 

Kan man tänka sig någonting mildare, något vackrare än Litteraturens tyska? Ansenliga mängder vatten har sipprat mellan stenarna sedan Herta Müllers Redan då var räven jägare och jag skildes åt - när kan det ha varit, i mitten av augusti? -, ändå har knappt en dag gått utan att jag för mig själv på försökt har mumlat romanens ursprungsnamn: Der Fuchs war damals schon der Jäger. Språket!
Det måste öfverhufvud börja med språket, måste kanske uteslutande ägnas åt det. Språket det i översättning mästerliga som är så tjusande att dess innehåll, det som språket ämnar beskriva, snudd på undgår mig helt. Jag virar in mig i dess pläd och njuter ohämmat.
Herta Müller bryter med ett språkligt konsensus som dikterar vilka ord som ska kombineras, passar ihop med vilka, ekvilibrerar i ordligt bildskapande, dekonstruerar all form av varande så till den grad att minsta föremål tillerkänns en organiskhet, en separat och av människan oberoende levnad - allting agerar, allting tycks höra och se. Ceaucescus Rumänien ett Underland, vart ting en Förtryckarens spion. Så död räven är lämnar den ändå i sin stumhet meddelanden, skvallrar om intrång och dolda ögon, jagar. Det är genom språket som romanens klaustrofobi, människans skeva tillvaro i den godtyckliga, nyckfulla regimens strupgrepp drabbar oss på den andra sidan fiktionen - Språket speglar Förtrycket. Människan fråntas sin subjektsroll, frånses i meningskonstruktionen, plats tar istället Tingen, de stilla och stumma, men alltjämt seende och hörande Tingen. Detta fria agerande med språket, de döda tingens besjälande, kontrasterar så maggropskittlande med den effekt som ett sådant förfarande får, den tunga, kvävande och dammiga filt som omsluter fiktionen när föremålen förlorar sin neutralitet, höjer sig över människorna:  
Och båda skedarna rör tills sockret smälter. (215)

Cigaretten glödde och åt sig snabbt in mot munnen. (221)
Men så, efter Skottet, efter Jag har älskat er som mina barn (231) är det som om människorna och allt sant levande yrvaket blinkar mot ljuset efter den bortryckta filten och börjar sträva tillbaka mot en större jämvikt. Texten domineras av Pigans dotter, Tvillingarna, Barnet, Katten, Städerskan, Banvakten och Långdistanslöparen, och solrosskalen, som legat och skvalpat som ett Regimens visitkort i toalettstolen, spottas symboliskt ut genom järnvägsstationens biljettlucka, genom vilken någon strax ska emotta en enkel biljett hem. Men Räven - barndomens  oskuldsfulla modersgåva  bliven säkerhetspolisens leverantör av stumma hot - som ligger i stycken i en skokartong - tassarna underst, så kroppen, svansen och, överst, huvudet - är fortfarande en jägare. Kanske som ett minne, ett ärr?

Herta, je t'aime..!

La Bibliofille

12 kommentarer:

  1. Visst är hon bra, jag har inte läst just denna.

    SvaraRadera
  2. Tyckte om Hjärtdjur hur mycket som helst, men i fortsättningen ska jag läsa Müller lângsamt och med ordbok. I det här fallet har nämligen originaltitelns räv gâtt frân att vara jägaren -- villebrâdets främsta och verkligaste hot -- till att bara vara en simpel jägare, en i mängden. Om originalets räv är en skarpt tecknad symbol har översättningens räv blivit ganska skissartad. Risken att översättaren tonat ner prosan även i brödtexten verkar därför ganska överhängande. Jag vill inte gâ miste om nâgra nyanser, Müller är alldeles för bra för det.

    SvaraRadera
  3. Hannele: hon är grym! Du har verkligen någonting att se fram emot i Redan då var räven jägare!

    Skymning: lömskt detta med översättningar, jag förstår till fullo Ditt resonemang. I en d-uppsats (var det den jag sände Dig?) där jag jämförde översättningen av Georges Perecs La vie mode d'emploi med dess svenska översättning kommer jag en del sådana där olyckliga nyansbortfall på spåren. Stor synd, men i många fall ofrånkomligt. Desto viktigare att läsa översättningar nogsamt, så att man i åtminstone någon mån kan kompensera för transformationspåverkningarna och komma närmare källspråkets bildvärld.

    SvaraRadera
  4. Ja, den har jag läst. Mycket bra. Den fick mig att vilja lära mig franska. (Sen om det nâgonsin blir av är en annan femma.)

    SvaraRadera
  5. Åh vad inspirerad jag blir att läsa den, lycka över att ha den i hyllan =)

    SvaraRadera
  6. Skymning: mycket bra, och franskinlärningslustväckande till och med!? Man tackar!

    Saris: roligt att kunna inspirera, Du om någon vet hur hårt och långt inne detta stycke text satt..!

    SvaraRadera
  7. Klev in pâ Myrornas idag och sâg en bok med titeln "100 lektioner i franska", skriven av nâgon gammal pedagog. Det ryckte lite i fingrarna ...

    SvaraRadera
  8. Skymning: vågat att lämna den åt sitt öde! Tänk om Du plötsligt översköljs av grämelse över att inte ha slagit till, om Du sedan kommer att hemsökas av denna grämelse för resten av livet..?

    SvaraRadera
  9. Skadan är redan skedd. Min ekonomi är dock rätt studentikos för tillfället ...

    SvaraRadera
  10. Här sitter jag o ler efter att ha läst ditt fina inlägg; en av hela världens topp 5, denna Redan då var räven jägare. Åh.

    SvaraRadera
  11. Nu, äntligen, är den min och jag kan sluta grämas: Kurt Kirchheiners 100 lektioner i franska. C'est fantastique.

    SvaraRadera
  12. Skymning: välsignad tur att Du fick möjlighet och hann lägga rabarber på Kirchheiner! Félicitations!

    Caroline: Gott med ett leende! I sanning ett topp 5-oeuvre!

    SvaraRadera