Jonathan Littells Les bienveillantes

Den som säger att läsning ingalunda är en fysisk aktivitet vet inte vad den talar om. Det finnes böcker som är sanna träningspass att läsa, och Jonathan Littells Les bienveillantes (De välvilliga) är en av dem. Niohundra sidor lång och ettusenetthundrafyrtiosju gram tung bringar den, sittandes i upprätt ställning och hållandes den i lämplig läshöjd, värk i rygg, skuldror, nacke, axlar, överarmar, underarmar, handleder, handflator och fingrar. Oaktat antal sidor och gram är romanen likaledes skriven på ett sådant übernaturalistiskt manér att också kräkreflex, mag-, käk- och halsmuskulatur får sitt till livs då den inre blicken bjuder bilder av uppsvällda lik, blod, öppna sår, krossade lemmar, sprutande hjärnsubstans, hängningar, arkebuseringar, sperma, avföring, urin, vad har Du. Själen mår dock sämst. Illamåendet går över blott blicken vandrat förbi det för stunden värsta, men själen är beklämd, ledsen, orolig. Intellektet har ju berättar för den att romanen på många sätt är dokumentär och att, trots att den faktiska intrigen inte ägt rum på riktigt, det med största sannolikhet gick till så som berättaren beskriver under Andra Världskriget och Förintelsen. Dusterna med romanen och dess våldsamhet, råhet och brutalitet var mig rimlig tilldess Les bienveillantes huvudperson doktor Aue ankom Auschwitz. Där var vi för två år sedan, Min Man och jag, vi har gått på de platser där Aue går, vi har sett de platser, om än raserade, nu ruiner, Aue beskriver, och jag mådde dåligt, blev så beklämd att jag inte klarar av den ensamhet som ändock råder på ett halvfyllt tåg, utan måste rusa av och ringa till Mannen: "De är nu där vi var och jag mår så dåligt!". Samma sak på lunchrasten, måste fly måltiden för att spräcka beklämnings- och paniktrollet hos Kära Vännen och Kollegan. Inte ens en språkbarriären förmådde skydda mig från kraften i fusionen mellan textbild och minnesbild.

Någon ursäkt är det inte doktor Aue framför, snarare ett avväpnande försvar inför allt hat, allt agg som han upplever att den tyska nationen förvisso gjort sig förtjänt av, men drabbar den alltför onyanserat och urskiljningslöst. Man måste förstå, anser han, att rollerna lika gärna kunde ha varit de ombytta, att de tyska soldaterna och officerarna inte handlade av ondska, utan för att de måste, det var deras plikt, hur hemsk den än var. Och nästa gång kan det vara Du som står där.
Jonathan Littell leker med denna tanke på tillvarons slumpmässighet, vrider i det närmaste omärkligt berättelsen mot en förskjutning som gör att romanen i sin helhet, som sådan, kommer att gestalta, kommentera denna tes. Och så står vi då där med skägget i brevlådan, in flagrante delicto. Det kunde inte bara vara Du, det ÄR Du. Det är nästan lite metafiktion, vilket vi älskar.

Men. Men, men, men... Varför den där tråden i berättelsen, som fråntar den allt dess allvar, dess trovärdighet, dess karaktär av vittnesskildring? Som yttermera visso fyller en funktion, om än en tvivelaktig sådan, men som i någon mån berövar en i alla andra avseenden majestätisk roman en smula av dess... värdighet?
Hur länge skulle jag inte kunna orda om niohundrasidingen? Invändningen ovan åsido tillhör Jonathan Littells Les bienveillantes en av de få böcker som känns viktiga att läsa, för att den har någonting substantiellt att berätta och gör så med trovärdig röst. För denna roman bör Ni icke rygga.

La Bibliofille