Ingeborg Bachmanns Malina

Hur älskar man inte att hitta hem i litteraturen? Hur älskar man inte att, efter att blott ha läst några få, några enstaka rader, uppfyllas av ett läsningens Heureka! i vilket man fortsätter att sväva, sida upp och sida ner, kapitel genom kapitel ända till textens obönhörliga, men med millimeterprecision placerade, punkt?
Författare: Ingeborg Bachmann. Titel: Malina. Förlag: Salamonski. I en lägenhet på Ungargasse 6, Wien, distrikt III, lever en textens jag, en kvinna - författarinna, skribent, forskare? - tillsammans med en man, Malina, träffar där i lönndom en annan man, Ivan, när tillfälle gives, och i sin föreställningsvärld möter hon ett mardrömsgestalt, ett spöke från förr, Den tredje mannen - min far. Dessa män är poler mellan vilka kvinnans psyke agerar och slits, en kuliss mot vilken romanen utspelas. Att det är Den tredje mannen som introducerat inferno i kvinnans själsliv tycks det inte råda några som helst tvivel om, lika få tvivel som om att det är Malina som gör den fysiska existensen möjlig för henne, kan förmå henne att ta sig igenom ångesten och de psykosliknande tillstånden genom att tillåta henne att falla hämningslöst ner i dem och finnas som ett skyddsnät, fånga upp henne där på bottnen. Samtidigt är Malina en vägg, en blockad. Ivan som representerar lusten, lusten att leva och finnas i omvärlden och också lustan, erotiken. Fast Ivan representerar också en vånda, är en ångestfaktor.
Rent konstruktoriskt påminner Malina i mycket om en teaterpjäs, med en inledande presentation av textens huvudgestalter och med en dialog där det anges vem som säger vad och det finns också i händelseutveckling och kapitelindelning en dramaturgi som är klassiskt teatral: uppbyggd i tre partier presenteras vi i den första delen för ett kvinnoporträtt som i förstone kan tyckas sunt och friskt, men som uppvisar tendenser, lakuner; del två domineras av en serie skakande mardrömsscenerier - en övergreppsreminiscens - som är så exakta i sitt återgivande att man inte bara ser fasorna framför sig, utan också genomlever dem i sin läsande vaka, gör så i större utsträckning som de förstärks av att de interpunkteras av textpartier och dialoger där textjaget återvänt till "verkligheten" och Malina. Upprördheten i detta parti är den nyss uppvaknades upprördhet, glappet mellan drömtillståndet och vakan då gränsen mellan dröm och verklighet ännu inte blivit tydlig. Del tre fokuserar återigen på textjaget på ett ickefantasmagoriskt vis, men tendenserna och lakunerna från romanens inledande parti förefaller ha utvecklats i en i det närmaste oförblommerad patologi, där förnuft och kontroll trätt tillbaka och lämnat arenan vidöppen för vanföreställningar, ångest och andra uttryck för en olycklighet och desperation som gått över gränserna för det uthärdliga och hanterbara.
Läser man om Malina och Ingeborg Bachmann i olika mediala sammanhang - och inte minst i översättaren Linda Östergaards belysande efterord - får man veta att denna författarinnans enda fullbordade roman var tänkt att ingå i ett litterärt projekt kallat Todesarten, en romancykel vari Bachmann hade för avsikt att studera olika sätt att dö. Hur dör man då i Malina? Det handlar om att dö en psykisk död, själsligt inträda i ett vansinnets mörker, att upphöra som subjekt alltmedan man fortfarande finns där som kött och blod. En slags dekonstruktion av jaget, inte den typ av dekonstruktion som Clarice Lispector behandlar i den utsökt raffinerade Passionen enligt G.H., utan om en de yttre omständigheternas verkande dekonstruktion, där summan av traumat överskrider summan av hanteringsförmåga på ett sådant vis att jaget förlorar all förmåga att uthärda och kontrollera och hamnar i ett tillstånd där allt hänger i en skör tråd, där allt är ömtåligt. Inte en dekonstruktion mot upphöjd suverärnitet genom vilken döden besegras, utan ett anrepp, en extern nedbrytning - ett psykesmord.
Stilistiskt är Malina ett mästerverk, man kan inte annat än fascineras och hissna inför Ingeborg Bachmanns sätt att i sin tydlighet, precision och konkreta bildlighet balansera på knivseggen och med endast små, små modulationer ange förändringar i textjagets psyke, långsamt förvränga hennes, skjuta över henne på fel sida vansinnet, målmedvetet nagla fast henne där. Överhuvudtaget har texten en geometri som är något vansinnigt tilltalande, vari dess olika delar liksom korresponderar med och svarar mot varandra på ett nästan skoningslöst vis, kraften mellan textjaget och männen, sunt och sjukt, ljus och mörker, maktkampen mellan dessa dualiteter. Och samtidigt det paradoxala i att distansen mellan ytterligheterna är så liten, den hårklyvande närheten.
Som sagt: Heureka!

La Bibliofille