Thorbjørn Egners Folk och rövare i Kamomilla stad

Så vänder vi åter till Barndomen och den litteratur man ägnade sig åt då: Thorbjørn Egner och Folk och rövare i Kamomilla stad. Igenkänningen är mycket stark, om än inte lika hög som inför Klas Klättermus och de andra djuren i Hackebackeskogen, men så var inte mitt närmande till den förra boken lika vidöppen som till den senare. I bakhuvudet fanns de så intressanta tankar kring den svenska översättningen av Folk och rövare i Kamomilla stad som ventilerades här, och av det blev inte läsningen mindre givande.Varför valde man alls att ändra den norska originaltiteln Folk og røvere i Kardemomme by till Folk och rövare i Kamomilla stad? Skulle kamomill vara mer bekant för den svenska läsarpubliken än kardemumma? Om de norska läsarna visste vad kardemumma var borde väl för fanken svenskarna också haft koll? Eller var kardemumma en så ny krydda i Norden 1955 att inte ens gemene norrman visste? Hur tänkte man sig få ihop den exotiska miljön i boken med ett namn efter en ängsblomma?   Tar inte namnbytet liksom udden av lokalfärgen? Tyckte man att man ändå kompenserade för sitt ingrepp i det att man lånade stadsnamnet från en gestalt i berättelsen och gav denna flicka ett ickesvenskt, mer romanskt  klingande namn? Det går att uppbåda många tänkbara skäl till ändringen, men inget som är så tungt vägande att ändringen känns motiverad. Eller är kamomill en mer exotisk växt än jag föreställer mig?
Man kan inte säga annat än att Folk och rövare i Kamomilla stad är en väldigt rekordelig och på alla sätt hyvens bok som ger en läraktig liten läxa i hur man bör vara mot sina medmänniskor och, icke att förglömma!, meddjur: Man ska aldrig plåga andra, man ska alltid bjuda till, men för övrigt kan man göra vad man vill heter det i den av överkonstapel Bastian, som aldrig har lust att häkta någon, författade Kamomillalagen. Följer så en rad händelser vari det på olika vis, både framlänges och baklänges,  belyses huru ett efterlevande av Kamomillalagen resulterar i en glad och lyckligt liten stad där alla får vara med och är värda en andra chans. Det hela är egentligen lite väl präktigt, men rövarna Kasper och Jesper och Jonatan är en bra motvikt. Det bästa i hela boken är när de bestämmer sig för att de måste ha lite kvinnfolk i huset som kan sköta matlagning och städning och annat ledsamt åt dem och därför rövar bort fröken tant Sofia när hon sover, helt sonika bär iväg med henne där hon ligger i sin hängmatta, men bittert ångrar sitt tilltag när Sofia tvingar rövarna att hjälpa till med hushållssysslorna och de inte på något vis kan bli av med henne. Sofia tycker att hon trivs hos rövarna och det säger hon också till överkonstapel Bastian, Slaktaren och Bagaren när de kommer för att befria henne:

"Jag stannar hellre här tills vidare. Jag trivs här. Jag tycker om att sätta pli på folk nämligen."
[---]
Inne i rövarhuset hade de tre rövarna hört vartenda ord. Och de var riktigt förskräckta.
"Hon vill inte gå hem", sa Kasper.
"Oj, så tråkigt", sa Jesper.
[---]
Sen satt de på bänken en lång stund och tänkte på vad som kunde göras. Och till slut gick det upp ett ljus för en av dem, och det var Jonatan:
"Pojkar", sa han. "Jag tror att jag har en idé!"
"Vad då för idé?", frågade Kasper ivrigt.
"Jo, hör på här", viskade Jonatan och såg sig omkring för att vara säker på att tant Sofia inte hörde: "Inatt - när fröken Sofia har somnat, då rövar vi tillbaka henne till samma ställe som vi rövade bort henne ifrån!"
[---]
På natten när allt var tyst i huset och fröken Sofia sov tryggt och gott i sin hängmatta, smög Kasper och Jesper och Jonatan in, häktade försiktigt av hängmattan från krokarna och bar fröken tant Sofia ut ur rövarhuset, hela vägen över slätten, in i stan och hem till huset, som de hade rövat bort henne ifrån. Och tant Sofia sov hela vägen. (s. 75ff.)

Då och då dyker det upp sådana där fullständigt absurda saker i boken och det är dem man håller utkik efter, de som gör att Folk och rövare i Kamomilla stad är så kul att läsa. Dessutom kan det nog vara lite spännande ibland också, jag minns hur pirrigt jag som tre äpplen hög tyckte att det var med lejonet och när rövarna var ute på rövarstråt.
Jag önskar att jag hade bättre koll på, mindes mer väl, alla visorna som hör till och som dyker upp lite här och var i texten, då skulle det ha blivit ännu trevligare. att läsa denna barndomsbekanting. Jag upprepar uppmaningen från min betraktelse över Thorbjørn Egners Klas Klättermus och de andra djuren i Hackebackeskogen: ger Ni bort boken till En Kär Liten person i Er närhet, passa då på att ge bort cd-skivan på samma gång. Det blir som sagt mycket roligare att läsa om man får sjunga en stump då och då också!


La Bibliofille

Thorbjørn Egners Klas Klättermus och de andra djuren i Hackebackeskogen

För mig är ett av litteraturens mest angenäma nöjen att då och då försjunka i en bok från barndomens glansomspunna dagar. Att låta personer, ord och bilder - allt! - dyrka upp dörren till minnets barnkammare och låta erinringarna flöda ut och föra mig med sig på dess vågskum, tillbaka till läsandets själva vagga.

Thorbjørn Egners Klas Klättermus och de andra djuren i Hackebackeskogen minns jag som en storfavorit, jag hade den på kassettband också och brukade ha boken framför mig när jag lyssnade, läsa samtidigt som dem på bandet, ibland låta bli att läsa själv och bara titta på bilderna, tilldess det blev dags att sjunga en av Klas Klättermus små egenkomponerade visor som finns inklämda lite här och var i boken, då var det bra att ha lite text framför sig också så att jag verkligen kunde koncentrera mig och sedan klämma i ända från tårna och gasta för full hals NÄR EN LITEN MUS SKA UT OCH GÅ..!
Jag undrar så vem det var som sjöng på mitt band. Om det var samma person som läste (var det ens någon som läste? Kanske hade jag bara sångerna på mitt band?) kan jag inte minnas, men jag minns tydligt det där kvinnorösten och hennes vibrato i sluttonerna - det gick inte av för hackor. Eller blandar jag ihop saker och ting? Helt säker är jag iallafall på att det inte var Magnus Härenstam et alii (som nämns hos diverse nätskivhandlare), jag började bli för gammal för Klas Klättermus när den inspelningen gjordes. Kanske är det istället en inspelning från 1965 med Helena Brodin, Sven-Bertil Taube, Sten Hedman med flera som jag minns?
Hurusomhaver är Klas Klättermus mycket underhållande läsning när man ska föreställa vuxen också. Som barn reflekterade jag troligtvis inte över vilken odräglig liten parasitisk, om än oemotståndligt charmig, latmask den där skönanden Klas Klättermus är, som helt fräck går och besöker sin vän Mårten Skogsmus en lördag bara för att han är hungrig och vet att det finns en sockerkaka hemma hos honom, en sockerkaka som är avsedd för Mårtens farmor, men som Klas Klättermus ogenerat äter upp så att stackars Mårten måste gå ut i skogen och plocka ännu fler nötter att köpa en ny sockerkaka för hos Jösse Bagare.

- [...] Och du då, har du mycket nötter i källaren? [sa Klas]
- Lite har jag väl, men inte så det räcker, sa Mårten.
- Inte jag heller, sa Klas.
- Hur mycket har du då? sa Mårten.
- Inga alls, svarade Klas Klättermus.
- Det är så konstigt med dej, Klas, sa Mårten, du uträttar aldrig nåt arbete som vi andra gör. Du plockar inte nötter och kottar, du tänker aldrig på morgondagen, och ändå är du alltid lika glad.
- Jag spelar och sjunger jag, sa Klas.
- Det kan man väl inte leva av? sa Mårten.
- Man kan väl inte dö av det heller, sa Klas.
- Men blir du aldrig hungrig? frågade Mårten.
- Jodå, sa Klas, varenda dag.
- Hur får du mat då? frågade Mårten.
- Tja, sa Klas Klättermus, ibland si och ibland så.
- Hurdå si och så? sa Mårten.
- Det är det bara Klättermus Lilleman som vet, sa Klas och torkade sig om munnen. Tack ska du ha för idag, sa han, nu måste jag allt gå hem och lägga mig, för nu är jag så mätt så nu orkar jag inte mer.
- Det finns inte mer heller, sa Mårten.
- Nej, jag vet det, sa Klas.
(8f.)

Nu, med några fler år innanför västen, blir det desto mer tydligt hur det egentligen står till med Klättermus Lilleman, som inte ens drar sig för att stjäla från sina vänner om det står riktigt illa till: stjäla från dem, äta upp stöldgodset och sedan ha mage att låta sig bjudas på en munsbit OCH ta emot en påse nötter som betalning för att han suttit barnvakt. T-t-t..!
I stort sett hela boken handlar just om mat och att vara hungrig och det väcker vissa känslor också hos den del av faunan som går under beteckningen människa. När jag ser de anspråkslösa bilderna som författaren själv illustrerat sin bok med är vissa av mina reaktioner på dem så omedelbara att jag känner mig som en Pavlovsk hund: jag blir HUNGRIG och SUGEN när jag ser nötterna i Mårten Skogsmus korg eller i familjen Ekorres källare, när jag ser Jösse Bagares bröd och kakor i hans bagarbod.



Återigen blixtrar det till i minnesvindlingarna, fragment av ljud och bilder susar fram i huvudet och jag förstår att jag som liten antagligen påverkats ganska mycket av alla intryck som det innebar att på en och samma gång läsa och lyssna till en bok, höra någon som pratar om så goda saker som nötter och kakor (detta troligtvis med emfas och en gnutta hungrighet), saker som man som liten inte bara kan ordna fram åt sig, eftersom man inte själv bestämmer vad man ska äta (bland annat på grund av att man inte vet vad som är bra för en att äta får man förmoda). Kvarstod bara att titta på bilderna av det där gottiga och låta fantasin härja fritt.
Till alla Er som har att bortskänka en boklig gåva till ett Kärt Barn någonstans någon gång framöver vill jag varmt rekommendera Thorbjørn Egners Klas Klättermus och de andra djuren i Hackebackeskogen. Den är skojig och riktigt, riktigt spännande på sina ställen, med vilda jakter, stölder, kidnappningar och fritaganden. Om Ni inte själva har förmågan att spela alla sånger efter noterna som finns längst bak i boken, passa då på att ge bort cd-skivan på samma gång, så att barnen kan sjunga med i alla visorna också. Det blir mycket roligare att läsa boken på så vis, om man får sjunga en liten stump då och då!

La Bibliofille

Jan Lööfs Tre sagor

På nostalgisökandets irrvägar letar jag mig fram till Jan Lööfs Tre sagor rymmandes Min morfar är sjörövare, Sagan om det röda äpplet och Skrot-Nisse i bokhyllan. Volymen inköptes under årets bokrealisation i en reminiscens av barndomens läsupplevelser och det är inte utan att magen fylls av en angenäm värme som också letar sig upp till stämbanden och får dem att vibrera fram ett litet förnöjsamt purrande då bladen i den hittills oöppnade boken vändes.
Man förvandlas till en katt i solfläck på golvet inför de prydliga men lekfulla och dimensionstrotsande illustrationerna, förtjuses över övergångarna mellan det detaljerade och tydligt tecknade till bilder som är mer av akvarell-, nästan oljekaraktär. Länge, länge kan man sitta och titta på de där bilderna som får de egna fingrarna att krylla av ritlust och jag minns hur jag som barn genast brukade plocka fram papper och tuschpennor efter att ha bläddrat i Tre sagor - som då hade svart ram och vars omslagsbild var förlagd till kvällsmiljö, till skillnad från min nyutgåva som ingen ram har och som är placerad i fullt dagsljus. För att inte tala om att man tagit bort den svarta katten! - för att börja rita upp egna civilisationsmyller motsvarande Omars ö i Morfar är sjörövare, stadsbilden i Sagan om det röda äpplet och djurparken Skrot-Nisse.
Nu som då är favoriten i denna trefaldiga sagosamling Sagan om det röda äpplet, det riktigt hissnar i magen av spänning då man följer dominoförloppet i sagan och triumferande får se rättvisa skipas till sist. Fast ganska spännande är det också i Morfar är sjörövare - ska mormor hinna vakna innan pojke och morfar kommer hem från Omars ö? Och kommer de att få tag i skatten? Och ganska läskigt är det ju i Skrot-Nisse också, man kan ju fråga sig vad den där Frank Kvarnsten är för en figur egentligen och vad han har för fuffens för sig och hur det ska gå med den där båtfärden.
Ganska fascinerande det där, att fast det passerat några decennier sedan jag senast hade Tre sagor för blicken, år då jag inte bara blivit äldre utan till på köpet vuxen (fastän jag ibland starkt betvivlar att knoppen hängt med i den utvecklingen), är allt ändå detsamma. Det är nästan som att dricka lindblomste och äta madeleinekakor att läsa Jan Lööfs sagor - de öppnar upp dörrar mot de förflutna, man minns reaktionerna från barndomen och inser att de kommer av precis samma saker som då, att man i det avseendet inte förändrats det minsta. Det är både omtumlande och lite rörande att vara med om slika ting.

La Bibliofille

Gunnel Lindes Den vita stenen

Läggdags är barnboksläsningens tid också för äldre människor, det finns inget bättre sätt att locka fram John Blund och skrämma bort nattmarorna, inte heller att få ro i en övertrött hjärna. Var gång jag kryper ned under täcket med en barnbok i handen känns det som om jag unnar mig en aftonpresent (som Caroline så fint kallar det), någonting riktigt speciellt.
I slutet av februari då det i bokhandeln var dags att plocka fram realisationsböckerna ur sina mörka gömmor fann jag ett alldeles ensamt och helt övergivet exemplar av Gunnel Lindes Den vita stenen som med sin förtvivlade lilla bokblick bönade och bad mig om att bli räddad. I närmsta telefonkiosk iklädde jag mig min superhjältemundering med ett stort B på bröstet, och med vinden fladdrande i min glänsande cape kastade jag mig dödsföraktande ut för Den Stora Stadens högsta byggnad, skallande med tordönstämma: Frukta ej Lilla Bok, Farornas tid är förbi! Det vill säga, jag lyfte upp boken, dammade av den och lade den i min väska för vidare transport mot min bokhyllas trygga nejder.
För några kvällar föll min blick på Den vita stenen då jag stod och borstade tänderna framför bokhyllan. Jag borstar alltid tänderna framför bokhyllan, umgås en liten stund med mina små böcker innan jag går och lägger mig, ett mycket rogivande tidsfördriv (finnes här månne någon mer bokhylletandborstare?). Anyhoo bestämde jag mig i den stunden för att det nu var Den vita stenens tur. Ska jag vara ärlig har jag aldrig tidigare läst den, jag såg den bara på TV när jag var liten, men minns mycket väl stenen, Fia och Hampus - eller Fideli och Farornas Konung menar jag - och linden. Vad svårt det var att föreställa sig Fideli som mörkhårig, hon var ju ljus på TV!

En väldigt söt och rar historia är Den vita stenen hursomhelst, lagom äventyrlig med ett anspråkslöst lyckligt litet slut där det till sist ordnar sig till det bästa för alla. Läs den en kväll då huvudet är trött, men bokmalen i Er ändå är sugen på läsning!

La Bibliofille