Boel Westins Tove Jansson - Ord, bild, liv

Sedan Tove Janssons samlade serier, del 2, efter serierutan där Misan sitter och mosar vinbär ett och ett, kommer jag aldrig någonsin mer kunna plocka vinbär - i synnerhet röda - utan att tänka på Tove Jansson. Läsning om och av henne har varit en del av mitt bokliga sällskap denna sommar sedan vinbären mognade i buskarna i trädgårdens bärlund. Det började med Boel Westins enormt fina biografi Tove Jansson - Ord, bild, liv, som av bara farten åtföljdes av Tove Janssons samlade serier, del 5 och bilderboken Den farliga resan, vilka i sig säkert skulle ha utmynnat i avnjutandet av någon av Tove Janssons romaner om jag bara hade haft någon av dem hemma/inte varit så förbannat bekväm av mig, utan pallrat mig iväg till biblioteket inne i stan för att låna.

Inte för att jag är någon storkonsument av biografier, alls icke, skräcken för att snubbla över ett alster som å det torraste uppradar kronologiska fakta utan tillstymmelse till känslomässigt eller annat engagemang än det strikt kunskapsförmedlande är alltför stark, och det  egna intresset för andras liv, verk och dagar inte alltid tillräckligt stort, för att detta slags texter ska tillåtas ta någon större plats i min läsgärning. Men jag tror mig igenkänna en god biografi när jag läser den, absolut så, och Boel Westins Tove Jansson - Ord, bild, liv kan inte annat än inrangeras i genrens crème de la crème intill David Bellows Georges Perec - A Life in Words. Där finns det där allomfamnande som man så önskar av en biografi, det som i slutändan blir såväl en hel bok som en bild av en hel person, alla dessa berättelser - om det inre livet, det yttre, om att förhålla sig till sig själv, till andra människor, till sitt skapande och det skapade, sin konst, om livströsklar som skall överklivas - som sammantagna blir ett helt liv. Inte bara en dimension, utan någonting som känns som en sann och full beskrivning av en hel människa, i den mån en sådan låter sig göras av en utomstående person. Någonting vida mycket större än den Mumindal som jag själv tenderar att förknippa Tove Jansson mest med, hennes konst och övriga författarskap oaktat. En knäpp på näsan åt mig därföre, då läsningen kommer in på biografiska territorier som berättar om en Mumindal som för författarinnans del antagit alltför stora proportioner, lustdödat, låst kreativitet. Inte annat än att jag skäms en smula för att jag retroaktivt är med och bidrar till det där stora. Diggframkallande dock att ta del av hur Tove Jansson, till synes arg och orädd, skärmar av sig från sin Mumindal och väljer att låta den höra det förflutna till, liksom i tanken låser till om, isolerar den, låter den framleva bäst den vill där i havsbandet, medan hon själv går vidare och skriver romaner (diggframkallande kanske för att det är en så muminsk sak att göra - jag kan inte avhålla mig från att göra jämförelsen).
Romaner som jag - som sagt! - ämnar fördjupa mig i bara jag får ändan ur vagnen och pallrar mig iväg till biblioteket. Ni som haft förstånd att bredda Er Tove Jansson-erfarenhet bortom Mumindalens gränser - var börjar jag, med vilken roman?


La Bibliofille

Ruth Maiers dagbok: ett judisk kvinnoöde, red. Jan Erik Vold

Ruth Maiers dagbok: ett judiskt kvinnoöde
Red. Jan Erik Vold
Översättning från tyskan: Staffan Söderblom
Norstedts Förlag
9789113019505

Egentligen skulle Ni lika gärna kunna strunta i att läsa alla de ord, fraser och meningar jag - med mycken möda, tro det eller ej - nedan skrivit om Ruth Maiers dagbok. Sedan jag upptäckte Alexandra Borgs omfattande och rika recension Krigsdagbok blottlägger världens svek som publicerades i Svenska Dagbladet den tredje mars år tjugohundraåtta känns min enkla publikation som en enda stor, om än bra mycket fattigare, parafras på hennes text. Tant pis...

De ligger mig varmt om hjärtat, de judiska vittnesskildringarna, i var form de än må förekomma, så ock Ruth Maiers dagbok, som också den, likt Anne Franks dagbok, Primo Levis Är detta en människa? et alia, befäster hur viktigt det är att föra all tänkbar kunskap - och inte minst minnet - om Förintelsen vidare. Läxan kan inte läras nog många gånger, tycks det.

Den stegrar, denna Ruth Maiers dagbok, väcker vartefter andra sorters engagemang. Om man i begynnelsen känner en viss skepcis vis-à-vis texten, som börjar som en helt ordinär dagbok som beskriver En Ung Människas tankar, känslor och inre liv, om man i begynnelsen funderar kring detta med litterärt och allmänneligt värde, om man då hävdar alltför snäva och privata intressen bakom utgivningen (Ruth Maier varande kär vän till poetissan Gunvor Hofmo som i sin tur stod redaktören och diktaren Jan Erik Vold nära. Den senare var den som tog initiativet till att ge ut Ruth Maiers dagböcker sedan han funnit dem bland Gunvor Hofmos kvarlåtenskap), övergår detta allteftersom till en allt fastare övertygelse om dagbokens raison d'édition. Ruth Maiers talang för författande blir alltmer uppenbar för var genomläst dagboksanteckning: med sådan omsorg är allt allt detta så privata och intima nedtecknat, att det är som om Dagboksförfattarinnan verkligen toge hänsyn till och räknade med publik då hon förde sin penna över dagboksbladen. Skribenten Alexandra Borg formulerar sig på pricken då hon i sin i Svenska Dagbladet publicerade recension av Ruth Maiers dagbok skriver att det hos Ruth Maier finns en medvetenhet inför själva skrivprocessen som är fascinerande. De dikter som återkommer allt tätare i dagbokens finala delar vittnar också om en ackurat känsla för språk, melodi, stämningsskapande, ordval, kort sagt för litterärt skapande i lyrisk form och detsamma tål att sägas för  Ruths brev till Syster, Mor och Mormor i England och om de skisser och akvareller som beledsagar - tyvärr i svartvitt - Ruth Maiers berättelse om sig själv. Det är inte fråga om ett ungdomskluddande vilket-som-helst,  utan om en eftertänksam och klok gestaltning av, ett oupphörligt reflekterande kring och ett uttömmande berättande om, i såväl ord som bild, samhällsomvälvningar, politiska skeenden, behandlingen av judar, existentiella villkor, drömmar, sexualitet, exil et cetera, oavsett i vilken textlig form Ruth Maier än berättar.
Det är något visst och sällsamt emotivt med att gå en berättelse sådan som Ruth Maiers dagbok till mötes. Detta att man vet vad som till syvende och sist ska komma att hända Ruth Maier. Svårt då att förhålla sig sval till den tonåriga Ruth Maiers önskan att sätta sitt avtryck på världen och bli författare, svårt att inte beklämd tänka att om hon bara vetat hur hennes önskan skulle uppfyllas, så skulle hon nog varit mer försiktig med vad hon önskade sig, svårt att ändock inte betrakta den bok man har för händer som en Ruth Maiers upprättelse och, om än i slutändan på något vis ändå ganska klen, rättmätig kompensation för det öde hon fick. Svårt att inte gå in mellan de dagboks- och brevrader som flickan skriver i all ensamhet i norsk exil, skild från hela sin familj, på nåder, om än i initial välvilja, mottagen i ett norskt hem strax utanför Oslo. Vilken monumental, ogripbar ensamhet! Vilken förnedring, detta att leva ett liv i tacksamhetsskuld, i en familjekontext man inte är hemmahörande i, utsattheten, de förvirrande byråkratiska turerna som krävs för att få lov att gå i skolan, ta studentexamen, för att kunna hålla liv i hoppet om att kunna återförenas med sin familj, de antisemitiska påhoppen, ovissheten. Svårt att inte förstå vilken värld av mörker som ligger bakom det nervsammanbrott som placerar Ruth Maier på Ullevåls sjukhus i Oslo, svårt att inte känna in all förtvivlan, ångest, ensamhet, saknad och kärlekslängtan, all ansatthet -

TILL MAMA

Det händer att jag väntar på dig. Jag och min trötthet, mitt tomma begär efter något annat än detta mitt liv. Och du kommer. Har alltid kommit, du. En gardin har rört sig i vinden, en doft som av regn har påmint mig om min barndom. Tysta röster från gatan har nått mig. En flicka som skrattar, ett barns tunna gråt... Jag ser att en klar rodnad har brett ut sig i öster. Sedan är det inte mer. Du har gått och jag sitter här förundrad. Min panna känns så sval. (457)

 - som underblåser hennes till besatthet gränsande vänskap till Gunvor Hofmo. Svårt att inte se den uttömda lusten att leva, den mentala utmattningen och allt slocknat hopp i Ruth Maiers sista ord till Gunvor Hofmo

innan hon klev på fångfartyget Donau efter att ha arresterats under juderazzian i Oslo den tjugosjätte november nittonhundrafyrtiotvå: 

Ich glaube dass es gut so ist wie est gekommen ist. Warumm sollen wir nicht leiden wenn so viel Leid ist? Sorg dich nicht um mich, mochte vielleicht micht mit dir tauschen. (461)

Jag tror att det är lika bra att det har blivit så här. Varför ska inte vi lida när det finns så mycket lidande? Bekymra dig inte för mig. Jag ville kanske inte byta med dig.  (460)

Efter att ha tagit del av Ruth Maiers dagbok, hennes brev, dikterna, efter att ha fått se alla skisser, akvareller, alla fotografier, tycker jag mig känna henne väl, vara henne förbunden. Det är väl därför som hennes dagbok blir en så sann käftsmäll för mig när jag i efterhand begrundar hennes verk, vänder, vrider,  tänker. En välbehövlig lektion i empatisk eftertanke är den också, dagboken, ty då det slår mig att Ruth Maiers berättelse torde kunna översättas till alla i detta nu på flykt drivna människors berättelse, ja... Då svindelfars jag. Minnet av min inledande skepsis, funderingarna kring Ruth Maiers dagboks raison d'édition, får mig att skämmas.

La Bibliofille

Zarah Ghahramanis Mitt liv som förrädare

Mitt liv som förrädare (My Life as a Traitor)

Zarah Ghahramani och Robert Hillman

Översättning Meta Ottosson

Brombergs förlag

9789173370455

I Ämbetets Namn fördjupar jag mig i en genre jag vanligen skyr som hin håle själv: "den sanna berättelsen" representerad av  Zarah Ghahramanis Mitt liv som förrädare. Omöjligen kunde jag inlåtit mig i läsningen mer ovilligt  och med större motstånd, men den skyggande kroppshållningen och ansiktets protestatoriska grimas övergick strax i en ögonbrynets intresserade rynkning, en bålens framåtlutning och handen som en stötta för hakan.

Det onyanserade grottifierande i fängelselivets misär och bedyrandet av det oskyldiga offrets renhet och oskuld som jag förväntade och fruktade skulle kletas ned över hela mitt ansikte lyser märkligt nog med en nästan total frånvaro. Avsnitt ut berättarens bakgrund och historia, fondbildande partier, varvas med scener från Evinfängelset i Teheran där Zarah Ghahramani sitter fängslad, men mest intressanta är de stycken där Zarah Ghahramani fördjupar sig i och analyserar Irans historia och problematik, Khomeyniregimen och shahstyret, Iran-Irakkriget, motsättningarna mellan araber och perser, mellan fundamentalister och "vanliga iranier",  men framför allt de partier där hon berättar om kurdernas utanförskap, om zoroastrismen, om språket farsi och  dess företräden som litterärt språk framför arabiskan, om den iranska litteraturen med författare som Sadeq Hedayat och poeten Omar Khayyam:

Så njut av det, som än beskärs dig, njut!
Snart öppnas dörren, och du bäres ut
att vila stum som stoft i stoftet utan
musik och vin och sång - och utan slut.

(tolkat till svenska av Sten Selander)

Med handen på hjärtat erkänner jag villigt (och Ni som äntrat salongen tidigare vet det säkert redan) att jag avfärdar alla böcker ingående i de sanna berättelsernas genre som ren och skär socialpornografi. Mitt liv som förrädare - en ung kvinnas berättelse om att överleva i ett iranskt fängelse ska inte avfärdas som sådan, även om titel, omslagsbild, förlagstext och Khalem Hosseinis nonsensomdöme - Mitt liv som förrädare är en fängslande berättelse och en hyllning till det mänskliga modet, blaha, blaha - som står rött på svart på bokens baksida gör sitt till för att övertyga om motsatsen. Man får förmoda att suget efter just socialpornografi, den mänskliga driften att förlusta sig i sin nästas privata olycka, att på tryggt avstånd - och säkert omedvetet - gotta sig i snaskig misär är det som  driver förlagen till att framhålla just den socialpornografiska tolkningsmöjligheten i Mitt liv som förrädare till förfång för den oväntat intelligenta och skärpta text som utifrån ett mikroperspektiv och en kritiskt positionering förklarar komplexiteten och godtyckligheten i den iranska samhällsfunktionen och den verkan denna har på omvärldens uppfattning om den iranska människan och kulturen.

La Bibliofille

Édith Piafs Dansat med lyckan

Dansat med lyckan (Au bal de la chance)
Édith Piaf
Översättning: Ingar Gadd
Bakhåll
9789177423058

Är inte omslaget till Dansat med lyckan magnifikt skönt? Sinnebilden av Édith Piaf omgiven av de där logelamporna och strålkastarna. Bakhåll är förlaget som ligger bakom denna utgivning, med vilken det medföljer en cd-skiva med sexton av Piafska örhängen, åtskilda av förnöjsamt  och tidsupphävande grammofonknaster: Enfin le printemps, La Vie en rose, Padam padam, Hymne à l'amour, L'Accordéoniste, Les Amants d'un jour, La Goualante du pauvre Jean, Au bal de la chance, C'est à Hambourg, Les Trois Cloches, La Foule, La Valse de l'amour, Autumn Leaves, La Rue aux chansons. C'est un homme terrible och Plus bleu que tes yeux. Läsnöjet blir inte mindre av denna skiva. Att så lättvindligt och parallellt med läsningen kunna lyssna till några av de visor som nämns i texten förhöjer storligen upplevelsen och ökar också närheten till Édith Piaf. Då jag hör dem visor kan jag inte för mitt liv begripa varför jag inte ägnar helgaftnarna framför den öppna spisen med slutna ögon, ett glas rött i handen och Édith Piaf i öronen.

Tveklöst skulle jag helst läst Dansat med lyckan i franskt original, Au bal de la chance. Den svenska texten blir aldrig sådär följsam som man önskar att det skall vara, den står som ett omutbart staket mellan Läsaren och Innehåll och skapar en känsla av att vandra på minerad mark, låter små varningsklockor ringa i bakhuvudet, gör en vaksam på var utsaga. Frågan är vad det beror på. Det enklaste vore givetvis att skylla på översättaren, men jag föreställer mig också att källspråksförfattaren kan ha sitt finger med i detta spel. Att skriva texter och musik till visor, vilket mig veterligen vid sidan av korrespondens av olika slag var det enda slags skrivande Édith Piaf mer regelbundet ägnade sig åt, är en sak, men att skriva en hel bok på prosa en annan. Kanske återspeglar den svenska textens svajighet en motsvarande sådan i det franska originalet?

I avsaknad av Au bal de la chance var det ändå med värme jag grep mig an och läste Dansat med lyckan. Denna text kan inte beskrivas som någonting annat än en väldigt rar biografi. Den är varm och personlig, uttrycksfull och engagerad, meddelsam och med en uppenbar vilja till ödmjukhet och anspråkslöshet men också med stark integritet och professionell medvetenhet. Det är A R T I S T E N Édith Piaf som för pennan i Dansat med lyckan, inte privatpersonen Édith Gassion. Det är om sitt artisteri hon berättar, om hur hon upptäcktes, om sitt förhållande till visgenren, om sitt yrke, sitt sätt att arbeta, om sin karriär och om de människor hon mött under densamma. Stundtals sammannästlar sig yrkeslivet med privatlivet på ett oundvikligt vis, men Piaf återvänder målmedvetet och bestämt till estraden och scenen, visorna och detta är biografins starkaste sida, den integritet och självrespekt som Piaf tar avstamp i när hon berättar om sig själv, när hon väljer vad hon önskar berätta för Läsaren.

La Bibliofille

Ianthe Brautigans Det finns inga självmordsbaciller

Ianthe Brautigan
Det finns inga självmordsbaciller (You Can't Catch Death)
Översättning: Charlotte Hjukström
Bakhåll
9789177423133

Kan det faktum att En Författare är ämnet för en typ av litteratur som i grund och botten inte på något vis står att skilja från den renodlade Sann Berättelsegenren bli rumsren bara för att dess nyckelperson var Författare? Blir En Dotters text om sitt liv med och efter  en alkoholiserad Far automatiskt god litteratur för att denne var Författare, En Författare som dessutom ändat sitt eget liv? Frågorna som ställs under konfrontationen med Ianthe Brautigans Det finns inga självmordsbaciller är många och avslöjar en hög grad av hyckleri i min positionering till och bedömning av olika genrer. Hade inte namnet Brautigan prytt omslaget till denna bok, hade inte Richard Brautigan eller någon annan stor författare varit pappa till den kvinna som skrivit Det finns inga självmordsbaciller, hade boken inte utgivits av Bakhåll skulle jag förmodligen inte bara intagit en mer skeptisk hållning till den, utan också, högst troligt, fördömt den som en Sann Berättelse med alla de mindre angenäma konnotationer som begreppet rymmer för mig. 

Så får jag också den svåra vägen lära mig att en Richard Brautigan inte ger något mästerverk, utan endast förmår hålla näsan på Det finns inga självmordsbaciller på rätt sida vattenytan. Kompositionen, Ianthe Brautigans vandring från ett minne till ett annat, vart och ett behandlat som en egen episod med sitt eget kapitel, är inte i sig ett raison d'être och rent stilistiskt lämnar texten också en del i övrigt att önska. Visserligen är Ianthe Brautigan en god miljöskildrare, de textavsnitt i vilka hon ägnar sig åt ett klassiskt, verbiskt redogörande berättande vars enda känsloladdning finns i minnesdimensionen, i avståndet mellan Nu och Då, är av god kvalitet och trivsam läsning, och framför allt ger hon en fin, värdig och också rimlig bild av sin Pappa, men sänkande och sorgligt nog förfaller författarinnan ofta till affektiva utbrott av mer patetisk art där hon begår misstaget att inte låta tystnaden tala, utan med mindre lyckade metaforer försöker sätta ord på sina egna vanmäktiga och förtvivlade känslor: 

Jag var en avskalad version av mig själv mitt uppe i ett krig som jag höll på att förlora. (138)

Det är alltid lika trist att se hur en författare misstror sig om att kunna måla upp en klar bild av ett känslotillstånd utan att för den sakens skull se sig nödd att ta till övertydligheter, men framför allt blir jag förbannad av att själv inte förmodas förstå den affektiva vidden i en situation.

Förvisso av den mer lågmälda och mindre sensationslystna slaget är det tråkigt nog så att Det finns inga självmordsbaciller står att inrangera, icke bland den biografiska subkategori man plägar kalla Levnadsskildring, utan faktiskt är en oförblommerad Sann Berättelse. Inte för att detta skulle beröva boken på de kvaliteter den har, ta ifrån den att den understundom är både gripande och rörande på ett osökt sätt - så som man vill att den här typen av skildringar,  i de fall man tar sig an dem, ska vara, liksom omedelbart förmedlande -,  att de olika anekdoterna som samlas mellan bokens pärmar och utgör dess helhet är ofta väldigt fina, och att alla de insprängda fotografierna gör sitt till för att understryka detta goda, men... till syvende och sist, och återigen: utan Richard Brautigan vore Det finns inga självmordsbaciller inte särskilt mycket alls.

La Bibliofille

Hans Blomqvists Gemenskapen har sina demoner och ensamheten sina

Det slår mig då jag långsamt trevar mig in i Hans Blomqvists på Bakhåll utgivna essäsamling Gemenskapen har sina demoner och ensamheten sina att jag ingenting vet om Franz Kafka. Jag konfronteras oförhappandes med att vara en av dem som helt utan belägg gått och inbillat mig att Franz Kafka var asexuell och led av Aspbergers syndrom, till exempel, utan att alls veta varifrån jag fått denna information, utan att ha en aning om hur denna mytbild uppstått och förankrat sig i min föreställningsvärld. Jag blir uppbragt av att läsa att Franz Kafka var en lång och reslig man, ety han i min värld endast räckte etthundrasextiofem meter över havet och kanske ibland hade skor med extra hög klack för att kompensera då han traskade över en dimhöljd Karlsbro. Jag har bevisligen haft ett slags idé om Kafka, en idé som inför Blomqvists essäer framstår som lika absurd och, faktiskt, Kafkaartad som denne författares romaner och noveller.

Hans Blomqvist, som tillsammans med Erik Ågren översätter Kafkas samlade texter till svenska, utreder och reflekterar i Gemenskapen har sina demoner och ensamheten sina kring tio olika sidor av författaren Franz Kafka, förutom hans sexualitet , förhållande till kvinnor och spekulativa Aspbergerdiagnos också om hans inställning och förhållande till andar, Felice Bauers och andras brev till Kafka, hans eventuella deltagande i anarkistiska möten, påståendet att han aldrig flyttade ifrån sitt föräldrahem, hans engagemang i filosofiska problem, hans arbete som försäkringstjänsteman, hans förmenta aversion till att publicera sina litterära alster och till sist också hans lyriska skapande.

Det är med systematik Hans Blomqvist griper sig verket an, framställer hypoteser om Kafka,  söker belägg för och emot dem i forskningen,  ställer olika teorier mot varandra såväl som mot Kafkas egna texter, korrespondens och dagboksanteckningar och drar utifrån detta egna slutsatser,  gör egna tolkningar, problematiserar, framför källkritik och lägger fram sina egna teorier. Varsamt  och ömsint befriar han Franz Kafka från diverse mytiska ok, ok som författaren måhända själv skrivit på sig genom sin egenartade estetik, om vilken Hans Blomqvist skriver följande:

Kan man alltså i Kafkas berättelser finna prov på att ramarna för det som beskrivs som verkligt bestäms av huvudpersonernas medvetande? Avstår han från att hänvisa till en verklighet som ligger utanför hans figurers medvetande? Låter han sina varelser leva i vad som uppenbarligen är villfarelser utan att han särskilt poängterar detta? Låter han dröm och vaka flyta samman? Jag kallar i fortsättningen sådant för anomalier. Och den fråga som jag ska besvara är alltså om det i Kafkas texter finns anomalier som författaren skildrar som om de vore verkliga. Det vill säga att han håller inne med sina kommentarer, att han inte förklarar, inte modifierar och inte lägger till rätta. I fortsättningen kallar jag detta att suspendera händelseförloppet.

[---]

[D]en typiska Kafkaberättelsen [skulle] i framtiden endast innehålla en enda anomali. [...] Att hålla inne med källan till anomalierna och att begränsa deras antal var två konstnärligt centrala beslut. De skulle tillsammans med den redan etablerade strategin att författaren suspenderar sitt omdöme om händelseförloppet starkt bidra till intrycket av det som man kallar det Kafkaartade: känslan av verklig overklighet eller overklig verklighet. Författaren överskrider gränsen för vedertagen realism men upprätthåller fortfarande skenet av att det som berättas har en förnuftig verklighetsförankring. (149ff.)

Kanske är det rimligt att betrakta mytbilden av Franz Kafka som ett resultat av att ett likhetstecken placerats mellan författaren och hans verk, mellan biografi och fiktion. Stycket ovan är för övrigt hämtat ur en av samlingens mest intressanta essäer, den betitlad Medvetandets verklighet, där Hans Blomqvist presenterar Kafkas estetik som potentiellt influerad den tyske filosofen Franz Brentanos empiriskt grundade deskriptiva psykologi.

Det är inte blott ämnet Franz Kafka som gör Gemenskapen har sina demoner och ensamheten sina till en högst angenäm läsupplevelse: erfarelsen av den miljö och bakgrund som framkommer i skildringen av Kafka och hans liv, beskrivningen av författarens Prag, av Gamla Stan, alla parker, byggnader, gator och torg som nämns är så inspirerande och levande att man genast vill kasta sig på närmaste flyg och resa ned till Tjeckien och vandra runt i Kafkas fotspår.

Resultatet av Hans Blomqvists essäer blir, åtminstone i mitt högst personliga och biografiskt Kafkaokunniga fall och vid sidan av en extrem reslusta, att man föranleds göra en högst behövlig omvärdering av Franz Kafka som författare, skjuta mytbilden av honom åt sidan och ta hans litteratur för vad den är: ett verk sprunget ur en människa med sann berättarbegåvning och talang för det hans sysslade med, måhända en smula egen och ganska besatt i sin skapargärning, men ändå hyfsat vanlig och hyvens snubbe. Gemenskapen har sina demoner och ensamheten sina är en essäsamling som väcker respekt i det att Hans Blomqvist i dem ger prov på gedigen kunskap och insikt i Franz Kafkas verk och dagar, och lyckas göra bruk av en vetenskaplig metod och samtidigt få entusiasmen för och kärleken till föremålet för sin undersökning - Franz Kafka - att oförblommerad lysa fram mellan vartenda grafiskt tecken, mellan varenda textrad.

La Bibliofille

Jan Lundius Kommer strax in på spår fyra

En del böcker är bara sådär schyssta att umgås med, att läsa dem blir som att sitta och snacka bort tiden ihop med en god vän, kanske över ett glas vin eller en kopp fika. Jan Lundius Kommer strax in på spår fyra, utgiven av bokförlaget Bakhåll, är en sådan där schysst bok, schysst och avslappnad som berättar alla möjliga saker, till synes lite som det faller på, det är nästan som en variation på Roberto Bolaños De vilda detektiverna ibland, alla resor runtom i världen, alla osannolikheter. Dock är Kommer strax inte in på spår fyra inte en skönlitterär text, utan som en blandning av självbiografisk text och reseskildring, en mycket lyckad blandning, särskilt i kombination med den personliga och avspända tonen hos berättarrösten.

Jag har funderat en del kring hur Jan Lundius lyckas åstadkomma närheten till läsaren, intimiteten i Kommer strax in på spår fyra, och kan bara förklara den med textens samlande kring samtalet, dess egenskap av samtalsskildring. Många och långa är de passager då Lundius ger ordet åt någon av de människor han möter under sina resor och låter dem föra ordet, han tar ett steg tillbaka och vilar i den lyssnandes gestalt, för att sedan åter inta berättande, talande position. I växlingen mellan talande och lyssnande position förhöjer Lundius på sätt och vis läsarens position, likställer den med den talande, berättande instansen, varpå läsare och berättare hamnar på hierarktiskt likvärdig nivå.

Jan Lundius är måhända ett slags utlösande faktor för sin text, dess centrum, men han intar ändå den mest ödmjuka och anspråkslösa position i den. Han väljer istället att förlägga fokus utanför sig själv, på andra människor han möter, vilket ger en spännande riktning åt boken, som först, genom själva definitionen "självbiografisk text" smalnar, men sedan öppnas upp mot någonting vidare just genom författarens smakfulla sätt att handskas med det självbiografiska stoffet, hur han gör det till en språngbräda mot någonting bredare, i synnerhet ämnen som faller inom ramen för hans egna intresse- och yrkessfär, men också mer universella, snudd på existentiella områden, förvisso även de skildrade via de lundiuska förnufts- och känsloskikten, men ändock allmänna och för var och en identifierbara. Det ger ytterligare en dimension åt texten att en framgångsrik man som Jan Lundius - ty som en sådan uppfattar jag honom, en man som reser runt i världen och får uppleva och se massor av spännande saker, arbetar för FN och SIDA och skriver romaner och artiklar och har en doktorsgrad i religionshistoria - också kan känna sig lite vilsen och rotlös i den stora tillvaron ibland.

Läsvärdheten hos Kommer strax in på spår fyra understrykes än en gång, med vänlig bestämdhet.

La Bibliofille

Ann Heberleins Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva

Var och en som önskar förstå hur det är att lida av och leva med sjukdomen bipolär typ 2 bör läsa Ann Heberleins bok Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva. Det finns inte en situation, inte ett ord i den boken som inte kan få den som har minsta erfarenhet av det som hon berättar om att inte rysa av igenkännande obehag.

För den oinvigde kan en fest med trettio vänner och...

glögg, chèvrepaj, varm brie med rostade nötter och fikonmarmelad, kex, stilton och cheddar, hembakat bröd, hembakad saffrans- och apelsinkaka och franska pepparkakor och kilovis med choklad, skumtomtar, knäck och brända mandlar, röda äpplen, vindruvor och knalliga clementiner. Huset var välstädat och fyllt till brädden av doftande hyacinter, blommande amaryllis, röda tulpaner i gigantiska vaser, två julgranar klädda med röda kulor och guld - en där uppe och en där nere - brinnande stearinljus och björkved av bästa sort i den öppna spisen (61f.)

..låta som en idyll, som en mysig julfest, som något ytterst trevligt. Om man däremot hyser minsta vaga och oroväckande misstanke om vad det där överflödet och överdådiga skulle kunna vara tecken på - Jag var naturligtvis på väg in i hypomanin redan då. (62) - blir det lyxiga kalaset bara skrämmande och panikframkallande, åtminstone för den som står bredvid och ser vad som håller på att ske. Ann beskriver inträdet i det hypmaniska tillståndet för sin läsare:

Det är så skönt att gå in i det där tillståndet förstår du. Så skönt. I alla fall bitvis. Bitvis oövervinnerlig. Stundtals genial. Berusad. Uppfylld. Plötsligt känns allting, allting, så viktigt, så meningsfullt. (62)

De partier som handlar om den deprimerade Ann, Ann vid hypomanins motsatspol depressionen, är mycket gripande, igenkänningen är total, närmare än så kommer man inte depressionen utan att själv vara deprimerad. Berättelsen om misströstan, desillusionen, en total uppgivenhet och känsla av ohjälpligt existentiellt misslyckande - Det totala nederlaget är oförmågan att hantera livet. [---] Oförmågan att leva. Den där koden varje människa förväntas knäcka. Livet. Det där nederlaget. (147) - varvas med redogörelser för olika filosofers idéer kring självmordet och olyckligheten och andra existentiella dilemman. Hon diskuterar, som den teologie doktor och etikforskare med Ondskan som specialitet hon är, vrider och vänder på de olika teorierna - Immanuel Kants, Jean Amérys, Hermann Burgers, Michel Foucaults, Jacques Lacans med flera - och åstadkommer på så vis en text som står långt över de vanliga "sanna berättelserna". Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva skiljer sig också från "de sanna berättelserna" i själva sin ansats. Berättelsen berättas inte bara för berättelsens egen skull, även om ett sådant behov måhända kan skönjas bak raderna, utan tycks framför allt ha tillkommit som ett uttryck för en ilska inför det totala oförstående för Ann Heberleins och andra manodepressivas situation, en vilja att få folk att fatta vad bipolär typ 2 handlar om. Boken tar förvisso avstamp i en enskild människas öde, men är också stabilt förankrad på etisk plattform och texten för, ytterst oaggressivt, talan för de människor som i allmänhet brukar insorteras i kategorin "psykiskt sjuka":

(Och "psykiska sjukdomar"? Vad är det för ett jävla begrepp? Som att bunta ihop benbrott med diabetes och ALS och lungcancer och kalla det "fysiska sjukdomar". Det håller inte. Men det går bra att bunta ihop depression med schizofreni med ADHD med cykloida psykoser med autism med psykopati med utbrändhet med Aspergers syndrom med manodepressivitet. Helt oproblematiskt sådär.) (96f.)

Det borde vara vars och ens som aldrig varit deprimerad, aldrig haft mani, aldrig lidit av sjukdomen bipolär typ 2, aldrig levt tillsammans med någon som lider av depression, mani eller bipolär typ 2 förbannade plikt och skyldighet att läsa Ann Heberleins fina Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva. Ämnet är av en otrolig vikt och betydelse.

La Bibliofille

Vann Naths Ett kambodjanskt fängelseporträtt

Är vittnesskildringen måhända den enda litterära genren som genom sin själva natur är oantastlig? Dess konstnärliga funktion är sekundär, dess facklitterära egenskaper kanske mer centrala, men överskuggas också dessa av någonting vida mer betydelsefullt: någon har någonting viktigt att berätta. Någon har genomlevt någonting, oftast för gemene man obegripligt, ointagligt, som man ändå måste försöka göra gripbart, fattbart. Någon har utstått någonting som det i många fall är av största personligt vikt att göra upp med, att få ro i, att helt enkelt få sagt.
Vittnesskildringen är oantastlig just för att den är självberättigande: den berättar om någonting viktigt, om någonting som det för framtiden är viktigt att det blir läst och hörsammat. Genren är icke att förväxla med den litteratur som insorteras i kategorin "sann historia" i vilken ett högst privat och, rent krasst historiskt ointressant, människoöde skildras, en genre ur vilken luften gått ur alldeles, totalt domineras av så kallad eländeslitteratur, som säkert är sprungen ur ett genuint behov av att göra upp med personliga trauman, men som numera mest tycks läsas som verklighetsflyktig socialpornografi, och blivit en arena för vältrande och gottande i andra människors större och högst privata olycka.
Vittnesskildringen är ett subjektsfönster genom vilket läsaren kan nå en större förståelse av en viktig historisk kontext. Vann Naths Ett kambodjanskt fängelseporträtt berättar om författarens liv och öden i Pol Pots och röda khmerernas Kambodja åren 1975 till 1979 då 1,6 miljoner människor, enligt Peter Englunds förord, bragtes om livet. Med regimens högst godtyckliga och terroriserande järnhand kom Vann Nath att skiljas från fru och barn, och slutligen placeras i fängelset S-21, Toul Sleng, i den södra delen av Pnom Pehns där upp emot 14000 människor svalt, torterades och avrättades. Av en tillfällighet, tack vare sina konstnärliga färdigheter, lyckades Vann Nath undkomma med livet i behåll.
Tonen i Ett kambodjanskt fängelseporträtt är lågmäld och intim, och att läsa den är som att sitta ansikte mot ansikte med Vann Nath själv. Meningsbygnaden i texten är enkel, fraserna korta och effektiva och tycks inte bara vara åtskilda av punkter, utropstecken och frågetecken, utan också av tidsliga pauser för andhämtning och eftertanke. Vann Naths enkelt diskreta berättande fyller onekligen en funktion, ger det berättade möjlighet att sjunka in hos läsaren, och får avsevärd effekt i sin kontrast mot författarens/konstnärens egenhändigt målade scenerier - fångar i sina celler, tortyr med nagelutdragning, vattentortyr, en mor som berövas sitt barn -, och de fotografier från Toul Sleng som återfinns längst bak i boken. Ord och bild tillsammans fastslår en gång för alla oantastligheten, oavvisligheten i Vann Naths historia.

La Bibliofille

Per Olov Enquist Ett annat liv

Till de bästa läsupplevelserna hör de böcker man ger sig i kast med utan att förvänta sig något särskilt av dem, men som vid fait accompli visar sig ha bringat mer njutning och fröjd än man trott dem om. Det var pliktskyldigt jag grep mig an Per Olov Enquists Ett annat liv - det är undergivet, och full av beundran jag förtvivlat försöker att minnas Magnetisörens femte vinter och noterar en stor lust att läsa också Kapten Nemos bibliotek, Legionärerna, Nedstörtad ängel, Tribadernas natt, Boken om Blanche och Marie, icke att förglömma Livläkarens besök (Tack Marianne!).

Ett annat liv är i sanning ett imponerande stycke text som väl speglar det ödmjuka lynne den är satt att gestalta och skickligt undviker den skamliga och med tabu belagda förhävelsen av sin romanfigur. Greppet att i en självbiografisk roman använda sig av en berättare i tredje person är i detta avseende snillrik, och ger vidare dimensioner åt verkets så mångtydiga titel.
Imponerande är också Per Olov Enquists förmåga att ge var del av sin person - barnet, idrottaren, uppkomlingen, skribenten, författaren, dramatikern, familjefadern, missbrukaren - som han skildrar i romanen sin egen karaktär, att ur en gemensam grundton ändå få fram en nyans, ett språk som är unikt och säreget för vart och ett av de i honom själv existerande,om än förflutna, jagen som i sig fungerar som en kommentar till den mycket välfunna titeln Ett annat liv.
En intressant aspekt av de självbiografiska texterna är att de har en potential att genom textens egentliga subjekt, dess primära föremål, också måla en bild av den samtid i vilken huvudfiguren lever och verkar, och denna möjlighet att dokumentera ett ursnitt ur tiden har Per Olof Enquist väl tagit tillvara på, utan att för den skull någonsin ge samhällsskildringen en mer prominent plats än berättelsen om pojken från Hjoggböle som kom att bli en av rikets största författare. Romanfiguren själv står alltid i förgrunden av textbilden, bara mer eller mindre centrerad.

Enquists prosa är milt sagt fängslande, för att inte säga trollbindande. Från första ordet kopplar texten sitt grepp om läsaren, blir en Vergilius för vår tid som leder oss runt i sitt eget livs scenerier och berättar för oss, sina plurala Dante, om hur det var. Var bussresa var för kort, var rast som erbjöd läsmöjlighet för avlägsen, var lässtund med bok innan sovdags alltför dominerad av Morfei makter, för att inte tala om hur hög den hastighet med vilken orden och sidorna slukades var - Ett annat liv tog slut alltför fort.

Fortfarande kan jag inte för mitt liv begripa varför det var Samuel Beckett som på min hjärnas filmduk ikläddes rollen som Per Olov Enquist.

La Bibliofille

Joanna Olczak-Ronikiers I minnets trädgård

I minnets trädgård är en släktkrönika som spänner över tvåhundra år, från 1800-talets början till tidigt 2000-tal. Författarinnan Joanna Olczak-Ronikier berättar utifrån foton, brev och andra bevarade familjedokument om sin familjs öden under Stalinterrorn, världskrigen och Förintelsen. Historiska fakta varvas med detaljerade porträtt av anfäder och nu levande släktingar, och resultatet blir en text vari det allmänna och det privata belyser varandra på ett sådant sätt att den övergripande bilden av tider, tendenser och skeenden blir mer nyanserad och sann än i en renodlad historiebok eller biografi.
Språket och stilen i I minnets trädgård är ingalunda mästerlig eller estetiskt uppseendeväckande, den svenska översättningen känns stundtals väl slavisk (i geografisk bemärkelse), men de står likafullt i väl avvägd balans till det gestaltade, det framberättade, fungerar mer som bakgrund, scen för det den gestaltar än som ett självändamål. Joanna Olczak-Ronikiers egen person, både som berättare och som en i krönikan förekommande familjemedlem, antar genomgående en tillbakadragen position i texten, men tillåter sig ändock att vid tillfälle träda fram och diskret förtydliga och kommentera fakta och komposition. Det är i egenskap av krönikeskrivare hon ikläder sig sin mest intressanta roll, väl medveten om och mycket uppmärksam på att hennes känslomässiga band till människorna hon skriver om och de fakta hon måste ådagalägga i texten komplicerar författargärningen. Ibland ställs Joanna Olczak-Ronikier i en intressekonflikt, där hjärtat, som säger åt henne att skydda familjen och bevara dess hemligheter, dikterar en sak och det dokumentära uppdraget, vars syfte är att ådagalägga, klargöra och befästa, en annan, och i slutändan tvingas hon, förvisso för släktens förevigade och bästa, att ge texten företräde framför känslan.
I minnets trädgård rekommenderas varmt den historieintresserade som uppskattar läsning om människans plats i historien, inte bara om själva historien i sig, och den inbitne släktkrönikeslukaren som inte tackar nej till lärdomar om den större, historiska kontexten kring det omskrivna familjeödet.

La Bibliofille

David Bellos Georges Perec - A Life in Words

Klump i halsen, klump i magen, det bränner i ögonen: Georges Perec dog. Jag har just läst ut David Bellos Georges Perec - A Life in Words.

Det borde inte kommit som vare sig en chock eller överraskning att Perec är död, sedan urminnes tider vet jag att Georges Perec avled i lungcancer den tredje mars nittonhundraåttiotvå, fyra dagar före sin fyrtiosjätte födelsedag. Men ändå var det olovligt sorgligt att läsa! David Bellos började ett sextiotal sidor från slutet av boken ge små diskreta vinkar om vad som komma skulle: Perec blev förkyld, fick ont i ett ben, hade lite svårt att andas, och allt gick så fort och så dog han på Hôpital Charles-Foix, Ivry, utanför Paris, neddrogad med morfin, omgiven av många goda vänner och den vackra Catherine Binet vid sin sida. NEEEEJ! Kom tillbaka...
Tjugosex år senare sitter jag i mitt kök och känner mig som Kristina Lugn, är sårad över att solen skiner, att affärerna är öppna, att allt fortsätter som om ingenting hänt. Georges Perec har ju dött! Mot bättre vetande har jag alltid föreställt mig att Perec går runt och lever och finns på gatorna i Paris, åtminstone skulle det lika gärna kunna vara så för mig. Hans böcker finns kvar och jag tar i och läser i och flyttar på och donar med dem nästan varje dag, någon enstaka gång är det något inslag om honom på tv. Men jag väntar inte på hans nästa roman. Det finns en gräns för mina förvillelser.
David Bellos har aldrig själv träffat Georges Perec, men har genom att samtala med hans familj och vänner, genom att läsa korrespondensen dem emellan, lyckats åstadkomma en mycket levande skildring av honom, både som författare och privatsperson. Biografin är ömsint skriven utan att bli sentimental, och stilen störs inte heller av textens vetenskaplighet, som istället förstärks medelst företeelser som exakta tidsreferenser och en gedigen men diskret notapparat med tydliga källhänvisningar. Det dryga femtiotalet fotografier i Georges Perec - A Life in Words är kanske främst där i ett dokumentärt syfte, men skapar också en närhet till Perec som tillåter läsaren att känna för Perec som för en god vän, på samma sätt som de små högst personliga detaljer som Perecs närmaste varit generösa nog att delge Bellos. Några smakprov:

Perec hade mycket dåliga tänder i olycklig kombination med en enorm tandläkarskräck, och sköt upp sina besök med dåliga ursäkter, som att han kände sig ledsen och inte ville höra borren, och när han väl kom till mottagningen fick hans tandläkare distrahera honom med metoder som hon vanligtvis bara använde på småbarn. (562)

Då Perec fått klart för sig att han hade cancer sa han till sitt hjärtas dam Catherine Binet att han minsann skulle bli den elegantaste cancerpatienten i Paris. (711)

Perec blev mycket upprörd då han fick höra att Louis Althusser, berömd filosofilärare vid École Normale Supérieure, strypt sin hustru, men kunde inte hjälpa sig, utan hittade mitt i känslokaoset på en liten elak ordvits om det: Althusser trop fort!, vilket betyder; Althusser (är) för stark, vilket låter som; Al, tu serres trop fort, vilket betyder; Al, du trycker för hårt! (681)

Perec drömde om att skriva barnböcker, bland annat en om en man som var så liten att ingen kunde se eller höra honom, var världsmästare i en millimeter häck och tog sitt dagliga bad i en daggdroppe. (682)

Georges Perecs aska finns i kolumbariet på kyrkogården Père Lachaise, han delar grav med sin faster Esther Bienenfeld. Dit ska jag vallfärda nästa gång jag åker till Paris.
Å, vad han fattas mig nu!

La Bibliofille