Céline Curiols Voix sans issue

Så blev det en bok på franska till sist: Céline Curiols Voix sans issue, författarinnans debutroman om en ung parisisk Kvinna och hennes kärlek och passion till en Man som förvisso attraheras av henne och smickras av hennes känslor för honom, men älskar en annan kvinna.

Intrigen i sig - en kvinnas förhållande till en gift (?) man är vare sig särskilt originell eller intressant, men gestaltningen av Kvinnans beroende av Mannen i texten är skön att skåda, som tidvatten. Texten förhåller sig till läsaren som Mannen förhåller sig till Kvinnan - finns Mannens närvaro till Kvinnan i historien finns det en större närvaro mellan text och läs; är Mannens frånvarande i rum och känsla ökar avståndet mellan text och läsare.

Som studie i ett posttraumatisk och därmed sargat känsloliv är Voix sans issue ganska intressant. Det primära är inte att få veta vad som händer, det är kvinnans reaktioner på det som sker, hennes psyke, pendlingarna mellan kittlande förälskelse, djup besvikelse och ren och skär ångest, hennes förmåga att gång på gång försätta sig i farliga situationer vis-à-vis män - Lolita uppvuxen - som är Voix sans issues raison d'être.
Det förvånar mig att jag alls tyckte om Voix sans issue, men det gjorde jag, och det helt tack vare dess gestaltning. Céline Curiol vet helt enkelt att använda sig av en vanligen ganska tafflig genres konventioner på ett intressant sätt, ger det individuella, psykiska händelseförloppet företräde framför den allmänna, faktiska världen utan att därför inlåta sig på djuplodande utsvävningar i Kvinnans tankebanor, och lyckas, bland annat genom att låta Kvinnan och även Mannen vara namnlösa, göra berättelsen både distanserad och intim samtidigt.
Eller har jag månne låtit mig förföras av franskan? Inte helt omöjligt.

Vill Ni hellre läsa på svenska? Boken gavs nyligen ut i svensk översättning med titeln Utrop.

La Bibliofille

Måndaglig experimentsslöjd I

Då jag skvalpar omkring bland litteraturbloggarna på Det Världsomspännande Nätet lägger jag ofta märke till att många har små roliga saker, tävlingar och sådant, för sig, det skulle jag också vilja ha! Nu har jag bestämt mig för att bjuda på kuriositetskarameller i min salong på måndagar!

Det har nog framgått med önskvärd tydlighet att jag är hemskt kär i den franske författaren Georges Perec. Perec var medlem i en författarsammanslutning kallad OuLiPo - "Ouvroir de littérature potentielle", vilket betyder ungefär "verkstad för möjlig litteratur" på svenska - som ägnade sig åt att experimentera med redan befintlig litteratur, men också använde experimentet som ett kreativt element i sitt egna skapande. Ett av de mer berömda verk som tillkommit inom denna kontext är just Georges Perecs La Disparition/Försvinna som är skriven helt och hållet utan bokstaven e. Syftet med OuLiPo:s verksamhet var aldrig att förringa, förlöjliga eller driva med litteraturen, utan snarare att visa på att dess skönhet inte bara var tillgänglig i absolut frihet, utan också genom det största tvång, att leken låg i allvaret, och allvaret i leken.

Inte helt otippat kommer mina kuriositetskarameller att serveras i OuLiPo:sk anda: måndaglig experimentsslöjd! Inte så interaktivt, men ändå! Experiment numéro 1 kommer att vara en adaptation av en av mina favoritpoetissor Kristina Lugns Jag vill inte träffa jourhavande medmänniska enligt S+7-principen. S+7-principen är en lek för ord- och litteraturnörden som går ut på att man byter ut samtliga substantiv (man kan byta ut vilken ordklass som helst) mot det sjunde följande substantivet (eller annan vald ordklass) i ordlistan (vilken som helst). Läs, roas, njut!

***

Jag vill inte träffa jourhavande medmänniska
( Kristina Lugns original)

Jag vill inte träffa jourhavande medmänniska
jag vill inte tala med akutteamet och krisgruppen.
Jag vill att Mörkrets furste ska komma
och underteckna mitt sista frånvarointyg.

Jag vill inte samarbeta med döden.
Jag vill att hon ska veta vem jag är
och utmana mig på duell om mina identitetshandlingar.
Dessutom vill jag ha mycket
mycket morfin
och långa nekrologer.

Trubadurerna ska samlas
på mitt fönsterbleck
Och kungen och drottningen
ska sätta på sig sina kronor
och be mig om ursäkt.

Och det enda jag vill ha
i avskedspresent
är att få rusa i din famn.

Ja, jag vill som en diktrad
rusa i din famn!

***

Jag vill inte träffa jourhavande medvind

(efter Kristina Lugns Jag vill inte träffa jourhavande medmänniska)

Jag vill inte träffa jourhavande medvind

jag vill inte tala med akvedukten och kristallmottagaren.

Jag vill att Mörkrummets Fuskverk ska komma

och underteckna mitt sista frälse.

Jag vill inte samarbeta med dödperioden.

Jag vill att hon ska veta vem jag är

och utmana mig på dukt om mina idévärldar.

Dessutom vill jag ha mycket

mycket morgongåvor

och långa neokolonialismer.

Trugen ska samlas

på min fönsterplats.

Och kungsfiskaren och drunkningen

ska sätta på sig sina kronofogdar

och be mig om uruppförande.

Och det enda jag vill ha

i avsky

är att få rusa i din fanatism.

Ja, jag vill som en diligens

rusa i din fanatism!

***

La Bibliofille

Dubravka Ugrešićs Smärtans Ministerium

En rekommendation, en nyfikenhet och en Kär Svägerska drev mig i sidorna på den kroatiska författarinnan Dubravka Ugrešićs Smärtans ministerium. Romanen utspelar sig i Amsterdam knappt ett decennium efter Balkankonflikten, och skildrar ur en ung kvinnas perspektiv de jugoslaviska utvandrarnas och flyktingarnas möda att definiera sin jugoslaviska identitet, försonas med förlusten av den, och skapa sig ett nytt jag.
Dubravka Ugrešićs bild av De Exilerade Före Detta Jugoslavernas situation är mycket gripande, och förefaller göra den komplexa situation de hamnat i rättvisa, tillgänglig för oss som inte delar deras erfarenhet av att förlora både sin historia och sitt hemland. Att inte känna sig hemma i sitt nya land, för att det inte är ens eget, hemma; att inte kunna återvända hem, för att det inte finns något hem att återvända till. Hemma finns inte längre kvar där de lämnade det, utan har gått vidare, förändrats, och det att inte vara hemma hemma är i sig förödmjukande och sårande. Det är knappt ens tillåtet att minnas detta hemma, blicka tillbaka på det som utgjorde och definierade detta hemma, ty "juggenostalgi" är fult. Det är en den dubbla exilen, och åtminstone en del av den kan alla som någon gång flyttat ifrån ett hem relatera till.

Dubravka Ugrešić

Smärtans ministerium blir greppbar för oss för att den berättar om ett liv i nuet i förhållande till minnet av det som gått förlorat, inte försöker få oss att förstå krigets fasor, utan berättar om sorgen. Tanja, romanens huvudperson, bevittnade precis som resten av världen det balkanska traumat på avstånd, och det blockerar hennes sorg. Först när hon själv faller offer för bortdrivning och övergrepp, reduceras, när också hennes värld rämnat, blir hon en av De Sina. Och då kan också vi komma i närheten av att förstå De Före Detta Jugoslavernas smärta, som i Tanja tar sig uttryck i de Förbannelser som är De Före Detta Jugoslaviska Folkens kulturskatt. De är så vackra i sin ondsinthet att det gör ont att läsa dem.

Smärtans ministerium rekommenderas Er å det varmaste.

La Bibliofille

Erlend Loes Gör vad du vill

Ända sedan jag såg Erlend Loe i det norska litteraturprogrammet Bokbadet har jag gillat honom skarpt. Hans största företräde är hans makalösa förmåga att balansera på knivseggen mellan det vansinnigt komiska och fruktansvärt sorgliga, så att en läsare skrattar sig fördärvad och en annan får en sorgsen klump i halsen av att läsa samma sak.
Gör vad du vill är den svartaste av de Loe-böcker jag läst (Naiv. Super., Doppler, Volvo Lastvagnar, Kurt och fisken), och handlar om artonåriga Julie, romanens jagberättare, som mist sin familj i en flygplansolycka. Hur tragiskt som helst. Verkligen. På det sättet är Gör vad du vill inte alls rolig, när man vet att allt knas som Julie gör, gör hon för att hon är så sabla olycklig att hon inte vill leva mer. I läsande stund kanske man fnissar till åt någon dråplighet, men så minns man vem det är som berättar, och då är det inte lika kul helt plötsligt.

Loe leker med det antitetiska komik-/tragikskiftet i Gör vad du vill, liksom i flera av sina andra böcker, men på ett annat sätt än tidigare. I Doppler var tragiken ett skugglikt inpass som då och då skymtade i den komiska och bisarra berättelsen om Doppler och älgen Bongo, men i Gör vad du vill är förhållandet omvänt, komiken är tragikens skugga, en skugga som kanske är nödvändig för att man ska orka med att läsa en bok som egentligen är så himla sorglig. Kontrasten mellan komik och tragik är i båda fallen viktig för att göra texten intressant, det blir Gör vad du vill ett tydligt exempel på i slutet av romanen där symbiosen mellan komiskt och tragiskt upphör, och det bara är på det ena eller andra sättet, och det ena sättet är ganska okej solokvist, men det andra är verkligen vidrigt utan skugga! Hoppas Ni förstår vad jag menar även om jag uttrycker mig kufiskt, jag vill inte avslöja några detaljer ur handlingen för Er som sätter värde på spänningsmomentet och själva vill ta reda på vad som kommer att hända.
Så mästerligt jag måste lyckats mörda all Er lust att läsa Gör vad du vill med allt mitt snatter om antiteser och komik och tragik och bla, bla, bla! Det är en underhållande bok som passar perfekt i läsfåtöljen en regnvädersdag, eller varför inte i solstolen när det är fint väder?, när man inte orkar med någon avancerad läsning, utan bara vill gotta sig lite. Mycket nöje!

La Bibliofille

Tim Davys Amberville

En roman om mjukdjur med namn som Eric Björn, Tom-Tom Kråka, Ormen Marek, Sam Gasell, Emma Kanin? Sådant är jag svag för, mycket svag. När jag väl bevärdigat ägna Tim Davys Amberville en extra blick efter att länge ha varit skeptisk på grund av allt stoj och hallå runt denna roman, föll jag som en fura för Patrick Norrmans ruffa illustrationer. Handlingen lät sådär: Nicolas Duva ställer Eric Björn inför ett ultimatum; antingen tar Eric bort Nicolas Duvas namn från den mytomspunna Dödslistan, eller så dör hans fru Emma Kanin. Eric Björn har inget att välja på, självklart måste han rädda frugan!
Nu är boken läst/beskådad. Och me like. Faktiskt. Men bara av en enda anledning: att den är mjukdjurifierad och utspelar sin i en mjukdjursstad. Jag hade aldrig tagit i den med tång om romanfigurerna varit människor, aldrig! Intrigen skulle blivit fullständigt ointressant och osa amerikansk b-thriller, och det gör den egentligen i sin faktiska tappning också, men av någon underlig anledning reagerar jag knappt på Ambervilles stereotypt klassiska uppbyggnad just för att den gestaltas som den gör: med mjukdjur i en mjukdjursvärld. Är inte det märkligt? Hur kan mjukdjur i en låtsasstad vara nog för att häva alla de kriterier som jag normalt bedömer efter? Klassar jag den inte som roman? Blir den omedvetet, genom mjukdjuren och illustrationerna, en saga i mitt litterära medvetande, och därmed tillåts ta ut svängarna så som en saga gör? Eller uppfattar jag romanen som en ironisering av genreattribut, och därför betraktar en konstruktion, som jag i vanliga fall skulle fnyst åt och kallat "förenkling", som lite smålistig? Eller är jag så lättköpt att det räcker att byta ut en femtioårig man mot en nalle i samma ålder för att jag alldeles ska byta koncept och preferenser? Jag skulle aldrig tagit i Amberville med tång om det varit en "människobok"!
Därmed inte heller sagt att jag är upp över öronen förälskad i Tim Davys bok och höjer den till skyarna, för så är inte fallet. Jag betraktar ingalunda romanen som ett snillrikt litterärt mästerverk, utan snarare som en kul grej. Men ändå! Davys spel med genrekonventioner, hur han lyckas upphäva litterära spelregler genom att leka med förmänskligade mjukdjur, är rätt så schysst! Om det är ironisera som han försöker göra, så är Tim Davys mycket skicklig i den konsten, och vet att hålla balansen. Särskilt slående blev det i ett av Ambervilles sista kapitel där Eric Björn försjunker i filosofiska grubblerier om kyrka-stat-mjukdjur, och det är nästan så att man börjar att tröttna på tankeabstraktionerna då plötsligt följande inträffar: "Björnen snubblade till på en purjolök som låg på trottoaren, men lyckades undgå att trilla och gick vidare; även i tanken." (303). Björnen snubblade på en purjolök! Och det tror inte jag var av en händelse. Den avdramatiserar, snudd på förlöjligar, Eric Björns djupsinnigheter, distanserar. Så händer det igen: nallen snurrar in i existentiella tankevindlingar tills: "Eric Björn tog till vänster på måfå och lukten av smält ost slog emot honom som en öppen dörr." (304). Hade en trottoarkant och dieselångor fått samma effekt som en purjolök och smält ost? Nej, jag tror inte det.
Förbanne den person på Albert Bonniers Förlag (eller vem det nu var) som tog beslutet att byta omslag och utelämna Patrik Norrmans illustrationer ur Amberville när den gavs ut i pocket. Vad tänkte hon/han på? Och varför i hela friden brydde de sig alls om att trycka en oillustrerad häftad utgåva? Vilken av dessa böcker skulle Ni helst köpa om Ni skulle välja: den inbundna med illustration på omslaget och illustrationer i, pocketutgåvan med en ful bit gata med en pil på omslaget och utan illustrationer i, eller den häftade utgåvan som en gyllene medelväg, med illustration på omslaget (fast inte av Patrik Norrman), men inga illustrationer i?
För mig finns inga alternativ. Jag tycker (vilket säkerligen redan framgått med all önskvärd tydlighet) att illustrationerna är oumbärliga för Amberville, Amberville utan illustrationer måste vara som Sound of Music utan sång! Något sådant iallafall...
Visst fungerar Amberville som ren underhållningsläsning, men jag tycker främst om boken i egenskap av genreexperiment, hur den kullkastar genrekonventioner genom att använda sig av attribut från barnlitteraturen, och därmed säkerställer sin egen position: Tim Davys mjukdjur förlåter Amberville allt!

La Bibliofille

Lloyd Jones, Mister Pip

I min jakt på nya bra författare och böcker vågade jag språnget och begav mig till Stadsbiblioteket för att låna en bok som jag länge har spanat på, men inte varit tillräckligt intresserad av för att köpa: Lloyd Jones Mister Pip.

Romanen tillhör utan tvekan de bättre böckernas kategori, men oförglömlig och sömlös är den inte. Den utspelar sig på en avlägset belägen ö i den södra delen av Stilla Havet. En ung svart flicka och hennes klasskamrater ges, mitt under pågående inbördeskrig, möjlighet att fly från den fattiga verkligheten då deras lärare läser för dem om Mister Pip i Charles Dickens Great Expectations. Kontexten är intressant, historien likaså kontrasten mellan dramatiska händelseförlopp och ett skådande berättande får ett slags tidsupphävande effekt som får läsaren att helt uppslukas av Mister Pip. Men så ändrar berättandet i ett slag karaktär. Berättaren blir sentimental. Texten som dittills på det stora hela varit av ett konkret och framåtdrivande slag blir tillbakablickande och emotiv, uppenbart effektsökande och dess försök att väcka vårt medlidande för påträngande. Jag tror att jag till och med kan ange exakt i och med vilka ord förändringen sker:

I noticed a calendar on the wall. I asked if I might look at it. I discovered it was September. To illustrate the month there was a photograph of a white couple walking hand in hand along a sandy beach. The year was 1993. I worked out that I'd missed my fifteenth birthday. (189)

I samma stund som berättarjaget lägger sitt hemland bakom sig och inser att hon inte längre är ett barn förlorar hon sin trovärdighet. Problemet är klassiskt: den manliga författaren som misslyckas i sina försök att berätta ur ett kvinnligt perspektiv. Berättandet är fungerande, om än något vacklande, så länge romanens jag är ett barn, könsneutral, mer definieras av sin egenskap av barn än av ung mänsklig varelse av kvinnligt kön. Barnet som inte brytt sig om så mycket annat än Mister Pip, som knappt aldrig ens haft ett par skor på fötterna på den lilla ön i Stilla Havet, kommer till de vita människornas land, får veta hur gammal hon är och börjar som av en händelse låta sina tankar kretsa kring BH:ar, smink, kondomer och sin fars sexliv. Va?!? Var god välj ETT problem och skildra det ordentligt istället för att koka soppa på allt från traumatiska minnen till utanförskap, rasfrågor, sexuellt uppvaknande och detektiviskt nystande i det förflutnas trådar! Man får väl anta att författaren har för avsikt att, i en ambition att vara heltäckande, problematisera den förlorade oskulden, den man förlorar då man sett vedervärdiga saker ske inför ens blick, då man tvingats lägga det förflutna bakom sig, lämna ödemarken för civilisationen, ta farväl av barndomen, bli vuxen, och tanken är god, men det fungerar inte. Tråkigt, men sant.
Mitt råd: läs Mister Pip, men slå igen boken efter punkten på sidan etthundranittio. Den håller dit, men inte längre.

La Bibliofille

Cormac McCarthys The Road

Jag kan inte minnas när jag senast läste en bok som alldeles gjorde mig glömsk om tid och rum, men nu har det hänt. Cormac McCarthys The Road måste vara en av de bästa böcker jag någonsin läst. Romanen skildrar en postapokalyptisk värld, en obarmhärtigt mörk och svart värld som står bortom all räddning. Vi vet inte vad som hänt, men att något obeskrivligt fasaväckande ägt rum och att det ultimata kaoset farit fram över världen står utom all tvekan, och vi möts av det största lugn, den största tystnad. I detta öde land vandrar far och son på väg mot havet.

Prosan är ungefär lika karg och avskalad som den värld den beskriver, den är precis som de människor den skildrar reducerad till de mest basala sinnesintrycken: den ser, den hör, känner värme och kyla, väta och torka, urskiljer dofter. Den använder sig inte av känsloladdade adjektiv eller adverb, den berättar att sonen säger att han är rädd, riktigt rädd, men analyserar inte känslan närmre, utan håller ett avstånd mellan sig och sina objekt. McCarthys stilistik i The Road karaktäriseras framför allt av verbet och rörelsen. I en postapokalyptisk tillvaro är känslan, den emotiva känslan, en lyx, människorna i den är reducerade till instinkter, medkänsla och sympati kan man inte kosta på sig.
I stilens gestaltande av det gestaltade ligger romanens storhet. Att författaren inte med ett ord antyder vad det är som har hänt, aldrig tittar bakåt utan tillsammans med far och son vandrar mot ett framåt som är lika ofruktbart och skoningslöst, än mer så, än den väg de lagt bakom sig och nu vandrar på. Det övergår vårt förstånd, och kan aldrig göras fattbart för oss. Återigen handlar det om att säga det osägbara, och för det räcker inga ord till. Berättarröstens seende får måla en bild för oss av det den ser, utifrån vilken vår fantasi i sin tur får måla en bild av det som föregick det sedda. Bara så kan vi en börja att förstå fasan.
Som en existentiell roman är The Road i all sitt mörker ändå trösterik och öm: det kan vara en nåd att det inte finns någonting mer, livet är inte alltid det största goda:

Are you real brave?
Just medium.
What's the bravest thing you ever did?
He spat into the road a bloody phlegm. Getting up this morning, he said.
(291)

Vissheten om en ofrånkomlig död, vetskapen om att den mardröm man lever inte kommer att vara för alltid, kan vara det enda skälet till att man orkar gå vidare.
Jag stod länge tveksam till hur The Road slutade, tyckte inte riktigt att Cormac McCarthy fått till en avslutning som stod i paritet till romanen i övrigt, men ju mer jag funderar på det, desto mer övertygad blir jag om att den sista punkten inte kunde placerats på en bättre plats, på att de händelser som utspelar sig i slutet faktiskt är de bästa tänkbara. På samma sätt som vi lämnas utrymme att själva bestämma, göra oss en uppfattning om de händelser som föregick berättelsens tidsramar, får vi också lov att avgöra vad som ska komma att hända sedan, och också att omvärdera romanen utifrån denna nya ståndpunkt. Vi får bestämma vår egen läsart, vi är medskapare i McCarthys text, och vi får göra den hur hoppfull eller dödsdömd vi vill.

La Bibliofille

David Bellos Georges Perec - A Life in Words

Klump i halsen, klump i magen, det bränner i ögonen: Georges Perec dog. Jag har just läst ut David Bellos Georges Perec - A Life in Words.

Det borde inte kommit som vare sig en chock eller överraskning att Perec är död, sedan urminnes tider vet jag att Georges Perec avled i lungcancer den tredje mars nittonhundraåttiotvå, fyra dagar före sin fyrtiosjätte födelsedag. Men ändå var det olovligt sorgligt att läsa! David Bellos började ett sextiotal sidor från slutet av boken ge små diskreta vinkar om vad som komma skulle: Perec blev förkyld, fick ont i ett ben, hade lite svårt att andas, och allt gick så fort och så dog han på Hôpital Charles-Foix, Ivry, utanför Paris, neddrogad med morfin, omgiven av många goda vänner och den vackra Catherine Binet vid sin sida. NEEEEJ! Kom tillbaka...
Tjugosex år senare sitter jag i mitt kök och känner mig som Kristina Lugn, är sårad över att solen skiner, att affärerna är öppna, att allt fortsätter som om ingenting hänt. Georges Perec har ju dött! Mot bättre vetande har jag alltid föreställt mig att Perec går runt och lever och finns på gatorna i Paris, åtminstone skulle det lika gärna kunna vara så för mig. Hans böcker finns kvar och jag tar i och läser i och flyttar på och donar med dem nästan varje dag, någon enstaka gång är det något inslag om honom på tv. Men jag väntar inte på hans nästa roman. Det finns en gräns för mina förvillelser.
David Bellos har aldrig själv träffat Georges Perec, men har genom att samtala med hans familj och vänner, genom att läsa korrespondensen dem emellan, lyckats åstadkomma en mycket levande skildring av honom, både som författare och privatsperson. Biografin är ömsint skriven utan att bli sentimental, och stilen störs inte heller av textens vetenskaplighet, som istället förstärks medelst företeelser som exakta tidsreferenser och en gedigen men diskret notapparat med tydliga källhänvisningar. Det dryga femtiotalet fotografier i Georges Perec - A Life in Words är kanske främst där i ett dokumentärt syfte, men skapar också en närhet till Perec som tillåter läsaren att känna för Perec som för en god vän, på samma sätt som de små högst personliga detaljer som Perecs närmaste varit generösa nog att delge Bellos. Några smakprov:

Perec hade mycket dåliga tänder i olycklig kombination med en enorm tandläkarskräck, och sköt upp sina besök med dåliga ursäkter, som att han kände sig ledsen och inte ville höra borren, och när han väl kom till mottagningen fick hans tandläkare distrahera honom med metoder som hon vanligtvis bara använde på småbarn. (562)

Då Perec fått klart för sig att han hade cancer sa han till sitt hjärtas dam Catherine Binet att han minsann skulle bli den elegantaste cancerpatienten i Paris. (711)

Perec blev mycket upprörd då han fick höra att Louis Althusser, berömd filosofilärare vid École Normale Supérieure, strypt sin hustru, men kunde inte hjälpa sig, utan hittade mitt i känslokaoset på en liten elak ordvits om det: Althusser trop fort!, vilket betyder; Althusser (är) för stark, vilket låter som; Al, tu serres trop fort, vilket betyder; Al, du trycker för hårt! (681)

Perec drömde om att skriva barnböcker, bland annat en om en man som var så liten att ingen kunde se eller höra honom, var världsmästare i en millimeter häck och tog sitt dagliga bad i en daggdroppe. (682)

Georges Perecs aska finns i kolumbariet på kyrkogården Père Lachaise, han delar grav med sin faster Esther Bienenfeld. Dit ska jag vallfärda nästa gång jag åker till Paris.
Å, vad han fattas mig nu!

La Bibliofille