Måndaglig experimentsslöjd VI

Då var Vi där igen - måndag, veckans mest förhatliga dag, men också veckans mest experimentella! Det har glunkats en hel del om Googles översättningstjänst, att den i sina välmenade försök att hjälpa oss människor att överskrida språkbarriärerna inte alltid är helt framgångsrik. Att översätta lyrik med den måste väl vara dömt att misslyckas, eller? Svaret på den frågan är tvivelsutan "ja". Men kan tjänsten ändå vara till någon nytta? Kan man kanske med Googles översättningstjänst månne skapa ny poesi medelst gammal poesi? Eller blir det bara konstigt? Eller blir det konstigt på ett poetiskt vis? Låtom oss med Google skapa poetisk variation, eller åtminstone roas en smula!

Karl Vennbergs Du måste värja ditt liv ställer alldeles frivilligt upp som försökspoem, det franska språket går entusiastiskt med på att agera mellanled, och Googles översättningstjänst sköter alltså själva transkriptionen från svenska till franska, och tillbaka till svenska igen.

***

Från det svenska språket...

Karl Vennbergs Du måste värja ditt liv

Du måste värja ditt liv
Längst inne i dunklet
måste du värja ditt liv.
Längst inne i dunklet
där den avhuggna stammen
löddras av save
skräckens skugga
rör vid din höft
och du ropar till fjäril och mossa
att frälsa dig för Guds hjärtas
barmhärtighets skull,
längst inne i dunklet
måste du värja ditt liv.

Längst inne i elden
måste du värja ditt liv.
Där synerna reser sig
blott för att sprakande falla,
de vita hästarna störtar
och smärtorna snärjer dig;
längst inne i elden
där den susande flykten stäckes
och den störtade skimmeln dör,
längst inne i elden
måste du värja ditt liv.

Längst nere i djupet
måste du värja ditt liv.
Där havsytan sluter sig
som en svepduk av siden
kring dagsljusets slocknande strålar,
bland gallerverk och urnor
där iskylan kramar
hörseln ur ditt öra
synen ur ditt öga,
längst nere i djupet
måste du värja ditt liv.

Längst nere i djupet
längst inne i elden.
Dunklet tillhör du
och havens höstblom,
elden tillhör du och vårens
störtande skimmel,
men intill dödens linje
är kravet ett
och valet ett:
själv dunkel, eld och djup
måste du i djupet, elden, dunklet
vid den avhuggna stammens
löddrande smärta
värja ditt liv.

Till Ellen
Ur Fiskefärd, 1949

...till det franska språket...

Vous avez à défendre votre vie de Karl Vennberg

À l'intérieur dunklet
vous devrez défendre votre vie.
À l'intérieur dunklet
où la souche avhuggna
mousse de mettre
skräckens ombre
toucher la hanche
et vous ont cruellement besoin d'un papillon et de la mousse
à mettre en place pour le cœur de Dieu
barmhärtighets souci,
l'extrémité de la dunklet
vous devrez défendre votre vie.

À l'intérieur de l'incendie
vous devrez défendre votre vie.
Il augmente la visibilité
seulement à l'automne de feu,
les chevaux blancs accidents
et les douleurs vous piège;
l'autre côté de l'incendie
où l'exode SUS stäckes
et il s'est écrasé skimmeln meurt,
l'autre côté de l'incendie
vous devrez défendre votre vie.

Au bas de la profondeur
vous devrez défendre votre vie.
Lorsque le niveau de la mer conclut
comme un svepduk de pages
éteint la lumière du jour autour de rayons,
entre grille et urnes
où iskylan hugs
votre audition de l'oreille
la vue de votre œil,
au bas de la profondeur
vous devrez défendre votre vie.

Au bas de la profondeur
l'autre côté de l'incendie.
L'obscurité vous appartient
et les océans höstblom,
l'incendie appartient à vous et au printemps
skimmel renversement,
mais la prochaine ligne de mort
est une exigence
et le choix:
lui-même humide, le feu et la profondeur
vous devez en profondeur, le feu, dunklet
au avhuggna SOUCHE
mousser la douleur
défendre votre vie.

Pour Ellen
De Fiskefärd, 1949

...tillbaka till svenska igen..!

Du måste försvara ditt liv av Karl Vennberg

Inne i dunklet
du måste försvara ditt liv.
Inne i dunklet
där stammen avhuggna
skum spara
Skräckens skugga
touch Essäer
och du desperat behov av en fjäril och mossa
att införa till hjärtat av Gud
barmhärtighets oro,
slutet av dunklet
du måste försvara ditt liv.

Inom brand
du måste försvara ditt liv.
Det ökar synligheten
Bara under hösten brand,
den vita hästar olyckor
och smärta du fälla;
den andra sidan av brand
där flykten SUS stäckes
och den störtade skimmeln dör
den andra sidan av brand
du måste försvara ditt liv.

Längst ner i djupet
du måste försvara ditt liv.
När havsytan sluter
som en svepduk sidor
off dagsljus runt strålar,
mellan nätet och de opinionsundersökningar
iskylan där kramar
hörseln på örat
synen av dina ögon,
längst ner i djupet
du måste försvara ditt liv.

Längst ner i djupet
den andra sidan av elden.
Dunklet tillhör du
höstblom och hav,
Fire tillhör dig och våren
Skimmel rulle
men nästa rad dödsfall
är ett krav
och valet:
våt själv, eld och djup
du har på djupet, elden, dunklet
den avhuggna stammens
Lödder smärta
försvara ditt liv.

För Ellen
Från Fiskefärd, 1949

***

La Bibliofille

Clarice Lispectors Stjärnans ögonblick

I min saga har Kungen av Landet Litteratur, Georges Perec, äntligen funnit sin Drottning: Clarice Lispector. Jag älskar henne. Bara så.
Stjärnans ögonblick har precis allt, precis allt. Med ljusets hastighet för Clarice Lispector oss från en ytterlighet till en annan, från det intimt existentiella till det makrokosmiskt metafysiska, och resan är obeskrivbar. Det är Skaparens kommentar till sitt eget teodicéproblem, Den Litterära Konstens till sin tillblivelse, en tragedi, en komedi, en ironi, den vanmäktiges ögonvittnesskildring, en samhällsskildring, en samhällskritik, en historia om de mänskliga villkoren, om en fattig ung kvinna i Rio de Janeiro, om, om, om!
Hur ska jag kunna förklara för Er vad jag känner, vad Stjärnans ögonblick är, när varje ord jag skriver tar död på den varma lyckokänsla som denna bok väckt i mitt väsen, hur? Förförd är jag, och vill bara krypa in i ett hörn med den och läsa den, läsa den, läsa den, och spotta, klösa, fräsa och väsa mot alla och envar som försöker väcka mig ur min saliga trans.

Clarice Lispectors sätt att använda sig av antitetiska förhållanden skapar en magnetisk och magisk text: en levande biologi mot ett av självbevarelsedrift dekonstruerat intellekt, blott begär och fysiska förnimmelser, aldrig sinnesrörelse, ett jag som skulle gå under av att fråga sig vem hon är. Distans och kyla upprättad av den mest varma och av medkänsla fyllda berättarröst. Den konkreta abstraktionen, den abstrakta konkretiseringen av det inre livet hos den lyckligaste av de olyckligaste själar. Och relationen mellan titel och innehåll - åh!
Jag kan ej mera, jag ger upp mina försök att isolera och definiera storheten hos Clarice Lispector och Stjärnans ögonblick, den är sig själv nog, upphöjd. Läsen, och I skall förföras.

Skönheten Clarice Lispector

La Bibliofille

Måndaglig experimentsslöjd V

Min världssyn är panpoetisk - poesi finns överallt. Den vackraste poesin är inte alltid den av författare komponerad och tryckt i böcker, den kan mycket väl stå att finna annorstädes. Såsom i radion.

Något bland det vackraste jag vet är Sjövädret i P1. Jag skulle kunna lyssna på Sjövädret i timtal, det finns en farbrorsröst som jag tycker särskilt mycket om, han får mig att vilja lyssna på radio, ha på mig raggsockor och tjock och för stor stickad tröja och fika jordgubbssaft och bullar vid köksbordet med tända värmeljus medan regnet öser ned utanför för resten av mitt liv. Under en lång tid har jag försummat mitt älskade Sjöväder, och det var inte förrän på Midsommaraftons kväll, då vännerna satt samlade kring radion ute på landet för att lyssna på en viss sportsändning som jag kom att tänka på mina stunder med Sjövädret, och hur länge sedan det var jag ägnade mig åt denna min älsklingssyssla som är Sjöväderslyssning.

Jag vill med bestämdhet hävda att Sjövädret är poesi, men vad anser Ni? I mitt litterära laboratorium kommer jag denna gång att som en sann forskare utsätta Er för Förnöjsamma Människoförsök: hur reagerar bokliga människor litterärt på en transkription av P1:s Sjöväder? Är Sjövädret poesi? Välkomna att göra Er stämma hörd i Måndaglig Experimentsslöjd V.

***

Sjöväder midsommardagen 15.55

Ett lågtrycksområde täcker Skandinavien
Vi har ett centrum över mellersta Norrland,
Ett annat väster om Lofoten,
och båda rör sig något norrut.
Ytterligare ett lågtryck finns väster om Brittiska öarna,
och det här lågtrycket är långsamt på väg österut,
och väntas nå Sverige först om ett par dygn.
Kulingvarning utfärdad för Skagerak och Norra Kattegatt.

Utsikter till imorgon kväll.

Tyska Bukten.
Omkring sydost,
tre till sju meter i sekunden,
i natt nio till tretton.
Under dagen sydväst,
och efterhand tio till kuling femton.
Måttlig till god sikt,
i natt och i morgon bitti passerande regn.

Fiskebankarna och Syd Utsira.

Först väst,
åtta till tolv,
något avtagande,
och god sikt.
Från i natt sydost,
tio till kuling femton,
på Syd Utsira upp till kuling arton,
och regn.
Sent i morgon sydväst,
något avtagande,
och mest god sikt.

Skagerak.

Först väst eller sydväst,
tolv till kuling sexton.
I natt avtagande,
till fyra till åtta,
och god sikt.
I morgon omkring sydost,
efterhand åtta till tolv,
och tidvis regn.

Kattegatt.

Först väst cirka tio,
på norra Kattegatt upp till kuling femton,
men i natt avtagande till cirka fem.
I morgon omkring syd,
från eftermiddagen nio till tretton.
God sikt,
men i morgon övergående regn.

Vänern.

Sydväst åtta till tretton,
i natt sakta avtagande.
Fram på söndagen,
syd eller sydost,
fem till åtta.
God sikt,
men sent i morgon regn.

Öresund, Bälten, och Sydvästra Östersjön.
Först väst,
Åtta till tolv,
och sakta avtagande,
till fyra till åtta.
Från sent i natt omkring syd
i morgon eftermiddag,
åter åtta till tolv.
God sikt,
men under söndagen övergående regn.

Södra Östersjön.
Väst sju till elva,
i natt något avtagande.
Fram på söndagen syd,
fyra till åtta,
och sen på eftermiddagen,

sex till tio.
God sikt,
men i morgon något regn.

Sydöstra och mellersta Östersjön.
Väst eller sydväst,
åtta till tolv,
i natt något avtagande.
i morgon eftermiddag syd,
sex till tio.
God sikt,
men till en början skurar på en del håll,
och möjligen också åska.

Norra Östersjön.
Omkring sydväst,
åtta till tretton,
i morgon tillfälligt något avtagande.
God sikt,
söndag kväll dock regn.

Rigabukten och Finska viken.
Sydväst sex till tio,
tidvis något avtagande.
Mest god sikt.

Ålands hav, Skärgårdshavet och Bottenhavet.
Syd eller sydväst,
sju till elva,
men i natt och i början på söndagen,
tillfälligt mellan väst och nordväst,
fyra till åtta.
God sikt,
men risk för något åskväder.

Norra Kvarken och Bottenviken.
Omkring syd,
fem till nio meter i sekunden.
God sikt,
men nära kusterna nån regnskur,
med risk för åska.
På måndag får de södra farvattnen sydlig eller sydvästlig vind,
och tidvis kuling,
och på Bottniska viken blir det sydostlig vind.

Vattenståndet.
Kalix har sexton centimeter över årets medelvattenstånd,
Ratan fjorton över,
Sundsvall tretton över,
Stockholm tre under,
Karlskrona elva under,
Klagshamn sexton under,
Göteborg sexton över,
och Vänern sextiotvå centimeter över referensytan på sjökortet.

Och så några aktuella observationer.

Skagen väst tretton meter i sekunden,
Måseskär väst sexton,
Pålgrunden sydväst nio,
Vinga väst tolv,
Hallands väderö väst tio,
Falsterbo också väst tio,
Hanö väst tretton,
Utklippan väst tolv,
Hoburg sydväst tio,
Gotska Sandön sydväst åtta,
Landsort sydväst nio,
Almagrundet sydväst tio,
Svenska Högarna syd fjorton,
Nyhamn sydväst tolv,
Örskär sydväst sju,
Brämön syd fem,
Bjuröklubb syd sju,
Pite Rönnskär och Rödkallen sydost sju,
och slutligen Storön,
ost,
fyra meter i sekunden.

***

La Bibliofille

Maryse Condés Traversée de la mangrove

Som Ni redan vet avbröts min läsning av Maryse Condés Traversée de la mangrove, Färden genom mangroven på svenska, av att boken på grund av oförlåtlig försummelse från min sida blev dyngsur, om dock ej missfärgad, vid sidan av en vattenmelon och en liter jordgubbar i en plastpåse i vilken ett ösregn delvis behagade nedtränga. Efter två dagar framför en kalluftsfläkt i öppen och upprest ställning hade bokstackaren idag torkat tillräckligt för att jag skulle kunna läsa färdigt den.
Det har onekligen gått troll mellan mig och Traversée de la mangrove. Jag har egentligen varit för trött, för ofokuserad, för grinig för att alls kunna ta till mig något annat än ren och skär underhållningslitteratur den senaste veckan, men som boken är lånad från biblioteket och från början skulle ha återbördats ditt i morgon dag ville jag inte ge upp den. Så blev den som sagt blöt, och när den väl var torr nog att hantera imorse hade en spindel krupit in i den och satt och myste mellan sidorna, till min smärre förskräckelse. Lyckosamt nog lyckades jag läsa de sista sidorna utan vidare missöden.
Traversée de la mangrove, Färden genom mangroven på svenska, skildrar en människas bortgång genom tjugo olika personers ögon i en liten by i Guadeloupe. Bilden av den döde mannen växer, ändrar karaktär för var enskild berättelse om honom, för vart och ett av de perspektiv genom vilket vi får se honom. Samtidigt är varje romanfigur huvudperson i sin egen berättelse, varför Traversée de la mangrove också handlar om hur den betydelse den nu bortgångne har haft för deras liv och öde, och för den guadeluopska byn i sin helhet, för interaktionerna och relationerna i det samhället.

Romanen är till en början ogripbar och undflyende, komplex, men allteftersom klarnande, mer medgörlig och fattbar för var fras, var mening, vart stycke och kapitel man tillryggarlägger i den. Det är något tvingande med dess komposition, den kräver fullbordan, det vill säga utläsning, vilket förvisso varje litterärt verk gör, men vissa på ett mer påtagligt vis än andra. Jag kan inte låta bli att tänka på den pusselmetaforik och -estetik som låg min älskade Georges Perec så varmt om hjärtat, och som han i den vackra inledningen till sin makalösa, fantastiska, underbara, magiska La vie mode d'emploi/Livet en bruksanvisning presenterar som en kommentar till det Paul Klee skriver om läsning i Pädagogisches Skizzenbuch: "Ögat följer de vägar som stakats ut för det i verket":

I början kan pusslets konst tyckas vara en ringa konst, en lättviktig konst, egentligen bara en torftig demonstration av gestaltteorin: det man ställs inför - det må gälla en perceptionsakt, en inlärning, ett fysiologiskt system eller, som i vårt fall, ett pussel av trä - är inte en summa av delar som först måste isoleras och analyseras, utan en helhet, det vill säga en form, en struktur: delen existerar inte före helheten och uppträder varken samtidigt med den eller efter den, och det är inte delarna som bestämmer helheten utan helheten som bestämmer delarna: kunskapen om det hela och dess lagar, om helheten och dess struktur, kan inte hämtas ur kunskapen om var och en för sig av de delar som bildar den: man kan ju titta på en pusselbit i tre dagar och tro att man vet allt om dess form och färg utan att koma ett tuppfjät vidare: det enda av intresse är möjligheten att foga biten till andra bitar, och i det avseendet liknar pusslet go-spelet; först när bitarna är samlade blir de läsbara och får en mening; betraktad för sig säger en pusselbit oss ingenting, den är bara en möjlig fråga, en oklar utmaning, men knappt har man, efter flera minuters försök och misslyckanden, eller under en mirakulöst inspirerad halvsekund, lyckats koppla ihop biten med en intilliggande bit, förrän den försvinner, upphör att existera som bit: det intensiva bryderi som föregick hopkopplingen, och som ordet puzzle - gåta - så väl beskriver på engelska, är nu inte bara omotiverat, nu när det är uppklarat: de två så mirakulöst förenade bitarna utgör nu en enda bit, som nu i sin tur ger upphov till misstag, tvekan, förvirring och väntan. [---] Det här leder fram till vad som väl är den slutliga sanningen om pussel: även om det kan tyckas så är det inget enmansspel: varje gest som görs av pusselläggaren har pusselmakaren gjort före honom: varje bit han tar upp och åter tar upp och granskar, smeker, varje kombination han prövar och åter prövar, varje trevande, varje ingivelse, varje förhoppning, varje besvikelse har bestämts, kalkylerats, utstuderats av den andre.

Att läsa är att pussla, och Perecs sätt att beskriva samspelet mellan pusselmakare och pusselläggare/text, författare och läsare/pussel är så knivskarp i sin exakthet att det är hissnande.
Jag kan inte ge upp en bok utan att ha för avsikt att någonsin läsa ut den för att jag efter några sidor tycker att den är dålig, ty man kan inte veta om en bok är dålig eller inte förrän man har läst ut den och har en fullständig bild av den, har vandrat igenom dess snårskogar och fält och nått dess högsta punkt utifrån vilken man har utsikt över hela landskapet. Detta är enlig min ringa mening en mer eller mindre generell sanning, som är särskilt gällande för Maryse Condés Traversée de la mangrove. Om Ni önskar ge er i kast med den och känner ett visst motstånd, minns då att det är per aspera ad astra som gäller.

La Bibliofille

Måndaglig experimentsslöjd IV

Resultatet av förra måndagens experimentsslöjd chockade många, inte minst mig själv, och jag står i djup tacksamhetsskuld till Lyran som hade vänligheten att på plats framföra en ursäkt till den gode Gustaf Fröding å mina skamsna vägnar. Dagens litterära laboration kommer att gå i försiktighetens tecken. Jag har valt kategorin "djur" som tema, och ersatt de i dikten normalt förekommande substantiven med de i ordlistan närmast följande djurrelaterade ditona (?). Det låter väl ofarligt? Låtom Oss idag lämna skyddsrockar, skyddsglasögon och öronproppar därhän, njuten så av den djuriska variationen på Karin Boyes Sköldmön - Sköldpadden:

***

Sköldmön (Karin Boyes original)

Jag drömde om svärd i natt.
Jag drömde om strid i natt.
Jag drömde jag stred vid din sida
rustad och stark, i natt.

Det blixtrade hårt ur din hand,
och trollen föll vid din fot
Vår skara slöt sig lätt och sjöng
i tigande mörkers hot.

Jag drömde om blod i natt.
Jag drömde om död i natt.
Jag drömde jag föll vid din sida
med banesår, i natt.

Du märkte ej alls att jag föll.
Din mun var allvarsam.
Med stadig hand du skölden höll
och gick din väg rakt fram

Jag drömde om eld i natt.
Jag drömde om rosor i natt.
Jag drömde min död var fager och god. ---
Så drömde jag i natt

***

Sköldpadden (djurisk variation på Karin Boyes Sköldmön)

Jag drömde om svärdbärare i nattfjäril.
Jag drömde om stridstupp i nattfjäril.
Jag drömde jag stred vid din sidenapa
rustad och stark, i nattfjäril.

Det blixtrade hårt ur ditt handjur,
och trollhararna* föll vid din foxterrier
Vår skarabé slöt sig lätt och sjöng
i tigande mörts hov.

Jag drömde om blodhund i nattfjäril.
Jag drömde om dödsur** i nattfjäril.
Jag drömde jag föll vid din sidenapa
med barder, i nattfjäril.

Du märkte ej alls att jag föll.
Din mungo var allvarsam.
Med stadigt handjur du sköldlusen höll
och gick din vägglus rakt fram

Jag drömde om eldfluga i nattfjäril.
Jag drömde om roskarl*** i nattfjäril.
Jag drömde mitt dödsur var fagert och gott. ---
Så drömde jag i nattfjäril.

* ett harliknande sagodjur som antogs tjuvmjölka kor på uppdrag av häxor.
** en skalbagge som frambringar ett tickande ljud som förr ansågs förebåda död.
*** en spräcklig vadarfågel som häckar längs Skandinaviens kuster.

La Bibliofille

Miranda Julys No One Belongs Here More Than You

En andra gång på mycket kort tid har det avverkats en novellsamling av en kvinnlig författare: No One Belongs Here More Than You av Miranda July.
Samlingen är mycket sällsam att läsa, då stämningen i den på något sätt är avstängd, avtrubbad, som om människorna i den överskridit en hårfin gräns, som om deras sinnen är lätt förvridna. Hur ska jag beskriva det? Rösterna i novellerna talar från ett slags efter, i en mikrokosmisk postapokalyps, är så tydligt sjuka, skadade, men också så sårbara, så fyllda av längtan många gånger att det är omöjligt att inte känna med dem, lida med dem, också ömka dem. Det är nästan som att läsa om barn. Ja, det är nog den mest sanna liknelsen, de skadeskjutna vuxna människorna i No One Belongs Here More Than You är åter blivna små förfrämligade barn.

Om Claire Castillon levererade käftsmäll på käftsmäll i Insecte skär Miranda July som en ett rakblad i Ditt kött i No One Belongs Here More Than You. Den novell som drabbar mig mest är This Person i vilken "This person" ges alla förutsättningar och möjligheter att bli älskad, omtyckt och omhuldad av alla, men ändå inte kan göra den enda skenbart enkla sak som krävs för att detta ska besannas.
No One Belongs Here More Than You är en grym bok, rå, krass, skickligt skriven, ofta rolig, men oftare smärtsam att läsa. Miranda July vet var hon ska lägga snittet och hur ett snitt ska läggas. Det svider och bultar, men blir aldrig blödigt. Bra. Mycket bra.

La Bibliofille

Anne Enrights The Gathering

Litterära pristagare lockar mig mycket. Inte för att jag i det avseendet lider av något slags bildningskomplex (bara yttepyttelite i så fall) eller vill vara fin i kanten, jag vill bara veta vad det är som är så bra med ett visst verk att det förtjänar att få Nobelpriset, Pulitzerpriset, Orangepriset, Augustpriset, Man Bookerpriset, Goncourtpriset eller vad det nu vara månde för ett förnämligt pris.

Anne Enright vann The Man Booker Prize för sin roman The Gathering år 2007, och besegrade därmed Ian McEwans On Chesil Beach (hur i hela friden McEwan lyckades få Man Bookerpriset för Amsterdam 1998 är mer än jag förstår, slutet i den romanen är något av det dummaste jag läst), Lloyd Jones Mister Pip, Nicola Barkers Darkmans, Mohsin Hamids The Reluctant Fundamentalist, och Indra Sinhas Animal's People. Romanen utgår ifrån ett berättarjag i nutid, och ifrån det dödsfall med vilken romanen börjar. Dess pulserande hjärta, springande punkt, är dock belägen någon annanstans, i en annan tid.

The Gathering är en berättelse om skuld, om hur en kvinna skapade en situation, en annan kvinna inte fanns där för att se vad som skedde, och en tredje kvinna som såg allt till att det som skedde aldrig blev känt, till att det fick så allvarliga konsekvenser för den som föll offer för alltsammans. Som fallstudie betraktad är The Gathering som fallstudie både intressant och fängslande - psyken är alltid lika spännande. Det är fascinerande att följa berättarjagets reaktioner på den förlust hon lider, på vad som väcker hennes skuldkänslor, vem hon projicerar sin skuld på för att kunna uthärda den, hur hon hanterar den.

Har Anne Enright enligt min ringa mening gjort sig förtjänt av sitt Man Booker Prize? Jodå, det är en klart bok, en sådan man gärna läser under semestern faktiskt: lagom utmanande och ansträngande med all substans i behåll. The Gathering vinner på att smältas långsamt, så fäll inga avgöranden om den bara någon millisekund efter att Er blick lagt den sista punkten bakom sig. Tänk, vrid, vänd, och Ni ska se att den växer!

La Bibliofille

Fem år av läsdagbok

Den 23 maj 2003 började jag föra läsdagbok. Fråga mig inte varför jag valde att börja just detta datum, jag har ingen aning, troligtvis hade jag nyligen köpt läsdagboken (en röd från En bok för alla, som på bilden till vänster) och tyckte att det skulle kännas konstigt att vänta tills närmsta födelsedag eller årsskifte med att börja skriva i den.

Det är väldigt intressant att titta i dem (det har blivit några stycken sedan dess), se vad man läste när. Den första bok som fick äran att införas i min läsdagbok var Anna Jörgensdotters Pappa Pralin som jag då tyckte var så bra att den fick fem hjärtan (sunt pueri pueri, pueri puerilia tractant) av möjliga fem , men vars förtjänster jag nu inte för mitt liv kan erinra mig. Eller om jag hade en period då jag var vurmade för böcker som handlade om psykiskt sjuka människor, av typen Prozac - min generations tröst (Elizabeth Wurtzel) det kan ha varit så.

Därpå valde jag att läsa Stig Dagermans Bränt barn , som jag minns mycket väl och som jag är säker på att jag skulle tycka hur mycket som helst om nu, men den fick bara två hjärtan. Tack och lov att jag började läsa litteraturvetenskap strax efter, så att det blev lite stil och finess på min läsning.

Den 11 juni 2003 läste jag en av de böcker som numer är med på min lista över 10 böcker man måste läsa innan man dör: Vladimir Nabokovs Lolita. Helt ute och cyklade var jag alltså inte i mitt läsande, det glädjer mig!

År 2004 satt jag den 11 juni med näsan i Alexandria-kvartetten av Lawrence Durell, den har jag inget som helst minne av idag, mer än att den handlade om fyra olika personer någonstans i Nordafrika (eller...?). Fast jag minns ATT jag har läst den utan att rådgöra med läsdagboken, så helt dement har jag inte blivit på fyra år. Den var tydligen helt okej, tre hjärtan fick den. Gott så!

Dorian Grays porträtt av Oscar Wilde som jag ägnade mig åt den 11 juni 2005 hade inte gjort något vidare intryck på mig då jag läste ut den, blott två hjärtan! Boken införs omgående på listan över böcker som måste läsas om för upprättelse, precis som Bränt barn.

11 juni 2006 då? Barbara Vines Gräshoppan. Jag ville verkligen tycka om den romanen då en Kär Vän rekommenderat mig den, men nej, det gjorde jag inte, blott ett hjärta fick den. Det blev mycket, MYCKET bättre 11 juni 2007 då jag läste om Georges Perecs La vie mode d'emploi (Livet en bruksanvisning), denna makalöst fantastiska bok som också finns med på min lista över böcker man måste läsa innan man dör, och självklart skulle ha fått fem hjärtan om jag inte vid det laget insett att hjärtsystemet (skalbaserade betygsystem överhuvudtaget) är ytterst intetsägande, och skrotat det för att instället skriva ner några rader om varje bok istället: "Det finns inte ord för hur bra detta är. Jag älskar Perec, han är bäst!" står det i läsdagbokens beskrivning.

Dagens datum visar på onsdag 11 juni 2008, och nu är det Anne Enright och hennes The Gathering som är mitt lässällskap. Den är lite småklurig av sig, men jag tycker bra om den efter att ha läst drygt två tredjedelar, och jag har känslan av att den kan komma att bli hur bra som helst på slutet. Försiktig optimism karaktäriserar sluttampen på denna läsupplevelse.

Kvarstår så den ultimata frågan: vilken bok kommer vara min "Nu läser jag" 11 juni 2009? Och 2010? Och 2011? Et cetera?

Finnes här fler läsdagboksförare förresten? Har Ni märkt av någon läsutveckling?

La Bibliofille

Måndaglig experimentsslöjd III

Äntligen måndag! Kan Ni tänka Er att jag nästan höll på att glömma det, i min förvirrade drömvärld hade jag fått för mig att det var fredag! Så lycklig jag blev då jag kom på att det ju är en sprillans ny vecka nu, som enligt den tre veckor gamla ordningen inleds med litterära experiment.

Har Ni någonsin hört glunkas om Lunariseraren? Det hade inte jag förrän jag för en kort tid sedan sprang på den på Det Världsomspännande Nätet: det är en språkomvandlare som omformulerar vilken typ av skrift som helst till det tonårsdito som används flitigt av de yngre generationerna på sajten/sighten (?!?) Lunarstorm. Kan man låta bli att fråga sig hur en äldre dikt, varför inte Gustaf Frödings underbart vackra Säv, säv, susa skulle ha sett ut om den nedtecknats på ungdomssajten/-sighten (?!?) av dagsens ungdom? Det kunde inte jag, utan rusade in i mitt litterära laboratorium utrustad med vit rock, skyddshandskar, öronproppar och skyddsglasögon. Ni bjudes här ödmjukast resultatet av Måndaglig experimentsslöjd III:

Gustaf Frödings Säv, säv, susa (original)

Säv, säv, susa,

våg, våg, slå

I sägen mig var Inglill

den unga månde gå?

Hon skrek som en vingskjuten and, när hon sjönk i sjön,

det var när sista vår stod grön.

De voro henne gramse vid Östanålid,

det tog hon sig så illa vid.

De vore henne gramse för gods och gull

och för hennes unga kärleks skull.

De stucko en ögonsten med tagg,

de kastade smuts i en liljas dagg.

Så sjungen, sjungen sorgsång,

I sorgsna vågor små,

säv, säv, susa,

våg, våg, slå!

zäv, zÄv, Zuza

(Säv, säv, susa enligt Lunariseraren)

zäv, zÄv, Zuza,

vÅg, våG, ZlÅ

i ZäGen mEj Va inglIll

dEn unga månde gÅ?

hoN ZKrek zOM en typ vingZkjuten ANd, typ NÄr typ hon zjönk i typ zjÖn,

Det va När Zizta Våj ztoD typ GRön.

de typ VoJo henne grAMze vid Öztanålid,

dET tog hon ziG zå ILla Vid.

de vore heNne gRAmzE typ för godz å typ gUlL

oCh för hennez Unga käRlekz zkuLl.

de ztUKKO En ögonzTen me tagg,

de kaztA zmuTz i en liLjaZ dagg.

zÅ ZjUNgEN, zjungEn ZorGZåNg,

i zojGzna vågor Zmå,

ZÄv, typ zäv, typ zuza,

vÅg, typ våg, Zlå!! *ler*

Så synnerligen smaklöst och vidrigt! Måtte Gustaf Fröding förlåta mig detta! Jag är i högsta grad upprörd, är det verkligen så dagens ungdom skriver på Lunarstorm/överhuvudtaget?!? Och framför allt VARFÖR?!? Eller överdriver Lunariserarens skapare i syfte att framhöja det stupida i det lunarstormska skrivsättet? Troligtvis väl? Hoppas innerligen! Jag tänker inte gå in på Lunarstorm för att kontrollera, min hälsa måste i detta avseende prioriteras, hjärtinfarkten är i denna stund hotfullt nära! Rapporter från korrespondenter som dödsföraktande vågar sig in i den digitala/virtuella/vad-det-nu-heter ungdomsgården mottages dock tacksamt!

La Bibliofille (född artonhundra frost)

Claire Castillons Insecte

Hur låter det med nitton noveller som på ett käftsmällande och makabert sätt skildrar relationen mellan mor och dotter? Spännande? Bra? Intressant? Kasta Er isåfall omedelbart över Claire Castillons novellsamling Insecte, Insekt på svenska. Den är intelligent, den är slug, den är mörk, förförisk, säregen, osund och sjuk som ett gammalt stinkande kärr och vansinnesbra! För ovanlighetens skull tänker jag inte bli långrandigare än såhär, orden fattas mig, om Ni läser Insecte kommer Ni att förstå. Allez-y!

Är förresten inte Claire Castillon oförskämt tjusig? Skriva fantastiskt OCH se fantastisk ut, orättvist!

Claire Castillon

La Bibliofille

Gunnel Lindes Den vita stenen

Läggdags är barnboksläsningens tid också för äldre människor, det finns inget bättre sätt att locka fram John Blund och skrämma bort nattmarorna, inte heller att få ro i en övertrött hjärna. Var gång jag kryper ned under täcket med en barnbok i handen känns det som om jag unnar mig en aftonpresent (som Caroline så fint kallar det), någonting riktigt speciellt.
I slutet av februari då det i bokhandeln var dags att plocka fram realisationsböckerna ur sina mörka gömmor fann jag ett alldeles ensamt och helt övergivet exemplar av Gunnel Lindes Den vita stenen som med sin förtvivlade lilla bokblick bönade och bad mig om att bli räddad. I närmsta telefonkiosk iklädde jag mig min superhjältemundering med ett stort B på bröstet, och med vinden fladdrande i min glänsande cape kastade jag mig dödsföraktande ut för Den Stora Stadens högsta byggnad, skallande med tordönstämma: Frukta ej Lilla Bok, Farornas tid är förbi! Det vill säga, jag lyfte upp boken, dammade av den och lade den i min väska för vidare transport mot min bokhyllas trygga nejder.
För några kvällar föll min blick på Den vita stenen då jag stod och borstade tänderna framför bokhyllan. Jag borstar alltid tänderna framför bokhyllan, umgås en liten stund med mina små böcker innan jag går och lägger mig, ett mycket rogivande tidsfördriv (finnes här månne någon mer bokhylletandborstare?). Anyhoo bestämde jag mig i den stunden för att det nu var Den vita stenens tur. Ska jag vara ärlig har jag aldrig tidigare läst den, jag såg den bara på TV när jag var liten, men minns mycket väl stenen, Fia och Hampus - eller Fideli och Farornas Konung menar jag - och linden. Vad svårt det var att föreställa sig Fideli som mörkhårig, hon var ju ljus på TV!

En väldigt söt och rar historia är Den vita stenen hursomhelst, lagom äventyrlig med ett anspråkslöst lyckligt litet slut där det till sist ordnar sig till det bästa för alla. Läs den en kväll då huvudet är trött, men bokmalen i Er ändå är sugen på läsning!

La Bibliofille

Don DeLillos Falling Man

Är det politiskt inkorrekt av mig att säga att jag är gränslöst trött på elfte september? Får man vara trött på elfte september och frustrerat tänka "Men GÅ VIDARE!" då årsdagen av terrordådet uppmärksammas år efter år efter år?, "vi har hört det nu!"?

Det bör erkännas att jag suckade uttråkat då jag insåg att Falling Man av Don DeLillo är en 9/11-roman, men jag valde att stå över mina fördomar, och det är jag inte ens en smula ledsen för. Romanen tar visserligen avstamp i attentaten mot World Trade Center 2001, men hanterar problematiken på ett för mig ickeprovocerande sätt. Falling Man är inte skuldbeläggande, inte proamerikansk/antimuslimsk i sin angreppsvinkel, utan snarare genomförd som en ingående granskning av tre människor med olika anknytning till 9/11: Keith som tog sig levande ur ett av tornen; Lianne, Keiths fru; Hammad, en av terroristerna ombord på de kapade planen. Ingen är god, ingen är ond. Keith faller förvisso offer för Hammad och hans likars gärning, men är icke desto mindre en skithög, och Hammad skildras inte som en genomond människa som går Hin Ondes ärenden, utan främst som någon som, om något stapplande och vacklande, agerar efter vad som är hans övertygelse och sanning. Lianne skapar jämvikt mellan de båda männen i egenskap av den romanfigur som inte har personlig erfarenhet eller inblandning i attacken, utan fäktas med andra, egna problem.

Det jag tycker bäst om med Falling Man är, förutom titelns mångtydighet som jag inte vill gå närmare in på utan lämna åt Er att utforska, textens gestaltning, dess avskalade, sakliga prosa och avsaknad av emotiva ledtrådar. Texten söker inte tala om för läsaren hur den bör läsas, utan gör sig till föremål för läsarens skådande. Den projicerar sig inte, kastar sig inte över sin läsare, utan håller sig öppen och blir genom sin tystnad mer talande.

Jag kan inte skriva om Falling Man utan att nämna hur tjusigt själva artefakten (inbunden utgåva från Scribner/Simon&Schuster, ISBN 9781416546023 för den som vill veta exakt) är utformad. Omslaget har en vacker blå färgskala, sidorna är ojämt skurna i framkant, vilket ger boken en genuint gammaldags prägel, och texten är satt i det vackra typsnittet Electra med generösa marginaler och radavstånd som låter blicken vandra ostört över raderna. En sann fröjd för ögat!

Don DeLillo står sedan jag läste hans The Body Artist mycket högt på min litterära börs, och även om Falling Man kanske inte riktigt når upp till den romanens nivå är jag ändå hemskt nöjd med denna DeLillos senaste prestation, och är nu mycket ivrig att stifta närmare bekantskap med hans tidigare alster. Har Ni ett tips att ge någon med blodad DeLillotand?

La Bibliofille

Måndaglig experimentsslöjd II

Äntligen måndag! Likt en säl som länge simmat omkring i det mörka havsvattnet och nystigen upp till ytan bländad blinkar och kisar mot solljuset lämnar jag mitt mörka litterära laboratorium för att delge Er resultatet av denna veckas poetiska vivisektion. Det har mekats med ett experiment kallat S mot def., en operation vari samtliga en texts substativ byts ut mot ordlistans definition av desamma. Hysteriskt roligt, tycker Ni inte?

Messieurs-dames, jag ger Er...

***

Ångest, ångest är min arvedel (Pär Lagerkvists original)

Ångest, ångest är min arvedel,
min strupes sår,
mitt hjärtas skri i världen.
Nu styvnar löddrig sky
i nattens grova hand,
nu stiga skogarna
och stela höjder
så kargt mot himmelens
förkrympta valv.
Hur hårt är allt,
hur stelnat, svart och stilla!

Jag famlar kring i detta dunkla rum,
jag känner klippans vassa kant mot mina fingrar
jag river mina uppåtsträckta händer
till blods mot molnens frusna trasor.

Ack, mina naglar sliter jag från fingrarna,
mina händer river jag såriga, ömma
mot berg och mörknad skog,
mot himlens svarta järn
och mot den kalla jorden!

Ångest, ångest är min arvedel,
min strupes sår,
mitt hjärtas skri i världen.

***

Stark negativ känsla av att vara utsatt för press eller obestämda hot är min obestämda mängd av övergång av egendom av visst värde från avliden till efterlevande (efter Pär Lagerkvists Ångest, ångest är min arvedel)

Stark negativ känsla av att vara utsatt för press eller obestämda hot är min obestämda mängd av övergång av egendom av visst värde från avliden till efterlevande,
min främre del av halsens skada i hud eller slemhinna genom vilken blod kan tränga ut,
min förmåga till inlevelse och medkänslas starka skrik i sammanfattningen av allt existerande som finns tillgängligt för mänsklig verksamhet.
Nu styvnar löddrigt luftlager närmast jorden
i den del av dygnet när de flesta sover och det normalt blir mörkts grova avslutande, lätt böj- och vridbara del av armen,
nu stiga större vilda områden som är bevuxna med träd och stela utsträckningar uppåt
så kargt mot den valvformiga begränsningens av rymden som omger jorden
förkrympta övertäckta konstruktion med bågformigt tvärsnitt.
Hur hårt är allt,
hur stelnat, svart och stilla!

Jag famlar kring i denna dunkla avdelning i hus eller lägenhet som är avgränsad av väggar, tak och golv och avsedd för viss verksamhet,
jag känner den höga, branta, bara berghällens vassa begränsande del av sida eller yta mot mina endera av handens fem rörliga långsmala delar som har gripförmåga,
jag river mina uppåtsträckta avslutande, lätt böj- och vridbara delar av armen
till blods mot de synliga, avgränsande förtätningarna i atmosfärens frusna sönderrivna tygstycken.

Ack, mina tunna skyddande genomskinliga hornplattor på spetsen av fingrarna sliter jag från endera av handens fem rörliga långsmala delar som har gripförmåga,
mina armars avslutande, lätt böj- och vridbara delar river jag såriga, ömma
mot större upphöjningar av jordytan och mörknat större vilt område som är bevuxet med träd,
mot den valvformiga begränsningens av rymden som omger jorden svarta, hårda metalliska grundämne som kan formas på många olika sätt
och mot den kalla planet som vi lever på!

Stark negativ känsla av att vara utsatt för press eller obestämda hot är min obestämda mängd av övergång av egendom av visst värde från avliden till efterlevande,
min främre del av halsens skada i hud eller slemhinna genom vilken blod kan tränga ut,
min förmåga till inlevelses och medkänslas starka skrik i sammanfattningen av allt existerande som finns tillgängligt för mänsklig verksamhet.

***

La Bibliofille