Retro: Andrej Kurkovs Pingvin försvunnen

Två saker fick mig att läsa Andrej Kurkovs Pingvin försvunnen från pärm till pärm: 1) den fina sättningen och typsnittet, 2) Pingvinen, jag måste veta hur det skulle gå för pingvinen. I övrigt lämnade denna ukrainska roman mycket att önska.

Om Pingvin försvunnen någonsin haft några litterära kvalitéer alls, så måste dessa förgåtts i översättningen. Vilken erbarmlig prosa! Hade inte min erfarenhet sagt mig att översättningsmaskiner är oförmögna att översätta grammatiskt korrekt skulle jag tveklöst gissat att en sådan varit i farten ifråga om denna pingvinbok, det är svårt att föreställa sig att den ukainska originaltexten skulle stappla sig fram på samma likstela vis. Dog den på sin färd mellan Ukraina och Sverige, Pingvin försvunnen?
Kvarstår ändå frågan huruvida en mer levande översättning skulle ha kunnat rädda Andrej Kurkovs roman, ty även innehållsligt är boken vansinnigt tråkig. Detta trots att Pingvin försvunnen är mycket rik på dramatik och fara - gangsters, rysk maffia, illegala krematorier, slaveri, smuggling, krigsförbrytare, och ond bråd död. Det är för lite.... pingvin! Pingvinen är verkligen försvunnen på alla sätt, såväl utanför som på det faktiska handlingsplanet. Den gör ett kortare gästspel i trakterna kring s. 340 för att återkomma först på s. 403. Och då är det ju bara etthundrafemtio sidor kvar av den femhundrafemtio sidor långa boken. Morr...
Jag förväntade mig en ukrainsk variant på Erlend Loes Doppler, men fick istället en icke-skruvad alternativ spänningsroman helt renons på humor. Varför fungerar det inte? Beror det på att jag som läsare saknar erfarenhet av rysk-slavisk kultur som jag missar poängen? Finns det i den ukrainska originaltexten en ton som gått om intet i översättningen, en ironi måhända, en glimt i ögat, som skulle belyst författarens genreintentioner? Eller har jag av omslag, titel, sättning, typsnitt och ursprung helt enkelt förletts att ta Pingvin försvunnen för någonting annat än vad den faktiskt är - en simpel spänningsroman? Man undrar...
För Er som trots min kritik mot densamma ändå vill ta Er an Pingvin försvunnen, vill jag varmt rekommendera att först läsa Döden och pingvinen, som enklast beskrivs som den hittills tudelade pingvinseriens första del. Den bakgrundsinformation Vi delges i Döden och pingvinen är omistlig för Pingvin försvunnen.

La Bibliofille

Nguyen Ngoc Thuans Blunda och öppna ditt fönster

Bara någon timma efter att Nguyen Ngoc Thuans Blunda och öppna ditt fönster, i Sverige utgiven på Bokförlaget Trasten, fått mottaga Peter Pan-priset på Bok- och Biblioteksmässan i Göteborg hade jag ett eget exemplar av denna barnbok i min hand.

Blunda och öppna ditt fönster besitter en av de egenskaper jag sätter högt värde på hos en barnbok, den har ett dubbelt tilltal. Dess huvudgestalt, 10-åriga Dung som bor i en by på landet i Vietnam, ger barnen någon att identifiera sig med, han berättar om de äventyr han är med om, om sina vänner, om sina tankar, om roliga, men också svåra saker han varit med om, men hans röst tycks präglad av en uråldrig österländsk visdom, åldringens klokhet som manar också sin vuxna läsare att verkligen lyssna. När Dung i början av boken frågar...

Vad heter du? Har du någonsin frågat dina föräldrar varför du fick det namnet? Jag tror att du kommer att få höra en lång fin historia. Det är en av dina hemligheter. En hemlighet som bara dina föräldrar känner till. När du vet varför du fick ditt namn förstår du varför namnet är det vackraste ljudet av alla. (16)

...är det som om frågan ställs av någon som besitter vida mer erfarenhet och klokskap än någonsin en vuxen kommer att förvärva. Inför denna röst är den vuxne läsaren inte äldre än Dung. Så fortsätter berättelsen och rösten tycks mer ägna mer uppmärksamhet åt en yngre läsare:

Farbror Hung bodde i samma by som vi. Han kom ofta över och drack te med pappa. Han hade en stor haka och bred käke, lite grann som en tiger. Han var väldigt stark och kunde springa många timmar utan att bli trött. På morgnarna brukade han komma till oss och väcka mig. Han stoppade sitt huvud under mitt täcke och sade:
"Är det någon hemma?"
Jag svarade: "Ja, ja..."
"Varför är dörrarna stängda då? Är ingen hemma?" röt han.
Jag sade: Jag vet inte, farbror."
"Vem är det som talar med mig då?"
"Det är huset. Jag är huset."
Då petade han på mig. "Men var är dörren då? Jag hittar inte handtaget. Är det här?"
"Nej, det är snoppen!" skrek jag. (20)

Fnissigt och allvarligt om vartannat alltså, men berättaren förlorar aldrig greppet om sin läsares uppmärksamhet, utan bibehåller alltjämt sin auktoritet, som i en gammal folksaga. Tonen är den vänskapliga och välmenande, och intar inte alls folksagans ensidigt sedelärande position, där den visa berättaren håller upp andra människors beteenden och ageranden som varnade exempel. Istället är det berättaren själv som tar snedsteg och kommer till korta, framhåller sin egen person som ett varnande exempel, men också som någon som inser sina misstag och försöker ställa tillrätta så gott man som människa kan.

Om barnberättelsens vilja i grunden är att lära genom underhållning handlar Blunda och öppna ditt fönster om hur det är att vara människa, om hur svårt det kan vara ibland, om vår litenhet på jorden och om nödvändigheten i att ha misskund med denna litenhet, inte bara hos andra, utan också hos sig själv. Vi måste acceptera och förlåta att vi inte är mer än människor, men också förstå att det är i denna litenhet som också vår storhet ligger.
Nyligen var jag på En Högt Älskad och Fullständigt Oemotståndlig Liten Persons ettårskalas. Denna Lilla Person är redan en hängiven bibliofil och "läser" och bläddrar så att sidorna ryker, varför han jämte många andra fina presenter förärades två stycken pekböcker och en bokhylla på den stora dagen. Om några år, en sådär åtta-nio stycken, har jag bestämt att vi, Den Högt Älskade och Fullständigt Oemotståndliga Lilla Personen och jag, ska läsa Blunda och öppna ditt fönster tillsammans. Vi ska fnissa åt alla tossigheter, kanske gråta en skvätt om det blir sorgligt, prata om sådant som kanske är lite svårt att förstå och vara nervösa och pirriga ihop när det blir riktigt spännande! Må åren gå!

La Bibliofille

Förresten! Läs också vad Ka hade att säga om Blunda och öppna ditt fönster!

Harper Lees To Kill a Mockingbird

To Kill a Mockinbird har jag haft lust och lockelse till länge. Vi har varit som tjur och matador, kretsat kring varann med blickarna fjättrade vid varann, långsamt valsat runt varann i vida cirklar, och så PANG! - tillslag. Har Ni någonsin haft en sådan relation till en bok?

Det finns litteratur som är så fullkomlig, vars alla komponenter är i så fullkomlig harmoni och balans att den gör alla ord man skulle vilja använda för att beskriva den överflödiga, omöjliga att använda, ety att allt man kan tänkas säga om dess historia, dess komposition, dess stil, dess innehåll, dess röst bara dräper den, berövar den dess lustfylldhet och magi för den som ber en berätta om en bok som To Kill a Mockingbird. Litteratur som ändå är så enkel, föga extravagant eller uppseendeväckande, på något sätt så ursprunglig att den talar rakt till den mest berättelsetörstande vrån i sin läsares lekamen. Sådan litteratur kallas god litteratur - en sådan bok kallas en god bok.
Jag vågar mig trots orden ovan på ett försök att beskriva. Harper Lee hade i sanning ordets och berättandets gåva, har förmågan att inför läsarens inre blick uppmåla ett fantastiskt och vidspännande bildrike, får oss att bli som barn i en sagostund, sitta med vidöppna ögon och spända öron för att inte missa minsta lilla smula av allt det goda som To Kill a Mockingbird rymmer på sina sidor, mellan sina pärmar. Man vill veta hur det ska gå för den svarte mannen Tom Robinson som sitter anhållen för en våldtäkt han helt uppenbart inte begått, man blir arg och frustrerad över att det är så orättvist, man sitter på helspänn, som på nålar när Scout, Jem och Dill smyger omkring runt familjen Radleys hus för att få en glimt av den enstörige Boo. Man läser banne mig To Kill a Mockingbird med hela kroppen, och jag tror att det är energin, livligheten, spontaniteten och barnet hos berättaren -flickan Jean Louise "Scout" Finch - som helt enkelt smittar av sig på en! Alldeles makalöst! Tror aldrig tidigare jag varit med om en sådan fysisk läsupplevelse! Jag är lite mållös faktiskt (därav denna skrivelses rörighet)...

La Bibliofille

Sara Villius Nej, det är en snöklump

På ytan berättar Sara Villius roman Nej, det är en snöklump om en ung dam som tillsammans med en Man åker till Öland, en skildring varvad med utsnitt och glimtar ur den unga damens förflutna. På djupet, i avgrunden, berättar romanen om så mycket, mycket mer.

Det viktigaste i Nej, det är en snöklump är det som inte sägs - romanens viktigaste partier är dess tomrum: det tomrum ur vilket det förflutnas berättelsetråd spinner, det tomrum in i vilket denna tråd spinner, och ur vilken reseskildringen (i brist på ett bättre ord) stammar.

Romanens tidslinje är den brutna, och de två berättelseplanen slingrar sig parallellt med varandra, fast åt motsatt håll, med olika sinnesstämningar och energier, som i en cirkelformation där de en gång ska komma att mötas.

Det finns ett Då och ett Nu. Dåets unga dam är sluten, kall, egocentrerad, uppslukad av av sin egen självmedvetenhet och attraktionsförmåga, och ser bara andra i förhållande till sig själv:

(Nej, det är en snöklump)

Terje står framför spegeln och säger att han är tjock och kanske inte så farligt i ansiktet men i den här skjortan om han tar en t-shirt under så som en korsett ungefär kanske den liksom håller in och det är ju faktiskt tjejer som tittar efter honom fortfarande men de kanske bara hånar honom eller? Jag säger att ja, du är tjock och du borde nog skaffa en riktig korsett snart. han frågar om jag är allvarlig och jag säger att han kan ju kolla själv i spegeln . Han säger att ingen kan tycka om honom och att han är misslyckad och jag håller med med säger att han har ju mig. Han börjar gråta och vill kramas men jag ger honom en klapp på kinden och säger att nu är det bra.
Vi går ut och promenerar längs ån och jag märker att det är många av männen vi passerar som tittar på mig och hur han blir mer och mer orolig vid min sida. Nu har han stannat och ser ner på ån som är is. han säger att titta där är en stackars fastfrusen and och ska vi inte gå bort till korvkiosken och hämta bröd så kan vi mata den och jag säger nej, det är en snöklump. (20-21)

Tomrummet så, i vilket någonting för läsaren okänt äger rum, ty i och med det förändras vår unga dam. Förvisso finns det hos henne en viss reservation, men hon besitter förmågan att skåda, är mer deltagande, öppen, reflekterande, förmögen att ta in företeelser utanför sin egen person:

Kamelerna

Stanna! Jag nästan ropar. Varför då, frågar han. Det är kameler , säger jag. Jag kliver ur och det är flera stycken i en vanlig hage. Några små, några stora och en med hängiga pucklar. Jag plockar blad av en ask. Det blir en stor bladbukett, väldigt fräscht. Inte alls som att riva gräs till hästar. När jag sträcker mig över stängslet med buketten kommer de fram. De ser ut som djuret i Den oändliga historien på nära håll. Näsborrarna. De äter och är så snälla. (73)

Genialiteten hos Nej, det är en snöklump - ty genial är den i sanning - ligger i dess ordlösa berättande, i det den inte säger, det som inte finns där, i sin pusselnatur som tvingar sin läsare till aktivt medskapande.
Liten, men naggande god är Nej, det är en snöklump: till omfånget tunn, men så sprängfylld av innehåll och berättelse trots att det i förstonde kan tyckas vara precis tvärtom. Få bokstäver, men massor av undertext, skatter att finna mellan rader och textfragment!

La Bibliofille

Retro: Norman Mailers The Castle in the Forest

En studie i Ondska. Så beskrev Norman Mailer The Castle in the Forest i en intervju i SVT:s Babel i samband med att romanen gavs ut. Det är en väldigt exakt beskrivning. I boken får vi följa den Hitlerska släkten i två, tre generationer fram till och med Adolf Hitlers födelse, barn- och ungdom. Men det är inte Hitler som är huvudperson i The Castle in the Forest, det är inte Adolf Hitler vi ska förstå, utan, som sagt, Ondskan.

Det är Ondskan som gör Mailers roman så intressant. Berättelsen har relevans och en gedigen bas, författaren har någonting att berätta, och gör det mycket skickligt. Berättandet gestaltar berättelsen, det finns en överensstämmelse mellan stil och innehåll: med en rak och förhållandevis okonstlad, om ändock metaforisk och vacker, prosa skildras helt krasst en ond människas tillkomst. Stilen gestaltar också miljön, det klär det österrikiska landskapet att skildras på mailerskt vis.
The Castle in the Forest är så klassisk i snittet att det är svårt att skriva om den på ett för boken och för Er givande sätt, utan att döda den. Romanen är välskriven, och det märks att Norman Mailer var en rutinerad författare med många böcker i ryggen och med känsla för sitt hantverk. Jag har aldrig tidigare läst någonting av honom, men jag ljög om jag påstod att att jag inte hade vissa förväntningar på denna hans sista skapelse. Han är ju trots allt något av en... gigant! Så är jag inte heller ett uns besviken, men inte överbegeistrad heller. The Castle in the Forest är helt enkelt en god bok. Och det räcker väl så?

La Bibliofille

Amélie Nothombs Mercure

Denna betraktelse över Amélie Nothombs Mercure måste inledas med en bön om förlåtelse till den människa som en gång i all välmening rekommenderade mig denna bok. All högaktan och respekt quand même!

Det är med sorg i hjärtat jag nu berättar att Mercure är det sämsta jag kommit över i läsväg detta år, *ledsen suck*. Förutom att jag någonstans vid horisontens rand kan urskilja ett frö till vad som i rätt händer skulle ha kunnat bli någonting riktigt bra, plus att miljöbeskrivningarna stundtals är riktigt målande, finner jag ingenting gott att säga om denna stackars lilla bok. Språket (franskt original) är taffligt och saknar helt finess. Berättarrösten är helt renons på trovärdighet, växlar mellan osynlig allvetande berättare och en berättare som bara har tillgång till de vanliga fem mänskliga sinnena, inte till romangestalternas psyke och tankevärld. Det finns ingen skönjbar konsekvens i detta. Syftet med en sådan berättarteknik är måhända riktig, men i detta fall helgar ändamålet inte alls medlen, det som ska skapa spänning, vara något för läsaren övverraskande, blir bara ett klumpigt och oraffinerat jag-vet-inte-vad, ett löjligt effektsökeri!

Det lät så lovande när jag läste om den på omslaget! Eller? En ung och sjuk kvinna lever som en fånge hos en gammal gubbe på en öde ö, förbjuden att se sin egen spegelbild, varföre alla reflekterande föremål avlägsnats från både de inre och de yttre miljöerna, och öns få besökare visiteras omsorgsfullt av vakter. Så en dag kommer sjuksköterskan Françoise till ön...

Hur kunde jag inte se varningssignalerna, det osar ju (förvisso så gott som romantiklös) Harlequin och veckotidningsföljetång lång väg - förutsägbart, förenklat, slarvigt!

Jag mindes Amélie Nothomb som en författare av en helt annan, mer synisk och vass kaliber från då jag läste hennes romaner Stupeur et tremblements och Antéchrista, och jag hoppas att det i framtiden ska visa sig att Mercure blott är ett olyckligt svart får i hennes produktion, att exempelvis Métaphysique des tubes kommer att vara bättre. Och inte ytterligare ett... haftsverk.

La Bibliofille

Elvira Vignas Saker som män inte förstår

Ville jag beskriva Elvira Vignas roman Saker som män inte förstår med enda mening skulle jag säga att den handlar om resor i tid, rum och sinne, och om psykets, tankens vindlingar från skulden mot försoning. Men det vill jag inte. Inte bart och blott.

Saker som män inte förstår är en högst egensinnig komposition där en maskulin, korthuggen, konkret och osmyckad prosa ger gestalt åt en vindlande, drömlik, och flyktig tankevärld. Mer än ett tilltal till en andra part är berättelsen en registrering av huvudpersonens - fotografen Nitas -tankeverksamhet, verksamhet använt i ordets mest bokstavliga betydelse, som skiftningarna mellan tider, platser, teman kan växla blixtsnabbt och förefalla vara helt utan samband. Ändå finns det ett en öm punkt som, utan att denna själva punkt tar särskilt stort utrymme i romanen, ändå är dess epicentrum, skrivs om och redigeras, förlöser - det var en olyckshändelse.
Inga resonemang, inga efterkonstruktioner av ageranden och reaktioner, till synes bara avbildningar av tankeflödet. En sinnrik gestaltning av en i själva verket ganska banal intrig.

Kanske lever Saker som män inte förstår inte riktigt upp till sina ambitioner, är inte riktigt det den gör anspråk på att vara, men visst vandrar den i spåren av den sydamerikanska berättartradition den tillkommit i, som Jonas Thente så enligt min ringa mening riktigt påpekar i en recension saxad ur Dagens Nyheter påminner Elvira Vigna om Clarice Lispector (alltid denna Gudinna!), men hon når inte på långa vägar fram. Dock är Saker som män inte förstår mycket friskt vågat, ett högeligen intressant litet stycke prosa som det var ett nöje att ta del av. Ge Er på!

La Bibliofille

Marilynne Robinsons Gilead

Ifråga om kvinnliga författarnamn har jag två stora fördomar:

1) Inget gott kan i romanväg komma från en författarinna vid namn Barbara.

2) Inget gott kan komma från en författarinna som lägger till överfemininiserande postfix till sitt förnamn utan att det ändrar förnamnets uttal.

Jag har inga empiriska erfarenheter som gör det möjligt för mig att säga att det förhåller sig på vare sig det ena eller det andra viset. Har jag egentligen läst en enda bok av en Barbaraförfattarinna? Jodå, Barbara Vines Gräshoppan, och det var faktiskt ingen höjdare. Författare med överfemininiserande postfix i förnamnet då? Inte vad jag kan minnas.
Döm ändock om min fasa då jag efter en lång tid av största nyfikenhet på Gilead får se att dess författarinna inte heter Marilyn Robinson, som jag hela tiden trott, utan Marilynne Robinson. Ett läskighetspostfix som osar svavel. Voj öde... Och den handlar om en PASTOR!!! Religion och tro, nej fy för den lede Allan! Dubbelvoj öde! Vad göra? Boken är min, jag kan inte lämna tillbaka den till något bibliotek! Den enda, dessutom den mest mogna och sensibla, utvägen var alltså att faktiskt läsa den - TA DIG SAMMAN! Gilead HAR faktiskt fått Pulitzerpriset!

Troll spricker i solljus: det är, tro det eller ej, fullt möjligt att ha ett förnamn med överfemininiserande postfix och ändå skriva en god bok.

Tiden är mitten av 1950-talet, rummet är Gilead, Iowa. En åldrad och döende pastor, John Ames, skriver ett brev till sin blott sjuårige son som han snart ska tvingas lämna: han skriver om det som var, är och komma skall; om det som inte var, inte är, och inte komma skall; om livet och döden, om hopp och förtröstan; om Gud och tron; om sorg och fruktan. Kombinationen tro och existentiella dilemman skulle lätt ha kunnat bli mycket dravlig och sockervaddskladdig, men Marilynne Robinson har lyckats hålla pastor John Ames tankar och funderingar på en rimlig, mer mänsklig en filosofisk-religiös nivå, har gått varsamt fram på en ganska vansklig stig och är föga undervisande, vilket denna typ av böcker annars lätt har en tendens att bli.
Det som mest fascinerar mig med romanen är skildringen av åldringen och hans förhållande till Gud, hur han, trots att han är så nära, slutet av sitt liv ändå är viss om Guds och Himlens existens, om ett återseende av de älskade han lämnar bakom sig, hur han verkar alldeles trygg och försonad i och med sin egen bortgång. För John Ames är tron så självklar, Guds vägar så tveklöst goda och med det allmänna bästa för ögonen, att han har svårt att bemöta ifrågasättanden. Hans hängivenhet är imponerande i det att den är honom så naturlig, så medfödd. Och det slår mig att Marilynne Robinson är en väldigt skicklig karaktärsskildrare, att hon verkligen lyckas träda in så i gammelmansgestalten att man aldrig har någonting annat än just en gammal man på den inre filmduken.
Tilläggas bör att alla möjligheter att läsa Gilead mer symboliskt - Fadern talar till Sonen, Gud till Människan - tvivelsutan finns för den som så önskar, men själv föredrar jag att inte den vägen vandra. Mer kristna spår ledande till sensmoraler om skönheten i det till synes mest försumbara och småttiga - "må barnen komma till mig" eller hur det nu lyder i Bibeln (jag är en sådan där icketroende sate, ursäkta min okunnighet), skulle svärta ner berättelsen om den gamle mannen som skriver till sin lille son för mig. Bara själva tanken på att fadern inte finns där längre, inte på länge har funnits där, då sonen läser brevet, är nog för att skänka ett vemod till Gilead, ett vemod som jag själv tycker är ett av romanens främsta raisons d'être, och gör den till ett gott sällskap en ruskig ovädersdag.

La Bibliofille

Retro: Clarice Lispectors Passionen enligt G.H.

Man har utmanats. Clarice Lispector har utmanat mig. Icke sällan stöter man på böcker som man utmanas av, men låter man sig besegras? Pyttsan! Jag tackar min lyckliga stjärna att jag här tillsammans med Er har möjlighet att få grepp om Passionen enligt G.H. - en av de idémässigt mest komplexa romaner jag någonsin läst. Tror jag...
Det är stora tankar som berättarjaget i Passionen enligt G.H. uppslukas av, tankar som vandrar på gränsen mellan det glasklara och det obegripliga. Den springande punkten är ett möte mellan jaget och en kackerlacka, huvudpersonen stöter i sitt hem på en kackerlacka som hon dödar. Denna incident skakar hela hennes världsuppfattning i dess grundvalar. Kackerlackan har samma omvälvande effekt på jaget som lindblomsteet och madeleinekakan har på Marcel i På spaning efter den tid som flytt, den triggar någonting hos henne. Det finns också en tydligt parallell till Jean-Paul Sartres Äcklet: själva det äckel kvinnan känner inför den krossade kackerlackan, hennes studie av den, hennes mentala demontering av den in i dess minsta beståndsdelar, får ett slags verfremdungseffekt på henne som öppnar mot nya insikter; tanken på den fullständiga negeringen, dekompositionen av det egna jaget som en väg till odödlighet, vilket är en av de stora filosofiska huvudidéerna i Passionen enligt G.H. och som mycket väl åskådliggörs i det citat av Bernard Berendson som inleder romanen:

A complete life may be one ending in so full identification with the non-self
that there is no self to die.

Mycket komplext, mycket... Och vansinnigt spännande. Och paradoxalt. Lispectors idé är snarlik buddhismen i det att slutmålet är ett slags assimilation med ett världsallt, men vägen dit är en annan, inte uppbygglighet, utan dekonstruktion. Det egna jagets odödlighet kan endast uppnås genom en nedbrytning av detsamma, jaget kan endast odödliggöras i icke-jaget. Jagets misslyckande är dess fulländning. Jag kan inte låta bli att här dra paralleller även till Stig Dagermans existentialism, och den livsfilosofi som han ger uttryck för i novellen Vår nattliga badort i samlingen Nattens lekar: endast den ångestridna människan kan få en fullständig och sann bild av världen - man kan se ut ur mörker, men inte in i.
Idén om det negativa som den existentiellt drivande kraften är osannolikt intressant. Lispector när en föreställning om hoppet som i all sin motsägelsefullhet ändå är mycket logisk:

Jag kan inte i ord beskriva vad det var för ett system jag levde i, men ett system var det. Det var som om jag organiserade mig själv inom det faktum att jag hade ont i magen, för om jag slutade ha ont i magen skulle jag också mista det underbara hoppet om att en dag bli fri från mitt magonda: jag var tvungen att ha mitt gamla liv för det var just det onda i det som fick mig att fantisera om ett hopp, som jag utan det liv jag levde inte skulle känna till. (192)

Önskan och bristen är nära besläktade med hoppet:

Det jag gör av önskan och av bristen - det kommer att vara det liv som jag kommer att ha gjort av mitt liv. Att låta bli att ställa sig ansikte mot ansikte med hoppet är inte att utplåna önskan! och det är inte att avstå från bristen. Å, det är att förstora den, det är att oändligt förstora den
önskan som föds ur bristen. (178f.)

I negationen finns alltså hoppet om en tillvaro utan negation, vilket är Fulländningen. Men i och med Fulländingen dör hoppet, de båda är oförenliga. Vad är kontentan av det? Clarice Lispektor är precis i sin formulering:

[H]elvetet är mitt klimax. (151)

Det är så mäktigt! Så mäktigt! Mäktigt är också Clarice Lispectors sätt att konstruera sin text kring dessa sina svindlande tankegångar. Romanen är uppdelad i flera kortare kapitel, och varje kapitels sista mening, iallafall ett fragment av den, upprepas i inledningen till nästkommande kapitel. Misstar jag mig om jag ser på texten som en inre dialog, kanske till och med som ett slags stream of consciousness, om än inte i Joycesk form? Uppehållen mellan kapitlen som en andhämtning, en stunds eftertanke? Och upprepningen av det föregående kapitlets sista mening som tanketråden utredd och återupptagen?
Det blev teoretiskt det här. Och tveklöst mycket förvirrande för Er stackare som tar del av mina flummiga utsvävningar och förklaringar. Troligtvis har jag för all framtid släckt Er eventuella lust att någonsin läsa denna Clarice Lispectors fantastiska bok. Men Passionen enligt G.H. vinner verkligen på att teoretiseras, dekonstrueras om Ni så vill. Därmed inte sagt att romanen saknar värde i egenskap av konstverk, tvärtom. Texten är mycket poetisk och skulle vara mycket njutbar att läsa som ett prosapoem, inte för att förstå, utan för att lyssna till, som till musik. För stämningen är kosmisk på samma sätt som de filosofiska tankegångarna är kosmiska till sina dimensioner.

Clarice Lispector

Minsann, tror jag inte att jag snart måste läsa om Clarice Lispectors Passionen enligt G.H., mycket snart. Den är ju om möjligt ännu mer spännande nu än då jag satte mig ned för att skriva om den! Hursomhelst kommer det tveklöst att bli mer Clarice Lispector i framtiden - jag är kär!

La Bibliofille

Det stavas B E G Ä R

La Bibliofille

Elfriede Jelineks Pianolärarinnan

Ha! Det lönar sig att ta hand om sig själv och ge fan i våld. Min lediga dag har just resulterat i utläsningen av Elfriede Jelineks Pianolärarinnan.

Det som fick mig att välja Jelinek som lässällskap var ett oemotståndligt sug efter något mörkt och svart, och på den fronten lämnar Pianolärarinnan inget övrigt att önska. Skildringen av den trettiofemåriga pianolärarinnan Erika som, sexuellt störd under Moderns järnhand, i sin oerfarna men starka drift inlåta sig i någonting som vida överskrider gränserna för hennes lärarinnekontroll.
Berättarrösten i Pianolärarinnan är helt renons på varm känsla, skildrar kyligt och kallt med en den tidiga tv-ålderns nyhetsuppläsares röst görandena och låtandena kring romanens tre centralfigurer - Erika, Modern och pianoeleven Walter Klemmer -, ironiserar omärkligt cyniskt över deras tillkortakommanden, utövar något slags drift med dem von oben, förminskar dem obönhörligt i deras instinkter, drifter, lustar. Kontrasten mellan de patologiska och abnorma relationerna som romanen skildrar blir desto starkare av en sådan berättarröst, ety den inte har någon som helst misskund med de personer vars sinnen den äntrar och perspektiv den beskriver, utan väcker snarare vår avsmak för dem, uppvisa rdem i all sin djuriskhet som lyser mycket bjärt mot den kulturkontext i vilken Pianolärarinnan utspelar sig: en musikskola i Wien. Konstens upphöjdhet står öga mot öga med Kroppens krälande i basal, urtida primitivitet. Erika, Modern och Klemmer tillskrivs alls inte någon själ - de är bara sin drift, instinkt, lust. De är som försöksdjur i en litterär vivisektion.
En sådan bottenlös svärta och obarmhärtig misantropi väcker hissnande känslor, fascinerar, utövar en obeskrivlig dragningskraft, inte för det skildrade - det finns ingen lockelse i Erikas själva förtryckta lusta, Moderns ägandeinstinkt eller Klemmers törst efter erövring för erövringens skull - utan för skildringen, det sätt varpå det gestaltade gestaltas, den förtäckta Ondskan i det. Hur Ondskan iklädd rationalitetens mantel drar med sig läsaren i sina virvlar och sänker oss ned till Infernos lägre kretsar, så att vi mitt i läsningen kommer på oss själva med att hysa ett varmt klot av mörkaste och svartaste urtidskänslor i bröstet, frånkopplat all intellektuell aktivitet och urskiljningsförmåga. DET är häftigt! Från civiliserad homo sapiens till grym neandertalare på noll komma en sekunder!
Ge damen Nobelpriset en gång till!

La Bibliofille

Karl Smuts Den håriga spegeln

Begäret stod till något tunt, något till omfånget oansenlig - valet föll på Karl Smuts Den håriga spegeln, en prosalyrisk novellsamling, en samling texter gestaltande infernaliska vakenmaror. Det är köttet och blodet och lustan och driften; rov och sex och ångest och förtvivlan, skuld och skam; det är syn, hörsel, lukt, smak och känsel. Den intellektuella gestaltningen, det kyliga skådande kontrasterar med den fysiologiska intensiteten och hettan, det djuriska i det den gestaltar.
Poesin finns där, än öm och lyrisk...

ÄNGLAR
Änglarna skrattar. Änglarna ler. Änglarna går i flock nerför gatan. Änglarnas huvuden sitter bakochfram. de stirrar ner i sina stjärtskåror. där kryllar skalbaggar fram över vissna löjtnantshjärtan. Håriga speglar faller från himlen. Änglarna är omringade. de klöser genom pälsen, försöker finna svar. Min magnetiska hud faller. Som ett när lägger den sig över änglarna. Skalbaggarna evakuerar, löjtnantshjärtana bryts och faller av, krossas under änglarnas tassande fötter. Huden täpper till, kväver. sepglarna tappar sin päls. Änglarnas huvuden vrids framåt. De skrattar så att revbenen knäcks med ljudliga brak när de ser sina ansikten i speglarna. Syret tar slut. Änglarna kollapsar. Min magnetiska hud stiger långsamt, långsamt upp. Den lägger sig som ett lock över himlen. Världen är rosa. Änglarna täcks av löjtnantshjärtan, skalbaggar gräver sig ner i deras vingar, violer frodas i deras ögonhålor. Solen vibrerar genom min utspända hud. Allt är stilla. Och levande. (9)

...än naturalistiskt rak och utan omsvep:

ur URTAGNING
Han stirrar ner på magen. Den är ett öppet hål. Blod sipprar ut i irriterande långsamma strilar. Han stirrar på mannens händer. Från dem hänger tunntarm, tolvfingertarm, tjocktarm och bukspottkörtelns giftiga knopp. Magsäck, lever, anus och njurarnas solkiga tvillingpar. Schakalmunnen ler knivskarpt åt honom. Mannen med hyenhuvudet försöker sträcka sig efter sina så privata ägodelar, men när han lyfter armarna hänger de bara som uppluckrat gips i luften framför honom. (51)

Denna antitetiska dekokt ger läsningen av novellerna en känsla av syndig lustfylldhet som man sällan får uppleva. Den håriga spegeln talar till djuret, det mest instinktiva och ursprungliga i Dig.

La Bibliofille

John Banvilles The Sea

Plums i spa't, sjunker som en sten. John Banvilles The Sea är ett typexempel på hur det kan gå när de förväntningar man har på en roman inte alls motsvaras av det romanen i realiteten har att erbjuda. Länge har mina blickor dragits mot The Sea, jag har smekt dess omslag med blick och hand och längtat, trånat efter den. Så äntligen kom Tillfället, nu skulle det blir The Seas tur! Och så bidde det bara en tummetott, nästan ingenting!
Visst, The Sea är mycket välskriven, det finns en drivkraft i prosan, en viss poesi. Som just havet står John Banvilles berättelse från det förflutna och slår mot nuets strand: den äldre mannens tillbakablickande än på pojkåren du côté de chez Grace, än på den första tiden med hustrun Anna, än på Annas sjukdomstid och bortgång, än på tiden efter Anna på den ursprungliga barndomsarenan. Visst blir jag berörd av det Banville berättar, särskilt av den del av historien som rör huvudpersonen Max Mordar och hans fru, hur de långsamt förlorar varandra, förfrämligas för varandra på grund av det hon genomgår. Visst fascineras jag av det sällsamma tvillingparet Chloë och Myles, visst kan jag se vad det är hos fru Connie Grace som attraherar pojken Max, det är inte det att jag står alldeles likgiltig för romanen, men den släpper inte in mig! Det finns en distans, en likgiltighet, en tyngd hos berättarrösten som inte... inte... inte tycks VILJA ha vår medupplevelse, som om han själv inte tillåtit sig uppleva sorgen efter de förluster han lidit, inte riktigt tycks ha förstått den fulla vidden av det som hänt honom. En aningens aning om att han ändå är drabbad, på väg att öppna upp låter sig då och då skymta, främst i Max destruktiva beteendemönster, och vi kan ana ett slags katharsis i romanens slut. Dock räcker det inte med att vi kan ana ett lösgörande, berättelsen skulle behövt riktiga svallvågor i slutet, inte bara lugnt skvalpande. Jag vill bara skaka om The Sea, gapa och skrika åt den att vakna - Jag vet att du har det i dig! Men icke. The Sea har inte lust att storma, rasa och härja. Den önskar blott klucka stilla.

La Bibliofille