Paul Austers Man in the Dark

Det kallas antiklimax att börja att läsa en bok med största möjliga förväntansglimt i ögat och avsluta läsningen av densamma med en min av vämjelse och ilska.

Ett antiklimax är det minsta man kan kalla min läsning av Paul Austers Man in the Dark. Vafalls? Är det verkligen Paul Auster som skrivit den? Men.. Men.. Det var ju ingen bra bok? Paul Austers böcker är ju alltid bra?
Jämfört med genomsnittet av de böcker som produceras, publiceras och konsumeras nuförtiden ÄR Man in the Dark både välskriven och intelligent, men för att vara en Paul Auster är den inte mycket att hänga i granen. Det går att i berättelsen om den sjuttioårige änklingen August Brill -

Seventy-two-year-old August Brill is recovering from a car accident. Plagued by insomnia, he tries to push back thoughts of things he would prefer to forget - his wife's recent death and the horrific murder of his granddaughter's boyfriend, Titus - by telling himself stories. He imagines a parallel world in which America is not at war with Iraq but with itself. In this other America the twin towers did not fall, and the 2000 election results led to secession, as state after state pulled away from the union, and a bloody civil war ensued. Brill gradually opens up to his granddaughter, recounting the story of his marriage and confronting the grim reality of Titus' death. "Man in the Dark" is a novel of our time, a book that forces us to confront the blackness of night whilst also celebrating the existence of ordinary joys in a brutal world. (Förlagets synopsis)

- skönja en ambition att nå ett slags avancemang vad gäller romanens konstruktion, där gränsen mellan fiktionens fiktion och fiktionens realitet överskrids på ett på samma gång logiskt och förnuftsvidrigt sätt, men den genomförs inte på ett helt tillfredsställande vis. Uppbyggnaden är förvisso skönjbar, men den är så förbannat taffligt genomförd. Vilken funktion fyller egentligen fiktionens fiktiva berättelse mer än att spegla ett händelseförlopp på fiktionens reella handlingsplan, som i sig också egentligen är helt irrelevant? Förvisso mycket dramatiskt, men ändå onödigt att fördjupa sig i? Fiktiv metafiktion för metafiktionens skull bara, där August Brills ihopfantiserade historia på ett märkligt vis tycks kommentera en förfluten episod i hans, dotterns och dotterdotterns liv, ska väl också på något sätt gestalta en i romanen central tes om parallellitet.

Eller är det en psykologisk tolkning av skeendena man ska göra? Ska man se den fiktiva fiktionens abrupta avbrott, utvecklingen av händelserna i August Brills tänkta historia som en radikal förändring av dennes inställning till sin tillvaro, ety fokuset efter brottet blir ett helt annat, fantasin får ge plats för verkligheten, den förflutna och den pågående, där Brills introverta fabulerande för sig själv utbyts mot ett extrovert berättande där han berättar för sin dotterdotter om hennes avlidna mormor och om sin kärlek till denna kvinna? Jag förstår inte.

Och så är det det här med stereotypin återigen. Jag är trött på de austerska intellektuella männen som konsekvent låter sig styras av köttets lustar och är otrogna mot sina kvinnor som de likväl älskar med hela sitt väsen. Jag är trött på de austerska kvinnorna, deras tvålfagra skönhet, smala midja och långa ben, och deras överseende och förlåtande attityd vis-à-vis sina illojala åderpålestyrda stenåldersmän. Och på att de austerska paren har så förbannat bra sex jämt, till synes varenda kväll, oavsett vad. Relationen mellan de austerksa männen och kvinnorna kan vara hur pissig som helst, men visst fan har de sex ändå! Bla, bla, BLA!

Nej, det är för rörigt, för otydligt, för mycket, för detsamma. Vad är det egentligen Paul Auster vill ha sagt med sin roman? Vilken är den röda tråden? Inte ens den vanligtvis så förtjusande austerska stilen, den som får en att lyfta, sväva, flyga, bli glömsk för tid och rum, finns i Man in the Dark, tänk Er, inte ens det! Varför detta hafsverk? Paul Auster som bevisligen kan så mycket bättre! Besvikelse!

La Bibliofille

Aniceti Kiterezas Regnmakarens barn

Hur mycket afrikansk litteratur har man i resebagaget egentligen? Alltså äkta afrikansk - inte exil- eller postkolonial afrikansk litteratur, utan riktig, riktig afrikansk litteratur, från det djupaste, innersta Afrika? Mig hade det aldrig tidigare hänt förrän jag råkade på Aniceti Kiterezas Regnmakarens barn. Romanen är ursprungligen skriven på det lilla lilla språket kikerewe, översattes sedan av författaren själv swahili, och har sedan via tyskan tagit sig svensk språkdräkt, allt enligt romanens förord.
Berättandet i Regnmakarens barn är så jäkla (pardon my french) fint och genuint, på något sätt oförstört - jag blir som ett barn inför den! Inga klipphängare, inget effektsökeri, bara B E R Ä T T A N D E rakt av. I centrum för handlingen står ett gift men ofrivilligt barnlöst förälskat par och deras liv i en by i Tanzania. Inte ett spår finns där av någon trist västerländsk stresscivilisation eller påverkan: man tar sitt spjut och traskar iväg när tuppen gal, tillverkar hackor som man använder när man arbetar på åkern, har mask i magen, hugger ved, planterar bananträd, flätar korgar, slaktar getter, häver förbannelser, gör hirsbullar, bara så. Det är hissnande intressant och ohyggligt spännande! Ska Mannen få hem sin Hustru? Kommer hon att bli gravid? Äckligt är det med när de håller på och slaktar getter och tjurar! Och alla dessa fördjupningar i form av folksagor, gamla sägner och minnen, det är mums för en berättelseälskande ande!
I förordet till Regnmakarens barn ges en ganska utförlig bild av romanens tillkomstkontext, till den kultur ur vilken den är sprungen, som i högsta grad är relevant för läsningen och upplevelsen av boken, och framhäver dess dokumentära egenskaper. Något som lätt skulle kunna uppfattas som en högtravande och onaturlig dialog fullspäckat med märkliga ordspråk förklaras vara en spegling av det sätt att tala som var/är praxis hos ukerewe-folket i Tanzania, vilka enligt författaren till förordet sätter stort värde på att uttrycka och formulera sig väl. Det skildrade blir kultur på ett helt annat sätt när man uppmärksammas på det. Nu är förvisso all litteratur uttryck för och gestaltning av en viss kultur, men världen krymper, blir allt mindre och mindre, och mångfalden så självklar och i många fall så lättillgänglig att man nästan upphör att häpnas och förvånas av mikrokulturerna inom makrokulturen.

En påminnelse kan behövas, och när man läser att språket kerewe, på vilket Regnmakarens barn, ursprungligen är författad, talas av 100 000 personer kan man inte låta bli att ständigt under läsningen tänka på dessa personer och deras leverne, och förundras. Aniceti Kitereza var en av de få, få människor som talar kerewe, levde bland dessa människor, som dem, och om deras liv och seder berättar han. Och detta får vi läsa på svenska! Vilken nåd!

Praeterea censeo Aniceti Kiterezas Regnmakarens barn börandes ingå i världslitterär kanon om en sådan finnes.

La Bibliofille

Nu är det roligt här igen!

Det har varit trist och dött hos La B. den senaste veckan, och jag kan egentligen inte skylla på någonting annat än jobb och böcker. För att kompensera för detta - och locka Er tillbaka, ÖVERGE MIG INTE!! - vill jag bjuda på en godsak ur det SERIEALBUM jag för närvarande glufsar i mig vid sänggåendet.

Fniss..! Hihi..! HAHA! Min kisse har en likadan mage som Buckley! Och en likadan huggtand!

La Bibliofille

Clarice Lispectors Hemlig lycka

Återigen förför, tjusar hon, Clarice Lispector. Mörkt erotisk och upphöjt oskuldsfull konfronterar och utmanar hon i Hemlig lycka tillvarons godtycklighet och motsägelsefullhet, betvingar dess obegriplighet, dekonstruerar och demolerar den, blottar på så vis sig själv, oss alla, och avslöjar smått obehagliga sanningar om den mänskliga naturen, om avund, begär, lust, hämnd, inte sällan med en smula humor eller bitsk ironi.

I Hemlig lycka traiterar Clarice Lispector i de kortare texternas format stora ämnen, och detta med en ursinnig, men stabil intensitet, en aggressiv, men sansad drift att fastnagla sanningen om existensen. Än liksom blasé, än hänfört förundrad, extatisk nästan. Än underkastas vi en förtäljerska som nyktert och med närvaro berättar om minnen och upplevelser, än står vi inför en röst som tycks så fördjupad och uppslukad av tankar, resonemang och utredningar att någon publik knappast tycks finnas för tanken. En död råtta, en trasig tand, ett ägg, öppnar upp mot avgrunder av svindlande, hissnande existentiella betraktelser utmynnandes i slutsatser som är så omöjliga i sin logik att de därigenom blir självklara och uppenbara. Hon dekonstruerar, demolerar, bryter ned och bygger således upp svar.
Ingenting skyr Clarice Lispector, ingenting väjer hon för, och via den personliga och privata upplevelsen når hon i Hemlig lycka allmängiltighet och universalitet, reducerar avståndet mellan dessa båda extremer till en hårsmån. Det är astronomiska och mikroskopiska distanser hon tillryggalägger på en och samma gång. Var millimeter är största njutning, högsta lycka som reducerar min varelse till gåshud.

La Bibliofille (efter dagar, och åter dagar av tankar kring Hemlig lycka)

Retro: Witold Gombrowicz Bakakaj

Det tog mig en liten tid att smälta Witold Gombrowicz novellsamling Bakakaj. Inte för att den presenterar stora filosofiska idéer, är skriven på ett utmanande språk eller i en avancerad stil, utan snarare för att jag grunnat mycket på vilken samlingens tes är, vilken som är novellernas sammanbindande länk.

Den existentiella läsningen är den i vilken jag tycker mig finna svaret på Bakakajs gåta, om det nu alls finnes någon gåta att tala om. Det absurda innehållet i novellerna i kontrast med den realistiska ram inom vilken berättelserna hela utspelar sig, och i kombination med ett hets- och ansatthetsmotiv, ibland gestaltat i att gruppen psykiskt eller fysiskt angriper den enskilde, ibland i att individen attackerar individen, tolkar jag som en konkretisering av den mänskliga tillvarons godtycklighet och livet som en oavbruten följd av återkommande förnedringar, vilket i sig gestaltats i novellernas strukturella uppbyggnad. Texterna utvecklas samtliga enligt en princip som påminner om det grekiska dramats dramaturgi, med en inledande presentation av situationen, följd av stegring, klimax och upplösning. Lugnet övergår i oro som övergår i kaos, inga stora, världsomvälvande kaos, men personliga sådana som är resultatet av det ovan nämnda hets- och ansatthetsmotiv som löper genom berättelserna. Att denna struktur upprepas i varje novell skapar en vågrörelse, en i litteraturen klassisk bild för tid som förflyter.

Oavsett vad novellerna vill eller inte vill gestalta är de mycket angenäma att avnjuta au naturel, så att säga utan undertext. De är mycket underhållande och såvitt jag kan bedöma väl översatta, inget störande raster ligger mellan text och målspråksläsare. Tänk inte så mycket om Ni en gång bestämmer Er för att läsa Bakakaj, njut bara av de störtsköna berättelserna.

La Bibliofille

Retro: Gabriel García Márquez Översten får inga brev

Gabriel García Marquez till omfånget tunna Översten får inga brev är en roman om en stor, stor stolthet. En stolthet som är konsekvensen av vedermödor och orättvisa, av en politisk oro som kväver de små människorna i byråkratiska moment 22 och driver dem i armarna på misär och fattigdom.

Den läsare som kräver rationella och logiska ageranden av de romanfigurer hon eller han möter i litteraturen kommer troligtvis inte att förstå sig på Översten, kommer med all sannolikhet att avsky och förakta honom. Ur ett praktiskt perspektiv är han sin egen värsta fiende - ur ett psykologiskt sin bästa, kanske enda, vän. Överlevnad handlar inte bara om att tillfredsställa fysiologiska behov, utan också om att vara sann mot sig själv, om att veta sitt värde, om att hävda sin rätt och om att kunna se sig själv i spegeln - den typ av självbevarelsedrift som kan få en människa att agera på ett sätt som går emot allt vett och sans. Det som en person, som har en möjlighet att se objektivt på saken, på tryggt avstånd, förefaller vara den enda vägen, den enda förnuftiga lösningen, kan för en annan, för den som står med skit upp över öronen, vara så väsensvidrig och omöjlig att det leder till ett slags handlingsförlamning, där oviljan att acceptera spelets regler och doxa är så gigantisk att denna människa fortsätter med sin ursprungliga, fruktlösa taktik, för att allt annat agerande vore som att sälja sin själ till djävulen, som att ge upp alla sina ideal, allt det hon eller han står för, som att acceptera att det är åt helvete.
Översten får inga brev är också berättelsen om Överstens Hustru som måste ta konsekvenserna av sin makes obevekliga stolhet. Hustrun, som ser lösningen vid horisonten, men på vilken det inte kommer an att ta det avgörande beslutet. Hustrun som, tvärtemot sin make, anser att det är bättre att böjas än brytas. Och visst känner man med henne också, hon är onekligen heroisk, på sitt manér.
García Marquez roman är djupt tragisk, men också mycket vacker genom den styrka och orubblighet den i allt mörker uppvisar. Den ger fan i våld och presenterar det tysta trotset och upproret som de viktigaste vapnen i kampen för individens psykiska överlevnad. Form, språk och innehåll lever i högkvalitativ symbios i Översten får inga brev, romanen är i det närmaste fulländad i alla avseenden, och som läsare tillåts man att ostört och ohämmat njuta av dess konstfullhet.

La Bibliofille

Tarjei Vesaas Fåglarna

Trots att det är förmätet av mig är det ytterst sällan jag tar bokhandelskundernas tips ad notam. Artigt ler jag och tackar för tipset när man varmt rekommenderar mig Tamara McKinleys Matildas sista vals, Khaled Hosseinis Flyga drake och Jens Lapidus Snabba cash, men läsa dem? Nej, inte. Ledsen.

Så en dag kom det in en man och köpte Louis-Ferdinand Célines Resa till nattens ände, en av hans älsklingsböcker som han nu tänkte ge bort i present. Vi kom att prata om våra favoritböcker, och när mannen gav sig iväg hade han min lista med Tio böcker Du måste läsa innan Du dör i näven, och jag hade en lapp med texten "Tarjei Vesaas, Fåglarna" i kjolfickan.
Fåglarna är Mattis, en man som inte har riktigt alla kakor i burken, berättelse. Han bor tillsammans med sin syster Hege i ett skruttig stuga någonstans mellan sjö och skog, och den tillvaron är allt Mattis äger och har. Tufsen kallar man honom i byn, det vet Mattis, han förstår att han inte är riktigt som alla andra, och skäms för det. Arbeta kan han inte, för han börjar tänka så mycket att fingrarna knyter sig och allt går galet. Så en dag kommer Hege med den kniviga och skarpa idén att han ska börja jobba som färjkarl, och ro, det kan ju Mattis! Ack och ve bara att han fick sitt livs olycka med sig ner i båt och in i hem redan första arbetsdagen! Men hade han egentligen inte anat att det var så det skulle gå? Egentligen?
Det finns i Fåglarna, liksom bakom bokstäverna på sidorna, en mörk materia som obönhörligt suger in läsaren i sina malströmmar som skapas genom formuleringar och teman som återkommer gång på gång - man är skarp, man är knivig, fågeln fick bly i vingen, Mattis ror snörrätt mot land, morkullan flyger snörrätt över huset.
Röst, stil och landskap samexisterar i en tystlåten och karg överensstämmelse, parallellitet, och de behärkas av samma korthuggna virilitet och karghet, men också av oskuld. Panik och vanmakt är de drivande och dominerande krafterna i berättelsen, just för att de ansätter en dåre, ett vuxet barn som saknar förmåga till rationellt tänkande och till självtröst, och för att denne dåre inom sig ändå bär en klar vetskap om sin egen utsatthet, om hur utlämnad han är, om att han ingenting vore sin syster förutan.
Tarjei Vesaas är en berättare i ordets sanna bemärkelse, och tillika en utmärkt representant för en skandinavisk estetik som har enkelt, sparsmakat, diskret, rakt, stramt och kargt som ledord. Ånyo: nordiskt berättande när det är som bäst. Som en vindpinad, knotig och förvriden martall.

La Bibliofille

Lettland diktar - Ord och steg

Varandes en skamligt ovan lyrikläsare var det högtidligt och andäktigt jag tog mig an den lettiska diktantologin Ord och steg, i vilken ett urval texter av aderton poeter och poetissor finns samlade.

Hur bär man sig egenligen åt för att läsa lyrik? Hur tolkar man den? Hur förhåller man sig till dess innehåll? Hur avläser man dess stämningar? Min metod är hittills ganska rudimentär och enkel: jag försöker att tänka så lite som möjligt, bara låta mig översköljas av dikten, avnjuta den som en den lyxigaste av chokladpraliner, bara långsamt låta den smälta på tungan, uppfyllas av des smaksensationer. Juris Kronbergs, som både översatt och valt ut dikterna i Ord och steg, har verkligen lyckats finna och vackert återge de sagolika diktpraliner han plockat ur den lettiska lyrikasken. Stick i stäv med mina förväntningar på antologin finner jag ingalunda en ensidigt postsovjetisk betongsk barrikadlyrik i Ord och steg, utan tvärtom en i det närmaste romantiskt inspirerad naturlyrik som ligger som en dimma, ett täcke av murgröna över den lettiska vardagen.

Hos var och en av de aderton poeterna och poetissorna finns det något unikt och distinkt som drabbar och träffar:

Velta Sniķeres dikter är svällande och organiska, tycks vidgas uppåt och utåt, som träd.

Imants Ziedonis är i sin prosapoetiska och fria form, i sitt intima och uråldrigt visa tilltal, tjusande och lockande.

Margita Gutmanes små texter, sentenser, rymmer i all sin korthet svindlande mycket innehåll:

I dina fräknar

finns ännu

sommaren kvar.

(38)

Jānis Rokpelnis dikter är fyllda av luftens och vattnets element, och att läsa dem är som att djupandas vid havsbandet.

Leons Briedis lyrik är rörande i det porträtt de målar av en i existensen vilsen, tvivlande och ensam diktare.

Mara Zalite roar med sin sammanblandning av ickepoetisk och naturinspirerat vokabulär och kontext:

- På grund av iakttagelserna att husets ägare täcker buskarna med nät

prognosticerar trastarna betydande förluster vad gäller körsbärsskörden.

(ur Kvällsnyheter från vårt hem, s. 74)

Eduards Aivars stil äger stundtals en ironisk svärta som väcker en på min axel slumrande minidemon:

Dröm nr. 7

Du har en svart liten skog därnere

I skogen finns Paris metro

Den tjuvåker jag på

För jag är din älskare

(86)

Inese Zanderes för in naturen i civilisationen på ett ett ögontårande sorgset vis.

Peters Bruveris är suggestivt tjusande i sina mytiska och österländska teman och motiv.

Liana Langas exakta mardrömslika skogssvärta skrämmer och förför på samma gång:

Kvällssamtal

- Jag skulle vilja dö i skogen.

- Jag - i hast.

- Och födas som en sten på berget.

- Jag - som nässla.

- Rulla ner när vinden sparkar.

- Ty mig till staketet. Det varma.

- Vad ska du arbeta som på vintern?

- Som gåshud.

(125)

Sergej Timofeyev och Inga Gailes för båda tankarna till Kristina Lugn, och det väcker ett leenderyck i mungipan.

Maris Salejs skapar i sina dikter något så märkvärdigt som effektiv skönhet.

Inga Abeles ger gestalt åt lugnet mitt i trotset och sorgen.

Karlis Verdins dikter är som palimpsester, under vilka berättelse om ondska och våld bultar och vill ut, och själen räds vid detta.

Marts Pujats tycks ha hämtat formen hos sin poesi från vågens slag mot stranden.

Agnese Krivade minner om en dämpad och organisk vred Vladimir Majakovskij, i övrigt inga jämförelser.

Ingmara Balodes poem Ömsa skinn sammanfattar på ett sällsamt vis stämningen i alla hennes dikter i antologin:

Ömsa skinn

Man slet upp de gamla syrénerna, för att dra elektricitet.

Fönstret hade inte längre milda skuggor.

Jag förvandlades långsamt till en flicka

som oftare tittar i spegeln

än står vid fönstret, väntar och vinkar dig hej då.

(238)

Hav misskund med en lyrikamatörs fåfänga försök att fånga Lettland diktar - Ord och steg. Ni får tro mig på mitt ord då jag säger att dessa lettiska diktpraliner var en outsäglig lisa och fröjd att smaka.

La Bibliofille

Ivan Vladislavićs Snabbköpet Rastlös

Ignatius J. Reilly och Peter Kien har fått en lillebror. Han heter Aubrey Tearle och är en pensionerad korrekturläsare och berättande huvudgestalt i Ivan Vladislavićs roman Snabbköpet Rastlös. En humorbefriad petimäter och språkfascist med självtillskriven rätt att märka ord. han är förvisso i grunden snäll och harmlös men, visar det sig, besittande, icke främlingsfientliga, snarare förändringsfientliga inställningar till det samhälle som både är berättelsens bakgrundskuliss och dess allegoriska botten.
I litteratursfären omtalas Snabbköpet Rastlös som främst en allegorisk roman om den samhällsomvälvning som ägde rum i Sydafrika under nittiotalet, och romanen är onekligen en intressant samhällsskildring, men dess främsta företräde, vid sidan av absurditeten à la John Kennedy Tooles The Confederacy of Dunces och Elias Canettis Die Blendung (Förbländningen), är dess porträtt av Tearle: först i en allmän gestaltning av hans person, sedan i form av hans ideal, hans syn på sig och sina likar i den av honom själv författade underlaget till en korrekturläsningstävling Korrekturläsarens derby, och så hans kapitulation, successiva insikt om sitt släktes utdöende, men också om att det finns andra värden i tillvaron. Han är Don Quijotes lillebror också. Tearle lever i sitt nu, har efter att ha levt ett liv med näsan i korrekturtexter inte tillskansat sig ett tillbörligt socialt savoir faire, utan i all klampar i all välmening på, beter sig direkt olämpligt, men är så fullkomligt övertygad om sin egen korrekthet och likställdhet att han blir tagen på sängen då han inte får förväntad respons på sina görande och låtanden, då man inte delar hans värden. Till sist tycks han förstå att han är ett slags unicum, inte är en av dem, att hans sort är på väg att blekna bort, försvinna. Det är en melankoliskt sällsam insikt, som Tearle inte alls står oberörd inför, och då hans attackeras, får ansiktet insmort med skokräm av sina vänner och blir knivhuggen på stamhaket Café Europa sker följande:

Spegeln var stulen, naturligtvis, och allt jag kunde se i kakelplattorna var en svartmuskig fläck. Jag gick in i båset för att hämta lite papper och torka av smörjan i ansiktet. Och där i hörnet stod vandringspokalen. Jag satte mig på toalettstolen och tog pokalen i knät. Jag såg på mitt ansikte i dess missfärgade yta.
Jag önskade att jag hade kunnat gråta, men mina ögon var torra som tidningspapper. Ett helt livs hängande över spaltavdrag hade inte gjort mina tårkanaler gott. Lika skadligt som att bryta kalksten, om än inte lika dramatiskt. Och nu den här skokrämen på toppen. Kanske skulle jag behöva en operation [...] för att återställa min känsla av sorg. (349)

Kontrasten mellan den tidigare så pragmatiske Ordboks-Tearle och denne till gråt oförmögne spillra till besserwisser är så bjärt att det är hjärteknipande, men effekten varar bara en kort, kort stund, ty ögonblicket senare är vår praktiske Tearle tillbaka:

Bäst att fastställa övriga skador. Inga brutna ben, tack och lov, men pennorna hade blivit till fnöske. Jag drog ut kniven ur bröstet. En fullkomligt utmärkt blazer helt förstörd. Vad Pocket angår, så hade bladet trängt rakt igenom alfabetet. En bana av skadade ord skulle kunna läggas ut från A till Z, men en sådan övning föreföll mig som en ren teknikalitet, en rättsmedicinsk parodi på lexikalisk gymnastik. (349)

Ivan Vladislavić kan sin sak, vet att mycket skickligt och med små medel anlägga skiftningar i texten som tydligt speglar den successiva nedbrytningen av Aubrey Tearles tro på sig själv och i allmängiltigheten i hans värderingar. Vladislavić vet också att ge en vid första påseende absurd berättelse om en absurd man i ett absurt umgänge på ett absurt stamhakvidare djup, och ta en väg om samhällsskildringen och en variant på bildningsromanen. Lite småtjusigt faktiskt!

La Bibliofille

Retro: Thomas Manns Döden i Venedig

Thomas Manns Döden i Venedig känns märkligt nog inte riktigt Mannsk. Efter att ha läst både Tonio Kröger, Buddenbrooks och Bergtagen var jag uppfylld av en stor beundran för Manns hantverksskicklighet och makalösa berättarbegåvning, men i Döden i Venedig tycker jag mig bara få prov på denna storslagenhet i novellens två sista stycken. Stressfylld, förvirrad, splittrad är adjektiv jag lockas använda för att beskriva texten - jag finner inget flyt, inget sammanhang, ingen ro rent stilistiskt.

Karl Vennbergs översättning stör mig av någon anledning, och jag frågar mig om det är rimligt att anta att den stilistiska oron i Döden i Venedig delvis kan förklaras med översättningen. Svenskan varmed handlingen skildras är förvisso helt korrekt, men ändå förstoppad, ett vackert lik:

Vem skulle inte haft en flyktig rysning, en hemlig bävan och beklämning att bekämpa, när det gällde att för första gången efter en lång tids bortovaro bestiga en venetiansk gondol? (s.22)

Det finns en uppenbar ambition att återge Manns poetiska och svävande prosa, och visst är svenskan i Döden i Venedig vacker, men... Karl Vennberg var själv författare och poet och torde haft god känsla för att återge stämningar och atmosfärer, inte bara sina egna i det egna skapandet, utan även andras i översättandet av deras verk. Å andra sidan ger inte en god författare per automatik en god översättare - att transponera text från källspråk till målspråk är en svår och undervärderad konstart.
Det är iochförsig, om jag tänker efter, också fullt möjligt att tolka den stilistiska splittringen som ett medvetet grepp från Thomas Manns sida, att se stilen som symptomatisk för det som sker på novellens handlingsplan. Och om så är fallet är Thomas Mann ännu mer genial och fantastisk än jag någonsin kunnat föreställa mig! Jag gör en djärv kovändning, tar tillbaka allt det varmed jag inledde denna betraktelse, och beskriver istället Döden i Venedig som... übermannsk! Berättandet gestaltar berättelsen, den prosaiska oron speglar huvudpersonens - den åldrade mannens - psykiska tillstånd. Skiftet mellan en konkret skildring av faktiska göranden och låtanden som varvas med filosofisk-estetiska utsvävningar (precis som i Marcel Prousts À la recherche du temps perdu, faktiskt! Fast Thomas Mann förekom väl honom med ett par år om jag inte misstar mig?), samt val av tematik, symbolik och motiv talar också för detta tolkningsalternativ: den unge pojken som är föremålet för den gamle mannens ömma låga blir i överförd bemärkelse symbolen för åldringens svunna ungdom, kraft och vitalitet; resan till Venedig som kommer att bli gamlingens sista resa gestaltar själva åldrandet som sådant, livets slutskede. Och parallellen mellan berättelse och berättande - vid en viss punkt i Döden i Venedigs slutfas uppstår ett stilistiskt skifte från splittring till fokus simultant med att en rumslig och själslig rofylldhet inträder hos textens huvudperson. Makalöst..!
Det är dock ej blott en mindre lyckad översättning, ej blott ett medvetet stilgrepp som ger upphov till min upplevelse av Döden i Venedig som splittrad och förvirrad. Sanningen att säga klarar jag inte av att bibehålla koncentrationen när skiftena mellan abstrakta filosofiska resonemang (förutom i fråga om Clarice Lispectors Passionen enligt G.H., men det är bara för att jag svärmar så för existentialismen) och den konkreta handlingen vävs för tätt samman utan tydliga brytningar. Jag har samma problem när jag läser Prousts À la recherche-svit, jag KAN bara inte koncentrera mig, det är ett genfel eller något! Samma fenomen uppträder då det gäller definitioner av -ismer av olika slag. Att jag överhuvudtaget kunde få väl godkänd, alls godkänd!, i kursen "Litteraturteori, 5p." på litteraturvetenskapens C-nivå övergår mitt förstånd.
Alla koncentrationsproblem, översättningsstörningar och abstraktioner till trots tycker jag mycket om denna långnovell, eller kortroman för Er som föredrar det. Såhär i denna betraktelses sista stund kokar jag soppa på de tre ovan givna teserna om Förvirringen i Döden i Venedig och vidhåller Thomas Manns Obestridliga Storhet, Översättarkonstens Oomtvistliga Vådlighet och Min Egen Evinnerliga Mänsklighet.

La Bibliofille