Ambais Flod

I novellsamlingen Flod utgiven på bokförlaget Tranan skildrar den tamilska författarinnan Ambai i tio noveller det indiska vardagslivet: en första simtur i floden i väntan på bussen, en gul fisk fången på torra land som väcker svåra minnen till liv, familjekomplikationer, barnlösa kvinnors erfarenheter av din egen barnlöshet, två älskande män, en flickas sorg och förvirring vid första menstrautionen, konkurrensen mellan man och kvinna som den senare är dömd att förlora.
Den som intresserar sig för kvinnosaksfrågan och interaktionen mellan man och kvinna i invanda könsroller har i Flod ett intressant skönlitterärt stoff att försjunka i, som det ju främst är Kvinnan och hennes situation som Ambai framhåller i sina noveller. Den stilla protesten mot den ojämlikhet som råder mellan man och kvinna, i detta fall i det indiska samhället, i texterna bör dock inte tillåtas överskugga den fantastiska berättargåvning som Ambai visar att hon besitter i Flod. Berättandet är av det traditionella, konkreta slaget och återger göranden, låtanden och uttalanden utan att sväva ut i abstrakta idé- och tankeflöden. Den förtäljande rösten vet att positionera sig till sina texter på ett sådant sätt att dennas kärlek till det gestaltade och gestaltningen inbäddar orden, novellerna i en anda av största ömhet och kärlek och gör henne påtagligt närvarande trots sin fysiska frånvaro. Förvisso lästes Flod inte på originalspråket tamil och undertecknad kan därföre ingalunda avgöra huruvida denna ömsinthet vis-à-vis texten och dess innehåll är ursprunglig eller resultatet av en omsorgsfullt utförd transponering av novellerna från det tamilska källspråket till det svenska målspråket. Oavsett vilket är ömheten det gestaltade mycket klädsam och bidrar starkt till att göra läsningen av Flod till en sann skönhetsupplevelse.

Ambais novellsamling rekommenderas Er å det varmaste.

La Bibliofille

Mircea Cartarescus Orbitór: vänster vinge

Berg- och dalbanor är amatörernas väg till svindel, sug i magen, yrsel och skräckblandad eufori. I irrgångar som minner såväl om Dantes helvetiska vandringar i Inferno och Purgatorio som om Hjärnans vindlingar skissar Mircea Cartarescu i Orbitór: vänster vinge upp ett Sakernas Tillstånd så vittspännande att den tar andan ur Dig, får Dig att känna Dig som det största och det minsta, det viktigaste och mest obetydliga, det mest fysiska och det mest sinnliga på en och samma gång. I textens credo ikläds Naturen, inte i bemärkelsen blommor, skog, djur et cetera, snarare som fysikaliska, kemiska och biologiska processer, det mirakulösas gestalt. Avstånden mellan det fysiska och metafysiska hävs, sammansmälter i en gudomlig fusion. Fysiken är metafysiken. Metafysiken är fysiken. Allting finns i allting, ett mikrokosmos är samtidigt ett makrokosmos i sig rymmande ett oändligt talat mikrokosmos, vart och ett i sig ett makrokosmos. Var bild är en brunn i vars djup Du kan följa hur denna bild upprepas i ständigt krympande form återspeglas i evinnerlighet. Cartarescu tecknar fram sina bilder med en sådan självklarhet att de blir bedrägliga, skenbart enkla för att, så snart Du tagit upp tanketråden i dem, explodera och anta gigantiska proportioner - det börjar med en fjärils vingslag och slutar med storm.

Nu är de tre på tronen: Georges Perec - Clarice Lispector - Mircea Cartarescu.

La Bibliofille

Rumänsk nedtagning

Förnedringen klär vår kroppsform lika väl som upphöjelsen, precis som ett slem lika gärna kan vara helig olja. Förnedringen därför att vi är maskar, rör med dubbla symmetrier, födan i centrum, relation och fortplantning i vardera ändan. En tarm full av fekalier mellan hjärnan och könet. Tankeförmågan som vi gör så stor affär av är inte mer förvånande än djuphavsfiskarnas förmåga att generera ljus, eller darrockans förmåga att producera elchocker. Har vi måhända ett känselorgan för gudomen, om än rudimentärt, reducerat till en reaktion av typen plus eller minus, är eller inte är, på samma sätt som toffeldjuren har en röd fläck som uppfattar ljuset utan att för den skull se? Vad kan räddas hos oss? Själen? Den stellära kroppen? Medvetandet? Allt detta undanröjs av en enkel tumör. Ett epileptiskt fokus grumlar minnet, bilden av en kvinnas bakdel gör att man inte kan tänka längre, en oförrätt tvingar en in i det renaste paranoida vansinne, en dröm ger en kalla kårar längs ryggraden och får håret att resa sig. Harmonin hos en miljard miljarder mjuka små ting (system och apparater sammansatta av vävnad sammansatt av celler sammansatta av cellbeståndsdelar: ribosomer, lysosomer, mitokondrier, golgiapparater, cellkärnor med kromosomer sammansatta av DNA-kedjor och RNA-kedjor sammansatta av nukleärsyror sammansatta av molekyler av hallucinant stereosymmetri sammansatta av atomer sammansatta av kärnpartiklar sammansatta av kvarkar) lämnar knappt plats åt en droppe glimmande vätska, åt klart tänkande, i vilket världarnas strukturerade stoft utvecklas, och detta enbart därför att någon av de miljarder maskar som är medvetna om sig själva, de som bildas hopkrupna i livmodern på andra, lever så länge det är dem givet och sedan sugs upp i jordens myllrande konglomerat. Allt på ett sandkorn på en strand lika stor som universum. Var finns det plats för frälsningen? Och varför skulle just du, ditt atomträsk, få evigt liv?

ur Mircea Cartarescus Orbitór: vänster vinge (s. 69f.)

Retro: Vladimir Sorokins I det heliga Rysslands tjänst

Länge gick jag och sneglade på Vladimir Sorokins I det heliga Rysslands tjänst på jobbet, kände en sällsam dragning till den. Inte för att jag trodde att ämnet skulle intressera mig särskilt - den ryska staten ur ett milt science-fictionperspektiv, jag tycker inte ens om science-fiction! -, men ändå... Så blev jag en dag i förra veckan oförhappandes värd en liten present och bestämde mig för att ta med den hem!
Vad ska man säga? Att läsa I det heliga Rysslands tjänst är som att titta på en actionfilm: det har ett visst underhållningsvärde, men är på det hela taget ganska ointressant och gör inga djupare intryck. Romanen är maskulin, hårdkokt och ruff, och tilltalar nog den manliga publiken mer än den kvinnliga. Visst är den förhållandevis välskriven, men bjuder sett till stil och uppbyggnad inte på någonting iögonfallande. Innehållsligt däremot blir det stundtals mer uppseendeväckande och minnesvärt än vad som egentligen är att föredra, jag tänker närmast på den sektartade homoerotiska orgie som förekommer i romanens slutparti:

Vi famnar varandra broderligt. Kraftiga händer griper om kraftiga kroppar. Vi kysser varandra på munnen. Vi kysser varandra under tystnad, på manligt vis, utan något kvinnokel. Med våra kyssar värmer vi upp varandra och hälsar varandra. (s. 164)

Jag kan ej mera! Min blygsel hindrar mig från att citera ytterligare, och då är mulslafsandet ovan ingenting i jämförelse med vad som komma skall - hujedamig! Tror det är det sjukaste jag någonsin läst... Det hela börjar på sidan etthundrasextiotre om Ni vill kila till närmaste Bokhandel eller Bibliotek för att själva ta del av Larven, som det hela kallas. Läs gärna resten av I det heliga Rysslands tjänst också för den delen, men inte i jakt på någon estetisk upplevelse, utan som en stunds underhållning.

La Bibliofille

Retro: Marie Norins Kupa

De bästa böckerna är ofta de Du från början inte alls kände till, men som trevade sig fram till Dig på omvägar, slog sig fram i den litterära snårskogen, och så småningom kom fram till den glänta som är Din kännedom.

Marie Norins Kupa är en sådan mystisk hemligbok som jag aldrig tidigare hade hört talas om, än mindre skulle kommit att läsa, om inte min K. Litteraturvän nämnt den. Min K. Litteraturvän har en utsökt litterär smak, vilket resulterat i att jag så fort min K. Litteraturvän nämner en bok eller en författare aktsamt lägger titel eller namn på minnet för att ta del av denna högeligen intressanta läsning vid ett senare tillfälle. I fallet Kupa kunde jag inte vänta särskilt länge. Jag sökte upp den på Internet och föll som en fura då jag läste namnen på två av bokens tre figurer: Madame och Herr O! Det bådade mycket gott!
Kupa är till omfånget en liten bok, men i övrigt mycket majestätisk, ett säreget suggestivt och absurdt stycke poetisk prosa. Stilen är förvisso avskalad och konkret, men atmosfären i romanen lindar in texten i en avrundande, rogivande dimma, något som i sig får en i det närmaste hypnotisk effekt. Kupa förvandlas till litteraturens motsvarighet till rymdens svarta hål - den suger in Dig i sig, uppslukar Dig, försätter Dig i ett hyperkoncentrerat tillstånd, där det inte finns någon annan medvetenhet än den om det textliga rummet.
Som konstruktion påminner Kupa estetiskt mycket om Franz Kafkas romaner, där berättelsen bara är ett utsnitt ur ett visst händelseförlopp, och där det inte finns någon särskild början eller något särskilt slut på handlingen. Historien skulle rent teoretiskt kunna fortsätta i all oändlighet efter textens sista punkt, och detta är någonting jag kommit att bli barnsligt förtjust i.
Tankeväckande är Kupa, och gåtfull. Varför titeln Kupa? Och är textens "jag" en man eller en kvinna? Mitt i romanen kom jag på mig själv med att med största självklarhet förutsätta att berättaren är en man, stilen och relationerna romanfigurerna sinsemellan fick mig att ge berättaren manlig gestalt, men några påtagliga bevis för att det förhåller sig på det viset erbjuder texten, såvitt jag kunde se, inte.
Jag ryser vid blotta tanken på att Kupa var svindlande nära att undgå mig, obemärkt smyga förbi mig, tyst tassa runt mig och försvinna i litteratursorlet. Fasa! Betryggande att ha En Egen Litterär Salong där jag kan föra vidare vetskapen om denna Lilla Läskaramell till Er! Betryggande att ha en K. Litteraturvän jag nu vill tacka för en Kunglig Rekommendation - tack!

La Bibliofille

Retro: Hwang Sok-Yongs Berättelsen om herr Han

Så förledande en omslagstext kan vara, så missvisande den ofta är. Inte sällan är den beskrivning som ges av en bok på dess baksida eller omslag så intetsägande och fadd att man inte ens orka igenom de få stackars rader den består av, utan orättvist avvisar boken som ointressant, när det i själva verket är beskrivningen av den som är det.

För första gången i mitt liv, åtminstone som jag kan erinra mig nu, har jag förförts av en baksidestext som är mer välskriven än själva boken - jag har läst Berättelsen om herr Han av Hwang Sok-Yong. Tillåt mig återge förlagets beskrivning av denna sydkoreanska roman:

Med herr Han har Hwang Sok-Yong skapat en av samtidslitteraturens stora, oförglömliga gestalter, en koreansk motsvarighet till Balzacs Pappa Goriot.

Herr Han är läkaren som inte kan svika sitt kall ens när självbevarelsedriften kräver det. Som inkallad militärdoktor under Koreakriget vägrar han att låta partipamparna och deras släktingar gå före de sårade i vårdkön. Under sina försök att återförenas med familjen hamnar herr Han så småningom i Sydkorea, där han utnyttjas som medicinsk fasad av kriminella element och sjunker allt djupare i samhället. Genom denna lika oförvitlige som naive läkares gestalt skildras ett stycke samtidshistoria: det koreanska folkets lidande under nationens delning. På en prosa, vars knapphet härrör från den klassiska traditionen, redogör Hwang Sok-Yong för varje obönhörligt steg i herr Hans nedgång och fall.

Det är en skymf mot Honoré de Balzac att jämföra hans mästerverk Pappa Goriot med Hwangs roman. Visst bor både Han och Père Goriot i vad man kan kalla kollektiv, men där upphör likheterna.
Jag gillar inte Berättelsen om herr Han. Prosan inte alls klassisk i sin knapphet, utan fadd och själlös. Författaren har valt av använda sig av den typ av berättare som är allvetande i den mån att den kan se allt som pågår: händelse följer på händelse, handling på handling, rörelse på rörelse, men den går aldrig in i romanfigurernas inre. Där finns ingen reflektion, ingen eftertanke, inget mentalt plan. Beskrivningen av karaktärernas själsliga, känsligomässiga och intellektuella aktivitet ersätts med den goda prosans fiender no:1: adjektiv och adverbial (?). Saker sägs "med sarkastisk röst", man äter "friskt av maten" och stirrar "med tom blick". Hu!
Adjektiv och adverbial får väl antas vara barn av författarens stilistik, men stelheten i romanens dialoger anar jag är ett resultat av en slapphänt eller alltför rigid översättning. Några exempel:

- Jag tror inte att gamlingen kommer att uppföra sig illa.

Eller

- Det där var väl olämpligt sagt.

Eller
- Vi arbetar tillsammans nu, men jag kan inte minnas att jag studerat tillsammans med honom.

Eller
-Hade inte du också sådana sympatier förut? Och din bror då, jag tror minsann att han också var färgad av deras ideologi.

Finns det alls någon som uttrycker sig på detta sätt? Måhända låter det helt naturligt på koreanska, men på svenska låter det endast förstoppat och märkligt. Utöver den strikt betydelsemässiga översättningen bör väl en översättare i fridens namn också anpassa dialoger och muntliga uttryck till ett slags praxis och ställa sig frågan huruvida målspråksläsarna skulle uttrycka sig med de ord som källspråket använder, med den ordföljden?
Jag vill också invända mot romanens uppbyggnad. Hwang har använt sig av bruten kronologi, något som kan bli mycket snyggt om det används på rätt sätt, men Hwangs variant av den är inte särdeles lyckad. Istället för att varva tidsperioderna med varandra enligt förslagsvis principen b+a+c+b+a+c (där a är den i tiden mest avlägsna, c den närmaste och b den däremellan a och c) eller något liknande, en uppbyggnad då texten och berättelsen sakta men säkert närmar sig de respektive skeendenas klimax och väver samman dem till en helhet, har han valt att istället skildra var tidsperiod från början till slut i ett stycke innan nästa tar vid. Det fungerar inte, det blir ingen berättelse om herr Han där vi allteftersom gör oss en mer och mer enhetlig bild av hans liv och person, utan ett virrvarr av textfragment som inte tycks ha något samband, trots att vi med vårt förnuft förstår att de har det. Kronologisk ordning hade varit att föredra framför romanens nuvarande uppbyggnad.
Det är synd när goda historier skildras på ett för dem ofördelaktigt och klumpigt sätt, när de inte görs rättvisa. För visst är historien, om den lyfts ur sin gestaltning, mycket god, inte tu tal om saken. Mycket tråkigt att herr Hwang har gett den obekväma, för trånga kläder. Mycket tråkigt.

La Bibliofille

Retro: Fjodor Dostojevskijs Spelaren

Fjodor Dostojevskijs Spelaren tillhör den kategori böcker som jag tveklöst tyckte om när jag läste den, men märkligt nog inte har så mycket att säga om nu när sista bladet vänts, boken slagits ihop och återintagit sin plats i hyllan. Alldeles tystad är jag dock inte.

Spelaren är ingalunda en Dostojevskij-favorit - den platsen intas ohotat av Brott och straff -, boken är stundtals är alltför tvådimensionell för min smak. Jag saknar djup i den, inte ett innehållsligt djup sett till teman och undertext och så vidare, utan i skildringen. Det sätt varpå Dostojevskij valt att skildra händelseförloppet skapar en barriär mellan läsaren och handlingsplanet, som gör att vi mestadels bara får tillgång till själva ytan. Stundtals uppstår sprickor i barriären där Dostojevskij ger prov på sin osannolika förmåga att skildra det mänskligas psykets mörkaste vrår och drifter, till exempel spelarens upphetsning vid roulettbordet, och då är romanen också som mest njutbar. Men sprickorna är så få! Kommunikationen mellan läsare och text är något ensidig, texten projicerar sig på läsaren, men läsaren får inte utrymme att projicera sig själv på texten i lika hög grad, vilket resulterar i ett slags... grund?
Men visst är det en angenäm läsning att ägna sig åt, inte tu tal om saken! Prosan är god och översättningen levande och gör full rättvisa åt historien som sådan, som i sig är mycket underhållande på ett trivsamt 1800-talsmanér.

La Bibliofille

Salim Barakats Järngräshoppan

Tjugohundraåtta års sista utlästa bok blev Salim Barakats Järngräshoppan, en bok som är anspråkslös till sitt omfång, men på många andra sätt mycket, mycket rik.
Språket är ömsom sparsmakat och rakt, ömsom sirligt måleriskt och rikt smyckat och därmed ganska bjärt kontrasterande till romanens innehåll: skildringen av hur barn utvecklas från en oreflekterande del av ett kollektiv till en ung man med större subjektsuppfattning, dock mer oskyddad.
I gestaltningen finns någonting som minner mycket om klassiskt episkt berättande, där en allvetande instans tycks ha fattat posto bakom texten för att vid väl valda tillfällen träda fram och visa sig för läsaren i all sin storhet och gudalika makt, mer eller mindre distanserad från den individ som måste kallas Järngräshoppans huvudperson.
Järngräshoppans otvetydigt mest iögonfallande sida är den till synes inneboende grymheten och oförblommerade ondska hos det kollektiv av barn som står i romanens förgrund, hur de torterar djur och förtrycker varje varelse som är dem underlägsna, ett agerande som fötts ur det förtryck som barnen själva är offer för hemma.

Begynnelsen spred sig, och hatet. Fiendskapen mellan mor och oss utvecklades till öppet krig. Vi rymde ofta hemifrån. Så fort hon fik tag på någon av oss blev han stel av skräck. Mor nöjde sig inte med att prygla oss med en käpp. Hon använde alla slags tillhyggen - sten eller järn det kvittade lika - och vi barn vi blödde. En gång lyckades jag slita mig loss ur hennes grepp. I full fart rusade jag iväg till det hörn av gården där hon födde upp kaniner. Jag slet undan nätet över djuren och kastade mig över dem med ett kopparkärl i handen som hämnd. Kanten på kärlets fot var mycket vass. Kaninerna sprattlade förgäves, sprätte med sina bakben och ryckte till innan de stelnade för gott.
Massakern kostade tolv kaniner livet och mig tjugo dagar på drift eftersom jag inte vågade gå hem. (13)

Successivt raseras den mur av illvilja som byggts upp kring barnen - Första hornstöten, Andra hornstöten, Tredje hornstöten - och ur rasmassorna kliver en oerfaren ung man.
Barndoms- och uppväxtskildringen fungerar i Järngräshoppan som scen för ett mycket större skådespel vari en kultur, ett samhälle, en miljö, en tid, en ond cirkel kommenteras. I detta större, mycket rika skådespel är det Våld som spelar huvudrollen.

La Bibliofille