Elin Boardys Allt som återstår

Det bör erkännas att jag närmar mig debutanter med största tänkbara skepsis, misstänker dem för alla möjliga litterära hemskheter, fasar för att i deras verk möta vämjelig författarskoleprosa, den där söktheten som avskys mer än allt annat. Så får jag Elin Boardys debutroman Allt som återstår i handen och kan inte för mitt liv begripa. Inte är det möjligt att detta är skrivet av en debutant? Det här är ju alldeles... alldeles... alldeles otroligt bra..!

Emma Ulrika Johansson, en bondtös på Orust då det förra seklet var ofött, nyfött och ungt. Hur hon känner, hur hon tänker, hur hon framlever sitt lilla, men ändå så oerhörda liv, allt ömsint, allt klokt, allt stillsamt, ödmjukt skildrat. Ett klassiskt och anspråkslöst berättande, med en komposition som minner något om det grekiska dramats, men som därmed inte saknar experimentella inslag, inslag som mer är ett romanens klädsamma ackompanjemang, en tankens spegling i texten, än i ett experimenterande för experimenterandets egen skull.
Hur Elin Boardy lyckas måla upp en miljö som är så tydlig och detaljerad inför den inre blicken att man förvånar sig över att inte befinna sig där när man väl får näsan ur texten! Hur hon lyckas framberätta Emmas person på ett sådant sätt att man införlivas med henne så till den milda grad att läsningen av Allt som återstår blir som en osmos. Identifikationen är instinktiv. Allteftersom försvinner dock vår Emma, lämna oss lite i taget, med tilltagande bekymmer och sorger och så, med ens är hon borta, har försvunnit in i ett mörker ur vilket hon inte längre når oss, kanske inte ens når sig själv. Slutet, det underbara, vackraste vackra slut man kan tänka sig. Hommage till Författarinnan för det!
Elin Boardys Allt som återstår är, det måste ånyo sägas, otroligt bra. Inte intellektuellt, Perecskt, Lispectorskt, Cartarescuskt eller Bolañoskt otroligt bra, men ändock, oh!, otroligt bra! Jag önskar att jag hade skrivit den själv...

La Bibliofille

Nathalie Sarrautes Le planétarium

Nathalie Sarrautes Le planétarium är Texten är en blick, ett skådande, en iakttagare som med sina observationer konstruerar ett socialt system som planetariet är en så sublim metafor för. Det är i egenskap av text, konstruktion, form -inte berättelse - som Le planétarium fascinerar, trollbinder. Genom perspektivskiften som är så snillrika i sin enkelhet, genom en krass, rå och hänsynslös ton kan Nathalie Sarraute få en simpel historia, där en femrummare i Passy , bebodd av en rik och ensamstående faster, och eftertraktad av dennas brorson med fru, att bli föremål för Den Yttersta Strävan, symbolen för Det Fulländade Livet, och katalysator för Det Sociala Spelet i sin mest oförskönade, mest osmickrande form.

Det är fult, riktigt fult och det framkommer genom ett fokus på yta, gester, utsagor, mimik, rörelser. Le Planétarium är som vivisektion i sociolitterär form: stegvis, från en person till en annan, förflyttar sig perspektivet i Nathalie Sarrautes roman Le planétarium in i hjärtat av ett socialt system som äger rum i och omkring denna lägenhet i Paris. I tur och ordning granskas Berthe, Alain, Gisèle, Germaine, Pierre för att så introduceras för varandra, interagera med varandra, bli föremål för varandra, varandras kontexter och i denna interaktion, överförd i ord, blir Le Planétarium en utsökt grym historia om Människosläktets Obotliga Låghet, en svärtad gestaltning av Den Mänskliga Naturens Grymhetsmönster.


Le Planétarium är översatt till svenska av Eva Axelsson och finns utgiven i Modernistas klassikerserie med titeln Planetariet.

La Bibliofille

Med anledning av Internationella Poesidagen

Idag, lördagen 21 mars, är det Internationella Poesidagen och på uppmaning av Bokmania uppmärksammas tilldragelsen också här, i denna litterära salong i Paris. Det poem jag valt att lyfta fram denna aktningsvärda dag är den franske medeltidspoeten François Villons Ballade des pendus - De hängdas ballad, ett poem som författades av Villon då denne satt fängslad i väntan på avrättning, en avrättning han lyckligtvis undkom.

Varför då La Ballade des pendus av alla dikter som skrivits genom tiderna? Första gången jag mötte denna dikt var på en diktrecitation på universitetet där vi i vår franskklass fått i uppdrag att läsa upp en dikt inför vårt privata auditorium, inte rakt upp och ned, utan med känsla och emfas, dramatiskt. Själv valde jag vid det tillfället Paul Verlaines Le ciel est pardessus le toit, någon valde Charles Baudelaires L'Albatross, alla dikter var mycket vackra och reciterades på ett mycket skönt måtto, men ingenting kunde slå vår lärarinnas makalösa uppläsning av just François Villons Ballade des pendus, denna en peccators bön om medmänniskornas medlidande och syndernas förlåtelse. Jag kommer aldrig att glömma det, så vackert var det.
Har Ni förresten läst Jonathan Littells roman Les Bienveillantes, De välvilliga? Denna text inleds på franska just med orden Frères humains, desamma som begynner François Villons Ballade des pendus. För mig är den intertextuella anspelningen solklar och den kom också, på ett högst påtagligt vis, att färga min läsning av Les Bienveillantes.

Nog av min röst. Lyss nu till och läsen Ballade des pendus - De hängdas ballad.

Ballade des pendus

Frères humains qui apres nous vivez
N'ayez les cuers contre nous endurciz,
Car, se pitié de nous pauvres avez,
Dieu en aura plus tost de vous merciz.
Vous nous voyez cy attachez cinq, six
Quant de la chair, que trop avons nourrie,
Elle est pieça devoree et pourrie,
Et nous les os, devenons cendre et pouldre.
De nostre mal personne ne s'en rie :
Mais priez Dieu que tous nous veuille absouldre!

Se frères vous clamons, pas n'en devez
Avoir desdain, quoy que fusmes occiz
Par justice. Toutesfois, vous savez
Que tous hommes n'ont pas le sens rassiz;
Excusez nous, puis que sommes transis,
Envers le filz de la Vierge Marie,
Que sa grâce ne soit pour nous tarie,
Nous préservant de l'infernale fouldre.
Nous sommes mors, ame ne nous harie;
Mais priez Dieu que tous nous vueille absouldre!

La pluye nous a débuez et lavez,
Et le soleil desséchez et noirciz:
Pies, corbeaulx nous ont les yeulx cavez
Et arraché la barbe et les sourciz.
Jamais nul temps nous ne sommes assis;
Puis ça, puis la, comme le vent varie,
A son plaisir sans cesser nous charie,
Plus becquetez d'oiseaulx que dez à couldre.
Ne soyez donc de nostre confrarie;
Mais priez Dieu que tous nous vueille absouldre!

Prince Jhesus, qui sur tous a maistrie,
Garde qu'Enfer n'ait de nous seigneurie :
A luy n'avons que faire ne que souldre.
Hommes, icy n'a point de mocquerie;
Mais priez Dieu que tous nous vueille absouldre.

François Villon

De hängdas ballad

O bröder, ni som överlever oss,
döm inte våra gärningar för hårt.
Gud har väl misskund med just er förstås
- så visa misskund med oss och vårt!
Fem, sex vi hänger, vi har straffats svårt,
och köttet, som vi allt för mycket gött,
Har ruttnat bort och är ej längre kött.
Av kroppens lust platt intet står oss åter.
Så skratta ej åt liv som är förött,
Men bed till Gud att alla han förlåter.

Begabba inte, bröder, denna bön
och slå ej bort vår vädjan med förakt.
Vårt oförnuft till sist har fått sin lön
och rättvist lagen slog oss med sin makt.
Men bed till jungfruns son om värn och vakt!
För all vår rädslas skull, böj knä, böj knä!
Vi dinglar liksom han på korsets trä
i solens vita brand och regn som gråter.
Den som är hängd blir själv så lätt disträ,
men bed till Gud att alla han förlåter.

Sol har oss bränt och regnet har oss blött,
så svartnar vi och möglar vi i hyn
och korparna har slitit i vårt kött
och hackad både skägg och ögonbryn.
För en gångs skull lyfta över dyn
vi gungar oavlåtligt av och till
och rasslar runt precis som vinden vill.
Och intet mer än korpen står oss åter
- vår sista slamsa kött är vittnesgill.
Men bed till Gud att alla han förlåter.

Prins Jesus, du som över allting rår,
var mild mot oss, så helvetet ej får
makt över oss tills intet står oss åter.
Bespotta, mänska, ej vår lott så svår.
Men bed till Gud att alla han förlåter

Tolkning av Axel Österberg

La Bibliofille

Ann Heberleins Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva

Var och en som önskar förstå hur det är att lida av och leva med sjukdomen bipolär typ 2 bör läsa Ann Heberleins bok Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva. Det finns inte en situation, inte ett ord i den boken som inte kan få den som har minsta erfarenhet av det som hon berättar om att inte rysa av igenkännande obehag.

För den oinvigde kan en fest med trettio vänner och...

glögg, chèvrepaj, varm brie med rostade nötter och fikonmarmelad, kex, stilton och cheddar, hembakat bröd, hembakad saffrans- och apelsinkaka och franska pepparkakor och kilovis med choklad, skumtomtar, knäck och brända mandlar, röda äpplen, vindruvor och knalliga clementiner. Huset var välstädat och fyllt till brädden av doftande hyacinter, blommande amaryllis, röda tulpaner i gigantiska vaser, två julgranar klädda med röda kulor och guld - en där uppe och en där nere - brinnande stearinljus och björkved av bästa sort i den öppna spisen (61f.)

..låta som en idyll, som en mysig julfest, som något ytterst trevligt. Om man däremot hyser minsta vaga och oroväckande misstanke om vad det där överflödet och överdådiga skulle kunna vara tecken på - Jag var naturligtvis på väg in i hypomanin redan då. (62) - blir det lyxiga kalaset bara skrämmande och panikframkallande, åtminstone för den som står bredvid och ser vad som håller på att ske. Ann beskriver inträdet i det hypmaniska tillståndet för sin läsare:

Det är så skönt att gå in i det där tillståndet förstår du. Så skönt. I alla fall bitvis. Bitvis oövervinnerlig. Stundtals genial. Berusad. Uppfylld. Plötsligt känns allting, allting, så viktigt, så meningsfullt. (62)

De partier som handlar om den deprimerade Ann, Ann vid hypomanins motsatspol depressionen, är mycket gripande, igenkänningen är total, närmare än så kommer man inte depressionen utan att själv vara deprimerad. Berättelsen om misströstan, desillusionen, en total uppgivenhet och känsla av ohjälpligt existentiellt misslyckande - Det totala nederlaget är oförmågan att hantera livet. [---] Oförmågan att leva. Den där koden varje människa förväntas knäcka. Livet. Det där nederlaget. (147) - varvas med redogörelser för olika filosofers idéer kring självmordet och olyckligheten och andra existentiella dilemman. Hon diskuterar, som den teologie doktor och etikforskare med Ondskan som specialitet hon är, vrider och vänder på de olika teorierna - Immanuel Kants, Jean Amérys, Hermann Burgers, Michel Foucaults, Jacques Lacans med flera - och åstadkommer på så vis en text som står långt över de vanliga "sanna berättelserna". Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva skiljer sig också från "de sanna berättelserna" i själva sin ansats. Berättelsen berättas inte bara för berättelsens egen skull, även om ett sådant behov måhända kan skönjas bak raderna, utan tycks framför allt ha tillkommit som ett uttryck för en ilska inför det totala oförstående för Ann Heberleins och andra manodepressivas situation, en vilja att få folk att fatta vad bipolär typ 2 handlar om. Boken tar förvisso avstamp i en enskild människas öde, men är också stabilt förankrad på etisk plattform och texten för, ytterst oaggressivt, talan för de människor som i allmänhet brukar insorteras i kategorin "psykiskt sjuka":

(Och "psykiska sjukdomar"? Vad är det för ett jävla begrepp? Som att bunta ihop benbrott med diabetes och ALS och lungcancer och kalla det "fysiska sjukdomar". Det håller inte. Men det går bra att bunta ihop depression med schizofreni med ADHD med cykloida psykoser med autism med psykopati med utbrändhet med Aspergers syndrom med manodepressivitet. Helt oproblematiskt sådär.) (96f.)

Det borde vara vars och ens som aldrig varit deprimerad, aldrig haft mani, aldrig lidit av sjukdomen bipolär typ 2, aldrig levt tillsammans med någon som lider av depression, mani eller bipolär typ 2 förbannade plikt och skyldighet att läsa Ann Heberleins fina Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva. Ämnet är av en otrolig vikt och betydelse.

La Bibliofille

Marguerite Duras C'est tout

Marguerite Duras ska dö. Hon ska ta avsked av skrivandet, litteraturen, sin älskade, sitt liv, sig själv, gör så i svanesången C'est tout*.
Hon har allt att säga om den närstående förlusten av sig själv, behöver ge uttryck för det obegripliga faktum att det faktiskt håller på att ta slut, att hon oavsett rädsla och ovilja måste ge sig av, lämna allt det som hon känt som sin person och sitt liv bakom sig och ingenting kunna göra, ingenting kunna säga för att ändra på den saken. Hon ska dö. Punkt.
Till en början handlar C'est tout inte så mycket om Döden. Det börjar som ett slags tillbakablickande på, samtalande kring Kärleken, Litteraturen, Skrivandet, i korta stycken smyckade med små överskrifter med datum, plats, små scenangivelser av slaget Plus tard, Silence, et puis, Un autre jour. Men långsamt långsamt blir Författarinnan/Berättaren, vartefter hon närmar sig Slutet, mer och mer närvarande i rädsla och ångest, uthärdar med svårighet den döendes ovillkorliga ensamhet, kastas tvärt mellan avsky för och enorm kärlek till livet. Meningarna är korta, men orden väl funna, uttrycksfulla och laddade, förmedlande all känsla som situationen kan tänkas rymma för den som lever lycksaligt ovetande om sin egen slutpunkt.
Det är i tystnaderna, mellan raderna som vi blir delaktiga i fasan och sorgen i det obarmhärtiga och obönhörliga i att tvingas hantera sin egen förestående bortgång, att stå inför en tid då man inte längre kommer att existera, annat än som ett minne, inte finnas som en egen person, ett eget medvetande. Då allt, för ens egen del, kommer att vara slut, över:

Samedi, 25 mars
Je suis peinée que les décennies
passent si vite. Mais je suis quand
même de ce côté-là du monde.
C'est tellement dur de mourir.
A un certain moment de la vie,
les choses sont finies.
Je le sens comme ça : les choses
sont finies.
Cest comme ça. (32)

Det smärtar att läsa Marguerite Duras C'est tout, det gör det. Det är sorgligt att se hennes person reduceras så inför Döden, om så bara skenbart, inför henne själv. För oss, på andra sidan texten, vittnena till hennes själatåg, växer hon och hennes storhet och skönhet inför den stundande Döden är obeskrivliga, gränslösa.

La Bibliofille

* Ellerströms Förlag har givit ut C'est tout på svenska. I svensk översättning bär romanen titeln Det är allt och om den kan Ni läsa mer hos On Word Arts.

Nguyên Huy Thiêps Skogens salt

Nguyên Huy Thiêps noveller i samlingen Skogens salt är en stillsamhetens litteratur. Författaren närmar sig sina ämnen på ett rofyllt engagerat måtto, applicerar en förflutenhetens slöja över dem, avdramatiserar dem och ger dem därmed en större allmängiltighet. Fast förankrade som novellerna är i vietnamesisk mylla och vardag befinner de sig också i högre, andliga och mytiska skikt: i den natur som omger novellgestalterna finns vattenandar, växter besitter sällsamma och övermänskliga egenskaper, färjkarlen ska ha mynt från den avlidna, horoskop talar om onda och goda tider, en svart buffel lever på flodens botten. Att det skulle vara fråga om magisk realism känns som en smula modifierad och tillrättalagd sanning, som en förenkling av en mer komplex situation. Det är inte fråga om en förhöjd verklighet, utan om en verklighet som i så hög grad är präglad av naturmystik och folktro att dessa förlorat sin övernaturliga karaktär och blivit en del vardagen, inte på litterärt väg, utan... antropologiskt? De magisk-mytiska inslagen är i Skogens salt vara så levande, så tillämpade i det sammanhang, i det liv som omberättas i novellerna att de mer utgör en del av en gestaltning av en kultur än en förhöjd verklighet.

Oavsett var man väljer att inrangera Nguyên Huy Thiêps noveller står det utan tvivel att denne vietnamesiske man är en sällsynt begåvad författare. Han vet att upprätthålla en distans mellan berättaren och det berättade, inte en distans som tar ett aktivt avstånd från känslor, händelser och utsagor, utan en uppöppnande distans, en distans som kommer sig av att ett nu blir ett då, ett alltmer avlägset då som skänker texterna en ömsinthet och gör en mer fullständig bild av det förgångna möjlig. Distansen ger läsaren möjlighet att projicera sig själv och sina egna upplevelser på novellgestalterna och deras liv och öden och upptas på så vis i berättarens milda och storsinta filantropi, i den större, mer allomfattande och sanna värld i vilken Skogens salt äger rum.

La Bibliofille

Vladimir Kaminers Militärmusik

Ibland är det skönt att koppla av med lite vanlig hederlig galenskap och i det fallet kan man alltid lita på Ryssland och dess moderna, inte sällan Sovjetbaserade, litteratur. Förvisso är Vladimir Kaminer, författaren till den på bokförlaget Ersatz utgivna romanen Militärmusik, numera bosatt i Berlin, men den säregna humor som Militärmusik fullkomligen spritter av är inte att ta miste på - rysk.
Den unge herrn som är bokens hjälte råkar ut för de mest absurda och osannolika saker som han berättar om rakt upp och ner, utan omsvep eller krusiduller: han praktiserar på en teater vars barnföreställningar aldrig spelas manusenligt, eftersom de administratörer som är anställda att ta alkotest på de spritkonsumerande skådespelarna vägrar att arbeta på söndagar då teatern har barnpjäser på repertoaren; han övervakar tillsammans med sin minst sagt företagsamme vän George en nötboskaptransport från Lettland till Uzbekistan, en resa som slutar med en minst sagt oschysst och inhuman affärsuppgörelse; han anställs som trädgårdsarbetare på en park som...

tillhörde en hemlig vapenfabrik. [...] Trots att parken inte låg på fabriksområdet och inte hade någon som helst säkerhetsnivå, gällde säkerhetsnivå tre för själva fabriken. I klartext innebar det att jag inte fick hämta ut min lön på lönekontoret. Det måste trädgårdsmästaren göra åt mig, men den tjänsten var inte besatt. Jag fick inte heller ringa till lönekontoret, bara till chefen för personalavdelningen. Han hade kunnat förmedla pengarna åt mig, men det ville han inte. Därför fick jag bara en avräkningsnota med posten, fast inga pengar. (65)

Dessutom arrangerar han illegala rockkonserter, åker på klandestina läger och gör under två år militärtjänst mitt ute i skogen, allt i den mest cirkusartade anda, resulterande i en komisk odyssée (tragikomisk om man rimligen antar att lustifikationerna i romanen inte blott och bart är sprungna ur författarens fantasi, utan faktiskt är tagna ur ett högst reellt sammanhang) som tar med läsaren kors och tvärs över Sovjetunionen och det mest spräckliga och säregna persongalleri.

Läsa Militärmusik? Da!

La Bibliofille

Tillägg

Läsningen av Militärmusik förde mina tankar till ytterligare en titel som givits ut av Ersatz, nämligen Sovjetunionens roliga historia av David Cesarini och Claes Ericson, en bok sprängfylld med bland annat roliga historier och vitsigheter om Sovjetunionen, bland annat dessa:

Föreståndaren för ett daghem berättar om det fantastiska Sovjetunionen, där solen alltid skiner, alla barn är ordentligt klädda, ingen går hungrig och barnen har ett överflöd av leksaker. Då avbryts hon av att lilla Vova gråter.

- Varför gråter du, Vova?

Det snyftande barnet torkar sina tårar.

- Jag vill också bo i Sovjetunionen!
(21)

- Varför produceras det inga dubbelsängar, utan bara trippelsängar i Sovjetunionen?

- Därför att kamrat Lenin alltid är med oss.

(33)

De fyra problemen med Sovjetiskt jordbruk:

vår, sommar, höst och vinter...
(70)

Annie Ernaux' Passion simple

À partir du mois de septembre l'année dernière, je n'ai plus rien fait d'autre qu'attendre un homme

Passion simple är inte en historia om En Kvinna som har en kärleksaffär med En Gift Man: Passion simple är en berättelse om passion, ren och skär passion.Då Kvinnan i Annie Ernaux roman Passion simple träffade A. upphörde hennes liv att ha någon annan mening än Honom. Hennes liv kretsar inte kring någonting annat än att vänta på att han ska ringa, att han ska komma, att de ska ses. Tiden mellan ett telefonsamtal och ett möte är en plåga. Tiden mellan ett möte och ett telefonsamtal är en plåga likaledes. All väntan på nästa möte, nästa telefonsamtal är en plåga - all tid som inte tillbringas i pur och bokstavlig väntan på nästa möte, nästa telefonsamtal, all tid som hon måste tillbringa utanför hemmet, borta från telefonen, från den ytterdörr där han, utan att knacka, har för vana att göra sin entré är outhärdlig. Att uppbåda något som helst engagemang eller intresse för någonting som inte har att göra med A., Den Någon Annan Tillhörande Mannen, är för Kvinnan i det närmaste omöjligt. Sådan är Kvinnans passion. Det finns ingenting annat. Bara Han.

Annie Ernaux sätt att berätta om denna passion är fullständigt fenomenal, hennes teknik fulländad. Berättelsens ordklass är Verbet, användningen av Adjektiv och adjektiviska beskrivningar - var historias Fiende no.1 används endast å det smakfullaste, varföre texten i egentlig mening bara beskriver ett händelse- och tankeförlopp. Och man förstår utmärkt väl ändå. Varefter bokstäverna och orden framlöper över sidorna integreras Kvinnan med läsaren och alla förnuftets eventuella invändningar om att en kvinna aldrig ska låta sitt liv styras av en man, alltid ska se till att bibehålla sin självständighet och frihet blir som bortblåsta, ety de är fullständigt ovidkommande i sammanhanget. Man lever Kvinnans passion då man läser om den, man lider med henne och njuter samtidigt av styrkan i passionsvåndan. Man förstår vilken himmel helvetet ändå kan vara.

La Bibliofille

* Sedan september månad förra året har jag inte gjort någonting annat än att vänta på en man (min översättning)

Laura Ridings De dödas liv

Den lilla vackra, vita artefakten med en gröntonad porträttbild i övre höger hörn och författarinnans namn i nedre vänster hörn kan vid första påseende förefalla timid och oansenlig. Författarinnans milda leende, nästintill à la La Gioconda, för tankarna till en stillsam, måhända melankolisk poesi. Så slår man upp boken, möter på försättsbladet titeln De dödas liv och man associerar en smula till Thomas Grays och John Donnes kyrkogårdspoesi. Så vänder man på ytterligare några blad av ytterst delikat kvalité och får så för blicken en smått surrealistisk illustration, beledsagad av ett intilliggande poem betitlat Det förtorkade hjärtat. Följer ljuv poesi? Oh ja!

I De dödas liv, utgiven på Ellerströms förlag och översatt av Jonas Ellerström och Håkan Bravinger, återger poetissan, sedermera språkfilosofen, Laura Riding

en period i den modena tillvaron, och särskilt den moderna konsten och litteraturen, under vilken all livlighet tycktes dödsmärkt och en lögn om livet blåstes in i döden, i namn av verklighet (44)

Var dikt ackompagneras av en illustration av John Aldridge. Denna intermediala symbios understryker verkligen texternas detaljrikedom och cyniskat svärtade kanter och demoniska röst, skapar en värld, ett begränsat universum som inramas å det mest passande med rader om just det förtorkade hjärtat, i inledningsdikten med samma namn, och i det avslutande poemet Den lekfulla gudinnan.

DET FÖRTORKADE HJÄRTAT

Den värld de döda lever i är ett förtorkat hjärta.

Varje värld är ett hjärta, en sfärisk rytm,

en omöjliga avsikters rytm
som ändå sjunger sig själv, tror sig höra musik.

Den värld de döda i är en tyst kör.

Den hör inte sig själv, den sjunger inte sig själv.

Dess vilja har stelnat till minne,

svart som levrat blod utan flöde.

Till dödens smärtfria sorg pulserar den.

Den värld de döda lever i är ett levande hjärta

i en kropp som en gång levde.

De döda rör sig varken mot himmel eller helvete.

Deras efteråt är deras förut.

Den värld de döda lever i är ett förtorkat hjärta,

samma hjärta som alltid, fastän förtorkat.

DEN LEKFULLA GUDINNAN

[---]

Så bultar i falsk uppriktighet ett förtorkat hjärta som
en gång var hjärta,

som älskar att vara hjärta även om det är dött,
även om det bara är Dödens muntra upphetsning,

även om det bara är hjärtat hos en lekfull drottning

som i sin omfångsrika låtsasklädnad simulerar

ett hjärta likt en värld på drift, ett levande hjärta,

ett blodomlopp av människor som tycks vara en levande

värld -

som likt henne tycks vara evig.

Vansinnesvackert! Och författarinnan med det milda leendet tycks istället slugt, det tycks bo en räv bakom hennes öra... En ibland sorgsen och melankolisk räv...

La Bibliofille

Marjane Satrapis Broderier

Serier om den muslimska kvinnans situation i Mellanöstern hör knappast till vanligheterna och en dito sådan som är så underhållande att man fnittrar sig kissnödig torde vara än mer sällsynt, men tack vare den eminenta berättarillustratrisen Marjane Satrapi finns det en sådan. Den heter Broderier och utspelar sig på en tebjudning hemma hos Marjis mormor. Kvinnorna dricker te lagat i samovar, pratar om ditten och datten, mest om sex, män och plastikoperationer faktiskt. En av kvinnorna är ingalunda oskuld men har ändå aldrig sett en snopp i hela sitt liv eftersom hon och hennes man har sex med lyset släckt och de bara fått döttrar tillsammans. En kvinna har gift sig och blivit lurad av en karl som hon själv beskriver som en riktig mansbrallis, men som de andra damerna i sällskapet tycker är så hidöst ful att de med nöd och näppe lyckas hålla munnen från att utslunga en svordom. Marji och hennes kompis sålde en hel sommar olika små varor för att finansiera mormoderns näsoperation. Inte för att mormodern själv ansåg sig behöva en, utan för att Marji ansåg att den föreliggande näsan var superful. Någon operation blev det inte, men väl leksaker för sjuhundrafemtio toman.

Broderier myllrar och kryllar av denna typ av skrockigheter som blir så sanslöst roliga genom Marjane Satrapis fenomenala bilder, hennes begåvning för subtil ironi och sarkasm och för egen del också den bjärta konstrasten mellan den kvinnoverklighet som skildras i Broderier och den som hålls fram i västerländska medier.

Nu vill jag ha Kyckling med plommon också!

La Bibliofille

Jim Morrisons Den amerikanska natten

I närkontakt med texterna i Jim Morrisons Den amerikanska natten, utgiven av bokförlaget Bakhåll, är det dessa tankar som gör sig gällande: det här skulle ha tonsatts. Det här är inga poem, det är låttexter som skulle göra sig så rasande mycket bättre till gitarr, trummor och bas. Det här ska inte läsas tyst, det ska åhöras.
Utan att påstå att Morrison inte hade någon känsla för rytm och rim, att han inte KUNDE skriva helt enkelt, går det ändå inte att bortse ifrån att han näppeligen är den författare och poet han ville vara, även om det finns stycken i Den amerikanska natten som ligger riktigt nära poesins gräns, som i sin enkelhet och ofullkomlighet är sant vackert och drabbar på det vis all sann poesi gör.

HURRICANE & ECLIPSE

I wish a storm would
come and blow this shit
away. Or a bomb to
burn the Town & scour
the sea. I wish clean
death would come to me.


ORKAN OCH FÖRMÖRKELSE

Jag önskar att en storm skulle
komma & blåsa bort den här
skiten. Eller att en bomb skulle
bränna Staden & skrubba
havet. Jag önskar att ren
död skulle komma till mig.

Skönhetsupplevelsen ligger ofta, har väl alldeles oavsiktligt hamnat där, på ett annat plan, som en undertext i detta verk, där Jim Morrisons biografi, hans liv och öde och hans önskan att skriva som lyriska giganter som William Blake och Arthur Rimbaud, låter ana en trasig sate till själ som inte förmår att till fullo ge uttryck för sina sinnesförnimmelser och tankar. Det är framför allt i det imperfekta, i avståndet mellan det Morrison vill åstadkomma och det som faktiskt står präntat i svart och vitt på sidorna, i medkännandet med den unge textförfattaren som det vackra finns.

För att till fullo uppskatta Den amerikanska natten och Jim Morrison som poet ska man nog höra till The Doors beundrarskara, till den musik detta band skapade, så att man kan höra en rytm och en ton, ett ackompanjemang till Morrisons lyriska alster, för de lyckas inte riktigt stå för sig själva. De bör nog understrykas, förstärkas av riff, solon, körsång och interpunkteras av inlevelsesångens ooh:n och aah:n för att till fullo komma till sin rätt.
Bakhåll har i sitt utgivande av Den amerikanska natten föredömligt låtit placera de engelska originalversionerna av Morrisons texter sida vid sida med en svensk bokstavlig översättning. De svenska texterna är att betrakta som ett läsarens hjälpmedel i dennes ansträngningar att själv ta till sig och tolka dikterna i anglosaxisk ursprungsform. Denna typ av disposition framhåller på ett subtilt vis källspråkets suveränitet över målspråket och också poesins oöversättlighet. Stiligt.

La Bibliofille

Isabella Varricchios Pioner

Var levande varelse besitter den egenskapen att de samtidigt är både subjekt och objekt, ett upplevande väsen, ett upplevt.

I Isabella Varricchios roman Pioner är objektivisering ett centralt tema. Romanens kvinnliga berättarjag och hennes väninna är på solsemester och ägnar sig där i högsta grad av skådande, av objektifiering av medturister och inhemska gestalter. De ligger där på stranden, i badkläder, med böcker och granskar, iakttar: det är ok. Upptäcker de att den medelålders mannen som ligger och solar med sin fru alldeles intill i sin tur skådar de båda unga damerna, då är han en pervers äckelgubbe. 20-åriga kvinnor får kasta genomträngande blickar på medelålders karlar, men medelålders karlar får inte ägna sig åt dito verksamhet, som den typen av objektifiering alltid är av sexuell och underkastande karaktär. Diana heter den av de unga damerna som fäller hårdast omdömen om den maskulina halvan av jordens befolkning och deras objektifierande av Kvinnan och berättarjaget, Helena, diskuterar samtyckande, gärna och livligt frågan med sin väninna, men filtrerat genom hennes huvud blir frågan på något vis mer komplex och nyanserad. Sett ur Helenas perspektiv framträder sprickorna i tesen om Mannen som den objektifierande och Kvinnan som den objektifierade, att Könet skulle vara den avgörande faktorn i objektsspelet, det som bestämmer huruvida objektifieringen är av sexuell art eller inte, ok eller icke-ok. Helena njuter av att skåda och låter sig tvärtemot Dianas kategoriska fördömande bli ett sexobjekt i en mans ögon, att skådas, på samma sätt som hon själv låter andra kvinnor och män bli det inför hennes egen blick.

Ytterligare ett centralt tema i Pioner är individens totala oinskränkbara frihet under alla omständigheter, tankens existens som ett omöjliggörande och negerande av ett subjektets underkastelse och förnedring, framför allt gestaltat i den intertextuella relationen till historien om Natascha Kampusch som ofta återkommer i de båda väninnornas samtal. Tanken är alltid fri, därför är alltid den vars fysiska varelse lever i förtryck och fångenskap alltid större än förtryckaren.

De unga kvinnorna resonerar också kring begreppet frihet i mer vardagliga avseenden, där Diana anser att relationen vänner emellan är den ultimata, eftersom den inte inskränker på den personliga friheten så som en "vanlig parrelation" gör, tillsammans med sin vän är man alltid fri (179) hävdar hon. Detta är ett intressant påstående för att komma från henne, eftersom hon själv, genom sitt kategoriska tyckande, i många avseenden begränsar Helena, något som blir mer än uppenbart då Diana oväntat blir sjuk och Helena ger sig ut på egen hand, får ett avstånd till den åsiktsmaskin som hennes väninna är och därmed sluter sig till att Det kanske inte är vår sak att välja om omvärlden ska smutsa ned oss eller inte, besudla oss med sitt äckel och klet, det gör den bara. Det står knappast i vår makt. (170) Den egna vägran att låta sig objektifieras, frihetsinskränkas innebär i sig inte att De Andras objektifierande av ens eget subjekt, den utifrån kommande projiceringen på subjektet, upphör.

Isabella Varricchios prosa kan i förstone uppfattas som sökt och konstruerad, men det blir allteftersom mer och mer tydligt hur väl den faktiskt samspelar både med romanens politiskfilosofiska idéer och Helenas position, hur hon dras mellan Diana och hennes ståndpunkter å ena sidan, och sina egna empiriska erfarenheter å den andra. Just stilen är det som är Pioners raison d'être, det som räddar den från det grymma ödet att betraktast som platt, intetsägande och alltför välbekant, som något man läst tusen gånger förut.

Så mycket debutant hon är imponerar Isabella Varricchio och kommande romaner från denna unga dam emotses med förväntan. Allt tyder på en stor talang för berättande och för det skrivna ordet.

La Bibliofille