Och de skrattade så att tårarna rann i Bokbadet-studion

Jag har varit så duktig.
Jag har varit så satans duktig.
Jag var duktig på dagis. Jag var duktig i lågstadiet. Jag var duktig i mellanstadiet och högstadiet. I gymnasiet var jag avskyvärt duktig, inte bara i ämnena utan också socialt. Jag var duktig utan att vara fackidiot, utan att bara läsa det man skulle, jag var delvis upprorisk och fräck och behandlade mina lärare på gränsen till vad som var tillåtet och ändå tyckte de bättre om mig än om de andra och för att lyckas med det måste man vara duktig på ett liksom gränslöst motbjudande sätt, slår det mig idag. Jag studerade duktigt och fick en superduktig flickvän som jag gifte mig med på ett duktigt sätt bland duktiga vänner efter att man erbjudit mig ett jobb som var så duktigt att det visade finger åt alla andra duktiga jobb. Senare har vi fått barn som vi uppfostrat duktigt och vi har skaffat hus som vi har renoverat duktigt. Mitt i all denna duktighet har jag vandrat i åratal. Jag har vaknat i den, somnat i den. Jag har andats duktighet och stegvis tappat bort livet.

Erlend Loe, ur Doppler, s. 39.

La Bibliofille

Italien berättar: En förebådande dröm

Att läsa novellsamlingar är alltid något av en utmaning, i synnerhet så när novellerna inte springer ur en och samma fantasi, ur en och samma penna, utan ur flera olika. I fallet med Tranans berättarserie, en serie vari presenteras noveller från länder i alla delar av världen, önskar jag för var och en av samlingarna finna en syntes som går utöver den att författarna är bosatta i eller kommer från samma nation, försöker måhända blottlägga ett slags karakteristika för det enskilda landets samtida skrivande, utan att det kanske egentligen går att tala om ett sådant. Eller?

Ett av de senare tillskotten i bokförlaget Tranans berättarserie är Italien berättar: En förebådande dröm. Samlingen innehåller sexton noveller skrivna av författare som, enligt baksidestexten, är Italiens mest intressanta samtida och det bör man absolut inte ifrågasätta. Novellerna är genomgående av mycket hög litterär kvalitet och författarna har samtliga å det mest ansvarsfulla vis axlat manteln av den gedigna och anrika, inte bara italienska utan faktiskt europeiska, novelltradition som stammar från Giovanni Boccaccio och hans Decamerone (allt enligt Cecilia Schwartz, lektor i italienska vid Stockholms universitet, i förordet till Italien berättar).

Novellerna i Italien berättar: En förebådande dröm är av de mest skiftande karaktärer och sträcker sig som från det sakligt, närmast känslomässigt oengagerat realiastiska till det drömskt absurda på gränsen till surrealistiska. Ändå finns där ett gemensamt kynne som identifieras av de föreställningar jag har om vad som är typiskt italienskt på ett vis som normalt inte händer mig då jag läser skönlitteratur. Jag vet inte om det är mångfalden av röster som gör det, som gör att det för mitt inre, oavsett vem som berättar i novellerna, på vilket vis berättandet sker, skissas upp en bild av Det Italienska. Det är avslappnad, sydeuropeisk laissez-faire och samtidigt hetsigt, fyllt av temperament, passionerat.

I Italien berättar: En förebådande dröm finns tre noveller av Tahar Lamri, som skriver på italienska, men är av algeriskt ursprung och flyttade till Italien då han var knappt trettio år fyllda. Hans noveller är av stor betydelse för samlingen i sin helhet, inte bara för att han i egenskap av invandrarförfattare utgör en viktig bit i det italienska pussel som Italien berättar: En förebådande dröm är, utan också för att hans berättelser så tydligt bär spår av någonting annat, någonting annorlunda, inte bara till ämne och innehåll, utan i själva lynnet, attityden. Där finns inte bara ett inskrivet, ett uttalat utanförskap, utan också ett formulerings- och ordvalsmodus som lyser igenom översättningen från italienska till svenska och som man upplever som karakteristiska för just det arabiska berättandet.

För Er läsare som uppskattar novellformen och intresserar Er för en litteratur som går utanför de kulturer som dominerar boklådornas utbud idag - jag talar främst om den nordiska, västeuropeiska och amerikanska litteraturen - vill jag varmt rekommendera Tranans berättarserie, i vilken det till dags dato utgivit inte mindre än fjorton stycken samlingar med noveller från, vid sidan av Italien, Vietnam, Kina, Iran, Sydafrika, Litauen, Polen, Estland, Grekland, Tyskland, Österrike, Egypten, Lettland och Australien. Min recension av Lettland berättar: Människomuséet kan Ni läsa här.

La Bibliofille

Steve Toltz A Fraction of the Whole

I litteraturen är timing allt, a och o. En överlupen mening kan stjälpa ett helt romanlass, en alltför stor tystnad kan frustrera. Det måste vara precis lagom av allt för att det ska hålla. I A Fraction of the Whole är det här med timing ett problem.
I början gillade jag Steve Toltz roman A Fraction of the Whole skarpt. Det var snabbt, rappt, cyniskt och samtidigt väldigt bildligt och episkt berättat, innehållet magnetiskt, där fanns ett driv. Tekniken och konstruktionen var väldigt schysst, med en ramberättelse där den unge mannen Jasper Dean berättar om sin pappa Martin Dean och relationen dem emellan - en minst sagt komplicerad relation eftersom pappans förhållande till sin bortgångne kriminelle bror, Terry Dean, till det förflutna, till omvärlden och till existensen i sin helhet - varvat med faderns dagboksanteckningar och egna versioner av diverse händelseförlopp. Som helhet fungerade romanen väldigt väl, väldigt länge.

Men någonstans på vägen tröttnar man och tappar intresset. De små ironiska inpassen som man fnissar åt något alldeles förskräckligt blir i slutändan i början bara tröttsamma och tjatiga , till och med för någon som uppskattar pessimism, cynism och ironi i vanliga fall, och handlingen går alldeles överstyr. Det som i början var en alldeles utmärkt slags släkthistoria i tillskruvad form urartar till något fånigt pseudo djungelactionäventyr, som i sin tur urartar i en helt annat rikting och slutar på ett märkligtpseudonyandligt om än agnostiskt-ateistiskt vis, men en massa insikter och tjossan. Med bibehållen antiinställning.
Därmed inte sagt att det är bortkastad tid att läsa A Fraction of the Whole: Det som gör det mödan värt att ta sig igenom de femhundratrettio sidorna är Steve Toltz stil, som man inte kan låta bli att tilltalas av om man tycker om det berättande som i den samtida litteraturen representeras av författare som Paul Auster, Siri Hustvedt, Jonathan Safran Foer, Nicole Krauss och Ron McLarty med flera (med reservation för de ironiska inpassen och cynismen). Steve Toltz är en solklar berättartalang, men just den här boken borde han avslutat tidigare än han gjorde. En sisådär tvåhundra-tvåhundrafemtio sidor tidigare.

A Fraction of the Whole gavs nyligen ut på Norstedts förlag med titel En bråkdel av det hela.

La Bibliofille

En förbjuden tanke?

Man kan inte sätta barn till en värld som denna. Man får inte fortplanta lidandet, inte föröka släktet med dess djuriska lustar, varelser som inte har några äkta känslor, som drivs av nycker och jagar efter fåfänglighet, som rön för vinden.

ur Mrs Dalloway, Virginia Woolf, s. 96.

La Bibliofille

Om sångtexter är litteratur är detta inomämnes: det regnar där jag är och det gör ingenting

La Bibliofille

Anne Carsons Röd självbiografi

I Röd självbiografi möter antik myt den moderna romanen. Ett av den grekiske hjälten Herakles stordåd lyfts upp ur de tolvs skara och tolkas ur en ny synvinkel och i en annan, med romanen samtida skrud. Vår hjälte heter i Anne Carsons berättelse inte Herakles, han heter Geryon och har sin antika motsvarighet i den röda bevingade jätten Geryon vars röda boskapshjord stals av Herakles på uppdrag av Eurystheus.
Röd självbiografi är i allra högsta grad en respektingivande roman som man inte läser lättvindligt, som verkligen kräver eftertanke och kontemplation kring innehåll, komposition och funktion. Den arbetar på så många plan, Röd självbiografi, att det blir som ett heraklesverk i sig att söka reda ut alla dess trådar, att kasta ljus över, skaka om och avslöja texten, som känns som fullmatad med vinklingar och tolkningsmöjligheter. Omskakande, blindhet, seende och döljande, nyckelord från kringverket till textavsnittet Röd självbiografi - frenetiskt sysselsätter sig hjärnan med att reda ut trådarna i romanen. Och ju mer jag tänker på det, ju mer jag projicerar den antika myten på den moderna romanen, likt en Rubiks kub vänder och vrider på saker och ting, desto mer övertygad kommer jag fram till att Röd självbiografi framför allt, inom ett mycket bildat och lärt kringverk, i grund och botten främst av allt vill handla om det mest klassiska av teman - Kärleken.
Ty en berättelse om kärlek är Röd självbiografi, en mycket vacker och sant grym. Vår Gyreon, som barn kuvad under sin storebror, förälskar sig som tonåring i Herakles som efter ett tag, när Gyreon älskar som mest, gör slut på deras förhållande, och då de möts flera år senare inte tvekar att utnyttja honom igen.
Effekten av att vända på den klassiska Heraklesmyten, att förskjuta Herakles hjälteroll ett snäpp längre in i romanen, till Geryons blick, som en kuliss till vår egen bild av denne allt annat än heroiska gestalt och frånta antikens Geryon hans egenskap av antagonist och placera honom i den heroiske antihjältens ljus, är av icke oansenlig betydelse och knyter an till nyckelorden "skaka om", "seende", "blindhet" och "döljande" som nämns i ramen till romandelen Röd självbiografi. De antika motiven kombinerat med den moderna kärlekshistorien sedd genom den olyckligt förälskades ögon (grav förenkling av handlingen) ifrågasätter Herakles närmande till Gyreon, väcker frågan om med vilken rätt Herakles tar ifrån Gyreon hans röda boskap, krossar Gyreons hjärta, vad det är för heroiskt med en sådan akt, av vilken anledning Gyreon förtjänar att fråntas sina djur, lämnas hjärtekrossad och sviken.
Kärlekens obeständighet har i Röd självbiografi sin motpol i fotokonsten som i berättelsen om Gyreon är det enda som representerar varaktighet, tillförlitlighet och trygghet, någonting som inte är föränderligt utan, väl präntat på papper där behåller sitt motiv. Samtidigt har fotograferandet också konstens klassiska funktion som helare och i slutkapitlen i textavsnittet Röd självbiografi, där en resa till en vulkan blir en symbol för Geryons hjärtesorg, uppträder en serie beskrivningar av tagna eller icke tagna fotografier som ett eldprov. Här sammansmälts peruansk folktro (fiktiv? icke fiktiv?) med den grekiska myten om det röda bevingade monstret Gyreon och avgör vår unge röde självbiografiker Gyreons vidare öde.
Röd självbiografi av Anne Carson är något av det mest rika jag läst på senare tid och jag skulle kunna fortsätta att skriva om den hur länge som helst, om fler spännande och intressanta aspekter av texten. Det lilla formatet är, som så ofta, bedrägligt och döljer ett romanstoff som tål att analyseras, tolkas, vridas och vändas på, mentalt omläsas och begrundas långt efter att sista bladet vänts och pärmarna slagits ihop. Det postläsliga arbetet med att projicera myten på dess omskrivning i texten och tillrättalägga symboliken känns, är?, stort, men när man väl gjort det känns det hissnande att en sådan intrikat väv av intertextuella relationer kan dölja någonting som egentligen känns som, är?, det enklaste i världen, alldeles uppenbart, liksom vardagligt. Och mödan värt är det, alldeles absolut så.

Jag rekommenderar varmt en läsning av Ruth Padels mycket belysande och berikande recension av den engelska originaltexten The Autobiography of Red från The New York Times websida. Texten bär titeln Seeing Red. Länk finnes här.

La Bibliofille

Sadeq Hedayats Den blinda ugglan

Wow..! Jag säger bara wow..!

Sadeq Hedayats Den blinda ugglan, utgiven av bokförlaget Tranan. Hur beskriva upplevelsen av det lästa? Jag känner mig som fångad av en centrifugalkraft som i en förvridande, förvrängande rörelse drar mig nedåt mot en svart kärna, som om jag uppfylls av en mörk, helvetisk materia som spränger mitt bröst, släpper löst ett vansinnets infernaliska jubel. Texten talar till det lägsta, det mest basala, det mest primitiva i mig och frigör det i länderna fjättrade ursprungliga, det instinktivt Mörka.

Jag försöker finna de rätta orden för att återge vad det är som denna text handlar om, men det går inte. Det börjar med en man, berättaren själv, som målar ett motiv på pennskrin: en yogi under en cypress och framför honom en svartklädd och långväxt flicka som, från andra sidan ett vattendrag, räcker yogin en blåvinda - det slutar med våld, blod, maskar, lik. Någonstans går motivet från pennskrinet sönder och sprider sig över sidorna, över miniatyrmålarens liv, det är som vore pennskrinets symbol en textens Pandoras ask som sprider elände och fasa omkring sig, men när och var rämnan ur vilken Mörkret stiger, från vilken punkt i kronologin texten börjar att skena går inte att avgöra, så simultan är den med sig själv, så ständig är den. Väl läst har texten alltid skenat - och Du, Ditt inres bildduk, med den.
Djurisk, sådan är den, Den blinda ugglan. Den rusar fram på en panisk ångest, den är till sitt kynne som just en blind uggla - så banalt det känns att se paralleller mellan titel och texttemperament i detta fall! -, en blind hetsad uggla som förtvivlat flaxar omkring, försöker orientera sig i en föränderlig omgivning, där ingenting är permanent, där allting utmanar, ändrar gestalt, skiftar funktion, ingår i en marans, berusningens vindlande metamorfos. Det finns inget som helst förbarmande eller barmhärtigt med Den blinda ugglan, det är en text som är total i sin skoningslöshet, grym i sin precision, elegant målmedveten i sin våldsamhet.

Wow... Jag säger bara wow...!

Och instämmer i övrigt till fullo med det om Den blinda ugglan ypperligt skrivna hos On Word Arts.

La Bibliofille

Fjodor Dostojevskijs Fattigt folk

Så föreligger Fjodor Dostojevskijs debutroman Fattigt folk nu i nyutgåva på svenska, i nyöversättning av Lars Erik Blomqvist och utgiven av bokförlaget Akvilon. Formen är brevets, ämnet Fattigdomen och Kärleken.
Makar Devusjkin, och Varvara Dobroselova bor på samma gård i S:t Petersburg, de är varandras förtrogna, de allra godaste och käraste vänner och skriver varann de varmaste, lycksaligaste, mest desperata och förtvivlade brev. De hyllar varann, bannar varann, misströstar om sitt slaveri under penningen, om att ha omvärldens fördömande ok hängandes över axlarna, om ovärdighet, om det förlamande i att se mycken olycka och ingenting kunna göra.
Den realism som är ett signum för Fjodor Dostojevskij och hans verk är det också för Fattigt folk, såväl i social som i emotiv bemärkelse. Brevväxlingen mellan Makar och Varvara är ett symboliskt symptom på en mer övergripande misär hos det ryska folket, men också känslans realism är påtaglig, oavvislig. Att dessa brev skulle vara fiktion är alldeles obegripligt och omöjligt att ta till sig - att Varvara och Makar skulle vara människor blott i litterär bemärkelse, inte ha varit annat än fantasifoster hos en pennans man, går alls inte att acceptera - det är ju så sant, så uppriktigt, så intensivt, så innerligt! Ditt hjärta rör sig till textens -kynne, sväller och bultar varmt i ena stunden, krymper och molar bittert i den andra, exploderar och hugger i ursinne, förtvinar i uppgiven tysthet, värker och bultar paniskt i motstånd, så stor är textens förmedlande makt och inflytande, en sådan öppenhet har den att den blir fullständigt slukande, trots brevromanens egentligen immanenta slutenhet, en sådan som tvunget följer av att berättelsens kommunikation bara involverar de två korrespondenterna Varvara och Makar. Men aldrig att man sitter som en nyfiken tjuvlyssnare, lite uttråkad i väntan på snaskiga detaljer, som någon som i boklig förstulenhet tar del av någonting som egentligen borde vara Dig fördolt, aldrig. Och om så vore är straffet för Din förvetenhet omedelbart - orden, vartenda litet ett av dem, griper tag i Dig, slungar in Dig mellan raderna, sliter upp Din bröstkorg och så står Du där, lika engagerad, lika deltagande som någonsin Varvara och Makar.
Om mitt bejakande och erkännande av Fjodor Dostojevskijs storhet tidigare var slenterianmässig och automatiskt är det alldeles icke längre så efter Fattigt folk. Detta var i sanning det vackraste..!

La Bibliofille

Jan Lundius Kommer strax in på spår fyra

En del böcker är bara sådär schyssta att umgås med, att läsa dem blir som att sitta och snacka bort tiden ihop med en god vän, kanske över ett glas vin eller en kopp fika. Jan Lundius Kommer strax in på spår fyra, utgiven av bokförlaget Bakhåll, är en sådan där schysst bok, schysst och avslappnad som berättar alla möjliga saker, till synes lite som det faller på, det är nästan som en variation på Roberto Bolaños De vilda detektiverna ibland, alla resor runtom i världen, alla osannolikheter. Dock är Kommer strax inte in på spår fyra inte en skönlitterär text, utan som en blandning av självbiografisk text och reseskildring, en mycket lyckad blandning, särskilt i kombination med den personliga och avspända tonen hos berättarrösten.

Jag har funderat en del kring hur Jan Lundius lyckas åstadkomma närheten till läsaren, intimiteten i Kommer strax in på spår fyra, och kan bara förklara den med textens samlande kring samtalet, dess egenskap av samtalsskildring. Många och långa är de passager då Lundius ger ordet åt någon av de människor han möter under sina resor och låter dem föra ordet, han tar ett steg tillbaka och vilar i den lyssnandes gestalt, för att sedan åter inta berättande, talande position. I växlingen mellan talande och lyssnande position förhöjer Lundius på sätt och vis läsarens position, likställer den med den talande, berättande instansen, varpå läsare och berättare hamnar på hierarktiskt likvärdig nivå.

Jan Lundius är måhända ett slags utlösande faktor för sin text, dess centrum, men han intar ändå den mest ödmjuka och anspråkslösa position i den. Han väljer istället att förlägga fokus utanför sig själv, på andra människor han möter, vilket ger en spännande riktning åt boken, som först, genom själva definitionen "självbiografisk text" smalnar, men sedan öppnas upp mot någonting vidare just genom författarens smakfulla sätt att handskas med det självbiografiska stoffet, hur han gör det till en språngbräda mot någonting bredare, i synnerhet ämnen som faller inom ramen för hans egna intresse- och yrkessfär, men också mer universella, snudd på existentiella områden, förvisso även de skildrade via de lundiuska förnufts- och känsloskikten, men ändock allmänna och för var och en identifierbara. Det ger ytterligare en dimension åt texten att en framgångsrik man som Jan Lundius - ty som en sådan uppfattar jag honom, en man som reser runt i världen och får uppleva och se massor av spännande saker, arbetar för FN och SIDA och skriver romaner och artiklar och har en doktorsgrad i religionshistoria - också kan känna sig lite vilsen och rotlös i den stora tillvaron ibland.

Läsvärdheten hos Kommer strax in på spår fyra understrykes än en gång, med vänlig bestämdhet.

La Bibliofille