Tuli Kupferbergs 1001 sätt att leva utan att arbeta

ARBETSMORAL, SÅ FAN HELLER! Dra den för aktieägarna som sitter och tar emot utdelningar!

Sålunda uttrycker sig Tuli Kupferberg i förordet till den svenska utgåvan av hans bok 1001 sätt att leva utan att arbeta, för en tid sedan utgiven av det eminenta bokförlaget Bakhåll.
Arbetsmyra, latmask eller bara vanlig enkel genomsnittsknegare, 1001 sätt att leva utan att arbeta är roande och i högsta grad givande läsning oavsett. För den som i ärligt uppsåt vänder sig till boken för rent praktiska råd i hur man ska bära sig åt om man önskar leva utan att arbeta - kanske inte ens önskar göra det, men ändå måste i detta världstillståndets lågkonjunktiva arbetslöshetsträsk - är tipsen måhända en nätt besvikelse. Om man nu inte tycker att Ät bajs (ofta återkommande, dessutom på flera olika språk), Ät böcker (s.16. Huvva, Elias Canetti, Förbländningen s. 222ff.!), Var ett lombardiskt poppelträd (s.51) Var påve (s.70), Sätt svärmor i pant (s.73), Lid (s.76) eller Få dina vänner att ge dig stryk så att du kan få ut pengar på försäkringen (s.80) och dylika förslag är konstruktiva vill säga. Istället är det mer givande att betrakta texten som ett långfinger åt alla och envar, från etablissemang till löneslavar. Från bakom texten växer det fram en bild av ett räckt långfinger under utzoomning, som ju längre texten lider blir till både hand, arm, axel för att till sist befinnas sitta på en halvfet människa i vinröd velourdress som vickar på stolen, har fötterna på bordet, hinkar bärs, rapar och pillar sig i naveln och som tröttnat på kapitalism (?) och folkets lydiga inrangerande under ok och piska istället för att leva litegrann och ha lajbans. Till sist verkar den där bakomtextliga velourkillen tröttna på sin läsare, tycks ha hört alla invändningar mot alla hans "finurliga metoder" (som baksidestexten så träffande beskriver dem,) - Nämen, "vara en sommarfestival" [s. 53] - det går ju inte!!! -och till blir lite smålack:

Sluta läsa den här boken och klura ut det här på egen hand. [---] Varför frågar du mig, ser jag ut som en filosof? [---] Tänk lite till och om det inte funkar / Ta en sup / Släpp loss / Arbeta inte (s.79f.).

Nu är det väl inte direkt så att herr Kupferberg med sina små undansmitningstricks önskar få folk att sluta arbeta och bara lata sig, tvärtom innebär många av de förslagna sätten väldiga ansträngningar. Någonting annat är det väl han vill med sin veloursnubbe, kanske skaka om den stackars knegaren som är så ivrig att göra skäl för sin lön och vara en duktig arbetare att han/hon glömmer bort att leva. Ty står inte absurditeten i 1001 sätt att leva utan att arbeta egentligen i paritet till absurditeten i det plikttrogna samhälle den vill kritisera? Skulle inte en uppstolpad beskrivning av verkligheten, av medborgarna, deras arbetsbeteende och -moral i imperativ form...

Ha inget privatliv

Hoppa över lunchrasten

Kom hem långt efter läggdags

Ät skräpmat

... egentligen bli någonting så sorgligt som en bok med titeln 1001 sätt att arbeta utan att leva?
Så... hur rolig är 1001 sätt att leva utan att arbeta? Egentligen?

La Bibliofille

Lina Wolffs Många människor dör som du

Om Shopenhauer och Voltaire hade gått samman i ett försök att ena sina föreställningar om världen som en tortyrkammare full av lidande å ena sidan och tankar på den trädgård som måste odlas å den andra skulle det ha kunnat resultera i den filosofi som är essensen av Lina Wolffs novellsamling Många människor dör som du: visst fan lider vi, men livet måste gå vidare.
I tolv noveller porträtteras en rad människoöden, på sina vis högst olyckliga, samtliga mer än lovligt bisarra, öden. Öden som kanske inte ingår i gemene mans erfarenhetssfär, men som ändå besitter en rimlighet mitt i all absurditet. Någon råkar vanemässigt bakbinda någon annan, man luras av en god vän bli älskare till dennes hustru, man blir utkonkurrerad av Musse Pigg, man får en flickvän med märkliga sexuella preferenser, ens katt mördas i en tryckkokare, sådana saker.
Det är inte med Claire Castillons käftsmällande cynism som Lina Wolff levererar sina berättelser, det är inte ironin som är tjusningen i hennes ton och stil, utan istället det lugn och den mildhet varmed hon skildrar alla bisarrerier, hur berättarrösten förhåller sig till alla de sorgliga små öden som den visar fram för oss, med lagom distans, utan att bli emfatiskt. En inledande skruv i novellen Ingenmansland får läsaren att frukta att det i Många människor dör som du faktiskt ska bli fråga om en wolffsk tillämpning av ett castillonskt grepp, men som sagt icke. Icke heller är samlingens innehåll tillnärmelsevis så föga upplyftande som man kan frukta av den dystra titeln - man läser sin väg genom novellerna och då och då ler man en smula, fröjdas rentav en smula åt de små tragikomedier som dess gestalter befinner sig i. Allteftersom faller bitarna på plats och samlingens idé blir mer och mer tydlig, vi ges ledtrådar och hintar. Titelnovellen Många människor dör som du och en dialog mellan de två männen Vicente och Jerónimo är en..,

- Den där tristessen är den mest mänskliga känslan som finns, sa Jerónimo Inclán [---]
- Du förstår inte, sa Vicente. Jag är inte säker på att jag kommer över det här.
- Dra inte så höga växlar. [...] Många människor dör som du [---]. Det börjar med att man känner att ens liv inte har några riktiga känslor. Som om livet egentligen vore någon annanstans. Sen tror man att det ska komma bara något speciellt händer, som att en viss person uppmärksammar en, eller dylikt. Sen nöjer man sig med att man inte har det värre än andra. Sen att tristessen är ofrånkomlig och att alla andra lider just så mycket som man själv.
- Och sen?
- Sen dör man.

...en annan är tjuren från bokens omslag och som i novellen Verónica blir som ett motiv för tillvaron i stort: tjuren som växer upp, äter ekollon och gräs i hela sitt liv, befruktar ett oändligt antal kor (bilden är lånad av Lina Wolff själv, Ni finner den på s. 135), och sedan sticks ner av en matador för att ersättas av en ny tjur, en tjur som också den ätit ekollon och gräs och befruktat ett oändligt antal kor, och så sticker matadoren ner den också. Många tjurar dör som den, många människor dör som du, no biggy, sic transit gloria mundi.
I slutnovellen Tänk dig ett levande träd faller så bitarna på plats, här kommer Shopenhauer och hans tankar om världen som en tortyrkammare - Att alla led som fan, hela jorden kryllade av lidande (211) -, här kommer en reaktion på det absurda som leder tankarna till Voltaire och hans optimistiska vi-måste-odla-vår-trädgård-anda från Candide:

- Vi hörs, sa han. Tack för allt.
Han vinkade och gick. Hanna och jag satt kvar i soffan. Jag tog hennes hand och den var helt kall. Jag tittade på henne och hon såg blek ut. Det var influensatider. Jag gick ner i källaren och hämtade en flaska vin. Äntligen något att fira, sa jag. Hon sa ingenting, men drack en del och blev lite berusad. Vi gick ut i köket och gjorde varsin macka med rostbiff och torkad lök, städade undan de torra pizzakanter som låg lite varstans. Sen gick vi och la oss. När vi vaknade nästa morgon tyckte jag det kändes som om vi var på smekmånad. Lyxigt, helt ensamma hon och jag och Daisy. Jag gick ner till bageriet och köpte bullar. Vi gick en promenad längs havet. Jag föreslog att vi skulle resa nånstans, Barcelona eller Rom, Dublin kanske. (215)

Allt blir inte till det bästa i den trots allt bästa av alla tänkbara världar, snarare, blir allt som det blir i en värld som är som den är, nu när den inte blev det vi ville att den skulle vara.
Kanske kan man säga att Lina Wolff i Många männsikor dör som du söker komma tillrätta med vår weltschmertz, avdramatisera den och göra den lite mer nyanserad. Rösten som talar genom novellerna är alls inte nonchalant eller avfärdande, utan snarare vis av erfarenhet, välmenande och medkännande, som om den redan varit ute och fäktats mot de existentiella väderkvarnarna och insett det lönlösa i att söka personlig bekräftelse och upprättelse i bejakandet av tristessen och den enskildes alla lidanden. Det finns ingenting iögonfallande i den individuella tragedin, ty alla människor dör som du, hela tiden. Tragedin inte är att den enskilde lider, utan att den enskildes lidande inte är en tragedi för att det inte är unikt. Du är måhända ensam i din olycka, men inte om den. Ta inte så allvarligt på saken. Var inte ledsen. Visst fan lider vi, men livet går vidare. Eller hur? *Blink*

La Bibliofille

Roberto Bolaños Om natten i Chile

Stödd på armbågen och med penna i hand - Nu är jag på väg att dö, men jag har fortfarande mycket att säga (9) - ligger den chilenske prästen och litteraturkritikern Sebastián Urrutio Lacroix för döden, fråntagen den döendes slutliga frid, blivandes rannsakad, ifrågasatt av någon han själv kallar den föråldrade ynglingen. Det finns ingenting rofyllt i denna historia. Den del av prästen som trott sig gå säker för klander och skuld får istället se sig övermannad och hans skrivelse blir ett fåfängt försök att försöka rättfärdiga sig, urskulda sig och återställa sinnesfriden.
Boken är starkt präglad av den nattliga timma under vilken den - fiktivt - är skriven. Urrutio Lacroix rusar som i en feber mellan olika minnen, från sin vistelse hos recensenten Farewell, till sin tid som granskare av metoder för bevarande och renoverande av europeiska kyrkor, juntans personlige marxistundervisare och som deltagare i litterära samkväm under diktaturen. Övergångarna mellan de olika tiderna och skeendena påminner om dem mellan sömn och vaka, utan att man som läsare riktigt varit medveten om transportsträckan har texten glidit över från en historia till en annan. Blicken vandrar över boksidorna utan att avbrytas av kapitelindelningar, separata rader för dialoger och säganden eller slika ting. Det handlar om ett bolañoskt stream of consciousness som existerar både intra- och extratextuellt, parallellt i de fiktiva och de reella världarna.
Om natten i Chile är i sanning ett parallelliteternas chef d'oeuvre. Parallelliteterna i romanen är inte blott och bart kompositoriska och dispositionella, utan finns också inskrivna i själva den historia som Om natten i Chile berättar. Titeln, innehållet och ramberättelsen - den om den åldrade prästen som en natt ligger och skriver stödd på ena armbågen i sin säng - interagerar och kommenterar varandra och dess trådar omslingrar varandra i en tjusigt intrikat väv som det är ett sant nöje att skåda och följa: natten som metafor för juntans epok, natten som metafor för ett förtvivlat själstillstånd; natten som tiden för vänskapliga samtal, marxismundervisning och litterära samkväm; natten som en scen på vilken man som dagdjur inte längre kan parera, avvärja och vifta bort samvetets röst.

Det är sällan så njutbart att läsa som när man fått i handen en bok som inte bara drivs av en i sig nog så mäktig lust att berätta en historia, utan också av kärlek till författandet som hantverk och romanen som konstform och med kunskap om och insikt i litteraturens och skapandets därav helt ofantliga djup och rymd. Förbanne att Roberto Bolaño inte hann få den där levertransplantationen han så behövde! Vi kan bara föreställa oss vidden av den litterära förlust vi lidit i och med denna förtidiga bortgång... Ett sådant otroligt, oförlåtligt slöseri... En av den samtida litteraturens största tragedier vill jag nog påstå.

La Bibliofille

Kaos är granne med gud

Det var länge sedan senast, för fäfot har biblioteket legat under sommaren, försummat, nonchalant behandlat. Böcker har instuvats horisontellt ovanpå de klassiska vertikala raderna av artefakter. Trängsel, ingen ordning på allting, inte mer än att de böcker som låg gjorde det i korrekt alfabetiskt område.

Jag blir ledsen av att se sådant det. Böcker är till det yttre mycket ordningssamma varelser ju, prydliga, propra och städade oftast, såvida inte någon mindre ordningssam organism varit framme och rubbat bokens vackra och hårfina balans. Till sist blir bibliotecha chaotica outhärdligt att titta på längre, i all fridfullhet påbörjar jag därföre ett stillsamt iordningsställande i hyllorna: språklexika i bibliotekets nedre högra hörn avlägsnas och långsamt, långsamt flyttas all skönlitteratur en bit åt höger, de ovanpå bokraderna liggande böckerna får tillbörlig alfabetisk och välförtjänt stående position, innesluts i den biblioteka gemenskapen. Titel efter titel makar villigt och generöst på sig för att också nytillskotten ska få rum, tomrummet efter språklexika blir mindre och mindre, har till sist krympt såpass att stackars Aprilhäxan faktiskt inte får plats, inte heller det femtontal böcker som plockats ut ur hyllan för att läsas under hösten. Det är fullt, inte en tillstymmelse till potentiell nyboksplats finnes.
Vi inser alla vad det betyder, gör vi inte? Vi inser alla att detta är miraklet och katastrofen vandrande hand i hand: mirakel, för att det betyder att det finns hyllmetrar av böcker att läsa, ta på, dona med; katastrof för att det innebär att det inte finns plats för fler böcker, ty hyllorna har nu sagt att de icke orkar rymma en enda artefakt till, det är nog nu menar de.
Om jag lutar huvudet en bit åt vänster skymtar jag under Roberto Bolaños Om natten i Chile, ett nystan datorkablar och en styck dvd ett hörn av en katalog. Med osedvanlig vördnad sträcker jag mig efter den och placerar den framför mig, trevar mig fram till innehållsförteckningen, letar... Där, på sidan sjuttiosju, finner jag det jag söker och andas ut. Jag reser mig från min skrivplats, går in i biblioteket och ser mig betänksamt omkring, finnes här plats? --- Ja, här finnes plats.
Lugnad slår jag mig ånyo ned på skrivarstolen.

La Bibliofille

Carina Burmans Kärleksroman

Blott ett öga kastat på titeln till Carina Burmans nyligen utgivna roman Kärleksroman och misstänksamhet är väckt. Det är någonting lurt med detta. Tiden är nu, platsen är Visby och omständigheterna minst sagt förvecklade, med ett sant kvadrupeldrama i centrum där en kvinna är gift med en man, men förälskar sig i en annan, som besvarar hennes känslor, samtidigt som denna mans hustru faller ur kärleken till sin make och istället förlustar sig med sin makes förälskelses man, vars känslor för sin älskarinna har samma erotiska ytlighet som älskarinnans för honom. Sammanlagt har de två paren sex barn. Därtill en konstnärinna med läggning åt både det ena och det andra hållet, samt en pensionsfärdig rektor som blir kär.
Man blir inte riktigt klok på hur det egentligen förhåller sig med detta Carina Burmans senaste alster, blir inte klok på vad det är som gör att man som förhållandevis aggressiv motståndare till kärleksromanska inslag och element ändå tolererar Kärleksroman och inte kastar den ifrån sig med vämjelse, äcklad av stereotypi. För visst finns där en stereotypi, men den är så... välskött? Liksom cyniskt använd, som om författarinnan vandrar precis på gränsen till överbruk av de genretypiska fenomenen, men klarar sig undan med en hårsmån. Ett kärleksdrama på en ö med natur och bebyggelse som Gotland har ju ärligt talat potential att bli alldeles outsägligt dravligt! Men som sagt, Carina Burman håller balansen. Är det måhända det föga upphetsande rotarianska ramverket som håller berättelsen på plats? Det alldeles lustsläckande faktum att det är två småbarnsfamiljer som står i centrum? Arkeologyrkets och Riksantikvarieämbetets beigehet? All duktighet som kan rymmas i en prästgestalt (den mest passionerade karln i hela förvecklingen är nämligen prälle, hyfsat avfallen vad det verkar, men ändock prälle) eller varför inte avsaknad av religiösa bryderier vad anbelangar brott mot sjätte budordet, kampen mellan drift och förnuft kan säkert ha kittlande verkningar.
Carina Burmans litterära forskningsverksamhet ligger och spökar i bakhuvudet, man kan svårligen betrakta Kärleksroman som just en kärleksroman rakt upp och ned, utan agenda. Man vill framtolka en utmaning av den gängse uppfattningen om vad begreppet "kärleksroman" innebär, man önskar läsa den som ett försök att omdefiniera genren, förhöja den genom att komplicera en banal intrig till någonting utöver en vanlig passionshistoria (med alla de klassiska förvecklingarna och osannolika kopplingarna romangestalterna emellan, men ändå en smula mer sobert och präktigt), förlägga den till en miljö av högpresenterande akademiker och kulturintresserade med fredagsluncher på Rotary som gemensam nämnare, krydda den med förskönade småfamiljsvardagliga inslag och smycka den med citat ur Hjalmar Gullbergs diktsvit som också den bär namnet Kärleksroman och en och annan hänvisning till Dante, vilket genast får litteraturvetaren att spritta till och hänfört viska intertext! Man vill definiera Kärleksroman som en text i vilken två litteraturer med åtskilda syften och läsare ingår ett förbund, vars mål och mening är att vara något som kan uppskattas av båda läger, både vad avser innehåll och utförande. Man är övertygad om att Carina Burman i Kärleksroman medvetet försett kanterna på romantikens i vinden fladdrande vita linneduk med tyngder.

La Bibliofille

Ulf Lundells 6 pjäser

Grabben hela dagen, det är Ulf Lundell det. Han är litterärt sett en snubbe man kan lita på, håller sig inom sin egen erfarenhetsram och ska inte skämmas för det. Han kan skriva om sex, kvinnor, moment 22-relationer, alkohol, missbruk, rock'n roll, kärlekens omöjlighet, hatet till fosterlandet och kärleken till fosterlandet, älskade Stockholm, hatade Stockholm, Skåne, den existentiella rävsaxen, konsten och ett flertal andra ämnen som torde vara mer än välbekanta för envar som läst ett par tre böcker av Ulf Lundell. Man vet vad man får.
I 6 pjäser debuterar Ulf Lundell som pjäsförfattare. Några pjäser i klassisk bemärkelse är det väl knappast tal om, även om det finns aktindelningar, scenanvisningar och repliker, men vem hade å andra sidan förväntat sig ett lydigt inrangerande i de gängse dramatiska leden?
Skulle jag vilja se de sex dramerna sättas upp på scen? Nej, det tror jag mig inte vilja, och det av flera skäl. Primo för att jag skulle ha svårt att acceptera någon annan än Ulf Lundell i de manliga huvudrollerna (märkligt detta, hur en del författare smittar av sig på ett sådant vis att man uppfattar allt de skriver som ett självbiografiskt uttryck!), secundo för att pjäserna genom sin själva natur saknar det jag tycker mest om med Lundell, nämligen miljöbeskrivningarna. Det finns ingenting jag håller så högt i den lundellska litteraturen som miljöbeskrivningarna, hans förmåga att beskriva platser på ett sådant sätt att jag klart och tydligt ser dem för mig, känner dofterna, vinden mot kinden, hör fåglarna, ja allt sådant. Däremot skulle jag gladeligen slippa alla inslag av mer spänningsrelaterad art, ety jag alls icke uppskattar dem, såsom pseudogisslandramat i Backstage, lavinen och nästanmordet i Offpist, för att ge några exempel. Denna typ av action kontrasterar alltför bjärt med de teman och motiv som Lundell vet att skriva så starkt och drabbande om, de bleknar i jämförelse, blir intetsägande och i det närmaste patetiska i jämförelse med vidden av de existentiella svårigheterna som pjäserna gestaltar och beskriver.
Skulle 6 pjäser hålla för uppsättning på scen? Ja, det skulle den. Frågan är istället huruvida de sex pjäserna skulle hålla att dramatiseras var och en för sig, huruvida det skulle bli tillräckligt intressant och givande. Personligen skulle jag föredra att se dramerna uppföras som en enhet, på samma sätt som jag föredrar att läsa dem som en enhet. Det finns en dynamik dramerna emellan, de förhöjer varann, stegrar den oavvisliga känsla av existentiell klaustrofobi som växer sig allt starkare för vart drama man inmundigar och det är i den övergripande gestaltningen av klaustrofobin och också i de lundellska replikskiftena, naturligheten i dem, som 6 pjäser har sitt raison d'être, det är däri som det finns en trovärdighet och äkthet, en autostrada in i en erfarenhet, mot ett bakomtextligt subjekt som vet vad det talar om och besitter en förmåga att klä sina känslor och upplevelser i ord, döda dem genom att uttala dem, föreviga dem genom att låta dem nedärvas i textens, persongalleriernas, och läsarnas/åskådarnas generationer.

La Bibliofille