En konstform så fulländat skön

Kan omöjligen motstå att sälla mig till Carolines lov av Den Tryckta Bokens Oövervinnerliga Skönhet. Vad kan Läsningen vara utan papprets strävhet och skörhet mellan fingertopparna? Vad kan Läsningen vara förutan doft av nytryck och privatbibliotekets cigarr stigande upp ur cellulosan? Vad kan Läsningen vara förutan den bokliga ryggradens åldriga knakande? Vad kan Läsningen vara förutan fynd av en tidigare läsares darriga anteckning i mariginalen, en tidigare läsares ex libris på försättsbladet som omtalar att denna Bok upphöjdes att ingå i Ernst Santers boksamling anno 1926? Vad kan Läsningen vara förutan pärmarnas beklädnad - kartong! skinn! väv! - mot handflatan? Vad kan Läsningen vara förutan metrar och åter metrar av de mest världstillvända, stundom med papperskappa beklädda, bokryggsrader? Vad kan Läsningen vara förutan ansamlingar av sköna Artefakter i hyllor och bibliotek? Blott... en läsplatta. Kärlek utan kyssar. Ett öde land.

La Bibliofille

Fågelbok

När kylan kommer smygande kommer småfåglarna flygande till ett litet träd framför mitt hus. De kikar i fågelbordet och i fröautomaterna som hänger där, tittar på krokarna av stängseltråd och undrar om det inte skall serveras någonting gott där snart. Mitt hjärta slår hårt för småfåglarna och jag kan lätt bli sittande vid fönstret med en kopp te en timma eller två och se på hur de flyger fram och tillbaka mellan matträdet och den omgivande skogen och buskagen.

Igår fyllde jag på fågelmatsförrådet för första gången denna höst, med solrosfrön, hampafrön, talgbollar och jordnötsnät och resultatet lät inte vänta på sig, fågeltrafiken har gått tät hela förmiddagen, såväl Talgoxe som Blåmes, Talltita, Nötväcka, Nötskrika och Grönfink har setts ta för sig av maten.
Jag har insett att jag behöver skaffa mig en ordentlig fågelbok. Förra vintern artbestämde jag mina fågelvänner med hjälp av Svenska Ornitologiska Föreningens hemsida och det fungerade väl hyfsat, men alls icke tillfredsställande, man behöver ju kunna förflytta sig ganska snabbt mellan sidorna under den korta stund som fågeln befinner sig vid fågelbordet och även om man har ett bredband med hög prestanda är det inte alltid det hjälper, eftersom man i regel bör ha ganska bra namnkoll på det är man letar efter för att kunna finna det på Det Världsomspännande Nätet (försök bildgoogla på "fåglar" och se hur bra det går).
Frågan är nu vilken typ av fågelbok jag ska skaffa mig. På Svenska Ornitologiska Föreningens hemsida använder man sig bland annat av illustrationer från boken Europas fåglar i färg och dem gillar jag skarpt, jag vill absolut inte ha någon fågelbok med foton i, foton är av någon underlig anledning inte lika verklighetstrogna som illustrationer. Henry David Thoureaux Fågeldagbok: anteckningar om fåglar och natur känns också lockande att inskaffa, även om det fågelliv han studerade på sin hemmaplan med största sannolikhet inte överensstämmer med det jag har om knuten. Standardverket Fågelguiden är den bok som lockar mig mest och den skall också komma i en reviderad nyutgåva, men inte förrän i mars nästa år och jag behöver ju en fågelbok inför vintern. Kanske ska jag försöka få tag i en äldre utgåva antikvariskt till dess? Har vi månne någon bibliofil fågelfantast ibland oss, som kan tipsa en ornitologisk frände om en god fågelbok?

La Bibliofille

Per Pettersons Jag förbannar tidens flod

I Per Pettersons Jag förbannar tidens flod är det, liksom i verkligheten, höst. En mor har fått besked om obotlig sjukdom och lämnar Norge för att, för en kort tid, resa tillbaka till sitt hemland Danmark. En son ligger i skilsmässa (av det som en gång var en stor och stark kärlek finns nu ingenting kvar), men reser sig tillfälligt ur sitt livsmörker för att resa efter sin mor till sin barndoms Danmark. Berlinmuren faller.
Liksom i Per Pettersons Ut och stjäla hästar är det språket som är tjusningen i Jag förbannar tidens flod, med de typiskt nordiska dragen, sparsmakat, lågmält, och kärvt, attraherande. Lugn råder, trots att handlingens omständigheter är dramatiska och upprivande. Trots att romanen har flera tillfälligheter och möjligheter att glida in på sidospår som leder till stora tragedier och sorger väljer den istället att flyta fram i sakta mak, än uppför, än nedför Tidens flod, än minnas en pojke och en flicka som var du och jag och inte behövde någon annan, en mor och en son som blev osams när den senare ville gå i den förras fotspår, hoppa av studierna och bli arbetare, än berätta vad som händer med modern och sonen efter det att de nåtts av det ödesdigra beskedet. Texten intresserar sig för det inomtraumatiska, transportsträckorna i tillvarons svarta hål, i detta fall mellan ett skilsmässobeslut och ett sjukdomsbesked, en skilsmässa och en bortgång.
Den som så önskar kan läsa Jag förbannar tidens flod som en roman om en komplex mor-sonrelation som ytterligare kompliceras av deras respektive livskriser, det är nog så underhållande. Att läsa Jag förbannar tidens flod som en gestaltning av vanmakt inför Tidens oupphörliga och obarmhärtiga gång är dock än mer givande och på sätt och vis mer rättvist. Sonen och hans väderkvarnsfäktande tilltag, moderns reservation: en bild två behov går som går i klinsch med varandra, just för att de sammanfaller i Tiden. Där en part går in och tar av, kräver någonting som den andra parten inte har - Tid - och i viss mån har rätt att göra så för att han är sin mors son (i sin sorg är han inte trettiosju år gammal, dessutom var hans ursprungliga intentioner de godaste och mest osjälviska, ett barns). Där en part, motvilligt tycks det, efterskänker, måste efterskänka Tid som hon inte har just för att hon är sin sons mor (så döende hon nu är). Just det förhållandet - modern-sonen - är väl det enda i hela romanen som Tiden står maktlös inför.
Berättar och berättar gör texten, som vore den en personifiering av Tiden och dess flod. Man kan se tillbaka på det som varit, förundras och förtvivla över det som blivit, fasa för det som komma skall, men ändra? Nej. Däri finner jag alltså den huvudidén i Jag förbannar tidens flod: människans som ett offer för Tidens framfart, något som på ett mycket vackert och enkelt vis iscensätts i romanens avslut: man går framåt, stannar till, vänder sig om, går vidare, stannar återigen upp, vänder sig återigen om och det man skådar ändrar ständigt, nyansvis, gestalt. Man ältar och ältar, men Tiden, den går ohejdad vidare.

La Bibliofille

Litterära ljud: Vasil Bykaus Veteranen

Ett nytt medium äntrar den litterära salongen i Paris, i vilken det för första gången ska samtalas om litteratur i ljudform. I Sveriges Radio P1 har man de gångna dagarna inom ramen för programmet Radioföljetongen sänt Vasil Bykaus roman Veteranen, i uppläsning av Helge Skoog. Jag har girigt lyssnat och tagit till mig, försökt tillgodogöra mig det litterära ljudet.

Att läsa romaner är en sak, att lyssna till dem en helt annan. Läser romaner gör jag jämt och samt, lyssnar till romaner gör jag i stort sett aldrig, därföre må Ni ha ett visst överseende med denna betraktelse kring Veteranen, som i många avseenden kanske i större utsträckning kommer att bli en betraktelse kring själva lyssnarupplevelsen än om texten som sådan.
Den arbetslöse veteranen från Afghanistankriget, Stupak, har slängts ut ur sin lägenhet av hustrun och bor nu i det till lägenheten hörande plåtgaraget, har inte en kopek på fickan, svälter, är smutsig och hungrig. Tillfälligheter och impulsen får honom indragen i en demonstration mot den belarusiska regimen, efter vars brutala och tumultartade upplösning det går upp för Stupak att han måste mörda Diktatorn.
Veteranen är litteratur när den är som effektivast, mycket verbisk i sitt berättande, texten redogör huvudsakligen för handlingar, för vad Stupak gör och tänker, är ständigt i rörelse, på väg framåt. Den förändring vår veteran genomgår under sommaren i plåtgaraget sker lika omärkligt för oss som för honom, den påverkan som svälten och hemlösheten har på honom är förstulen, smygande, och upptäcks inte förrän den redan är passé, då ett nytt sinnestillstånd, ett nytt förhållningssätt till sakernas varande redan gjort sig gällande.
Vi har stor insyn i Stupaks tankeliv, känslorna talas det inte så mycket om, inte för att berättaren - den osynlige, allvetande - inte tycks ha koll, utan mer för att Afghanistanveteranen inte tycks vara den emotionella typen. Visst, han blir förbannad, han känner sig bitter, förtvivlad också då och då, kan uppgå i euforiska rus, men mer är det inte. Inget att invända mot där alls, bristen på känslosamhet kan tillskrivas så många saker i texten, posttraumatisk chock efter krig och separation från familjen, avtrubbning på grund av svält, och en mer rund personlighet hos Stupak skulle blivit störande och rubbat textens balans. Med Stupak som en platt gestalt bibehålls effektiviteten i texten, som ostört kan marschera vidare mot sin upplösning och där göra halt.
Helge Skoog gör en mycket bra uppläsning av Veteranen. Han ger liv åt texten på ett sådant sätt att det ändå är den som har företräde och står i fokus, inte Helge Skoog och hans röst. I dialogerna varierar han intonation och attityd på att sådant vis att vart yttrande bär en klar karaktär av den som talar, men utan att bli överdrivet teatralisk eller avlägsna sig för mycket från textens grundton, Han förblir lågmäld, välartikulerad och effektiv och ger därmed prov på en synnerligen god förmåga att på ett mycket exakt vis fånga, spegla och återge textens karaktär och ge den en passande röst.
I skrivande stund och i ytterligare några dagar framöver finns samtliga sju avsnitt av Vasil Bykaus Veteranen för avlyssning på Sveriges Radio P1:s hemsida. Ni som föredrar att bekanta Er med denna kortroman i klassisk bokform rekommenderas vända Er till bokförlaget Ruin.

La Bibliofille

Tove Janssons samlade serier del 2

Underbart är, som det heter, kort. Knappt har man fått skatten hem till sig, känt sig rik som ett troll över den upplevelse man har framför sig, förrän man sitter där snopet stirrande på ett blankt försättsblad. Man vill vara helt säker på att man verkligen inte har två sidor i nypan, men idoga försök att dela på bokens sista blad visar obarmhärtigt att man är kommen till boks ände.

Fyra kvällar har krönts med skamlöst gottande i den andra delen av Tove Janssons samlade serier, en kväll för varje kapitel: Den farliga vintern, Låtsaslek, Att bygga ett hus och Vi börjar ett nytt liv. Känslan av att ha ett gediget hantverk i händerna, både i artefaktiskt och arteaktiskt hänseende, infaller sig också i denna andra volym, som i övrigt bjuder på mycket intressant läsning. Vad sägs till exempel om en Mumin som blir svartsjuk och mordisk? Jag måste lägga upp bilder på detta...

All denna kärlek med förveckling! Mumin har det sannerligen inte lätt med sin Snorkfröken, Mymlan är olyckligt kär precis hela tiden och Muminmamman har också en del att tas med i Muminpappan som lätt får för sig saker som han måste genomföra.
Det avgjort bästa med denna andra samlingsvolym med Tove Janssons Mumin-serier är den pessimistiska, martyriska och paranoida Misan...

... tätt följd av Lilla My:

Men givetvis är samlingen i sin helhet - berättelserna!, bilderna! - alldeles ljuvlig och makalös! Tove Janssons illustrationer är häpnadsväckande, hur hon lyckas få minspel och gester så exakta, så väl överensstämmande med berättelsen i stort, hur hon lyckas fylla var bild med en mängd detaljer utan att de därföre blir plottriga eller förlorar sin stilfullhet, hur hon lyckas göra någonting elegant med fantasifigurer som Mumintroll, Filifjonkor, Stinkysar, Mymlor och Misor. Varenda bildruta skulle kunna ramas in och hängas upp på vilken vägg som helst i ett hus, från barnrum till finrum. Det jag skrev i mina tankar om Tove Janssons samlade serier del 1 tål att upprepas även om denna den andra volymen: jag kom flera gånger på mig själv med att uppleva själva skådandet av bilderna som att titta på designtyg.
Man undrar förväntansfullt och oroligt om och när det kommer en Tove Janssons samlade serier del 3. Mer av detta, tack!

La Bibliofille

Juli Zehs Fritt fall

Var gång man finner sin skepticism ogrundad är en nådens gång. Det är en ynnest att få erkänna sig ha gjort en felbedömning och att anse sig vara en läsupplevelse rikare efter att ha slagit igen en boks pärmar, att känna att man mot sina förväntningar haft roligt, njutit, tillsammans med och av en bok. På Weyler förlag utkom i våras den tyska författarinnan Juli Zehs kriminalroman Fritt fall. Min misstänksamhet mot denna bok visade sig vara helt obefogad.

Det som först fångade mig var romanens röst, som lyckas vara det mesta samtidigt: koncis, men ändå lyrisk, torr, men ändå livfull, humoristisk men ändå allvarsam, intim, men på behörigt avstånd, gillar att kollra bort mig med vetenskapsfilosofiska teorier och teser, så att jag stundtals får lite yrsel och svindel när jag försöker greppa det den säger. Det är rösten som framför allt tjusar mig, som får mig att likt en hund efter ett ben gräva mig allt djupare ner i texten, för att nå dess själva kärna.
Om alla deckare och kriminalromaner vore som Fritt fall skulle jag inte ignorera genren så i det närmaste totalt som jag gör nu. Juli Zeh kör inte med några taktiska konstruktions- och spänningsskapande tricks, de jag identifierar med deckargenren, tricks som är så lätt identifier- och genomskådbara att man känner sig skriven på näsan och bara blir förbannad. Denna text försöker inte leda in mig på några villospår eller ge mig falska ledtrådar som ska förmå mig att dra slutsatser åt det ena eller det andra hållet, om det ena eller det andra - antingen säger den allt, eller också säger den ingenting, tycks inte utgå ifrån att jag är mer intresserad av VAD som händer än HUR det händer. Inte ens sekund funderar jag över vem det är som kidnappat den lille pojken, huruvida mördaren ska åka fast eller inte, intill texten och berättandet blir alla funderingar åt det hållet irrelevanta, det är inte däri som romanens driv och puls sitter, utan i berättandet. Handlingen går konsekvent i berättandets kölvatten.
Romanens elegans ligger i dess övergripande riktning, dess vidgande rörelse utåt, uppåt (tvärtemot vad dess svenska titel antyder, men varför bry sig om den när det tyska originalet heter Schilf?), mot det teoretiska och abstrakta, det idémässiga, det i strängt vetenskaplig mening utanför tiden och rummet existerande: de kvantfysiska temana och motiven; berättelsen om två av huvudpersonerna, Sebastian och Oscar, deras ungdom, deras manér och klädsel, som får en att tänka mer på charlestonens än sjuttio-/åttiotalets (eller vad det nu kan tänkas bli) glada dagar, rymden mellan dået och nuet som därigenom vidgas, liksom avståndet mellan de båda männen, som kommer att anta två diametralt motsatta vetenskapliga ståndpunkter inom det område som en gång fört dem samman och som dessutom kommer att leva helt olika liv; det sätt varpå kommissarie Schilf förhåller sig till världen som om han vore en kriminalroman - Så du har kommit tillbaka till oss, tänkte kommissarien tänker kommissarien. (313) -; fågelsymboliken (den i bur instängda, den ovan staden svävande, det okläckta ägget). Det finns ingen närmande ambition eller strävan efter vardaglighet i texten, ingen ansats till trovärdighet även om allting sker inom ramarna för vad som kan betraktas som rimligt. Genom att höja sig över det personliga och privata, arbeta mer med sina figurer som platta, typiserade och gestaltande idéer istället för som runda och mänskliga personer, ger Juli Zeh en mer upphöjd och universell (i ordets alla tänkbara bemärkelser) prägel åt sin roman och gör den till en sammantaget mycket snygg konstruktion.
Den tyska kritiken, som vad jag förstått av vad som skrivs om den och dess reaktion på Juli Zehs Fritt fall i svenska medier inte var särdeles imponerad, kunde inte ha mer fel. Jag instämmer med och citerar Malte Persson: för min del kan tyskarna få behålla Mankell, om vi får Zeh istället.
La Bibliofille

Kalle tar den självbiografiska romanen till en helt ny nivå

La Bibliofille

Thorbjørn Egners Klas Klättermus och de andra djuren i Hackebackeskogen

För mig är ett av litteraturens mest angenäma nöjen att då och då försjunka i en bok från barndomens glansomspunna dagar. Att låta personer, ord och bilder - allt! - dyrka upp dörren till minnets barnkammare och låta erinringarna flöda ut och föra mig med sig på dess vågskum, tillbaka till läsandets själva vagga.

Thorbjørn Egners Klas Klättermus och de andra djuren i Hackebackeskogen minns jag som en storfavorit, jag hade den på kassettband också och brukade ha boken framför mig när jag lyssnade, läsa samtidigt som dem på bandet, ibland låta bli att läsa själv och bara titta på bilderna, tilldess det blev dags att sjunga en av Klas Klättermus små egenkomponerade visor som finns inklämda lite här och var i boken, då var det bra att ha lite text framför sig också så att jag verkligen kunde koncentrera mig och sedan klämma i ända från tårna och gasta för full hals NÄR EN LITEN MUS SKA UT OCH GÅ..!
Jag undrar så vem det var som sjöng på mitt band. Om det var samma person som läste (var det ens någon som läste? Kanske hade jag bara sångerna på mitt band?) kan jag inte minnas, men jag minns tydligt det där kvinnorösten och hennes vibrato i sluttonerna - det gick inte av för hackor. Eller blandar jag ihop saker och ting? Helt säker är jag iallafall på att det inte var Magnus Härenstam et alii (som nämns hos diverse nätskivhandlare), jag började bli för gammal för Klas Klättermus när den inspelningen gjordes. Kanske är det istället en inspelning från 1965 med Helena Brodin, Sven-Bertil Taube, Sten Hedman med flera som jag minns?
Hurusomhaver är Klas Klättermus mycket underhållande läsning när man ska föreställa vuxen också. Som barn reflekterade jag troligtvis inte över vilken odräglig liten parasitisk, om än oemotståndligt charmig, latmask den där skönanden Klas Klättermus är, som helt fräck går och besöker sin vän Mårten Skogsmus en lördag bara för att han är hungrig och vet att det finns en sockerkaka hemma hos honom, en sockerkaka som är avsedd för Mårtens farmor, men som Klas Klättermus ogenerat äter upp så att stackars Mårten måste gå ut i skogen och plocka ännu fler nötter att köpa en ny sockerkaka för hos Jösse Bagare.

- [...] Och du då, har du mycket nötter i källaren? [sa Klas]
- Lite har jag väl, men inte så det räcker, sa Mårten.
- Inte jag heller, sa Klas.
- Hur mycket har du då? sa Mårten.
- Inga alls, svarade Klas Klättermus.
- Det är så konstigt med dej, Klas, sa Mårten, du uträttar aldrig nåt arbete som vi andra gör. Du plockar inte nötter och kottar, du tänker aldrig på morgondagen, och ändå är du alltid lika glad.
- Jag spelar och sjunger jag, sa Klas.
- Det kan man väl inte leva av? sa Mårten.
- Man kan väl inte dö av det heller, sa Klas.
- Men blir du aldrig hungrig? frågade Mårten.
- Jodå, sa Klas, varenda dag.
- Hur får du mat då? frågade Mårten.
- Tja, sa Klas Klättermus, ibland si och ibland så.
- Hurdå si och så? sa Mårten.
- Det är det bara Klättermus Lilleman som vet, sa Klas och torkade sig om munnen. Tack ska du ha för idag, sa han, nu måste jag allt gå hem och lägga mig, för nu är jag så mätt så nu orkar jag inte mer.
- Det finns inte mer heller, sa Mårten.
- Nej, jag vet det, sa Klas.
(8f.)

Nu, med några fler år innanför västen, blir det desto mer tydligt hur det egentligen står till med Klättermus Lilleman, som inte ens drar sig för att stjäla från sina vänner om det står riktigt illa till: stjäla från dem, äta upp stöldgodset och sedan ha mage att låta sig bjudas på en munsbit OCH ta emot en påse nötter som betalning för att han suttit barnvakt. T-t-t..!
I stort sett hela boken handlar just om mat och att vara hungrig och det väcker vissa känslor också hos den del av faunan som går under beteckningen människa. När jag ser de anspråkslösa bilderna som författaren själv illustrerat sin bok med är vissa av mina reaktioner på dem så omedelbara att jag känner mig som en Pavlovsk hund: jag blir HUNGRIG och SUGEN när jag ser nötterna i Mårten Skogsmus korg eller i familjen Ekorres källare, när jag ser Jösse Bagares bröd och kakor i hans bagarbod.



Återigen blixtrar det till i minnesvindlingarna, fragment av ljud och bilder susar fram i huvudet och jag förstår att jag som liten antagligen påverkats ganska mycket av alla intryck som det innebar att på en och samma gång läsa och lyssna till en bok, höra någon som pratar om så goda saker som nötter och kakor (detta troligtvis med emfas och en gnutta hungrighet), saker som man som liten inte bara kan ordna fram åt sig, eftersom man inte själv bestämmer vad man ska äta (bland annat på grund av att man inte vet vad som är bra för en att äta får man förmoda). Kvarstod bara att titta på bilderna av det där gottiga och låta fantasin härja fritt.
Till alla Er som har att bortskänka en boklig gåva till ett Kärt Barn någonstans någon gång framöver vill jag varmt rekommendera Thorbjørn Egners Klas Klättermus och de andra djuren i Hackebackeskogen. Den är skojig och riktigt, riktigt spännande på sina ställen, med vilda jakter, stölder, kidnappningar och fritaganden. Om Ni inte själva har förmågan att spela alla sånger efter noterna som finns längst bak i boken, passa då på att ge bort cd-skivan på samma gång, så att barnen kan sjunga med i alla visorna också. Det blir mycket roligare att läsa boken på så vis, om man får sjunga en liten stump då och då!

La Bibliofille

Med värme i hjärtat smälter jag den goda nyheten

Lycka är att höra att 2009 års Nobelpris i litteratur går till Herta Müller, en författare man uppskattar mycket och som också är representerad med flera titlar i bokhyllan.
Som en enkel hyllning till Nobelpristagerskan publicerar jag på nytt mina tankar kring hennes roman Hjärtdjur.

I Hjärtdjur av Herta Müller har den yttersta gränsen redan passerats, berättelsens Jag står i posttraumat, vid en punkt bortom fasan och skräcken. Det förlorade hoppet tycks ha tillintetgjort all hennes förtvivlan, lindat in henne i en kokong ur vilken hon med en poetiskt vaggande, repetitiv prosa som mur mot det förflutna berättar för oss om en tid i Ceauşescus Rumänien.

Våra hjärtdjur flydde som möss. De kastade sina pälsar efter sig och försvann i intet. (80)

I Hjärtdjur förkroppsligas det förtryckta, förföljda, utsatta, ansatta rumänska folkets klaustrofobiska tillvaro, dess underkastelse under en godtycklig regim som, renons på allt vett och sans genom att illegalisera varje annat förhållningssätt söker tillskansa sig folkets stöd: vänskap är hor och kriminell organisering, folkpoesi folkhets, Partimotstånd parasitering, självmord bedrägeri; man slaktar harar och dricker blod, har tavlor avbildande kvinnor med de nydödas grönaktiga hudfärg på väggarna, och Korsryggsmärtan, Cancersvulsten vägrar, lika envist som Diktatorn, att ge med sig, lämna ifred. Och överallt denna död.

Kontrasten mellan den återhållsamma tonen, det poetiska språket och den grymhet och råhet som skildras i Hjärtdjur får det att rycka och slita av ångest i hela kroppen. Det är vackert, så väldigt vackert.

La Bibliofille

Salim Barakats Döda noviser

Salim Barakats roman Döda noviser är ett gåtfullhetens mästerstycke i att, genom omärkliga och oförutsägbara förflyttningar, förvrida läsarens och textens positioner på ett sådant vis att alla former av närmanden och identifikation demellan blir fåfänga. Den förfrämligar och är förfrämligad.
Jag läser texten, erfar dess exoticism - metaforerna, liknelserna, de stående epiteten, det prosapoetiska språket och får inte ihop den med landskapet, med ekorrarna, älgarna, koltrastarna, snön, tallarna. Jag läser namnen på gestalterna i texten - Dahnalida, Nididad, Girmohali, Masilidi, Sud, Lu, Rakof, Finako, Luluki, Ramosirasmo, Djimatirk, Bolbon, Sil, Lahla - och kan inte förstå vad de gör på platser som Skogås och Mörtvik i Sverige, varför är inte de i De blå orkidéernas land? De letar efter främlingar att underhålla. Långt hemifrån letar de efter främlingar att underhålla och utan att faktiskt göra det på ett berättelsens plan, där de istället kretsar som osaliga andar kring Mannen med de plågade ögonen, den tyste Knivsliparen som bredvid människorna från De blå orkidéernas land är en av textens huvudgestalter, söker kontakt med honom, tar till de mest skilda medel för att väcka hans intresse och uppmärksamhet, uppfyller de ändå sin ambition på den scen som romanen är. Människorna från De blå orkidéernas land underhåller, sig själva ovetandes, den främling som romanens läsare är, på samma vis som Knivsliparen, genom sin stoicism och tystnad, underhåller människorna från De blå orkidéernas land.

Du har fått barriärsjukan, främling. (79)

Lahlas ord förföljer mig genom texten, jag läser dem som en provokation från texten riktad till mig som läsare, ser dem som ett anklagande - att det är jag som förfrämligar mig från texten, inte tvärtom, fastän jag själv upplever det som om det är texten som gör sig ogripbar, att det är texten som är så berusad av sig själv, så medveten om sin mysticism att den finner ett sant nöje i att hålla mig på armlängds avstånd. I kommunikationen mellan text och läsare flyttar sig förfrämligandet som en Cheshirekatt obehindrat från en position till en annan, både intra- och extratextuellt, och det ter sig omöjligt att nagla fast den. Människorna från De blå orkidéernas land både vill och inte vill anta en förfrämligande position vis-à-vis Knivsliparen, studerar honom, drar slutsatser om honom - det här tyder på att han är en främling, det där tyder på att han inte är det - och vredgas över att han inte med minsta antydan avslöjar hur det förhåller sig. Är det med samma frustration jag själv reagerar mot boken? Är det jag som, liksom människorna från De blå orkidéernas land, är den utifrån kommande? Är romanen jag håller i min hand ett för mig främmande land som jag äntrar som främling, eller är det romanen som är en främling som fredligt invaderar mitt rike? Vem intar vem? Vem är främling var? Texten fortsätter envist med sitt, liksom Mannen med de plågade ögonen tigande sitter där på sin trädstam, slipande sin kniv. Och jag läser ihärdigt vidare.
Döda noviser kräver en ständig och aktiv omprövning av det som framkommer mellan läsare och text, tillåter inte, liksom människorna från De blå orkidéernas land inte tillåter Knivsliparen hans tystnad och inbundenhet, att läsaren intar en passiv och strikt åskådande roll. Du måste byta position, se ur olika vinklar, se med olika ögon - ändå får Du inga egentliga svar.

Fartyg färdas över landbacken på ändlösa irrfärder utan att någonsin nå sitt Ithaka.

...skriver bokförlaget Tranan, romanens utgivare, om Döda noviser, och det ligger mycket i de orden, kanske hela romanens lärdom. Kanske finns det inte något hemma, en plats där Du inte vidhängs ett främlingsskap? Kanske är inte ens ensamheten, i Döda noviser representerad av Knivsliparen, ett skydd mot främlingsskapet? Kanske är till och med främlingsskapet i ensamheten, ett förfrämligande som kommer ur ett tidsligt och rumsligt avstånd till likarna, det främlingsskap som är svårast att bära? Kanske är en död novis en människa som ännu inte erfarit det totala förfrämligandet, som fortfarande har någon att känna en samhörighet? Kanske kan man inte betraktas som levande förrän man utgjutit blod av förtvivlan av att aldrig nå sitt Ithaka och inte längre vara en av dem som från Dokon släpade ett skepp genom inlandet till Helakritothenes strand? Eller kan man kanske inte undkomma ett vardat främlingsskap utan att spilla sitt eget blod?

La Bibliofille