Ord för Känslan

IN A LIBRARY

A precious, mouldering pleasure ‘t is
To meet an antique book,
In just the dress his century wore;
A privilege, I think,

His venerable hand to take,
And warming in our own,
A passage back, or two, to make
To times when he was young.

His quaint opinions to inspect,
His knowledge to unfold
On what concerns our mutual mind,
The literature of old;

What interested scholars most,
What competitions ran
When Plato was a certainty.
And Sophocles a man;

When Sappho was a living girl,
And Beatrice wore
The gown that Dante deified.
Facts, centuries before,

He traverses familiar,
As one should come to town
And tell you all your dreams were true;
He lived where dreams were sown.

His presence is enchantment,
You beg him not to go;
Old volumes shake their vellum heads
And tantalize, just so.

Emily Dickinson

***

La Bibliofille (som ur Hjärtats Djup tackar BRUS)

Marie Norins Djuraffär

Vart tillfälle man får att häpna över Litteraturens natur att rymma lager och åter lager av betydelser och tolkningsalternativ är gyllene. Likaså är vart tillfälle gyllene som ger möjligheten att beskåda Skrivarakrobatik, att bevittna hur en Ordkonstnär kan leka med text, besläkta två skenbart disparata texter med varandra på ett sådant vis att de, om man speglar dem i och mot varandra får precis allting sagt, utifrån ämne, tema med mera blir pankommentativ (det där ordet kanske inte finns, men det låter snyggt). Marie Norins tvåroman Djuraffär, namne med den inledande berättelsen Djuraffär, hör till denna litterära art.
Djuraffär är en historia med mörka och obehagliga förtecken om en djuraffärsägare med urinläckage som under en liten renoveringssyssla upptäcker ett för honom okänt källarutrymme vari han påträffar någonting som verkligen ska komma att drabba honom, förvandla honom till en fullfjädrad voyeur som driven av en svällande samhörighetslusta till sina objekt blir alltmer frånvarande, världsfrånvänd, liksom utom sig. Vi beskådar i Djuraffär beskådaren och detta perspektiv skapar i kombination med en lätt vridning åt det surrealistiska i berättandet ett avstånd mellan Läsaren och Djuraffärsägaren, eller snarare ett Läsarens avståndstagande vis-à-vis Djuraffärsägaren som framstår som patologisk fixerad istället för utsvulten på tillhörighet och värme, desperat över att inte få bekräftelse och uppnå samförstånd.
I Monstranser intar Läsaren Djuraffärasägarens position och blir en första ledets beskådare, inte som i Djuraffär beskådarens beskådare. Vi möter i denna romandel en man som bygger en scen av Kristi Himmelsfärd, en äldre man som går omkring och pysslar, vattnar blommor, hör telefonen ringa i sin ensamma lägenhet, en kvinna som går diverse duster med en ung man och en ung man som går sin väg, less på kvinnans tjat. Den där perspektiviska förskjutningen signalerar en hel del, liksom gör romantitlarna i sig. Djuraffären, buren, akvariet som en symbol för någonting mer köttsligt, världsligt, mörkt undermedvetet, en plats där kärlek i princip kan erhållas mot pengar (eller åtminstone mat/foder) och Monstransen - (i fråga om romersk-katolska förh.) (smyckat) kärl för kringbäring o. förevisning av den invigda hostian enligt Svenska Akademiens Ordbok  ), som ett rum för dyrkan av någonting andligen upphöjt, rent, obesudlat och ickeperverterat. För inte finns det några språkliga och stilistiska element med förvridande och avståndstagande funtioner i Monstransers växelverkande berättelser, och om de finns syftar de snarast till att förhöja känslan av ensamhet och isolation, möjligtvis avskilja Läsaren från Romangestalterna, en fiktionens ryggvändning mot Läsaren. Där finns inget mellanled att vila blicken på, ingen annans beskådningsart att gå till doms mot, ingenting som förleder oss att bedöma. Vi ser i Djuraffär att den urinläckande djuraffärsägaren beskådar sina objekt, förvisso i en form av dyrkan, men trots allt också med patologi. I Monstranser är vi den urinläckande djuraffärsmannen som tittar in på romangestalterna bak berättelsens glasväggar och galler, den som förfrämligas. Vi följer minsta rörelse, söker någon form av gensvar, men blir inte uppmärksammade, inte sedda av fiktionen. I boken står Människorna - den bokliga monstransens invigda hostior, avguden - med ryggen mot oss, har blicken riktad åt ett annat håll, skådar inåt där de lever isolerade, ensamma i sin lilla värld, liksom den urinläckande djuraffärsägaren i sin. Och vi Läsare i våran.
En spegling av Monstranser i Djuraffär ger vid handen att den urinläckande djuraffärsägaren inte är tvåromanen Djuraffärs ende voyeur, inte är den ende i detta litterära sammanhang som i sin desperata längtan efter någon att dela sig själv med tar en artefakt i handen.  Ty Läsaren är en lika sällskaps- och närhetstörstande gestalt som någonsin den urinläckande djuraffärsägaren: vi beskådar honom så som han beskådar sina djur i bur, sina källarfynd och vi beskådar också mannen som gör en scen av Kristin Himmelsfärd, , den äldre mannen som går omkring och pysslar, vattnar blommor, hör telefonen ringa i sin ensamma lägenhet, kvinnan som går diverse duster med den unge mannen och den unge mannen som går sin väg, less på kvinnans tjat, deras ensamhet och isolation i tillvaron, får i vår vilja att förstå dem och det de gör och på något sätt inkorporeras med dem se dem stå med ryggen mot oss, med blicken riktad åt ett annat håll, försjunkna i sig själva, oseende, till synes omedvetna eller åtminstone likgiltiga för vår närvaro. Och vi förtvivlar om vi inte förstår, om texten inte släpper in oss och låter oss medskap och medförstå, delta. Ty att vara en läsare, tycks Djuraffär i sin helhet vilja säga, är också att vara en voyeur. Läsningen är en voyeurism som upphöjs till någonting som står över köttet och lustan för att det sker inom ramen för intellektuell verksamhet som äger rum i och med ett föremål som är klokskapens symbol par préférence, nämligen boken, därtill, i fallet skönlitteratur,  innehållsligt uppdiktad. Det är en anständig voyeurism som går an för att det är ord på papper beskrivande någonting som aldrig ägt rum utanför fiktionen som smeks med en läsande blick. Men att hysa samma intresse på ett fiktivt plan, med endast en riktig glasskiva mellan voyeur och objekt, smekningar med blick OCH hand?  Skamligt. Blir inte kontentan av att i läsandet om den urinläckande djuraffärsägaren gå till doms, för att sedan, bara någon sida senare, själva agera såsom den till kuf förklarade djuraffärsägaren ett visst hyckleri? En voyeur är väl en voyeur är väl en voyeur?
Djuraffär förefaller, sorgeligen och på ett mycket övertygande sätt,  i sin gestaltning av voyeuren som en osedd gemenskapslängtare och genom att placera en djuraffär invid en monstrans, bekräfta att den Hjalmar Söderbergska tanken om Köttets Lust och Själens Obotliga Ensamhet verkligen är giltig, och inte någonting som övervinnes vare sig i Litteraturen eller i Livet, icke botas med hand i glasbehållare eller näsa i bok.  Skillnaden mellan att leva liv och att leva litteratur är inte mer än hårfin. Samma köttsliga lust, samma obotliga ensamhet och därför är vi också voyeurer allihopa. Också vi som så vackert läser.

La Bibliofille

Om sådant som icke riktigt avslutats - om sådant som alldeles nyss påbörjats

Den dag som idag är var min tanke att här i salongen upplägga en nätt liten skrivelse kring Marie Norins Djuraffär som, om jag inte fullständigt missförstått saker och ting, har sin första recensionsdag idag. Trots att mången timma tillbringats bakom salongsdraperierna med fjäderpenna bakom örat och mer moderna skrivhjälpmedel under näsan tycker jag mig ännu inte ha formulerat några klara tankar kring denna lilla tvåromaning. Jag befinner mig, trots att det var både en och två dagar sedan jag avslutade Djuraffär, i dess vinddrag och är icke riktigt redo att släppa ifrån mig några funderingar ännu, ety Den Inomkraniska Litteraturtolkningsstyrkan fortfarande far ikring och sorterar, nystar upp, reder ut tanketrådar. Med detta hoppas jag att Ni vilja hafva öfverseende. Måhända kan ännu en god natts sömn bringa en smula ordning i de övre regioner vari denna Marie Nordinare stötas och blötas.

I ett litet hörn som frigjorts enkom för tillfället börjar det fransyska maskineriet ånyo att rassla igång. Den uppmärksamme salongsbesökaren har måhända noterat att det nu är Le rapport de Brodeck av Philippe Claudel - författaren till de vidunderligt bra Les âmes grises (Grå själar) och La petite fille de monsieur Lihn - som upphöjts till lässällskap för en tid framöver. Det var skamligt längesedan det lästes och tycktes till om någonting franskspråkigt här i denna förment parisiskt belägna salong, någonting som det självfallet måste bli ändring på. Goda nyheter är att jag efter två kapitel, med undtantag för några ord här och var, förstår vad det är jag läser trots att det gått halvannat år sedan jag läste franskt senast och att jag dessutom är övermåttan förtjust!

På återseende à propos Djuraffär av Marie Norin alltså - ha det så tjusigt tills dess!

La Bibliofille

Etymologica

Det är när jag börjar grunna på om ordet "dusch" är ett onomatopoetiskt ord - inte bara för att det härmar först det lilla ljud som uppstår millisekunden innan vattnet börjar rinna ur duschmunstycket och sedan vattnets forsande ut ur detsamma, utan också det lilla chockade klucket i duscharens hals innan han/hon utstöter sitt "usch!" över att det är så blött/kallt/varmt alternativt den utandning eller suck som uttrycker avslappning - som jag inser att det finns en lucka i mitt Husbibliotek: jag har ingen etymologisk ordbok. Bedrövligt faktiskt, språkvetare som jag är och allting, läste ju till och med latin när det begav sig på den tid då det fortfarande vandrande omkring mammutar på jordeytan!

Det mest underbara vore att ge sig ut på antikvariatsrundtur och förhoppningsvis hitta ett gammalt cigarrosande, ex librisförsett etymologiskt lexikon med guldpräglad rygg anno sent adertonhundratal eller tidigt nittonhundratal. Men där jag bor finns det inga antikvariat. Det finns en second handbutik, men de böcker man finner där är näppeligen av det antikvariska slaget. De böcker man finner där är sådana man kunde köpa av bokklubbarna på åttio- och nittiotalet. Man kan åka till närmsta mellanstora stad, där finns det ett antikvariat, men inte ett sådant där man kan finna ett gammalt cigarrosande, ex librisförsett lexikon med guldpräglad rygg anno sent adertonhundratal eller tidigt nittonhundratal. Man skulle kunna äntra en bokhandel, men där doftar inte ordböckerna cigarr , de äro icke ex librisförsedda, hava inga guldpräglade ryggar och  datera icke heller från anno sent adertonhundratal eller tidigt nittonhundratal. På antikvariat.net eller bokborsen.se har de säkert etymologiska ordböcker med guldpräglad rygg anno sent adertonhundratal eller tidigt nittonhundratal, men där skriver de sällan någonting om hur boken doftar. Och det där cigarriga vill jag hemskt gärna att min etymologiska ordbok ska ha.

Det är en fråga om känsla. Bläddrandet i den cigarrdoftande etymologiska ordboken med guldpräglad rygg anno sent adertonhundratal eller tidigt nittonhundratal sätter fart på det inomkraniska cinemaskopet och visar bilder av En Man i buteljgrön klubbfåtölj intill ett pelarbord krönt av glasaskfat, det hela i en tvåarmad golvlampas  med skira tygskärmar rökdisiga sken. Mannen har en rykande cigarr i vänster hand, med höger hand bläddrar han i sin etymologisa ordbok som vilar mot hans vänstra ben som han lagt bekvämt över det högra. På golvet en brokig persisk matta, eller kanske en benvit ryamatta, i bakgrunden höga mörka bokhyllor, tunga buteljgröna sammetsgardiner, ett respektivingivande skrivbord i ek, på ena hörnet krönt av en mässingslampa med skärm i grönt opalglas, kanske menar jag en strindbergslampa, och på en piedestal strax bakom Mannes fåtölj en frodig ormbunke.

Utan den där Mannen blir det ingen magi i ordboksbläddreriet. Det blir liksom bara, informationssökning. Å andra sidan, vilka är oddsen att finna ordet "dusch" i en etymologisk ordbok anno sent adertonhundrtal eller tidigt nittonhundratal med bokstäver och symboler i guld på ryggen och doft av herrum? Stora? Små? Hurusomhaver är det nu jag vill veta, med eller utan cigarrdoft och bilder av etymologisk ordboksbläddrande Man och därföre får jag ånyo tillfälle att prisa Det Världsomspännande Nätet - där finnes ordböcker!

En titt i Svenska Akademiens Ordboks digitala version, något av det bästa som finns på Det Världsomspännande Nätet, visar att mina etymologiska spekulationer kring ordet "dusch" inte hade något språkvetenskapligt stöd. Ursprunget torde vara latinskt, inte det minsta onomatopoetiskt. Trist. Kan man göra en ansökan om retroaktiv etymologisk korrigering av ett ord? Om man tycker sig ha en bättre - och roligare! - förklaring?

Johann Valentin Andreaes Christian Rosencreutz alkemiska bröllop

Johann Valentin Andreaes Christian Rosencreutz alkemiska bröllop daterar från sextonhundratalets början och hör till den litterära genre som kallas exemplum, en term som betecknande en sedelärande berättelse som ska lära sina läsare om moraliskt och gudsfruktigt leverna och beteende. Berättaren tillika Hjälten Christian Rosencreutz kallas närvara vid ett kungligt bröllop. Den inbjudan han får varnar honom för att bege sig dit om han inte är ren i själ och sinne och detta förskräcker honom givetvis, men får honom ändock inte att avstå från att göra resan till det kungliga slottet, han lägger sitt öde i Guds händer och litar på dennes försyn. Så börjar alltså äventyret kring det alkemiska bröllopet, som på olika vis  och i traditionell anda ska komma att pröva vår hjältes karaktär.

Som exemplum betraktat följer Christian Rosencreutz alkemiska bröllop alla regler för hur en text inom genren ska komponeras. Den tar hänsyn till nyckeltalet sju, två- och mångtydighet, använder sig av gängse symboliska och arketypiska element, har givetvis sin sensmoral (även om det av sina randiga skäl skäl inte får någon riktig knorr just i berättelsen om Christian Rosencreutz), uppfostrar exemplariskt sin läsare till att vara ödmjuk och sann och självfallet finns där också det klassiska resemotivet som innebär att huvudpersonen ger sig ut på en "riktig" resa, men också själsligt genomgår en inre förflyttning mot större visdom, självtillräklighet, gudsfruktighet - vad Ni vill.

Kanske med största orätt kan jag inte påstå annat än att jag känner den största motvilja mot Christian Rosencreutz alkemiska bröllop. Allt tal om suspekta medeltidsordnar och ritualer, alkemiska experiment, liksom riddare, jungfrur, halshuggningar och fängelsehålor ger mig andnöd och ångest, får blodet att isa i mina ådror. Jag gillar inte övertydliga tvetydigheter (bara det att hjälten heter Christian gör att det vrider sig i magen på mig, får knogarna att vitna. Ameh, Christian = Kristen, jag FATTAR! )  och jag avskyr innerligt skenheligheten i detta slags berättelser. Det som i just Christian Rosencreutz alkemiska bröllop ska vittna om Christians ödmjukhet, gudstro och godhet tycks mig bara förmätet och övermodigt. Hör bara:

En påskafton satt jag min vana trogen försänkt i bön, jag talade förtroligt och ödmjukt med min skapare och reflekterade över de många stora mysterier som Hans Majestät, Ljusets Fader, uppenbarat för mig. (5)

Ja, o så ödmjukt att framhålla att man alltid sitter och ber, talar ödmjukt och förtroligt till sin herre och reflekterar över Guds Outgrundliga vägar. Vidare:

Den kejsare som jag räddat från straff uppträdde nu - liksom tidigare vid bordet - så vänligt mot mig att jag knappt kan berätta det utan att riskera onda tungors förtal. Han insåg ju mycket väl med vilken bävan han skulle han skulle ha inväntat domen, men nu kunde han istället tack vare mig stå här på hedersplatsen. (47)

Nämen, så blygsamt! Ytterligare ett exempel:

Överst fanns en liten, rund lucka, som dock var stängd och som ingen av de andra lade märke till. [---] Mina kamrater såg hela tiden på de båda människogestalterna, men jag var mer uppmärksam på något annat.Ty så snart girlanden eller kransen runt basunen hade antänts, såg jag hur luckan däruppe öppnades och hur en lysande eldstråle sköt ner genom röret och in i den livlösa kroppen. Därefter stängdes luckan och basunen avlägsnades. Med hjälp av detta konststycke lurades mina kamrater att tro att gestalten fick liv genom den brinnande kransen. (111f.)

För att ingenting veta har han grymt bra koll på vad alla andra vet och inte vet, vår käre Christian, men det går väl hand i hand med hans eget lilla ordspråk Summa scientia nihil scire  - Höjden av visdom är att intet veta. Hela texten är fullproppad med motsägelser av den typ jag försökt illustrera med citaten ovan, och jag blir alldeles galen av det, kom under läsningen på mig själv med att sitta och muttra surt för mig själv, saker som - Jamen, det var väl jävligt duktigt av dig! Jante av mig att göra så kanske.

Man skulle av detta kunna tro att det uteblivna slutet - istället för ett slut upplyses man nämligen om att:

Här saknas ungefär två sidor i kvartformat, men han (författaren), som trodde att han nästföljande dag skulle bli portvakt, kom istället hem. SLUT. (126)

 - kom som en lättnad, eftersom det helt logiskt torde ha kunnat åsamka mig en smärre hjärtinfarkt med all den potential av präktig sensmoral som byggts upp under verkets föregående sidor. Icke, hjärtinfarkt blev det nästan ändå: AMEH, inget slut?!? Vafalls?!? Jag kände mig djupt lurad, särskilt som det inte står någon not om att upplysningen om saknade sidor är ditplitad av utgivare eller översättare, vilket fick mig att (högst villigt) misstänka att det är fråga om ett slags billigt avslutningstrick från Johann Valentin Andreaes sida - en fiktiv not! -, att han liksom inte kom på hur han skulle avrunda det hela och därför bara drog till med någonting lite snabbt för att det hela inte skulle bli så långrandigt. att Min avoga inställning till Christian Rosencreutz alkemiska bröllop underblåser verkligen dylika tankar. Jag är arg på den och skulle må bäst av att ha blivit dragen vid näsan, inte av att några sidor olyckligtvis förkommit.

Fäst för allan del inte så stort vikt vid min enkla åsikt om denna åldriga roman, som egentligen var chanslös från början. Jag tycker ju inte om bokens ämne, dess genre och har verkligen svårt att framhäva dess företräden. Det finns väl inga som helst skäl att betvivla att detta Johann Valentin Andreaes verk har en massa goda sidor, är välskriven,  som ovan nämnts uppbyggd enligt exemplum-konstens alla regler, av historiskt värde och dessutom, enligt det utgivande förlaget Bakhåll, med en tillkomst höljt i ett mystiskt dunkel, men för mig personligen är denna berättelse inte av något intresse alls. Den retar mig. Det faktum att jag inte alls fick ut någonting av att läsa denna tunna, etthundrafyrtiotre sidor långa roman, som jag nästan uteslutande valde att ta mig an just för att den var så tunn, sammanfaller å det mest ödesironiska med att Christian Rosencreuts alkemiska bröllop bland annat predikar att man ska välja den svårare, smala, vindlande stigen istället för den enkla, breda, jämna vägen och inte göra det lätt för sig. Den har alltså rätt, på sätt och vis. Och det retar mig, givetvis, ännu mer.

La Bibliofille

Dubravka Ugrešićs Baba Jaga la ett ägg

Böcker är ju numera någonting som inte bara ska läsas rakt upp och ned, utan också tolkas vederbörligt och varje bok har lika många tolkningsmöjligheter som den har läsare. De flesta böcker finner sig lydigt i att vi läsare projicerar oss själva på dem och utifrån egna, erfarenheter, kunskaper och idéer letar oss fram till vår egna syntes, drar våra egna slutsatser om vad de handlar om. Men det finns böcker som V Ä G R A R att underordna sig, som vet precis vad den vill förmedla och har för avsikt att så göra, kosta vad det kosta vill. Dubravka Ugrešićs Baba Jaga la ett ägg är en sådan roman. Den vet vad den vill säga och gör det med besked.

Den börjar så beskedligt, men ack så underbart!, med en liten renlighetsfanatisk tant i en lägenhet  Zagreb, fortsätter så med en pantertantstrios lätt skruvade vistelse på tjeckisk kurort, övergår i en Folkloristikers (en gestalt som  också har en liten roll i den första romandelen om Den Renlighetsfanatiska Tanten) förklaring av sambanden mellan de två romandelarna och myten om Baba Jaga och som slutkläm: PANG PANG PANG! Fram med häxkrafterna!
Den babajagalogiska utredning/textanalys som Folkloristikern Aba Bagaj (!) skriver på begäran av romanens fiktive Förläggare är onekligen av stort värde för den som, liksom jag själv. inte alls är bekant med myten. Den förklarar exempelvis de förändringar som Baba Jaga-myten genomgått under sekel efter sekel av muntligt vidareberättande och kulturanpassningar och förklarar hur kraften liksom gått ur den, hur bilden av Baba Jaga utholkats, stelnat och reducerat henne till en simpel häxa. Denna förståelse är essentiell för att man ska förstå, inte bara vad romanen vill säga rent explicit, utan också vad den berättar om Baba Jagas  pånyttfödelse. Måhända har kanske kraften gått ut M Y T E N om Baba Jaga, men B A B A J A G A är starkare än någonsin, trött på Förtrycket och och heligt förbannad. In susar hon i sin livmodersmortel med fallosstöten i hand och sveper hotfullt över Förtryckarna, rättmätigt övertygad om att rättvisa en dag kommer att skipas, läggandes ägg - svärdsägg (sic!) - rymmandes nya Baba Jagor med urmoderns raseri, uttömda tålamod och kamplusta, kungörande sitt credo. En Baba Jagas revansch måhända. En fribrytning från den mytologiska fastfrysning och reducering som Tid och Muntlig Tradition utverkat på henne. En utveckling från en ondskans arketyp till en symbol för nydaning, framåtsträvan och vilja till radikal samhällsomvälvning. En rörelse från periferi till centrum.

 Baba Jaga la ett ägg är grymt snyggt komponerad: sambandet mellan dess olika delar kan i förstånde verka fullständigt förbryllande, men bara till en viss gräns, när den där gränsen väl är nådd faller alla bitar på plats med en rasande fart. Pö om pö ger sig sammanbindande element tillkänna,  besvärjande ramsor, teman och motiv återkommer med allt tätare intervaller och skapar en allt starkare bultande puls som till sist slår hål på berättelsens blodomlopp och störtar, faller fritt ut - som genom ett trollslag faller allt på plats, liksom magnetiskt.

Det ska erkännas att jag misströstade under läsningen av folkloristen Aba Bagajs (!) mytredogörelse. Jag tyckte så mycket om den första  romandelen Gå dit - jag vet inte vart, hämta det - jag vet inte vad, jag tyckte mycket om den andra romandelen Fråga du bara, men inte alla frågor för något gott med sig, men Får man veta för mycket blir man snart gammal? Jätteintressant tyckte jag först,  fortfarande intressant, men lite tråkigt, lite mindre intressant, långtråkigt. är inte den här delen slut snart?!? Till sist, äntligen,  finalen, slutkapitlet Snipp, snapp, snut, så var sagan slut! D E T kapitlet ger upprättelse åt resten av denna tredje romandel, höjer det ut ledans träsk, får en att inse vilken grym betydelse de där vetenskapliga, om än fiktivt hållna, sidorna har för boken som helhet, hur kunskapen man får under den där läsningen gör att man kan förstå syntesen.
Förunderligt - återigen konstaterar jag detta - vilken potential Litteraturen kan ha. Hur den som vet att bruka orden och låter fiktion sammanvävas med folklore på det vis Dubravka Ugrešić gör i Baba Jaga la ett ägg kan ge uttryck för en övertygelse, liksom via en omväg över Litteraturen, med mycket mer patos och vida mer engagerande - dessutom värdigt och subtilt - än någonsin ett politiskt brandtal från bakom podium till folksamling. Och inte minst: vilket superbt sätt att porträttera våra kvinnliga gamlingar på, detta att låta Tanter - något av det finaste som finns! -,  gå främst i ledet, att inte bara ta fasta på gamla olydiga kroppar och intellektuell begåvning som börjat lägga ner verksamheten, på själva åldrandet som förvisso gestaltas otroligt vackert och med en droppe sorg i bläcket, utan också på det där som kommer fram när Den Gamla Människans förmåga och vilja till att upprätthålla en civiliserad och social fasad rämnar. Jag gillar hur Dubravka Ugrešić framställer det som uppstår ur den förändringen som någonting nedärvt och ursprungligt, som ett slags revolt och trots som kan få den mest fågelungelika, förkrympta och orörliga kropp att te sig majestätisk och imposant, om den så blott är iklädd en barnbaddräkt med Teletubbies på. 

La Bibliofille

Magnifik Litterär Referens i Halsontets Tidsålder

Det är då man önskar att ens lilla ludna barn* tar sin Katten Janssonvagn och fixar.

Kära Litteraturvännen till La Bibliofille à propos predikamentet att behöva glass mot svullna och ömmande halsmandlar, men inte ha någon hemma och inte heller vara i nog god form för att fara iväg och köpa.

La Bibliofille

* Katt

Alison Bechdels Husfrid

Förbluffelsen över hur synnerligen väl lämpad för självbiografiska skildringar den tecknade litteraturen är vill inte släppa taget om tankarna efter åtnjutandet av Alison Bechdels Husfrid. Denna serieroman handlar om en mängd saker, som att växa upp med en väldigt säregen Far, om att få reda på saker om honom man inte känt till, om att upptäcka saker om sig själv som man inte riktigt vet hur man ska hantera och som dessutom skapar en helt ny syn på den säregna Fadern, det handlar om relationer i stort, men särskilt om den specifika relationen mellan Alison Bechdel och hennes pappa Bruce. Dessutom finns det massor att hämta för den litteraturintresserade, med små parallellspår in i författarskap som F. Scott Fitzgerald, Marcel Proust, William Faulkner, Oscar Wilde och inte minst James Joyce.

Som "vanlig" roman hade Husfrid med största sannolikhet inte intresserat mig:  queerlitteraturen och den självbiografigenre inom vilken privatpersoner berättar om sina individuella kamper och svårigheter har tvivelsutan sina raison d'être, men är ännu inga områden som jag fattat något särskilt intresse för. Det är någonting med seriemediet, om det är ordknappheten, textrutornas och -bubblornas begränsad utrymme, som tvingar Författaren att använda den lilla ytan på ett effektivt sätt och istället låta de ord som inte får plats, det som dessa ord vill uttrycka, ta gestalt i illustrationerna, så att det essentiella blir sagt i utrymmet mellan ord och bild, den tysta, vita lakunen, vilken den nu är och var den nu är belägen, i Läsaren får man förmoda.

Det särskilt snygga med Husfrid är hur Alison Bechdel skapar ett minnesdjup i sina illustrationer, som understundom har drag av art déco och tjugotal över sig,  genom att skugga dem i en nyans som ligger någonstans mellan ljusgrått och ljusblått, ett vemodets färg på något vis som liksom ger extra tyngd åt det som framberättas, samtidigt som den drar med sig läsaren in i bilderna och handlingen. Kanske blir effekten av skuggningen denna, eftersom skuggningen i sig gör bilderna mer tredimensionella. Dessutom är jag ohyggligt förtjust i hennes sätt att teckna fotografier, som på något vis överbrygger avståndet mellan den illustrerade fiktionen, den bakomliggande realiteten som inspirerat till serieromanen och Läsarens verklighet och skapar en treenighet som är mer gudomlig än den som åsyftas i Somliga Äldre, Större och Mer Religiöst Lagda Böcker.

Husfrid är - jag nedtecknar orden för att det säkert ska framgå, så att så många som möjligt, helst alla, av Er läser den - en riktig läspärla. Jag diggar den hur mycket som helst och uppmanar alla och envar som är bombsäkra på att vilja läsa den, inte riktigt har bestämt sig för om Ni vill läsa den eller avgjort och oomkullrunkeligt störtvägrar att befatta Er med den att å det omedelbaraste fördjupa Er i den.

La Bibliofille

I George Perecs närhet

I någon veckas tid har jag befunnit mig i Georges Perecs närhet utan att ha läst en endaste bokstav om eller av honom, i Paris har jag inte varit och några bilder på Kungen har jag heller inte beskådat. Jag har lagt pussel. I Perecs oöverträffliga La vie mode d'emploi - Livet en bruksanvisning i Sture Pyks minst lika oöverträffliga svenska översättning - handlar det mycket om pussel.

Mitt pussel är tusen bitar stort och föreställer en engelsk landsortsträdgård. Omotiverat viss om att detta pussel skulle läggas på en dag eller två satte jag igång. I början gick det hur bra som helst, åtminstone tills jag lagt själva ramen, det blev sedan alltmer tydligt att jag misstagit mig gravt på själva pusslets svårighetsgrad. Medan jag satt där i min ensamhet, vred och vände på bitar, provade, lade tillbaka, kom jag att tänka på Georges Perec, på det han i inledningen till La vie mode d'emploi/Livet en bruksanvisning skriver om pussel:

I början kan pusslets konst tyckas vara en ringa konst, en lättviktig konst, egentligen bara en torftig demonstration av gestaltteorin: det man ställs inför [...] är inte en summa av delar som först måste isoleras och analyseras, utan en helhet, det vill säga en form, en struktur: delen existerar inte före helheten och uppträder varken samtidigt med den eller efter den, och det är inte delarna som bestämmer helheten, utan helheten som bestämmer delarna: kunskapen om det hela och dess lagar, om helheten och dess struktur, kan inte hämtas ur kunskapen om var och en för sig av de delar som bildar den: man kan ju titta på en pusselbit i tre dagar och tro att man vet allt om dess form och färg utan att komma ett tuppfjät vidare: det enda av intresse är möjligheten att foga biten till andra bitar [...]; först när bitarna är samlade blir de lösbara och får en mening; betraktad för sig säger en pusselbit oss ingenting, den är bara en möjlig fråga, en oklar utmaning; men knappt har man, efter flera minuters försök och misslyckanden, eller under en mirakulöst inspirerad halvsekund, lyckats koppla ihop biten med en intilliggande bit, förrän den försvinner, upphör att existera som bit: det intensiva bryderi som föregick hopkopplingen, och som ordet puzzle - gåta - så väl beskriver på engelska, är nu inte bara omotiverat, det tycks aldrig ha existerat, nu när det är uppklarat: de två så mirakulöst föenade bitarna utgör nu en enda bit, som nu i sin tur ger upphov till misstag, tvekan, förvirring och väntan.

Det är högst rimligt att anta att det pussel jag lagt är knappast tillskuret med någon större finess, det har väl istället perforerats i ett slags stans i en fabrikslokal på en för mig okänd ort, men jag kunde ändå erfara att det fanns en hjärna bakom pusslet, någon som försökte - och lyckades - lura mig och rikta min blick från det jag egentligen borde söka till bitar som inte - skulle det visa sig - ens skulle sitta i närheten av den plats som jag för tillfället tampades med. Bakom pusslet har någon suttit och förutsett, förstått mina tankar och reaktioner och gjort allt för att förvilla mig och göra min process med pusslet långvarig, precis som Georges Perec - eller berättaren i La vie mode d'emploi/Livet en bruksanvisning, vilket Ni vill - beskriver det:

Pusselmakarens roll är svår att definiera. I de flesta fall - särskilt när det gäller pussel av papp - tillverkas pusslen fabriksmässigt och utstansningen styrs då inte av någons vilja: stansmaskinen ställs in en gång för alla och skär pappskivorna på ständigt samma sätt; den verklige entusiasten ratar sådana pussel [...] därför att ett sådant sätt att forma bitarna utesluter det helt specifika med pussel;[...] det är inte tavlans ämne eller målarens teknik som bestämmer pusslets svårighetsgrad  utan hur raffinerat utskärningen är gjord, och görs den helt slumpmässigt blir resultatet en helt slumpmässig svårighetsgrad, pendlande mellan det extremt lätta, när det gäller kanter, detaljer, ljusfläckar, tydligt framhävda föremål, streck, övergångar, och det olidligt svåra, när det gäller resten: molnfri himmel, sand, öken, åkerjord, skuggpartier etc. [---]
Pusslet som konst börjar med handsågade träpussel när tillverkaren försöker ställa sig alla de frågor som läggaren sedan ska lösa, när han slutar tro att slumpen ska sopa igen spåren och istället försöker använda, list, fällor, illusioner: allt i den bild som ska återuppbyggas [...] blir då på ett raffinerat sätt utgångsmaterial för bedräglig information: tavlans organiserade, sammanhängande, strukturerade, innebördsrika rum sågas upp inte bara i livlösa, oformliga delar, fattiga på innebörd och information, utan i förvanskade delar som är bärare av falsk information: två bitar stuckatur som exakt passar in i varandra men egentligen hör till två vitt skilda partier av taket, spännet på ett uniformsbälte som till slut visar sig vara en detalj av metall på en kandelaber, eller ett antal bitar utsågade i nästan exakt samma form av vilka några hör till ett dvärgapelsinträd på en spiselkrans och andra till en aningen dunklare spegelbild av samma träd, det är klassiska exempel på fällor som pusselläggare råkar ut för.


Det här leder fram till vad som väl är den slutgiltiga sanningen om pussel: även om det kan tyckas så är det inget enmansspel: varje gest som görs av pusselläggaren har pusselmakaren gjort före honom; varje bit han tar upp och åter tar upp och granskar, smeker, varje kombination han prövar och åter prövar, varje trevande, varje ingivelse, varje förhoppning, varje besvikelse har bestämts, kalkylerats, utstuderats av den andre.

Ni som läst La vie mode d'emploi minns hur det går för Percival Bartlebooth och hans sista pussel. Min pusselseans fick inte tillnärmelsevis ett så raffinerat slut, men ändock nästlade Perec ånyo - perecskt retsamt - in sig i mina tankar när jag till sist satt där med tre tomrum: ett stort vitt på bordet där alla pusselbitar tidigare legat, och två mindre, pusselbitsformade i pusslet. Bara niohundranittioåtta bitar... Delirium tremens! Jag kastade mig hyperventilerande ner på golvet för att se om de låg där, men icke, på golvet fanns bara damm och katthår. Vilket osökt kom mig att tänka på dammsugaren. Desperat kastade jag mig in i städskrubben, slet fram dammsugaren, ut dammsugarpåsen, upp dammsugarpåsen och där, bland allt annat damm och katthår som förärat vårt golv med ett besök, där låg de två saknade bitarna, tätt hoptryckta, som om de förtvivlat klamrat sig fast vid varann i den där lortens boning. Kazaam, kazaam! I med dem i pusslet bara! Färdig!
Givetvis var jag tvungen att plocka fram La vie mode d'emploi OCH Livet en bruksanvisning när pusslet var färdiglagt och läsa den där inledningen och ja, det var lika, om inte mer, fantastiskt denna gång som alla andra gånger jag läst den. Mina vänner, denna bok, DENNA BOK! Som den bara knackade på under pussleriet och gjorde sig gällande! Man vet, om man inte visste det förr, att det är bra litteratur man har att göra med när den beter sig på det där viset! Ja jäklar..!

La Bibliofille

Kerstin Ekmans Mordets praktik

Dessa kan vara de mest utsvävande boktankar som hittills nedtecknats inom den bibliofilleska salongens väggar. Utläst är Kerstin Ekmans Mordets praktik och att det rör sig om en utomordentligt välskriven roman som utropar Kerstin Ekman till en av våra främsta författare råder det inga som helst tvivel om. Prosan svävar, trots den innehållsliga tyngden, fram över boksidorna, var mening är som en karamell att njuta av. Men vad är det de sammantaget säger? Om vad vill de berätta? Tankemaskineriet går på högvarv och ur var ventil strömmar en visslande pelare av ånga. Litteraturvetaren i mig sliter sitt hår och grunnar förtvivlat över vad Mordets praktik önskar säga och vara.

Ogörligt att uppehålla sig kring Mordets praktik utan att nämna den intertextuella relationen till Hjalmar Söderbergs Doktor Glas. Självfallet är denna Kerstin Ekmans roman i många avseenden en kommentar till Doktor Glas, självfallet tar den i berättelsen om Pontus Revinge upp flera av Söderbergs tankar om exempelvis liv och handling - Liv är handling - i praktiken, vänder ut och in på dem, utvecklar dem, komplicerar detmytterligare. Nog för att det är nog så intressant , liksom det är nog så intressant att studera likheterna mellan de två verken, se hur Mordets praktik  speglar Doktor Glas, men att stanna därvid ter sig fattigt, otillfredsställande. Istället är det på sin plats att ta sig en liten teoretisk funderare.
Det talas ofta om skuggor i Mordets praktik, de förekommer redan i inledningscitatet, självfallet hämtat ur Doktor Glas:

- nu då ljuslågan flämtar i draget och min skugga på den gröna tapeten fladdrar och skälver liksom lågan och vill få liv - nu tänker jag på Andersen och hans saga om skuggan, och det tycks mig att jag själv är skuggan som ville bli människa.

Citatet är Tyko Glas tankar kring  H.C. Andersens Skuggan. Inspirerad och ivrig att förstå Hjalmar Söderberg och Doktor Glas till fullo läser  Pontus Revinge själv Skuggan och skriver följande:

En skugga får liv. Den tar sig via altanen in genom ett fönster hos grannen, den fladdrar och rör sig på väggen och börjar leva på egen hand. Ett ont liv. När den livsgiriga skuggan erövrar världen åt sig med alla maktens och rikedomens lockelser, då tynar den nu skugglöse mannen bort och dör. 
Om Tyko Glas är skuggan, vem är då mannen? (15)

Det osar Författarens Poststrukturalistiska Död, man vädrar Roland Barthes, man anar på fiktionens nivå en icke-fiktiv nivå på vilken texten lyckas demonstrera huru man, bildligt talat, i egenskap av Läsare kan ta död på Författaren. Låtom oss låna några av Revinges ord, men göra vissa utbyten och på så vis besvara hans fråga:

En Läsart som inte tar hänsyn till Författarinstansen får liv. Den tar sig in via Läsaren, den fladdrar och rör sig i Texten och börjar tolka den på sitt eget vis. Ett ont liv. När den livsgiriga Läsarten som inte tar hänsyn till Författarinstansen erövrar Texten åt sig med alla maktens och rikedomens lockelser, då tynar den nu Läsartslösa  (Läsartslös i bemärkelsen fråntagen Läsart som hävdar Författarens oinskränkta, ej att läsa som juridiska, rätt till sin text) Författaren bort och dör.

Om Läsarten som inte tar hänsyn till Författarinstansen är Skuggan, så är Författaren Mannen. Teorin har besegrat Praktiken. Läsaren lever - Författaren är död.  Eller också inte. Det beror på Läsaren, på hur denne önskar förhålla sig till Författarinstansen. Och då är vi där igen. Läsaren bestämmer över Författarens inflytande över den av Författaren skrivna texten. Ånyo: Läsaren lever - Författaren är död.

Det är så snillrikt och svindlande att man nästan kissar på sig! Och när man väl fått upp tråden finner man bevis och ledtrådar snart sett överallt: i kapiteltitlarna - DEN IDEALE LÄSAREN, MÄNNISKANS EGNA KRAFT, KATT OCH RÅTTA, HERRE ÖVER LIV OCH DÖD - i det avslutande perspektivskiftet/berättarbytet, och romanens titel - Mordet praktik - blir så tydlig att man blott önskar utbrista i ett lustfyllt befriande gapskratt. Visst kan den syfta på det mottagningsrum vari Pontus Revinge har ihjäl Johannes Skade! Visst kan det syfta på själva Pontus Revinges utlärande av hur man tar livet av någon med cyankalium till Hjalmar Söderberg! Visst kan det syfta på ett mords själva psykologiska efterverkningar på den som mördat! Men, allramest visst åsyftar den å det tjusigaste på gestaltningen av Författarens Tragiska Poststrukturalistiska bortgång och Läsarens Triumfartade Poststrukturalistiska födelse!

Jubel!

La Bibliofille

Christopher Isherwoods En enda man

Vad ska man egentligen säga om George i Christopher Isherwoods En enda man? Ensam, traskande på livets dödshalva, homosexuell, professor. Han har förlorat sin livskamrat i dubbel bemärkelse vad det verkar: först drog hans Jim, sedan dog han i en trafikolycka. Då och då går George till sjukhuset för att hålla den döende dam för vars skull Jim lämnade honom och stack till Mexiko, (rätta mig om jag har fel) sällskap, hålla henne i handen en liten stund. På universitetet håller han föreläsning om Aldous Huxleys After many a summer inför elever som antingen inte alls läst boken så som de anmodats, läst den utan att greppa någonting utöver det mest basala i handlingen, eller provoceras alternativt fascineras av hans sätt att ställa frågor. Hemmavid terroriseras han av de pseudohomofoba grannarnas barn och spelar dem rakt i händerna genom att faktiskt reagera på deras sattyg. Då och då måste han trösta en väninna som ältar gamla skilsmässo- och familjeproblem, trots att han själv faktiskt har sorg och allt annat än lust att slira omkring i de där gamla hjulspåren med märklig middag, för mycket dricka, tårar och försök till upphångling. Ibland går han till sin stambar och tar sig ett glas där. Han spanar in männen som spelar tennis på universitetets tennisbana. Han är romanen igenom offer för en Berättare som är både benägen till och begiven för cynism och ironi, men gör bruk av dem på ett oantastligt, artigt  och klassiskt brittiskt vis.
I förhållande till Berättaren är George blott ett objekt som studeras, är inledningsvis inte mer än ett Det, sedan en Han och till sist George. Kanske är detta inte bara en ridikulisering av George, utan också en beskrivning av George som han själv uppfattar sig på morgnarna, och dessutom en spegling av hur läsarens förhållande till romanens huvudperson utvecklas under textens fortlöpande, av hur Georges gestalt successivt byggs upp.
Det är någonting fundamentalt sorgligt med Georges position i texten, med hur Isherwood liksom byggt in honom i en isolation och en ensamhet, något som bara understryks av berättarinstansens  förmenta objektivitet och fördolda sarkasmer. Hur En enda man börjar med en närbild av George som ett objekt, för att sedan zooma ut, runda till hans karaktär, få med miljöer, omgivningar, personer, sociala kontexter som ingenting annat gör än att förstärka ett slags medfött utanförskap, som om Georges ensamhet inte bara är en omständighet han hamnat i, utan en egenskap (för att halvcitera Hjalmar Söderberg). Hur han till och med i situationer då han borde omfamnas av samförstånd, ömsesidig respekt och medkänsla ändå inte blir det, utan förblir utanför och får se sina försök och möjligheter att på något vis bli förstådd och integrerad falla platt till marken, som en fågel som flugit in i en fönsterruta den inte sett fanns. Det vill sig liksom bara inte. Ödets ironi att han blir inbjuden till grannarna på en drink när han redan lovet bort sig till sin väninna som han egentligen inte alls känner för att besöka, men beger sig till ändå för att han får dåligt samvete annars! Ödets ironi att hans genuina undran, hans försök att öppna upp inför sina elever, att meddela sig, inbjuda till diskussion av de senare uppfattas som en vilja till hemlighetsfullhet, ett överlägset jagvetnågontingsomniintevetochärdärförbättre, att när det väl kommer en förståelse, ett samförstånd, en gemenskap som verkar sann, så är det strax och snöpligt slut, punkten obönhörligt ditklottrad på ett så jäkla oschysst vis. Återigen har han reducerats till det Det som han under drygt etthundrafemtio sidor sakta men säkert höjt sig ur, och återigen ligger felet hos honom själv.
George tillhör tvivelsutan den skara romangestalter som vi brukar inrangera i ledet antihjältar, men han är en värdig och stor sådan. Man känner så intensivt med honom, just för att han, utan att själv någonsin bli varse det, och utan att Läsaren på något vis kan meddela sig med honom och förklara sina innerligaste sympatier, lyckas slå hål på Berättarens isiga objektiva studieyta och i ord och handling måla en bild av hans stötesten som är avgrunden mellan Människa och Människa, isolationen, ensamheten, ringheten:

Du vill att jag ska säga vad jag vet. [... ]Jag skulle så gärna in i helvete berätta det för dig. Men jag kan inte. Jag kan bokstavligen inte göra det. Ser du inte? För vad jag vet är vad jag är. Och jag kan inte berätta det för dig. Det måste du komma på själv. Jag är som en bok du måste läsa. En bok kan inte läsa sig för dig. Den vet inte ens vad den handlar om. Jag vet inte vad jag handlar om. 
Du skulle kunna veta vad jag handlar om. Det skulle du. Men du orkar inte bry dig. (144)

Tack till Salamonski som berikat det svenska litterära utbudet med Christopher Isherwoods alltigenom sympatiska, lågmält stora och mycket fina roman En enda man, till Liselotte Watkins för en suverän författarillustration och till Håkan Bravinger för en klädsam  och njutbar översättning. Envar som uppskattar att läsa berättelser om Män Som Uppnått En Viss Ålder Men Ändå Inte Kommit Helt Till Rätta I Världen uppmanas att lägga En enda man på minnet, besöka en bokhandel, lokalisera ovan nämnda bok, lägga ner den i varukorgen, med största möjliga försiktighet bära hem den, läsa den nogsamt och fröjdefullt och sedan göra plats för den i bokhyllan där Ni kan se den, gå fram till den, klappa den lite, stryka den längs ryggraden och minnas vilken enastående bra bok det var.

La Bibliofille