Vem ska trösta knyttet?
Mitt huvuds Läsansvariga vägrar fortfarande att befatta sig med bokläsning. Hon springer hellre omkring barfota ute i trädgården och gräver rabatter, tittar på blomknoppar, rensar ogräs, staplar stenar och beskär buskar. Hon vill inte välja någon bok ur bokhyllan, vill hellre sitta under sitt täcke och titta på bilder i trädgårdstidningar eller läsa några rutor i Martin Kellermans Rocky 10 år om det alls ska läsas, men romaner - tvärt nej, aldrig på tiden! Föreställ Er en tjurig barnunge med kavat korsade armar, envist blundande och med näsan i vädret så har Ni porträttet av Den Läsansvariga framför Er. - Nej, jag tänker INTE!
Med tvång kommer man sällan någon vart. De gånger jag faktiskt satt mig ned med en roman i näven i avsikt att inleda ett nedbrytningskrig mot Den Läsansvariga har hon krossat porslin, rivit stoppning ur kuddar, yxat sönder möbler, rivit sönder tidningar, slitit sitt hår, skurit sig i med rakblad, upproriskt och missnöjt gastat och gormat och varit så himla ilsk att jag gett upp försöket efter bara någon enstaka sida, insett att det aldrig kommer att fungera, att jag inte kommer att minnas ett jota av boken när den är utläst i alla fall om jag framhärdar.
Så hände det. En grå och kurig dag i april ville inte ens Den Läsansvariga gå ut, vädret var som gjort för att parkera i soffhörnet med en bok och när jag, som gått och klurat på om måhända Mumin kunde vara en steg på väg till Den Läsansvarigas bokläsarlusta, blundade och hoppade och föreslog
Tove Janssons två bilderböcker
Vem ska trösta knyttet? och
Hur gick det sen? mötte jag till min stora förvåning inte på något större motstånd. Den Läsansvariga vädrade först misstänksamt i luften och kastade ett litet, men minst lika misstänksamt öga mot böckerna, petade med pekfingret på dem, öppnade på största möjliga avstånd en av dem på glänt med lillfingret, lade huvudet liiite på sned för att få bara en yttepytteskymt av innehållet, drog boken närmre sig och vips satt hon där och läste.
I
Vem ska trösta knyttet? sitter ett litet knytt alldeles ensam och rädd i sitt mörka hus och hör hemuler som går och mårran som skriker utanför och eftersom ingen finns där att trösta honom flyr han strax hemifrån. Han ser många varelser på sin väg, en mymlan, homsor, filifjonkor, en mumrik, en bliniätande hemul, men han ger sig inte till känna, säger inte hej, och då kan de ju inte heller trösta honom, inte veta att han är rädd och ledsen. Bäst knyttet bedrövad vandrar runt på en strand får han se en flaska med ett brev i, ett brev från en flicka som är rädd och övergiven och i tröstnöd och dessutom ett mycket litet skrutt. Plötsligt blir knyttet på gott humör, morsk och tapper, och far iväg på havets vågor i sin kappsäck för att trösta och skydda skruttet.
Efter
Vem ska trösta knyttet? kastade sig Den Läsansvariga sig glupskt och omgående över
Hur gick det sen?, en berättelse som begynner med ett
Mumintroll på väg hem från mjölkbutiken. Bortom skogens mörka trän stöter han på Mymlan som gråter otröstligt - hennes lillasyster My har lyckats fly! Förbi Gafsan och stora Bummelstenar och genom en Hemuls stora dammsugare passerar de innan de äntligen finner lilla My, och förbi filifjonkor och hattifnattar och oväder måste de också ta sig innan de kommer hem till Muminmamman som i slutet av hela äventyret tar ett mycket bestämt och viktigt beslut.
Ingen kan motstå Mumin, inte ens en ilsk Läsansvarig. Hon trollbands av den snirkliga skrivstilen och den rimmade versen i de båda böckerna, av de smakfulla och snygga illustrationerna som på det mest förbryllande vis är bedårande och rara och suggestiva och dova på en och samma gång och som dessutom har ett så märkvärdigt perpektiviskt djup. För att inte tala om hur reptilskt fascinerande det är med alla hålen i
Hur gick det sen? (ordet för denna typ av hål, facktermen, hjälp!), hur
Tove Jansson fått till det så slugt att motiv och detaljer från ett uppslag kan användas och få en helt annan funktion i nästa genom de där faktiska, riktiga hålen. Måhända gör dessa hål den stackars artefakten till ett lätt offer för ivriga och i motorisk utveckling stadda barnahänder, men det må vara hänt. Man kan ju alltid köpa ett finexemplar av
Hur gick det sen? att ha undangömt och ett läsexemplar där hålen kan gå sönder hur mycket de vill.
La Bibliofille
