Jerker Virdborgs Kall feber

Jerker Virdborg
Kall feber
Albert Bonniers Förlag
9789100123536

Det kändes ganska ofarligt att ta sig an Jerker Virdborg och hans senaste roman Kall feber, som ju denne författare är någon om vilket jag inte hört annat än gott. Med flit lät jag bli att läsa presentationstexten på baksidan och med flit har jag hållit mig undan var form av skrivelse om romanen för att verkligen bibehålla nyfikenheten på Virdborg, för att inte nedslås och tappa modet och lusten att läsa honom.
Låt mig säga såhär: det var lite farligt att läsa Kall feber, det var det, men! Om denna roman är representativ för Jerker Virdborgs verk i stort, för hans stil, kan jag förstå att han är uppskattad. Det finns ett driv i hans sätt att berätta och framställningen låter sig villigt omvandlas till inre bilder, utsuddar liksom gränserna mellan det som är läsakt och det som är åskådning, och man går upp i handlingen, vill veta hur det går, vill ta del också av upplösningen.
Tänk om Kall feber vore en film ändå. Det som i bokform blir alltför ytligt och liksom bara snuddas vid i förbifarten, som får en otillfredsställande verkan när det framställs i text, skulle funka bättre på duk (detta påstår jag utan att kunna förklara mig närmare, väl medveten om att denna min uppfattning beror på att jag är outsägligt mycket mer tolerant ifråga om underhållningsfilm än om underhållningslitteratur). Det är någonting i det innehållsliga upplägget som känns alltför tillrättalagt för att händelseförloppet ska kännas naturligt, händelser utan eget raison d'être tycks äga rum bara för att någonting annat ska äga rum, vilket inte är orimligt, men som inte blir snyggt när det sker på ett alltför flagrant sätt. Romangestalterna som troligtvis är tänka att ha dubbel stereotypsfunktion - i förstone framstå som Ond, men till sist visa sig vara God i ett slags klassiskt spänningslitterär "överraskning "och vice versa - blir aldrig mer än luddiga och intetsägande och fungerar varken som realistiska figurer eller som arketyper. Kontrasten mellan romanens miljö - det spejsiga och hemliga forskningskomplexet någonstans ute i obygdens hjärta - och de (i mina medicin forskningsoerfarna ögon) högst realistiskt trovärdiga projekt som pågår inom denna miljö, en huvudperson vid namn "Karin Ryd" och en farsot som i folkmun kallas "kall feber"  (jodå, baklängesfeber, de insjuknades kroppstemperatur sjunker med flera grader) förbryllar mer än den skapar en plausibel bild av vad som pågår på de högre samhällsfunktionernas bakgårdar. Texten blir genremässigt svårdefinierbar - är detta science fiction eller fiktionsrealism? - liksom varken hackad eller malen, fadd, utan raffinemang. Trots att romanen är  riktigt intrikat och spännande somliga stunder saknar den liksom.. spets och stuns?
Men som film, en spänningsrulle i sann svensk anda!, skulle nog Kall feber som sagt funka ypperligt, ty i filmens värld kan man krydda, fördjupa och förhöja med melodislingor och ljussättning och annat. Om någon gör ett filmmanus, filmatiserar Kall feber och kryddar, fördjupar och förhöjer med de medel som står filmkonsten till buds lovar jag att jag ska gå och se filmen redan när den går upp på bio, redan på premiärdagen om Ni så önskar. Det skulle vara riktigt intressant att se hur regissören, vem det än vara månde, skulle förvalta slutscenen. Den är som gjord för vita duken och besitter, såvitt jag i all min filmiska okunskap kan bedöma, en grym potential.

La Bibliofille

Gertrud Hellbrands Vinthunden

Vinthunden
Gertrud Hellbrand
Wahlström & Widstrand
9789146203933

Man kan läsa Gertrud Hellbrands Vinthunden som en berättelse om en ung kvinna med  ett sexualliv som kantats och fortfarande kantas av våld och övergrepp och som till följd av detta utvecklat ett självskadebeteende, detta kan man sedan välja att göra en feministisk tolkning av med tillhörande dissning av Vinthunden i egenskap av skildring av kvinnans underordning. Man kan kalla den "endimensionell" och "utan fördjupning", se det som en problem att romanens mörker är kompakt, att den inte leder någonvart och avfärda den som "en liten bibel för mycket unga och mycket sargade flickor", som "igenkänningslitteratur", en genre man redan "kan". Någon har läst Gertrud Hellbrands Vinthunden på detta vis, någon skriver om det här.
Med all respekt för Någon: mitt råd till Er som ännu inte läst Vinthunden är att, om och när Ni väl gör det, inte följa Någons läsexempel.
Vinthunden är en berättelse om orsak och verkan, om försvarsmekanismer. Om att bekämpa smärta med smärta, skydda sig mot våld genom att själv söka det, välja det. Värja sig från objektifieringens passivisering genom att aktivt välja objektifiering av det egna jaget. Om att förvisso bakvänt, förvisso destruktivt, upprätthålla den egna värdigheten, i sig ett uttryck för det största av självförakt, genom att ta kontroll, godkänna, be om respektlöshet, utnyttjande, misshandel. En masochism som inte är renodlat sexuell, masochismen som en anpassning till sakernas tillstånd som skapar rämnor, delar upp människan i ett jag och en kropp, med rakbladet, blodet och det tunna snittet som enda förbindelselänk.
Splittringen är textens främsta estetiska kännetecken och återspeglas i såväl form som innehåll. Textavsnitten är korta, kronologin bruten utan sammanlänkande element mellan historiens olika episoder, vad som förefaller vara en konsekvens av ett spontant berättande, som ett minnesflöde,  där tankar greppas och lyfts fram vartefter, dock helt utan filosofi, analys, och emotion, bara avskalade händelseförlopp vari teman som dominans och underkastelse, dysfunktionella relationer, självskada och ensamhet är centrala, uppenbara för läsaren, men mindre så - förefaller det - för jagberättaren, som liksom avtrubbat, i det närmaste apatiskt, mer för sig själv än för en åhörare och med en varierande grad av närvaro berättar fram sin egen trasighet, utsatthet, utan möjlighet/förmåga tt pussla med historien, se sammanhangen.

Vinthunden är en passande symbol. Den korta pälsen, den tunna huden spänd över magra revben, utan något skyddande fettlager däremellan. Huden som en millimeterhinna som håller allt det röda och pulserande på plats, som sammanhåller någonting bräckligt och sårbart, skälvande, någonting att i sin svaghet vara starkare än, kunna förgripa sig på, skada. Vinthunden som en tämjd och domesticerad varelse med sorgsna ögon, som ett kraftfullt och skarpsynt djur med stark jaktinstinkt - en paradox som ger romanen en vibb av fara, uppror, motangrepp som ligger långt, långt ini den och pulserar nästan oförnimbart, talar om att det bakom avtrubbningen, apatin, det skadade, finns det någonting djuriskt och otyglat, någonting som både vill bita ifrån, om en psykisk påfrestning på bristningsgränsen.
Den ovan nämnda Någon - över vilken ingen skugga ska kastas, alla har rätt att tycka som de vill - borde inte ha läst Gertrud Hellbrands Vinthunden, som alls icke är en roman med vattentät och sömlös stilistik och konstruktion, på det sätt som inledningsvis beskrevs, skulle ha vunnit på att ha varit lite psykoanalytisk istället för kvinnosaklig i sin läsart, ha iklätt sig den andre indianens - i detta fall jagberättarens - mockasiner, sett saken ur dennas ögon istället för att placera sig själv utanför skeendet och bara skåda det. 

La Bibliofille

Michel Lesbres Le canapé rouge

Le canapé rouge (Den röda soffan)
Michèle Lesbre
Gallimard (Sekwa)
9782070355976

Om Le canapé rouge har jag bara hört gott. Att det är en så vacker reseskildring. Att den rymmer så många njutbara litterära referenser. Att det är en så fin historia om vänskapen mellan en äldre och en yngre kvinna. Att den målar en så bred och gripande bild av kärleken och alla dess ansikten.

Var då?

Undantaget miljöerna och platserna - den transsibiriska järnvägen, Irkutsk, Bajkalsjön, Paris, de parisiska lägenheterna - stör mig Le canapé rouge i sin helhet - där var det sagt. Jag stör mig på resemotivet, där den yttre resan beledsagas av en inre med tillhörande uppvaknande mot djupare insikt och större självkännedom. Jag stör mig på bilden av alla dessa gåtfulla och på piedestal upphöjda män. Jag stör mig på att jag nästan med en gång fattar hur det kommer att barka hän med jagberättarens åldrade granne. Jag stör mig på kopplingen mellan jagberättarens vandring från sin egen lägenhet till tantens och hennes röda soffa och jagberättarens resa från Paris, Frankrike till Irkutsk, Ryssland. Jag stör mig på att det litterata uppsåtet i romankonstruktionen, korrespondenserna mellan de olika historierna och nivåerna, är så uppenbart. Jag stör mig på överspändheten i Michèle Lesbres sätt att upprätthålla balansen mellan lycka och olycka, nu-hände-ju-detta-dåliga-så-nu-kan-jag-kosta-på-mig-detta-ljusskimrande-slut-som-bekräftar-det-gamla-ordspråket-Efter-regn-kommer-solsken-och-skänker-hopp-åt-folket. Jag stör mig på Michèle Lesbres sätt att handskas med litterära referenser, hur de tycks utstuderade, använda för att övertyga läsaren om att Le canapé rouge minsann inte är vilken kvinnoroman som helst, för att göra rumsrena och legio somliga passager och händelser som hänger med lillfingret krokat i en den bräckligaste trädrot vid patetikens avgrundsrand (att Kafkas väninna Milena simmat över Moldau för att komma i tid till ett möte med sin älskade gör det inte automatiskt snyggare att en gammal tant självmant glider i Seine och dör drunkningsdöden för att gå sin sedan flera år tillbaka döde älskade till mötes). Jag stör mig på Michèle Lesbres stilistiska sökthet, på den självhjälpsbokston med vilken jagberättaren understundom levererar sina tankar och insikter. Jag stör mig på att romanen via något slags olycksromantiserande omväg tycks önska skapa en förment mer realistisk feel good-litteratur.

Jag skulle kunna fortsätta i spaltmetrar med att räkna upp saker som stör mig i Le canapé rouge, men varför, när det övergripande omdömet och skälen därtill förhoppningsvis redan står där uppenbarade? Je n'aime pas - désolée.

La Bibliofille

Platsannons i litet lokalblad, dato november nittonhundrafyrtiosju

La Bibliofille

Jamaica Kincaids Annie John

Annie John
Jamaica Kincaid
Översättning Madeleine Reinholdsson
Bokförlaget Tranan 
9789186307185

I ett försök att samla tankarna inför nedtecknandet av desamma betraktar jag omslaget till bokförlaget Tranans svenska utgåva av Jamaica Kincaids roman Annie John. Jag tänker att denna omslagsbild säger mycket om Annie John handlar om. 
Bildens botaniska tema, det djungelska bladverket, kan tolkas i det oändliga, inte bara som en symbol för det växande, för utveckling, utan också som någonting förvirrande, svårgenomträngligt, klaustrofobiskt. Övergångarna mellan de olika färgerna i bladverket slår mig, de skarpa konturerna, tydligheten, skuggorna, det diffusa, och ändå - ljuspunkter. Barnet Annie John, den brutala övergången mellan ljus och mörker som illustrationens svar på brutaliteten i de ord som gör att Annies paradis går förlorat, hur hon kastas ut ur en romantiserad och oskuldsfull barndom in i en adolescens som är kallare, råare, eller som en spegling av motsättningen mellan barnets kvasipatologiska bindning till Modern och hennes eget fria och självständiga, vuxna jag. Skuggorna på bladen, dessas övergång i ljusare färgtoner, har sin parallell i Annies sökande efter en kvinnlig gemenskap som ersätter den till Modern, relationer som är mer jämlika, uppbyggda mer på ömsesidig beundran inför den andras individuella uttryck än på underkastad dyrkan, även om ett visst mått av hierarkisk ordning självfallet gör sig gällande, men utan att vara fullt så statisk som i mor-dotterrelationen. Bladsilhuetterna i förgrunden som skvallrar om någonting som ännu inte riktigt tagit form, om någonting som komma skall, vars framtida skuggningar är okända och därför låter bladen hänga där obefläckade, som tabulae rasae, fulla av möjligheter för Annie.
Den ljusa kanten inne i lövverket, silverranden, är intressant där den ligger i gränsen mellan mörker och skugga, Jag vill i egenskap av texttolkare tillskriva Annies Mor den silverranden, vill att de nsymboliserar en godare avsikt bakom orden Du kan inte gå omkring och se ut som en liten kopia av mig resten av ditt liv (40), en omtanke som vill Annies självständighet, som förstår vikten av en kapad navelsträng, av att hon och Annie upphör att figurera som original och kopia, kropp och skugga i världen, att Dottern får träd ut ur Moderns skyddande bladverk, ut i ett eget ljus. Boken i sig ger alls inga vinkar om att det är på detta vis det förhåller sig, . Berättaren i Annie John är ingen annan än Annie John själv, som minns sin barndoms stora trauma, ergo brytningen med Modern, och vad som följde på denna. Hon ägnar sig inte åt analys, försöker inte utreda orsak och verkan, utan tycks blott vilja berätta fram sin befrielse på nytt och gör det på ett alldeles eminent vis och avslutar med den mest talande av bilder:

Jag återvände till min hytt och lade mig i min koj. Allting skälvde som av inre kraft. Jag kunde höra de små vågornas kluckande mot fartyget. Det åstadkom ett oväntat porlande som om ett kärl fyllt med vätska placerats längs fartygets sida och nu sakta höll på att tömmas. (155)

Mitt i omslagets mörkeromgärdade grönska - rundade ord, egennamn: Annie John som en  snirklig, naivistisk stjärnbild mot de svarta lakunerna mellan grenarna. Förankrat bland löven ett diskret, men ändå uppmärksamhetspockande Jamaica Kincaid, ljust mot det mörkgröna. Hjärnans litteraturteoretiska spinnerier går på högvarv och jag kommer att betrakta omslaget som en kommentar till romanen Annie Johns förhållande till sin författare på ett mer övergripande plan. Detta att en författare släpper taget om frukten (hepp!) av sina ansträngningar, texten som frigörs från sitt ursprung, blir allmängods, tillgänglig för vem som helst att plocka upp och avnjuta, tolka fritt. Jag tänker på Läsarens Födelse, Författarens Död och Texten som en självständig och dynamisk enhet som skrivs om i varje läsakt.

En genomläsning av mina samlade tankar ger vid handen att min text är en djungel - förvirrande, svårgenomträngliga, klaustrofobiska. Jag frigör den från mig, gör den till allmängods, tillgänglig för vem som helst att plocka upp, avnjuta eller förkasta, tolka fritt. Blott en sak förmår och önskar jag vara tydlig med, en stråle ljus ska få slippa igenom mina funderingars snåriga bladverk: Annie John är en sant god bok som ger behövlig relevans åt genren relationsroman.

 La Bibliofille