måndag 27 juni 2011

Om en sommarkväll en läsande

Bäst jag sitter och läser Philippe Delerms Sundborn ou les jours de lumière i kastanjeträdets skugga, för en stund höjandes blicken från boksidan, inandandes den lantliga, skogliga sommarluften, betraktandes skönheten omkring mig, tänkandes att det knappast blir bättre än såhär, bäst jag gör detta kommer en rävunge - den vackraste, rödaste, mest skimrande rävunge - tassandes i bäckfåran en handfull metrar bort, alldeles obekymrad, helt i sin egen lilla värld. Den höjer så huvudet från bäckvattnet, ser sig förstrött omkring, får syn på mig, gör härvid ingenting, ingenting mer än att lägga sitt lilla rävungehuvud en smula på sned, nyfiket fästa sin kloka blick i min. Vill till sist ändå skynda tillbaka in i den skyddande skogen igen, lämnandes mig åt mitt fortsatta, nu rävligen uppfyllda, läsöde.

En nåd. En sann sommarnåd. 
Älskade räv.

La Bibliofille

torsdag 9 juni 2011

Kärleken till blommor

Kärleken till blommor har hjärnan gett sig själv till skydd. Och varför mänskorna lärde sig tycka om blommor kan man lätt räkna ut: de springer för det första inte efter en och bits eller morrar. Blommor morra inte. De är sköna men håna inte. De faller en i ögonen, men inte i ryggen.

ur Vägen till Klockrike (105), Harry Martinson
La Bibliofille

onsdag 8 juni 2011

Kort om ord , om språk. Om det som finns, inte finns - borde och inte borde finnas.

Bladvända

Ett vackert ord, inte sant? Använt som substantiv i det sammanhang jag fann det (önskar jag kunde svara på var, dock önskar minnet inte gå med mig dit), men fint också som infinitiv, även om att vända blad nog ter sig mer ljuvt och poetiskt än att bladvända, när allt kommer omkring.
Det borde användas oftare, bladvända, men till att börja med är jag bara glad att det alls finns, detta ord, om än i skymundanom. Ty alla vackra ord finns inte, så sorgligt är det, och deras tillkomst kvävs under ordliga kirskålsvarianter sprungna ur engelska direktlån såsom "fejsrejpa" (att stjäla någons identitet på ett visst nätligt socialt nätverk fick jag lära mig genom att fråga en tonårsbekant), kvällspressliga sammanfogningar och annat otäckt. Ett vackert ord som mig veterligen inte finns i svenska språket, men genom sin blotta skönhet absolut borde göra det, kom jag på idag när jag såg en tabloid om mystiska omständigheter kring Per Oscarssons död (det var fråga om en dödschock drar jag mig till minnes, tillåt mig vomera utan avbrott i fjorton dar) i en brand för en numera längre tid sedan: omkomst. En substantivvariation på verbet omkomma som låter mindre tabloidt, mindre hårt än död, men uttrycker mer av en bakomliggande olyckshändelse än bortgång och som det inte lönar sig att sätta "chock" efter, eftersom omkomst är för värdigt och majestätiskt för det. Per Oscarssons tragiska omkomst.

Två tankar om ord, om språk.

La Bibliofille