Agneta Pleijels Syster och bror

Syster och bror
Agneta Pleijel
Norstedts förlag
978913022390

En familjehistoria, så kallas Agneta Pleijels trilogi bestående av Drottningens chirurg, Kungens komediant och Syster och bror. I ett efterord – snillrikt kallat eftertankar - till trilogins sista del, tillika föremålet för denna skrivelse – just Syster och bror, som ytterst handlar om kärleken mellan den dövstumme Albert Berg och hans syster Helena  – låter författarinnan Agneta Pleijel funderingarna kretsar kring den genreindelningsproblematik som uppstår då man författar romaner utifrån ett dokumentärhistoriskt stoff, kring själva den krock mellan verklighet och fiktion som uppstår då grunden för det framberättade är sann och kan kontrolleras gentemot en hel rad olika källor, medan själva gestaltningen av det (i detta fall) historiska skeendet, tankar, känslor, utsagor och annat som det inte finns dokumentära belägg för med nödvändighet måste betraktas som fiktion.

Måhända är genregränserna i fallet Syster och bror flytande och otydliga, texten fungerar ypperligt väl ändå, vilken ingång man än väljer att angripa den från – den strikt fiktiva eller den mer dokumentärt hållna. Gestalterna är tecknade på ett sådant sätt att man, trots att de på intet vis står utan trovärdighet utan tvärtom framstår som runda och äkta, ändå inte lockas att betrakta dem som sanna avbilder av verklighetens förlagor, utan som just gestaltningar. Och gestaltningen är alltigenom skön, embelliserar den fördjupning i det privata historiska skede som berättas fram, levandegör för läsaren det kulturliv som låg för handen vid den tid under vilken romanen utspelar sig.

För mig är de dokumentära dragen i Syster och bror inte mer än en kuriositet. För mig är Syster och bror i förstone berättelsen om Familjens sönderfall, ett sönderfall avhängigt av Tidens okuvliga gång, ödets nycker och ironier och individernas dragningar åt skilda håll, deras egna kynnen, viljor och vägval. Det sätt varpå Agneta Pleijel skildrar detta, de enskilda ödena, vars och ens missriktade välvilja gentemot nästan, vars och en lönndoma motreaktioner mot denna densamma välvilja som de är föremål för, vars och ens tillkortakommanden och besvikelser, hur allt detta söndrar och härskar i familjen, är tveklöst det som får mig att akta Syster och bror - berättelsen om den lyckliga och fungerande familjens omöjlighet, hur det alltid finns någonting som står i vägen för den totala samhörigheten, hur någon alltid blir tycks bli lidande, falla offer, hur mellanrummen mellan människorna alltid tycks avgrundsdjupa, hur mycket man än anstränger sig för att överbrygga dem - som ett litterärt verk. Det är beklämmande att läsa om centralfigurerna i Syster och bror, om familjen Berg. I sanning beklämmande att genom texten åse hur syskonen Albert och Helena Berg plågas av att de inte kan höra och höras av varann, av att broderns handikapp hindrar dem från att uppnå den innerliga gränslöshet sig emellan som de båda längtar efter och behöver. Dövheten och stumheten är överhuvud centrala för förståelsen av hur familjen Berg söndras, ty i avseendet att höra och att göra sig hörd: Albert genom sitt fysiska handikapp som dövstum, Helena genom att svälja den förtret och bitterhet som skapas av att det inte tas någon hänsyn till vad hon önskar av sitt liv, fadern Isaac genom att han i empatiskt avseende är döv för allt annat än att kompensera för den förlust det innebär för sonen att inte ha tillgång till musikens lycksaliga rike och att göra det han bestämt sig är rätt för den övriga familjens väl och ve och modern Lina genom att hon står stum inför makens dominans och därmed också döv för barnens känslor och behov. Skadan som härigenom uppstår är irreparabel och skapar ett stort hål som bara vidgas allteftersom tiden går, med tillryggalagda geografiska avstånd som ytterligare holkar ur, med döden som skiljer åt och med nya, yngre familjekonstellationer till vilka det ickefunktionella och individens isolation i den samhörighet som ska vara den största av alla liksom nedärvs och posttextligt fortplantar sig genom generationerna. Man riktigt isar och förstenas inför allmängiltigheten i denna bergska katastrof, inför hur den obarmhärtigt rasar vidare, också efter textens sista punkt.
Som sagt, understundom beklämmande läsning är Syster och bror, men också ljuv, som Agneta Pleijel för pennan så milt och varsamt. Kanske är det genom detta försiktiga handskande med Albert, Helena, Isaac och Lina Berg som Författarinnan tydligast avslöjar att Syster och bror, liksom Drottningens chirurg och Kungens komediant är mer än fiktion, att det inte är om vilka romangestalter, vilka människor som helst det handlar, utan om Familjen

La Bibliofille

Begär i allmänbildningens namn

Snokar mig igenom Nätbokhandeln på jakt efter Den Perfekta Födelsedagspresenten. Finner mycket, lika mycket födelsedagspresentslämpligt som Böcker jag vill ha själv. Det är som det brukar vara, föga förvånande. Slår mig med särskild häpnad och ohämmat habegär gör emellertid fyndet av Joe Saccos politisk-dokumentära seriereportage, utgivna på Ordfront respektive Epix förlag :

Gaza: fotnoter till ett krig

Palestina - Ockuperad nation: rapporter från Gaza och Västbanken

Gorazde: rapport från en FN-skyddszon under kriget i Bosnien 1992-1995



Fixaren: en historia från Sarajevo

Snyggt, intressant. Jag tror (och tycker mig minnas ha trott någon gång tidigare, kan bara inte minnas à propos vilken titel eller i vilket sammanhang) att denna litterära form skulle kunna häva min sedvanliga faktaabsorbtionsoförmåga, faktiskt få mig att minnas omständigheterna kring Krigen, Konflikterna. I synnerhet Gorazde: rapport från en FN-skyddszon under kriget i Bosnien 1992-1995 lockar. Vill veta. Vill förstå.

Vill ha själv. Vill ge bort.

La Bibliofille

Ja, kanske det

"Att skingras" betydde uppenbarligen att dö.

   [...] Uttryck som att dö, avlida, falla ifrån, gå hädan, vända näsan i vädret, kola, ramla av pinn, stryka med, krepera, dra sin sista suck eller gå till de sälla jaktmarkerna verkar jämförelsevis förenklade och ytliga. De kan inte alls förklara processen på samma exakta, tydliga och detaljerade sätt som ordet "skingras". När livet är över lösgörs och sprids alla de olika komponenter som tillsammans har utgjort själva existensen. Köttet och blodet förruttnar och omvandlas till lera och vatten eller förångas till luft och moln. Eller så slukas det av insekter och förvandlas till höstsånger, sugs upp av rötter och blir till färgglittrande blomblad och gröna grässlätter som sträcker ut sig i en formlös oändlighet under solen. När vi studerar naturens mångfald av sprudlande livsformer blir vi medvetna om alla möjliga sorters svaga ljud och dofter, som till exempel skymningens svala och aningen fuktiga gulddimma som driver fram och tillbaka under de gamla lönnarna. Vi vet att härinne döljer sig liv - otaliga tidigare liv - vi vet bara inte vad de kallas.

   I samma ögonblick som deras hjärtan slutar slå skingras deras namn och historier till fragment av mänskliga minnen och legender, och inom bara några år har de upplösts i människohavet och kan aldrig återställas igen.

   Årstiderna växlar och klockans visare roterar, men kroppar skingras enligt en irreversibel bana som visar tidens oinskränkta makt. Termodynamikens andra lag handlar om entropi: varje välordnad organism kommer så småningom att upplösas och övergå till ett oorganiserat tillstånd av fragmentering, likhet och isolering där det inte existerar någon skillnad mellan en död kropp och jorden den är begravd i [...].

   Motsatsen till att skingra är naturligtvis att ansamla eller föra ihop. Sammanförandet är en förutsättning för existensen, för själva livet. Blod och energi förs samman och bildar människor; moln och dimma förs samman och bildar regn: lera och sand förs samman och bildar sten; ord och meningar förs samman och bildar tankar; dagar förs samman och bildar historien; människor förs samman och bildar familjer, politiska partier eller imperier. Så fort den sammanhållande kraften försvagas närmar sig döden. Ibland är det så att ju mer saker sprids och blomstrar - ju mer de överskrider gränsen för sin förmåga att bevara livskraften - desto svårare blir det för dem att hålla ihop.

ur Maqiao, Han Shaogong (s. 110f.)

La Bibliofille

Jack Kerouacs Dharmadårarna

Dharmadårarna (The Dharma Bums)
Jack Kerouac
Översättning Mats Zetterberg
Bakhåll
 9789177423034

Jack Kerouac - Myten, Mannen, Legenden. Det finns mycket man kan tänka om honom utan att ha läst en enda rad av det han skrivit, och så har jag också gjort, gjorde så då jag stod där med Dharmadårarna i hand och undrade om jag skulle våga språnget, eller rättare sagt, förmå armbåga mig igenom allt motstånd, alla invändningar. Orkar jag med detta? tänkte jag, orkar jag med hårdkokta grabberier, röka på, supa till, ligga runt, lösdriva in the Arms of America? Den utblottade och missförstådde konstnärens kringflackande på vägarna, bla bla bla?

Dharmadårarna är en berättelse om dharmadåren, den österländskt-filosofiske sanningssökaren Ray Smiths kringflackande sus-och-dusliv i Nordamerika i mitten av femtiotalet och innehåller i mångt och mycket allt det mina fördomar sa mig att en Jack Kerouac-roman skulle göra, men alls icke på det självhävdelsenödiga, självupptagna och missförstådda vis jag föreställde mig. Ray Smith är förvisso en sökare, men inte en sökare i inre stridigheter och konflikter, på kollissionskurs med tillvaron à la den europeiska existentialismen, utan istället en gestalt som uppnått någon grad av frid, inte den totala tillfredsställelsen och insikten om den egna personen och tillvaron (så långt har endast hans vän och förebild Japhy Ryder - med vilken han luftar sina buddhistiska övertygelser, frågor och tankegångar, åtnjuter vildmarkens serenitet och skönhet, svirar kring och understundom framlever sitt liv i enighet med den österländska filosofi sådan de anammar den - kommit), men som funnit nog med ro för att vara sig själv nog och kunna leva efter sina övertygelse, det vill säga sant: inte slava under något system, hanka sig fram på ett minimum med pengar och istället anamma Det Fria Livet: luffandet, skrivandet, filosoferandet, vänskapen, festens yra, gemenskapen med de likasinnade vännerna, de andra Dharmadårarna och inte minst naturvistelsen, uppgången i naturen med allt vad den innebär.
Det är en ljuv förening Jack Kerouac åstadkommer i Dharmadårarna då han för samman det beatska kringstrykarlivet, den amerikanska vildmarken och österländsk filosofi, en symbios som det är totalt vilsamt och behagligt att befinna sig i. Oavsett vad texten skildrar - ett besök på en vägkrog, klädproviantering på Frälsis, en lastbilslift, en bergsbestigning, ett nattligt samtal i största förtrolighet, ett smärre fylleslag - så svävar det till syvende och sist ständigt en rofylldhet, en frid över alltsammans, och som läsare känner man sig fullständigt trygg i denna stämning, frågar sig inte vad som ska hända, utan följer lugnt berättarströmmen, glider med. Prosan samspelar väl med innehållet, ställer sig aldrig i opposition till det framberättade, trots att förhållandet mellan den buddhistiska andans mildhet (?)  och Kerouacs lite ohyvlade, framåtklivande berättarteknik ibland kan förefalla paradoxal, åtminstone för en buddhism- och Kerouac-ignorant som jag själv. I skildringen av dharmadårarnas samliv fungerar prosan utmärkt väl till att kavat understryka deras själva samhällsavståndstagande, deras självnoghet, själva den nonchalans med vilken de lever enligt sina egna övertygelser, på egna premisser, samtidigt som den i beskrivningen av bergsbestigningarna, vildmarksvistelserna, strövtågen i floran och faunan äger transparens nog att inte stå i vägen för förmedlingen av Ray Smiths upplevelser av desamma, tillåter istället känslan att färdas direkt ur text i läsarsinne utan omvägar över stora ord. Det finns dessutom någonting särskilt klädsamt i kombinationen mellan det Kerouacska sättet att föra pennan (såsom det nu ter sig i översatt form, väl översatt av den endast undantagsvis störda flödigheten att döma) och de svåra, men orubbliga, oomkullrunkeliga sanningar som buddhismen har att lära ut om tillvaron, om Tomheten som Den Stora Meningen, om Det Allra Minsta och Mest Obetydliga som Nirvana, Det Allra Största, om Utslocknandet som Det Stora Målet, et cetera. Det finns såväl stilistiskt som i den filosofiska tematiken någonting som å det mest naiva och å det mest visa, motsägelsefullt, men med all tänkbar självklarhet, i all öppenhet vägrar diskussion, framhåller tingen oförskönade sådana de är, varvid de också uppvisar Varat från dess mest ljuva sida. Komplext och svårförklarligt på gränsen till oförklarligt, men sådan är icke desto mindre min känsla.
Men allra ljuvast i Dharmadårarna, det är dess övergripande konstruktion, hur romanen å det underbaraste undviker att vara Den Allt Förtäljande Berättelsen om Ray Smith. Det börjar med en uppstigning på godståg mot Santa Barbara och slutar med en nedstigning från berget Desolation Peak, ombeds man beskriva vad som däremellan hänt kan man egentligen inte svara annat än allt och ingenting, vill man föreställa sig vad som föregick godståget och vad som följer på Desolation Peak måste svaret med nödvändighet bli detsamma: allt och ingenting. Det är som det är, blir vad det blir, och det är utsökt väl så.

La Bibliofille

Träffar stilla

Där föll ett lönnlöv.
Kan du inte komma hit,
är lite ensamt här.

Basho

Beate Grimsruds En dåre fri

En dåre fri
Beate Grimsrud
Albert Bonniers Förlag
9789100124748

Man har sina käpphästar, läsning av skönlitteratur traiterande Den Psykiska Sjukdomen är en av mina, den slukas girigt och glupskt och oftast med en rapiditet som jag annars sällan äger, åtminstone inte i läsningshänseende.
Som med all annan litteratur är utfallet av och domen över Det Lästa av den mest skiftande art, somliga pennförare vet hur slipstenen skall dragas för att föra läsaren en steg längre än till galenskapens tröskel varifrån man i bästa fall får nöja sig med en inblick i Det Psykopatologiska Tillståndet, med att i omförtäljandets stund fäkta med adjektiv som välskrivet, fängslande och vad har du och i sämsta fall se sig nödd att avfärda det hela som någonting fullständigt otrovärdigt och inte sällan kryddat med verktyg och instrument ämnade att, å det mest insubtila och uppenbara, väcka vårt medlidande, vår djupa medkänsla, varvid undertecknad förnärmad och rasande ånyo grips av en intensiv lusta att vilja häva in Bokfan i kakelugnen och fjutta på.

Men inte alltid. Så icke med Beate Grimsruds En dåre fri. Mycket troligt att Du ställt Dig på denna romans tröskel i syfte att bli stående på tröskeln och blott iaktta, personligen inte delta mer i fiktionen än på det mer eller mindre passiva vis, det iakttagande och analyserande eller den blott underhållningssökande, som en Läsare vanligtvis brukar göra. Men med En dåre fri tillgår det inte så. Med En dåre fri tillgår det istället så, att Du knappt hunnit knacka på dörren förrän någon slitit upp den, greppat Dig i tröjärmen och därpå, i fortsättningen, inte släpper taget, utan istället med ett järngrepp, handfast, oeftergivligt och våldsamt, drar Dig med sig. Inte på så vis att själva berättelsen är svår att släppa, liksom vill bli sträckläst (vilket den förvisso gärna vill), utan mer så att den skapar en synaps mellan det fiktiva, berättande Jagets upplevelser, känslor och varseblivningar och Dina egna, fjättrar Dig, stänger in Dig i Det Psykopatologiska Tillståndet. Prosan, de effektiva, korthuggna meningarna, koncentrationen i dem, blir som spikhål av klarsyn och vilja till sundhet, friskhet i det övergripande, omberättade schizoida tillståndets opacitet, som en den minsta ventil i den… tvångströja? som huvudet, hjärnan, vad-det-nu-är, förvandlas till under Psykopatologin, under det där ovalda, påtvingade. Förhållandet kan också vara det motsatta – växlingen sker med Sjukdomens ebb-och-flodska rörelser, så att prosans lakoni istället blir en spegel av hjärnans (ej nödvändigtvis i kreativt, konstnärligt avseende) låsthet i schizofrenin. Effekten blir hurusom densamma: en känsla av total klaustrofobi, panik och rörelseofrihet hos det Läsande, nu inte så passiva subjektet som bokstavligen dras ner i fiktionen av språket och de skiftningar som detta skapar i textkynnet, i växlingarna mellan klarhet och sjukdom, och som därav mår allt annat än väl alldenstund Läsningen fortgår och det fortfarande finnes sidor kvar att genomlöpa. Och det är gott att det är så. Man vet av det att det man läser är God Litteratur.

I somras lyssnade jag till Beate Grimsruds sommarprat i Sveriges Radio P1, ett mycket intressant program väl värt att ägna sin tid åt. Mycket av det hon berättade där, som jag då tolkade som ickefiktion, som biografi, som en sanning om Beate Grimsrud, återkommer fragmentariskt i En dåre fri, fast istället är det Eli, romanens Jag, som berättar. I en recension i Dagens Nyheter skriver ifrågavarande Recensent att denne finner denna "manipulation" (Recensentens ord) olustig och onödig, tycker att greppet sammanblandning av romanfigur och författarsubjekt känns slitet, som ett redskap "med vilket författaren dompterar sin publik". Jag uppfylls av ett slags förnöjsam diabolism då jag spårar upp författarens förment självbiografiska lämningar, låter tanken dröja vid dem, fascineras av hur en del av mig genast drar paralleller, sätter likhetstecken mellan Författare och Berättare - aha, detta är subtextuellt en berättelse om Beate Grimsruds egna erfarenheter! - och hur en annan del av mig, den intellektualiserande, vägrar dra några växlar. Intressanta att studera, dessa reaktioner, och jag tänker att det i sanning ligger någonting potentiellt genialt i detta, en Författarens återuppståendelse, där den eventuella metaanvändningen av personligt stoff blir ett slags hämnd och revansch på postmodernismens Läsarens Födelse, som visar på att det finns en gräns på hur långt Läsaren kan dominera en Text, ty en Text svarar inte på frågan om sant eller falskt, i den skönlitterära texten är frågan om vad som är fiktion och vad som är verklighet diskvalificerad, inför den frågan tiger Texten still. Och den instans som kan besvara frågan, Författaren, den är död. Detta att utnyttja den svaghet som mänsklig nyfikenhet kan vara, att avleda Läsarens uppmärksamhet från det som är det enda som ska spela någon roll, nämligen det som sägs och uttalas av Texten, själva det osäkergörande som möjligheten av att dra potentiella likhetstecken mellan verklighet och fiktion, det är slugt, det är - ÄR! - en form av maktövertagande! Alls inte onödigt, men sannerligen olustigt, om än måhända inte på det vis Recensenten i Dagens Nyheter menar: det är olustigt, ety denna metalek lätt kan förstärka den känsla av mental skevhet som prosan överför till Läsaren, den paniska, klaustrofobiska och rörelseofria upplevelsen av Texten kan dubbleras. Texten avslöjar intet och det slår mig, nu, i den skrivande stunden, att mina tankar rört sig helt i enhetlighet med den utveckling av Det Skrivande Subjektet som vi konstaterade under en delkurs i litteraturvetenskap D kallad Självbiografiska Nyckeltexter: Beate Grimsrud, som jag i somras lyssnade till som till en sanningen sägande Själ, har efter min läsning av En dåre fri förvandlats till ingenting mindre än... en Text..! Beate Grimsrud förhöjer i En dåre fri inte verklighetshalten hos sin fiktion - hon fiktionaliserar sig själv, förtextligar Författarinstansen och återtar makten över det skrivna ordet.

La Bibliofille