Öppnade den (söker efter ordet och finner det, häpnadsväckande nog, efter "diagonala", "digitala" och "diakona", fast väldigt mycket längre bak i ordlistan) virtuella brevlådan och fann däri två brev av samma art, förtäljandes att två människor, personer, existenser! varit inne i det igendammade, igensandade, negligerade, försummade, bortglömda, nonchalerade och så vidare refugiet och däri lämnat två kommentarer. Om Elegi över en död Engelsk Springer Spaniel och Sadeq Hedayats Den blinda ugglan.
Glädjen. Över att jag i min frånvaro kan vara med Er, ändå. Eller quand même, som jag skulle skrivit för länge, länge sen. Att man kan finna sin väg in i refugiet utan att jag räcker ut en hand. Eller snarare, att jag inte viftar med min utsträckta hand och flaggar med texter om böcker och litteratur, att jag liksom ersatt min egna hand med en skyltdockehand som spöklikt står rakt ut på Det Världsomspännande Nätet, som en relik över mer texttätduggande tider. Att Ni ids, vågar fatta den...
Fint att Ni finns kvar, att Ni hittar hit. Bomull-i-magen-givande. Ni kan väl vänta lite till, på mig? Jag ska bara...
La Not So Biblio-fille
(Senast lästa?
Text: Agneta Svensson.
Bild: Jan Mogensen
samt
Illustratör: Marion Billet
Översättare: Suzanne Öhman
Önskas tankar om ovanstående så vet Ni var Ni finner mig...)
