fredag 30 april 2010

Bryter tystnaden

En brasa sprakar i kaminen, på pelarbordet intill öronlappsfåtöljen - vänd mot Elden - ett glas rosé, till höger hyllmetrar av böcker som tålmodigt, alls ej otåligt, väntar på att läsningens tid skall komma. Från bokhyllska höjder blickar en uggla, som i keramisk varaktighet slagit ned på en trave likaledes keramiska böcker, ned på mig. Allt är stilla. Ibland är Den Litterära Närvaron sällskap nog.

La Bibliofille

måndag 19 april 2010

Tove Janssons Vem ska trösta knyttet? och Hur gick det sen?

Vem ska trösta knyttet?

Mitt huvuds Läsansvariga vägrar fortfarande att befatta sig med bokläsning. Hon springer hellre omkring barfota ute i trädgården och gräver rabatter, tittar på blomknoppar, rensar ogräs, staplar stenar och beskär buskar. Hon vill inte välja någon bok ur bokhyllan, vill hellre sitta under sitt täcke och titta på bilder i trädgårdstidningar eller läsa några rutor i Martin Kellermans Rocky 10 år om det alls ska läsas, men romaner - tvärt nej, aldrig på tiden! Föreställ Er en tjurig barnunge med kavat korsade armar, envist blundande och med näsan i vädret så har Ni porträttet av Den Läsansvariga framför Er. - Nej, jag tänker INTE!
Med tvång kommer man sällan någon vart. De gånger jag faktiskt satt mig ned med en roman i näven i avsikt att inleda ett nedbrytningskrig mot Den Läsansvariga har hon krossat porslin, rivit stoppning ur kuddar, yxat sönder möbler, rivit sönder tidningar, slitit sitt hår, skurit sig i med rakblad, upproriskt och missnöjt gastat och gormat och varit så himla ilsk att jag gett upp försöket efter bara någon enstaka sida, insett att det aldrig kommer att fungera, att jag inte kommer att minnas ett jota av boken när den är utläst i alla fall om jag framhärdar.
Så hände det. En grå och kurig dag i april ville inte ens Den Läsansvariga gå ut, vädret var som gjort för att parkera i soffhörnet med en bok och när jag, som gått och klurat på om måhända Mumin kunde vara en steg på väg till Den Läsansvarigas  bokläsarlusta, blundade och hoppade och föreslog Tove Janssons två bilderböcker Vem ska trösta knyttet? och Hur gick det sen? mötte jag till min stora förvåning inte på något större motstånd. Den Läsansvariga vädrade  först misstänksamt i luften och kastade ett litet, men minst lika misstänksamt öga mot böckerna, petade med pekfingret på dem, öppnade på största möjliga avstånd en av dem på glänt med lillfingret, lade huvudet liiite på sned för att få bara en yttepytteskymt av innehållet, drog boken närmre sig och vips satt hon där och läste. 
I Vem ska trösta knyttet? sitter ett litet knytt alldeles ensam och rädd i sitt mörka hus och hör hemuler som går och mårran som skriker utanför och eftersom ingen finns där att trösta honom flyr han strax hemifrån. Han ser många varelser på sin väg, en mymlan, homsor, filifjonkor, en mumrik, en bliniätande hemul, men han ger sig inte till känna, säger inte hej, och då kan de ju inte heller trösta honom, inte veta att han är rädd och ledsen. Bäst knyttet bedrövad vandrar runt på en strand får han se en flaska med ett brev i, ett brev från en flicka som är rädd och övergiven och i tröstnöd och dessutom ett mycket litet skrutt. Plötsligt blir knyttet på gott humör, morsk och tapper, och far iväg på havets vågor i sin kappsäck för att  trösta och skydda skruttet.
Efter Vem ska trösta knyttet? kastade sig Den Läsansvariga sig glupskt och omgående över Hur gick det sen?, en berättelse som begynner med ett Mumintroll på väg hem från mjölkbutiken. Bortom skogens mörka trän stöter han på Mymlan som gråter otröstligt - hennes lillasyster My har lyckats fly! Förbi Gafsan och stora Bummelstenar och genom en Hemuls stora dammsugare passerar de innan de äntligen finner lilla My, och förbi filifjonkor och hattifnattar och oväder måste de också ta sig innan de kommer hem till Muminmamman som i slutet av hela äventyret tar ett mycket bestämt och viktigt beslut.
Ingen kan motstå Mumin, inte ens en ilsk Läsansvarig. Hon trollbands av den snirkliga skrivstilen och den rimmade versen i de båda böckerna, av de smakfulla och snygga illustrationerna som på det mest förbryllande vis är bedårande och rara och suggestiva och dova på en och samma gång och som dessutom har ett så märkvärdigt perpektiviskt djup. För att inte tala om hur reptilskt fascinerande det är med alla hålen i Hur gick det sen? (ordet för denna typ av hål, facktermen, hjälp!), hur Tove Jansson fått till det så slugt att motiv och detaljer från ett uppslag kan användas och få en helt annan funktion i nästa genom de där  faktiska, riktiga hålen. Måhända gör dessa hål den stackars artefakten till ett lätt offer för ivriga och i motorisk utveckling stadda barnahänder, men det må vara hänt. Man kan ju alltid köpa ett finexemplar av Hur gick det sen? att ha undangömt och ett läsexemplar där hålen kan gå sönder hur mycket de vill.
Små röda hjärtan av kärlek till Mumin och Tove Jansson bultar ur bröstet på Den Läsansvariga, som trots lyckträffen med Vem ska trösta knyttet? och Hur gick det sen? fortfarande inte har någon lust till romanläsning. Det enda hon kan tänka sig, vid sidan av trädgårdstidningar och Martin Kellermans Rocky 10 år, är den på Alfabeta förlag nyligen utkomna Mumin - Tove Janssons samlade serier del 3.

La Bibliofille

lördag 17 april 2010

Pomopoesi


                        Signe       
                              Julita     Tillisch                       
                     gylling                                   
||
Birgit Bonnier
Transparente Blanche 
Gyllenkroks Astrakan  
Arnmans gula höstkalvill
Himmelstaholm
Ingrid Marie
*
La Bibliofille

torsdag 1 april 2010

Kristín Ómarsdóttirs Här

Här (Hér)
Kristín Ómarsdottír
Översättning: Ann-Sofie Axelsson
Kabusa Böcker
9789173550116

Det kom en dag ett e-brev, ett e-brev vari Avsändaren, en utav Er, önskade läsning och omskrivning av Kristín Ómarsdottirs Här. En önskan som, efter nätlig uppkoll måste bifallas.
Om "fiktion" står det i Svenska Akademiens Ordbok att det betecknar fantasi; fantasikraft; fantasivärksamhet; fabuleringsförmåga, någonting som blott till skenet år värkligt. Fiktion är alltså på låtsas. I på låtsas får  och kan man göra precis vad man vill. Man får, så som Kristín Ómarsdottír gör i Här, leka att tre soldater skjuter ner en hund och alla människor utom en elvaårig flicka som heter Billie i en avlägsen gårdsidyll i ett krigshärjat land som heter Evighetslandet (där Renskogen, Ändlösa heden, och Vidöppna klyftan finns!) Billie behöver inte bli rädd eller chockad när hon och massavrättningen bara är på låtsas. Den ena soldaten, han kan heta Rafael om man vill ,och kan om man vill skjuta ner de båda andra soldaterna så att det bara blir Rafael och Billie kvar. Billies riktiga pappa kan vara en marionettdocka från en annan planet och Billies mamma kan vara en läkare som syr fast pappans arm med nål och tråd när den har ramlat av. Till gården kan det komma en nunna som är på väg till staden för att köpa en dator och hon kan hångla med Rafael och sjunga ekivoka sånger med textrader som åh, baby juicy juicy, fuck it right, yeeeah -. Rafael kan lära Billie att köra bil på bara någon timma och sedan kan de ge sig av och spränga en bil i luften (vi kan säga att det kommit två skattmasar till Rafaels och Billies gård, att Billie skjutit dem och att de måste spränga bilen för att förstöra bevis) och  de kan gifta sig med varandra också, fastän Billie bara är elva år, för Rafael vill inte att Billie ska vara hans dotter eller syster säger vi, bättre då med fru. När de är gifta kan de leka med dockor tillsammans och då kan Rafael förvandlas till en liten pojke och vem vet vad allt de i leken kan låta hända med denne lille pojke! Och vad spelar det för roll vad som händer med denne lille pojke, varför ska man dröja sig kvar vid det, älta det ur alla möjliga moraliska, etiska och empatiska perspektiv, när allt bara är på låtsas, fiktion?
Kristín Ómarsdottír anammar den puerila lekens bekymmerslöshet, lössläppthet,  tygellöshet och begränsningsförnekande och skapar en text som inte bara är berättelsen om ett barn, utan i förlängningen ett barns framlekta berättelse om ett barn och dessutom, på ett metaplan, berättelsen om en Författares lek med de fiktiva elementen och potentialen. Resultatet blir sällsamt obehagligt,  eftersom den moraliska, etiska och empatiska dimensionerna slås ut. Ty vad spelar det för roll vad som händer i texten, varför ska man dröja sig kvar vid det, älta det ur alla möjliga moraliska, etiska och empatiska perspektiv när allt bara är på låtsas, fiktion?
Här erkänner inte  mer än artefaktiskt någon samhörighet med läsarens verklighetskontext, vägrar att kommunicera med läsaren på dennes villkor, utifrån dennes föreställningar, utan rättar sig  enbart efter fiktionens spelregler. Du tycker Dig ta del av någonting avtrubbat, automatiskt, mekaniskt, frånvarande, snudd på autistiskt och motsägelsefullt. Det finns ingen vilja till någon annan projektion än fiktionens på fiktionen, varföre alla försök att nagla fast romanen via ett speglande av den egna personen, de egna erfarenheterna i texten och vise versa är fruktlösa. Här ropar titeln och det är i Här Du skall söka, i fiktionen Du ska finna svaret på fiktionens gåta, inte  någonstans mellan fiktionen och Dig själv. Romanen vill inte utväxla  existentiella och filosofiska sanningar med Dig, den önskar bara vara fiktion inom fiktionens i princip obefintliga ramar, avhängig och totalt fri, kommenterandes enbart sig själv och sin egen fiktionalitet. Här är ut i sidspetsarna metafiktion och (för att pseudocitera en skön dam som förekom i televisionen härom veckan) en-jävla-håll-käften-roman.

Tack till Dig, Läsare, som önskade Här.

La Bibliofille