fredag 31 december 2010

Lidija Zinovjeva-Annibals De trettiotre vidundren Ett tragiskt menageri

Lidija Zinovjeva-Annibal
De trettiotre vidundren Ett tragiskt menageri
Översättning från ryskan: Kjell Johansson
Bokförlaget Murbräckan
9789197202695

Jag tillåter mig à propos Lidija Zinovjeva-Annibals De trettiotre vidundren Ett tragiskt menageri ett slags generaliserande konstaterande av den ryska litteraturen, mer specifikt den g o d a ryska litteraturen: den är alltid så vilsam. Hur omskakande, omtumlande, traumatiserande, sorglig, glättig, lättsam, humoristisk en g o d rysk berättelse än är, så har de den gemensamma nämnaren att de alltid är väldigt vilsamma och behagliga att vistas i. Det känns komplext och motsägelsefullt att skriva det,  och desto mer omöjligt att förklara vad jag egentligen menar, men sådan är icke desto mindre känslan, både inför de dagboksanteckningar som utgör De trettiotre vidundren och de noveller som är Ett tragiskt menageri. Han vet att skriva, Ryssen! Nog så.
På Det Världsomspännande Nätet framhålls kortromanen De trettiotre vidundren och novellsamlingen Ett tragiskt menageri främst som  föregångstexter inom queerlitteraturen, som skildringar av en lesbisk kärleksrelation och vaknande insikter om den egna sexuella läggningen. Ingen osanning i den, alls icke, men ändå en kraftig reducering av texterna i sin helhet som speglade och vägda mot varandra och på ett bredare, existentiellt plan berättar om identitetsvånda, vilsenhet, självförakt och en förvirrad kamp för att nagla fast och förstå det egna jaget. Lätt måhända att i ett decennium in i det tjugonde århundradet, dryga seklet efter utgivningen av  Lidija Zinovjeva-Annibals vidunder och menageri  sätta sig över sexualitetsproblematiken (om jag använder fel begrepp får Ni förlåta mig). Otillbörligt också kanske, därför försöker jag mig trots allt  då och då på ett - förvisso en limpa kringgående - resonemang kring densamma.
Det centrala skeendet i De trettiotre vidundren är att Romanhjältinnan av sin älskarinna Skådespelerskan förs till ett konstnärssällskap kallat De Trettiotre för att där avporträtteras i en nakenstudie. Det hon sedan ser på de trettiotre dukarna får henne att se sig själv som lika många vidunder och  hon krisar, för att sedan resa sig i hela sin höjd  liderligt väckt av att ha blivit sedd av Männen,  liksom dekonstruerad i de trettiotre avbildningarna, av att ha  fått skåda sig själv genom så många mäns blickar, inte bara i  sin älskarinna Skådespelerskans. Kommer det först vidunderliga, sedan gudomliga, ur den objektifiering det innebär bara att avmålas, av att öfverhufvud ha fått se sig själv genom, inte i,  trettiotre andra blickar eller kommer sig Romanhjältinnans anti-/klimax av att hon på ett så konkret vis konfronteras med sig själv ur manlig synvinkel? Rör det sig om olika erotiseringar, den manliga och den kvinnliga, erotiserar och objektifierar män och kvinnor på olika sätt?
Signifikativt också, måhända, det som händer med Skådespelerskan i de postmåleriska verkningarna, att hon förefaller borttyna i takt med att Romanhjältinnan blommar ut, som om Den Förra livnär sig på att  allena återspegla Den Senare, som om Skådespelerskans Blick, trots att den säkerligen rymmer mest av kärlek, av dyrkan, inte kan mäta sig med, kan undanskuffas av De Trettiotre Konstnärsmännens på duken fastnaglande, för att det till syvende och sist är hetero som är normen. Inte för att Romanhjältinnans sinnliga uppvaknande och helgörande genom objektifieringens dekonstruktion i realiteten innebär att Skådespelerskans persona förlorar i betydelse - om något sådant vittnar inte de dagboksanteckningar som De trettiotre vidundren är -, utan för att Romanhjältinnans mottaglighet för en annans, en manlig, blick blir för mycket för Skådespelerskan att uthärda. När Skådespelerskan till Romanhjältinnan säger Tillsammans med mig blir du en gudinna (s. 14) tycks hon verkligen förlägga Romahjältinnans skönhet till sin egen blick, och det som framträder på Konstnärssällskapets dukar är inte sett genom hennes ögon, det är inte skönt, det är inte gudinnalikt - det är vidunderligt. Älskarinnan Skådespelerskan förmår inte i De Trettiotre Konstnärernas målningar av Den Älskade Romanhjältinnan se  Den Gudomliga Kejsarinna som Romanhjältinnan själv kan se, de trettiotre porträtten kommer för henne beständigt att avbilda hennes älskade som just trettiotre vidunder, för det som avmålats är inte det Skådespelerskan ser. Skönheten ligger i hennes öga, inte i Männens. Kanske inte i någon annans öga alls?
Eller handlar det istället om att Romanhjältinnan lämnar Skådespelerskan ensam i en vidunderlighet då hon med sin reaktion av jublande insikt om den egna skönheten bejakar Männens bild av henne?  För att det för henne närmare det heteronormativa? Måhända långsökt, men svårt att inte tänka i de banorna då man läser De trettiotre vidundren i ljuset av berättelserna i Ett tragiskt menageri där det är Skådespelerskan själv, Vera, som för pennan och berättar om händelser i sin uppväxt på landsbygden. Det som börjar som oskyldiga och understundom idylliska,  men också sorgesamma och grymhetskantade berättelser om djur hon minns från barndomen - tre moderlösa björnungar som bodde med familjen en kort tid, tranan i växthuset, de under jakten torterade vargarna -, övergår strax i mer och mer psykologiskt våldsamma berättelser, där människornas övergrepp mot djuren får en motsvarighet i människans övergrepp mot människan, Veras stridigheter mot sig själv och med den egna identiteten, inte minst den sexuella, och världen. Det finns en rumslig förflyttning i berättelserna, från naturen, och skogen, från utomhus, in i gods och tyska nunneskolor som innebär att Det Vilda, istället för att förläggas utanför Vera själv, flyttar in i henne, förvandlar henne till ett djur, till ett känslomässigt vidunder - förflyttningen speglas plågsamt väl i novelltitlarna som går från Björnungarna, Tranis och Vargarna, via Döv-Dasja, Monstret, Knottet och Kentaurprinsessan till Djävulen - till dess Viljan inträder och Vera återvänder till naturen i ett förlösande katharsis.
Vad som händer i den kronologiska lakunen mellan Ett tragiskt menageri och De trettiotre vidundren är en berättelse à part. Jag frågar mig om de båda textdelarna ursprungligen är avsedda att publiceras tillsammans, och i den ordningen. Den kronologiska omkastningen av texterna känns betydelsefull, som innebure den en retroaktiv upprättelse av Vera, där hon går från att ha varit någon som skildras i De trettiotre vidundren till att själv inta berättarposition i Ett tragiskt menageri, skrivs upp ur rollen som en på en och samma gång drivande och överspänd hysterika in i en stark kvinnokaraktär, om än med oroande, snudd på patologiska beteendemönster och karaktärsdrag.
Gärna skulle jag fördjupa mig ytterligare i verkningarna av  och orsakerna till denna omkastning; gärna skulle jag göra vidare analyser av Veras person, sådan den ter sig i De trettiotre vidundren  respektive  Ett tragiskt menageri, jämföra, spekulera kring hur skeendena i de senare berättelserna kan förklara Veras reaktioner i den förra, ty jag vet att jag ovan kostat på mig att utveckla tankar och teser och teorier på hemskt lösa boliner. Men jag stannar här, vimmelkantiggjord av textens - De trettiotre vidundren och Ett tragiskt menageri - alla angreppsvinklar, alla möjliga frågeställningar, alla dess ingångar, och jag förstår att Någon Gång måste en omläsning av detta på alla sätt rika opus bli till stånd.

La Bibliofille

tisdag 28 december 2010

Mästaren och Cuchi White

Som de i julklappsform inhöstade böckerna i traditionell och klassiska anda blev få (men lejon! En trehövdad skara Sofi Oksanen!) drevs jag på annandag jul i famnen på antikvariat.net och Antikvariat Faust och gjorde där ett gråt-av-lyckagenererande fynd: L'oeil ébloui
Boken behandlar och avbildar  någonting så underbart som trompe l'oeil - Wikipedia beskriver det som ett utbrett framställningssätt som försöker göra det omöjligt för ögat att skilja mellan ett målat och ett verkligt föremål -, med foton av Cuchi White och text av G e o r g e s P e r e c. Den gavs ut av Éditions du Chêne nittonhundraåttioett, och jag tänker, medan jag bläddrar i min lilla ögonsten, att fotobokskonstformen måste utvecklats betydligt sedan dess, jag begriper mig inte på dispositionen av de av Cuchi White fotograferade trompe l'oeilerna: än är de uppfläkta rakt över ett uppslag, utan hänsyn till att bildens huvudattraktion hamnar mitt i skarven, än återges två foton tätt intill varandra i en och samma sidas under- eller nederkant. En bild kan uppta en hel sida, eller återges i förminskad form och med passepartout (eller kanske man säger ram i detta sammanhang?). I något fall är fotot till och med placerat i sidans utkant, lämnandes en fjärdedel av bredden och höjden tom, och det sammantagna resultatet av inkonsekvensen i fotodispositionen blir en väldig ovilsamhet och disharmoni som inte alls smickrar vare sig fotona eller de avfotograferade trompe l'oeilerna. Väldigt nittonhundraåttioett är det... Berysansvärt, eller helt enkelt en smakfråga.
Så var det sanningen att säga inte fotodelen av L'oeil ébloui som fick mig att trycka på lägg i kundvagnen-knappen då det begav sig i söndags kväll heller, utan G e o r g e s P e r e c. Och bara jag bläddrar för att läsa någon enstaka mening här och var blir jag alldeles svindlande kär, för vad fastnar jag vid om inte den mest förtjusande jämförelse mellan Magrittes (denna gång håller jag fingrarna ordentligt i styr, ingen Marguerite Duras idag) Ceci n'est pas une pipe (Det här är inte en pipa) och Trompe l'oeil-målarens outtalade Ceci n'est pas un mur (Det här är inte en vägg/mur), hur det förra påståendet syftar att framhäva pipans fiktionalitet, påvisa att den blott är en B I L D av en pipa och ingenting annat, medan det senare snarare vill avfiktionalisera fiktionen och framhäva väggen som någonting den i själva verket inte är. Verkligt fascinerande tankar som det ska bli underbart att grotta ner mig i när tiden är den rätta! Till dess ska jag bara njuta av själva ägandet, innehavandet av ytterligare ett verk sprunget ur M ä s t a r e n s hand..!

La Bibliofille

onsdag 22 december 2010

Det händer sig en morgon, då midvinterdagens köld är hård...

att snön ligger vit på taken och skimrar vackert i vintersolen. Genom ett fönster syns, som i en tavla, mot en fond av snö och skog, en kyrka och dess stora julgran. En Man, god som Tomten själv, lufsar sakteliga genom rummet fram till en fårfällsomsvept fåtölj, lägger fötterna bekvämt till rätta i höet bakom en kälke och ett par rödvita barnskridskorna, tar på sig Sin Pappas Gamla Glasögon (han hittade inga andra hemma), slår upp första sidan i Viktor Rydbergs dikt Tomten och läser:

- Midvinternattens köld är hård, stjärnorna gnistra och glimma... 

Mot väggen spelar konstnären Harald Wibergs bildliga magi förbi i takt med Mannens, god som Tomten själv, djupa och milda stämma. En lätt beröring på axeln, ett leende, en viskning:  - Det ser likadant utomhus som på bilderna, har du sett det..? Ja, det S E R verkligen likadant ut utomhus, med det tjocka lagret snö över träden, granarna. Bara ljuset som skiljer... Midvinterdag istället för -natt.
I Dikten, i älsklingsstrofen!, går Tomten till visthus och redskapshus, stall, fårstängslet, hönshus. När han kommer till Karo i hundboet, till Karo som är så god vän med Tomten!, blir sikten lite suddig i kanten, det kommer en tår i vägen,  för att det är så fint alltsammans, med alla djuren, med hunden och Tomten. 

Karo i hundbots halm mår gott,/ vaknar och viftar svansen smått,/ Karo sin tomte känner,/ de äro goda vänner.

Så tassar i Dikten Tomten in till Husbondfolket det kära och i verkligheten, i rummet med den fårfällsomsvepta fåtöljen, höet, kälken och de rödvita barnskridskorna, rusar Tanken Hem, till ett barnsligt hopp om att det också där, precis som i Dikten, finns en Tomte som ser om, tittar till under de köldhårda midvinternätterna, känner på alla låsen, klappar om Kisse som vaknar då Tomten smyger för att se så att det soves tryggt och gott i Huset.

- Tyst är skogen och nejden all, livet där ute är fruset...

... läser Mannen, god som Tomten själv, och lockar tillbaka till rummet med den fårfällsomsvepta fåtöljen, höet, kälken och de rödvita barnskridskorna, till fönstret med kyrka och julgranen, till de snötyngda träden där utanför. Igen verklighetens och diktens samstämmighet:

Tyst är skogen och nejden all, livet där ute är fruset.

Midvinternattens köld blir återigen hård, och stjärnorna gnistra och glimma. Alla sova i enslig gård, nu gott intill morgontimma. Månen sänker sin tysta ban, snön lyser vit på fur och gran, snön lyser vit på taken. Endast tomten är vaken.

Endast tomten är vaken.

I rummet med den fårfällsomsvepta fåtöljen, höet, kälken och de rödvita barnskridskorna blir det så tyst, så tyst, som om det där vi är så många inte sutte en mänska. Mannen, god som Tomten själv, lägger ifrån sig Viktor Rydbergs dikt Tomten, greppar så gitarren, bryter tystnaden med  Stilla natt.

La Bibliofille

torsdag 16 december 2010

Doan Les Dubbelsängen i Chua och andra berättelser

Doan Le
Dubbelsängen i Chua och andra berättelser/Giuong doi xom Chua
Översättning från engelskan Anita Theorell
Bokförlaget Tranan
9789185133475

Vägen i den vietnamesiska författaren Doan Les Dubbelsängen i Chua och andra berättelser är anlagd i vardagsmylla, går över magisk realism och lätt science fiction, via berättelser som ligger närmare det klassiska människolivet, är fria från all form av övernaturlighet. Ändå finns det något av extra- eller suprarealism också i denna senare typ av berättelser såtillvida att dess sätt att skildra, berättarröstens positionering gentemot det framberättade, blicken, är så till den grad skärskådande och fördjupad att den tycks övergå i någonting sfäriskt högre. I novellen Kyrkogården tar de begravdas skelettbundna själar emot en nyanländ granne av högre dignitet och det tisslas och tasslas som aldrig förr i det levande livet; i Konsten att flyga är Kafka och hans Förvandlingen fonden till en berättelse om människor som i sin fåfänga kamp mot byråkrati och för en egen bostad förvandlas till flugor; novellen ? till gud är en anspråkslös och sorgligt stämd historia om den gamla och ensamma ungmön som älskat och begravt så många män, men aldrig får uppleva att bli älskad (vare sig andligen eller lekamensligt) tillbaka, vars oblida öde och förspillda kärlek beklagas av en medkännande berättare; i titelnovellen Dubbelsängen i Chua sörjer en kvinna från sin plats i sin och makens dubbelsäng ett äktenskap som nått vägs ände, minns, låter tankarna kretsa kring att hon och maken uppfattat sitt liv tillsammans på så vitt skilda vis, konstaterar att tilliten dem emellan gått förlorad, beskriver den smärta som uppstår när allting är över, men omtanken och ömheten fortfarande finns kvar; i Sesam upprepar sig Kvinnohistorien i desperat prostitution och våld som ett eko mellan Den Anklagade och Försvarsadvokaten; i Markfrågan får byråkratisk snedvridenhet och girighet en grym och tragisk konsekvens på ett personligt plan, som verkligen sätter sakens orimlighet i en tydlig dager; i Venus från Chua är huvudpersonen en tavla av en vacker kvinna, narrativa cirklar sluts å det fröjdefullaste och man tvingas konstatera skönhetens förgänglighet; Guots kärlek gestaltar en kärlek trogen som en hunds; i Dubbelgångaren används Klonen som ett redskap i den litterära konstens tjänst och aktualiserar, liksom Sesam, större tankar om Olycklighetens fortplantning och nedärvelse.
Den röst som Doan Le skänkt åt Berättaren i Dubbelsängen i Chua och andra berättelser  är underbar och läkande att vara i, vänlig, lågmäld och klar och det framberättade är avskalat och koncentrerat, så att prosan i sin helhet tycks sväva strax ovanför sidan. Det finns någonting av en muntlig berättartradition hos rösten som gifter sig vackert med såväl novellernas samhällsproblematiska teman - som av detta får ett såväl poetiskt som existentiellt djup och befrias från den torrhet som är en risk som politiserande skönlitteratur löper stor risk att vidhäftas av -, som med science fictioninslagen, som liksom avförfrämligas, neutraliseras och sant intregeras i handlingen på ett trovärdigt sätt.
De både smeker och slår, novellerna i Dubbelsängen i Chua, för rösten är ju så öm och välmenande i alla sina riktningar, men ödena som skildras så grymma och hårda att de får torson att kompulsivt dra sig samman i en existentiell medkänsla när de erfar denna tonens och innehållets kollission. Doan Le har smidigt och skickligt kringgått de fällor som detta mer sentimentala anslag kan gillra, håller hoten från sökthet och sensationslystnad stångna och förmår istället framställa sina novellöden som några av Livets de facton.

La Bibliofille

onsdag 15 december 2010

Inter artes - Supra fines: Barn är inte till salu

Sveriges Radios, Sveriges Televisions och Radiohjälpens kampanj Musikhjälpen: Barn är inte till salu vari det bland annat genom radiolyssnarnas låtönskningar insamlas medel att bekämpa Handel Med Barn rör mig. Den rör mig så mycket att jag ej blott skickar ett sms med ett belopp, ett namn på en artist/grupp, en låttitel och en motivering till valet av de båda senare, utan också med en nacksving golvar alla Jantemonster som från huvudflankerna väsa om förhävelsen i att bloggledes, ergo offentligt, gå ut med välgörenhetsidkan. Talk to the hand! säger jag innan jag kopplar grepp i Jantes inferno [!]. Det är inte mitt personliga inknappande av ett belopp, ett namn på en artist/grupp, en låttitel beledsagat av en motivering till valet av de båda senare som är grejen, det är ju själva möjligheten att i sitt eget högst anspråkslösa offentliga forum kunna uppmärksamma och hedra och vidaresprida ordet om Den Goda Saken som är det fina i kråksången, som är intressant och viktigt.
Vilken låt önska för att få in maximalt av litteratur i själva önskningen? Med motiveringen Det finns ingen låt som vet att så väl förena musiken och litteraturen som just denna! önskade jag U2:sThe Ground Beneath Her Feet (från soundtracket till filmen Million Dollar Hotel), vars text så gott som rakt av (minus frasen She was my ground, my favorite sound, my country road, my city street, my sky above, my only love, and the ground beneath my feet) är hämtad ur Salman Rusdies superba och makalösa roman med samma namn, är romangestalten Ormus Camas veklagan över sin älskade Vina Apsara:

All my life, I worshipped her
Her golden voice, her beauty's beat
How she made us feel
How she made me real
And the ground beneath her feet
And the ground beneath her feet

And now I can't be sure of anything

Black is white, and cold is heat
For what I worshipped stole my love away
It was the ground beneath her feet
It was the ground beneath her feet

Go lightly down your darkened way

Go lightly underground
I'll be down there in another day
I won't rest until you're found

Let me love you true, let me rescue you

Let me lead you to where two roads meet
O come back above
Where there's only love
And the ground beneath her feet
And the ground beneath her feet 

***

Tanken på vad som kan åstadkommas med min peng får det att jubla lite i magen på mig, någon kan få börja skolan för att jag skickar ett sms, få lära sig räkna och S K R I V A och L Ä S A! Tänk, det finns en ytterst mikroskopiskt minimal yttepytteliten, i stort sett obefintlig chans att Den Lilla Unge som slipper ur sitt olycksöde som barnsoldat eller husslav eller prostituerad, eller vad annat osägligt det nu kan vara, med hjälp av just  M I N peng blir F Ö R F A T T A R E och skriver en R O M A N som jag sedan läser och kanske till och med tycker alldeles fasligt mycket om. Inte för att det inte vore fantastiskt nog att Den Fina Ungen bara fick börja skolan och sedan kom att få ett vanligt, rimligt kneg och kunde försörja sig under humana omständigheter, men ändå... Tänk..!

La Bibliofille