söndag 28 februari 2010

Stina Aronsons Tolv hav


Stina Aronson
Tolv hav
9789197793506

På den Stina Aronsonska arenan är jag nykomling och i de feministiska vattnen lögar jag mig sällan, därför kommer jag inte låta orden kretsa i vare sig biografins eller genusets sfärer. Inte heller är jag tillräckligt insatt i litteraturhistoria för att kunna placera denna av Rosenlarv förlag utgivna diktsamling Tolv hav i en litterär tradition, i den ena eller andra av alla de -ismer som man ser torna upp sig i täta och imposanta rader om man vänder blicken åt det hållet, vilket förvisso är lockande och tveklöst vore hemskt intressant. Men kunskapslakunen är djävulsdjup och av astronomisk bredd, ergo, jag får treva mig fram, på magkänsla och istället varmt rekommendera Er Anna Jörgensdotters och Nina Lekanders kringgärdande och belysande för- och efterord.
Omgiven av ångest är Diktjaget och i vart försök att komma till rätta med den hamnar hon genast i en annan, som leder henne in i en trdje och så är hon tillbaka där hon började. Det handlar om sexualitet, om drift, om skam, om skuld. Om att våndas i ett tillbakahållet begär, känna en expansiv lycka när det tillfredsställs, för att sedan skämmas den sexuella kvinnans skam, uppfyllas av den sexuella kvinnans skuld, hålla tillbaka för att dämpa skammen, skulden och våndas över tillbakahållandet. Så tolkar jag åtminstone Stina Aronsons dikter i Tolv hav, det är den cykeln jag kan utläsa ur dem. I cykelns mitt står Diktjaget, omgiven av tolv hav av oro som hon skriver i samlingens titeldikt Tolv hav (38), hon är också mål för tolv bössmynningars åtrå som det står i poemet Det gör detsamma (46) och med sin placeringen mitt i oroshaven har Diktjaget tolv gånger kränkt din [Mannens] ära som hon uttrycker det i dikten Äktenskapsbrott (43).
Kraften i Diktjagets inre konflikt är gränslös och hon ger den gestalt medelst ett oräkneligt antal antiteser - djupet mot höjden, larmet mot tystanden, Trädgårdens Klängros, Nyponros, Äppelblom och Linblom mot Kärrets Kalla och Den Purpurröda Blomman, grönt mot rött, snö mot vulkaner, flammor mot en brant regnbåge, trasor mot siden, sömntung evighet mot glödande ögonblick, smältvax mot iskallt stål, livslust mot vilja att upphöra - och motsägelser - där begäret och passionen i ena stunden framställs som liv, i nästa som förgängelse. Lustan och Begäret drar Diktjagets samvete ned i de mörkaste hålor och uppfyller henne med skuld, medan hennes mest primitiva, fysiska jag rusar upp bland stjärnorna - å ena sidan. Det finns en längtan mot det upphöjda, men väl där, i upphöjdheten, är hon som förtorkad, död - å andra sidan. Diktjaget lever i ett tidlöst dualistiskt universum där Naturvetenskapen kolliderat med Religionen och i förlängningen också med Samhället, där ett bejakande av det ena innebär ett omedelbart avståndstagande vis-à-vis det andra.
Det är genialiskt av Stina Aronsson att placera sitt Diktjag på en naturscen, i en naturlyrisk kontext, ty ingen annanstans än i Naturen, bland de fyra elementen, har väl benämningar på faktiska ting så många symboliska innebörder, och aldrig kan man väl uttrycka en inre slitning mer väl än genom att ställa ett faktum mot en symbol, särskilt inte om man gör det på ett så chiastiskt vis som i Tolv hav: himlasymbolen ställs mot det faktiska djupet och det symboliska djupet mot den faktiska himlen - att förneka begäret, ergo säga ja till en icke-sexuell renhet är att nedstiga i en förtärande frustration och medan ett bejakande av det fysiska begäret, ergo ett nedstigande i en besudling och orenhet i religiös och samhällelig bemärkelse, är att uppnå en kroppslig lätthet som får Diktjaget att stiga till astronomiska höjder. De två följande dikterna  som är belägna på samma uppslag i Tolv hav gestaltar i någon mån de ovan nämnda motsättningarna:

HJÄRTATS ANAMMELSE


Det sköte som födde mig förnekade mig.
Den mun som älskade mig förnekade mig.
Bergens eviga ansikten förnekar med sin tystnad 
den nya dagen.
Till alla världens röster
alla världens snyftningar
alla barnsliga stegs eko
lyssnade jag och hörde nejet.
Ett enda trasigt och svartnat ja
rann som en levrad blodstrimma,
klunkade ur ett skotthål
mellan mina revben.
(54)
EN SMAL RÖD BRO

Lilla sår,
vackra röda sår
du är som en kyssande mun.
Du är lik martyrernas purpurmantlar 
på gamla målningar.
Från dig leder en smal röd bro
till mina leksystrar bortom stjärnorna.
Andfådd och skrattande
har jag sprungit över den.
(55)

Jag skulle kunna skriva radvis med tankar kring hur Tolv hav behandlar föreställningen om Kvinnan som ett enten eller, en Hora ELLER en Madonna, och de problem en sådan typiserad föreställning skapar när den projiceras på En Kvinna Av Kött Och Blod vars varelse är vida mer komplex, eller kanske snarare när Kvinnan försöker passa in i den projektionen. Dock överlåter jag med varm hand åt andra att fördjupa sig i denna dimension och stannar vid att, med största tänkbara njutning, betrakta Tolv hav - denna starka och rörande diktsamling - som ett Individens uttryck för sin upplevelse av en av alla de existentiella rävsaxar som Människans tillvaro är rikligen gillrad med.

La Bibliofille

onsdag 24 februari 2010

David Maloufs Edmondstone Street 12

Edmondstone Street 12 (12 Edmondstone Street)
David Malouf
Översättning: Meta Ottosson
9789172472082 

Önskar man som Författare charma mig är det ett säkert kort att skriva en berättelse om ett hus, så som Georges Perecs förtjusande amorpil La vie mode d'emploi. Inte för att jag för ett ögonblick inbillar mig att David Malouf då han skrev Edmondstone Street 12 - titeltexten i en samling om sammanlagt fyra berättelser - hade minsta tanke på att få en enkel bibliofil(le) på fall, men det får han icke desto mindre. Till viss del, ganska mycket till och med, det bör erkännas, för att Edmondstone Street 12 erinrar om just La vie mode d'emploi och också om Perecs debutroman Les Choses, där jagberättaren David vandrar Edmondstone Street 12 fram, stannar upp framför nummer tolv, beskriver Husets exteriör, pålarna det står på, den omgärdande verandan med jalusier, trädgården, går in och långsamt tar sig genom rummen, hejdar sig vid vissa föremål och beskriver dem, beskådar minnesbilden av dem så Perecskt att jag blir tårögd. Detta skådande utmynnar då och då i minnesskildringar om hur Davids familj en gång levde i huset, i små anekdoter om än det ena, än det andra, och denna växling mellan stillbilder och rörliga bilder är mycket effektfull, får en att i övergången mellan de båda narrativen verkligen uppleva att man färdas från ett musealt, statiskt minne av någonting som lika gärna skulle kunna finnas till i samma tillstånd i det skrivande nuet till ett levande minne, där Berättaren ömsom gör en tidsresa och återigen blir Den Lille Pojke som en gång bodde i Huset på Edmondstone Street 12, ömsom blott ser tillbaka på händelserna över de tidsliga avstånden. Denna effekt upprätthålls också av att Berättaren skiftar tempus, än använder presens (måhända ett historiskt sådant), än imperfekt.
Förvisso är  Edmonstone Street 12 kronjuvelen i textsamlingen med samma namn, men därmed inte sagt att de tre följande berättelserna inte har sin magi. En plats i Toscana har en berättarteknisk liten knorr, mycket enkel, med icke desto mindre en knorr, på slutet som inte annat kan än göra den lilla litteraturnörden glad i magen, och fungerar dessutom som kommentar till Edmondstone Street 12 i det att den tar upp temat med Berättandet som ett seende. En plats i Toscana inleds med ett kapitel vari berättaren (återigen David, liksom också i de följande texterna En fot i strömmen och Kyoglebanan) målar upp en bild av byn C., av sitt hus där och de människor han lever tillsammans med. Därpå följer ett antal dagboksanteckningar där David redogör för när ett filmteam kommer till C. för att göra en dokumentär om honom. Det inledande kapitlet blir som en fond för dagboksanteckningarna, en scen mot vilken alla handlingar utspelar sig och på vilken en filmkamera tar över den funktion som Den Skådande Berättaren har i Edmondstone Street 12, inregistrerar föremål, ljus, skeenden som sedan skall komma att återberättas i bild, bli dokumentären om David.
En fot i strömmen är den av samlingens texter i vilken man kommer Berättaren, den vuxne David, allra närmast, här känns han mest känslomässigt naken. Texten är såväl en skildring av Berättarens upplevelser i Indien som en konfrontation med de känslor som dessa upplevelser väcker i honom, med den skuld han känner inför sin rädsla för Indien. Liksom i En plats i Toscana skriver Malouf på ett så levande sätt om de platser han besöker att man tydligt ser dem framför sig, detsamma gäller människorna han möter. Sikten är fri in i så väl David som person som i miljöerna och det höjer texten på ett serent obeskrivbart vis.
I Kyoglebanan, Edmondstone Street 12:s sista berättelse, är vi tillbaka hos pojken David, som tillsammans med sin Syster, Mamma och Pappa ska resa med tåg från Brisbane till Sydney vid tiden för andra världskriget. Maloufs sätt att skapa stämningar och snabba, men ändå omärkliga, skiftningar dem emellan vittnar stort om vilken författarbegåvning han är: först barnets förväntan och spänning under resans gång, upprymdheten inför det han ser och upplever, andäktigheten i att få vara nära sin Pappa, den högaktan varmed den vuxne David minns Fadern, liksom analyserar hans person; oförståendet inför det Den Lille Pojken får se i en av tågets bakre vagnar, hur den synen ställer allt på ända och får honom att omvärdera hela resan, det sätt på vilken han upplevt den, hur luften går ur hans sprallighet.
Vare sig man väljer att betrakta Edmondstone Street 12 som en enhet och de ingående texterna som sinsemellan beroende av och understrykande varandra eller föredrar att läsa dem fristående, var och en för sig, kan läsningen av detta verk inte bli annat än angenämnt. Kvalitéten är genomgående hög, så hög att man bara kan luta sig tillbaka och låta sig svepas med av texterna,  njuta. Meta Ottosson har gjort ett förträffligt arbete i sin översättning av David Malouf och skall av detta ha all heder.
La Bibliofille

söndag 21 februari 2010

Pascal Merciers Nattåg till Lissabon

Nattåg till Lissabon (Nachtzug nach Lissabon)
Pascal Mercier
Översättning: Lars W Freij
Albert Bonniers Förlag
9789100120047

Raimund Gregorius är huvudperson i Pascal Merciers roman Nattåg till Lissabon, samma roman om vilken jag häromdagen skrev att jag hörde Hajenmusik när jag såg och läste den och ogärna befattade mig med den för att den uppvisade illavarslande tendenser. Han är lärare i klassiska språk vid ett läroverk i Bern, men efter att ha stött på en portugisisk kvinna på en bro får han ett litet frispel, lämnar klassrummet mitt under en lektion och kommer inte tillbaka. I en bokhandel finner han en portugisisk bok av författaren Amadeu de Prado och den gör ett sådant intryck på honom att han rätt vad det är sitter på ett tåg på väg till Lissabon. Där går han i Amadeu de Prados fotspår, söker upp människor som kände honom och skapar sig en bild av vad han var för en person. Nattåg till Lissabon är en klassisk reseskildring, där en faktisk geografisk resa löper parallellt med en historisk resa tillbaka till den tid då den nu bortgångne Amadeu de Prado levde och verkade, men självfallet också en inre resa, där Gregorius uppnystande av den de Pradoska historien löper parallellt med ett försök att komma till rätta med den egna krisen, de egna problemen.
Hur mycket jag än skulle vilja säga att Nattåg till Lissabon är en bok väl värd att läsa är det omöjligt för mig att så göra. Inget kryssande mellan antikvariat, bokhandlar, folkbibliotek, privata bibliotek, böcker över huvud taget, akademiska miljöer och olika språk kan kompensera för vad Pascal Mercier gjort med människorna i sin roman, hur han framställer dem och deras förhållande till varandra, hur han skriver in någon form av Jesu återkomst i Raimund Gregorius resa till Lissabon, hur han låter Gregorius framstå som en mini-Jesus som går i Original-Jesus fotspår, rekonstruerar dennes liv genom de närståendes berättelser om dennes storhet och liksom frälser dessa närstående genom att förlösa dem från historiens och lidandets bojor. För alla lider de på något vis, har sina kors att bära för att fortsätta med den kristna symboliken, men helas inför Gregorius lyssnande och medkännande öra: han sveper en kopp brännhet te för att en darrhänt man ska kunna dricka ur den utan att bränna sig, han tar på sig den svåra uppgiften att påminna en sörjande syster om en för länge sedan avliden broders bortgång, sätter igång den klocka vars visare ställt på det klockslag då brodern dog och så där håller det på.
Inte heller kan kryssandet mellan antikvariat, bokhandlar, folkbibliotek, privata bibliotek, böcker överhuvudtaget, akademiska miljöer och språk väga upp för att Pascal Mercier gång på gång lämnar ett berättande som är hyfsat balanserat, stundtals riktigt njutbart om än med små pulsar i  oroande riktning, för att göra fullkomliga djupdykningar ner i den mest vämjeliga patetik och övertydlighet, som får kassettbandet med Hajenmusik på att gå upp i smurfhastighet och trasslas sönder. Ett exempel:
[M]an hörde hur hon vägrade att erkänna det förgångna som något som var oåterkalleligt förbi. Men förut, när han hade farit ut mot henne, hade hon fått ett uttryck i ansiktet som kunde tolkas som en beredskap och till och med en längtansfull önskan att få skaka av sig minnet och bli befriad ur förflutenhetens fängelse. Därför tog han risken och sade:  [---] Amadeu är död, Adriana. Och det vet ni. Han dog av sitt aneurysm. För trettioett år sedan, en halv mansålder. Tidigt på morgonen. [---] Klockan sex och tjugotre. Så var det ju, eller hur?"
   Gregorius greps av yrsel och höll sig fast i fåtöljen. [...] Så snart yrseln släppt taget skulle han gå och aldrig komma tillbaka, Varför, för Guds skull, hade han tänkt att det var hans uppgift att befria denna kvinna, som han egentligen inte hade något att göra med, ur den stelnade förflutenheten för att hämta tillbaka henne till ett icke stillastående liv i nuet? Varför hade han sett sig själv som den person som var förutbestämd att bryta hennes andes sigill? Hur i all världen hade han fått denna tokiga idé i skallen?
   Det förblev tyst i rummet. Yrseln gav vika, och Gregorius öppnade ögonen. Adriana satt hopsjunken i soffan, hade slagit händerna för ansiktet och grät, det ryckte i den magra kroppen, händerna med de mörka venerna darrade. Gregorius satte sig bredvid henne och lade armen om hennes axlar. Ännu en gång strömmade tårarna utmed hennes kinder, och nu klamrade hon sig fast vid honom. Sedan blev snyftningarna så småningom svagare, och utmattningens lugn inträdde. (226)
Pascal Mercier vill måhända berätta en historia om varje människas ensamhet och lidande och den tröst man kan finna hos en medmänniska, hur delad glädje är dubbel glädje och delad sorg halv sorg, men hur fin den tanken än är, så blir den för bedrövlig i praktisk text, åtminstone med Merciers högtflygande liknelser och tendens att grotta ner sig i så kallade starka och gripande passager Intimiteten i scener som den ovan, blir liksom stötande i sitt överskridande av det privatas gräns och det tar udden av textens trovärdighet. Gregorius identifikation med Amadeu de Prado genom dennes texter och filosofiska essäer är bättre gestaltad och det är synd att Pascal Mercier gått utanför denna relation, inte begränsat berättelsen till Gregorius och hans brottande med sig själv. Den berättelsen är riktigt god och det är med den som Nattåg till Lissabon ganska snyggt och rimligt både inleds och avslutas. Tyvärr förekommer det mellan inledning och avslutning mycket sådant som inte är riktigt lika snyggt och rimligt, sådant som får mig att tycka att min tid med boken tråkigt nog varit ganska bortkastad.

I rollen som Raimund Gregorius såg jag för övrigt Billy Chrystal.

La Bibliofille

torsdag 18 februari 2010

Hajenmusik

Jag undviker Den. Så fort jag närmar mig Den hör jag Hajenmusik i öronen och ryggar förskräckt tillbaka. Den började uppvisa obehagliga sidor för ett par kapitel sedan, bland annat vissa alltför gloriferande yttringar à propos Dess främsta nyckelgestalt, yttringar som försöks balanseras upp med dåliga sidor, men dåliga sidor som är dåliga på ett stolt och egentligen bra vis, och det upphör inte att eskalera.
Var gång jag ger Den en chans hinner jag inte läsa många rader innan det börjar dunka i öronen igen, pinsamhetshajen kommer simmande uppför ryggraden och det gör mig riktigt bedrövad. Inte bara för att alltför mycket tyder på att detta inte blir någon läsupplevelse  i ordets goda bemärkelse, utan också för att det känns så onödigt att en bok som sett till miljöer och innehåll - det är mycket bokhandlar och antikvariat och böcker överhuvudtaget, och språk och så lite akademika på det! - har en sådan potential ska behöva stjälpas av en stilistik vars patetiska drag utomtvivligt är ganska mycket väl utvecklade.
Dock - etthundrafemtiotre sidor kvar. Jag hoppas på ett mirakel.

La Bibliofille

lördag 13 februari 2010

Banana Yoshimotos Kitchen

Kitchen
Banana Yoshimoto
Översättning till engelska:  Megan Backus
Faber and Faber
9780571171040

NOBREZA SILENCIOSA. LJUDLÖS ADEL. Det är ett misstag att tro att de avgörande ögonblicken i livet, de som för alltid ger det en ny riktning, måste vara högljutt och grällt dramatiska, med en underström av häftiga inre känslosvall. Det är en kitschig legend, påhittad av supande journalister, blixtljusberoende filmmakare och författare med hjärnor som tabloider. I själva verket är dramatiken hos en livsavgörande erfarenhet ofta otroligt stillsam. Upplevelsen är så lite släkt med knallen, svetslågan och vulkanutbrottet att den ofta inte ens gör sig bemärkt i initialögonblicket. När den utvecklar sin revolutionära verkan och gör så att livet framstår i ett helt nytt ljus och helt annorlunda tonsatt, då sker det ljudlöst, och denna underbara ljudlöshet är dess speciella adelsmärke. (42)

Nattåg till Lissabon, Pascal Mercier
Måhända förefaller det smula pekuliärt att inleda en text ägnad en viss specifik bok med ett citat ur en helt annan, men jag kan omöjligen tillvägagå på något annat vis. Ty orden i Nattåg till Lissabon beskriver så väl någonting i den japanska författarinnan Banana Yoshimotos Kitchen som jag aldrig skulle komma i närheten av att formulera så väl och fullständigt omfamnande.
Av en cerise bok vid namn Kitchen skriven av en författare med namnet Banana Yoshimoto visste jag inte riktigt vad jag skulle förvänta mig och därför blev jag outsägligt glad av att finna det jag - fann: två berättelser - Kitchen och Moonlight Shadow - om det svåraste av svåra, om att förlora någon och bli lämnad ensam kvar.  Mikage och Satsuki mister i var sin berättelse Sin Allrakäraste. Lugnt och stilla är det som om Banana Yoshimoto varsamt lagt Mikages och Satsukis sorg i handen, långsamt vänt och vridit på dem var och en, liksom för att inte få såren att blöda och ömma mer än de allaredan gör, försiktigt plockat sönder dem, radat upp dess uttryck framför sig, med största omsorg valt ut  några av dem och sedan gestaltat dem i texterna, placerat dem som små ädelstenar på mörkröd sammet i texten, dessa personliga och privata erfarelser, så att vi till fullo kan se dem och känna in dem. Som vore Mikage och Satsuki verkliga människor som man måste vara varlig med, som man inte kan leda någonstans, utan själva måste treva sig framåt. Som den lägsta av pulsar slår sig denna försiktighet vidare in i texten, skrivs in hos Mikage och Satsuki så att deras sätt att bemöta Yuichis, Erikos och Hiiragis sorg imiterar författarinnans: de tar varsamt upp i hand, vrider och vänder, plockar sönder och lägger försiktigt på mörkröd sammet som små ädelstenar.
Lika mycket som hennes känslighet vis-à-vis sina figurer uppskattar jag Banana Yoshimotos precision, hur hon med en sådan exakthet kan hålla texternas puls i samma låga rytm rakt igenom och inte skenar iväg. Hur Kitchen och Moonlight Shadow alls inte förefaller ägna sig åt att fundera på vad läsaren vill och förväntar sig, utan är som självtillräckliga, liksom äger rum för sin egen skull, lägger fram det de vill lägga fram, för att på så vis uppnå största tänkbara skönhet. Hur texterna står emot mina förväntningar, mina frågor, förvandlar rummet mellan den och mig till en sfär av körsbärsblom, högt gräs, ett stilla vatten och i fjärran ett högt snöbetoppat berg. Jag upprörs av det jag läser, mitt kännande med främst huvudpersonerna Mikage och Satsuki, men också med Yuishi, Hiiragi, Eriko och andra olycksbröder och -systrar, kunde inte vara större, men som det står i citatet ovan: dramatiken är otroligt stillsam och sker i en underbar ljudlöshet. En ljudlöshet som är så mäktig att den förmår tränga undan storstaden Tokoys myller och larm till kulisserna, så att det enda som lyckas slå igenom den är Naturen, med sitt regn, snö, sol, trädkronor, plantor, fåglar, floder, det som verkligen är levande och sant.
Jag kan omöjligt låta Ätandets och Matens roll i Kitchen passera obemärkt, även om ett analyserande av densamma blir som till ett sänke för en första textdel som önskat vara eterisk till sin karaktär. Sorgens inträde upphäver lusten till liv och ifrågasätter i förlängningen själva den livsnödvändiga näringstillförsel som Ätandet är. Att äta eller inte äta blir helt plötsligt frågan och svaret ger berättelserna deras respektive riktning. Vad huvudpersonerna - Mikage och Satsuki - pretextuellt väljer att svara ger de båda texterna sin dominerande antingen progressiva eller regressiva riktning, men balansen, den så viktiga österländska!, bibehålls på grund av och tack vare att bifigurerna - Yuishi och Hiiragi - tar det motsatta beslutet. För var person som väljer Maten och Livet - Mikage och Hiiragi - finns det en person som väljer Svälten och Sorgen - Satsuki och Yuishi. Denna chiasm upprätthåller på ett mycket stiligt vis den energiska balansen också Kitchen och Moonlight Shadow sinsemellan. Måhända kan detta förefalla väl utstuderat och tillrättalagt så som jag beskriver det, men sanningen är att Banana Yoshimoto gått mycket snyggt tillväga och skrivit in Ätande- och Matsymboliken som en diskret parallell berättelse som löper i bakgrunden. Den som så önskar kan göra en vida mer djuplodande och ingående analys av Maten och Ätandets roll i Kitchen än vad jag gjort ansats till här.
Men! Läs inte Kitchen främst som en text om Mat, även om det kan vara trevligt och mycket givande. Läs istället Kitchen för att på nära håll, men ändå på tryggt och behörigt avstånd, få erfara Den Livsavgörande Erfarenhetens Stillsamma Dramatik och Underbara Ljudlöshet. De är väldigt, väldigt vackert formgivna i denna Banana Yoshimotos så otippat cerise roman, faktiskt dess adelsmärken.

Stort tack till Kära K. som berikade mitt bibliotek och min läserfarenhet med Kitchen.

La Bibliofille

fredag 12 februari 2010

Un mot du début à la fin du chemin

The scratching of our pens mingled with the sound of raindrops beginning to fall in the transparent stillness of the evening.

ur Kitchen (s. 28), Banana Yoshimoto

La Bibliofille

onsdag 10 februari 2010

Philippe Claudels Le rapport de Brodeck

Le rapport de Brodeck
Philippe Claudel
Livre de Poche
9782253125723

Omslaget till Philippe Claudels Le rapport de Brodeck pryds av en detalj från (om man nu kallar merparten av en målning för "en detalj") Roger Toulouses oljemålning Le Jeune Homme de l'Hospice från nittonhundrafyrtiosju. Det är en fantastisk bild, så besynnerligt mångtydigt uttrycksfull, det är så mycket som emanerar ur de där ögonen: en uppgivenhet, trötthet, likgiltighet ur vänster öga - förakt, ilska, vasshet ur vänster. Och så de där glasögonen i bröstfickan, vad kan det betyda att de ligger där? De tycks signalera jag vill inte längre se, kanske också ett slags passivitet som med en enda handrörelse kan omvandlas till aktivitet, till ett seende, ett vittnesmål? Kanske är det inte ens han själv som tagit dem av sig, placerat dem i bröstfickan, det kanske någon annan gjort, det kanske är någon annan som bestämt att han inte ska se, som förblindat honom.
Mannen från omslaget skulle lika gärna kunna vara Brodeck själv. De genljuder på något besynnerligt vis i varandra, de där två, och på samma vis som Omslagsbilden ekar i Texten under själva läsningen ekar Texten i Omslagsbilden efteråt, när man läst klart. De understryker och framhäver varandra ömsesidigt, och relationen mellan text och paratext kunde, ifråga om  just omslagets förhållande till Berättelsen, inte vara mer utsökt och raffinerad än så. Det finns ett ansikte som, redan innan man läst ett enda ord av Texten, i stort sett har gestaltat allt vad den kan tänkas vilja ge uttryck för, rent mänskligt. Det är rentav förföriskt. Den bild som pryder Norstedts svenska utgåva Brodecks rapport har tråkigt nog inte alls samma effekt, även om tanken bakom valet av Francisco José de Goya y Lucientes Krigets fasor nr 30 "Krigets härjningar" måste betraktas som god, då ju dessa i sin tur , precis som Le rapport de Brodeck, är vittnesskildringar.
Seendet och vittnandet spelar en central i Le rapport de Brodeck. Det handlar om att välja att se, att välja att inte se, att blunda för sådant man ser och har sett, att vilja vittna om sådant man ser och har sett, att välja på vilket sätt man vill vittna, vad det är man vill berätta att man ser eller har sett, om att låta sig förblindas eller inte. Den historia som Brodeck väljer att berätta för oss är inte bara en rapport om en viss specifik rapport som skall skrivas om ett visst specifikt mord på en viss specifik främling som begåtts i en viss specifik liten by av vissa specifika människor i en viss specifik liten trakt vid en viss tidpunkt i historien: Brodecks berättelse handlar också om honom själv, om hans främlingsskap, om de brott som begåtts mot honom och på ett mer övergripande plan dessutom om hur Människor förfrämligar och misstror varandra och de fatala konsekvenser som ett dylikt missförhållande kan få, har fått och troligtvis kommer att fortsätta att få, alltid.  
Philippe Claudel åstadkommer denna bild av Ondskan som ett perpetuum mobile på ett vis som inte kan beskrivas som annat än stillsamt effektfullt, genom att slå samman två så väsensfrämmande genrer som Sagan och Dokumentären. Le rapport de Brodeck är i många formliga avseenden just en saga, med typiserade och platta figurer - En Naturkunnig Enstöring, Tre Jungfrur, En artigt med nickningar hälsande Häst, Illasinnade och Intoleranta Bybor som gör livet surt för Goda Bybor, Ett Litet Flickebarn med Rosiga Kinder, En Traumatiserad Skönhet som slutat tala och En Berättare som Föräldralös och i späd ålder togs om hand av En Äldre Förbipasserande Kvinna -,  och dramatiska miljöer med höga berg, djupa dalar, gröna ängar, sanka marker, strida floder och porlande bäckar och en centrala byggnad som av en händelse råkar tillhöra en viss Schloss. I fråga om tids- och rumsangivelse bryter Philippe Claudel med sagans estetik och introducerar markörer som utan omvägar leder fram till Förintelsen. Anspelningarna är många - det talas om läger, det talas om Anderer som måste undanröjas, bortforslas, det handlar om långa och trånga fångtransporter, vid vars slut några måste gå åt vänster medan andra får gå åt höger, det berättas om exemplumavrättningar, självmord medelst elstängsel, om att behandlas som en hund, om latrintömningar och om människoskuggor. Från Sagans värld in i en berättelse som mer än någonting annat förefaller dokumentär och därmed är gränsen mellan fiktion och verklighet stadd i gungning, hur stor vår medvetenhet om det fiktiva i Brodecks vittnesmål än är. I den rämnan vandrar man till dess de romanens sista ord - De grâce, souvenez vous./ Brodeck. (Minns det är ni snälla./ Brodeck.) - uttalats. Man minns då Philippe Claudels dedikation, den som föregick hela romanen: Pour celles et ceux qui pensent n'être rien (Till dem som tror att de inte är någonting) och blir varse ytterligare en rämna, eller varför inte i detta fall en bro, mellan Fiktionen och Verkligheten. Brodeck, han som av så många behandlats som om han ingenting vore, som en gång nått en punkt då han själv blivit övertygad om att han ingenting är, blir en av dem till vilka Philippe Claudel tillägnar Brodecks rapport. Det är alls inte fråga om ett manifesterande av en orubblig förvissning om att Ondskan skola omintetgöras och Människorna leva lyckliga i alla sina dagar om vi bara minns de Synder och Oförrätter som begåtts mot Människa av Människa som Le rapport de Brodeck bedyrar, romanen bevisar alltför väl att såväl tider som seder som historia tenderar att upprepa sig. Litteraturen framträder inte som  en varnande förmanare, utan istället som ett monument, en befästande och en bekräftande makt genom vilken också De Av Sig Själva Eller Andra Intetgjorda - om så bara symboliskt - kan få upprättelse och betydelse. Litteraturen som ett slags hem för alla Främlingar.

La Bibliofille

söndag 7 februari 2010

Un mot à demi-chemin och en ringa tanke kring översättningskonst

Dieu? Mais alors s'Il existe, s'Il existe vraiment, qu'Il se cache. Qu'Il pose ses deux mains sur Sa tête, et qu'Il la courbe. Peut-être [...] que beaucoup d'hommes ne sont pas digne de Lui, mais aujourd'hui je sais aussi qu'il n'est pas digne de la plupart d'entre nous, et que si la créature a pu engendrer l'horreur c'est uniquement parce que son Créateur lui en a soufflé la recette.
Le rapport de Brodeck, s. 238

Gud? Om han finns, om han finns borde han i så fall gå och gömma sig. Han borde lägga händerna på huvudet och böja det. Många människor kanske inte är värdiga honom [...] men idag vet jag också att han inte är värdig de flesta av oss, och om skapelsen har kunnat alstra fasorna så är det bara för att dess skapare har viskat receptet.
Brodecks rapport, s. 238

***

Döden genom översättning. Hur kan någonting som är så vackert på ett språk bli så fullständigt stelt och intetsägande när man översätter det till ett annat?
Mest hänger jag upp mig på att man i den svenska måltexten ersatt gudomsversalerna med gemener. Varför gjorde man så? Ger inte versalerna ett eftertryck åt gudomsorden som alldeles saknas i den svenska översättningen? Är det inte i bland annat versalerna som det franska originalets air av högaktningsfullt förakt ligger? Och att översätta la créature med skapelsen, är det det bästa alternativet? Förvisso uppnår man källspråkstextens estetiska effekt genom att använda två ord som är avledda från samma stam (eller vad man nu ska kalla det) - créature och Créateur, skapelse och skapare -, men går man inte återigen miste om ett tonfall,  om den ovan nämnda airen av högaktningsfullt förakt, om en sänkning av gudomen till någon form av lägstanivå? Används inte franskans créature i detta stycke ut Le rapport de Brodeck som en möjlig pejorativ, just i syfte att framhäva att Guds upphöjdhet bara är skenbar?  Hade man inte, åtminstone till viss del, kompenserat för ordet  skapelsens brist på dylik tvetydighet genom att låta gudomsversalen kvarstå, så att det åtminstone fanns kvar en skenhelig statusmarkör, när nu inte den totala dubbeltydigheten kunde bibehållas?

La Bibliofille

fredag 5 februari 2010

Mammutsalg!

Någonting sådant här störtskönt skulle man aldrig komma på i Sverige (nu gör man väl det i år bara för det. För Mammutsalg är väl den norska motsvarigheten till den svenska årliga bokealisationen? Mea culpa annars), en Mammutrea! Med en fräsig bild på en Mammut med glasögon som läser i bok istället för reklambyråschnajsig logotyp bestående blott av orden Bokrea och kanske något årtal efter eller ett genitiviskt Årets före.
Fast vad gnäller jag för egentligen, huvudsaken är  väl hurusomhaver att det under bokrealisationen säljes (oftast en hel del bra) böcker för ringa penningar (svært hyggelige priser!)? Ja, om jag tänker efter kan jag nog stå ut med en reklambyråschnajsig ordlogotyp med kanske ett årtal före eller ett genitiviskt Årets efter. Men jag är avundsjuk på Norrmännen, det är jag... Mammutsalg!

La Bibliofille

torsdag 4 februari 2010

En stilla flirt

Min Livre de Poche - min Le rapport de Brodeck - är så härlig att vänslas med! Inte blott för att innehållet är gott, utan för att den är så angenäm för handen: fjäderlätt, alldeles slät, gör inget som helst motstånd när man smeker dess pärmar med handflatan, bladen är något strävare, grövre, men ändå nätta, och så gracilt och lojt de vända sig, som om de med en suck tjusigt dånar, faller åt sidan som avsvimmande balettdansöser! Och bokstäverna sedan, ytterligt klara, som små petita älvor mot bladens vithet! Ryggen är dock stark som på en Nordsvensk och bär intet spår av läsning och girigt bläddrande, som ny, fastän det är fler sidor intill främre pärmen än intill den bakre. Qualité!
Kontrasten mellan den fransyska artefakten i pocketformat och dess arteakt kunde näppeligen vara större. Ämnet för berättelsen är allt annat än flyktig, mjuk och svepande, mer i så fall det motsatta - rustik, grov, tung, allvarsam och mörk - och le petit maître skulle säkert invända att ett guldpräglat skinnband skulle klä berättelsen bättre. För min egen del duger Livre de Pochens omslagsbild - Roger Toulouses Le Jeune Homme de l'Hospice - alldeles utmärkt. Någon måtta får det ju lov att vara, det är en Livre de Poche vi har att göra med, en mycket trevlig,  tjusig och  elegant sådan, som alltid när det är fråga om just en Livre de Poche.
Jag har god lust att i natt bruka min härliga Livre de Poche  - min Le rapport de Brodeck  - som huvudkudde, den är så mjuk och skön mot kinden!

La Bibliofille

tisdag 2 februari 2010

Luktsaltet, messieurs et mesdames! Och solfjädern!

Författaren själv berättar om min anmälan av Hans Bok här.

La Bibliofille

Daniel Åbergs Vi har redan sagt hej då

Vi har redan sagt hej då
Daniel Åberg
Sockerförlaget
9789174370065

Det är fredag kväll och vid min sida ligger en just utläst Vi har redan sagt hej då av Daniel Åberg, hans andra roman i ordningen som har första recensionsdag på tisdag (läs idag) och är utgiven på Sockerförlaget. Känslan får inte glömmas, tiden får inte tillåtas avrunda, avtrubba, förta euforin som uppfyller mage och hjärta och själ och intellekt - tankarna måste nedtecknas omedelbart, i Stunden. 
Vi har redan sagt hej då är en Stockholmsroman. Mannen som berättar försörjer sig som författare, har tidigare livnärt sig som skribent på större dagstidningar och funderar på att börja frilansa.  Det är i dylika publicistiska och kulturella kretsar han rör sig, vilket storligen bidragit till hans renommé av strulberyktad player, någon för flickorna att akta sig för. I fem års tid har han, Strulputten, undvikit långa och stabila relationer, han vill istället vara fri, obunden, och för att i någon mån ändå komma åt den bekräftelse och kärlek man får  i en traditionell kärleksrelation har han utvecklat en utstuderad strategi att främst dejta tjejer med pojkvän/sambo/make och därmed gjort det till en konst att avsluta relationer innan de börjar på riktigt utan att någon blir sårad. Eller åtminstone inte sårad. Men så kommer Du, Du, och plötsligt gråter han i duschen. Avskräckande va? Jo, jag vet. Ändå är det så bröstkorgsbristande bra att jag kommer få ägna helgen åt att skrubba blod och inälvor från Biblioteksväggarna. Om Ni tillåter metaforen.
Det var inte baksidestexten som drog mig till denna Daniel Åbergs roman, inte heller den omtalade tillkomstkontexten, romanen som utgivningsexperiment. Ingenstans har det än så länge heller stått att läsa några hyllande tyckanden om boken, ty första recensionsdatum är ju på tisdag (läs idag). Det var titeln, den sorgset klingande Vi har redan sagt hej då på en bädd av bild av En Flicka i röd jacka och En Pojke i randig halsduk, En Vuxen Flicka och En Vuxen Pojke som fingrar med varandras ena hand, på väg att släppa eller gripa taget, som sa Du kommer inte att ångra att du läste mig som fick mig att närma mig, öppna och läsa.
Skivandets magi, jag kan inte ordligen nagla fast det Daniel Åberg gjort på något annat vis. Han har valt en föga originell och egentligen ganska ointressant historia och gjort den till någonting fint, genom att till fullo utnyttja den potential som Skrivkonsten har, använda litterära grepp  med finess, så att det kläcks fjärilar i magen. Beundrar vi den inledande anmärkningen att kapitlen, för att höja graden av fiktion, inte alltid presenteras i kronologisk ordning? Om vi gör. Beundrar vi, förutom det fiktionshöjande, den övergripande effekten av det kronologiska brottet, hur det slutligen skriver om hela romanen, vad den är? Om vi gör. Beundrar vi hur Daniel Åberg genom sin romangestalt, vad han gör, hur han ser ut, lockar till att dra självbiografiska paralleller och samtidigt raserar desamma genom fiktionsmarkörer på vilken den inledande anmärkningen om kapitlens kronologiska ordning är ett exempel? Om vi gör. Beundrar vi den narrativa metalepsen (ett ofta förnuftsvidrigt överskridande av två olika narrativa nivåer, till exempel mellan den fiktiva nivån och Läsarens "verkliga" nivå, hur pass informativ en sådan upplysning nu är. Jag kunde hurusom inte låta bli att svänga mig med denna min litteraturteoretiska favoritterm) på sidan fyrtiotvå, där Läsaren inte bara i sin läsning befinner sig på sidan fyrtiotvå utan där berättarjaget förklarar för en Norstedtsförläggare som undrar när hans nya roman kommer och för en tvivlande väninna att åh den kommer vilken dag som helst nu! [...] eh, tja, jag har väl i alla fall hunnit fyrtiotvå sidor så inget är omöjligt? Om vi gör. Beundrar vi hur avbrutna ord och meningar, sammanfogningen av flera meningar och satser utan bruk av vederbörlig interpunktion, vilket på ett synnerligen realistiskt och igenkännande sätt efterliknar ett verkligt stream of consciousness? Om vi gör. Beundrar vi hur vissa nyckelformuleringar kommer igen och gör texten än mer syntetisk? Om vi gör. Beundrar vi hur Daniel Åberg, mot bättre vetande (han låter sin berättare fälla kommentarer som tydligt markerar att han är medveten om att han är ute på hal is) använder grepp som är genretypiska för exempelvis den amerikanska kärlekskomedin, men just genom själva medvetenheten, självdriften, och framför allt Det Finala Brottet, Ett Ultimat Antiklimax, håller sig på rätt sida vägen? Om vi gör.
Kännetecknande för en välskriven roman som Vi har redan sagt hej då är ett språk och en komposition, kort sagt ett skrivhantverk som är så gott som sömlöst, som är klädsamt för ämnet, förhöjer det, och bevisar att det essentiella inte är VAD som händer, utan HUR det händer.  Vi har redan sagt hej då är ett bevis på att man kan skriva den här typen av berättelse, om den här typen av saker som utspelar sig i den här typen av miljöer utan att det blir lad-/chiclittigt, tillrättalagt och sökt och att, i de fall texten uppvisar dylika tendenser, detta i så fall är avsiktligt, med  en medvetenhet om att Läsaren kommer att bli varse detta, på sin vakt, och bara den medvetenheten gör att man som Läsare sänker garden - texten vet att Läsaren inte låter sig luras, visar att den vet att Läsaren inte låter sig skrivas på näsan och därigenom parerar, avvärjer, avväpnar.
Jag har läst Vi har redan sagt hej då med känslorna klösande i bröstkorgen, inte bara förtjusta känslor över språk, komposition och litterära grepp, utan verkligen till kropp och själ engagerad i den. Varit ömsom beklämd och kastat bedrövade blickar på romanen när jag tillfälligtvis lagt den åt sidan, undrat över hur det ska gå för vår Strulputte och hans Du, som om de där båda vore vänner till mig, och när jag läst har det varit med skenande puls, bultande tinningar och den grundaste av andhämtningar, andlöst nästan. Jag har kastats mellan hopp och förtvivlan, varit alldeles gråtfärdig av såväl medkänsla som frustration, satans irriterad, skällt på den där Känslomässigt Störda Pojkvaskern som bara... håller på!, upp över öronen berörd av att det varit så vackert och hemskt och plågsamt och bedrövligt och fint alltsammans. Jag har kort sagt varit alldeles bortkollrad och förälskad i den här boken, utan att egentligen alls veta varför, och i samma stund som jag skriver de nu föregående orden kommer jag att tänka på Du och det Du sa om varför Du vill träffa Den Där Strulputten: Kanske tänker jag mig att det ska fungera eftersom det är så osannolikt (76). Såhär i efterhand tänker jag att det var sådär det var med mig och Vi har redan sagt hej då också, att det var därför det fungerade så väl, för att det var så osannolikt.

La Bibliofille

måndag 1 februari 2010

Ode till En Mumifierad Tant i Finland

I en lägenhet i Helsingfors har man hittat en kvinna som legat död och mumifierad där i två och ett halvt år. Ingen har märkt att hon varit borta, ensammare kan ingen vara än någon som dör utan att det märks, utan att tiden stannar hos någon annan människa, utan att ett tomrum uppstår hos en annan människa. Ändå blir det tomt, utan att någon märker det. Och det är i tomrummen som envar som letar kan finna många, stora och små, berättelser. 
Kvinnan tänker jag mig som En Liten Tant. Av posten på hallgolvet, medicinerna i medicinskåpet och maten  i kylskåpet kunde man sluta sig till att Den Lilla Tanten dött i maj tjugohundrasju, för två och ett halvt år sedan. Vad var det för post som låg på hennes hallgolv, som kunde komma och konsekvenslöst förbli liggande där, oöppnad? Reklam? Kontoutdrag? Pensionsutbetalningsspecifikationer? Vad led hon av, förutom, eventuellt, av ensamhet som tvingade henne att äta mediciner? Högt blodtryck, lågt blodtryck, gikt, hjärtsvikt, anemi, magkatarr? Vad hade hon för mat i sitt kylskåp? Stod där små burkar med före detta rester - före detta brunsås, före detta potatisar, före detta fläskkarré, före detta smörkokta morotsslantar - som hon tänkt äta senare,  kanske nästa dag?  Eller var hon en pulversoppstant som blivit för skruttig för att laga riktig mat och därför köpte pulversoppor? Fanns där i kylskåpet ett öppnat tredeciliterspaket med före detta mjölk? Kanske före detta ägg, en före detta gurka, ett paket före detta leverpastej, en före detta fotsvettsost, en sådan där långlagrad sak med stora hål? Ett före detta äpple, tvåhundra gram före detta smör? Fanns det i hennes köksskåp och skafferi före detta salt och före detta socker som klumpat sig,  före detta mjöl och före detta kakao som invaderats av silverfiskar, som också de blivit före detta, i flera generationer? Före detta småkakor, före detta russin, före detta syrliga karameller och före detta chokladbitar, en miniflaska före detta Gato Negro, för nödsituationer såsom magmunskramper? Eller en liten flaska före detta punsch, för att det var så gott att ha till tv:n på lördagskvällen, då hon tittade på sådana program som alla finska tanter tycker om att se? Elle tyckte hon bättre om att läsa, Tanten? Hade hon ett bibliotek med mängder av hyllmetrar av böcker, eller bara ett litet sideboard med Husmorsböcker och en skinninbunden Nobelpristagarserie som hon oförtröttligt läste i om och om igen? Såg hon så bra att hon fortfarande kunde läsa ordentligt? Eller bara hjälpligt i storstilade böcker och med förstoringsglas?
Vad hade hon för blommor i sina fönster? St: Paulior? Pelargoner? Ormbunkar? Azaleor? Varför var det ingen som såg att blommorna i Tantens fönster vissnade och stod döda i två och ett halvt år? Hade Tanten inga gröna fingrar? Var hon en tygblomstant? Eller var hon en sådan tant som hellre har prydnadssaker och fotografier i sina fönster, eller kanske rentav ingenting? Och om hon nu trots allt hade prydnadssaker i sina fönster, var det sådant hon fått eller sådant hon köpt själv till sitt hem? Var det nipperaskar med snäckor på eller souvenirer eller figuriner eller glasföremål eller näveraskar? Och om hon nu trots allt hade fotografier i sina fönster, vilka föreställde de? Barn hade hon inga och ingen man står det i tidningarnas lilla nyhetsbyrånotis, men kanske en mamma och en pappa? Syskon? Kamrater, kanske en vän i viken från forna dagar? En rad av trofasta och föränglade husdjur?
Var hon En Synd-Om-Tant som stundom fällde en och annan tår i sin ensamhet, som satte värde på kassörskan i matvaruaffären och tyckte om att växla några extra ord med henne och gjorde alla som stod bakom henne i kön ilskna för att hon tog så lång tid på sig? Eller var hon en Misantrop-Tant som avskydde folk, passade på att göra ärenden på stan när det var som minst folk ute och inte yppade ett ord i onödan om hon inte var alldeles tvungen, som i sin livsförbittring glömt allt vad artighet och rent hyfs heter och därför varken sa tack eller varsågod, bara muttrade surt för sig själv och gick raka vägen fram med sin rullator (hade hon en rullator?) utan att väja för en enda själ och njöt av att få sitta hemma i sitt bo och kura alldeles själv? Var hon alldeles ofrivilligt helt ensam kvar eller var hon en så enrack tant att ingen ville ha med henne att göra och var hon i så fall nöjd med det? Hur blev hon sådär ensam, Tanten? Så ensam att hon kunde ligga död i sin lägenhet i två och ett halvt år och bli en mumie utan att en endaste person saknade henne tillräckligt för att intressera sig för vad som hänt henne, vart hon tagit vägen? Gick hon inte på någon gymnastik? Var hon inte med i någon syförening, gick hon inte på dagledigträffar? Hade alla hennes människor, precis varenda en, dött ifrån henne?
Hur kan berättelser från ett helt liv reduceras till en enda ynka sensationslysten rubrik om en kvinna som två och ett halvt år hittats död, mumifierad i sitt hem i Helsingfors när man skulle renovera fönster? Det går tydligen med lite ensamhet. Ödets ironi att det var just fönster man skulle renovera, fönster som gjorde att man äntligen såg att Den Lilla Tanten inte fanns mer. Vorden i ett slag lik, mumie och en tidningsrubrik.
Det är tomt i hennes lägenhet nu. Har varit det i två och ett halvt år, fastän hon har varit där hela tiden. Förödmjukande, ovärdigt. Ändå är det i tomrummen som envar som letar kan finna många, stora och små, berättelser. Av alla dessa är den om Den Lilla Tanten bara en.

La Bibliofille