lördag 26 februari 2011

Ruth Maiers dagbok: ett judisk kvinnoöde, red. Jan Erik Vold

Ruth Maiers dagbok: ett judiskt kvinnoöde
Red. Jan Erik Vold
Översättning från tyskan: Staffan Söderblom
Norstedts Förlag
9789113019505

Egentligen skulle Ni lika gärna kunna strunta i att läsa alla de ord, fraser och meningar jag - med mycken möda, tro det eller ej - nedan skrivit om Ruth Maiers dagbok. Sedan jag upptäckte Alexandra Borgs omfattande och rika recension Krigsdagbok blottlägger världens svek som publicerades i Svenska Dagbladet den tredje mars år tjugohundraåtta känns min enkla publikation som en enda stor, om än bra mycket fattigare, parafras på hennes text. Tant pis...
De ligger mig varmt om hjärtat, de judiska vittnesskildringarna, i var form de än må förekomma, så ock Ruth Maiers dagbok, som också den, likt Anne Franks dagbok, Primo Levis Är detta en människa? et alia, befäster hur viktigt det är att föra all tänkbar kunskap - och inte minst minnet - om Förintelsen vidare. Läxan kan inte läras nog många gånger, tycks det.
Den stegrar, denna Ruth Maiers dagbok, väcker vartefter andra sorters engagemang. Om man i begynnelsen känner en viss skepcis vis-à-vis texten, som börjar som en helt ordinär dagbok som beskriver En Ung Människas tankar, känslor och inre liv, om man i begynnelsen funderar kring detta med litterärt och allmänneligt värde, om man då hävdar alltför snäva och privata intressen bakom utgivningen (Ruth Maier varande kär vän till poetissan Gunvor Hofmo som i sin tur stod redaktören och diktaren Jan Erik Vold nära. Den senare var den som tog initiativet till att ge ut Ruth Maiers dagböcker sedan han funnit dem bland Gunvor Hofmos kvarlåtenskap), övergår detta allteftersom till en allt fastare övertygelse om dagbokens raison d'édition. Ruth Maiers talang för författande blir alltmer uppenbar för var genomläst dagboksanteckning: med sådan omsorg är allt allt detta så privata och intima nedtecknat, att det är som om Dagboksförfattarinnan verkligen toge hänsyn till och räknade med publik då hon förde sin penna över dagboksbladen. Skribenten Alexandra Borg formulerar sig på pricken då hon i sin i Svenska Dagbladet publicerade recension av Ruth Maiers dagbok skriver att det hos Ruth Maier finns en medvetenhet inför själva skrivprocessen som är fascinerande. De dikter som återkommer allt tätare i dagbokens finala delar vittnar också om en ackurat känsla för språk, melodi, stämningsskapande, ordval, kort sagt för litterärt skapande i lyrisk form och detsamma tål att sägas för  Ruths brev till Syster, Mor och Mormor i England och om de skisser och akvareller som beledsagar - tyvärr i svartvitt - Ruth Maiers berättelse om sig själv. Det är inte fråga om ett ungdomskluddande vilket-som-helst,  utan om en eftertänksam och klok gestaltning av, ett oupphörligt reflekterande kring och ett uttömmande berättande om, i såväl ord som bild, samhällsomvälvningar, politiska skeenden, behandlingen av judar, existentiella villkor, drömmar, sexualitet, exil et cetera, oavsett i vilken textlig form Ruth Maier än berättar.
Det är något visst och sällsamt emotivt med att gå en berättelse sådan som Ruth Maiers dagbok till mötes. Detta att man vet vad som till syvende och sist ska komma att hända Ruth Maier. Svårt då att förhålla sig sval till den tonåriga Ruth Maiers önskan att sätta sitt avtryck på världen och bli författare, svårt att inte beklämd tänka att om hon bara vetat hur hennes önskan skulle uppfyllas, så skulle hon nog varit mer försiktig med vad hon önskade sig, svårt att ändock inte betrakta den bok man har för händer som en Ruth Maiers upprättelse och, om än i slutändan på något vis ändå ganska klen, rättmätig kompensation för det öde hon fick. Svårt att inte gå in mellan de dagboks- och brevrader som flickan skriver i all ensamhet i norsk exil, skild från hela sin familj, på nåder, om än i initial välvilja, mottagen i ett norskt hem strax utanför Oslo. Vilken monumental, ogripbar ensamhet! Vilken förnedring, detta att leva ett liv i tacksamhetsskuld, i en familjekontext man inte är hemmahörande i, utsattheten, de förvirrande byråkratiska turerna som krävs för att få lov att gå i skolan, ta studentexamen, för att kunna hålla liv i hoppet om att kunna återförenas med sin familj, de antisemitiska påhoppen, ovissheten. Svårt att inte förstå vilken värld av mörker som ligger bakom det nervsammanbrott som placerar Ruth Maier på Ullevåls sjukhus i Oslo, svårt att inte känna in all förtvivlan, ångest, ensamhet, saknad och kärlekslängtan, all ansatthet -
TILL MAMA
Det händer att jag väntar på dig. Jag och min trötthet, mitt tomma begär efter något annat än detta mitt liv. Och du kommer. Har alltid kommit, du. En gardin har rört sig i vinden, en doft som av regn har påmint mig om min barndom. Tysta röster från gatan har nått mig. En flicka som skrattar, ett barns tunna gråt... Jag ser att en klar rodnad har brett ut sig i öster. Sedan är det inte mer. Du har gått och jag sitter här förundrad. Min panna känns så sval. (457)
 - som underblåser hennes till besatthet gränsande vänskap till Gunvor Hofmo. Svårt att inte se den uttömda lusten att leva, den mentala utmattningen och allt slocknat hopp i Ruth Maiers sista ord till Gunvor Hofmo
innan hon klev på fångfartyget Donau efter att ha arresterats under juderazzian i Oslo den tjugosjätte november nittonhundrafyrtiotvå: 
Ich glaube dass es gut so ist wie est gekommen ist. Warumm sollen wir nicht leiden wenn so viel Leid ist? Sorg dich nicht um mich, mochte vielleicht micht mit dir tauschen. (461)
Jag tror att det är lika bra att det har blivit så här. Varför ska inte vi lida när det finns så mycket lidande? Bekymra dig inte för mig. Jag ville kanske inte byta med dig.  (460)
Efter att ha tagit del av Ruth Maiers dagbok, hennes brev, dikterna, efter att ha fått se alla skisser, akvareller, alla fotografier, tycker jag mig känna henne väl, vara henne förbunden. Det är väl därför som hennes dagbok blir en så sann käftsmäll för mig när jag i efterhand begrundar hennes verk, vänder, vrider,  tänker. En välbehövlig lektion i empatisk eftertanke är den också, dagboken, ty då det slår mig att Ruth Maiers berättelse torde kunna översättas till alla i detta nu på flykt drivna människors berättelse, ja... Då svindelfars jag. Minnet av min inledande skepsis, funderingarna kring Ruth Maiers dagboks raison d'édition, får mig att skämmas.

La Bibliofille

lördag 19 februari 2011

För att jag längtar dit

Jag tror att många känner sig så dragna till odlandet endast av neurotiska och moraliska skäl. När livet verkar meningslöst eller svårt att begripa sig på, kan man gå ut i trädgården och få någonting gjort.

ur Vårkänslor, A. Miller

La Bibliofille

onsdag 16 februari 2011

Sydafrika berättar: En stereo i Soweto, red. Jan Ristarp

Red. Jan Ristarp
Översättning från engelskan: Jan Ristarp

Ett inspirerande inlägg av On Word Arts, som då det begav sig, var i färd med att läsa Egypten berättar: Den rättvisande spegeln, lockar mig att återvända till Bokförlaget Tranans berättarserie, närmare bestämt till Sydafrika berättar: En stereo i Soweto, samlandes inte mindre än tjugosju noveller (två översatta från afrikaans, de övriga från engelska).
Läsningen uppfyller mig av en särskilt dominant tanke, den om En Viss Anda, En Våldets Allestädes Hotfulla Närvaro, i gestaltningen, i handlingen, i rummet mellan mig och Texten, ur vilken den stiger som en mörk, obehaglig dunst. Svårbeskrivligt, i sanning, men jag tänker på det som ett slags latent oro, en frånvaro av trygghet, en godtycklighetens omniexistens, en Orättvisa och frustration däröver, som är oavvislig och stark, ett missförhållande som går som en fet, röd håll-käftentråd genom novellsamlingen: den finns i Arbetarna i Slovoville, vari en mans styrka inte räcker för att skydda Bygglagets verktyg; den finns i  Att gå på dödens väg, vari en galnings och ett barns vägar korsas bland Kåkstadens ruiner, pansarbilar, krypskyttar, gevärssalvor, skottsår och blodstänk; den finns i Kompress, vari de som led störst nöd ingen hjälp fick och den som led en mindre akut nöd bereddes hjälp, trots att de ingen hjälp gav; den finns i Guds finger, vari ett lyssnande öra belönas med springnota; den finns i Trolleri, vari framtvingas ett oåterkalleligt och djärvt beslut som blott leder till en historiens upprepning; den finns i Endast vita-bänken, vari en replik på en endast vita-bänk rör upp starka känslor, på mer än ett sätt; den finns i De väntar på sin tur, vari en svart man blir bestulen på sin splitter nya BMW. Till exempel.
Ur alla noveller i Sydafrika berättar: En stereo i Soweto stiger den svarta dunsten, ur all utom två. Det märkliga, det tankeväckande, det intressanta, är att dessa båda våldsdunstbefriade noveller - Rachelle Greeffs Säg till honom att det aldrig är för sent och Etienne van Heerdens Skriet - på skilda vis står distanserade från det sydafrikanska samhället: den förra i sin privata och intima och symboliskt rena berättelse om ett gammalt par och vad som sker när mannen dör och kvinnan blir ensam kvar; den senare först och främst rent geografiskt, men också genom den nästan franskt existentialistiska och dystopiska gruntonen i berättelsen om Skulptören som reser till Antwerpen för att besöka sin självmordsparate, ångestridne och Edvard Munch-kunnige vän Poeten. Säger dessa  båda undantag någonting om den sydafrikanska skönlitteraturen i stort frågar jag mig. Är Säg till honom att det aldrig är för sent och Skriet de undantag som bekräftar den regel som säger att det är omöjligt att berätta om Sydafrika, eller åtminstone det sydafrikanska samhället, utan att också - direkt eller på symbolnivå - berätta om landets våldsamma historia, om apertheidtiden och dess spöken, om förtryck, om övergrepp? Har våldsandan och brutaliteten blivit en given förutsättning, inte för de sydafrikanska författarnas sätt att gestalta, utan för de sydafrikanska författarnas gestaltning av sitt eget land, sitt eget samhälle?
Oavsett vilket är det sydafrikanska berättandet, så som det presenteras av Sydafrika berättar: En stereo i Soweto, på vart upptänkligt sätt gott, utomordentligt så. Novellerna uppvisar en narrativ vidd som spänner från ursprungligt afrikanska och sagolika till det mer modernt västerländska, vart ord i var novell är väl avvägt och perfekt placerat - Jan Ristarp har sannerligen översatt med den äran! -, vart tema, och var berättelse är självtillräcklig och oavvislig, såväl stilistiskt som kompositoriskt som innehållsligt. Kan man komma Sydafrika närmare än i Sydafrika berättar: En stereo i Soweto, ens om man reser dit? Kan bilden av Sydafrika bli mer rund, mer sann, mer djup än den  som ges i Sydafrika berättar: En stereo i Soweto? Det undrar jag...

La Bibliofille

lördag 12 februari 2011

Fjodor Dostojevskijs Förödmjukade och förnedrade

Fjodor Dostojevskij
Förödmjukade och förnedrade/Unizjennye i oskorbljonnye
Översättning från ryskan: Bengt Samuelson
Bakhåll
9789177423171

Ve och elände, mina damer och herrar, ve och elände! Dramatiska slitningar, svek, konflikter, plågsam ovisshet, sjukdom, fattigdom, iskalla vindsrum, bara barnfötter i trasiga skor, fallandesjuka, lungsot, fylleri, falska förhoppningar, lurendrejeri, bedrägeri, girighet, egoism, avståndstaganden, förbannelser, hårdnackad oförlåtelse, vad allt finns inte i denna Fjodor Dostojevskijs Förödmjukade och förnedrade! Inte en ljusglimt så långt ögat når, berättelsen är i sin helhet en hiss ner i helvete, (hepp!) en lång dags färd mot natt (hepp!), utgåendes från en ram vari berättaren - författaren Vanja - ligger döende i sin sjuksäng och nedtecknar det skeende som är Förödmjukade och förnedrade
Vid den här tiden för exakt ett år sedan arbetade jag fortfarande åt olika tidskrifter och skrev en del småartiklar, men trodde fullt och fast att jag skulle kunna skapa någonting stort och bra. Jag satt just då och arbetade på en stor roman, men ändå slutade alltsammans med att jag nu ligger här på sjukhuset och allting tyder på att jag snart kommer att dö. Och om jag ändå ska dö, vad är det för mening med att skriva ned dessa anteckningar?(15)
En den äldre mannen Jeremiah Smith och hans hund Azorka dör i Vanjas åsyn, just under den tid som Vanja förlorar sin älskade Natasja till furstesonen Aljosja: utifrån dessa båda händelser tar den vindlande och brokiga berättelsen avstamp, rusar från textens begynnelseversal till slutpunkt utan att för ett ögonblick vila. Tempot är högt och den emotiva anspänningen likaså, som om dessa båda sprunge ur och imiterandes den sängbundne berättaren Vanjas lungsotliga feberyra, graden av hans ansträngningar att få berättelsen nedtecknad, förekomma dödsögonblicket. Till historierna om Jeremiah Smith och Natasja fogas en oändlig rad andra som allteftersom sida läggs till sida, fogas samman, befästs med inbördes sammanhang,  speglar varandra, uppvisar samma tematiska innehåll - faderssveket (läst både som "faderns svek" och "sveket mot fadern"), stolthet, barnets oskuldsfullhet för att bara nämna några - och går samman till en enda berättelse som smalnar av i en ständigt nedåtgående centrifugiskt snurrande spiral i slutet av vilken allting till sist går sönder, ruineras.
Kompositoriskt finns det ingenting att anmärka på i Förödmjukade och förnedrade, vari samtliga trådar i berättelseväven går samman likt somliga parisiska avenyer strålar samman vid Place de l'étoile (ack, min poetiskhet, jag rörs!), det är njutbart att bli varse hur pusselbitarna faller på plats och man får bekräftelse på det man redan anat, allt detta är skönt. Men överspändheten, melodramen, sentimentaliteten, anfallen av pathetic fallacy där exempelvis de mest upprörda sinnestillstånd ackompanjeras av av hejdundrande åskväder, det är understundom outhärdligt. Inte tu tal om att Fjodor Dostojevskijs engagemang bakom och i  temat Det Oskyldiga Barnet är beundransvärt och rörande, att han klart och tydligt för fram sina moraliska ståndpunkter, och visst förklarar det faktum att romanen ursprungligen publicerades som en följetong i en tidskrift nöden av en text med högt tempo och med patos, men i ett stycke blir alltsammans övermäktigt, snudd på kväljande, alltför invasivt. Och på detta, all godhet., den tysta uppmaningen att glömma och förlåta och inte hysa agg och som fördömer vreden - också den rättmätiga, verkar det! - som någonting idel söndrande och socialt förkastligt som endast den orättmätige håller liv i och bejakar.Det får mig att endast digga den person i Texten som är avsedd att vara dess onda genius, trots att han svikit och bedragit hart när varenda annan romangestalt i Förödmjukade och förnedrade!
Jag frågar Vanja, berättaren: varför steg Du inte oftare upp ur den andra berättelsenivåns djup och berättade om Din tillvaro i den tuberkulösa sjukbädden? Varför spelar Du bara andrafiolen i Din skildring av vad som hände för exakt ett år sedan i Sankt Petersburg, varför förringar Du Dig till en biperson i detta drama? Varför förlöser Du inte Ditt brustna hjärta, varför berättar Du inte om Din vrede över Natasjas svek, över att hon valde bort Dig för en annan och sedan hade mage att komma med insikter då hennes nya kärleks ödestimma oåterkalleligen slagit? Varför valde Du att vara så äckligt undfallande, förstående, tjänstvillig, trogen och god? Varför svär Du inte i Din ramberättelse ve och förbannelse över den svekfulla hyndan och Ditt oblida öde? - Morr, för fan Vanja, morr!!!

La Bibliofille

söndag 6 februari 2011

2666 Kensington Gardens

Vågen av paniskt illamående som sköljer över mig när jag blir varse Vad Jag Glömt är präktig och rejäl. Hur kunde jag - HUR KUNDE JAG BARA! (jaja, hyperbolisera du bara...) - förgäta nämna den mest svindlande upplevelsen i Läshistorien ? Hur kunde jag förbigå nämnandet av Det Snygga och Tjusiga Allusoriska Fyndet? Korrektion - basta!
Texten är 2666. Sidan är sjuttionio och Norton och Espinoza har just åkt till Kensington Gardens för att titta på solnedgången vid Peter Pan-statyn.
När skymningen började falla såg de ett ungt par som talade spanska pch gick fram till statyn av Peter Pan. Kvinnan hade svart hår och var mycket vacker och sträckte fram handen som för att röra vid Peter Pans ben. Killen som var med henne var lång och hade skägg och mustasch och tog upp en liten bok ur fickan och antecknade något i den. Sedan sa han högt:
   "Kensington Gardens."
[---]
   Då ropade kvinnan på mannen: Rodrigo, kom och titta. Han verkade inte höra. Han hade lagt tillbaka anteckningsboken i fickan på sin skinnjacka och betraktade under tystnad statyn av Peter Pan. Kvinnan böjde sig ner och under löven slingrade något iväg mot sjön.
Rodrigo Fresán, författaren till romanen Kensinton Gardens, är det som avporträtteras här, i detta stycke, det finns ingenting att missta sig på. En så genial metatextualitet, den  (förvisso fiktiva) att en författare skriver in omständigheterna kring en annan författares skapandeprocess i sitt eget verk! Rörande och vackert också, som det sägs att Roberto Bolaño och Rodrigo Fresán var nära vänner. Jag älskar när litteraturen bjuder på slika ting. Jag älskar det verkligen..!

Mina tankar kring Roberto Bolaños 2666 kan Ni ta del av här. Mindre omfattande diton om Rodrigo Fresáns Kenstington Gardens finner Ni här.

La Bibliofille

fredag 4 februari 2011

En samling förföriska Skurkar


Peter Doyles City of Shadows - Sydney Police Photographs 1912-1948 är det senaste föremålet för min heta litterära, eller snarare porträttska!, längtan. Jag tackar - utan inbördes ordning - Pomegranate, Spetsknypplerskan och Loka Kanarp som i  Le Maitre de la Boites  efterföljd uppmärksammar de undersköna porträtt som figurerar i denna volym och förbannar att vare sig födelsedag, julafton eller annan presentuell högtid infaller inom en snar framtid.

La Bibliofille

tisdag 1 februari 2011

Sov du lilla videung

Bild av Elsa Beskow
***

Sov du lilla videung
Alice Tegnér


Sov, du lilla videung, än så är det vinter.
Än så sova björk och ljung, ros och hyacinter.
Än så är det långt till vår, innan rönn i blomma står.
Sov du lilla vide, än så är det vinter.

Solskensöga ser på dig, solskensfamn dig vaggar.
Snart blir grönt på skogens stig, och var blomma flaggar.
Än en liten solskensbön, vide liten blir så grön.
Solskensöga ser dig, solskensfamn dig vaggar.

***

La Bibliofille