fredag 31 december 2010

Lidija Zinovjeva-Annibals De trettiotre vidundren Ett tragiskt menageri

Lidija Zinovjeva-Annibal
De trettiotre vidundren Ett tragiskt menageri
Översättning från ryskan: Kjell Johansson
Bokförlaget Murbräckan
9789197202695

Jag tillåter mig à propos Lidija Zinovjeva-Annibals De trettiotre vidundren Ett tragiskt menageri ett slags generaliserande konstaterande av den ryska litteraturen, mer specifikt den g o d a ryska litteraturen: den är alltid så vilsam. Hur omskakande, omtumlande, traumatiserande, sorglig, glättig, lättsam, humoristisk en g o d rysk berättelse än är, så har de den gemensamma nämnaren att de alltid är väldigt vilsamma och behagliga att vistas i. Det känns komplext och motsägelsefullt att skriva det,  och desto mer omöjligt att förklara vad jag egentligen menar, men sådan är icke desto mindre känslan, både inför de dagboksanteckningar som utgör De trettiotre vidundren och de noveller som är Ett tragiskt menageri. Han vet att skriva, Ryssen! Nog så.
På Det Världsomspännande Nätet framhålls kortromanen De trettiotre vidundren och novellsamlingen Ett tragiskt menageri främst som  föregångstexter inom queerlitteraturen, som skildringar av en lesbisk kärleksrelation och vaknande insikter om den egna sexuella läggningen. Ingen osanning i den, alls icke, men ändå en kraftig reducering av texterna i sin helhet som speglade och vägda mot varandra och på ett bredare, existentiellt plan berättar om identitetsvånda, vilsenhet, självförakt och en förvirrad kamp för att nagla fast och förstå det egna jaget. Lätt måhända att i ett decennium in i det tjugonde århundradet, dryga seklet efter utgivningen av  Lidija Zinovjeva-Annibals vidunder och menageri  sätta sig över sexualitetsproblematiken (om jag använder fel begrepp får Ni förlåta mig). Otillbörligt också kanske, därför försöker jag mig trots allt  då och då på ett - förvisso en limpa kringgående - resonemang kring densamma.
Det centrala skeendet i De trettiotre vidundren är att Romanhjältinnan av sin älskarinna Skådespelerskan förs till ett konstnärssällskap kallat De Trettiotre för att där avporträtteras i en nakenstudie. Det hon sedan ser på de trettiotre dukarna får henne att se sig själv som lika många vidunder och  hon krisar, för att sedan resa sig i hela sin höjd  liderligt väckt av att ha blivit sedd av Männen,  liksom dekonstruerad i de trettiotre avbildningarna, av att ha  fått skåda sig själv genom så många mäns blickar, inte bara i  sin älskarinna Skådespelerskans. Kommer det först vidunderliga, sedan gudomliga, ur den objektifiering det innebär bara att avmålas, av att öfverhufvud ha fått se sig själv genom, inte i,  trettiotre andra blickar eller kommer sig Romanhjältinnans anti-/klimax av att hon på ett så konkret vis konfronteras med sig själv ur manlig synvinkel? Rör det sig om olika erotiseringar, den manliga och den kvinnliga, erotiserar och objektifierar män och kvinnor på olika sätt?
Signifikativt också, måhända, det som händer med Skådespelerskan i de postmåleriska verkningarna, att hon förefaller borttyna i takt med att Romanhjältinnan blommar ut, som om Den Förra livnär sig på att  allena återspegla Den Senare, som om Skådespelerskans Blick, trots att den säkerligen rymmer mest av kärlek, av dyrkan, inte kan mäta sig med, kan undanskuffas av De Trettiotre Konstnärsmännens på duken fastnaglande, för att det till syvende och sist är hetero som är normen. Inte för att Romanhjältinnans sinnliga uppvaknande och helgörande genom objektifieringens dekonstruktion i realiteten innebär att Skådespelerskans persona förlorar i betydelse - om något sådant vittnar inte de dagboksanteckningar som De trettiotre vidundren är -, utan för att Romanhjältinnans mottaglighet för en annans, en manlig, blick blir för mycket för Skådespelerskan att uthärda. När Skådespelerskan till Romanhjältinnan säger Tillsammans med mig blir du en gudinna (s. 14) tycks hon verkligen förlägga Romahjältinnans skönhet till sin egen blick, och det som framträder på Konstnärssällskapets dukar är inte sett genom hennes ögon, det är inte skönt, det är inte gudinnalikt - det är vidunderligt. Älskarinnan Skådespelerskan förmår inte i De Trettiotre Konstnärernas målningar av Den Älskade Romanhjältinnan se  Den Gudomliga Kejsarinna som Romanhjältinnan själv kan se, de trettiotre porträtten kommer för henne beständigt att avbilda hennes älskade som just trettiotre vidunder, för det som avmålats är inte det Skådespelerskan ser. Skönheten ligger i hennes öga, inte i Männens. Kanske inte i någon annans öga alls?
Eller handlar det istället om att Romanhjältinnan lämnar Skådespelerskan ensam i en vidunderlighet då hon med sin reaktion av jublande insikt om den egna skönheten bejakar Männens bild av henne?  För att det för henne närmare det heteronormativa? Måhända långsökt, men svårt att inte tänka i de banorna då man läser De trettiotre vidundren i ljuset av berättelserna i Ett tragiskt menageri där det är Skådespelerskan själv, Vera, som för pennan och berättar om händelser i sin uppväxt på landsbygden. Det som börjar som oskyldiga och understundom idylliska,  men också sorgesamma och grymhetskantade berättelser om djur hon minns från barndomen - tre moderlösa björnungar som bodde med familjen en kort tid, tranan i växthuset, de under jakten torterade vargarna -, övergår strax i mer och mer psykologiskt våldsamma berättelser, där människornas övergrepp mot djuren får en motsvarighet i människans övergrepp mot människan, Veras stridigheter mot sig själv och med den egna identiteten, inte minst den sexuella, och världen. Det finns en rumslig förflyttning i berättelserna, från naturen, och skogen, från utomhus, in i gods och tyska nunneskolor som innebär att Det Vilda, istället för att förläggas utanför Vera själv, flyttar in i henne, förvandlar henne till ett djur, till ett känslomässigt vidunder - förflyttningen speglas plågsamt väl i novelltitlarna som går från Björnungarna, Tranis och Vargarna, via Döv-Dasja, Monstret, Knottet och Kentaurprinsessan till Djävulen - till dess Viljan inträder och Vera återvänder till naturen i ett förlösande katharsis.
Vad som händer i den kronologiska lakunen mellan Ett tragiskt menageri och De trettiotre vidundren är en berättelse à part. Jag frågar mig om de båda textdelarna ursprungligen är avsedda att publiceras tillsammans, och i den ordningen. Den kronologiska omkastningen av texterna känns betydelsefull, som innebure den en retroaktiv upprättelse av Vera, där hon går från att ha varit någon som skildras i De trettiotre vidundren till att själv inta berättarposition i Ett tragiskt menageri, skrivs upp ur rollen som en på en och samma gång drivande och överspänd hysterika in i en stark kvinnokaraktär, om än med oroande, snudd på patologiska beteendemönster och karaktärsdrag.
Gärna skulle jag fördjupa mig ytterligare i verkningarna av  och orsakerna till denna omkastning; gärna skulle jag göra vidare analyser av Veras person, sådan den ter sig i De trettiotre vidundren  respektive  Ett tragiskt menageri, jämföra, spekulera kring hur skeendena i de senare berättelserna kan förklara Veras reaktioner i den förra, ty jag vet att jag ovan kostat på mig att utveckla tankar och teser och teorier på hemskt lösa boliner. Men jag stannar här, vimmelkantiggjord av textens - De trettiotre vidundren och Ett tragiskt menageri - alla angreppsvinklar, alla möjliga frågeställningar, alla dess ingångar, och jag förstår att Någon Gång måste en omläsning av detta på alla sätt rika opus bli till stånd.

La Bibliofille

tisdag 28 december 2010

Mästaren och Cuchi White

Som de i julklappsform inhöstade böckerna i traditionell och klassiska anda blev få (men lejon! En trehövdad skara Sofi Oksanen!) drevs jag på annandag jul i famnen på antikvariat.net och Antikvariat Faust och gjorde där ett gråt-av-lyckagenererande fynd: L'oeil ébloui
Boken behandlar och avbildar  någonting så underbart som trompe l'oeil - Wikipedia beskriver det som ett utbrett framställningssätt som försöker göra det omöjligt för ögat att skilja mellan ett målat och ett verkligt föremål -, med foton av Cuchi White och text av G e o r g e s P e r e c. Den gavs ut av Éditions du Chêne nittonhundraåttioett, och jag tänker, medan jag bläddrar i min lilla ögonsten, att fotobokskonstformen måste utvecklats betydligt sedan dess, jag begriper mig inte på dispositionen av de av Cuchi White fotograferade trompe l'oeilerna: än är de uppfläkta rakt över ett uppslag, utan hänsyn till att bildens huvudattraktion hamnar mitt i skarven, än återges två foton tätt intill varandra i en och samma sidas under- eller nederkant. En bild kan uppta en hel sida, eller återges i förminskad form och med passepartout (eller kanske man säger ram i detta sammanhang?). I något fall är fotot till och med placerat i sidans utkant, lämnandes en fjärdedel av bredden och höjden tom, och det sammantagna resultatet av inkonsekvensen i fotodispositionen blir en väldig ovilsamhet och disharmoni som inte alls smickrar vare sig fotona eller de avfotograferade trompe l'oeilerna. Väldigt nittonhundraåttioett är det... Berysansvärt, eller helt enkelt en smakfråga.
Så var det sanningen att säga inte fotodelen av L'oeil ébloui som fick mig att trycka på lägg i kundvagnen-knappen då det begav sig i söndags kväll heller, utan G e o r g e s P e r e c. Och bara jag bläddrar för att läsa någon enstaka mening här och var blir jag alldeles svindlande kär, för vad fastnar jag vid om inte den mest förtjusande jämförelse mellan Magrittes (denna gång håller jag fingrarna ordentligt i styr, ingen Marguerite Duras idag) Ceci n'est pas une pipe (Det här är inte en pipa) och Trompe l'oeil-målarens outtalade Ceci n'est pas un mur (Det här är inte en vägg/mur), hur det förra påståendet syftar att framhäva pipans fiktionalitet, påvisa att den blott är en B I L D av en pipa och ingenting annat, medan det senare snarare vill avfiktionalisera fiktionen och framhäva väggen som någonting den i själva verket inte är. Verkligt fascinerande tankar som det ska bli underbart att grotta ner mig i när tiden är den rätta! Till dess ska jag bara njuta av själva ägandet, innehavandet av ytterligare ett verk sprunget ur M ä s t a r e n s hand..!

La Bibliofille

onsdag 22 december 2010

Det händer sig en morgon, då midvinterdagens köld är hård...

att snön ligger vit på taken och skimrar vackert i vintersolen. Genom ett fönster syns, som i en tavla, mot en fond av snö och skog, en kyrka och dess stora julgran. En Man, god som Tomten själv, lufsar sakteliga genom rummet fram till en fårfällsomsvept fåtölj, lägger fötterna bekvämt till rätta i höet bakom en kälke och ett par rödvita barnskridskorna, tar på sig Sin Pappas Gamla Glasögon (han hittade inga andra hemma), slår upp första sidan i Viktor Rydbergs dikt Tomten och läser:

- Midvinternattens köld är hård, stjärnorna gnistra och glimma... 

Mot väggen spelar konstnären Harald Wibergs bildliga magi förbi i takt med Mannens, god som Tomten själv, djupa och milda stämma. En lätt beröring på axeln, ett leende, en viskning:  - Det ser likadant utomhus som på bilderna, har du sett det..? Ja, det S E R verkligen likadant ut utomhus, med det tjocka lagret snö över träden, granarna. Bara ljuset som skiljer... Midvinterdag istället för -natt.
I Dikten, i älsklingsstrofen!, går Tomten till visthus och redskapshus, stall, fårstängslet, hönshus. När han kommer till Karo i hundboet, till Karo som är så god vän med Tomten!, blir sikten lite suddig i kanten, det kommer en tår i vägen,  för att det är så fint alltsammans, med alla djuren, med hunden och Tomten. 

Karo i hundbots halm mår gott,/ vaknar och viftar svansen smått,/ Karo sin tomte känner,/ de äro goda vänner.

Så tassar i Dikten Tomten in till Husbondfolket det kära och i verkligheten, i rummet med den fårfällsomsvepta fåtöljen, höet, kälken och de rödvita barnskridskorna, rusar Tanken Hem, till ett barnsligt hopp om att det också där, precis som i Dikten, finns en Tomte som ser om, tittar till under de köldhårda midvinternätterna, känner på alla låsen, klappar om Kisse som vaknar då Tomten smyger för att se så att det soves tryggt och gott i Huset.

- Tyst är skogen och nejden all, livet där ute är fruset...

... läser Mannen, god som Tomten själv, och lockar tillbaka till rummet med den fårfällsomsvepta fåtöljen, höet, kälken och de rödvita barnskridskorna, till fönstret med kyrka och julgranen, till de snötyngda träden där utanför. Igen verklighetens och diktens samstämmighet:

Tyst är skogen och nejden all, livet där ute är fruset.

Midvinternattens köld blir återigen hård, och stjärnorna gnistra och glimma. Alla sova i enslig gård, nu gott intill morgontimma. Månen sänker sin tysta ban, snön lyser vit på fur och gran, snön lyser vit på taken. Endast tomten är vaken.

Endast tomten är vaken.

I rummet med den fårfällsomsvepta fåtöljen, höet, kälken och de rödvita barnskridskorna blir det så tyst, så tyst, som om det där vi är så många inte sutte en mänska. Mannen, god som Tomten själv, lägger ifrån sig Viktor Rydbergs dikt Tomten, greppar så gitarren, bryter tystnaden med  Stilla natt.

La Bibliofille

torsdag 16 december 2010

Doan Les Dubbelsängen i Chua och andra berättelser

Doan Le
Dubbelsängen i Chua och andra berättelser/Giuong doi xom Chua
Översättning från engelskan Anita Theorell
Bokförlaget Tranan
9789185133475

Vägen i den vietnamesiska författaren Doan Les Dubbelsängen i Chua och andra berättelser är anlagd i vardagsmylla, går över magisk realism och lätt science fiction, via berättelser som ligger närmare det klassiska människolivet, är fria från all form av övernaturlighet. Ändå finns det något av extra- eller suprarealism också i denna senare typ av berättelser såtillvida att dess sätt att skildra, berättarröstens positionering gentemot det framberättade, blicken, är så till den grad skärskådande och fördjupad att den tycks övergå i någonting sfäriskt högre. I novellen Kyrkogården tar de begravdas skelettbundna själar emot en nyanländ granne av högre dignitet och det tisslas och tasslas som aldrig förr i det levande livet; i Konsten att flyga är Kafka och hans Förvandlingen fonden till en berättelse om människor som i sin fåfänga kamp mot byråkrati och för en egen bostad förvandlas till flugor; novellen ? till gud är en anspråkslös och sorgligt stämd historia om den gamla och ensamma ungmön som älskat och begravt så många män, men aldrig får uppleva att bli älskad (vare sig andligen eller lekamensligt) tillbaka, vars oblida öde och förspillda kärlek beklagas av en medkännande berättare; i titelnovellen Dubbelsängen i Chua sörjer en kvinna från sin plats i sin och makens dubbelsäng ett äktenskap som nått vägs ände, minns, låter tankarna kretsa kring att hon och maken uppfattat sitt liv tillsammans på så vitt skilda vis, konstaterar att tilliten dem emellan gått förlorad, beskriver den smärta som uppstår när allting är över, men omtanken och ömheten fortfarande finns kvar; i Sesam upprepar sig Kvinnohistorien i desperat prostitution och våld som ett eko mellan Den Anklagade och Försvarsadvokaten; i Markfrågan får byråkratisk snedvridenhet och girighet en grym och tragisk konsekvens på ett personligt plan, som verkligen sätter sakens orimlighet i en tydlig dager; i Venus från Chua är huvudpersonen en tavla av en vacker kvinna, narrativa cirklar sluts å det fröjdefullaste och man tvingas konstatera skönhetens förgänglighet; Guots kärlek gestaltar en kärlek trogen som en hunds; i Dubbelgångaren används Klonen som ett redskap i den litterära konstens tjänst och aktualiserar, liksom Sesam, större tankar om Olycklighetens fortplantning och nedärvelse.
Den röst som Doan Le skänkt åt Berättaren i Dubbelsängen i Chua och andra berättelser  är underbar och läkande att vara i, vänlig, lågmäld och klar och det framberättade är avskalat och koncentrerat, så att prosan i sin helhet tycks sväva strax ovanför sidan. Det finns någonting av en muntlig berättartradition hos rösten som gifter sig vackert med såväl novellernas samhällsproblematiska teman - som av detta får ett såväl poetiskt som existentiellt djup och befrias från den torrhet som är en risk som politiserande skönlitteratur löper stor risk att vidhäftas av -, som med science fictioninslagen, som liksom avförfrämligas, neutraliseras och sant intregeras i handlingen på ett trovärdigt sätt.
De både smeker och slår, novellerna i Dubbelsängen i Chua, för rösten är ju så öm och välmenande i alla sina riktningar, men ödena som skildras så grymma och hårda att de får torson att kompulsivt dra sig samman i en existentiell medkänsla när de erfar denna tonens och innehållets kollission. Doan Le har smidigt och skickligt kringgått de fällor som detta mer sentimentala anslag kan gillra, håller hoten från sökthet och sensationslystnad stångna och förmår istället framställa sina novellöden som några av Livets de facton.

La Bibliofille

onsdag 15 december 2010

Inter artes - Supra fines: Barn är inte till salu

Sveriges Radios, Sveriges Televisions och Radiohjälpens kampanj Musikhjälpen: Barn är inte till salu vari det bland annat genom radiolyssnarnas låtönskningar insamlas medel att bekämpa Handel Med Barn rör mig. Den rör mig så mycket att jag ej blott skickar ett sms med ett belopp, ett namn på en artist/grupp, en låttitel och en motivering till valet av de båda senare, utan också med en nacksving golvar alla Jantemonster som från huvudflankerna väsa om förhävelsen i att bloggledes, ergo offentligt, gå ut med välgörenhetsidkan. Talk to the hand! säger jag innan jag kopplar grepp i Jantes inferno [!]. Det är inte mitt personliga inknappande av ett belopp, ett namn på en artist/grupp, en låttitel beledsagat av en motivering till valet av de båda senare som är grejen, det är ju själva möjligheten att i sitt eget högst anspråkslösa offentliga forum kunna uppmärksamma och hedra och vidaresprida ordet om Den Goda Saken som är det fina i kråksången, som är intressant och viktigt.
Vilken låt önska för att få in maximalt av litteratur i själva önskningen? Med motiveringen Det finns ingen låt som vet att så väl förena musiken och litteraturen som just denna! önskade jag U2:sThe Ground Beneath Her Feet (från soundtracket till filmen Million Dollar Hotel), vars text så gott som rakt av (minus frasen She was my ground, my favorite sound, my country road, my city street, my sky above, my only love, and the ground beneath my feet) är hämtad ur Salman Rusdies superba och makalösa roman med samma namn, är romangestalten Ormus Camas veklagan över sin älskade Vina Apsara:

All my life, I worshipped her
Her golden voice, her beauty's beat
How she made us feel
How she made me real
And the ground beneath her feet
And the ground beneath her feet

And now I can't be sure of anything

Black is white, and cold is heat
For what I worshipped stole my love away
It was the ground beneath her feet
It was the ground beneath her feet

Go lightly down your darkened way

Go lightly underground
I'll be down there in another day
I won't rest until you're found

Let me love you true, let me rescue you

Let me lead you to where two roads meet
O come back above
Where there's only love
And the ground beneath her feet
And the ground beneath her feet 

***

Tanken på vad som kan åstadkommas med min peng får det att jubla lite i magen på mig, någon kan få börja skolan för att jag skickar ett sms, få lära sig räkna och S K R I V A och L Ä S A! Tänk, det finns en ytterst mikroskopiskt minimal yttepytteliten, i stort sett obefintlig chans att Den Lilla Unge som slipper ur sitt olycksöde som barnsoldat eller husslav eller prostituerad, eller vad annat osägligt det nu kan vara, med hjälp av just  M I N peng blir F Ö R F A T T A R E och skriver en R O M A N som jag sedan läser och kanske till och med tycker alldeles fasligt mycket om. Inte för att det inte vore fantastiskt nog att Den Fina Ungen bara fick börja skolan och sedan kom att få ett vanligt, rimligt kneg och kunde försörja sig under humana omständigheter, men ändå... Tänk..!

La Bibliofille

tisdag 30 november 2010

Femtiofem i våld

Du côté de chez On Word Arts, bara för att det då och då är roligt att svara på frågor om sig själv.

1. Favoritbok i barndomen?
Margret Reys Pricken. Min första kanin döptes efter den boken.
 
2. Vad läser du just nu?
Sent i november plus en jag just står i begrepp att välja ut.

3. Vilka böcker har du reserverade på biblioteket?
Inte en enda i praktiken, men i teorin är listan hur lång som helst.
 
4. Dålig bokvana?
Befinner mig i tanken i nästa bok långt innan jag läst ut den jag har för handen.

5. Vad har du för tillfället hemlånat från biblioteket?
Ingenting.

6. Har du en läsplatta?
Icke.

7. Föredrar du att läsa en bok åt gången eller flera på en gång (slalomläsning)?
Ibland är redan en mer än jag kan hantera.
 
8. Har dina läsvanor ändrats sedan du började blogga?
Den postläsliga textbearbetningsprocessen har absolut genomgått en smärre revolution.

9. Sämsta boken du läst i år?
Den jag minst av alla förmått uppskatta är Pascal Merciers Nattåg till Lissabon.

10. Bästa boken du läst i år?
Herta Müllers Redan då var räven jägare eller Steve Sem-Sandbergs De fattiga i Lodz eller Sofi Oksanens Utrensning eller Alexandra Kronvists Dessa trakter. Kan omöjligt välja.

11. Hur ofta läser du utanför din egen bekvämlighetszon?
Om med bekvämlighetszon menas böcker man läser mer för att man måste än av hjärtats lust så sker det oftare än jag skulle önska, men tillräckligt sällan för att det ska vara okej ändå.

12. Vilken är din läsebekvämlighetszon?
I det med lust valda.

13. Kan du läsa på bussen?
Ja, tack och lov.

14. Vilken är din favoritplats att läsa på?
Framför braskaminen eller intill vedspisen.

15. Vad anser du om att låna ut böcker? Regler?
Lånar bara ut om jag är bortom alla tvivel övertygad om att få tillbaka.

16. Viker du hundöron i dina böcker?
Nej, det är den enda typen av hundöron som jag inte gillar.

17. Skriver du någonsin i bokens marginaler?
Njae, oftast märker jag bara ut goda citat och passager med ett streck.

18. I studierelaterade böcker då?
Det hände ganska ofta när det begav sig. Vill jag minnas.

19. Vilket är ditt favoritspråk att läsa böcker på?
Svenska.

20. Vad får dig att älska en bok?
Kan inte annat än citera On Word Arts som formulerar det med en sådan ackuratess: Språk, stil och känsla. Lågmäldhet brukar också vara klädsamt.

21. Vad inspirerar dig att rekommendera en bok?
Att någon ber mig.
 
22. Favoritgenre?
Förtjuses väldiga av magisk realism.

23. Genre du sällan läser (men önskar att du gjorde oftare)?
Biografier och lyrik.

24. Favoritbiografi?
David Bellos Georges Perec - A Life in Words

25. Har du någonsin läst en självhjälpsbok? 
Det har jag säkert, men ingen jag kan komma på i stunden.

26. Favoritkokbok?
Annas mat

27. Mest inspirerande bok du läst i år (fakta eller fiktion)?
De fattiga i Lodz.
 
28. Favoritlässnacks?
Gröna och gula russin

29. Nämn ett fall där hypen förstörde din läsupplevelse? Hyper får mig oftare att gå miste om läsupplevelser än förstör dem.

30. Hur ofta håller du med kritikerna angående en bok?
Läser ytterst lite kritik, just på grund av att det av recensionerna (åtminstone de i dagspressen) sällan framgår vad recensenten tycker, och om det för en gångs skull gör det, så framgår oftast inte riktigt tydligt varför.

31. Vad tycker du om att ge bra/dålig kritik?
Har ingenting emot att göra vare sig det ena eller det andra så länge jag känner att jag förmår motivera varför på ett begripligt och rimligt vis.

32. Om du kunde läsa på ett främmande språk, vilket skulle du välja?
Rumänska. Japanska vore fräsigt också.

33. Mest skrämmande/hotfulla bok du någonsin läst?
Les bienveillantes, Jonathan Littell.
 
34. Skrämmande/hotfull bok du inte vågat påbörja?
Ingen.

35. Favoritpoet?
Till min stora sorg är jag bedrövligt lyriskt obevandrad, men jag tycker mycket om Kristina Lugn och Pär Lagerkvist.
 
36. Hur många böcker brukar du ha lånade från biblioteket samtidigt?
Sedan jag gav upp min tidsoptimism blir det oftast bara en.
 
37. Hur ofta brukar du återlämna böcker till biblioteket olästa?
Sedan jag gav upp min tidsoptimism lämnar jag alltid tillbaka utläst.

38. Vilken är din favorit bland fiktiva karaktärer?
Gaspard Winkler i Georges Perecs La vie mode d'emploi. Eller Momo i La vie devant soi.

39. Vilken är din favorit bland fiktiva skurkar?
Humbert Humbert i Vladimir Nabokovs Lolita.

40. Vilken sorts bok tar du mest sannolikt med dig på semestern?
En som motsvarar kriteriet "lättläst, men med substans".

41. Det längsta du har varit utan att läsa?
Det kan ha gått sorgliga månader utan bok, fast då med serietidning.

42. Nämn en bok du inte kunde/ville avsluta?
Odysseus, James Joyce. Körde fast på sidan etthundratio tre gånger, först på fjärde försöket lyckades jag komma vidare och avsluta.

43. Vad distraherar dig lättast då du läser?
Katten, svårt att läsa när han står i boken.

44. Bästa filmatisering av bok?
Adrian Lynes Lolita.

45. Sämsta filmatisering av bok?
Ingen av de jag sett har varit så dålig att jag lagt den på minnet som den sämsta. 

46. Den största summa pengar du spenderat i en bokhandel på en och samma gång?
Både en och två lusentappar brukar få vingar under bokrean...

47. Hur ofta skummar du igenom en bok innan du läser den?
Aldrig, möjligtvis kan jag läsa de inledande raderna eller något enstaka stycke mitt i för att göra mig en bild av hur boken är skriven. Och så kollar jag illustrationer och fotografier ibland.

48. Vad får dig att sluta läsa en bok mitt i?
Förutom döden endast insikten om att tiden och omständigheterna inte är de rätta för mig och boken.

49. Har du dina böcker organiserade?
Inte mer än att de står i alfabetisk ordning och att foliantformaten står på en plats för sig.

50. Föredrar du att behålla dina böcker eller ge bort dem efter att du läst dem?
Behålla om jag tycker om, ge bort om de inte var min likör.

51. Finns det böcker du undviker?
Ja, jättejättemånga, av olika, mer eller mindre rimliga skäl.

52. Nämn en bok som gjorde dig arg?
Djurförsök, Ingrid af Trolle.

53. Nämn en bok du inte trodde du skulle gilla men gillade?
Daniel Åbergs Vi har redan sagt hej då.
 
54. En bok du trodde du skulle gilla men inte gillade?
The Sorrows of an American, Siri Hustvedt.

55. Bästa skuldfria nöjesläsningen?
Barnlitteratur, särskilt bilderböcker.

La Bibliofille

måndag 29 november 2010

Monika Fagerholms Glitterscenen

Monika Fagerholm
Glitterscenen
Albert Bonniers Förlag
9789100116033

När jag läser Glitterscenen, som jag tog mig an efter att ha förälskat mig hopplöst i Monika Fagerholm då jag såg henne i Sveriges Televisions Sommarpratarna, är det som om jag blickar in i ett ständigt natt-, höst- och vintermörker: oavsett om Texten berättar om dag, solljus, värme, vår, sommar, är det för mig alltid svart, kallt, rått och blött i Glitterscenen. Blir så för att stilistiken manar till det i växlande mellan de dominerande presens, också det historiska, och perfekt, uttryckandes det bestämt avslutande. Och invid lösryckta, grammatiskt ofullständiga meningar som får texten att mumla, stint stirrandes framför sig. Det är så jag ser Berättaren i Glitterscenen, som någon som sitter i ett stugkök, med händerna knäppta framför sig bland de torkade brödsmulorna på köksbordets rödvita vaxduk, orörlig, med blicken fästad på en punkt långt bort, fjärran fönstrets utsikt över landskapet. Så associativt är berättandet att det vore som stammar det från Någon som liksom tömmer sig på erfarelser och information, ur Någon vars sinne är lätt sargat, vridet, ohämmat, av skyddsliga skäl paradoxalt nog vinklat mot tillvarons mer ödesmättade och ohöljda, svarta sidor, som eggas av att ha fri lejd till Döden och Mörkret. 
Tankarna går till Selma Lagerlöf, trots att likheterna med Monika Fagerholm och hennes Glitterscenen måhända alls inte särdeles stora, hos den senare finns inte den magiska realismen, snarare är den bakomliggande bild hon ger av människosjälen och -psyket närmast empiriskt fallstudieartad, symptomatisk för berättelsens bakgrundstrauman, och besitter inte den berättarröstens nyktra och uråldersvisa ton som är Selma Lagerlöfs signum, men effekten är densamma, den inverkan Texten har på sin åhörare; det trollbindande, uppslukande, insugande. Så finns det också mycket av ett äldre, mer traditionellt berättande i Glitterscenen: gåtfulla omkväden och repetitioner, mystiska ord, fraser, historier och inte minst teman som ständigt återkommer; platser med namn som Glitterscenen, Vinterträdgården, Kusinhuset; romangestalter som vid sidan av sina rätta namn också äger mer sägenomsusande benämningar - Dödens ÄngelDen Amerikanska Flickan [högst densamma som i den Augustbelönade romanen!], Pojken i skogen, Syster Blå, De Tre Fördömda, Barnet Fluorescent, Flickan från Borneo;  talismanska ting som ansiktsmasken, silverskorna, replikboken; intertexten som är folkvisan Och flickan hon går i dansen, vars första vers utgör Glitterscenens själva undertitel, och inte minst ligger till grund för hela romanens struktur, till vilken följande mening, uttalad av centralfiguren Doris Flinkenberg blott några veckor innan hon tar livet av sig, blir en metakommentar: Folkvisan har många verser, det händer samma sak i varje. Om och igen. Ett sådant annorlunda sätt att se på tiden (73).   En serie kritiska avtryck i historien som återkommer, liksom tas om,  repeteras, har sin verkan, sjunker under ytan för att så ånyo göra entré och förvandlar Tiden till en synkron på väg i alla tänkbara färdriktningar, som en stilla explosion, ur vilken ingenting försvinner, utan tvärtom ständigt finns kvar, nedärvs.
Fonden för den berättelse som är Glitterscenen är allt annat än en glitterscen, men likafullt är detta Monika Fagerholms senaste roman en förunderligt skön skapelse, och därtill också, så motsägelsefullt det nu än känns att bruka ordet i förhållande till den kontext det beskriver och till det sätt varpå kontexten beskrives, outsägligt sympatisk. Minnesintagande, hjärtinvasiv. Alla Glitterscenens människor, hur vidöppet är det inte in till deras gränslöst skräckslagna och kantstötta - men rimliga, så rimliga! - små hjärtan och huvuden, och ändå är deras isolation i historien så stor, så stor. . Kanske är det deras sammantagna behov till meddelsamhet som tagit gestalt och slagit sig ned i stugköket, med händerna knäppta framför sig bland de torkade brödsmulorna på köksbordets rödvita vaxduk,  blivit sittande orörlig, med blicken fästad på en punkt långt borta, fjärran fönstrets utsikt över landskapet.

La Bibliofille

fredag 26 november 2010

Om en vinterkväll en Inte Så Mycket Läsande

Ni försummas, Läsare kära. Försonande skäl finnes, ändock hoppas jag kunna iakttaga skärpning, nu när landskapet är insvept i vitt snötäcke, fönster upplyses av stakar och stjärnor och det naturligaste i världen är att ihopkrypa med en god bok beledsagad av en hoper värmeljus, en kopp te och ett fat pepparkakor (helst skurna och med mandel i!). Efter att under hösten bara ha läst en ynka stund om aftonen eller över lunchtallriken längtar jag nu efter långa stunder, timmar, med läsning och tänker mig att helgen nog är en god tid att starta med detta, nystarta.
I afton uppdök i tanken En God Vän som vid denna tid på året, då november drar sina sista suckar, alltid läser Tove Janssons Sent i november. Den vanan är väl värd att anamma/låna/stjäls tänker jag mig, omläsning, hemvändande då och då, - inte blott till Mumin, utan till Georges Perec, Clarice Lispector, Hjältarna! - fasta punkter i en lästillvaro där det annars, flackas och slukas, inte alltid med önskvärd lust, eller ens eftertanke. Mumin torde i all vemodig, oskuldsfulla, svärtade finurlighet kunna  - högst välbehövligt, tvenne arteakter väntar på sin tur att salongsligen omskrivas - samla tankar och läka andra splitterskador...

La Bibliofille

torsdag 11 november 2010

Sofi Oksanens Utrensning

Utrensning (Puhdistus)
Översättning Janina Orlov
9789100123956

Historien om Aliide och Zara - den ena ett sovjetoffer som av kärlek förrådde sin egen syster, den andra en flicka från Vladivostok som drömde om att bli läkare, men slutade upp som prostituerad och drogberoende i Berlin - börjar med En Fluga, En Fluga i Aliides stuga ute på den estniska landsbygden. En vämjelig, vidrig Spyfluga som vill lägga ägg i köttet i Aliides kök och den måste motas bort. Där har Sofi Oksanen mig, vid den där introducerande flugjakten i Utrensning. Jag tycker om den scenen, finner den i sin kontrast mellan den (vid en första anblick) idylliska miljön och det råa och ohöljt naturalistiska, det som tilltalar mitt mest primitiva varande, eggande.
Flugan, ja. Av stor symbolisk signifikans för hela romanverket är den, bilden av Aliides kamp mot Flugan. Den genomsyrar berättelsens tidsspann, i alla tider och överallt äggläggande Flugor att mota i köksdörren: Sovjet i Estland, Tyska Torskar som håller unga flickor som Zara från Vladivostok som sexslavar, Sexköpare, Det Onda Samvetet för Flugor som, med berått mod eller av oförmåga, inte bekämpats. Alltid rosrubbande och kittlande flugben och äggläggning i sinnesfriden, det störande, Övergrepp: om inte en faktisk fiende, så en syster med större dragningskraft, en omöjlig kärlek där Aliide själv blir Flugan, då hon försöker inta en man som älskar och tillhör någon annan, vill lägga kärleksägg i hjärtat på någon som värjer sig, viftar, motar, inte vill ha de där kärlekskranka flugäggen i sitt kött; Zara från Vladivostok som oombedd, oönskat tar sig in i Aliides liv, får hennes historia att upprepa sig. Alltid och ständigt Övergreppen.
Jag tycker om att tänka på Den Vämjeliga, Äckliga Flugan som Textens Nav och Motor, på att det är den som surrar fram genom berättelsen, delar upp intrigen, dikterar händelsernas ordning, flyger än till Den Estniske Bondens dagboksanteckningar i fyrtiotalets Estland, än till ett hyresrum i nittiotalets Vladivostok, till Aliide på den estniska landsbygden både då och nu, och så till den prostituerade Zara i Berlin tidigt nittonhundratal. Flugan berättar vad den ser genom sina facettögon, är berättaren i Utrensning tänker jag och uppfylls av en den märkligaste lust. Att den instans som med sylvass klarhet, oförskönat och svärtnära, men därför inte förutan misskund och empati, skulle vara den Fluga som tagit sig in i Aliides stuga! Flugans facettögon och deras rörelser som själva källan till Tilltalets nyansrikedom och de momentana warpningarna mellan lynnen som är nuets försvarsposition och det tidsliga avståndets smekande, läkande ömhetFlugans artfrämlighet vis-à-vis människan som nyckeln till varför romangestalterna inte lockar till positionering, till  att inrangera dem som vare sig offer eller förövare, till att avståndet mellan Det Framberättade och Den Framberättande känns så perspektiviskt vitt. Jag  känner ett oemotståndligt begär till Utrensning när jag tänker på att jag, då jag är i romanen, vid sidan av Den Vämjeliga och Äggsjuka Spyflugan i Aliides estniska torp förvandlas till inte stort mer än en Fluga själv, en inkräktare i romanvärlden!
Dagarna med Sofi Oksanen, med Utrensning, har varit våndans och frustrationens dagar. Med Sofi Oksanen, med Utrensning, villes inte arbetet, inte sömnen, inte maten, inte något av det som ett enkelt och litet liv vanligen fylles av, allt jag önskade var häftningens mjukhet i hand, att som en Läsfluga få vara i och med Den Suveräna Texten, en av De Bästa. Sällan inträffar litterära möten av detta passionerade slag,  därför villes inte heller separation från och avsked av Utrensning, därför hamnar kommande litterära bekantskaper  skällöst i skugga, uträknade på förhand. Hjärtat slår Oksanen..! Oksanen!

La Bibliofille

tisdag 26 oktober 2010

Jonas Karlssons Den perfekte vännen

Om den oroande känsla  Jonas Karlssons Den perfekte vännen väcker i mig tänker jag först att den kommer av ett slags föreställning om någonting gränsande till det ofullkomliga, tarvliga, oskickliga (janteska tankar om att en skomakare skola bliva vid sin läst och skådespelaren vid sin scen uppfyller mig) och lite småpretto, men får strax  erkänna att herr Karlsson istället i sin på Det andra målet följande novellsamling istället med en oskuldsfull  men icke desto mindre retfull fjäder är och pillar på själsdomäner man helst låter vara, inte så gärna gör entré i. Detta med den söderbergska obotliga ensamheten och det camuska främlingskapet, ånyo, barriärerna mellan människor som novellerna gestaltar: om den hårfina gränsen mellan samförstånd och skepsis, fientlighet même, om hoppets och övertygelsens utflykt till högre sfärer i de sociala hierarkierna, om uddahetens provokation, om linjen mellan vara och icke-vara, om huruvida kollektivets sanningar går före individens, om individens utrymmestagande i gruppen, om den erfarenhetspräglade perceptionen, om förställningens fängelse och brottet mot konvenansen som en oförklarlighet, om det tysta samförståndet, om vänskap mellan främlingar och främlingskap mellan vänner, och om foglig men någonstans ändå djupt motvillig underkastelse under en bossig och förgivettagande dominans.
En den lättaste förskjutning och åtskruvning och återigen åtskruvning av de högst ordinära kontexter och miljöer som texten avstampar i och man fylls av Den Där Vämjelsen och Det Där Obehaget och Det Där Totala Igenkännandet inför lakunerna, rämnorna, revorna i den mänskliga samvaron, interaktionen, inför erkännandet av hur lite det krävs för att Den Där Fientligheten ska uppstå och som en mörkgrå dimma sprida sig i utrymmet mellan två personliga sfärer mellan vilka det tidigare löpt som en autostrada – eller i alla fall en liten skogsstig – av enighet och överenskommande och annat vänskapligt och medmänskligt. Och som en gestaltning av detta förhållande, av dessa ögonblick då man medvets om en förändring i de mellanmänskliga stämningarna, varseblir att man som människa just i stunden är en ö, står som den främmande eller den förfrämligande, dyker Namn upp – Håkan Larsson, Magnus Gabrielsson – som markörer, som något bekant men som i helheten inte går att inrangera, uppmåla som enskild gestalt med en övergripande sammanbindande funktion, utan som en symbol för just Ögonblicken, Stunderna då tiden liksom stannar och lakunen identifieras.
Det finns ingenting av det sociala spelets komplexitet i novellernas stilistik, i meningarnas utformning och i ordvalen, där råder rakhet och enkelhet, och tonen är tillbakalutad och avspänd, har inget alls av den Hufvudstadspretentiositet som i förstone fruktades. Den perfekte vännen  är sant god, har ett understundom svårbekämpat sidvändarsug, hör till den typ av bok man vill ha i händerna de stunder då man känner för någonting underhållande och lättsmält, men välskrivet och med substansS C H Y S S T litteratur.

La Bibliofille

tisdag 12 oktober 2010

Stig Dagermans Tysk höst

Stig Dagerman
Tysk höst
Norstedts förlag
9789113023144

Obegripligt att det publicerades i kvällspress när det begav sig, åtminstone om man betänker den texttyp som förekommer i dylika blad numera (samt i den litteratur som författas av de som skriver i bladen). Ett mått på hur somliga ting förändras till det sämre, tänker jag förbittrat, begrundande Stig Dagermans Tysk höst.
Femton texter om en ung svensk författares tillika journalists - Stig Dagermans - iakttagelser i efterkrigets Tyskland, femton trollbindande, magiska texter med en stilla om än okuvlig magnetism. I dem finns ingenting av vår tids skjutjärnsjournalistik, effektiva knapphändighet, faktakompakthet och stavfels- och särskrivningsbemängda hetsprosa. Han färdas från plats till plats, står en tid stilla och bara ser på bedrövelsen, tar till sig de sönderbombade sceneriernas trasighet, låter känslotentaklerna långsamt treva över det sinnena tar in, sluter bröstkorgen om erfarelserna för att så blanda dem med det bläck varmed reportagen nedtecknasMen viktigare än bilderna av ett efterkrigets Tyskland vad det krasst fysiska tillståndet anbelangar är hur Stig Dagerman både fångar upp och för vidare också själstillstånden med en sådan ackuratess och tydlighet, som om han mer än skriver ned vittnesbörd och återberättar, verkligen bildligen gestaltar, som om vore hans text fotografisk, och inte blott avbildande en yttre tillvaro, utan högst påtagligt också en inre.
Det vore både enkelt och lockande att låta Myten Stig Dagerman kasta långa, långa skuggor över texterna, och tillskriva texternas immanenta, starka emotionella laddning skribenten själv, betrakta den som ett uttryck för Diktarens känslighet, och på så vis förklara storheten i Tysk höst med en journalistisk objektivitet som fallerat, inte genomgående förmåtts upprätthållas,  med en metaromantisering? När det både är möjligt och mer sannolikt att betrakta Tysk höst som objektiv journalistik in extremis, där de sinnesstämningar som dunstar fram ur texterna och bildligen förmörkar sidorna likt fukt en betongvägg alls inte en följd av skribentens oförmåga/ovilja att ställa sitt subjekt åt sidan, utan istället är det tyska folkets sinnelag denna tyska höst, som dominerar texten, att den latenta berättelsen - bakomtextliga pulsationer av vemod, sorg, oförstående, svindlande insikt, uppgivenhet, lugn, likgiltighet, ilska, frustration - är en del av reportagen, helt avhängiga av den som såg, hörde och höll i pennan, till läsaren förmedlade lika ordlöst och tyst som en gång mellan det tyska folket och den unge svenske journalisten?
Det är texter att njuta av, så njutbara och sköna att förekomsten i (om så fyrtiotalets) kvällspress och katalogsignumet Kfa accepteras blott med svårighet. Kan journalistik vara, är den såhär ibland, idag? God och läsbar, kvalitativ? Om ja, var finner man den?

La Bibliofille

fredag 8 oktober 2010

Enfin!

Skulle hellre sett den utgiven på bokförlaget Tranan, men begär den likafullt, också i AB:skt våld
La Bibliofille

torsdag 7 oktober 2010

Steve Sem-Sandbergs De fattiga i Łódź

De fattiga i Lodz
Steve Sem-Sandberg
Albert Bonniers Förlag
9789100122669


Samla tankarna kring De fattiga i Lodz. I ord ge uttryck för Bokens (ordet roman får mig i detta fall att skygga) storhet, finna meningar och formuleringar med vilka för Er framhålla dess konstfullhet, skönhet, brutalitet - som döda flugor ramlar de ner, dessa substantiv - alla lika tomma, fåniga och krusidulliga inför Ämnet: Förintelsen.
Redan där, i ämnet, befäster Texten sig som någonting av extraordinär betydelse, inskriver sig i en symbolisk laddning som får mig att möta den med större respekt och aktning, med mindre misstrogenhet än vanligt. Portarna är vidöppna och jag tillåter mig att intas av textmassorna utan att göra minsta motstånd. Jag vill bli berättad för och De fattiga i Lodz har allt att berätta, alla dessa historier, alla dessa öden. Det historiska faktumet Lodzghettot - fiktionen De fattiga i Lodz som fiktion: fissionen dem emellan föder en sanning in extremis, en oavvislig. Att avfärda som påhitt och Författarens fantasifoster ens bitvis gör sig inte, går inte, för det skrivna vill man inte på något vis ha oskett, hur vidrigt det än må låta. Nog är det Skulden som lever rövare, Skulden och Ansvaret som säger att detta är den enda ingången till att närma sig till att snudda vid den mer än flortunna flik av förståelse som är möjlig för oss som kommer efter, vi som inte kan ramla ner i djupet, men som bör stå vid avgrundsranden och hissna, yrslas, skygga då tillfälle ges, både av vördnad och  för erinran och lärdom.
Vördnad, ja. Det är med vördnad, aktning och ömhet Steve Sem-Samberg hanterat Lodzbornas Ghettokrönika, Bokens själva grundval ur vilken alla de fattigas i Lodz berättelser springer. Besynnerligt att det går att berätta om skräck och fasor och misär och lidanden och vanvettiga missförhållanden och idioti och grymhet med den ömhet som De fattiga i Lodz har. Kanske går det att så göra om man lägger det i stadgande ram, i en språkform som understundom andas rigorositet och organisation, ordning och inrutning, känslofrånslagenhet nästan? Förunderligt detta, hur en form, ett språk, ett tilltal, en position kan få en verkan som besitter de diametralt motsatta egenskaperna. Kanske handlar det, i det fall antitesen fungerar, så att säga går åt rätt håll, om att lämna fri sikt, om att förevisa, om Författaren att sträcka ut en hand med vilken rikta Läsarens blick åt önskat sceneri och sedan låta allt ske för sig självt, gå ur vägen för läsaktens, läsartens alla projektioner och utväxlingar.
De fattiga i Lodz: oglömbar och oförglömlig litteratur, av vart upptänkligt skäl. För ämnets skull, för språkets klanderfrihet och sömlöshet, för genomförandets konsekvens, för den alltigenom lika hissnande höga och bråddjupt störtande stilistiska nivå och, mest av allt, för en slutscen så djävulsk och ljuvlig, så öm och så grym, att det är ett under att inte hela världen går under, sönder, i och med den.

La Bibliofille

måndag 20 september 2010

Herta Müllers Redan då var räven jägare

Redan då var räven jägare (Der Fuchs war damals schon der Jäger)
Herta Müller
Översättning Karin Löfdahl
Wahlström & Widstrand
9789146220718 

Kan man tänka sig någonting mildare, något vackrare än Litteraturens tyska? Ansenliga mängder vatten har sipprat mellan stenarna sedan Herta Müllers Redan då var räven jägare och jag skildes åt - när kan det ha varit, i mitten av augusti? -, ändå har knappt en dag gått utan att jag för mig själv på försökt har mumlat romanens ursprungsnamn: Der Fuchs war damals schon der Jäger. Språket!
Det måste öfverhufvud börja med språket, måste kanske uteslutande ägnas åt det. Språket det i översättning mästerliga som är så tjusande att dess innehåll, det som språket ämnar beskriva, snudd på undgår mig helt. Jag virar in mig i dess pläd och njuter ohämmat.
Herta Müller bryter med ett språkligt konsensus som dikterar vilka ord som ska kombineras, passar ihop med vilka, ekvilibrerar i ordligt bildskapande, dekonstruerar all form av varande så till den grad att minsta föremål tillerkänns en organiskhet, en separat och av människan oberoende levnad - allting agerar, allting tycks höra och se. Ceaucescus Rumänien ett Underland, vart ting en Förtryckarens spion. Så död räven är lämnar den ändå i sin stumhet meddelanden, skvallrar om intrång och dolda ögon, jagar. Det är genom språket som romanens klaustrofobi, människans skeva tillvaro i den godtyckliga, nyckfulla regimens strupgrepp drabbar oss på den andra sidan fiktionen - Språket speglar Förtrycket. Människan fråntas sin subjektsroll, frånses i meningskonstruktionen, plats tar istället Tingen, de stilla och stumma, men alltjämt seende och hörande Tingen. Detta fria agerande med språket, de döda tingens besjälande, kontrasterar så maggropskittlande med den effekt som ett sådant förfarande får, den tunga, kvävande och dammiga filt som omsluter fiktionen när föremålen förlorar sin neutralitet, höjer sig över människorna:  
Och båda skedarna rör tills sockret smälter. (215)

Cigaretten glödde och åt sig snabbt in mot munnen. (221)
Men så, efter Skottet, efter Jag har älskat er som mina barn (231) är det som om människorna och allt sant levande yrvaket blinkar mot ljuset efter den bortryckta filten och börjar sträva tillbaka mot en större jämvikt. Texten domineras av Pigans dotter, Tvillingarna, Barnet, Katten, Städerskan, Banvakten och Långdistanslöparen, och solrosskalen, som legat och skvalpat som ett Regimens visitkort i toalettstolen, spottas symboliskt ut genom järnvägsstationens biljettlucka, genom vilken någon strax ska emotta en enkel biljett hem. Men Räven - barndomens  oskuldsfulla modersgåva  bliven säkerhetspolisens leverantör av stumma hot - som ligger i stycken i en skokartong - tassarna underst, så kroppen, svansen och, överst, huvudet - är fortfarande en jägare. Kanske som ett minne, ett ärr?

Herta, je t'aime..!

La Bibliofille

söndag 12 september 2010

Elegi över en död Engelsk Springer Spaniel med tack till Elvis Presley


When I was a lad and old Shep was a pup
Over hills and meadows we'd stray
Just a boy and his dog, we were both full of fun
We grew up together that way

I remember the time at the old swimmin' hold
When I would have drowned beyond doubt
But old Shep was right there, to the rescue he came
He jumped in and helped, pulled me out

As the years fast did roll, he grew old
His eyes were fast growing dim
And one day the doctor looked at me and said
"I can do no more for him, Jim"

With hands that were trembling, I picked up my gun
And aimed it at Shep's faithful head
I just couldn't do it, I wanted to run
I wish they would shoot me instead

He came to my side and he looked up at me
And laid his old head on my knee
I had struck the best friend that a man ever had
I cried so I scarcely could see

Old Shep, he has gone where the good doggies go
And no more with old Shep, will I roam
But if dogs have a Heaven, there's one thing I know
Old Shep has a wonderful home
Red Foley, Elvis Presley
 La Bibliofille

lördag 11 september 2010

Elegi över en död Engelsk Springer Spaniel med tack till en dalmatiner vid namn Blemie

 The Last Will and Testament of An Extremely Distinguished Dog

I, Silverdene Emblem O'Neill (familiarly known to my family, friends and acquaintances as Blemie), because the burden of my years is heavy upon me, and I realize the end of my life is near, do hereby bury my last will and testament in the mind of my Master. He will not know it is there until I am dead. Then, remembering me in his loneliness, he will suddenly know of this testament, and I ask him then to inscribe it as a memorial to me.
I have little in the way of material things to leave. Dogs are wiser than men. They do not set great store upon things. They do not waste their time hoarding property. They do not ruin their sleep worrying about objects they have, and to obtain the objects they have not. There is nothing of value I have to bequeath except my love and my faith. These I leave to those who have loved me, to my Master and Mistress, who I know will mourn me most, to Freeman who has been so good to me, to Cyn and Roy and Willie and Naomi and — but if I should list all those who have loved me it would force my Master to write a book. Perhaps it is in vain of me to boast when I am so near death, which returns all beasts and vanities to dust, but I have always been an extremely lovable dog.
I ask my Master and Mistress to remember me always, but not to grieve for me too long. In my life I have tried to be a comfort to them in time of sorrow, and a reason for added joy in their happiness. It is painful for me to think that even in death I should cause them pain. Let them remember that while no dog has ever had a happier life (and this I owe to their love and care for me), now that I have grown blind and deaf and lame, and even my sense of smell fails me so that a rabbit could be right under my nose and I might not know, my pride has sunk to a sick, bewildered humiliation. I feel life is taunting me with having over lingered my welcome. It is time I said good-by, before I become too sick a burden on myself and on those who love me.
It will be sorrow to leave them, but not a sorrow to die. Dogs do not fear death as men do. We accept it as part of life, not as something alien and terrible which destroys life. What may come after death, who knows? I would like to believe with those of my fellow Dalmatians who are devout Mohammedans, that there is a Paradise where one is always young and full-bladdered; here all the day one dillies and dallies with an amorous multitude of houris, beautifully spotted; where jack-rabbits that run fast but not too fast (like the houris) are as the sands of the desert; where each blissful hour is mealtime; where in long evenings there are a million fireplaces with logs forever burning and one curls oneself up and blinks into the flames and nods and dreams, remembering the old brave days on earth, and the love of one's Master and Mistress.
I am afraid this is too much for even such a dog as I am to expect. But peace, at least, is certain. Peace and long rest for weary old heart and head and limbs, and eternal sleeps in the earth I have loved so well. Perhaps, after all, this is best.
One last request I earnestly make. I have heard my Mistress say, "When Blemie dies we must never have another dog. I love him so much I could never love another one." Now I would ask her, for love of me, to have another. It would be a poor tribute to my memory never to have a dog again. What I would not like to feel is that, having once had me in the family, now she cannot live without a dog! I have never had a narrow jealous spirit. I have always held that most dogs are good (and one cat, the black one I have permitted to share the living-room rug during the evenings, whose affection I have tolerated in a kindly spirit, and in rare sentimental moods, even reciprocated a trifle). Some dogs, of course, are better than others. Dalmatians, naturally, as everyone knows, are best.
So I suggest a Dalmatian as my successor. He can hardly be as well bred, or as well mannered or as distinguished and handsome as I was in my prime. My Master and Mistress must not ask the impossible. But he will do his best, I am sure, and even his inevitable defects will help by comparison to keep my memory green. To him I bequeath my collar and leash and my overcoat and raincoat, made to order in 1929 at Hermes in Paris. He can never wear them with the distinction I did, walking around the Place Vendome, or later along Park Avenue, all eyes fixed on me in admiration; but again I am sure he will do his utmost not to appear a mere gauche provincial dog. Here on the ranch, he may prove himself quite worthy of comparison, in some respects. He will, I presume, come closer to jackrabbits than I have been able to in recent years. And, for all his faults, I hereby wish him the happiness I know will be his in my old home.
One last word of farewell, dear master and mistress. Whenever you visit my grave, say to yourselves with regret but also happiness in your hearts at the remembrance of my long happy life with you: "Here lies one who loves us and whom we loved." No matter how deep my sleep I shall hear you, and not all the power of death can keep my spirit from wagging a grateful tail.
Blemie O'Neill, Eugene O'Neills dalmatiner

La Bibliofille

fredag 10 september 2010

Elegi över en död Engelsk Springer Spaniel

Han sjönk ned bredvid [hunden] och tog hans huvud i sitt knä. Han smekte Beaumonts huvud och sa: "Följ Beaumont. Stilla Beaumont, min vän. Oyez à Beaumont, den tappre. Sakta, le douce Beaumont, sakta, sakta." Beaumont slickade hans hand men kunde inte vifta på svansen. Jägaren nickade åt Robin som stod bakom, och höll hundens blick med sin egen. Han sa. "Fin hund, Beaumont, tappre gamle Beaumont, sov gott, gamle fine hund." Sedan släppte Robins dolk ut Beaumont ur denna värld, för att löpa fri tillsammans med Orion och rulla sig bland stjärnorna.

ur Svärdet i stenen, T.S. White  (s. 138)
La Bibliofille