onsdag 21 november 2012

Ho hooo..?

Glädjen. Över att jag i min frånvaro kan vara med Er, ändå. Eller quand même, som jag skulle skrivit för länge, länge sen. Att man kan finna sin väg in i refugiet utan att jag räcker ut en hand. Eller snarare, att jag inte viftar med min utsträckta hand och flaggar med texter om böcker och litteratur, att jag liksom ersatt min egna hand med en skyltdockehand som spöklikt står rakt ut på Det Världsomspännande Nätet, som en relik över mer texttätduggande tider. Att Ni ids, vågar fatta den...

Fint att Ni finns kvar, att Ni hittar hit. Bomull-i-magen-givande. Ni kan väl vänta lite till, på mig? Jag ska bara...

La Not So Biblio-fille

(Senast lästa?

Text: Agneta Svensson
Bild: Jan Mogensen

samt

Illustratör: Marion Billet
Översättare: Suzanne Öhman

Önskas tankar om ovanstående så vet Ni var Ni finner mig...)

måndag 11 juni 2012

Det luktar litet barn här

Det luktar
litet barn här.
Det luktar
som av lakan,
täcken
och små svala
kuddar.


Det luktar
litet barn här.
Det luktar
spända kinder
liten mage
skrovliga små skinkor.


Det luktar
litet barn här.

Barbro Lindgren

La Bibliofille

måndag 7 maj 2012

Konstantin Paustovskijs Noveller

Noveller
Konstantin Paustovskij
Översättning Per-Olof Andersson
9789197740562 

Litteraturens dröm är att hamna inför En Text inför vilken man står som värnlös, med framskjuten bröstkorg, bakåtböjd nacke, öppen famn, alldeles avväpnad. För att det är så vackert att man bara vill just den texten och nästan är parat att ge upp all annan Litteratur, varje annan bok, för att den skönhetsupplevelse man just beviljats synts så total att utsikterna om överträffande måste vara omöjliga, att Detta är klimax (blott en lyckosam tidigare erfarenhet om annat, om flera, många avväpnande vackra textupplevelser, kan övertyga om annat). Tänk Er då såsom en ask med dylika drömmar, en samling texter av yttersta skönhet. Tänk Er då också att det på asken, som egentligen ju inte är en ask, utan istället en helt anspråkslös, tunn liten bok, står präntat: Konstantin Paustovskij - Noveller - Akvilon.
Någon sa om samlingen att de alla berörde henne på sitt sätt, ofta till tårar, och i detta kan jag inte annat än instämma - Paustovskijs noveller framkallar sannerligen, genom sitt lågmälda, vördnadsfulla, enkla språk och sin milda, ömma blick på de liv och omständigheter de skildrar en känsla som är så sorgesam att man lämnar var och en av novellerna med bitterljuv sorg och djup medkänsla i bröstet, nästan så att det vill sprängas. Och också, på något vis, respektfull, högaktande de omkvädna romangestalterna och det som händer dem. Har hänt dem. Ska hända dem. Jag känner mig inför dem som när jag en höst skulle rengöra fågelholkarna i mitt hem på jorden och fann en fågelunge som satt död i nästet, stel och förtorkad, med gapet vidöppet, uppenbarligen ihjälsvulten sedan Fågelfar och Fågelmor av säkerligen av högst tragiska (kanske katt-)skäl inte kunnat återvända med mat till sin telning. Som istället fick dö av svält, kanske köld med, där i holken på norrgaveln. Förfärligt, tragiskt, men också, oförklarligt nog, en smula vackert sorgligt.
Hur åstadkoms den, den där sorgesamma känslan, det där karaktäristiska Ryska Svårmodet om vilket det så ofta talas, inte minst i litterära sammanhang? Svaret i fallet Paustovskijs Noveller måste bli det, att Författaren med sin penna målar lika mycket som han skriver, åstadkommer de vackraste beskrivningar av miljöer, omständigheter, situationer, tider mellan textraderna, levande tavlor som man skulle kunna bli stående och begrunda i timtal. Och allting liksom besjälas:
På dagen hade vinden, ingen visste varifrån, fört med sig flockar av blöta utmattade vaktlar. De flög lågt och skevt i ösregnet och föll ner på taken i tusental, ner i sprickorna på de sjudande gatorna. Det strömmande vattnet spolade ut dem i havet, och vågorna spred ut de döda fågelkropparna på stranden som radband.
En skär flamingo föll ner på taket till teatern - den hade kommit med stormen från Coruh.
"Etiketter till kolonialvaror", s. 30
Vintern hade börjat regera över jorden, men vi visste att under den lösa snön, om man grävde undan den med händerna, kunde man fortfarande hitta friska skogsblommor, vi visste att elden alltid skulle spraka i ugnarna, att blåmesarna skulle stanna kvar hos oss över vintern, och vi tyckte att vintern var lika underbar som sommaren.
"Farväl till sommaren", s. 74
Nätterna var redan långa och tunga, som sömnlöshet. Gryningen dröjde allt längre, var alltid försenad och sipprade motvilligt in genom de smutsiga fönstren, där det fortfarande låg fjolårslöv, en gång höstgula, men nu multnade och svarta, på vadden mellan fönsterbågarna. "Telegrammet", s. 97
Den fond som är naturen, staden, har ett eget hjärtslag, är som en persona i sig, med en egen handling som pågår bak romangestalternas liv och öden, vilket ytterligare fördjupar sorgesamheten hos texterna, eftersom det säger någonting om människans litenheten på jorden, i tiden. All veklagan, all möda, all kamp - blott den tunnaste av ringar på vattnet, inte ens en skälvande sekund i Tidens långa evighet. Tiden som bara går och går, utan hänsyn tagen till Människorna, de stackars.
Ack och ve, så fåfängt jag kämpar med orden, med att rättvist beskriva Konstantin Paustovskij och hans noveller, dessa storartade stycken Litteratur. Upp ger jag, ämnar jag nu, efter att först ha riktat ett hjärtinnerligt Tack! till bokförlaget Akvilon, ett i underkastelse och imponans (eller vad det nu kan tänkas heta när man är imponerad) utbrustet Bravo! till Översättaren, den helt uppenbart lysande Per-Olof Andersson som översatt så väl att det övergår mitt förstånd att det inte är på originalspråk jag läser, och en tårögd, mycket rörd uppmaning till Er, Ni Läsare, att Läsa, fröjdas, drabbas!, nedlägga min symboliska penna, tystna...

La Bibliofille

söndag 15 april 2012

Karin Neuschütz Höns i trädgård

Drömmar. De tycks mig bli mindre storvulna med åren, liksom anta en mer jordnära, rimlig karaktär. Och just nu drömmer jag om Höns. Därföre Karin Neuschütz Höns i trädgård, inte nyutgåvan från innevarande år, utan den från tjugohundraett äri sig som en liten Höna som varsamt aktar sina små Kycklingar från livets faror, samtidigt uppmuntrandes dem i sitt utforskande av Den Nya Världen. Karin vill att Du förstår att Hönan, precis som hon utgår ifrån att Du tror och känner så hett, är det som kommer sätta pricken över Ditt trädgårds-i. Hon känner Din iver, att Du vill Höns med kropp och själ, men vill också att Du rannsakar Dig - till vad är Du beredd? Beskyddande håller hon Hönan tryckt mot bröstet sitt, vriden en smula från Dig som står där med förälskat utsträckta armar och inte annat vill än Höns och Egna Ägg. Hon ser Dig allvarsamt i ögonen och säger Dig att Hönan inte ska bli Din förrän Du läst Höns i trädgård från pärm till pärm och därefter kan säga säkert att Du inte avskräckes av det som däri förtäljes. Lika allvarsam, men uppmuntrande, säger hon att den som misströstar efter att ha läst alla råd och anvisningar ska tro på sig själv, och lita på att övning ger färdighet och mödan ger lön. Hon månar både om Dig och Hönan:
Vad väntar vi på? frågar du? Nu åker vi! Dina kinder lyser lika röda som tuppkammen som du för din inre syn ser skymta i trädgården. Du är beredd att omedelbart skaffa en flock. Då är det läge att nyktra till en smula. Begrunda innehållet i detta kapitel noga. Om du tar dig igenom alla punkterna ["Motiven", "Har du plats?", "Vad tycker grannarna?", "Tillstånd i tättbebyggt område", "Ansvar, regelbunden skötsel", "Gödseldoft", "Ovälkomna gäster", "Kan du slakta en tupp?"] utan att för ett ögonblick mattas i din hönslängtan , då har du säkert goda förutsättningar att lyckas med hönshållningen. Skulle du finna alla råd och anvisningar i resten av boken en smula övermäktiga, så betänk att fullfjädrad hönsskötare blir man först med övning. Du växer med uppgiften och den glädje du får av dina husdjur uppväger all möda. (22)
Utöver Dina egna hönsdrömmar lämnas ingenting åt fantasin i Höns i trädgård, Karin tar med all önskvärd tydlighet, å det mest pedagogiska och liksom från gräsroten, upp vad som åtminstone känns som allt man behöver veta för att ansvars- och kärleksfullt kunna ta hand om Höns. I kapitlet  "Lämpliga raser" upptas inte bara ett urval raser, utan också hur man bär sig åt för att välja ras, hur stort antal höns man ska ha, och om man ska välja vuxna höns, unghöns eller kycklingar; i "Hönshus, inredning och utegård" omtalar Karin med all önskad tydlighet hur man bygger ett hönshus, hur det ska placeras i förhållande till väderstrecken, hur det ska inredas, vilket värme- och ljusbehov Höns har, hur en utegård ska se ut och vilka förutsättningarna är om man önskar låta Hönorna gå fria ute i trädgården; i "Utfodring och daglig skötsel" genomgås Hönans matsmältningssystem, hur och med vad Hönan skall utfodras, hur man sköter om Höns rent generellt, hur man städar hos dem,  och hur man, om så tarvas, transporterar dem; "Parning, ruvning och kycklingar" sträcker sig från själva parningsakten via boplats, äggläggning, ruvning i rede i hönshus, ruvning i hönsbänk i köket, ruvning i maskin, ägg, födsel ända fram till uppfostran och uppväxt för att slutligen utmynna i ämnet inavel; i "Hälsa och sjukdom" förklarar Författarinnan hur en frisk Höna ser ut, vad man gör om Hönsen blir sjuka, hur man förebygger sjukdom, ett antal sjukdomar, ohyror och olater listas och beskrivs och slutligen får vi veta hur man gallrar ut och slaktar Höns, hur man plockar och rensar dem; i "Höns förr och nu", det sista kapitlet i Höns och trädgård höjer Karin blicken från hönsskötselns alla praktikaliteter och detaljer för att istället genomgå Hönans historia, berätta om tamhöns i Norden, om hönsindustrin, om ekologiska höns, om småskalig hönshållning och om höns i folktro, myt och ordspråk.
Drömmar. Efter Karin Neuschütz Höns i trädgård drömmer jag fortfarande om Höns (om än en smula avskräckt efter kapitlet "Hälsa och sjukdom", sådant där är alltid läbbigt). All information, all fakta och alla upplysningar har haft en stärkande, peppande snarare än avskräckande inverkan på min anspråkslösa dröm om att kunna kliva i gummistövlarna och klampa ut i hönshuset för att, under ömsint småprat och kackel med mina små damer (visst måste man ha en Prillan!), hämta mig några pannkaks- eller frukostägg. Med en bok som Höns i trädgård i bokhyllan måste det vara omöjligt att inte lyckas med Höns, att göra dem lyckliga, hålla dem nöjda och glada. Och friska.

La Bibliofille

fredag 30 mars 2012

Siri Hustvedts Sommaren utan män

Sommaren utan män/The Summer Without Men
Siri Hustvedt
Översättning Ulla Roseen
Norstedts Förlag
9789113032177

Somlig litteratur vill man bara omtycka, hoppas man på av hela sitt vilda hjärta. För att man FÅTT DEN I JULKLAPP (detta som så gott som aldrig händer). För att man FÅTT DEN I JULKLAPP av EN KÄR VÄN som VALT UT DEN MED OMSORG. För att man tidigare läst andra verk av författaren till det stycke litteratur som man FÅTT I JULKLAPP av EN KÄR VÄN som VALT UT DEN MED OMSORG. 
Med Sommaren utan män är det lite svårt med omtycke, säger jag med sorg i hjärtat, bittert minnandes det antiklimax som var Siri Hustvedts The Sorrows of An American, som ju ändå hade det goda i sig som är det hustvedska språket, den hustvedska stilistiken, läst på originalsprk som den ju blev. Njutbart vad det än är som förtäljs. I Sommaren utan män finns inte detta, ety prosan tycks ha dött en smula på sin väg mot svenskan. Inte så att jag anklagar översättaren för att ha gjort ett dåligt jobb, mer så att jag håller hustvedtskan för att vara svåröversatt, bortsvepande, bortförande, bortkollrande, förtrollande som jag ju minns den. Som en hängmatta att befinna sig i, liksom. En engelsk hängmatta.
Kanske skulle berättelsen om Mia och alla kvinnor  - gamla kvinnor, unga kvinnor, flickor - hon omger sig av under sin sommar utan män lyckats förmedla mig själva grejen med dem om den haft originalspråket i ryggen. Som det nu är är romanens försök att svepa bort, föra bort, kollra bort, förtrolla mig alldeles fåfänga. Förvisso är det fråga om sympatiska historier i Sommaren utan män, inte tu tal om saken, men avståndet mellan öga och boksida överbryggs icke, glappen mellan gamla damer på äldreboende, unga tvåbarnsmammor i trassliga samboförhållanden och tonårsflickor i diktartagen bara glappar och glappar, ältandet av historien mellan Boris och hans Paus blir aldrig någonting mer än just ältande, referenser till mer vetenskapliga domäner, filosofiska etc., blir vaglar i ögat, och så till på köpet Det i de Hustvedtska romanerna (tillika i de Austerska, men om dem är det ju icke fråga om här. Ändock - Was ist the f*ick los?!?) ständigt återkommande Oslagbara Sexet inom en mer eller mindre havererad relation. Besvikelsen tilltar i styrka, så till den grad att jag när den finala anvisningen väl kommer inte ens ids gå tillbaka till den initiala dialogen ur Min fru har en fästman för att se om det inte åtminstone gnistrar lite om kompositionen, så... dött känns det. Förbålt ledsamt.

Läs Tchoupitoulas sågottsomalltsägande tankar kring The Summer Without Men här. 

La Bibliofille 
 

tisdag 28 februari 2012

Karin Brunk-Holmqvists Potensgivarna


Om man då det begav sig bland bokhandelshyllorna sagt mig att jag en dag skulle komma att författa ett stycke pensée över Karin Brunk-Holmqvists Potensgivarna hade jag förmodligen gjort någonting så osympatiskt som skrattat rått eller fnyst förnärmat (somligt jag skrev här i salongen då finner jag nu så fantastiskt pinsamt och dumdrygt att jag helst skulle vilja trycka å det hårdaste på raderaknappen). Men nu är det icke desto mindre så att det är just i och med ovan nämnda titel som portarna till salongen - den försummade och i damm höljda! - ånyo slås upp.
Det ska villigt erkännas att så hemsk och fruktansvärd och usel som det förutsattes under dumdrygseran är denna roman på intet sätt. Visst, det är långt ifrån den parnass vid vars fot jag underdånigt krälar, jag gör inte ens jämförelsen, men på att vara sådan litteratur har väl heller aldrig Potensgivarna gjort anspråk. Det är istället fråga om en godmodig, rar och vilsam litteratur som man understundom behöver rätt väl. Två små glasbergstanter - oskyldiga, oerfarna och novisa så det förslår - får från barndomshemmets fönster se huru den o så käre sommargrannens hembrända blomstergödning (visst var det så? Minne, ack minne!) får mirakulöst gynnsamma effekter på omgivningens fauna, tillskansar sig slugt receptet, beslutar finansiera bygget av en inomhusklosett medelst detta alldeles uppenbart potensgivande medel och startar helt sonika ett litet postorderföretag. 
Gemytliga förvecklingar och tosserier blandas med vedspiseldad stugvärme, kaffe med dopp, lapptäcken, innetofflor, utedass, pärlhalsband, kökssoffa och andra tantliga pittoresker, alltsammans omförtäljt på ett opretentiöst vis och med en varm ton. Lättligen begynner man längta efter en stunds stillhet med tekopp (och måhända också en liten kaka) i en hand och Potensgivarna i den andra, alldeles överseende den stilistiska märklighet som det är att växla från perfekt till presens vid muntliga utsagor och annat litteraturvetarskav. Fast kanske är det inte tanterna och stugvärmen som gör det, kanske är det istället tacksamheten och glädjen över att återigen, om än småskaligt, äntra salongen - läsa! - som föder välviljan? Hålles icke för otroligt, avfärdas dock i nuläget som fullständigt ointressant, ty oavsett vilket: I'm back! Typ.

La Bibliofille

lördag 14 januari 2012

Den når mig via radion, lyriken...


Stockholm

Text: Jonathan Johansson

Du ringer sent
och säger din lägenhet
kommer lossna ifrån huset,
krossas emot gatan. 

Man måste bära
sin sorg i armarna.
Man måste härma dom som orkar,
dom som fortsätter ändå.

Ingen annan skulle förstå,
och ingen annan skulle gå
en meter för mig -
jag behöver dig.

Du säger kom
och ta mig någon annanstans.
Alla väggar kryper närmare
och närmare och du vet.

Man måste bära
en rymd på axlarna.
Man måste härma dom som vaknar
och vet vad dom vill ha.

Ingen annan skulle förstå,
och ingen annan skulle gå
en meter för mig -
jag behöver dig.

Ingen annan skulle förstå,
och ingen annan skulle gå
en meter för mig -
jag behöver dig.

Och i natt, 
du måste tvinga mig ut.
Och jag ska bara följa med -
jag behöver dig. 

Och i natt, 
jag orkar inte va rädd mer.
Du måste ta mig någon annanstans.
Hör du mig?

Du sa kom, du måste tvinga mig ut.
Och jag ska bara följa med -
jag behöver dig.

Du sa kom, jag orkar inte va rädd mer.
Du måste ta mig någon annanstans.
Hör du mig?

La Bibliofille

måndag 9 januari 2012

Det var inte igår, lär heller inte bli imorgon: Historien om Någon

Tystnaden ligger tät i Salongen, askan grå och för länge sedan kallnad i den öppna spisen, och dammet tjockt över de vitlakansöverdragna möblerna. Under ett av sagda lakan vilar på ett bord - för all evighet kan det ibland tyckas - Witold Gombrowitz Ferdydurke, söndervittrandes, bokmärkesframflyttningen avstannad någonstans vid fyrtiotalet sidor. I Salongen har tiden stannat.
Desto mer aktivitet i intilliggande rum där En Viss Liten Någon vistas sedan sent i oktober. En viss läsaktivitet faktiskt, tro det eller ej, trots Någons mycket späda ålder. Det ska ju börjas tidigt sägs det, för litteratur kan det aldrig vara för tidigt, så när tillfälle bjuds läser vi vid läggdags Saga. Vi har läst böcker om Lilla Syster Kanin - Lilla Syster Kanin går alldeles vilse, Lilla Syster Kanin badar i det stora havet, Lilla Syster Kanin och alla hennes vänner, Lilla Syster Kanin blir jagad av en räv -, vi har läst böcker om Den Vilda Bebin - Den vilda Bebiresan, Mamman och den vilda Bebin, Vilda Bebin får en hund -, vi har läst Pannkakstårtan, vi har läst Mamma Mu åker rutschkana, vi har läst Kattresan, vi har läst Stora stygga Bonzo och vi har läst om Nalle Puh, Nasse och Kanin. Vi har läst Lilla spöket Laban, vi har läst Herr Fladderöra, vi har läst Bajsboken, vi har läst Mamma Mu åker bobb, vi har läst Djurens julafton (gissa när!) och vi har läst Tomten berättar. Vi har läst julklappsböckerna Gissa hur mycket jag tycker om dig, När Findus var liten och försvann och Viktor Rydbergs Tomten och är nu i början av Mamma Mu läser, också den fådd i julklapp.
Det är omöjligt att inte då och då stanna upp i läsningen och njuta av De Stora Blå som, så unga de är, giriga på intryck och nya saker koncentrerat tittar på alla bilderna, tillika avslöjar att ett och annat går in också genom öronen. Kanske insuper denna Vissa Lilla Någon också Doften Av Bok, gammal som ny?

Från en säng intill höres nu ljuden av En Viss Liten Någon som vaknar. Jag lämnar Er därföre, på obestämd tid.

Allt gott, vänner, och på återseende!

La Bibliofille